En värld som styrs utifrån kärlek styrs med ödmjukhet och vilja <3

Det är alla hjärtans dag idag. En dag som gynnar kommers som vid all annan högtid i Sverige. Det är bra för tillväxten så klart i ett land att ibland hänge sig åt handel och konsumtion, men är det alltid bra för relationerna?

Att handla och köpa gynnar ofta våra relationer, när kommersen är sekundär. Det är ju ändå alltid tanken som räknas. Och då menar jag inte i den förvanskade betydelsen att eftersom jag tänkte göra något för dig så räknas min icke-handling ändå. Utan självklart att det är tanken bakom handlingen som är huvudsaken. Tanken bakom gesten. Tanken bakom orden. Tanken bakom mina inköp och min konsumtion.

När vi firar varandra på alla hjärtans dag så ska vi givetvis göra det med rätt känsla i botten. Visst blir det smått outhärdligt när vi inte menar den kärlek som vi låtsas ge en dag som denna. Den känslan har vi nog alla nosat på någon gång. När vi inte riktigt menar det vi visar. När blomman dyker upp av plikt och inte av uppriktig ömhet.

Det finns också de gånger som vi inte vill varandra väl. När vi önskar att det går lite dåligt för någon, eller när vi inte vill tänka i goda banor och vår nästa. Ibland möter vi detta i våra närmaste relationer. Ibland på jobbet. Ibland i vårt fritidsengagemang. Jag har mött det i alla sektioner av mitt liv då och då. Människor som inte har mitt bästa för ögonen. Medmänniskor som av någon anledning inte tycker om mig eller som behöver ha någon annan där jag är. Ja det sistnämnda handlar om maktspelet som inte är ett vackert tryne och som har svårt att hämta näring i kärleken. Det är aldrig vackert men blir med erfarenheten möjlig att upptäcka. Tanken bakom avslöjar sig så lätt. Man känner igen den när man lärt känna den. Tanken bakom känns  liksom i magen.

Makt och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är synd. En annan värld skulle vara möjlig då tror jag.  Jag skulle vilja ha det som ett valspråk om jag någon gång skulle behöva ett. Med kärlek vid makten tror jag nämligen att den bästa av utveckling sker, på mikro och makronivå. Med kärlek vid makten har man ödmjukhet och vilja förenade. Det är en oslagbar kombination. Vilja och riktning behövs alltid, men ödmjukheten gör att vi ser bakom fasader och förbi fördomar. Ödmjukhet gör oss mänskliga. Vår mänsklighet är värd att slåss för!

Idag firar vi i vår familj också alla hjärtans dag. Inte särskilt mycket har blivit handlat så kommersen fick inte något av oss i år. Däremot så firade vi genom att efter goda hamburgare till middag kröna kvällen med att se på Minionernas första film tillsammans med våra tre yngsta. De njöt av att ha både mamma och pappa i soffan. Vi njöt på olika sätt av barnens närhet och av filmen (min humor så jag stod för garvandet). Tanken bakom var att ge dem tid och leenden innan sänggång. Nu sover de alla, med små söta leenden på läpparna. ❤

Ta hand om varandra där ute!

Om fyraåringen som blev stor. Fredagar med Ruben <3 Uma.

I Huddinge har vi 25 timmar förskola per vecka för barn med föräldralediga vuxna hemma. Man får lägga schemat över veckans alla dagar. För vår del betyder det att Ruben är hemma med mig och Uma varje fredag. En dag som är viktig för oss alla tre.

Även utan kommunens begränsning till 25 timmar i veckan, så hade jag valt att ha en hemmadag för Ruben. När man är fyra år är det mycket som händer i kropp och knopp. Att kröna det med att få ett syskon är som att önska sig ett familjeliv med ytterligare dynamik och dramatik. En fyraåring är en fantasifull och kompetent individ. När man i den åldern blir storebror utmanas allt det där. Man tvingas som hejda sig hela tiden genom att vänta, ta det lugnt, coola ner sig eller sluta äventyra sin säkerhet för att mamma är upptagen med bebis. Då behöver man fångas upp särskilt och finnas inför ögonen på sina föräldrar exklusivt, trots en liten.

Utmaningen med fyra åringar är också de stora känslorna. Ju mer man försöker reglera dem desto större blir dem. Ibland går man runt som en accelererande förbudsmaskin som triggas av en virvelvind som för varje nej och stopp och apapap akta! – växer sig starkare för att tillslut vara en fulloktanig cyklon. En storm som är svår att hejda utan att med storrösten dåna och därefter vara just den där trista vuxna som man en gång lovat att inte bli. Skämskudden är väl som mest där när små hot om repressalier börjar komma in som vassa kilar i relationen. Jag avskyr när det händer och gör vad jag kan för att minska dessa tillfällen till marginalen.

Receptet är tid och ett förebyggande arbete. Tid tillsammans, ibland helt själva, men ofta med lillsyrran som en parantes i babysjalen på magen. Så ofta jag kan uppmuntras lite smågalna kreativa upptåg. Vi snickrar bord, gör soppa på såpa och gurkmejan, badar tillsammans i fisljummet vatten varje dag om det krävs, bygger fartyg, har ruschkana med madrasser ner för trappan och läser favoritböcker i en evig repris. Sedan låter man ungarna virvla bort en stund i sin sköna syskonlek. In emellan medlar man mellan lillbrorsans fantasiförklaring och storebrorsans rättviseargument för att undvika knytnävar och tjuvnyp. Det är tur att vi är tre vuxna ibland. Det är tur att kaos är granne med Gud.

Varför gör vi då detta? Jo för att förbudsmaskinen behöver sin påbudsapparat som sin motpol. En fyraåring i livskris behöver känna att han får lyckas, behöver få vara normalt kreativ och hans energi behöver kanaliseras för att dämpa stormvindarna som lurar. Vi behöver också få konstruktiv gemensam tid. Det är en investering i den bästa av banker. Räntan som man får ut är till insättarens fördel. Effekten av att en stund fått vara i fyraåringens låtsasuniversum, tittat in i de gröna brunnarna och tagit del av förklaringsvärlden som erbjuds är magisk och lycka i en ask.

Uma behöver också dessa dagar. Hon får vara mitt i händelser, om än inte alltid i centrum. Hon får virvlas med och lyssna till brorsans röst. Uma får visa sig från sin just nu avvisande broder för att få honom att tina upp. Han som varje dag pussade magen och ropade hennes namn. Han som nu med hela kroppen på avstånd nuddar hennes hand på begäran. De behöver tid för de har en livslång historia framför sig.

Jag behöver såklart dessa dagar. Inte för annat än för att återknyta de band som brast mellan mig och Ruben då Uma kom hem. Vi knyter med nya tåtar i gamla banor. Vi hittar tillbaka och vi hittar till det nya tillsammans. Det är inte bara hans band som brast i och med syrrans insteg i centrum. Även mina gick smärtsamt itu. Långsamt finner vi nya sätt och bryter ny mark. Det är fint att få utmanas och växa tillsammans med en fyraåring. Ruben har blivit stor. Men framför allt är han en helt vanlig fyraåring som fått nytt syskon.

Vad heter du lilla vän? Uma såklart!

Idag är Uma två veckor och två dagar gammal. I förrgår fick hon sitt namn. Uma Sally Lena. Hennes första dussin dagar har präglats av frågan om vad hon heter. Olikt de tidigare barnen, som fick sina namn på födelsedagen, så har hon varit namnlös. I magen hette hon i och för sig Sigrid. Det var uttalat så till den milda grad att okända förskolebarn frågade när ”Sigge” skulle komma och om hon hade det bra i magen. Men så kom hon och hon var inte Sigrid. Att veta vad någon heter, är dock allt annat än vetenskap. Det har med helt andra saker att göra. 

Ett passande namn är något av en kvalificerad gissning och en spegling av ens fördomar och egna drömmar. För hur kan man egentligen veta vad ett liten russinbarn passar att heta när ben, armar, huvud och mage fått andra proportioner till varandra? Finns det något annat att gå efter än känsla för ljudet i namnet och de associationer som man som förälder har? 

Vi gick och smakade på ca åtta flicknamn. Väggen bredvid almanackan i köket fylldes med post-Its med namn som flyttades upp och ner. Varje dag valde vi ett nytt namn att smaka på. Daga, Sigrid, Uma, Rakel, Ilse, Ester, Lena och Sally …. och så pojkarnas favorit: Amanda. Hugos kompis storasyster heter så. Vi misstänker att hon är extra fin. 

Vi skickade också frågor om namnen till kloka genomtänkta beredningsvana vänner och fick mostrar, fastrar, farbröder och morbröder och en och annan morfar engagerade. Och ingen var givetvis överens med någon annan. Men vilket härligt engagemang! Vad mycket tankar och känslor. Namn är känslosamt och personligt. 

Namnentusiaster finns verkligen. Jag är själv en sådan. Det är kul med namn. Det är estetiskt. Det är sinnesstämning i hur de uttalas. Det finns löften och möjligheter i namn. Begränsningar också så klart. Och det finns färg i namn. Inte sällan engageras man också i frågan om helheten. Om man har fyra barn, så behöver namnen hänga ihop, tänker man sig. Rätt eller fel, hegemoni eller ej, vi var i alla fall ockuperade av den tanken vi också. Möjligtvis ligger den allra mest bakom det slutgiltiga valet. Ebba, Hugo, Ruben och …. ja just det: UMA! Namnet som tillslut var svaret. 

Uma Sally Lena heter hon. Sally efter Pers älskade gammelmoster. Lena efter min älskade och saknade mamma. Två viktiga kvinnor med färgstark personlighet flankar hennes tilltalsnamn. Namnet Uma för tankarna till skådespelerskan med samma namn, men Uma var ett tips från en vän på min födelsedag efter ett passande namn med ett långt U. Uma – det stannade kvar hos oss och blev tillslut vårt val. Nu känns inget mer naturligt. Visst är det intressant – våndan över ett namn blir snabbt ett blekt minne när valet väl är gjort. Uma, det vet vi precis vem hon är. Det är hon som ligger och snusar hos mig nu. Uma – lillasyster i klanen C som kommer ta världen med storm. 

Att kunna ge föda åt ett barn

Livet i bubblan är inte bara mysigt fluff och nyförälskelse utan ibland en kamp mitt i livsnerven. Här hos oss har vi en amning som inte fungerar då hon får i sig för lite. Få saker som jag varit med om blir så emotionellt starkt och kristallklar. Driften och tillfredställelsen i att kunna föda ett barn och bristen på det samma. 

När jag ammar så märker jag att det är en biologiskt mycket stark drift som lätt blir ångestladdad när den inte fungerar som jag vill. Hjärnan spelar mig en del spratt. Skuld och rädsla kryper under skinnet. Jag håller stenhårt i den rationella lejdaren och talar till mig med den förnuftiga och lugna rösten. Att ge liv är att föda ut och sedan att föda upp. Bokstavligen. Och jag vet att jag lever just nu. 

Amningen var det sista jag oroade mig för. Det har fungerat bra förut med två av barnen. Nu minns jag hur det var de där första veckorna med Hugo då det inte fungerade. Han ammades i tre veckor och det var en kamp eftersom han smittat mina bröst med svamp. Jag gav därefter upp och det var en sorg och en lättnad. Så dubbelt! Eftersom smärtan var så enorm var steget egentligen inte så stort. Nu är det på ett annat sätt. 

Vi har ännu inte lyckats vända viktkurva och hon slöar till vid bröstet, varpå hon somnar innan hon fått i sig tillräckligt. Det blir en ond spiral. Ju mindre sug ju mindre mjölk. Tillgång och efterfrågan. Så nu har vi lagt in en ny växel: vi tilläggsmatar för ett piggare barn och vi pumpar för att stimulera produktionen. 

Livet i bubblan kretsar just nu kring att kunna föda mitt barn. Livets nerv pulserar så nära. Snart vänder det. Men först: pumpen. Imorgon amningsmottagningen. Det ödmjukar sannerligen att leva mitt i livet. 

Elva minuter mellan varje

Det är på gång nu. Värkarna kommer och går. Det är nu elva minuter mellan varje värk och än så länge är de pratbara. De varar i ungefär 45 sekunder. Precis nu slog klockan om från 23.59 till 00.00. Bebisen kommer troligen att födas den 17 januari 2017. Nu ber vi eller håller de tummarna vi har för att allt kommer gå bra! Man är fri att välja sätt :D.

Fick en underlig tanke idag eftersom jag förstått att det närmar sig leverans inom något dygn. Jag kommer sakna att vara gravid. Det var med lite sorg som jag strök handen över magen. Snart har vi gjort vårt som fabrik. Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sakernas tillstånd. Och nu, snart 41 veckor senare, är gravidhyddan en del av mig.

Givetvis kommer det något bättre. Ännu ett älskat barn! Det är dock så att detta är sista gången och det kräver sin eftertänksamhet. Ja, att det är sista gången får nog ändå påstås med eftertryck. Vi, jag och livmodern, vi är klara nu. Det har varit fint att få bringa liv men ingen dans på några rosor. Tacksam för att den här sista gången fick bli så bra.

….värkpaus…..     🙂

Pojkarnas graviditeter fick mig att avsky tillståndet. Bäva inför att hamna där igen. Inte nog med de kroppsliga smärtorna och fysiska åkommorna som yrsel, illamående och massa viktuppgång. Det var också den psykiska dimensionen. Jag var deppig när jag väntade dem. Inte lycklig alls och hade svårt att hålla emot negativa känslor.

Den här gången har kroppen varit stark, vikten hanterbar och psyket euforiskt, lugnt och tryggt. Som en gås har motgångar och stress bara runnit av. Jag har inte varit oberörd, jag har bara varit stabil som en klippa. Det liknar mycket den graviditet som jag hade med Ebba. Det här med hormoner är därför intressant. Det finns ingen forskning som jag har hittat som stödjer det, men visst finns det röster som säger sig ha upplevt det samma – att det är skillnad på hur kroppen reagerar på att bära pojkar eller flickor i sin livmoder. Eller så är det det allmänna tillståndet i livet som spelar större roll än vad man tror.

Tacksam för att det varit fina snart 41 veckor så lämnar jag nu över skeendet i livets famn, det jag vill kalla gud, och tackar för alla de bebisar som jag fått ge liv. Nu börjar nästa skeende i livet strax, det där efter barnafödande, men först: förlossning.

 

 

 

 

 

Hibiskus Malawi och benkrokar runt en mamma

Ruben önskade sig en egen blomma. Han tyckte om de fina buketterna som jag fick när jag fyllde år men ville ha en egen på sitt rum. En eftermiddag gick vi till torgets blomsteraffär och stod bland hyllor av rosa blommor och blänkande krukor och valde. Han pekade på en Hibiskus. ”Den blomman har jag alltid älskat”, sa han.

Blomman packades in noga, Ruben tryckte ok på kortmaskinens gröna knapp. Blomsterhandlaren gav honom goda råd för hur han bäst skulle ta hand om sin blomma. Ljus, vatten, näring och beskärning. Han tog blomsterpaketet i famnen och vi gick med lite mer stolta och lite större steg än bara för en stund sedan.

Nu vattnas blomman som står i hans fönster då och då. De präktiga knopparna har slått ut och blommorna har börjat spira i all sin prakt. Det är en stolt blomma hos en kille som snart ska bli storebror. Även hans knoppar håller på att brista. Liksom i den välkända dikten gör det ont.

När liten blir stor händer så mycket. Det är inte en förändring från en dag till en annan. På det sättet skiljer det sig från blomman. Det är inte en förändring som är givet konstant. Det man lärt sig ena dagen och överraskat omgivningen med kan man mycket väl behöva lära om ett tag senare. Att knoppa som människa är snarare som att smaka på solljuset ena dagen med fullt utställda kronblad för att nästa dag sluta sig igen runt tryggheten som fanns igår. Två steg fram och ett steg bak. Ibland ett steg åt sidan. Samtidigt är anknytnings- och utforskandesystemen igång. 

Ruben och jag, vi tankar tidigt på morgonen. Det är möjligtvis då han kompenserar för sina steg framåt. Han tassar in till oss och kryper ner så nära. Han viskar söta saker och jag pussar hans mjuka kind och viskar tillbaka att han är underbar. Efter en stund snurrar jag ett halvt varv för att somnar om. Innan sömnen återigen tar mig så känner jag ett ben komma över min rygg som en krok. Det är en fyraårings mammakrok. En bror som behöver ha lite av fästet kvar hos mamma. Det är så välkommet.

Han ska få ha den kroken kvar även när han träffat den lilla tös som han blir storebror till. När hon är här och tar platsen i famnen för att ladda sin trygghet så ska han fortsätta få ord i sina öron viskade. Men tiden och situationen kommer obönhörligen göra honom större. Relationen till en liten syster kommer göra sig påmind också för honom. De nödvändiga stegen framåt kommer komma och alltför snart, om några år, är kroken ett kärt minne. Ett minne som likt en hällristning är tatuerad i våra hjärtan och fortsätter att göra sig påmind, om än i annan form.

För 18 år sedan kom mitt första barn till mig. Hon krokade sina små, men långa ben vid min kropp under många år. Plötsligt upphörde de fysiska krokarna och ersattes med de mentala. Även hennes knoppar smärtade och vissa perioder i vårt liv har vi fått vattna och gett mycket näring. Andra tider har vi beskurit och kämpat. Bytt kruka och duschat av dammiga blad. Alltid har nya blommor kommit och vi har kunnat njuta av dess skönhet. Att växa upp och ifrån sin barnamamma till en ny relation är vackert, stundom smärtsamt, och kräver sin omsorg med ljus, näring, nyplantering och många krokar.

Just nu är vår underbara 18-åriga blomma i Malawi på skolresa. Hon är borta i tre veckor. När vi skulle skiljas åt var det känslosamt. De sista dagarna var många krokar ute och hakade i mellan oss. Hon visste att allt skulle vara annorlunda, på så många sätt när hon kommer tillbaka. Ruben och Hugo har blivit storebröder och hon storasyster på nytt. Hon har fått leva i en by bland medmänniskor som har en bråkdel av det materiella välstånd och livschanser som hon omger sig med. Hon har fått leva mitt i en annan tradition och kultur och fått vara ny inför livets mening. Fler knoppar har fått växa och säkert har en del omvälvande beskärning fått ske. Att möta andras livsvillkor ger näring för den jord man själv spirar i.

I Malawi finns det gott om Hibiskusblommor. Man gör te av dem. De är rosa, gigantiska och vackra. I några skolor lär sig eleverna hur de ska skörda och torka pastillerna, som har en smak av citrus. Det är lätt att bli förtjust i Hibiskusplantan. Den är hoppfull och har mycket att ge. Just nu så ramar den in vår familj. Ruben vattnar sin blomma som han älskar och Ebba får vandra runt bland meterhöga likar. Och rikast är kanske jag som får ha dessa snart fyra barn att krokas med.

PS: I England har en mönsterkonstnär låtit sig inspireras av den vackra plantan och tagit fram ett mönster som heter Hibiskus Malawi. En annan slags skildring av livet och landet Malawi. ”It is a tree of life pattern with fruits and flowers, but take a close look at the leopard marks spicing up the vines and the zebra stripes making this linen rayon cloth a feast for the eyes.”

Vakuum och nyttobrist som bara en dagledig kan uppleva

Vårt hus har två tak. När det byggdes så lades ett plattak, så som ritningen och tidsandan (sent 60-tal) påkallade. Efter ett tag ångrade sig ägaren och byggde ett sadeltak ovanpå det platta taket och med stora överhäng som följd. Det gör att vi har två tak och huset är knäpp tyst. Igår var det storm ute. Vinden ven och piskade, men här inne. Här var det tyst, tyst.

Att sitta här i tystnaden och vänta, det är därför lite som att befinna sig i ett vakuum. Jag blir liksom lika sysslolös själv som det är tyst här. Det är fascinerande. Det griper tag och tiden går.

Hundens andetag. Mina andetag. Mina fingrar på tangenterna. Någonstans från djupet av huset hörs ett litet brum. Det är värmepannan. Husets andetag. Vi andas tillsammans. Min mage kurrar. Vigos mage hundkurrar den också. Elementen bubblar ibland. Det är vi som lever ihop.

Att vara dagledig är ett tillstånd som är lite konstigt. Man är per definition med sig själv, hemma, hela dagen. Det är ljust ute, man vet att människor går till arbetet och har möten med andra människor. Men man själv är i ett innanförskap utanför det där. Det är svårt att inte bli mörk till sinnet. Uttråkad och lite vilsen. Som dagledig har man ett diffust ansvar för huset. Ja den där kroppen av sten, trä, vatten och el som man andas och lever med. Det är det som är ”jobbet”. Att vistas här och se till att det ser lite bättre ut än det gjorde efter frukosten. Att det hänt något med tvätten typ. Man behöver se till att det finns någon slags rörelse.

Just nu är sängarna fortfarande obäddade, och jag känner mig onyttig. Som att min plikt som hemmavarande och dagledig inte riktigt har uppfyllts.Jag sitter här i tystnaden och lyssnar på hunden och huset. Läser på nätet. Skriver lite diffust ibland. Raderar. Måste ju göra något… Stannar upp igen. Njuter kanske i någon mening. Men fullkomlig njutning blir svårt av detta varandet.

Det behövs rörelse runt en människa och interaktion med henne. Att vara nyttig! Inte för att någon kräver det av mig, förutom normen möjligtvis, utan för att det är omöjligt att gå en hel förmiddag och göra ingenting och få tillfredsställelse med livet. Om ingen skillnad eller rörelse kan skönjas trots att tid har förflutit. Har man levt då? Utan skapelse eller interaktion så är det som att man lever, men på ett slags paus och i ett vakuum.

Det som saknas är min röst och mitt möte med en annan människa. Eller skapandet av något för någon annan. Det är vad jag saknar. Det är som om att mitt vakuum är som i den där skogen där en pinne knäcks i tystnad. Eftersom ingen lyssnar. Så jag samtalar med hunden. Ja han svarar ju inte, men jag ser att han hör mig. Jag sätter på radion och nickar med. Skrynklar pannan ibland. Bäddar sängarna och torktumlar Rubens lakan. En timme senare landar jag igen i soffan och njuter lite…. av att vara dagledig. Känner ändå känslan av nyttan komma. Det är lite mitt knark. Inser det och inser varför jag tycker det kan vara långtråkigt att vara föräldraledig. Eller fruktan över att bli arbetslös.

Snart är det dags att hämta barnen och innan dess ska jag passa på att sova på soffan. Jag är ju ändå höggravid (40+2 idag). Utanför ser jag hur vinden viner i tystnad. Jag lyssnar och hör hundens andetag, husets och mitt. Vi tre i väntans tider.

bild-2017-01-12-kl-13-33

Att vänta. Den existentiella prövningen att gå från rädsla för lidande till tillit till livet

Mycket snart ska vi genomgå det där crescendot som tillhör en graviditet. Idag är det vad som kallas ”beräknad förlossningsdag” (BF). 40 fridfulla veckor har gått. Men här kommer ingen bebis idag.

Att gå här hemma och vänta barn. Det är existentiellt. Att vänta på att kroppen ska ta över. Att kontrollen över livsskedet då ska tillhöra mina muskler. Att ha tillit till att det ska gå bra. Det är existentiellt. Det utmanar mig och jag lär mig av det. För tankar går att kontrollera, men kroppen, den är kopplad till en annan våglängd. Det är livet som har sin gång.

Men att släppa på kontrollen är inte enkelt. Inte heller att erkänna vad som skrämmer. Under de senaste veckorna har jag haft ångest om nätterna över förlossningen och över rädslan för att något ska hända det lilla barn som jag har i magen. Det är inte ovanligt att den oron är stark de sista veckorna, jag känner igen det från mina tre tidigare graviditeter, men den här gången tog det överhanden. Det höll mig klarvaken flera timmar varje natt. Jag lyssnade inåt med skärpa. Lever hon? Är allt som det ska? Jag kände oro inför det som väntade. Kommer vi klara det tillsammans? Nu har jag lärt mig att kontrollera de tankarna. Det krävde ärlighet och koncentration. Och mod. Till att börja med handlade det om att erkänna rädslan och försöka förstå vad den innehöll och betydde för mig. Också när natten var över.

Jag var livrädd för lidande och död. Precis så primitivt och grundläggande. Min kropp regerade med vakenhet. Också ganska naturligt. Om nätterna var känslan att jag var som tryggast när jag var som mest vaken, spänd och alert. Givetvis påverkade detta mina dagar enormt. Sjukt trött och olycklig genomled jag dagarna då jag varit vaken som mest om nätterna. Oron fanns kvar i kroppen som ett minne som tankarna försökte rationalisera och ta bort. Det gjorde ju bara rädslan, och oron, starkare.

Så jag bemödade mig att erkänna rädslan istället. Se den för vad den var. Jag bestämde mig för att sätta ord på den och ringde MVC och därefter förlossningen. De ville att jag skulle åka in på kontroll. Jag åkte in till förlossningen och fick höra på bebisens hjärtljud och fick se hennes rörelser. Allt var bra. De tog också prover på mig för att se att jag inte mådde fysiskt dåligt på grund av någon infektion (var helt slut). Alla värden var superbra och bebisen mådde prima. Mitt fysiska mående hade helt enkelt med min sömnbrist att göra. Och den med min oro över död och lidande.

Därefter grät jag över oron och sorgen. Lät det komma över mig. Ta över mig. Det var lättande och läkande. Jag kunde släppa taget och se rädslan eftersom själva oron blev existentiell och inte rationell. Bebisen mådde ju hur bra som helst! Och ärligt talat, så även min kropp. Men mina tankar mådde inte bra. Och de fick jag försöka ta hand om genom att ge dem uppmärksamhet. Och det lilla jaget där inuti. Hon behövde tröst.

Det positiva med sätta ord på rädslan och känna ut känslan är att den får ett erkännande. Man möter eventuell skam och den får också ett sammanhang och konturer. Man kan förhålla sig till det då. Bli klar liksom. Sortera. Sorgen och rädslan som jag tog ut i förväg hjälpte oss inte att förbereda inför förlossningen. Men att se den hjälpte mig massor. Ja, jag var orolig. Jag var livrädd. Är rädd. Det är ok! Att lämna sig till sitt öde är existentiellt smärtsamt. Jag älskar mina barn och mitt liv så mycket att bara tanken på att något skulle hända…. Det tar musten ur mig. Uppenbarligen. Men lösningen är inte att låta det definiera livet.

Jag kunde lämna orons krampaktiga grepp med det. Acceptera att den fanns där och leva med den istället. Jag behöver inte bekämpa den längre. Bebisen behöver inte oron heller. Hon behövde en mamma som sov. Alla de runt omkring mig behöver den inte. Det är plågsamt att leva bredvid en orolig höggravid kvinna. Vi behövde alla istället tillit och tro. En ny tanke tog över: vi förtjänar att må bra. Jag tror vi föder lättare då.

Jag bestämde mig att min nattliga oro och med den tillkommande ångest skulle hanteras med knep hämtade från KBT efter att jag träffat mina vänner på trettondagen.  Jag vet ju, som den beteendevetare jag är, att kroppens skeende kan jag inte påverka. Men tanken äger jag. En av mina vänner sa till mig, när hon hörde om mina nattliga plågor: ”men så där ska du inte behöva ha det”. Bara så sa hon. Hon hade så rätt. Det var nyckeln och det mantra som jag valde när jag gick och la mig på kvällen. ”Så här ska jag inte behöva ha det. Barnet mår bra, och vi alla kommer må ändå bättre om jag sover gott om nätterna”.

När jag sedan vaknade återigen runt 02 så upprepade jag mitt mantra. Tänkte på min rationella och kloka vän och styrde tankarna till det tröstande och säkra lugnet. Så här ska vi inte behöva ha det. Sov gott. Och jag sov. Dagen därpå vaknade jag till sköna små röster som sjöng ”ja må hon leva” och som kom in med ett stort paket inslaget i teckningar. En skapelse! Jag firade min födelsedag omgiven av värmande vänner och familj. Jag blev ett år äldre och hade bestämt mig. Nu lever vi igenom dessa väntans dagar och låter kroppen få göra sitt. Jag överlämnade kontrollen till livet. Hur jag bemöter det kan jag styra och jag lovade mig själv att bemöta det med tillit, öppenhet och lugn.

Rädslan blev min lejdare och vän. Jag sover gott om nätterna. Tillsammans sitter vi nu här på BF-dagen, jag och rädslan i soffan med hunden vid vår sida och låter oss skrämmas av OA på Netflix istället, med oansenligt mycket frukt som konsumeras och känner hur lilla dockan sparkar där inne. Snart så. Snart så ses vi. Till dess låter vi nuet ha sin gång.

Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.

Att hitta sina grundläggande värderingar är att hitta en skatt för välmående.

Jag har ägnat mig åt att hitta de värderingar som är viktigast för mig och min livshållning. Det har varit en mycket intressant resa. Jag gjorde det i den utbildning i ledarskap som jag var del av under 2015. Tillsammans med närmare tio kloka och imponerande professionella ledsagades jag igenom kursmoment för kursmoment och fick slita med att pröva och finna vad som var viktigt. Vi varvade detta med att se hur vår tid spenderas och hur den disponeras bäst i något som vi kallade för time management. Syftet med det här var att bli bättre ledare, bättre chefer, genom att förstå vad som är våra egna drivkrafter för att kunna förstå andras. Syftet var också att hitta sätt att effektivare jobba med den tid vi har, så att vi förblir hälsosamma och hållbara.

Av en händelse fick jag möjlighet att titta tillbaka på mina värderingar. De fungerar som ett lackmuspapper för att se om livet är fullgott. Mina fyra viktigaste värderingar är att leva autentiskt, få navigera, vara i det som jag kallar rummet och befinna mig i agape. Jag har givetvis min egen förståelse av dessa värderingar. De har vridit och vänts på en hel del. De har under den period som de togs fram bytts ut och prövats. Ofta har jag reflekterat över i hur stor utsträckning som jag lever mina värderingar och om jag skulle ta ett steg, ett litet litet steg på förbättringsskalan – vad skulle jag göra då?

Den lilla övningen är så sanningssägande. Kopplar direkt upp mig mot verkligheten. Jag kan också i min reflektion över mina värderingar se om det är något som skaver. Är det kanske så att jag behöver kompromissa med dem? Är det så att någon av mina värderingar står i kontrast med andra värderingar som jag just nu verkar låta dominera min tid? Är det något som jag kan, vill eller bör göra något åt? Ja, dessa och andra frågor ger mig något så viktigt, och i bland sällsynt, som hanterbarhet och begriplighet i livet. Det ger också mening. Och så i ett slag har vi fått fatt i det som kallas för KASAM av sociologen Antonovsky. Kasam står för känsla av sammanhang.

Om Antonovsky har rätt så är KASAM ett mått på tillfredsställelse och verkar positivt för att mildra stress.  När vi förstår vår omvärld, när den upplevs som strukturerad och fattbar, då tycker vi den är begriplig. När det känns som om vi klarar av det som vi möts av i vår omvärld, då är det hanterbart. Meningsfullhet kommer som ett brev på posten då vi står inför något som engagerar oss, som stämmer med våra värderingar.

Mitt cirkelresonemang för mig fram till att värderingarna gör att vår känsla av sammanhang stärks. Genom våra värderingar får vi ovärderliga resurser till vårt välmående och vår förmåga till självledarskap. Jag kan bara intyga att så är fallet. Det är gott att veta vad man är byggd av och vad man drivs av. Det var inte helt lätt att finna ut den, men det var verkligen mödan värt. På köpet har jag fått fantastiskt fina vänner inom andra branscher som jag inte kommer sluta att beundra även om vi drivs av mycket och många olika saker.  Förutom dem så har jag blivit en tydligare ledare och jag är övertygad om en bättre chef den gång jag får ett nytt sådant uppdrag.

Här är en länk till den hemsida som de utbildningar i ledarskap som jag gått de senaste åren hos Per Hugander på IERO.

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället