Länge leve Vigo

Jag har inte hund längre. Jag har minnen av en älskad följeslagare. Han var min kamrat och livscoach. För det han berättade på sitt vovviga sätt det var en berättelse om hur livet kan tas från ett fyrbent perspektiv. Jag lät mig inspireras. Man gör det av kamrater.

Självklart var han inte som andra. Han var som han var. Vi älskade honom ändå. Kanske till om det för att han var den han var. Inte trots det. Lärdom nr 1.

Ogenerat sökte han kontakt med nykomlingar. Ibland gjorde han en stor sak av deras entré. Ibland smög han sig fram. Det var på deras villkor. Han kände in vilket bemötande man önskade. Men alltid av nyfikenhet. Han satte sig gärna nära och liksom lyssnade in. Naturligtvis för att bli klappad. Så där fanns en egen vinning. Men det han lämnade kvar hos dem var sköna känslor. Alla vill ju ha en sådan sändande figur i sitt liv. Lärdom nr 2.

Fötter behöver värmas. I alla fall mattes. Att få skuffa in mina nakna fötter under hans ihopkrullade varma kropp var en lisa för själen. Förankrad där. Hans andetag som det som håller oss vid liv. För en sådan som mig, som har en saknad i min barnskropp efter att få tanka närhet så är det den saknaden som nästan gör ondast. Han lärde mig det om mig själv. Jag behöver tanka närhet. Alla behöver tanka. Hundar är bra på att stå för det och han lät mig öva. Lärdom nr 3.

Mat ska ätas för att den är god. Om den inte är god kan man alltid hitta en toarulle. Eller äta lite gräs. Om nu maten inte är god och man lite subtilt visar det så får man annan mat av husse. Husse är nämligen väldigt lyhörd för att man ska vara nöjd med det som köps in. Och den insikten har jag och Vigo delat. Han må vara ekonomisk men han är alltid mest mån om vår glädje. Inom rimlighetens gräns. Lärdom nr 4.

Folk gillar inte när man är för närgången. Det kan ta ett tag att lära sig det. Om vad avståndsreglering betyder exempelvis. Men alla blir vi äldre och hormoner lägger sig. Man måste också få lov att vara som man blivit skapt. Det är inte lönt att försöka ändra på det som inte går att ändra. Men man kan ändra på det som går. Ibland med medicin och ibland med ingrepp. Lilla Vigo var fullkomligt tokig som valp och unghund. Tjöt och drog när någon löpte i hans närhet. Det fick ett slut och hans behandling gav fin verkan. Sen fick vi anpassa oss och lära om. Själv har jag genom våra år parallellt lärt mig om min introverta PMS och vinterdeppighet. Bra lärdomar. Vissa saknar kan man göra något åt. Annat får man lära sig att acceptera och leva med. Man är älskad ändå. Lärdom nr 5.

Att sitta tyst och titta är kanske den lärdom som lär oss mest. Ta en stund och reflektera. Var en seende hund. Pudlar är speciella på det viset. Deras relativt höga intelligens beror på det tror jag. De iakttar och skapar förståelse av mönster. Han visste vad alla heter eller när man behövde honom nära. Han förstod innan vi förstod när saker skulle ske. Han var cool. De där ögonen som följde mig. Gud vad jag saknar dem. Att tänka långsamt för att lära och samspela. Det är lärdom nr 6.

Det är aldrig försent för bus. Kroppen må åldras men knoppens lekfullhet är vår möjlighet. Det får avsluta min lärdomssvit. Jag vill också på ålderns höst få höra: oj, vilken glädje och energi! Jag trodde hon var valp.

Nu saknas han och huset är förtvivlat tomt. En hundkorg med hans filt ligger orörd. En vattenskål väntar på att någon ska lapa. Handdukar i hallen för smutsiga tassar har tvättats. De behövs inte mer.

Det finns så mycket mer att smaka på och det kommer jag fortsätta göra. Är det något jag lärt mig av förluster så är det att de man älskat kan leva länge än med dig. Vårda minnet. Länge leve Vigo.

BUBBETORPETS ENRICO

* 26 september 2006

+ 18 maj 2018

Annonser

Bakom fasaden

Det sitter en kvinna mitt emot mig på pendeln. Hon har blundat hela resan. Händerna i kors i knät. De vilar på hennes ryggsäck som ligger där. Hennes väl använda konken. Ena tummen rör sig längst med kanten på ärmen till jackan. Små rörelser över handleden. Små tröstande tecken? Små medryckande till sången hon nynnar? Vad tänker hon på?

Hennes ansikte har en spänning över sig. De fina linjerna runt hennes mun visar ett ansikte som varit strängt många gånger. Memorerar hon? Går hon igenom sin dag? Vem och vad ska hon möta?

Nu kör vi in till perrongen. Tåget bromsar in och plötsligt öppnar hon ögonen och ser sig om. Vilka vackra ögon!

Moralpanik eller spaning om den tid som väntar postreformismen?

Det blev snabbt dystopiskt när vi samtalade om vart världen är på väg. Det blir lätt det när alla enkla svar uteblir. Om vi inte vet vart resan går, kan den då verkligen gå åt rätt håll? Svaret gäckar de politiskt intellektuella eftersom det glider undan liksom frågan om Gud finns. Eller gud med litet g.

När allt förändras snabbt och samhället blir multikulturellt och allt mindre homogent så blir det svårare och svårare att hitta de enkla svaren på vad mönster och trender egentligen visar. Det som blir kvar är det något obekväma svaret: vi måste alla göra vårt bästa utan att veta vart vi är på väg. Det är det enda sättet att komma till rätta med den växande klimatångesten, oron för vart ojämlikheten i ekonomiska möjligheter kommer föra oss och den plågsamma insikten att oavsett hur mycket man kämpar så kommer barn fortsatt att utnyttjas. Den dystopin går aldrig över. Det enda som återstår är att du gör ditt bästa.

Det är därför som det har blivit dags för moralens återkomst. För alla som är något bevandrade i etikens läror så vet man att moral har alla, frågan är vilken värdering som stödjer den. Moral är helt enkelt efterlevnad av normer och ”goda” värderingar. Sådana som vi tillsammans bestämt ska vara de bästa. Normer är värderingar som tillräckligt många delar och som upphöjts från särintresse till allmänt sunt förnuft. Men i en tid då de enkla svaren har flytt sin kos så kommer det blir dags för etiska diskussioner att återigen ändra scenen. Det välkomnar jag.

Allt för mycket har fått en oförtjänt underrubrik om att man inte kan prata om det, åtminstone inte i det här jävla landet. Och då menar jag inte alla åsikter om andra folk, utan om just åsikten om folk. Det är precis vad vi ska prata om. Hur ska vi egentligen bete oss och vad är ditt ansvar? Vad är du skyldig att göra för att vår värld ska förbli en värld med en ljusnande framtid? Hur ska du göra ditt allra bästa? Vad är det ens? Vad förmår människan och vad kan vi lägga som ok på varje späd axel och kraftfull nacke?

Vi måste prata om oss själva och rikta strålkastaren till vår egen bakgård och fundera på hur det ska vara att växa upp här. Vill vi ha leenden på gatan? Ett artigt hej till den okände mannen på gatan som passerar din väg? En blick till kvinnan på bussen som betyder varsågod och sätt dig, här är det ledigt. En chef som genuint uppskattar också den annorlunda på arbetsplatsen och som bara misstänker sig själv för att inte vilja göra det bästa av jobb för den andre. Mammor som älskar sina kroppar och män som får gråta. Det vackra landet vill jag bo i. Där trasig får bli hel och där sist ska gå först. Men hur ska vi prata om det?

Det språket upplever jag saknas i vår politiska diskurs. Jag söker efter människan där och längtar efter epos om hur hon är och bör vara. Politiska epos om vad vi kan och bör förvänta av varandra så att världen kan räddas. Det räcker nämligen inte mer reformpaket. Politiken är död. Länge leve politiken. Eller är det politik med stort P?

Första maj, första maj, varje sliten kavaj…

Jag hade ett par väldigt annorlunda år i mitt liv som format mig så mycket. De var mellan mina 20-23 och var full med oorganiserad politisk vilja och tilltro till människan. Från oväntat håll och via livets tillsynes krångliga och sneda vägar uppmuntrades jag .

Jag hade lämnat ett prestigefyllt gymnasium med ofullständiga och väldigt varierande betyg. Jag hade tagit hand om mig som tonåring alldeles själv eftersom jag bodde ensam i en lägenhet i Göteborg. ”Tagit hand om” är egentligen helt fel. Omsorgen jag visade min oro för livet och mina tvivel om mig själv, det var att stänga dörren. Det är läskigt att vara ensam med stora tankar.

Vuxenblivandet haltade avsevärt och jag drömde orimliga drömmar om ett liv som dokumentärfilmare som ömsom porträtterade hur livet egentligen var och som pumpade puder i franska alper. Mina vänner som alla bodde hemma hade fördelen av att man pratade framtid och de lärde sig stava till både juristlinjen och politisk magister eller Handelshögskolan. Själv tog jag jobb i min hemstads krogliv efter studenten och fick en sommarfling som följde med mig tillbaka till Göteborg den hösten. Fortfarande vilsen påbörjade jag min utbildning i ett mörkrum i Landala. Och så blev jag illamående och insåg att jag hade ett dunkande hjärta extra inom mig.

Jag fick mitt mirakel som både ställde allt på ända men mest av allt gjorde mig vuxen. Lilla Ebba kom den sommar då mina vänner tagit sina första högskolepoäng eller flyttade hemifrån, flydde landet och bosatte sig i fjärran land. Tillsammans med mitt nyfödda ankare gnuggade jag ögonen och funderade på det där med att försörja sig.

Jag flyttade hem till barndomsstaden och började bygga ett liv. Ströjobb ersattes och ibland kompletterades de med komvuxstudier. Mina ofullständiga betyg blev fulländade och jag mötte så spännande människor. Där på komvux föddes så mycket av det som är jag.

Jag älskade plötsligt att plugga. Insåg att jag hade fått ett riktigt läshuvud och att analys och slutsats var det jag var bäst på. Prestigegymnasiet hade inte riktigt gett mig den insikten, bara blygsel och skam.

Men mest av allt hade jag fantastiska utbyten med mina lärare. Deras engagemang i mig var otroligt. De fick mig att tro att allt var möjligt. På raster och på kaféer satt vi och pratade livet, människan, politik och samhälle. Jag lärde mig läsa tidningen, formulera kritik och egna idéer och att skriva. Och jag lärde mig tro på mig själv.

Jag pratade gärna och ofta om att vi alla hade ett ansvar. Ett slags samhällsmedborgarskap som inte bara gjorde oss skyldiga att rösta utan också gav oss ett ansvar att bry oss och bidra i och till samhällslivet. Alla ska med betydde för mig mer än att alla ska få plats i samhällsekvationen.

”Alla ska med” var för mig också en uppmaning att engagera sig för vårt gemensamma. Tillsammans med min lärare Lennart diskuterade jag min tes ofta. Han höll inte riktigt med mig, men var inspirerad. Så var det ofta mellan oss. Vi var olika i vår idealitet och politiska övertygelse men älskade att bry oss om vårt samhälle och vår framtid.

Jag tog mig själv på orden och där någonstans började mitt intresse för vårt gemensamma bli konkret. Först inom civilsamhället på orten och i kyrkan. Sedan kom Uppsala, universitetet och politiken. Men grundtesen har alltid funnits kvar hos mig som en drivkraft.

Det är en slags värnplikt vi har. Att värna demokratin är att ge tid till vårt gemensamma och att vara med och medskapa det samhälle vi tror på. Gör inte du det, vem ska då göra det?

Jag var mellan 20 och 23 och så oförstörd på så många sätt, trots mina ärr och staplande steg in i vuxenlivet och ansvaret. Jag hade fantastiska samtal med äldre i de rörelser jag engagerade mig i. De lyckades med det fantastiska att jag litade på att jag också kunde och behövdes. Att stjärnorna finns för oss alla.

Idag har 20 år gått och jag har lagt enormt mycket tid till vårt gemensamma. Jag tror fortfarande benhårt på att vi alla behövs i en demokratisk värld. Tyvärr känns det som om vi inte riktigt blir fler trots att jag hör så många i min ålder tänka de tankar jag själv tänkte då. Att man borde göra mer för det gemensamma och bidra med sin tid, kärlek och engagemang. Jag kan bara säga: gör det! Gör det av kärlek till den här världen.

Det blev socialdemokraterna för mig tillslut. De som fick mest av min tid. När vi samlas till första maj så drabbas jag ofta av nostalgi inför den rörelse som ligger bakom denna demokratiska högtidsdag första maj. Att få höja sin röst om att vilja vara med och bidra. Att tåga i det eviga tåget för dem som behöver det mest. Att stå upp för värderingar. Att tala om det samhälle vi har och det vi vill ha. Men framför allt berörs jag av att så många innan mig tagit de stegen och höjt sina röster.

Den gamla första maj sången som fick titulera denna text påminner om det. Den kom till i den tid då det var en högtidsdag för väldigt många, då den finaste av kavajer kom på hur sliten den än var. Att ha ett demokratiskt samhälle var något att fira, för det var inte självklart. En dag att visa att man fortfarande kämpade.

Så är det också idag på sätt och vis även om vi har det så väldigt bra på många sätt. Men alla har inte det. Världen står i brann medan vi tänder trädgårdsgrillen.

Jag tänker att jag ska låta mig inspireras av min egen 20-åring och uppmana alla att bidra. Det är hög tid för det. Lyssna på henne du också: Hitta ditt engagemang, tåga i tåg och spänn din blick mot framtiden!

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.

som befriande går

över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,

och var blick i det blå

är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,

varje vardag med sot

blir i dag som en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Minns barndomens fasa: biltvätten och hajattacker

– Kom du får vara med, sa pappa och vi kröp in i bilen igen. Vi körde upp för den lilla kullen och mot baksidan av verkstaden. Där låg den. Biltvätten.

Jag minns det när jag vill. Den stora rädslan för allt fruktansvärt som skulle kunna hända i en biltvätt. Dånet från borstarna var öronbedövande. Torkens ram som stegvis följde bilens konturer. Och så den där gången då jag blev lämnad ensam. Hur kan jag någonsin glömma den?

Vi hade åkt in i hallen och parkerat. Pappa gick ut för att sätta igång den. Det var ju så man gjorde det. Han lämnade dörren öppen så jag hörde ljudet av hans skor på den blöta beläggningen när han skyndade sig till automaten. Han la i poletten och skyndande tillbaka. Precis när han stängt dörren kom han på det – jävlar, antennen! Svor han och kastade sig ur. Maskinen hade redan börjat mullra och han skruvade snabbt loss antennen men in i bilen igen kom han inte. Kvar satt jag medan han väntade på utsidan av tvätthallen. Ett trauma som jag tror satt sig djupt.

Nu år jag här, vuxen och fortfarande något spänd inför tvättomater. Älskar dock spänningen. Det är intressant hur jag får lika mycket kick av att tvätta bilen som att titta på hajattacker på you tube. Varför det är så är en annan historia.

I mitt hjärtas ro.

De är som små fågelungar våra barn när de inte mår bra. Små sköra fjäderlätta varelser vars ögon verkar större och små munnar tystnar. Små kroppar som söker tillit.

Jag bär och bär och bär. Håller henne nära. Närmast mig. Närmast det dunkande modershjärtat som en gång i tiden var hela hennes värld. För två år sedan växte hon där i symbios med taktslagen. Nu tankar hon tillit alldeles nära inpå.

Står stilla så en stund och känner in det ofattbara att det finns barn som är ensamma i stunder som dessa. Oönskade kanske. Eller som av livets olika hinder gjort att famnen inte finns öppen. Kan ju vara sjukdom som hindrar den öppna famnen. Eller flykten och oron för våldet. Fruktansvärda saker som separerar det vuxna hjärtat från det lilla örat mot bröstkorgen. Tanken är outhärdlig. Jag märker att jag håller henne hårt.

Lilla duva. Må vi förbli i beskydd mitt hjärta. Blundar och vilar med henne i det som håller takten.

Manifestet: hur kan vi?

Ibland får man av en tillfällighet de finaste av manifest i handen, nämligen dem om hur vi ska vara med varandra. Som när detta fastnade i min virtuella hand via Linked In. En kontorslapp om spelregler som talar rätt till hjärtat: för den vittnar om hur vi låter vårt professionella liv präglas av mänsklighet.

  • Lyssna för att förstå, inte för att få tala
  • Ge och ta plats i samtalet
  • Uppmuntra varandra att provprata
  • Tala från sanning så ofta du kan
  • Våga vara dum ibland
  • Öppna upp och var sårbar
  • Lämna egot hemma
  • Bejaka det som händer
  • Utgå ifrån att alla gör så gott de kan
  • Tänk på att allt är påhittat

Inspirationen kommer från Navid Modiri.

Jag har medarbetare som liksom jag håller det professionella högt på dagordningen. Att vara proffsig är att göra det man lovat, med så hög kvalitet man kan och med stor stolthet och lojalitet med sin organisation. Att vara proffsig är att leva sitt varumärke och göra allt man kan för att nå de mål och visioner man satt upp. Där är vi helt överens.

Men för mig stannar proffsigheten inte vid mål och uppträdande utåt. Utan proffsighet handlar också om att möjliggöra mål genom att vi får lov att vara mänskliga på jobbet. Den här listan summerade det på ett grymt bra sätt.

På min fantastiska enhet för verksamhetsutveckling inom sthlm stad jobbade vi härom dagen med hur vi lever våra värderingar. De är Engagemang, leveranssäkerhet, motivation och feedbackkultur. Men också glädje. Det sista är en av de viktigaste, inte sant? Det arbete som skänker glädje skapar massor av stolthet och kvalitet.

Vi gick igenom vilka beteenden som stödjer tre av dessa värderingar och fick också en underbar lista. Det är så viktigt att stanna upp vid sånt – hur lever vi som vi lär? Hur låter vi varandra växa och blomma? Hur manifesterar vi vårt: hur kan vi?

Konsten att inspireras av skeppsbrott och lunch med dockservicen.

Små varma armar som håller om halsen hårt i förhållande till storleken på den lilla kroppen. Nakna varma fötter som dinglar mot min mage. Hon trycker sin näsa i min halsgrop och andas. Liten visar vad kärlek är och jag minns att detta alltid är en av anledningarna till varför jag vill ha fler barn i min närhet. Att omfamnas av en åtta decimeter lång människa är att krama det uppriktigaste som finns.

En gång på en ledarutvecklingsdag fick vi frågan: vem inspirerar dig? Jag tänkte länge eftersom mitt första svar inte kändes som om det dög. Vad säger man? Mamma? Någon bra chef? Gandhi? Jesus? Blir så lätt pretentiöst. Vem är de ens mer än mina bilder av dem? Ingen av dem finns i mitt liv på det sätt att jag inspireras i vardagen. Mitt spontana namn var ändå det som ligger mig närmast att inspireras av. Lilla Uma 1 år.

Små barn inspirerar mig och har alltid gjort. Små människor med stor påverkan och stor naiv vishet. Så mycket människa. Rena i känslor, sanna i uttryck. Respons som kommer direkt. Deras vilja är nyfikenhet och oftast till samarbete. Hur många gånger har man inte förundrats över hur man alltid snubblar över barnleksaker vart än man är. Gå in i ett städat rum och det tar minuter innan det tagits över av barnen. Alltid där. Alltid redo att gestalta livet i sin lek. Snart erbjuds du en lunch på en plastbricka med dockservice eller att få bevittna ett dramatiskt skeppsbrott i tvättkorgen.

På ledarkursen fick vi sedan berätta för någon om vem denna någon var som man inspireras av och varför. Efteråt sa kursledaren att denna persona man beskrivit i själva verket var en bild av oss själva och hur vi vill vara.

Som ett barn alltså. Med full tillit i famnen med en omfamning som är full av sanning. Nyfiket letande och lekande. Kreativ och direkt i känslan. Som en liten stor personliget som orädd tar sig ann de rum hon kliver in i och är redo att gestalta livet tillsammans med andra. Som prövar och lär. Som är öppen för livet och andra människor. Ja, så vill jag ju gärna vara.

Ledarkursen var i januari. Sedan dess har jag haft denna insikt nära och funderat mycket på vad bilden av att inspireras av barnet står för. Hur det är att som vuxen, som chef, som kollega – som vän, maka och mamma, att inspireras av barnens sätt att vara, tänka och känna? Hur kan nyfikenhet och obundenhet inspirera? Hur är det att se möjligheter istället för att se hur man brukar göra? Hur är det att vara ny inför varje dag, inför varje stund? För det är väl det som är att vara som ett barn. Att vara som ny.

Och jag är nog på något sätt lyckligare än på länge. Även när stunder varit tuffa under vintern eller livet snårigt på olika sätt så har inspirationen från barnens nyfikenhet och livsglädje fått leda, om så bara i det lilla. Jag inser också att detta kanske är ett av de äldsta tips som finns för välmående, för visst har vi alla hört om att ta hand om barnet inom oss? Himmelriket är ju till för sådana som dem.

Teologens 150 dagar på nya jobbet som chef inom IT

Det är nu ett halvår sedan jag klev in som ny chef på en ny enhet med medarbetare som alla jobbat längre än mig i stadens organisation. Jag är fortfarande yngst (!) och jag har ett uppdrag som de inte varit med och bestämt. Vi ska ställa om hur vi arbetar och vad vi erbjuder i syfte att hjälpa staden med digital transformation. Vi ska också förvalta och vidareutveckla på ett ”stadenledande”, hållbart och framåtsyftande sätt.

Det är en rad svårigheter som jag tagit mig ann och nu summerar jag mina första 150 dagar på jobbet som enhetschef för digital verksamhetsutveckling och förvaltning. Många frågeställningar har fått följa min vardag i mitt nya landskap och arbetsplats. Hur tar man sig ann en arbetsgrupp med medarbetare som genom en omorganisation blivit en del av en gruppering som de inte själva valt och som det finns osäkerhet kring syftet med? Är allt som vanligt eller annorlunda? Hur möter man erfarna ledare och några medarbetare som gör något av de sista uppdragen i arbetslivet? Vad är utveckling för dem? Hur får man acceptans som ”ung” chef i deras ögon trots över ett decennium som chef och ledare? Hur kommer jag in i en ledningsgrupp som bara stannar vid en station för att ta emot mig och sedan fortsätter att köra tåget i 200 knyck? Vem har tid för mina frågor?

Eller: Vilken tidsrymd är rimlig för verksamhetsomställning och vem ska hjälpa mig att tänka? Speciellt när den chef som rekryterade mig och gav mig uppdraget slutar efter ett par månader mitt upp i rollsökarfasens kanske svåraste period.

Och hur tar jag mig ann avdelningens tradition och kultur och drar den med utan att äventyra acceptansen för uppdraget som jag fått? Det är två år sedan avdelningen bytte namn från IT-avdelning till avdelningen för digital utveckling, men det är nu som förändringen ska manifesteras. Det krävs ledarskap, chefskap, coachning och sociala färdigheter. Det behövs vision, mål och struktur. Jag har fått mig den ledarutmaning som jag har bett om och jag älskar mitt jobb. Vi har bara börjat och jag är oändligt tacksam för kloka, förstående, erfarna, delaktiga och livsbejakande medarbetare. Och även för de nya medarbetare som jag fått rekrytera in. Jag är full av beundran över deras kompetens, erfarenhet och driv för att få vara en del av resan med att göra Stockholm stad till en kommun där livskvaliteten är hög hos var och en av våra invånare.

Jag ville utmanas och prövas, växa som ledare. Få komma tillbaka till chefsrollen. Jag är tacksam varje dag för Stockholm stad och att jag fick den chansen. Så många gånger som jag tidigare i mitt liv önskat att jag haft mer på mitt CV och i min bakgrund som skulle kunna ge mig en liknande möjlighet. Äntligen finner jag ro i det. Jag vet att jag kan, att jag har verktygen och vad jag är bra på. Det är en fantastiskt skön känsla och ett vaccin mot vilken dålig självkänsla som helst. Man behöver få vara på rätt plats.

Det är också intressant att höra hur ofta det sägs nu för tiden att en brokig bakgrund är en stark merit, inte sällan i de kretsar kring digitalisering och CIO-förmågor som jag befinner mig i just nu. Man menar att man ser saker från andra perspektiv och kan bidra med ledarskap snarare än med expertkompetens i sakfrågan. Det säger något om den tid som vi befinner oss i rörande den digitala transformationen. Vi behöver riktning, ledning och perspektivförflyttning. Det är en tid av både oro och hopp, rädsla och meningsfullhet: allt samtidigt.

Det låter som stora ord, men det är egentligen bara ett uttryck för att verka i en komplex tid där sanningarna inte är enkla och svaret om vart vi ska gå inte är ett. För oss som inte är experter, men som ändå vågar oss in i kontexter med andra typer av språk, begrepp och kultur så är vårt lyssnande och analyserande av det vi hör det viktigaste verktyget. Det har jag gjort nu i ett halvårs tid och börjar bli redo att ta nästa kliv, men än ska det lyssnas in lite till.

Som teologisk utbildad har jag lärt mig mycket om språk, kultur, meningsskapande och samhällsförändring. Det är jag tacksam för så klart sett utifrån att ha verktyg för förståelse, men det har också gjort mig väldigt ödmjuk inför kraften i språk, kultur och mening inom olika branscher. Därför var ett av mina krav inför min anställning som enhetschef att få gå en gedigen och branschtung utbildning. Under ett halvår har jag skolats hos Dataföreningen Kompetens till certifierad CIO. Jag är så tacksam för den utbildningen och vad den just har gett mig i fråga om språk, kulturförståelse och mening i rollen som chef för en verksamhet som ska stödja andra chefer i verksamhetsutveckling och förvaltning där ny teknik är central.

Nu är jag redo för nästa 150 dagar på jobbet.

Den viktigaste förmågan är genomförandekraften

Genomförandekraft är den i särklass viktigaste förmågan när man arbetar mot en okänd framtid. Den framtiden som kommer i kölvattnet av den digitala världsvida transformationen av våra liv och samhällen. Genomförandekraften är den viktigaste förmågan eftersom oavsett hur goda idéer eller visioner som vi har så är det att omsätta dem i praktik och ställa om våra beteenden som är det svåra. Att genomföra digitalisering är själva jobbet som ska göras.

Det är lätt att lura sig själv med det där – att genomföra en förändring, även i det lilla. Hur många gånger hör man inte sig själv beskriva de planer man har och hur det är tänkt att vara. Men resultatet och förflyttningen ekar fortsatt med sin frånvaro. – ” ja tanken är att vi i nästa vecka, inom kort, ska ta itu med steg. Redan om några veckor kommer vi att…. ” osv. Det är inte fel med fokus på riktning. Tvärtom, den är essentiell, men om stegen på stigen ersätts med att man boat in sig i vid starten och ersatt startblock med soffa och bekvämt läge, ja då blir planerna svårare att realisera. Man måste iväg.

Alla har vi gjort det, – dvs drömt och längtat, oftast kanske helt själva, – så djupt mänskligt är det. Hur gör vi då för att realisera och börja vandra vägen? Hur övar vi upp vår genomförandekraft till excellens? Och mer konkret: hur motar vi vår amygdala och våra försvar och lär oss att få jobbet gjort?

Om digitalisering, ledarskap och förändringsarbete föreläste jag och Patrick Stahl, från Perfect Life, om för Stockholm stads utvalda chefer för deras strategiska ledarprogram här om dagen. Det handlade om det här med genomförandeföemåga.

Genom att kombinera information och samtal om vad digitalisering är med praktiska och helt jordnära tips om hur vi människor får saker och hända – och varför vi tvekar – fick vi en kombination av insikt om läget som vi alla har ansvar för och hur vi kan börja, redan imorgon. Förutom ett bra koncept var det underbart så klart att få jobba med proffset och härliga Patrick. Grym kommunikatör för det komplexa. Hur får han det att bli så enkelt – ja det är ju det som utgör hans genialitet och det kraftfulla i att ta det tillbaka till det vi vet om oss människor.

Först satte jag ramen för vad digitalisering är. Det är förändrade beteenden och arbetssätt baserad på ny teknik. Det är inte att köpa system eller hårdvara. Det är den själva förändring och förflyttning som kommer med att hela vår omvärld – ja våra liv – är och blir allt mer datadrivna. I ett datadrivet samhälle behöver vi en datadriven offentlig förvaltning. Förväntan på kommunerna från oss medborgare är stor. Våra liv är så pass digitala idag, med intuitiva tjänster som är lätta att använda och integrerade med annat, att man förvånas av de tjänster man ibland möter i det offentliga. ”- va? En blankett? Herregud!!”

Men förutom själva förväntan som finns i ett snabbt föränderligt samhälle med ny teknik, nya tjänster och beteenden, så talade vi också om vikten av att samspela, dela, göra tillsammans och att börja någonstans. För eftersom denna förändring redan är här och ändrar på allt så rasande snabbt, ja då behöver vi börja och göra det ihop för att kunna hålla takten.

Patrick ledde oss vidare under eftermiddagen med kraftfulla teorier om hur vi alla funkar när saker är komplext, dvs när experiment och prov är vår enda väg fram eftersom experterna är oense och morgondagen oviss.

Vi människor är inte designade för en högteknologisk tidsålder, men behöver anpassa oss till den. Hur gör då vår hjärna och hur hjälper vi den att bli bekväm med att jobba med det okända? Vilka tekniker finns och hur kan vi sortera vår vardag för att få saker gjorda och få medarbetare att ta klivet? Och hur kan vi jobba med vår egen beslutsnivå och makthavare för att få en offentlig verksamhet med mod, nya vägar och lutning in i framtiden?

Tillsammans vände vi på de stenarna och satte fart på energiknölarna. En kraftfull dag om digitalt ledarskap och genomförandekraft i våra organisationer – och i våra liv.

Hur har du det själv med genomförandekraften?

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället