sorg i Gaza

Det räcker nu. Kriget och konflikten måste få ett slut.

Dagar som dessa är det svårt att inte skriva om det som sker i Mellanösten. Denna mittpunkt för konflikt, hat, våld och död sedan så många tusen år. En gång fanns det en profet i den här mittpunkten som försökte predika ett kärleksbudskap i stil med: vänd andra kinden till, älska din fiende och märk inte flisan i din nästas öga när du inte ser bjälken i din egen. I hans samtid var landet ockuperat av Rom och folket var delat i grupper som skydde varandra. 

Mest av allt pekade profeten på att Guds rike kunde vara möjlig på jorden. Det var då en metafor över att frid, fred och ett solidariskt liv var möjligt, här och nu, om man bara lade ner vapen och tanken på att min nästa var olik mig och av annat värde. Denna uppmaning känns som vanligt lika aktuell då som nu. 

Det är så oändligt tragiskt att män och kvinnor med makt inte förstår sig på sin kraft till död och förstörelse och sin kraft till motsatsen: liv och försoning. Det är så oändligt plågsamt att lida med det lidande som fåras i en moders ansikte när hennes 10åring trasats sönder av raketer. En 10 åring som dagen innan fångats lekande på en strand med sina kamrater där bödeln, ett krigsskepp, sveper längs kustlinjen som en mordisk haj. Det är olidligt att tänka på att detta bara är ett exempel av många där barn hänsynslöst rycks bort från hopp och liv. 

Det är så oändligt gripande att krigets offer, de som härjas av minnena och förlusterna, är så långt ifrån de som fattar besluten om eld och om eld upphör. 

Krigets liturgi är svår att styra med regler för vad som är rätt och fel att göra i strid, även om man försöker, vilket man självklart ska. Men nu längtar vi efter att en värld ställer sig upp med enad röst och skriker, ja vrålar, NU RÄCKER DET! Som man gör när små barn försöker förgöra varandra över en petitess. Som man bör göra när barn blir män som blir med makt och som blint förgör varann. Inte över en petitess, för det är inte människoliv. Utan för att de inte förmått ha lärt sig att våld föder våld. För att de är barn av våld. Ett misslyckande som hela världen bär.

Så – sluta med våld och sluta med ockupationen. Sluta härska och börja betala tillbaka den skuld som år av ockupation innebär. Och börja visa vad medmänsklighet är. 

Detta har hänt: läs aftonbladet dag för dag fram till 17/7. 

Skriv under för att bombningarna ska upphöra!

sorg i Gaza

Ett utropstecken, en månskärva

Så här kan det vara. Ibland går luften ur. Ofta efter en intensiv period av intagande av folk. Relationsknytet. Maximalt balanserande.

Livet blir märkligt närvarande – extremt påtagligt och samtidigt på något sätt diffust frånvarande. Tiden har stannat. Det är testton i öronen och jag blir ett utropstecken. ! Ett tecken, en gräns, en skiljemarkering.

Något skriker och det är inte min röst. Det är min argsinta själ som vill något mer. Alltid så. Upprörd och rasande. Och liten och osedd? Snarare ovärt olyssnad.

Ofta tänker jag i mitt tillstånd av utropstecken att det är märkligt hur lite folk i allmänhet förstår om människan och hennes drivkrafter och behov. Det är en del av mig och upplevelsen i att vara jag. Stark, inkännande och ibland gränslöst intagande av andra. Nu förtiden till en gräns.

Just nu läser jag boken ”drunkna inte i dina känslor” som beskriver livet som högkänslig. Ett liv som stark-skör. Som inkännande, strategisk, empatisk och sårbar med behov av pauser. Hög kapacitet men med risk för att inte ta den plats man både kan och borde. Det är då min själ skriker.

Det är bra att läsa böcker. Skönt att känna igen sig i några beskrivningar. Skratta så där ni vet – ja precis! Skönt att läsa om hur andra kan vara som inte är som självet man känner. Skönt att lägga fler förståelsehorisonter i perspektivens kartotek. Jag är en samlare på människotyper.

Kanske är du också det. Här har du en skärva av mig. En blänkande månskärva. Ett spår mot mitt inte liv.

Vaddå granskning? Om bögbot, själavård och oseriöst grävande.

SVTs program Uppdrag granskning sänder 18:e avsnittet och jag undrar om det är dags att kanske göra om programmet från att verka som ett seriöst grävande i maktens korridorer (vilket var längesedan) till något som mer liknar det sensationsprogram det blivit de senaste åren. I ansatsen att avslöja att det finns män som ägnar sig åt att försöka bota homosexualitet bestämmer de sig att titta på metoden själavårdande samtal.

Visst kan ansatsen vara på rätt väg, men metoden – kom igen! Det är inte i själavårdande samtal kränkningar av människor händer. Visst avslöjas en del märkliga anmärkningsvärda åsikter och gränsöverskridande påståenden. Om SVT verkligen vill granska värderingar och människosyn i svenska kyrkans mer värdekonservativa och trosrörelseinspirerade sammanhang, där många olika begränsande tankar om hur vi människor väljer att leva rättrådigt eller inte ges utrymme, så skulle man nog välja en annan metod för att komma åt saken. Det här blir ju bara ett platt fall för public service.

Missförstå mig rätt – jag är också arg och less på alla de präster, diakoner, församlingsassistenter och förtroendevalda samt vanliga kyrkliga medlemmar i Svenska kyrkan som inte tolererar människans olika smak av kärlekspartner, kön eller etnicitet och livsprojekt, drömmar och leverne. Det gör mig alltid heligt upprörd. För min Jesus är nämligen den som river murar och aldrig någonsin bygger upp dem.

Jag hör dock inte till dem som fasas över den karismatiska och evangelikala falangen att jag vill att den skall bort från Svenska kyrkan. Absolut inte. Den har även för mig tjänat sina syften. I Jesu namn finns plats för mångfald av uttryck, men inget rum för förtryck. Så länge man håller sig på vägen och känner till sina diken, så länge man som kyrklig ledare och böneperson har någon slags insikt om vilka dogmer och värderingar vi lägger på dem vi gemensamt ber med så kan dessa bönemöten vara det som gör skillnad för människor i deras liv. Så länge man har en kompass om vad som leder till liv så är det gott. Att vilja bota någons identitet eller lust är inte något som leder till liv. Men att bejaka, möta och bekräfta någons drömmar och tankar kan göra oändlig skillnad. Det helar.

Det är alltså kompassen och urskillningen som är grejen. Det är den man som granskande reporter snarare skall kolla om prästerna som människor möter i själavård har och hur de byggt upp den. Den frågan och det perspektivet missar Uppdrag granskning helt enligt mig. Men så klart de gör – de sysslar med skjutjärnsjournalistik. Inte ett teologiskt magasin.

De Frimodiga prästerna i programmet är slutligen kidnappade i den själavårdande situationen som programmet krampaktigt försöker skilldra. Kent Wisti, präst i Lund Stift och tillhörande en helt annan andlig tradition, än Frimodig kyrka, inom Svenska kyrkan, pekar på precis samma sak i sitt blogginlägg ”jag – en bögbotare?”. Det finns många präster som hade agerat på liknande sätt som gestaltats i programmet, om än kanske med annan kvalitet. Men många, typ alla, hade tagit personen som sökte sig till samtal på största allvar. Det är inte ovanligt att man kommer för att prata om sin identitet – vilken den en månde vara. Och som Wisti uttrycker det:

Om en konfident kommer till mig med sin oro över sin sexuella läggning måste jag givetvis ta den oron och eventuella ångesten på allvar.
Det betyder inte att jag måste bekräfta den som en adekvat oro eller ångest, men låta mig exponeras för den.

Förhoppningen för Wisti, precis som andra präster, är att man hjälper konfidenten att bli fri från skuld, oro och ångest. Men samtalet måste få vara konfidentens helt egna domän. Prästerna i programmet kan därför inte heller prata om vad som skedde i samtalen på grund av den absoluta tystnadsplikten. I det avseendet förstår jag deras reaktioner och deras agerande på reporterns frågor. Reportaget är därför i mina ögon gjort med helt fel metod. Vad de istället borde ha gjort är att syna alla tillfällen som det ges undervisning i församlingarna. Eller prata med konfirmander som får svar av präster i frågor om homosexualitet och kvinnans plats i församlingen. Eller göra en enkätundersökning för att se mönster av värderingar i svensk kyrkliga församlingar som sägs vara öppna för alla men där många är lika i vad de tänker om homosexualitet exempelvis. Eller kvinnliga ledare. Samma sökande efter svar, tydligare ”case” och en bättre diskussion hade kunnat komma ut av det. Men det är väl helt fel förväntan på ett program som Uppdrag granskning?

Behöver vi inte lite mer uppmuntran oss emellan?

När jag pluggade religionsbeteendevetenskap, en gång för nu 12 år sedan i Göteborg, så studerade vi trosrörelsen och framgångsfaktorerna hos de nya församlingar som växt fram. Bland annat en rörelse som hette Wineyard som hade ett fantastiskt sätt att engagera människor. En rörelse som växte, och växte, och växte. När jag tänker tillbaka på den studien som jag då genomförde så kommer jag ihåg hur tydligt det var att det som var så starkt var den lokala anknytningen, de små grupperna och den starka omsorgen av den som anslöt sig. Man brydde sig, på riktigt, om varandra. Vem vill inte vara med i ett sånt gäng tänker jag? Är inte det alltid en framgångsfaktor – att bry sig och uppmuntra varandra? 

När jag nu, sedan drygt 10 år tillbaka, är en del av arbetarrörelsen så ser jag att det här med att uppmuntra varandra och ha den där mellanmänskliga omsorgen generellt är något som behöver stimuleras.

En kollega till mig träffade nyligen en partikamrat som träffat mig på en valkampanjaktivitet. Han hade sagt att det var trevligt. Min kollega överöste beröm över mig och han frågade: Brukar du också säga det till henne? Min kollega svarade – självklart! Vi är bra på att uppmuntra varandra. Partivännen svarade, det är lite ovanligt – vi borde alla vara bättre på det i partiet. 

Bild

För mig är det här med uppmuntran en självklarhet. Något som jag ser till att göra så ofta jag kan. Idag. Men det har inte alltid varit det. När jag exempelvis var yngre och en ambitiös ordförande för Uppsala studentkår så minns jag situationer då mina medarbetare var arga på mig för att jag tog deras tid för givet, att jag kom in för sent med uppdrag och satte dem under en orimlig tidspress eftersom jag inte brytt mig om att ha koll på allt annat som de hade att göra – eller för den delen deras konstanta arbetssituation. Visst, tempot var högt, vi var unga och ambitiösa – och vad visste vi om proffsigt management? Vi brann och vi andades engagemang! Men sanningen är den att jag inte hade tänkt på att de behövde först min uppmärksamhet och uppmuntran och sedan var det välkommet med att någon gång öka pressen eller krav på leverans. Då bestämde jag mig. Att vara ledare handlar alltid först att få människor att vilja följa dig. Skapa motivation. Skapa kämparlust och engagemang! Se och uppmuntra och du får mer än vad du begärt tillbaka. 

I en ideell rörelse, med både anställd och medlemmar sida vid sida, behöver vi detta så oändligt mycket. Vi behöver uppmuntra varandra i varje del av vår verksamhet. Se de små bidragen bredvid de stora och uppenbara genombrotten och krafttagen. Och se fler – inte bara de som står främst. 

Kollegan min, som berättade om mötet med vår partikamrat där vårt sätt att uppmuntra och berömma varandra kom på tal, är en av de hårdast arbetande på mitt jobb. Med nit och flit för hon SSU framåt med värme, ambition och entusiasm. Som så många av de andra som jag har ynnesten att arbeta tillsammans med. Och jag vill så gärna och så ofta uppmuntra det och SE det. Att hon berättar om mötet med partivännen för mig är ett kvitto på det som gör mig stolt. Jag hoppas att vi kan inspirera fler att följa med i det tåget. Det som handlar om att peppa och uppmuntra all tid och engagemang som läggs på vår gemensamma rörelse. 

Så kamrat – se dig omkring. Vem i rörelsen vill du överösa med uppmuntran idag? Stort som smått – berätta allt det där goa som du ibland tänker på om din nästa. Berätta vad hen betyder för ditt engagemang. Berätta så skapar vi storyn om en arbetarrörelse som precis som en växande trosrörelse fattat det där med vikten av omtanke om varandra. För då kommer vi växa, och växa, och växa…

 

 

Finns det good enough valrörelsearbetare?

Det är otroligt gott att få lov att vara en del av valrörelseapparaten. Om man som jag jobbar för en organisation som går till val så är det mycket med valet. Om man som jag också står på en kommunlista och har ambitioner för egen del så blir det som grädde på moset. Bara mer och bättre! Men ibland kan jag ändå tänka att man borde göra ändå lite mer. Men så rannsakar jag mig och ser att nivån inte är att skämmas för. Att vara en good enough valarbetare är lika viktig i dessa veckor som att vara en good enough mamma/vän och partner. Det är antalet personer vi är som valarbetar som är det allra viktigaste - eller hur?

Bild

Jag kan konstatera att min slutspurtsvecka ser ut så här:

Ständigt: valarbeta på nätet med uppdateringar, bloggar, uppmaningar och delningar. Allt för att uppmärksamma för Dig att det är dags att rösta och dags att vända trenden i Europa. Har också svidat om till Sossejacka vilket känns riktigt bra i tunnelbanan och på pendeln eller på promenad med hunden. Många uppskattar sossarna och det som vi går till val på.

Under dagarna: arbete för SSUs förbundsexpedition för att stödja de medarbetare och förtroendevalda som är på turné samt förbereda inför utvärdering och omladdning inför nästa valrörelse och vara en tillgänglig och bra chef.

Under kvällarna och tidig morgon: valarbeta tillsammans och för Socialdemokraterna i Huddinge, bland annat affischera, administrera valarbetarportalen, möta väljare som på väg till jobbet och påväg därifrån och när tillfälle också ges: dörrknacka. Där emellan coacha den i vardagsrummet nystartade SSU-klubben. Vilket bara är en ynnest att få lov att göra. Unga människors engagemang är så fantastiskt!

Någongång ska det också levas ett helt vanligt familjeliv, och det gör vi så klart. Jag skrattar och umgås också med härliga kollegor, lunchar på nya ställen, grattar svärfar på födelsedagen och springer en och annan hälsorunda med vovven. Allt som inte är valrörelse sker lite med ena ögat ständigt på telefonens olika appar. Valrörelse är verkligen ett tillstånd som man andas och lever mitt i vardagen och livet. Vilken energi det ger!

Det bästa av allt är att vi får göra det igen om några månader.Och då höjer vi temperaturen ytterligare.

PS: glöm inte att rösta! #neverforgettovote www.neverforgettovote.com

Jag ger dig två argument för din röst för ett rödare EUropa

20140520-083320-30800858.jpg

Några dagar kvar och sedan har Europa talat. Ett Europa som jag och många med mig är oroliga för. Vi svenska EUmedborgare behöver förstå att vad som är blått och liberalt här är inte på samma sätt där. Även om vi har mycket gemensamt så är våra politiska system och ideologiska logiker annorlunda. Den svenska modellen, en produkt från arbetarrörelse och socialdemokrati, är något vi exempelvis är stolta över i Sverige – nästan oavsett partifärg på våra värderingar. Så är det inte i resten av det blå Europa. (bild: Naima Callenberg)

World Value Servey genomfördes för ett decennium sedan men är giltig som värderingskarta ändå. I den ser man värderingsskillnader som råder i Europa. I EUsammanhang märks detta bland annat på synen på barnomsorg, preventivmedel, abort, förlossningsvård och jämställdhetspolitik. Frågor som grundar sig på synen på olika värdering av människor. Ett befästande av en för kvinnor negativ samhällsutveckling.

20140520-084456-31496303.jpg

Den synen på kvinnan har inte svenska borgliga partier. Men i ett EU sammanhang samarbetar och stödjer de sådana som har. Det är bara ett argument till varför Europa behöver en ny rödgrön majoritet. Efter 15 år med borgliga och konservativt styre behöver EU ett nytt kvinnovänligt ledarskap!

Det andra skälet att rösta för ett rödare om mer ungdomsvänligt EU är den våg av nynazism som sköljer över Europa. I länder där högerstyre lätt till katastrofala ekonomiska följder för invånarna pyr missnöjet. Där jobb saknas startas inte sällan extrempopulism och extremhögerpolitik. Så som i fallet i exempelvis Grekland. Där frodas hatet. Där hotas den andre. Där pekar allt mot en än mörkare framtid om man ger nazismen chansen att få mandat i vårt Europa. Det har hänt förut. Låt det inte hända igen! #neverforgettovote

20140520-085438-32078853.jpg

För alla dessa små

Om man bara vill ha en enda politisk kompass här i världen så ska det vara den om kampen om alla små och mindre kraftfullas rätt till ett drägligt och jämställt liv.

Om man vill utveckla den kompassen till precision så handlar det om att se att politikens prioritering, så mycket det bara går, ska syfta till att de som saknar egen kraft, myndighet, röst och makt ska värnas. För det är de med kraft, myndighet, röst och makt som alltjämt och alltid bestämmer.

Det är vad frihet, jämlikhet och solidaritet handlar om för mig. Så börjar ytterligare en dag i framtidens tjänst.

20140429-084202.jpg

Mäktigt författande

söndagen var en grå råfuktig dag med halvslutna ögon.

Egenmäktigt förfarande – en språklig upplevelse! Eftersom jag har så svårt att ta mig tid att läsa en bok är det så härligt att försvinna in i en av den här kalibern.

Bär med mig meningar, ord, subtilitet, porträtten genom dagen. Smakar på allt! Det är vad som är så fantastiskt med böcker. En erfarenhet och livsspegel rikare!

Klockan var snart ett och hon stod på en tvärgata från hans och inväntade ögonblicket då hon skulle få ringa på dörren.

20140421-091949.jpg

Det som är du

Nu har jag fastat klart. Det här var lite av det jag fann.

Det var det där med autenticitet. Jag fattar varför det är något som inte är oss givna utan något som man får kämpa för att uppnå. Och när man uppnår det, i ett ögonblick av samklang och klarhet, så inser man att det är lidesamt, en färskvara och om än värt det, en konst att ständigt söka.

Autencitet – att vara sig själv – verkar vara att klara av att leva med vidöppet sinne, (jag är nyfiken) med gränser och ramar runt jaget (jag känner min vilja) och jag är mitt i nuet (jag lyssnar). Sammanfattat kan det kanske formuleras i att leva med mod. (Jag är rädd men lyssnar, känner, vill etc.. ändå).

Vägen dit är mödosam, för jag behöver känna min rädsla och möta den när helst den dyker upp, se människan bredvid mig utan mina bilder och fördomar, lyssna på viljan i mitt inre -tänk att de kan vara så tystlåten! – och ta in upplevelse av välbehag och olust och inte minst släppa gårdagen och glömma imorgon.

När man, eller i detta fall jag, går in för ett autentiskt liv – samklang med yttre och inre liv – så möter jag så mycket motstridiga känslor runt mina erfarenheter av livet. Jag blir både djupt lycklig och smärtsamt olycklig. Det finns så mycket vackert och så mycket fult. Ett färgsprakande livsspektra kommer till liv. Jag blir som Ruben. Mitt i ett här och nu, självklart och handlöst faller jag. Försöker göra det som en ettåring gör. Tryggt mot en öppen famn rakt in i livet. Vilken kraft det ger!

Jag ska så klart fortsätta vara där jag vill vara, vid roderkulten i mitt liv och fortsätta vandringen med sinnena som resonanslådor. Det är gott att bli påmind om att jag kan vara det. Tack fastan för påminnelse om liv – i år igen.