Softar lagom

Slappar på soffan skavfötters med lille mannen som ligger o pillar sin kanin på öronen. Han trycker den mot näsan och andas långsamt. Sömnen är inte långt borta. Jag slappar duktigt med wordfeud på mobilen och söndagsgudstjänst på i bakgrunden på p1. Idag handlar det om änglar finns. Just nu känns det som det. Någon vakar i alla fall över oss och skänker oss frid och lugn och ro.

För många år sedan var jag sjukskriven för utmattning. På högvarv hade jag lett mig själv ända in i utmattningens dunkla lite vakumaktiga livsform. Ångest vid vila och sysslolöshet var ett av mina problem då. Jag fick i rehabilitering öva på att vila.

Ett par gånger i veckan gick jag till sjukgymnasten, övade på smärtgränser och att säga nej. Varje sesjour avslutades med 30 minuter vila på brits med filt och kudde. Den sista övningen var värst och jätte svår. Mycket handlade då om att möta ångesten som jag hade lärt in som ett beteende vid sysslolöshet. Jag knarkade engagemangsflow och älskade snabbhet, driv och att bara rasa ihop. På eller av. Inte slappa och vila.

Nu – 7 år senare är detta inte ett problem. Jag älskar att vila. Njuter av min frid på soffan. Min totalt avslappnade kropp och den läkande andning som tar över. Jag har lärt mig att låta tankarna vandra vidare, säga nej till lockelsen att läka mina sår och utmaningar med prestationer. Givetvis har jag också lärt mig att det handlade inte om en lycka i att vara igång. Det handlade om en flykt från mig själv, om felaktigt påfylld självkänsla och en rädsla för att inte duga.

Så här ligger jag nu och bara slappar på sofflocket. Hugo sover nu. Det rycker lite i hans tår bredvid mig. Radion har sagt sitt amen och änglakören har sjungit klart. Jag lever och jag njuter. Det är en tröst till alla er som är inne på resan om att lära sig livet i balans och konsten att vila. Det går alldeles utmärkt. Man måste bara företa sig den längsta – och bästa resan – den innåt.

Den frågande generationen

Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska frågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt demokratiskt. Men de behöver också förändrar med konturer som vågar bestämma villen ram de ska leva i.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mkt väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! eller muffins kanske – eller kaka! – du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka
En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?

Den frågande generationen

Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska frågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt demokratiskt. Men de behöver också förändrar med konturer som vågar bestämma villen ram de ska leva i.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mkt väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! eller muffins kanske – eller kaka! – du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka
En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?

Allt har en takt

I mitt mycket lilla universum dessa mammalediga dagar finns Hugo, en tovig pudel Vigo, monsterboken, bilar, mjölkmushar och enordsmeningar. Vi övar tillsammans H och jag med upprepningens fantastiska, men något enformiga, pedagogik.

Glass säger Hugo o håller upp en plastglass i sandlådan. -Glass, svarar jag och ler moderligt. Ja just moderligt ler jag för jag är tämligen moderligt tillfreds med att bara följa med i hans takt och få vara en del av att upptäcka språket som berikar och skapar vår verklighet.

Jag är också moderligt tillfreds med att göra i min värld saker väldigt sakta. För hade det inte varit en liten prins som bestämde takten så hade jag inte suttit tillfreds. Det är häftigt ändå vad många olika takter vi har i oss. Här är en som känns skön tillsammans med ett knytt. Jag rör mig lite saktare. Talar nog tydligare. Definitivt kortare meningar. Möter min andres blick mer intensivt och med en önskan om att förmedla hopp, värme och trygghet om livet. Något jag inte spetsar in mig primärt på alla dagar.

Denna takt är skön, men bara om jag ger mig hän åt den och ÄR i det varandet. För det finns också många andra rytmer, pulsar och takter. Som inte passar med H men som är nödvändiga i andra delar av livet.

Jag har en takt som jag försöker hålla lite på avstånd just nu. Det är jobbtakten. Det finns mycket som jag vill ta tag i, ordna upp och förbereda. Det kan finnas ett sug efter just den rushen och pulsen i min kropp. Jag har ju ett slags beroende där. Flowknarkare som jag är. Men den pulsen hjälps bort av min vilja om att vara en närvarande mor. Jag vet hur fort den här småbarnstidrn är över. Hur snart han kommer att vilja lägga sin tid på annat än mig, när någon annan hjälper honom att beskriva verkligheten. Men också hur essentiellt det är den grund vi lägger just nu.

Det finns också en för mig existentiell dimension här. Jag sitter här, är här med Hugo och skapar minnestrådar. Detta är stunder som jag kommer gå tillbaka till. Ensam men också med honom. Hans barnajag kommer alltid bo inom honom, men dessa stunder o upptäksfärder kommer han inte att minnas. Jag kan berätta o färglägga dem istället.

Jag söker själv de berättelserna och fyller intensivt luckor i mitt minne av barndomen som berikar och fördjupar min självkänsla genom det som pappa och andra berättar om mig och om hur vi levde då mellan 1978 och 1985. Viktiga år. Essentiella.

- Gåuu, säger Hugo och tar tag i min hand. Vi ska gå en sväng nu. Med en plastmajskolv i ena handen och en jeep i den andra vandrar vi längs Hjalmar Brantingsgatan i Uppsala. Stannar vid en ljusblå parkerad peugeut och inspekterar däcken. En BMW passerar. – mova, utbrister Hugo. Ja, morfar har en sån, svarar jag. Vi svänger av in på Torkelsgatan och fortsätter upptäcka verkligheten. I maklig takt.

Summera en Jamboree

Det är inte en hemlighet att jag ägnar mycket stor tid av min vakna tid till scouting – eller till mitt jobb. Jag arbetar sedan två år tillbaka med sveriges finaste scoutförbund KFUK-KFUM scout. Som scoutorganisation har vi varit högst delaktiga i sommarens stora svenska ungdomsevenemang: world scout jamboree i Kristianstad i Skåne.

Nära nog 40 000 ungdomar, barn o ledare samt massa funktionärer o planerare har levt tillsammans på ett fält. De flesta av världens kulturer, nationer o språk har varit närvarande. På fältet i Skåne har hela världen varit representerad o samlad. Självklart har detta varit en fantastisk händelse och upplevelse. Intr minst livsomvälvande för de unga som varit med.

Själv har jag många tillfällen och stunder känt mig stolt över att få lov att inte bara vara en del av denna verksamhet utan också få lov att ägna min proffessionella del av livet på det samma. Stolt över att se allt som ungdomsverksamheten hos oss har varit med och skapat av fina kids, ansvarsfulla o otroligt duktiga ledare o otroliga förebilder i funktionärer och i olika planningteams. En sak blir så säker: det är fantastiskt viktigt med bra barn och ungdomsverksamhet!

Trots allt detta härliga är det ändå gott att komma därifrån. För någonstans i all denna fantastiska upplevelse som de unga o ledarna får lov att vara med om så blir det tydligt att det är just för dem. Inte för en tjänsteman som jag. Mitt ibland all mylla av härliga upplevelse kunde det nämligen bli både lite långtråkigt och också kanske lite ensamt. Som tur var hade jag supersupport i hela
Min underbara familj!

Så summeringen är sådan att upplevelsen av en jamboree är fantastisk, men allra helst längtar jag efter nästa lägerupplevelse där jag återigen är med som ledare och kanske inte i första hand som tjänsteman. Men å andra sidan: det har inte varit ett dåligt sätt att inleda höstens jobbperiod!

Mörkret sänker sig nu över bilen som vi sitter i packade som sillar. I skrivandets stund kör vi genom Göteborg. I framsätet snyftar en tonåring som längtar tillbaka till lägrets gemenskap, vänskap och upptåg. Här i baksätet delar jag o Hugo på en kudde. Det har varit en skön sommar o en god start på höstens många arbetstimmar. Som vanligt kommer jag vara alltid redo.

Sommarvänner

Två tillsynes olika individer som finner varandra. Det skulle  kunna vara rubriken på en berättelse eller betraktelse om dessa två som äter, sover, leker, busar, slåss, slappar och knycker mat från små herrar på ett år. De är hundar, men ändå inspirerande.

Den store väger nästan 5 ggr den lilles storlek. Den svarte är född 2006. Den vite 2010. Den ene tror han är störst o äger värden. Den andre är störst men har missat att han för länge sedan lämnat valpstadiet. Ständigt leksugen. Vår finaste pudel Vigo!

Ja Wilson o Vigo kommer följas åt, inte minst under somrarna. Wilsons namn kommer för övrigt med inspiration från dr House vän o följeslagare James Wilson. Eller med inspiration från filmen Castaway där Tom Hanks enda vän blir en vollyboll vid namn Wilson.

Vänskap är inte att leka med. Det är sann livskvalite!

Sommarnaima

Summerish Naimastyle

sommarskratt o mammaskatt

Det kanske värsta som finns är mammor som uttrycker sin tacksamhet, sin stolthet och sin glädje över sina tonårsbarn. Jag vet allt det där, men kan liksom inte låta bli att bara andas lite. Men istället för så många ord som 1000 så låter vi bilden tala. Kanske är det bättre så…. Eller kanske är det ändå värre

Den här bilden är tagen på vår fina seglingsemester förra veckan tillsammans med hela högen Callenberg! En härlig dag med mycket skratt, energi och livgivande tillvaro.

Vilken dag? Jo Ebbas 13 års dag. Officiellt pubbis och så go o fin! Ser fram emot att få lov att vara en go tonårsmamma med så där lite lagom närhet och svårt med distansen till min dotter. Så att hon har något att frigöra sig ifrån…

Ebba – du är min skatt!

Sommarstek

Det är vackert väder. Men lite moln i sinnet. Sommartid o nervarvning tycker jag är lite jobbigt. Det är svårt att släppa taget. Det är svårt att helt o hållet veta hur jag ska bete mig när jag är LEDIG. Vad gör man då?

Detta har varit ett tema länge för mig. Jag är en sådan där visionstyp med svårt att inte gå o klura på saker eller gå fullt in i något. Arbete o engagemang faller sig så naturligt för en sådan som jag. Planlöst ledighetsdriv – inte lika enkelt.

Utmaningen är dels att stå ut med det lite melankoliska nedtrappningssymptomet på ”första dagarna på semestern” psyket.

Andra utmaningen är att växla fokus från vision o fix för jobb o annat till fokus på mig o mina relationer. Till mig själv, till livet, till tid o semester o till alla fina människor i min direkta närhet o lite längre bort.

Energin jag har är svår att bli av med, men den mår gott utav av fokuseras o disponeras på andra sätt.

Jag tror jag skall börja öva på detta genom att steka lite. En riktig utmaning för en sådan rastlös typ som mig.

Det är inte synd om mig. Det är bara semester!

Ebba love

Hämtar min underbara fina dotter på Torp. Semesterfirarna skall ut på sjön i morgon. På torsdag firar vi hennes 13års dag. Officiell tonåring med en stolt mor vid sin sida. I storm o stiljte. Puss på dig mammas troll!