Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det.🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.

Att hitta sina grundläggande värderingar är att hitta en skatt för välmående.

Jag har ägnat mig åt att hitta de värderingar som är viktigast för mig och min livshållning. Det har varit en mycket intressant resa. Jag gjorde det i den utbildning i ledarskap som jag var del av under 2015. Tillsammans med närmare tio kloka och imponerande professionella ledsagades jag igenom kursmoment för kursmoment och fick slita med att pröva och finna vad som var viktigt. Vi varvade detta med att se hur vår tid spenderas och hur den disponeras bäst i något som vi kallade för time management. Syftet med det här var att bli bättre ledare, bättre chefer, genom att förstå vad som är våra egna drivkrafter för att kunna förstå andras. Syftet var också att hitta sätt att effektivare jobba med den tid vi har, så att vi förblir hälsosamma och hållbara.

Av en händelse fick jag möjlighet att titta tillbaka på mina värderingar. De fungerar som ett lackmuspapper för att se om livet är fullgott. Mina fyra viktigaste värderingar är att leva autentiskt, få navigera, vara i det som jag kallar rummet och befinna mig i agape. Jag har givetvis min egen förståelse av dessa värderingar. De har vridit och vänts på en hel del. De har under den period som de togs fram bytts ut och prövats. Ofta har jag reflekterat över i hur stor utsträckning som jag lever mina värderingar och om jag skulle ta ett steg, ett litet litet steg på förbättringsskalan – vad skulle jag göra då?

Den lilla övningen är så sanningssägande. Kopplar direkt upp mig mot verkligheten. Jag kan också i min reflektion över mina värderingar se om det är något som skaver. Är det kanske så att jag behöver kompromissa med dem? Är det så att någon av mina värderingar står i kontrast med andra värderingar som jag just nu verkar låta dominera min tid? Är det något som jag kan, vill eller bör göra något åt? Ja, dessa och andra frågor ger mig något så viktigt, och i bland sällsynt, som hanterbarhet och begriplighet i livet. Det ger också mening. Och så i ett slag har vi fått fatt i det som kallas för KASAM av sociologen Antonovsky. Kasam står för känsla av sammanhang.

Om Antonovsky har rätt så är KASAM ett mått på tillfredsställelse och verkar positivt för att mildra stress.  När vi förstår vår omvärld, när den upplevs som strukturerad och fattbar, då tycker vi den är begriplig. När det känns som om vi klarar av det som vi möts av i vår omvärld, då är det hanterbart. Meningsfullhet kommer som ett brev på posten då vi står inför något som engagerar oss, som stämmer med våra värderingar.

Mitt cirkelresonemang för mig fram till att värderingarna gör att vår känsla av sammanhang stärks. Genom våra värderingar får vi ovärderliga resurser till vårt välmående och vår förmåga till självledarskap. Jag kan bara intyga att så är fallet. Det är gott att veta vad man är byggd av och vad man drivs av. Det var inte helt lätt att finna ut den, men det var verkligen mödan värt. På köpet har jag fått fantastiskt fina vänner inom andra branscher som jag inte kommer sluta att beundra även om vi drivs av mycket och många olika saker.  Förutom dem så har jag blivit en tydligare ledare och jag är övertygad om en bättre chef den gång jag får ett nytt sådant uppdrag.

Här är en länk till den hemsida som de utbildningar i ledarskap som jag gått de senaste åren hos Per Hugander på IERO.

Det är ingen tråkig dag. Det är en frihetens livsviktiga dag.

Idag är det långfredag. Den enda riktigt traditionellt svarta dag i vår kalender. När jag var liten skulle man ha tråkigt en dag som denna. Det var lite svårt att helt förstå som liten. Det är det kanske fortfarande för många av oss. Lite rebelliskt vill man ändå ha lite trevligt eller göra något för sig själv, inte sant? Tyvärr kanske lite för rebelliskt och för lite med anknytning till vad dagen faktiskt handlar om. Det är en dag med ett mycket viktigt budskap om friheten och den rätten, och att få göra vad man vill och vara den man är.
Varför då? Jo, för den historiska och vidriga händelse som hände den där dagen för över 2000 år sedan på Golgata var början på en berättelse som upprättat människor och som borgat för det som vi idag känner som en mänsklig rättighet. Rätten att vara lika värd som någon annan. Det är också en dag som är viktig för den rörelse som sattes igång i Jesu namn. Den om att finnas till för att ge kärlek till sig själv och andra, likvärdigt och förbehållslöst. Att tro att allt är möjligt, bara man låter hjärtat och kärleken få komma till tals och segra och friheten i att våga låta små och stora sanningar föras fram i ljuset. Det som kallas omvändelse. Så nog är det fel att ha tråkigt idag. För det är ju inte det det handlar om. Det är en dag för reflektion och eftertänksamhet. Och tacksamhet.
Det som hände på korset handlar om ett djupt offer genom död som förde liv till den frihet som finns för oss efterlevande. Därför ska man vara eftertänksam idag och kanske fundera på hur det där fruktansvärda oskyldiga lidandet som Jesus genomled ändå påverkat oss och givet oss. Det är en dag av tacksamhet i den meningen. Fast mitt i den tacksamheten får man lite av en klump imagen. Tänk att det behövs något sådant för att uppväcka människan till en ny era och en ny värderingsgrund? Låt det aldrig hända igen. Långfredagen blir så också en dag att minnas alla andra oskyldiga offer som görs för någon annans frihet. Att inte låta tanken snudda vid detta en gång om året. Det är, skulle jag säga, att missa chansen till en viktig förståelse av de mänskliga rättigheterna och chansen att låta lidande få en plats i vår livsberättelse. I ljuset av Bryssel och Paris blir det också en uppmaning till oss. Låt inte mörkret segra. Det är redan besegrat!
Utan Jesus död på korset och uppståndelse skulle berättelsen om hans offer för allas lika värde inte berättas och inspirera till godhet i en tid då en kropp inte var lika mycket värd som en annan. Utan hans död och efterföljande berättelse om hans visdom och vision om vårt uppdrag som människor hade mycket varit olikt. Utan den utmaningen av samhällsystemen och efterföljande revolution av vårt tankesystem som kom hade ingen renässans eller humanism kommit. Då hade vår tid troligt varit lika mörk angående mänskliga rättigheter som den tid som fanns innan och som varit sådan under mångtusenårig tid.
Långfredagen berättar vidare att vemodet behövs för att förstå vad glädje är. Långfredagens mörker hör intimt samman med påskdagens ljus. Allt detta är bara några perspektiv på långfredagen. Den här dagen inrymmer så mycket djup och mysterium. Det är som valv på valv kan öppnas till vad det är att vara människa med det här lidandet som utgångspunkt. Jesus sa, nu är det fullbordat. Var det så att genom sin död gav han liv till den kult som skulle göra oss alla likvärdiga? Var det detta som fullbordades? Om det var guds vilja så är det något att kontemplera över idag. Hur ser vi till att det offret lever idag?
Idag är ingen tråkig dag. Det är en av de viktigaste dagarna vi har.
Ett annat sätt att uttrycka det på är denna utmärkta långfredagsdikt av Semper Fi från poeter.se:
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.
En tro utan början
en tro utan slut.
För evigt det står
att kärlek överlever avund
och människans girighet.
Han som dog
han lever.
Han som ger tröst
Han som låter
den fattige
vara stor hos Honom.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat
Ett hjärta som blöder
blodet som är kraft.
Ett blod som är tro
på Honom.
Hos Honom
finns ingen överhet,
alla lika inför fadern.
Med sin död
förkunnar hans son liv.
Att vi kan leva i tro
inte bara på Honom
utan även i tro
på människans vilja
till kärlek och omtanke.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.

Ett kontroversiellt kommunpolitiskt program av den ”styrande minoriteten” i Huddinge

Sitter man som jag i kommunstyrelsen i Huddinge, så inser man att mandatet för ordförande Daniel Dronjak (M) är svagt. Man inser också att minoriteten, sexpartikoalitionen M FP C KD DP HP,  som leder i kommunen gör allt för att verka vara större än vad de är. Återigen märks behovet av vågmästaren Sverigedemokraterna. Det är de som bestämmer hur det blir – vad man än dristas tro, vad som än Moderaterna vill få det att framstå. Och de försöker.

Vid sammanträdet i mars 2015 kritiserades det kommunpolitiska program som Dronjak ville lägga fram. Programmet ansågs inte höra hemma hos kommunfullmäktige, eftersom det är ett politiskt program för ett par partier, men inte för en majoritet – och framför allt inte för en kommun.  

Programmet beskriver den politisk som sexpartikoalitionen,  tagit fram som deras plattform för mandatperioden. Den liknar socialdemokraternas Framtidskontrakt. En minoritets politikprogram behöver naturligtvis en majoritet i kommunstyrelsevärlden för att kunna antas. Det är därför det var kontroversiellt. Programmet innehåll nämligen de sex partiernas loggor och skulle egentligen behöva ytterligare ett parti för att vara ett program giltigt att styra efter. 

Problemen för Huddinge kommun är att inget förslag från den styrande minoriteten (M FP C KD DP HP) går igenom om det inte välsignas av Sverigedemokratetrna. Men SD är inte med i ledningen, så programmen blir uddlösa. SD upprörs av att bli uteslutna, naturligtvis, och gav Dronjak (M) en känga för det.

Det är så vi har det i Huddinge. Oppositionspartierna S MP och V kritiserar vid varje möte det svaga underlaget för styrning och lyfter ofta fram ordförande Dronjaks systematiska användande av rätten till att ha två röster istället för att förhandla och hitta breda uppgörelser.  Användandet av den dubbla rösten är en konsekvens av att SD lägger ner sin röst i de fall de milt vill visa sitt missnöje.

Ytterligare en anmärkningsvärd markering från sexpartikoalitionen var att denna minoritet, vars program i praktiken inte kan leda då stödet och mandatet inte finns, också använde kommunens grafiska profil. På så sätt kan det missuppfattas som något som är Huddinge kommuns tjänstemän ska följa eller något som alla politiker står bakom. Det är anmärkningsvärt, det är fräckt och det är på gränsen till lagligt. 

Lägg också till att det i kommunallagen inte finns något som heter Styrande minoritet. Kommunen styrs av kommunfullmäktige och nämnder, där styrelsen har en ställning som nämnd. Det är alltså inte som på riksnivå, där en minoritet kan leda via en regering. Motsvarande finns inte i kommuner. Det saknas en kommunal regeringsform och därmed blir styrningen som praktiseras i Huddonge fullt av rättsosäkerhet och många frågetecken. 

Huddinge centrum

Mästarens återkomst? Är det dags för de stora idéerna och plats för civilsamhället?

I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.

Dags att komma ut. Socialdemokraterna i Huddinge ska välja ny ordförande, och jag har tackat ja till nomineringar.

Det är valtider också 2015. Om än mycket mer blygsamma sådana. Huddinge arbetarkommun ska välja ny ordförande efter att Leif Nysmed har meddelat att han slutar sitt uppdrag till årsmötet. Leif har varit ordförande under lång tid och givit många fina år till arbetarkommunen, Socialdemokraterna i Huddinge.

Jag har fått frågan om jag vill ställa upp som kandidat till ordförandevalet och har tackat ja till det.  Föreningar och klubbar har nominerat mig, och det gör mig självklart mycket stolt och uppmuntrad. Men för att veta lite mer om mig och det ledarskap som jag kan erbjuda, så har jag sammanfattat mig något här nedan.

Jag valdes in som ledamot i arbetarkommunens styrelse våren 2012. Det har varit 3 spännande år i partiorganisationen i kommunen och jag ser att det finns en del som vi kan ta tag i. Inte minst kan jag använda mycket av min kunskap från när jag som kanslichef var med och ledde arbetet och utvecklingen av SSU-förbundet de senaste åren eller det jag har med mig från ett långt och aktivt föreningsliv inom olika delar av civilsamhället. Min bakgrund i en tidigare arbetarkommun, Uppsala, och som ordförande och ledare för en rad olika organisationer (Svenska kyrkan, Sankt Lukas i Uppsala, Uppsala Studentkår, KFUM Scout) gör mig trygg i uppgiften och ger mig många erfarenheter att ösa ifrån. (mer om min bakgrund kan du läsa om här)

Tankar om det vi behöver göra som jag är beredd att bidra med

Bland annat har jag med mig visioner och metoder, från tidigare uppdrag och arbeten inom civilsamhället, för att se till att det blir fler medlemmar i Socialdemokraterna. Det behövs ett erbjudande till dem som är nyfikna på oss, allt från dem som vill ge sitt stöd till de som vill vara mer aktiva. Vidare behövs en verksamhet som följer upp de mål vi sätter. Det är en stark partiorganisation som ger oss bra politikutveckling, starka och kompetenta förtroendevalda och inte minst goda förutsättningar för valvinster.

När vi samlas så skall det ge oss energi, det skall samla oss, skola oss men också utveckla oss som parti och vår politik.

Partiet behöver också ta ansvar för att utbilda och stärka de som tar ansvar för områdes och intresseföreningar och behöver se till att de utskott som verkar inom organisationen har vad de behöver i fråga om uppdrag, mandat och befogenheter. Som ordförande skulle jag lägga en del av min tid till detta.

Det finns en samtid och en framtid som vi behöver se vår roll och vårt bidrag till. Vad är det som gör Socialdemokraterna relevanta för väljare och för medlemmar? Hur kan media och kommunikation användas för att stärka den bilden? Vilka resurser har vi inom oss och hur kan vi använda oss av partidistriktet för att utveckla det? Hur kan vi ge förutsättningar för att utveckla Huddinge Nyheter och hur ska en hemsida för Socialdemokraterna i Stockholms läns andra största kommun fungera och bidra med?  Det är frågeställningar som jag tar med mig in i arbetet i styrelsen.

Vi bygger starkt inför kommande val

Socialdemokraterna behöver också vinna val. Valresultatet 2014 var riktigt bra för Huddinge Socialdemokrater, jämfört med andra kommuner. Men nådde tyvärr inte ända fram. Redan 2018 är det dags igen, och då behöver Socialdemokraterna komma till makten i Huddinge. Det finns mycket som är på väg åt fel håll och många delar som behöver en socialdemokratisk ledning.

Inte minst är förskolorna redan nu i ett förlamande tillstånd av platsbrist, kommunen saknar en fungerande prognostisering och planering av skolor, det finns en äldrevård som inte är likvärdig och en kommun som serverats till högstbjudande som ett smörgåsbord. Nu är det festbordet länsat och det är dags att bygga upp en av Sveriges största och potentiellt finaste kommun igen. Inte minst behöver Huddinge kommun bygga bostäder och utveckla sitt näringsliv och samverkan mellan högskola, forskning och arbetsmarknaden.

För att klara att vinna val behöver organisationen matcha de utmaningar som kommer i framtiden för en kommun i en storstadsregion. Det behövs satsningar på kommunikation, på politikutveckling och på att se till att vi har många bra personer, utbildade och taggade, för att ta över kommunen och föra den mot framtiden. För att klara det behöver man ett systematiskt kvalitetsarbete, roliga och stimulerande möten, fler medlemmar och aktiva klubbar. Och det arbetet är jag beredd att leda, om förtroendet blir mig givet.

Vem är då jag och vad kan jag bidrar med?

Min familj och jag flyttade till Huddinge 2011, så min bakgrund i vår kommun är inte lång, men har varit full av aktivitet inom partiorganisationen kort efter att vi kom till Trångsund. I partiet har jag varit med desto längre. Ett medlemsskap som från början kantats av ledarskap och deltagande i styrelser.

Som ledare är jag systematisk och målinriktad och jag når resultat genom att bidra med struktur och tydlighet, bygger starka team med gemensamma värderingar och god kamratskap. Så ser jag framför mig att också partiets styrelse i Huddinge kan ledas.

Jag tror också mycket på att ha roligt tillsammans. Det är glädje och värme som skall kännas när man kamperar tillsammans. inte minst i en folkrörelse. Kanske allra mest i en folkrörelse.

Socialdemokraterna i Huddinges verksamhetstema och mål för 2015: 

Tema Re:engagemang. Huddinge har en stolt tradition av medlemmar och framåtanda. Åren i opposition har skapat en lust till att ta rejäla kliv framåt. Med engagemang och utvecklat ledarskap vänder vi utvecklingen i Huddinge som de senaste åren gått åt fel håll. Som arbetarekommun bygger vi en partiorganisation som med fler medlemmar och ett stort engagemang är redo att vinna flera val i följd.  Vi är ett framtidsparti så väl i våra verksamheter som i den progressiva, reformistiska politik som vi kommer att bedriva. Temat: re:engagemang sammanfattar den ambitionen. Nu återtar vi makten och entusiasmen för socialdemokrati i Huddinge!

Målsättningarna för Socialdemokraterna i Huddinge är att 2015 ha

  • en långsiktig medlemsutvecklingstrategi för att genom metodiskt organisationsutvecklingsarbete; med studier, föreningsutveckling, möten, engagemang, nätverk och medlemsfokus, växa 5 % årligen.
  • stimulerat aktivitet i partiorganisationen; i dess föreningar, klubbar och nätverk, så att lokalt engagemang ökar och sprider socialdemokratiska idéer samt att Socialdemokraterna i Huddinge skapat arenor för medborgarsamtal och samhällsutveckling
  • stöttat och utvecklat de som har förtroendeuppdrag i kommunen, så väl ordinarie som ersättare i fullmäktige, styrelser, nämnder och bolag.
  • hög ambition om politisk utveckling och en erkänd framtidsanda för Socialdemokrater och för Huddingebor med möjlighet för alla boende i kommunen att påverka, ha politisk dialog och framtidstro för en av Sveriges mest växande kommuner.

En tid i linjen gör en bättre chef. Min insikt om att träna chefskap som icke chef.

Sitter man på alptoppar får man perspektiv. Likadant är det när man som tidigare verksamhetschef kliver in som medarbetare i en ny linjeorganisation. Visserligen samordnar och i någon mån leder jag ett team operativt, men vi är en del av en helhet av flera team. Ett kugge i ett större maskineri. Det är en ny spännande dimension för mig som ger mig nya bra perspektiv på ledarskap och chefskap.

Jag har sällan lärt mig så mycket om verksamhetsledning som nu – även om jag också saknar helhetsansvaret ibland, det ska erkännas. Jag kan också i stunder längtar tillbaka till att få sätta tänderna i organisationskulturen och resultatstyrningen och allt vad rollen som verksamhetschef gav möjligheter till. Men det jag gör nu är kanske det bästa för kommande eventuella chefsutmaningar. Det är en övertygelse som växer sig allt starkare.

I rollen som teamsamordnare och medarbetare får jag perspektiv på vilken roll organisationskulturen spelar, vilken makt till förändring eller stagnation som ligger hos medarbetaren och i vilken utsträckning miljö och kultur spelar för förmåga till utveckling och innovation inom en verksamhet.

Kunskapen om teamutveckling och dess förutsättningar till framgång intensifieras hos mig. Likaså synen på chefskap. I februari har två nya medarbetare klivit ombord och vi arbetar med att bygga lag, filar på processer och rutiner. Lägger fundamentet för teamet och rotelns möjligheter.

Roteln, vilket är ett annat ord för avdelning inom stadsledningsfunktionen i Stockholm stad, har en grannlaga uppgift. Vi ska genom skolborgarrådet Burell göra avtryck och nytryck inom svensk skolutveckling med progressiv och reformistisk skolpolitik. För att lyckas med det är min övertygelse att vårt gemensamma ledarskap och ansvarskänsla i teamet, är våra viktigaste beståndsdelar tillsammans med intensivt kunskapssökande och vårdande av goda proffsiga relationer. Gör vi det här rätt är innovationskulturen här och framtiden just nu.

Mina tankar på detta har en angenäm bakgrund.

I höstas fick jag många fantastiskt fina nomineringar till tidningen chefs utmärkelse Årets chef. Jag gick vidare i kategorin Framtidens chef och är en av fem just nu. Det faktum att jag inte längre har ett uppdrag som chef kanske sätter stop för mitt avancemang på den skalan. Jag är dock glad över det karriärsteg som jag tar nu och oerhört glad för att få vara en av fem. Det har burit mig hela hösten och vidare. Att få bli erkänd för det man trott på är vackert, om än skört och dyrbart.

Två saker blir viktiga som slutsatser: framtidens chefskap gör rätt i att fördjupa sig i vad som skapar utveckling i en snabb föränderlig värld genom att knyta ann till egen erfarenhet av linje och praktiskt hantverk. Det andra är att den bekräftelse det har gett att få så fina nomineringar och fått delta i nomineringsförfarandet bär längre än någon utmärkelse någonsin. Att ge creed och respekt till någons ansträngning är en riktigt fin gåva och motivation!

Det är så viktigt att bli sedd och speglad. Som chef. Som ledare. Som medarbetare. Tack för den gåvan säger jag! Och tack för den tid av fördjupning som jag får ha nu.

Iskylan i politiken som behöver en dåres envishet. En betraktelse utifrån den synnerligen frostiga politiska situation som råder i Huddinge.

Just nu lever vi i en politisk tid som är iskall. Blockpolitiken gör det som är syftet med den. Den drar det politiska hantverket isär och föder fram skyttegravar och politiserar det politiska rummet. De värderingsprinciper som tidigare kunde förena en miljöpartist med en moderat, en socialdemokrat med en centerpartist är offrat på blockalliansens altare. En liknande samverkansverklighet tycks längre bort än på länge.

Det kaos som nu finns beror på oförmågan att se till värderingsprinciper före maktprinciper. Till och med stöd av ofrihetliga partier är ok för socialliberaler. Det är ett paradigmskifte som kommer få svallvågor långt utanför slagfältets epicentrum. Aningslöst dunkas förslag efter förslag igenom med stöd av SD och Inget samarbete med övriga partier. Vågorna kommer inte främst synas här. Utan i vårt samhälle. Man kan inte annat än förbereda sig för ett hårdare klimat i vårt samhälle.

I Huddinge utspelar sig detta mitt i den politiska verkligheten som är fullmäktigemöten, kommunstyrelsen och snart också i nämnder. Det är ett kaos. – Tänk vad kort tid det tog att förflytta Sverige in i ett samhällsklimat där det är ok att vända varandra ryggen, trots liknande grundläggande frihetliga värderingar, för att en uppdelning i värderingsblock är viktigare än samarbeten. Vad händer med resten av samhället då?

Jo, det som händer är att det blir en ny världsordning i vårt lilla land. För det är så här som normer skapas. En majoritet börjar bete sig på ett sätt som snart blir rumsrent och vanligt. Eftersom detta också är vårt lands mest välexponerade sammanhang kommer det troligt bli en lockelse att normen sprider sig ut i vårt land. Då är det inte bara det politiska landskapet som riskerar att bli iskallt. Även våra övriga sammanhang riskerar att gå den vägen.

Men det kommer inte ske utan kamp. Att samarbeta och hitta politiska lösningar över ideologiska gränser, men med gemensamma grundläggande värderingar, ÄR per definition vad representativ demokrati har som uppgift. Det kommer socialdemokraterna att skydda tills det motbevisats mot all rimlig tvivel att det är vad som en demokrat med frihetliga grundvärderingar behöver för framtid, tillväxt och för en bättre jord till nästa generation.

Tyvärr önskar man sig bättre politiker. Frågan är om sådant klimat som råder nu får någon, förutom de med maktanspråk, är dum nog att vilja vara med och leka. De dumma är väl de som med en dåres envishet slåss för rätten och för demokrati och för samarbete och framtidstro.

In filiorum servicia – nytt jobb med framtiden i sikte

Så har man startat sitt nya förvärvsarbete efter några härliga år som kanslichef för SSU-förbundet. Nu är det skola, skola, skola för mig. Och politik! Det är så roligt. Uppdraget som jag har fått kallas borgarrådssekreterare och är en gammal tjänstebetäckning som bara verkar finnas i Stockholms stadshus – å denna fantastiska byggnad som man bara blir helt såld på.

Verkar kanske inte som om jobbet är så härligt när det direkt börjar skrivas om tegel och murbruk så här när det borde skrivas om vikten av lärande och kunskap för vårt samhälles bestånd – men det går liksom inte att undvika, trots ett roligt, spektakulärt och utmanande jobb. För det är en ynnest att få ta ansvar för barnen från och i ett verk som detta.

För att gå genom stadshuset är som att varje dag få ha en rumslig andakt. En upplevelse av rymd, ljus, assymetri, upptäckarglädje, storhet, närhet, historia, tidlöshet, symbolism, det dunkla och dova och mening. Ja, mening. Ni vet den mening som kommer genom kosten. Det är ren och skär glädje att få strosa genom steniga korridorer eller raskt ta sig genom balustraden ovanför blå hallen. Eller att titta på stenläggningen nedanför mina fönster ut mot Riddarfjärden. Här kan jag verka och värka för barnen. Min inspiration och motivation kommer lätt i detta pampiga, mäktiga och meningsfulla folkets hus.

Som borgarrådssekreterare, ni som undrar, så jobbar man tillsammans med ett borgarråd – eller kommunalråd på kommunsvenska. Och jag jobbar tillsammans med skolborgarrådet Olle Burell. Det är roligt – både att jobba med Olle och med skolfrågorna. Mitt jobb går ut på att se till att Olle kan fullfölja sitt uppdrag som den politiska ledaren över Stockholm stads alla skolor (förskola till gymnasium) , att rätt beslut fattas och att det myndighetsutövande vi har ansvar för görs samt att vi uppfyller de vallöften och satsningar som vi lovat att göra för de medel som blir avsatta till skolan. Och så skall vi skåda in i framtiden och skapa nya och mer goda förutsättningar för framtidens barn och framtidens vuxna.

Mitt jobb innebär också massor med kontakt med utbildningsförvaltningen, skolledare, pedagoger och all personal inom skolans område. Med intresseorganisationer och tjänstesektorn runt omkring. Det handlar om att lyssna in alla utmaningar, hitta potentiella lösningar och sätta mål och sedan försöka tråckla fram den mödosamma och spännande vägen till förändring. Det här handlar massor om ledarskap! Och det kommer bli väldigt roligt.

Och det slår mig att Stockholm är en riktigt stor stad, i svenska mått mätt. Här finns bland annat över 80 000 elever i grundskolan och runt 240 förskolor.De sista uppdelat på 14 stadsdelar. Det finns vidare runt 200 rektorer och av dem kanske lite mer än 100 på friskolor. Det hissnar lite. Kunskapssamling, samordning, prioritering ledning och styrning – det är bara namnet. Stockholm är en stad som växer och utvecklas, och bara blir äldre, så det finns mycket att göra angående skollokaler, segregation, nybyggen, ombyggnad och tillbyggen.

Men allt detta är bara det som är runt omkring det som är viktigast. Det viktigaste är barnen. Enligt barnkonventioner är alla människor under 18 år barn. Så det är barn det handlar om för Olle, mig och våra kollegor och partners. Barn i alla former, i alla storlekar, i alla konstellationer. Barns utmaningar, möjligheter, farhågor och rädslor. Barns rätt till ett gott liv. Ett fullständigt liv. Möjligheternas framtid. I en likvärdig kunskapsmiljö. I en värdebaserad skola.

Allt detta arbetar jag med från vår skolrotel, inte långt från stadshustornet som högt där under kronan har inskriptionen som leder en teolog med glädje i barnens tjänst. Gloria in excelsis Deo.

stockholm-city-hall-stadshuset-stockholm-skyline

Votering pågår… Om det svaga politiska ledarskapet i Huddinge

Politiken i Huddinge kommer de kommande fyra åren att utmärkas av voteringar och osäkert ledarskap. Man kan undra varför. Jo, det är en konsekvens av den kommunledning som präglas av det svaga minoritetsstyre som just nu råder i kommunen.

Begreppet ensam är stark har också fått sig ett ansikte. För trots ledning i minoritet så finns det en man som leder kommunen i fråga om de politiska besluten om Huddinges framtid och verksamhet. Det är inte ordförande Daniel från Moderaterna. Det är en man vid namn Arnold. Arnold är Sverigedemokraten som agerar ceremonimästare, eller förlåt, vågmästare.

Beroende på hur Arnold och Sverigedemokraterna tycker i varje enskilt beslut, så går det antingen till sexpartikoalitionens favör, med moderaterna i spetsen, eller i den röd-gröna koalitionen linje – eller i deras, om de avstår från att rösta. Allt är med andra ord beroende på hur väl sexpartikoalitionen vill samarbeta med de röd-gröna – eller med Sverigedemokraterna.

Hittills har sexpartikoalitionen (som består av moderater, kristdemokrater, folkpartister, centerpartister, drevvikenpartister och huddingepartister) ställt frågor i proposition i kommunstyrelse och i kommunfullmäktige där votering har begärts för att se hur tydligt ledarskapet är. Här kan man utifrån protokollen följa att det antingen är Arnold med sin vågmästarposition eller Daniel, om Arnold avstår, som beslutar åt vilket håll det går. Ceremonimästaren och marionetten.

Ett exempel som belyser hur det går till kan man se när kommunstyrelsen i november beslutar om 2015 års budget. När budget behandlades ställs frågan om att lägga till de rödgrönas förslag, exempelvis förslaget om att grundskolenämnden tilldelas tre miljoner kronor för att satsa på läsning och språkutveckling i skolor med särskilt stora behov. Kommunstyrelsen röstar med siffrorna 7-7, och en som avstår. Ordförandens utslagsröst sa nej till förslaget. Och så här fortsätter det.

I Huddinge kommunfullmäktige och kommunstyrelse försöker alltså en minoritet med 6 av 10 partier leda det politiska besluten och ha ansvaret för kommunens alla medborgare, näringsliv, välfärd och nytillkomna – födda och inflyttade. Som ni vet behöver en minoritet i en kommun ha stöd för sina förslag i varje nämnd, styrelse och fullmäktige.

Eftersom samarbetet med de rödgröna (3 av 10, och lika stora som sexpartikoalitionen i kommunstyrelsen) är obefintligt så får man lösa det på annat sätt. Koalitionen, med moderaterna i spetsen, hanterar istället Sverigedemokraterna som kusinen från landet, som det sjunde hjulet, eller förlåt, partiet, som man inte riktigt låtsas om, men är i behov av i varje beslut som skall bli gällande. – Om man inte vill samverka med partierna utanför koalitionen.

Ett annat exempel på hur det frusna politiska klimatet sliter isär samarbetsklimatet i Huddinge genom det nya styret är bristen på viljan till samarbete. Utan en kommunledning i majoritet blir givetvis samarbete med ett eller flera parti utanför sexpartikoalitionen väldigt känsligt för att inte säga svårt. Vad är en demokrati och representativitet när majoritet inte finns? Vem är det då som bestämmer? Vem ska ställas till svars? De som inte av egen kraft får igenom sina förslag? Eller är det de som säger bu eller bä? Vem bär ansvaret för kommunen? Ett styre som ständigt söker efter god vilja hos sin s.k. opposition? Vad händer då med oppositionen?

En annan fundering: Och om man samarbetar så många som 7 parter – vad kvarstår då av politisk vision och vilja? Har man inte kompromissat så att möjlighet till utveckling och vision faller platt. Och en sista fråga -vad kostar inte en så stor politisk ledning? Kontentan blir osäker vision, svagt ledarskap och dyrt. Är det vad Huddinge behöver och vad kommunens invånare förväntar sig av sina förtroendevalda. Jag tror att de förväntade sig mer. Politiker sägs ju vara dem som vill ta ansvar och med det våga prioritera och visa vilja. Den politikern syns inte till idag i kommunens ledarskap.

En annan sammansättning av partier i kommunledningen, en blocköverskridande sådan, hade kunnat ge Huddinge en annan reformistisk framtid som ett majoritetsstyre ger.

Den verkligheten är dock minst ett nyval bort. Det politiska landskapet verkar förbli snårigt och snävt. Huddinges politiker fortsätter att votera och vi blir fler frågor än svar rikare.

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället