Alla inlägg av callenberg

Bloggen som gör en Callenbergare...
Bild 2014-09-01 kl. 22.01 #2

Debatter och troll. Man kan pusta för mindre.

Idag har jag ägnat mig åt den virala valrörelsen. Det är lätt att bli både matt och något disillutionerad. Jag blir matt för att jag, trots ambitiös produktion från Aftonbladet TV, inte tycker att debatten kommer till den höjd som den borde. Jag saknar verkligen den lite långsamma debatten som ger lite substans till den politik som anförs. Alltså det här gladiatorsliknande spelet. Om det är detta som är medias sätt att iscensätta politikens dramaturgi så blir misstanken att kunskapen om politiskt hantverk är låg. Ja nu kanske jag låter väldigt gammaldags, men jag saknar liksom något i hur vi för debatter i Sverige. Fördjupningen!

På nätet finner man troll under många stenar och tweets. Ibland lite mörkna troll, men för det mesta bara betalda unga alliansvänner vars enda uppgift är att ställa frågor till socialdemokrater och väljare för att slå ner på argument. För min del så är de något av ett hån mot det politiska arbetet och ett hån mot alla dem som ser politik som att vilja och politik som något som naturligt kräver sin förhandling. För vad har vi en riksdag till?

Tyvärr blir man snabbt en del av jargongerna och jag går och lägger mig lite trött och kanske lite smutsig. Man kan pusta ut för mindre. I morgon: nya tag för valseger för Stefan Löfven. För mig en värdig vinnare av kvällens debackel!  

Och ett extra TACK till Aftonbladet som har fem kvinnor som kommentatorer. ÄNTLIGEN!! Det är olidligt annars att lyssna på så mycket män. Det räcker att det är tre för många som partiledare. 

 

 

bild

Vardagsmirakel och kärleken

Idag var lill-mannen hos tandläkaren. Han var så duktig att hans far nästan drabbades av fulgråt. Det är så med stoltheten över de små och så med lyckan över de små framstegen. De små framstegen som är enorma i den lilles värld.

Sedan sa fröken att lill-prinsen tydligen var förälskad. Jo, och där snörpte hjärtat till ordentligt. Apropå storheter så är barns kärlekar lika fina som mirakel. Som när friheten är som allra störst! Vilken ynnest att få leva så. Har ni fått ett barns beundran någon gång? Eller bevittnat ett bröllop mellan två 3 åringar?

 Eller fått förklarat för sig hur en kärlek känns i en 4-årings kropp?

Det pirrar i magen och man är nervös. Som att man är förvirrad liksom.

Han pekar på magen med ena handen och talar med öppen blick. Andra handen har handflatan öppen och utåtriktat, som om det är självklarheter vi pratar om. – Å du vackra unge! Ditt sinne är ljuvligt, tänker jag.

Funderar ett slag på min egen kärlek och förmåga till hängivenhet. Den kan nog behöva utmanas lite. Även jag vill leva livet som om kärlek var ett mirakel. Helande. Livgivande. Rent. Så lätt att tulla på där i hjulspåren och tappa bort sitt vardagsmirakel. Inte sant?

 

 

IMG_4383

Mot ett organisationsliv i tillit. Hur skapas mening, kreativitet och resultat över det vanliga?

Våra arbetsplatser och föreningssammanhang längtar efter kreativitet. Det märks inte minst på våra arbetsannonser då folk med kreativt sinnelag, flexibilitet och förmåga att ”tänka-utanför-ramarna” ofta eftersöks. Frågan är vad för sinnelag vi egentligen söker, och kanske är det inte en person utan ett rop på hjälp om att ändra våra organisationskulturer och arbetsstrukturer där kreativiteten inte ännu kommit igång?

Frågeställningen är intressant och kan borras djupare. Är det den nya medarbetaren som skall frälsa och komma med det nya blodet? Eller är det ett tyst insmuget desperat rop om något som omvälver och förlöser oss; för vi som arbetande och engagerade folk helt enkelt är för stiffa och tillrättalagda? Eller är det är en brist på tillit som spökar?

P1 programmet ”Ska vi sluta Brainstorma” i Kropp och själ var i augusti inne på samma spår när de undersökte både önskan om kreativitet på jobbet och den omtalade och välkända metoden brainstorming. Den sistnämnda sågades som en metod som aldrig är bra varken för en grupp eller för kreativiteten. Men den känns bra.

I programmet samtalade regissören Susanne Osten och kreativitetsforskaren Samuel West och de var helt överens. Alla arbeten, även flygpiloten och ambulansföraren så väl som den kropps- och intellektuellt arbetande skådisen behöver kreativitet, men inte den där som sätter allt ur spel – utan den som kommer från en ömsesidig grundtillit i arbetslaget, en trygghet i arbetsuppgiften, en förståelse för de olika rollerna och för uppdraget. Det senare handlar om att förstå och arbeta med det som man är rädd för. Inte så konstigt faktiskt – trygghet kommer från att man känner sig mindre osäker, dvs man är mindre rädd. Att nå tillit och trygghet via en förståelse av det okända, och den rädsla som kan vara knuten till sin prestation, tja det känns ganska så givet. Men kontroversiellt på något sätt i jobbsammanhang.

Låt mig utveckla. Om det är så att vi i gemene person har en för stiff och tillrättalagd arbetsgemenskap i regel, där folk håller på sig och där trygghet i arbetslaget inte är ledordet (eftersom det på något sätt tvingar oss in i närmare relationer – och det är inte helt enkelt för svensken), så har vi här ett grepp som utmanar. Men som jag tror ligger bakom önskan i jobbannonsen ”vi söker dig som är kreativ och har förmåga att tänka utanför boxen”. Det är en längtan efter en arbetsplats med tillit som stabil grund och där man inte söker efter kreativitet hos den nya utan där den som kommer in i arbetslaget plockas in och vars kreativitet plockas upp och kommer till användning.

Susanne Osten är också så bra när hon i programmets mitt deklarerar att det är Mening, ja hon riktigt trycker på ordet, – det är mening vi söker i våra värv. Så sant! Mening har med livet att göra.  Mening har med att vi känner att vi bidrar till det samma. Vi människor får mening genom att bidra. 

Och från meningsfullhet kommer arbetsglädje, som skapar kreativitet. Samuel West hänvisar till Professor Teresa Amabile vid Harvard Business School som gjort studier om kreativitet och arbetsglädje.  Amebile har hittar mycket starka kopplingar mellan positiva känslor och kreativitet. Det är också värt att ta med sig i frågan om den stiffa organisationskulturen. Har vi tillräckligt med positivitet i våra led och där vi verkar? Tåls att fundera på. 

Fundamentet för arbetsglädje är meningsfullhet och positivitet. Att man som medarbetare och medresenär i ett uppdrag är trygg och vet vart man ska, har en känsla av att vara i bruk och göra nytta och inte minst att man får vara fri i tanken, högt som lågt, och mottas med öppna armar. Ett organisationsliv i tillit helt enkelt. Det är här någonstans som lekfullhet kommer i bilden. 

Så när vi söker en ny medarbetare, så är det kanske så här vi skall formulera oss istället:

- Är du en person som bidrar till tillit genom relationsbyggande och positivitet på arbetsplatsen? Då tror vi att vår strävan efter kreativitet och mod att tänka utanför boxen passar dig. Hos oss är tanken fri och gott lagarbete, arbete för en positiv teamkänsla och resultat med hög kvalitet är vårt signum.

Så skulle det kunna låta i en presentation av en arbetsplats som vill vara allt annat än stiff, som vill nå ambitiösa mål och nya resultat. 

Tänk på det alla tjänstemän och chefer där ute: hur skapar ni mening för varandra och för er själva? Är det inte dags att få dem runt omkring dig att fungera bra och ge dem inte bara uppskattning utan också en riktning och en mening? På så sätt möter du det som de flesta tjänstisar är livrädda för: sina egen prestation och dess kvalitet. Väl mött där ute i den tillitshungrade organisationsdjungeln. Väl mött!

ballonger till luften

DEN jämlikheten. Jag längtar efter den.

En mängd klasar med ballonger lufter mot skyn och unga människor ropar mer frihet skapar mer jämlikhet! De kampanjar för satsning på skolan. De kampanjar för kunskapslyft för unga så att man aldrig behöver vara utan sysseösättning mer än 90-dagar. Att ha kunskap ger frihet för det ger möjlighet till att välja vilket liv man vill ha. Det är en enorm frihet.

Har du tänkt på det själv, du som har utbildning? Vilka valmöjligheter det har gett dig, vilka vägar du har fått gå. Och du som saknar den – visst känns det att man saknar den? Visst fantiserar man inte så sällan om den frihet som man skulle kunna ha och få? 

Av kunskap ges möjlighet till jobb och till inkomst. Om fler har jobb minskar vi klyftorna i vårt land, vilket minskar ojämlikhet. Om fler har möjlighet till kvalificerat jobb, oavsett sin bakgrund, så leder det till mer mångfald och mindre segregation i bostäder, skola och på arbetsmarknaden. Det ger mer jämlikhet.

Den friheten vill jag att fler skall ha. Mer kunskap skapar mer frihet. Och jag längtar efter den jämlikheten. Den jämlikheten!

Manifestationen som refereras var SSU Dalarnas. Titta på länken från Dalademokraten så får du se när ballongerna lyfter!

 

 

 

Familjen Karlsson-Wohlin m fl

Att vara i en släkt det är att få bli slipad, använd och förädlad

En släkt, det är massa folk som inte känner varandra nödvändigtvis, men som oftast vill varandra det bästa. Det är inte alltid så och det är inte heller enkelt med familjer och de band av krav, förväntningar, drömmar och normer som man fäster på varandra. Ibland måste man välja bort och ibland måste man välja till. Normen, och drömmen för oss alla, kan sägas vara den att en släkt skall vara vår resurs för mycket. Här vill vi speglas och här är så mycket av vår identitet i våra rötter.

En del av min släkt, den jag är ingifta i, är en ganska stor grupp med många små pojkar. Vi är ett gäng personer som inte delar blod med andra än med ungarna och så andra halvan vuxna som gör det både med varann och med våra barn. Vissa delar inte blod med någon men är lika mycket släkt ändå. Det är så det fungerar idag. Man brukar säga att man inte väljer sina föräldrar till barn. Och till oss vuxna kan man säga att man inte väljer sin partners släktingar heller. De får man på köpet och de kanske är de främsta resurserna för ens personliga utveckling ibland med sina andra perspektiv och vinklingar på saker och ting.

Det fina med denna smältdegel är att man får möjlighet att komma många olika sorters människor nära, man får chansen att utvecklas i sina uppfattningar om allt möjligt och man får gåvan att vidga sina vyer om världen – för man får se saker och vara på ställen tillsammans, både i tid och rum.

Man har också gott om nycklar till de barn man kanske skaffar och till de ungar som man får i sin omgivning. Man lägger pussel och man förstår och man kan finnas där. Man skapar sig den by av folk som krävs för att uppfostra någon. Det är viktigt och ger en fin mening i livet. Det är fullt av kärlek i dessa relationer och fullt av vilja till närhet men också självklart ibland till distans.

Det är ju aldrig så, det är vi många som vet, att en ny familjebildning och nya relationer i en släkt skapas smärtfritt. Tvärtom är det både med förtjusning och med vånda som vi välkomnar nya människor in i vår innersta kretsar. Det är liksom fullt naturligt. Det som vi har närmast är vår trygghet och det är vi liksom beredda att kämpa för. En ny individ, som man inte känner, bjuds in till bords och man förutsätts dela och samsas som vore man född under samma stjärna. Det säger sig självt att det alltid i en släkt finns slip och slit. Vi kommer in i dem och vi blir garanterat danade på vägen.

Det är också viss skillnad på att vara den som blev inblandad i eller den som fick öppna upp sin familj. Jag tänker mycket på det själv när jag visar vägen för min man in i min brokiga hemmahamn. Det har verkligen varit viktigt för mig att hans landningsplats blir mjuk och att alla de krockar som alltid kommer blir fruktbärande fusioner istället för bromsklossar som fastnar som ankare runt fotknölarna. Jag ser min roll där som uppenbar. I en släkt kan det behövas tolkas och ledas så att man inte går vilse.

Jag vet att jag lyckas ganska väl med det – och det är jag väldigt lycklig för. De gillar honom så mycket att de så att säga skulle tveka inför vem de skulle vilja ha relationen kvar med om det sprack mellan oss. Ett mått på fusion sanneligen!

Eftersom det är valtider så behöver jag ha ett valperspektiv på detta. Och för mig är det enkelt att det handlar om kampen om ett samhälle med många olika och då med stort mått av tolerans. Lika mycket som jag är glad för att jag får chansen att utvecklas och stärkas som människa i mina nya sammanhang så önskar jag att andra människor skall få det samma – och då tänker jag främst på dem som i många fall hindras från att i första hand välkomnas på grund av sin sexuella läggning, sin etnicitet eller på grund av sin religion.

Jag önskar ett samhälle som är så där maximalt öppet och tolerant så att ett normativt vi och dom-tänkande begravs djupt. Det som skall stå i centrum är vår människokärlek och vår nyfikenhet samt vår vilja att slipas och förädlas tillsammans. Det är en ynnest nämligen att få vara med dem som är olika!

Ruben

Han somnade gott och oron satte fart

Plötsligt var han inte så kry, utan kröp upp i min famn, sökte tröst och ville vila. Han fick i sig lite saft men godis ville han inte ha. Tanken var att det kanske kunde få fart på honom igen. Men nu ligger han där och susar och sover, med en full vällingflaska i famnen. Lilla Skruben!

Min oro sätter igång direkt. Den är så automatiserad så att det är löjligt. Ett litet avsteg från det vanliga och jag tror direkt att det är något lurt på gång och befarar det värsta. Alltid. Det är samma sak när jag inte får tag på Ebba på kvällen eller för all del jag själv har någon obskyr krämpa som jag inte känner till. 

När blev det så här? Jo, när bebisarna kom. Och värre har det blivit ju fler som kom. Tre bebisar senare och jag är en orosmaskin när det kommer till mina egna knott. Det är det värsta som jag tror skulle kunna hända mig just nu. Att någon av dem blev allvarligt sjuk. Det är min vanligaste bön idag: gode Gud bevara mina barn friska, amen. 

Om det hörs eller ej, det har vi vår tro till att avgöra, men bönen är som ett mantra av hopp som liksom får gestalt i de orden. Oron tror jag att jag delar med de flesta föräldrar. Och bönen i ordlös form likaså. 

Det är inte rimligt att sjuka och utförsäkrade skall gå genom stålbad – gång, på gång, på gång.

_utförsäkrad

Sjukförsäkringen är bokstavlingen en ödesfråga för många och en ideologisk fråga för oss väljare. Synen på statens skydd, omsorg och hjälp till sjuka delar ett folk idag. Om man behöver en fråga som hjälper en att välja riktningen för Sverige som samhälle i valet 2014. Det tycker Yonna Waltersson på Dagens arena också som menar att detta borde vara valets stora fråga. Jag kan hålla med henne om det. Låt mig fortsätta hennes resonemang en stund och dra det till spetsen om vilket ansvar du och jag har för de som behöver oss som mest. 

Mer än 86 000 människor. Det är så många som har utförsäkrat sedan regeringen införde det nya sjukförsäkringssystemet. Dessa var tidigare siffror i ett utanförskap sades det. Nu är de i arbetslöshet och i många fall i hopplöshet. Det är inte så att dessa människor har lyckats motiveras till ett jobb om jag säger så. De har flyttats från kolumn till kolumn i en statistik och har under perioder av förflyttning mycket svårt ekonomiskt.

Så här fungerar det cyniska systemet (källa: artikeln ”Över 86 000 utförsäkrade”). Oavsett din medicinska historia så har du sjukersättning i 941 dagar. Dryga 2,5 år. När dessa dagar är slut så går du in i arbetslivsintroduktion och då blir din dagsersättning före skatt 223 kr. Denna fas varar i 3 månader och du prövas samtidigt som din ekonomiska situation är oerhört pressad mot en arbetsmarknad. Om du inte står pall utan fortsätter att vara i ett sådant medicinskt tillstånd (alltid värderad och diagnostiserad av läkare) så får du nya 941 dagar. Många personer har varit där och vänt både en och två gånger. Och graden av ohälsa för dessa bara ökar. Så här skriver Mikael Färnmo, dagens arena för drygt ett år sedan 13/9 2013

Av de som utförsäkrats är det tusentals som nu – efter en vända i arbetslöshet och ekonomiskt armod – återvänt, både en och två gånger. De personerna blev inte friska, trots tidsgränserna. Faktum är att de blivit sjukare. Återvändarna har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik.

Smaka på det: 223 kr om dagen före skatt. Det är alltså väldigt lite pengar. Sjukersättningen är från början mycket låg, så det finns inte mycket möjlighet för de drabbade att spara i ladan för sämre dagar. Redan sjukersättningen hålls låg, med ett max om 213 000 per år, vilket motsvarar ca 530 kr per dag eller 18 000 i månaden. Som mest alltså. Och före skatt, sa jag det?

Som ni förstår drabbar detta allra hårdas dem som inte passar på vår arbetsmarknad och aldrig gjort det. Det är oerhört tufft för dem och ingen av dem känner sig som något annat än en belastning. Det är inte fråga om lata bidragsmyglare. Det är frågan om individer i vårt samhälle som gjort och gör så gott de kan, men deras kroppar bär inte som andras. En jämlik värld förlåter deras kroppar detta och försöker hitta sysselsättning och sammanhang som hjälper dem att bidra ändå – på något sätt. Ett jämlikt samhälle tycker också att man skall prövas mot arbetsmarknaden, men under morötter – inte under piskor och genom stålbad.

Det är inte få som funderar på att ta sina liv. Det är också viktigt att komma ihåg när vi som har allt förfasar oss över hur man kan som bidragstagare vill ha mer. Nej, det är inte fråga om att vilja ha mer. Det är en fråga om att få leva. Glöm aldrig det.

Det finns också många med en psykisk ohälsa bland dessa. Du vet alla dem som man så gärna vill att samhället skall ta ansvar för när deras liv blir synligt i sin trasighet för oss andra. Psykisk ohälsa kan också triggas av livsvillkor som dessa.

Alliansregeringens politik har visat att de

  1. inte lyckats vända sjuktalen som är lika höga idag som innan deras reform av sjukförsäkringen
  2. att ohälsotalen bland dem som är längst från arbetsmarknaden fortsätter att öka och
  3. det är ett samhälles plikt att ta hand om den som lider av komplexa sjukdomsdiagnoser som gör att de inte passar in i det samhällssystem som vi byggt runt dem.
  4. Det här är inte ansvar för Sverige. Ansvar för Sverige är att ta hand om alla slags medborgare och ge dem ett drägligt liv. Det kan vi och det bör vi. DET är ansvar för ett land som vårt.

Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och som förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete, i en eller annan form. Det sistnämnda är citat ur Socialdemokraternas politik för sjukförsäkring. Socialdemokraterna är tydliga – det handlar om att alla skall bidra men ingen skall leva ett liv utan hjälp för samhället när det behövs.  

Nej, det är inte rimligt att de skall behöva gå igenom stålbad, gång på gång. Det är ovärdigt. 


 

Så här tänker jag:

Jag poängtera gärna att arbete eller samhällsbidrag är något som inte skall bortses ifrån för också dem som har komplexa sjukdomssituationer och understryka att resonemanget till stor del handlar om dem längst från arbetsmarknaden. För en värdig politik och samhällsbygge är det viktigt att det politiska systemet behöver se till att dessa människor också kan känna att de får bidra till vårt samhälle men också i allt lidande, kunna få stöd i att ta sig igenom en vardag. Det är inte lätt att vara sjuk och känna att man inte räcker till. Det är tufft och det är svårt. Och vi som försöker lära barn att inte sparka på den som ligger, ska inte göra det själva som vuxna och röstande medborgare.

Istället vill jag ha ett samhälle som lägger sig där bredvid och funderar tillsammans med en drabbade – hur kan vi skapa det bästa möjliga liv för dig utifrån dina förutsättningar? Hur kan du bidra till det gemensamma, om inte med förvärvsarbete, så med annat? Hur kan vi samhället och du ha en livslång relation som blir så bra som möjligt?

Med ett sådant förhållningssätt tror jag att vi hade blivit förvånade över hur många som hade kommit på benen och börjat leva. Ett par procent hade kanske kommit tillbaka i jobb bara på den omtanke de mötte – för att de fick tid på sig att läka. Det för mig är en medmänsklighet värdig ett samhälle byggt på jämlikhetens etik. Det är ett samhälle med blick och förståelse för dem som vi alla har ansvar för. Dem som för stunden befinner sig i mest utsatthet. Nej, det är inte värdigt ett stolt välfärdssamhälle. 

 

Väven runt de små

20140830-073506.jpg

Vänner för livet. Här är fyra ungar. Fyra rara grannar som gör allt det där som ungar mellan 2-6 gör när de hänger. Uppvuxna på samma gata med svängdörrar till varandras hem. Uppvuxna med förutsättningar att uppfatta världen ganska lika. Det är tryggt så klart, men det är inte detta som är den stora verkligheten. Successivt blir de vår uppgift att visa dem det. Därför blir närvaro när de leker så viktig så att man kan böja perspektiven.

Här har vi just pratat om att inte leka leken ”Vigo är en best som skall dödas med vårt plastgevär”. Utmaningen var ju själva plastgeväret. Jag undrar varför det överhuvudtaget finns som leksak.

Och för att de ska tycka om att lyssna på mig kryddar jag upplevelsen med att leka kull tillsammans, kittelpaus och mellanmål på silverbricka. Verkligheten vidgas och banden vävs täta.

- The ironi! I hate to say it…

… men F! är det som är skillnaden mellan röd-grön majoritet och SD som vågmästarroll enligt SIFO och SvD. Det är djupt ironiskt att de som kämpar hårt för jämlikhet och antirasism ska vara de som släpper fram rasister till makten. Å älskade feminister och antirasister – jag älskar er kamp, men jag vet att det finns andra partier som kommer kunna ge er det ni vill ha. Hjälp oss att vinna val och inte stjälpa vår kamp. Jag LOVAR att jämställdheten kommer ta språng med en ny rödgrön regering. 

Se detta som ett tiggarbrev och förstå hur mycket jag önskar att det vore annorlunda. Med er med oss i regeringen hade det ju varit fantastiskt – då hade en majoritet varit möjlig utan krångel. Men nu ser det snarare ut som om ni kommer dränera möjligheten till makt och inflytande. En möjlighet som verkligen skulle kunna ändra kursen för Sverige i riktning mot mer jämlikhet och ingen rasism! 

ping till Feministiskt initiativ och alla femtaster där ute. Hör min bön….

rudebeck

Då (-94) som nu: vi behöver tränade ögon på verkligheten.

Varje jobbskatteavdrag är färre kuratorer i skolan, färre bibliotek, färre barnmorskor. Färre ­härbärgen och hem för hemlösa narkomaner.

Vi har det väldigt bra i Sverige. Vårt problem är inte att vi har det dåligt som genomsnitt. Men vårt problem är att ju bättre en del får det desto fler fattiga har vi. Det är ett klassiskt ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Mitt i den samhällsförändringen är man bara människa och ser liksom så långt näsan räcker. Det är också därför kampanjer för jämlikhet, frihet och rättvisa ser ut som de gör och basunerar ut sitt budskap över vårt land. Det är viktigare än någonsin tror jag. Det fanns en tid för 20 år sedan då det också var avgörande i vilken väg Sverige skulle gå.  

Det var då när jag gick i ettan i gymnasiet. Det var 1994 och jag hade börjat på Sigrid Rudebecks Gymnasium i Göteborg. Helt ovetandes av vad som skulle möta mig hade jag lämnat en röd sossekommun med tillhörande kommunal skola för då en av Göteborgs borgliga institutioner. Rudebeck, denna anrika fd flickskola mellan Haga Kyrkan och Viktoragatan. Rudebeck, en skola med mycket kärlek, ambitioner och studiemotivation. Helt enkelt var allt lite för bra för att vara typiskt. Helt enkelt: the best of the best. 

1994 var året då moderaterna var uträknade och socialdemokraterna vann valet med 45 %, Mp återvände till riksdagen med 5 % och Carl Bildt lämnade in sin avskedsansökan. Ny demokrati var ute ur leken. Det var året då saneringen av Sveriges ekonomi startade och TCO får sin första kvinnliga ordförande precis som Göteborg för första gången har en kvinnlig länspolismästare. 1994 var året så Sverige spelade fotboll i USA, då första avsnittet av Friends (Vänner) spelas och då som Justin Bieber föds. Det var också Lasermannen våldståg genom Sverige, en sorgens höst i och med Estonias förlisning och ett fruktansvärt inbördeskrig härjar i Ruwanda. Det är också året då Kurt Cubain begår självmord. Det sistnämnda drabbade oss 16 åringar hårt. 

Det är året då det stod klart för mig, rent personligt,  att det fanns djupa klasskillnader i vårt land, och att det påverkar hur vi ser och tolkar vår verklighet. I min klass till exempel så fanns de dem som inte trodde att segregation fanns. Som trodde att det bara var ett fritt val vart man valde att bo och att den som hellre ville bo i Bergsjön än i Örgryte styrdes av sin egen dröm och önskan. Jag minns att det då stod klart för mig att liberalism kan gå så väldigt fel. Ansatsen om människans förmåga till sitt fria val är fint, men den är väldigt långt från verkligheten. Jag minns att jag kokade av insikt och irritation och häpnade över det infantila synsättet. I det sammanhanget var det inte många som höll med om min protest. De var ju många som var tränade i synen på sig själva som self-made. De från Örgryte.

Där någonstans finns min poäng. Det handlar om att låta träna sin syn och sin varseblivning när man läser av sitt samhälle och sammanhang. Vi måste ständigt påminna oss om allt det goda vi får och har när vi lutar oss tillbaka och tänker att nu är det gott att leva, så här kan vi ju fortsätta att ha det – då, just då, måste vi fråga oss: och vem betalar priset? För det är det alltid någon som gör. 

Karin Ekis Ekman skriver om detta i ETC. Hon börjar med det jag citerar ovan: ”Varje jobbskatteavdrag är färre kuratorer i skolan, färre bibliotek, färre barnmorskor. Färre ­härbärgen och hem för hemlösa narkomaner.” Och hon fortsätter en text om vikten av att se perspektiven när vi nöjt känner att det går bra nu. Det är någon annan som betalar det kalaset. Det är enkel nationalekonomi. 

Men handlar det bara om pengar? Nej, det handlar också om möjligheter att kunna se hur samhället är och vad som gör det drägligt för de många och inte för de få. Och kanske framför allt: inte på bekostnad av att fler får det sämre, – och ALLT sämre. Här är Thomas Piketty en hjälp för den som är intresserad. Ett tips är att lyssna på lördagsintervjun med honom i P1.

Valet i september handlar om viljan att dela med sig och ge bättre förutsättningar till det goda livet för fler. Valet handlar om jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Då, 1994, hade S precis övertygat om det samma. i 12 år styrde de sedan riket och lade grunden för ett mer jämställt land med en mycket stabil ekonomi. Men något i den strävan har och håller på att gå sönder. Nu kämpar vi igen för ett bättre Sverige. För alla. Jämlikhet är så viktigt och något som håller på att gå förlorat.