Jag vill ge mina barn allt det här

”Du ska få ett
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.”

Dikt av Kristina Lugn. Som också lästes på Umas dop för henne av fadder Maria Forsström. Så tacksam.

Annonser

Som den bröllopälskare jag är: tre myter om bröllop jag gärna tar kål på

Igår var det bröllop. Lite trött idag i fötter och med lite för lite sömn i kroppen. Uma brydde sig inte om att mamma kom hem halv fyra. Men så uppfylld och påfylld. Under morgonen har jag skrollat genom insta för att minnas tillbaka via bilder som delats. – Vilken rikedom det är att få vara med och dela andras lycka.

Igår var det som det ofta är med bröllop: en fantastiskt härlig begivenhet som jag sent kommer glömma. Våra vänner Sara och Mattias gifte sig och vi var kvar tills personalen tvärt slängde ut oss. Det var en så bjussig fest på så många sätt. Förutom att det var välplanerat ( ingen var dock förvånad över det med tanke på brudparet) så var det där som sprakar till mellan människor, kända som okända, som inte kan regisseras bättre, lika varmt och generöst. Allt vad man kan önska en sådan dag.

Det var många tal och det var härligt att få lyssna på ord som gav perspektiv på brudparet och som utsade många lyckönskningar. Ett av talen höll brudens systrar och ett av deras teman var myter om kärlek som var dags att slå hål på. Ett lysande och passande inlägg.

Det var också ett inspirerande tal för det visar att våra normer om hur det är och ska vara när det är bra alltid behöver diskuteras, skruvas på och omvärderas. Det kan behöva göras med fenomenet bröllop och bröllopsfest också! Så här kommer mina tankar om bröllopsmyter (eller rädslor) som behöver begravas baserat på blandad erfarenhet efter att bevittnat och medverkat vid ett 20-tal fantastiska bröllop.

Myt 1: det finns en motsättning mellan en vit klänning och ett feministiskt normkritiskt par

Så klart inte! Då har vi inte förstått vad frihet är. Det är en frihet att få vara precis som man vill. En feministisk och fri kvinna eller man kan välja symboler fritt för att beskriva sin känsla och markera sina steg i livet. En vitklädd beslöjad jungfrulig kvinna med myrra i håret var förr en gåva för äktenskapets barnafödande. Idag är hon vit som snö, lysande ljus, vacker som ett gryningsljus. Hur många barn hon än fött eller hur många hon än kan tänkas vilja ha eller inte ha. Symbolens innehåll har blivit något annat. Och tack och lov för det.

Den vita klänningen markerar lika mycket riten och ceremonin. Det känns på riktigt. En sådan ljus klädnad har man sällan och den blir ett minne för livet. Själv provar jag min dröm i siden ibland och svassar hemma och dricker te i den. Minns min dag med min älskade för 10 år sedan. En underbar frihet!

Att vara normkritisk är att förstå symbolens värde och ladda symboler med nytt och kontextuellt. Men självklart ska man granska ritens liturgi med kritiska ögon. Som betraktare tänker man sällan på kvinnans jungfrulighet idag. Men däremot, i feministens öga, kan det vara ett problem med den beslöjade kvinnan som avtäcks av sin far, liksom hon dessförinnan varit gömd från det offentliga, och nu given från man till man. Inte så jämställt 🧐.

Å andra sidan har jag varit med på bröllop där just faderns gång genom altargången med sin dotter vid sin sida haft sin plats. Inte ett öga torrt för alla förstod innebörden av den gesten. Apropå normkritik så kan man ibland behöva nagelfara sin egen fördom.

Normer är intressant, inte sant? Hur de skapas, hur de efterlevs och hur de slentrianmässigt kan användas – eller högts medvetet kan hanteras.

Myt 2: det är plågsamt med långa sittningar med många tal

Nej det är det verkligen inte. Går man på bröllop med sittning så VILL man skåla och lyssna på perspektiv på de äkta makarna. Man vill njuta av dagen och vältra sig i ord, hyllningar, kärleksförklaringar och varmt beskrivna tillkortakommanden. Man VILL få träsmak i rumpan eftersom det är värt det varje gång man sneglar mot de lyckliga tu som lyser. De kämpar med att vara i stunden och minnas kvällen. Då behöver man upprepa saker tänker jag och länge stanna kvar för att riktigt prägla minnet och känslan för dagen. Det är verkligen inte jobbigt med många talare och många tal.

Däremot är det jobbigt med för många långa tal eller likadana tal. Eller med obalans mellan parets olika vänner. Eller med föräldrar som liksom behöver älta lite eller någon som behöver ta upp något som inte riktigt har med paret att göra. Eller när det går för långt mellan talen så att tempot blir lite lågt. Allt detta löser sig med toastmasters som vet hur man styr och leder. Bröllopet jag var på igår gjorde det förstklassigt så klart. En av dem var ju toastis på mitt eget bröllop (kärlek Gabi!).

Myt 3: vigseln för inte vara för lång och inte för andlig

Joooooo! Jag ÄLSKAR när man får vara i stunden och riktigt gotta sig i känslorna och alla orden (igen). Även den borgliga ceremonin har det andliga med sig tycker jag som religionsvetare. Livsåskådningen finns ju där i riten, i musiken och i orden, även om man inte har en religiös inramning. Man gestaltar en förflyttning. Man visar en vilja. Man har hjärtat öppet och flätar band till nya enheter. Själva ceremonin kan inte med nuvarande ordning bli för lång – varken för den religiösa riten eller för den borgliga. Vi människor behöver våra riter och ritualer. På det sättet är vi obotligt religiösa om religiositet är att gestalta livet. (Religion kan då vara ett samlat verk av normer och idéer om hur vi gör det bäst). Så gör alltså även den sekulära riten.

Och även den korta akten kan vara otroligt härvarande och stark. En gång vigde jag ett par i deras vardagsrum, en tisdag i deras radhus på höjden efter jobbet. Vänner som var vittnen var där, en flaska bubbel stod på bordet och den vuxna sonen var beredd med kameran. Jag läste en dikt, läste igenom ordningen och lät de säga ja och växla ringar. Jag förklarade dem man och hustru. Vi skålade i champagne. Och allas tårar rann men glädjen var stor. De hade ju varit ett de här två i över 40 år. Men nu var han på väg bort pågrund av sjukdom. De ville därför försegla och kröna det liv de redan haft som en helhet med ett löfte. Det var helighet för mig.

Det är en av de vackraste och starkaste vigslar jag varit på. Vackert i sin alldaglighet. Stark i sitt allvar. Andlig, trots sin avsaknad av just religiös välsignelse. För kärleken och heligheten var där ordlöst.

Så lång är inte målet, men kan vara medlet. Andlig behöver inte vara religiös, även om det kan underlätta både språkdräkt och ges naturligt utlopp o ceremonin. Andligt kan också vara närvaron av livet. Vigselns JA är ju ändå huvudsaken som förtjänar sin omsorg och sin strålglans.

Så säg JA (ping alla som tvekar av mina vänner), låt det ta sin tid och låt oss fortsättningsvis också få träsmak i rumpor och få vältra oss i skålar, lyckönskningar och att underhållas av varandra! Så himla härligt.

💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼Och glöm aldrig dansen 💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼

I nöd och lust på jobbet – så tämjer vi vår samtids sabeltandade tiger.

Det alarmeras om psykisk ohälsa i vårt samhälle. Det är något som är ur led i vår tid. Är det förmågan till att lita på sig själv och känslan av att andra också gör det? Oron inför att göra fel eller bort sig är för stor för oss människor för att hanteras utan lidande. Att inte duga och att socialt bli utfryst är vår samtida sabeltandade tiger.

Som chef är det oerhört viktigt att vara medveten om att vi kan tämja tigrar och lägga bomull runt medarbetare så att deras fall blir mjukt, deras förmågor vässas genom vår varma och konstruktiva feedback och att återhämtning finns på schemat. Men det viktigaste av allt: vara tillgänglig och i ord och handling visa förtroende. Och det gäller självklart inte bara chefen. Här följer fem maxim som motar stressen och tar fram hållbar hälsa och med det goda resultat på jobbet.

Problemet med den psykiska ohälsan är att den inte bara äter sig in i vårt arbetsliv utan att den infekterar hela vår tillvaro. Negativ stress gör att vi sover dåligt och får låg självtillit. När vi är stressade förlorar vi också vår strategiska och sakliga problemlösningsförmåga, dvs förmågan till att se saker ur olika perspektiv och tänka längre och nytt. Egenskaper som är viktiga i en komplex tillvaro med många krav som behöver prioriteras. När viljor och önskemål ställs emot varandra behöver vi vänliga kulturer fria från psykisk ohälsa. Det blir en fråga om hur vi ska lyckas nå resultat. Medlet blir då naturligtvis att skapa varma klimat med stor grad av förtroende och tillit. De är dags för ännu mer hjärta och hjärna i vårt arbetsliv och samhälle. Så motar vi både stress, oro och tigrar.

Så fungerar stressen

Den sista du överger är du själv när stressen kommer. Men påvägen ner i stressen tappar vi målfokusering och omsorg om varandra. Det är inte av elakhet, det är så vår hjärna fungerar. Självömkan och överlevnadsinstinkt är så viktig när vi såras av vår omgivning eller hotet mot vår hälsa kommer. Men så ska vi givetvis inte ha det.

När stressen kommer tappar vi perspektiv. Det hela har en helt naturlig orsak. Om tigern kommer ska vi fokusera på att rädda oss själva och överleva. Det första perspektiv som vi offrar är fokus på vad andra kan tycka om problemet som vi står inför. Kvar är fokus på oss själva och på sakfrågan. Vi argumenterar hårt för vår sak och ser den andra som en del av hindret som ska övervinnas. Vi och dom- perspektiv kommer naturligtvis som följd. Det andra som går förlorat ju mer stressade vi blir blir är fokus på själva problemet. Kvar är vår kamp för oss själva. Det som ska räddas är vår självkänsla.

Detta kallas att man ramlar längre och längre ner i stresskonen. Längst ner i den är det riktigt trångt och det finns bara ett sätt att lösa problemet på och det är på mitt sätt för att jag ska må bra. Det är så klart djupt olyckligt när det blir så här. Vår kultur på arbetsplatsen är en lösning på det.

1. Ledarskap som möjliggörare.

Chefen som möjliggörande för kulturförflyttning blir så klart viktig, men framför allt behöver man skapa medarbetare som medvetet, engagerat och tillsammans med andra gör allt vad vi kan för att skapa den bästa tänkbara samarbetsmiljön. Högt i tak, mycket skratt och seriösa och skarpa frågeställningar som gör oss alla ständigt bättre.

2. Reflektion är investering.

För att undvika dålig arbetsmiljö som orsakar stress behöver vi tillsammans skapa kulturer som ser feedback som en naturlig och efterlängtad del av att vara på jobbet. Retrospektiv är en metod i arbetsvardagen som organiserat och naturligt lyfter frågor om vad vi gör bra, vad vi vill ska fungera bättre och vad vi ska prioritera av det som kommer upp.

3. Strategins närvaro i vardagen.

Ett tredje sätt är att ofta planera vad som ska göras genom målstyrning och gemensamt samtal om vart vi är på väg. Strategiskt arbete är inte något man gör en gång per år. Det är ständigt närvarande i vägval i vardagen. För att kunna göra de valen behöver målbilden vara för allas ögon. De agila planeringsmetoderna med sprintar eller Trellos kanban tavlor och visualiserat ledarskap i kontorsmiljön är några bra sätt tillsammans med coachande ledarskap. Men framför allt behöver ledningen vara tydlig med vart vi ska. Utan det är det som att köra båt i dimma. Små ljuspunkter får bilda en aning men avsaknaden av klar sikt gör att tempot sänks och osäkerheten blir norm.

4. I nöd och lust för varandra.

Det fjärde sättet att motverka stress på jobbet är att vara tillgänglig för varandra. Det finns inget möte som är viktigare än det med en kollega i nöd och i behov. ”Nöden” kan bestå av önskan om ett bollplank eller att få hjälp att bli trygg i hur man ska tolka signaler i dimman. Nöden kan vara stor och akut men oftast så är det bara en ryggdunk, en vänlig kollegas kritiska blick eller chefens verifiering på att man är på rätt väg. ”I lust och nöd” funkar även som kit för relationerna på jobbet.

5. Räkna med det som händer mellan människor.

Den tillgängliga kollegan engagerar sig och kan utan krångel vara en utsedd part för den som itererar och tar sig framåt. Den tillgängliga chefen är närvarande och härvarande. Jag tror inte en sekund på att chefen är en egen expert. Nä, man ser till att andra är och förblir bra för det är summan av enhetens kraft som blir vår framgång. Man är inte bättre än sin svagaste länk, som det heter. Eller annorlunda uttryckt: summan av 1+1 på jobbet blir alltid 3 om hjärtat får vara med. Så räknar en teolog ;).

Om du också vill vara en del av att leda och verka för att lösa den komplexitet som vår samtid ger oss och som i värsta fall ger psykisk ohälsa som effekt – var med i rörelsen som leder med stort hjärta och mycket hjärna. Det är människor som förändrar världen och som förändras med den. På gott och ont. Därför ligger valet också hos var och en att verka för det som skapar trivsel, tillit och förtroende. Så läker vi tidens stress och gör oss redo för den komplexa framtid som är vår.

Pax

Louise

Vad drömmer du om?

En så enkel fråga och alldeles för sällan ställd. Jag blev påmind om det förra veckan när jag ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar på året. Jag var ledamot och ordförande i organisationsutskottet i kyrkomötet. Frågan ställdes under en middag och den påverkade som alltid en hel del.

Jag har varit med i kyrkomötet sedan 2009 och är därmed inne på min tredje mandatperiod. Plötsligt är man senior i sammanhanget där man alltid känt sig ung och lovande. Nu är jag ungdomlig och trygg möjligtvis. Jag älskar detta uppdrag för att här får alla plats och här är vi människor med ideologier. Vi behandlar varandra med djup respekt och vi behandlar frågor som berör livet, hälsan, världen och vårt syfte här på jorden. Det är stort och det märks.

Men så är det med teologer och religionsvetare, har jag lärt mig, att det är enkelt att tala om livet och om det som hjärtat är fullt av. Jag läste religionssociologi och religionspsykologi under många år och förstod snart att det var detta studium om meningssökande som fascinerade mig mest, som gjorde att jag hittade mig själv och vårt samhälle samt som fick mig att för all framtid att utgå från detta i mitt ledarskap av andra. Studiet av det som ger oss mening är meningsfullt.

Jag minns tillbaka på alla middagar och gasker som jag fick vara med på, lite ibland mot min vilja som kårordförande, ibland med stor entusiasm som ramades in av samtal mellan skålarna och sångerna om djupaste meningen och sökandet efter den samma. Återigen med stor respekt för att mening både är personligt, privat och kulturellt betingat och färgat av en språkdräkt. Där kunde man utan att någon höjde på ögonbrynen få frågan från den du nyss mött: vad drömmer du om? Och så reflekterade man både över svaret och frågan.

Förra veckan satt jag på middag hos Biskop Eva Brunne med den fina människan Erik, tillika präst och då också teolog så klart, och fick dessa minnen tillbaka. Efter en kort stund kom frågan, -Louise, vad drömmer du om? Vårt samtal med varandra och de andra runt bordet på temat blev så intressant, nära och berikande. Mitt emot mig på middagen satt Elisabeth Sandahl, en kvinna som är lite av min politiska motståndare i kyrkomötet och även chefsredaktör för Dagen som är en tidskrift vars ledare jag sällan känner igen mig i helt och fullt. Men som människa självklart minst lika intressant och inspirerande som någon annan. Kanske också mer just för att vi är olika.

För där i vår mänsklighet och i väven av drömmar är vi så lika. Vi har alla varit barn och vi är alla formade av våra liv. Vi har vårt språk och våra kontexter. Vi skapar vår verklighet och mening genom de ord och begrepp, de frågor och svar som vi använder och ägnar oss åt.

Häromdagen återsågs i, Elisabeth och jag, i en panel. Det var ett varmt möte oss emellan även om åsikterna i debatten gick isär då och då. Eller som hon själv sa när panelisterna presenterades för varandra: Louise och jag skålade ju i vin senast förra veckan när vi sågs under kyrkomötet.

Så vad drömmer du om? Ta med dig frågan och ställ den till nästa bordsgranne du får. Det kan kännas oväntat men det är garanterat ett minne för livet och kommer göra kvällen så mycket rikare. Och kanske upptäcker du likheter med någon du inte kunde ana att du var nära.

Att komma hem i sig själv

– Berätta vem du är! Har du fått den uppgiften någon gång? Jag tar alltid ett djupt andetag och undrar vart jag ska börja. Det är så mycket som berättar vem jag är och samtidigt så är det så mycket som är ordlöst av det. Vem man är, ja det är ju till stor del en upplevelse hos någon annan, inte sant?

Samma sak gäller frågorna om vad man önskar bli bättre på eller ens utmaningar som man kallar dem. Så fort man sätter ljuset på sina problem så blir de liksom möjligheter och brunnar att ösa gåvor ur. Det jag önskar jag vore bättre på är enormt mycket. Jag är aldrig nöjd och det är för mig något positivt. Livet är en resa i förändring och den omfamnar jag!

Därför är förbättringarna och all potential som finns hos mig och hos andra stora möjligheter. Ibland kan man dock känna sig less, lite till mans, på att saker inte också får vara tillräckligt bra. Jag tror det är ett missförstånd här. När man förädlar något så har man redan konstaterat dess rika värde! Man tar bara om hand om det dyrbara som finns och fokuserar på allt det som är starkt, bra och av betydelse.

Våra skuggsidor är också vårt yin och yan. Vi behöver kontrasten för att se. Även dessa sidor av oss själva är värd kärlek och omtanke. En öm hand längs den lillas kind. Älska det trotsiga och se vad det söker! Helhet och att duga som älskvärd precis som man är.

Att komma hem i sig själv är just detta. Du är mer än du tror och vet. Du är en resa. På den resan finns ett konstant och älskvärt jag – ett du som är dyrbar i skiftande variationer av det samma.

Så om jag skulle berätta för dig vem jag är så har du mig här. Jag är summan av mina erfarenheter, mina brister och mina styrkor, konstant i min genuppsättning och full av potential och möjligheter tillsammans med allt som ligger framför. Frågan är vad vi kan skapa tillsammans. Vilka blir vi när vi möts? Vem är jag i dina ögon?

Länge leve Vigo

Jag har inte hund längre. Jag har minnen av en älskad följeslagare. Han var min kamrat och livscoach. För det han berättade på sitt vovviga sätt det var en berättelse om hur livet kan tas från ett fyrbent perspektiv. Jag lät mig inspireras. Man gör det av kamrater.

Självklart var han inte som andra. Han var som han var. Vi älskade honom ändå. Kanske till om det för att han var den han var. Inte trots det. Lärdom nr 1.

Ogenerat sökte han kontakt med nykomlingar. Ibland gjorde han en stor sak av deras entré. Ibland smög han sig fram. Det var på deras villkor. Han kände in vilket bemötande man önskade. Men alltid av nyfikenhet. Han satte sig gärna nära och liksom lyssnade in. Naturligtvis för att bli klappad. Så där fanns en egen vinning. Men det han lämnade kvar hos dem var sköna känslor. Alla vill ju ha en sådan sändande figur i sitt liv. Lärdom nr 2.

Fötter behöver värmas. I alla fall mattes. Att få skuffa in mina nakna fötter under hans ihopkrullade varma kropp var en lisa för själen. Förankrad där. Hans andetag som det som håller oss vid liv. För en sådan som mig, som har en saknad i min barnskropp efter att få tanka närhet så är det den saknaden som nästan gör ondast. Han lärde mig det om mig själv. Jag behöver tanka närhet. Alla behöver tanka. Hundar är bra på att stå för det och han lät mig öva. Lärdom nr 3.

Mat ska ätas för att den är god. Om den inte är god kan man alltid hitta en toarulle. Eller äta lite gräs. Om nu maten inte är god och man lite subtilt visar det så får man annan mat av husse. Husse är nämligen väldigt lyhörd för att man ska vara nöjd med det som köps in. Och den insikten har jag och Vigo delat. Han må vara ekonomisk men han är alltid mest mån om vår glädje. Inom rimlighetens gräns. Lärdom nr 4.

Folk gillar inte när man är för närgången. Det kan ta ett tag att lära sig det. Om vad avståndsreglering betyder exempelvis. Men alla blir vi äldre och hormoner lägger sig. Man måste också få lov att vara som man blivit skapt. Det är inte lönt att försöka ändra på det som inte går att ändra. Men man kan ändra på det som går. Ibland med medicin och ibland med ingrepp. Lilla Vigo var fullkomligt tokig som valp och unghund. Tjöt och drog när någon löpte i hans närhet. Det fick ett slut och hans behandling gav fin verkan. Sen fick vi anpassa oss och lära om. Själv har jag genom våra år parallellt lärt mig om min introverta PMS och vinterdeppighet. Bra lärdomar. Vissa saknar kan man göra något åt. Annat får man lära sig att acceptera och leva med. Man är älskad ändå. Lärdom nr 5.

Att sitta tyst och titta är kanske den lärdom som lär oss mest. Ta en stund och reflektera. Var en seende hund. Pudlar är speciella på det viset. Deras relativt höga intelligens beror på det tror jag. De iakttar och skapar förståelse av mönster. Han visste vad alla heter eller när man behövde honom nära. Han förstod innan vi förstod när saker skulle ske. Han var cool. De där ögonen som följde mig. Gud vad jag saknar dem. Att tänka långsamt för att lära och samspela. Det är lärdom nr 6.

Det är aldrig försent för bus. Kroppen må åldras men knoppens lekfullhet är vår möjlighet. Det får avsluta min lärdomssvit. Jag vill också på ålderns höst få höra: oj, vilken glädje och energi! Jag trodde hon var valp.

Nu saknas han och huset är förtvivlat tomt. En hundkorg med hans filt ligger orörd. En vattenskål väntar på att någon ska lapa. Handdukar i hallen för smutsiga tassar har tvättats. De behövs inte mer.

Det finns så mycket mer att smaka på och det kommer jag fortsätta göra. Är det något jag lärt mig av förluster så är det att de man älskat kan leva länge än med dig. Vårda minnet. Länge leve Vigo.

BUBBETORPETS ENRICO

* 26 september 2006

+ 18 maj 2018

Bakom fasaden

Det sitter en kvinna mitt emot mig på pendeln. Hon har blundat hela resan. Händerna i kors i knät. De vilar på hennes ryggsäck som ligger där. Hennes väl använda konken. Ena tummen rör sig längst med kanten på ärmen till jackan. Små rörelser över handleden. Små tröstande tecken? Små medryckande till sången hon nynnar? Vad tänker hon på?

Hennes ansikte har en spänning över sig. De fina linjerna runt hennes mun visar ett ansikte som varit strängt många gånger. Memorerar hon? Går hon igenom sin dag? Vem och vad ska hon möta?

Nu kör vi in till perrongen. Tåget bromsar in och plötsligt öppnar hon ögonen och ser sig om. Vilka vackra ögon!

Moralpanik eller spaning om den tid som väntar postreformismen?

Det blev snabbt dystopiskt när vi samtalade om vart världen är på väg. Det blir lätt det när alla enkla svar uteblir. Om vi inte vet vart resan går, kan den då verkligen gå åt rätt håll? Svaret gäckar de politiskt intellektuella eftersom det glider undan liksom frågan om Gud finns. Eller gud med litet g.

När allt förändras snabbt och samhället blir multikulturellt och allt mindre homogent så blir det svårare och svårare att hitta de enkla svaren på vad mönster och trender egentligen visar. Det som blir kvar är det något obekväma svaret: vi måste alla göra vårt bästa utan att veta vart vi är på väg. Det är det enda sättet att komma till rätta med den växande klimatångesten, oron för vart ojämlikheten i ekonomiska möjligheter kommer föra oss och den plågsamma insikten att oavsett hur mycket man kämpar så kommer barn fortsatt att utnyttjas. Den dystopin går aldrig över. Det enda som återstår är att du gör ditt bästa.

Det är därför som det har blivit dags för moralens återkomst. För alla som är något bevandrade i etikens läror så vet man att moral har alla, frågan är vilken värdering som stödjer den. Moral är helt enkelt efterlevnad av normer och ”goda” värderingar. Sådana som vi tillsammans bestämt ska vara de bästa. Normer är värderingar som tillräckligt många delar och som upphöjts från särintresse till allmänt sunt förnuft. Men i en tid då de enkla svaren har flytt sin kos så kommer det blir dags för etiska diskussioner att återigen ändra scenen. Det välkomnar jag.

Allt för mycket har fått en oförtjänt underrubrik om att man inte kan prata om det, åtminstone inte i det här jävla landet. Och då menar jag inte alla åsikter om andra folk, utan om just åsikten om folk. Det är precis vad vi ska prata om. Hur ska vi egentligen bete oss och vad är ditt ansvar? Vad är du skyldig att göra för att vår värld ska förbli en värld med en ljusnande framtid? Hur ska du göra ditt allra bästa? Vad är det ens? Vad förmår människan och vad kan vi lägga som ok på varje späd axel och kraftfull nacke?

Vi måste prata om oss själva och rikta strålkastaren till vår egen bakgård och fundera på hur det ska vara att växa upp här. Vill vi ha leenden på gatan? Ett artigt hej till den okände mannen på gatan som passerar din väg? En blick till kvinnan på bussen som betyder varsågod och sätt dig, här är det ledigt. En chef som genuint uppskattar också den annorlunda på arbetsplatsen och som bara misstänker sig själv för att inte vilja göra det bästa av jobb för den andre. Mammor som älskar sina kroppar och män som får gråta. Det vackra landet vill jag bo i. Där trasig får bli hel och där sist ska gå först. Men hur ska vi prata om det?

Det språket upplever jag saknas i vår politiska diskurs. Jag söker efter människan där och längtar efter epos om hur hon är och bör vara. Politiska epos om vad vi kan och bör förvänta av varandra så att världen kan räddas. Det räcker nämligen inte mer reformpaket. Politiken är död. Länge leve politiken. Eller är det politik med stort P?

Första maj, första maj, varje sliten kavaj…

Jag hade ett par väldigt annorlunda år i mitt liv som format mig så mycket. De var mellan mina 20-23 och var full med oorganiserad politisk vilja och tilltro till människan. Från oväntat håll och via livets tillsynes krångliga och sneda vägar uppmuntrades jag .

Jag hade lämnat ett prestigefyllt gymnasium med ofullständiga och väldigt varierande betyg. Jag hade tagit hand om mig som tonåring alldeles själv eftersom jag bodde ensam i en lägenhet i Göteborg. ”Tagit hand om” är egentligen helt fel. Omsorgen jag visade min oro för livet och mina tvivel om mig själv, det var att stänga dörren. Det är läskigt att vara ensam med stora tankar.

Vuxenblivandet haltade avsevärt och jag drömde orimliga drömmar om ett liv som dokumentärfilmare som ömsom porträtterade hur livet egentligen var och som pumpade puder i franska alper. Mina vänner som alla bodde hemma hade fördelen av att man pratade framtid och de lärde sig stava till både juristlinjen och politisk magister eller Handelshögskolan. Själv tog jag jobb i min hemstads krogliv efter studenten och fick en sommarfling som följde med mig tillbaka till Göteborg den hösten. Fortfarande vilsen påbörjade jag min utbildning i ett mörkrum i Landala. Och så blev jag illamående och insåg att jag hade ett dunkande hjärta extra inom mig.

Jag fick mitt mirakel som både ställde allt på ända men mest av allt gjorde mig vuxen. Lilla Ebba kom den sommar då mina vänner tagit sina första högskolepoäng eller flyttade hemifrån, flydde landet och bosatte sig i fjärran land. Tillsammans med mitt nyfödda ankare gnuggade jag ögonen och funderade på det där med att försörja sig.

Jag flyttade hem till barndomsstaden och började bygga ett liv. Ströjobb ersattes och ibland kompletterades de med komvuxstudier. Mina ofullständiga betyg blev fulländade och jag mötte så spännande människor. Där på komvux föddes så mycket av det som är jag.

Jag älskade plötsligt att plugga. Insåg att jag hade fått ett riktigt läshuvud och att analys och slutsats var det jag var bäst på. Prestigegymnasiet hade inte riktigt gett mig den insikten, bara blygsel och skam.

Men mest av allt hade jag fantastiska utbyten med mina lärare. Deras engagemang i mig var otroligt. De fick mig att tro att allt var möjligt. På raster och på kaféer satt vi och pratade livet, människan, politik och samhälle. Jag lärde mig läsa tidningen, formulera kritik och egna idéer och att skriva. Och jag lärde mig tro på mig själv.

Jag pratade gärna och ofta om att vi alla hade ett ansvar. Ett slags samhällsmedborgarskap som inte bara gjorde oss skyldiga att rösta utan också gav oss ett ansvar att bry oss och bidra i och till samhällslivet. Alla ska med betydde för mig mer än att alla ska få plats i samhällsekvationen.

”Alla ska med” var för mig också en uppmaning att engagera sig för vårt gemensamma. Tillsammans med min lärare Lennart diskuterade jag min tes ofta. Han höll inte riktigt med mig, men var inspirerad. Så var det ofta mellan oss. Vi var olika i vår idealitet och politiska övertygelse men älskade att bry oss om vårt samhälle och vår framtid.

Jag tog mig själv på orden och där någonstans började mitt intresse för vårt gemensamma bli konkret. Först inom civilsamhället på orten och i kyrkan. Sedan kom Uppsala, universitetet och politiken. Men grundtesen har alltid funnits kvar hos mig som en drivkraft.

Det är en slags värnplikt vi har. Att värna demokratin är att ge tid till vårt gemensamma och att vara med och medskapa det samhälle vi tror på. Gör inte du det, vem ska då göra det?

Jag var mellan 20 och 23 och så oförstörd på så många sätt, trots mina ärr och staplande steg in i vuxenlivet och ansvaret. Jag hade fantastiska samtal med äldre i de rörelser jag engagerade mig i. De lyckades med det fantastiska att jag litade på att jag också kunde och behövdes. Att stjärnorna finns för oss alla.

Idag har 20 år gått och jag har lagt enormt mycket tid till vårt gemensamma. Jag tror fortfarande benhårt på att vi alla behövs i en demokratisk värld. Tyvärr känns det som om vi inte riktigt blir fler trots att jag hör så många i min ålder tänka de tankar jag själv tänkte då. Att man borde göra mer för det gemensamma och bidra med sin tid, kärlek och engagemang. Jag kan bara säga: gör det! Gör det av kärlek till den här världen.

Det blev socialdemokraterna för mig tillslut. De som fick mest av min tid. När vi samlas till första maj så drabbas jag ofta av nostalgi inför den rörelse som ligger bakom denna demokratiska högtidsdag första maj. Att få höja sin röst om att vilja vara med och bidra. Att tåga i det eviga tåget för dem som behöver det mest. Att stå upp för värderingar. Att tala om det samhälle vi har och det vi vill ha. Men framför allt berörs jag av att så många innan mig tagit de stegen och höjt sina röster.

Den gamla första maj sången som fick titulera denna text påminner om det. Den kom till i den tid då det var en högtidsdag för väldigt många, då den finaste av kavajer kom på hur sliten den än var. Att ha ett demokratiskt samhälle var något att fira, för det var inte självklart. En dag att visa att man fortfarande kämpade.

Så är det också idag på sätt och vis även om vi har det så väldigt bra på många sätt. Men alla har inte det. Världen står i brann medan vi tänder trädgårdsgrillen.

Jag tänker att jag ska låta mig inspireras av min egen 20-åring och uppmana alla att bidra. Det är hög tid för det. Lyssna på henne du också: Hitta ditt engagemang, tåga i tåg och spänn din blick mot framtiden!

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.

som befriande går

över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,

och var blick i det blå

är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,

varje vardag med sot

blir i dag som en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Minns barndomens fasa: biltvätten och hajattacker

– Kom du får vara med, sa pappa och vi kröp in i bilen igen. Vi körde upp för den lilla kullen och mot baksidan av verkstaden. Där låg den. Biltvätten.

Jag minns det när jag vill. Den stora rädslan för allt fruktansvärt som skulle kunna hända i en biltvätt. Dånet från borstarna var öronbedövande. Torkens ram som stegvis följde bilens konturer. Och så den där gången då jag blev lämnad ensam. Hur kan jag någonsin glömma den?

Vi hade åkt in i hallen och parkerat. Pappa gick ut för att sätta igång den. Det var ju så man gjorde det. Han lämnade dörren öppen så jag hörde ljudet av hans skor på den blöta beläggningen när han skyndade sig till automaten. Han la i poletten och skyndande tillbaka. Precis när han stängt dörren kom han på det – jävlar, antennen! Svor han och kastade sig ur. Maskinen hade redan börjat mullra och han skruvade snabbt loss antennen men in i bilen igen kom han inte. Kvar satt jag medan han väntade på utsidan av tvätthallen. Ett trauma som jag tror satt sig djupt.

Nu år jag här, vuxen och fortfarande något spänd inför tvättomater. Älskar dock spänningen. Det är intressant hur jag får lika mycket kick av att tvätta bilen som att titta på hajattacker på you tube. Varför det är så är en annan historia.

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället