What has this to do with my father?

Star wars filmen Rouge One återupptar frågan om den frånvarande pappan och ett barns hjältegloria om den fadersfiguren. Ett evigt epos som klingar välbekant. Alla minns vi ”I’m your father” frambrummat i ett vakuumeko från Darth Vader. En scen som får många av oss att tänka på det yttersta sveket. Den då barn och förälder står emot varandra, på var sin sida, och vill förintelse. Hur är det möjligt mer än i drömmar och i fiction?

Ja, möjligtvis är det något som också ockuperar våra tankar då och då under vår uppväxt. Det finns ett välbekant och hundraårigt begrepp som kallas oidupus-komplexet som psykoanalysens fader Freud var först ut med att beskriva i psykologiska termer. Den då barnet vill förgöra fadern, eftersom barnet vill ha modern för sig själv. Ett barn förgör med gråt och tandagnissel, så den effekten av Oidupus är ju inte särskilt dödlig, om än den barnsliga längtan.

Oidipus är dock en berättelse som är antik. I sitt original älskar sonen modern så till den milda grad att fadern inte bara dödas, utan sonen tar hans plats.

I andra klassiska urhistorier runt fadersgestalten kan också nämnas Abraham som offrar sin son Isak på ett altare. Som med höjd kniv är villig att genomföra offret. Som hindras i sista stund av en gudomlig ingivelse. Denna berättelse brukar exemplifiera tro. Att tro på en gud kan få en människa att göra ohyggliga saker, så har jag alltid tänkt om det dramat. Detta manliga exempel på tro har jag alltid tyckt är vulgärt. Ett starkare uttryck för tro har enligt mig kvinnor stått för, exempelvis den om sonen som enligt sin mor är guds barn och som räddade en hel värld från hierarkiernas tyranneri, för att ge ett exempel. Modern till humanismen, på tron till det godas kraft i människan.

Att kalla Maria för jungfru har för mig lite med barnalstrande att göra. Det har betydligt mer att göra med att hon var först. En jungfruresa i humanismen. Ett frö till en ny tid.

Ändå är det inte dessa modersbilder som vi som huvudsak producerar om och om igen. Vi diskuterar sällan med storslagna epos vad allt har att göra med vår moder på vita duken. Men i det lågmälda så finns hon alltid där. Även i oidipus-dramat så är hon ju allt som det kretsar kring. Det är relationen till moderns som bygger motivet till dådet.

I Rouge one är det likaså lätt att tro att det är fadern, Galen Erso, som är driften bakom Jyns kamp. Men minns då de första scenerna, när mamman i en bergsskreva satt nära sin dotters ansikte och fäste en berlock runt hennes hals, med orden: glöm inte kraften som finns inom dig. Därefter gick hon för att rädda sin man, blind av tro på att hon skulle lyckas, men dödades inför åsynen på sin dotter i sitt försök till rättfärdiggörande. Hennes kamp må ha präglat dottern mer än faderns frånvaro. Det är den kampen som väcks till liv i dramat. Precis som hennes mor före henne är hon villig att offra sitt liv för det godas skull. Som många kvinnor före henne. De må vara biroller i första anblick, men blir snart huvudsaken när man ser bortom det uppenbara.

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

En liten kopp och oändligt med kärlek

Vad ryms i den lilla gesten om inte oändligheten? Går upp på morgonen efter en något stökig natt med lill-Uman och tröttheten liksom dånar i fotsulorna. Allergi kanske hinner jag tänkta när jag trampar mot köket med den lilla på armen. Mina tankar går till min man som är allergiker och som trots det lever sitt liv med det finaste som finns på fyra ben. Vår pudel är inte hans största allergena problem, utan det är vårens sköna sprickning. Sköna soliga dagar som dessa är den spröda våren en plåga hinner jag och tänka med en lång blick ut genom köksfönstret medan jag greppar min hand om den kaffekopp som står på värmning på expressomaskinen.

Jag sipprar och tittar in i Umas ögon. Hon ler som bara hon gör. Kaffet lite kallt så koppen åker in i micron. 30 sekunder.

Och så står jag här och har huvudet fullt av tankar på min allergiker till make och tittar på det underverk som han medskapat. Hon får hans vackra ögonfärg i min pliriga och uppfodrande blick. 20 sekunder blir 10.

Nedräkning och jag är fylld av ömhet till dessa två. Slås av vilken kärlekshandling han gör, min älskade, varje morgon. När jag ligger kvar och hämtar upp det som är kvar av nattvila med bebis så tar han tid från sitt morgonstök med två pojkar och sig själv mot klockan för att göra en kopp latte med havremjölk till mig. På bänken står också ett kokt ägg kokt till perfektion enligt mitt mått.

För mig betyder det att jag kan såsa upp på morgonen och få i mig något så att jag silpper sitta hungrig och kaffetörstig och amma någon timme. Men mest betyder det omtanke.

Pling! Jag och Uma sölar bort till soffan och sätter oss. Hon äter och jag surplar kaffe. Oändlig nåd. Den tar ibland gestalt i det oväntade mellan tanken på en allergiker och ett micropling.

Amma publikt är ett barns rättighet och delvis en mammas kamp

Jag sätter mig längst bak i rummet för att inte störa. Hoppas på att hennes missnöjesskrik och matsignal ska vara måttlig och att jag lyckas tråckla fram bröstet så smidigt som möjligt. Hon fattar tag snabbt. Jag andas ut. Och så börjar ljuden. Njutning i klunkar från liten bebiskropp vars hydda är en magnifik resonanslåda för ljud likt dessa. Är det någon som känner igen sig?

Var med i ett annat offentligt sammanhang där jag är ordförande och fastnade på bild, på långt avstånd. Jag hade suttit med Uma som ammade vid tillfället vid en vägg när jag fick resa mig upp och vid dörren tacka vår gäst som precis talat, vilket fångats på bild. Jag omnämndes vid namn och funktion med beskrivningen: ”… med dottern vid sin barm”. Jag kände mig först lite avklädd och avslöjad. Framför allt fundersam över varför det var viktigt. Känslan var också stolthet över att jag ärar rätten och finns i ett sammanhang där möjligheten finns.

Det är något i detta som möter dubbla känslor hos mig. Min första position är att barn har rätt att få sin mat när och var som helst. Bebis kommer först. Min andra position är att bebis också har rätt till lugn och ro när hen äter. Helga matstunden. Men behöver dock inte gömmas undan och  njutning av maten och tryggheten ska äras den med.

Min tredje är att bebis som ammar är som en förlängning av att vara gravid. Något helt naturligt och väldigt kroppsligt. Att vara ammande kvinna är således förenat med vissa rättigheter och behov av särlösningar, men behöver inte klistras på kvinnans identitet samt ses som något avvikande i det offentliga. Kvinnan är fortfarande sig själv. Amningen en aspekt av barnalstrande. Därav min dubbla känsla.

Trots att man matas med budskapet om att amning är det mest naturliga som finns så behandlas man som det mest avvikande som tar gestalt i ett rum vid vissa tillfällen. Det är fortfarande förenat med blickar och det finns uppenbarligen fortfarande behov av att markera fenomenet. Är det instinkten om vad som är ”passande” i en given situation? Är det känslan av barnets rätt till sin mamma och intim enskild- och avskildhet som pockar på? Oron för att barnet berövas sin mors uppmärksamhet när hon inte avskiljer stunden från en annan kontext? Missvisad omsorg ibland, befogad oro i andra fall. I grunden ett samhälleligt kollektivt skyddsnät med andra ord.

Eller är det vårt samhälles svårighet med allt som är det mest naturliga som finns? Där en sådan aspekt är den kvinnliga kroppen. För när hon ammar är hon svår att maka in i allehanda konstruerade kvinno- eller mansroller kopplat till makt och anspråk. Där finns ju inte plats för något annat än…. en bebis som äter. Helt ofarlig och tydligen så utmanande.
Jag tar benhårt fasta på bebis rätt till att äta när hen vill, förälderns skyldighet till närhet och amningens kroppsliga aspekt likt graviditeten. Den sistnämnda är övergående, men pågående. Den definierar inte min möjlighet till deltagande i det offentliga samtalet eller mötesrummet. Den brukar min kropp och ska ges utrymme och möjlighet som det mest naturliga som finns. Som sådan bör det bara få finnas och inte markeras men hanteras med varsamhet för bebisens skull.

I helgen åker Uma och jag på partikongress. Det kommer då finnas många möjligheter att pröva systemet.

PS När man pratar om amning så måste man också i dag, tyvärr, bedyra att man inte skuldbelägger den som flaskmatar sin spädis. Det är lika tråkigt det. Amning är något mer praktiskt än flaskmatning (jag har gjort båda), men också känslosamt och något av ett ställningstagande idag. Jag tror det är därför det blir så mycket åsikter, rädslor, moralaspekter, erfarenheter som blossar upp. Precis som jag precis själv anfört gällande den naturliga offentligt ammande kvinnans rätt till sin naturlighet.

Skrivprocesser med katter och bebisar

Jag hade en katt när jag växte upp som älskade att gå omkring på och runt tangentbordet när man arbetade vid datorn. Hon strök sin svans under näsan när hon promenerade fram och tillbaka. Så pausade hon och satte sin nätta svarta kattkropp över d-k och b-y och det var bara att ägna sig åt henne istället. Så effektiv och som en magnet på koncentration. Missan hette hon, den ömma katten.

Under den här föräldraledigheten har jag tänkt försöka skriva. Ambitionen är måttlig och realistisk och helt klart utav ren lust (not för alla er som får lätt tryck över bröstet av allt en fyrbarnsmamma kan tänkas hitta på :D). Jag har några texter som behöver få komma fram och komma ut. Men. En bebis är som en katt i det här avseendet. Den sätter sig framför alla sinnena, så fort skrivkoncentrationen slås på och vill vara med. – Jag vill va me! Det där verkar intressant!

Uma fångar så mina tangenter och lägger de sist i kön. Först sätter hon sitt vackra sneda eller det enormt stora leendet, hennes roliga kropp eller fängslande bebisljud. De konsumerar mig och det är en njutning.

Mitt skrivande blir då om detta istället. Om henne, om barnen och om livet. Det blir som ett försök att konservera tiden. Få lukten, ljuden, kroppen att fasta mellan A – Ä och allt ovan och under.

Den här texten är skriven med henne på magen i sängen. Det var mysigt. Snart kan hon dock placera sina små fötter på tangenterna och precis som Missan fånga även den här koncentrationen och se till att vi myser i stället. I varje stund. Har svårt att låta den chansen vara.

 

 

Mina händer om din hjässa

Genom monitorn hör jag att hon gråter. En sån där bebisklagan utan tårar. Hon sjunger den klagan nu för tiden och söker mer tröst än vad hon gjort tidigare i hennes liv. ”I hennes liv” – de orden rymmer både rymd och botten. Hon har ett så kort liv bakom sig. Så mycket förväntan framför sig.

Vid hennes säng stoppar jag en napp i hennes mun och kupar mina händer runt hennes ansikte. En hand formar sig runt hakan och med fingertopparna längst med hennes kind. De når ända upp till hjässan. Den andra ligger som en välsignelse över huvudet och fontanellerna. Tummen vilar över hennes ögonbryn. Hon vänder sig mot den handen och liksom snusar in min doft från handleden. Hennes andning är så lätt. Hennes kropp vilar tung. Hon sover igen. Med långsam rörelse lättar jag på mina händer och min tyngd i hennes säng efter en stund med vår andning i takt. Det gäller att släppa så obemärkt man kan, det är tricket.

Så hörs den igen en stund senare, den burkiga klagan genom bebismonitorn som skär genom den annars så tysta ljudbilden där jag är. Jag hann flytta på några saker i de andra rummen. Kan inte minnas vad, de är en del av Sisyfos-arbetet som vi ägnar oss åt om dagarna. Nu är ljudet ett annat. Detta är en vaken bebis som vill bli ett med sin mammas andetag och ögon igen. Det är med lätta steg som jag skyndar till hennes säng. Detta är en av de bästa stunderna.

Två blå brunnar tittar på mig i något som verkar närmast uttryckslöst. Och så plötsligt skiner hennes ansikte upp och ögonen gnistrar. Hennes mun fyller halva ansiktet och leendet är tandlöst och oslagbart. Jag värjer mig inte utan skrattar högt. Hon kiknar som bara bebisar kan när hon låter sig ljuda på inandning. Fasen vad fina de är de små! Det är detta som man minns i kroppen genom alla år, men som är så svårt att minnas i detalj. Denna råa raka kärleken som ligger så nära glädjen. Ett ansikte som tänder vilken svårtänd eld som helst inombords. Det är så banden knyts med knopar som aldrig går upp.

En värld som styrs utifrån kärlek styrs med ödmjukhet och vilja <3

Det är alla hjärtans dag idag. En dag som gynnar kommers som vid all annan högtid i Sverige. Det är bra för tillväxten så klart i ett land att ibland hänge sig åt handel och konsumtion, men är det alltid bra för relationerna?

Att handla och köpa gynnar ofta våra relationer, när kommersen är sekundär. Det är ju ändå alltid tanken som räknas. Och då menar jag inte i den förvanskade betydelsen att eftersom jag tänkte göra något för dig så räknas min icke-handling ändå. Utan självklart att det är tanken bakom handlingen som är huvudsaken. Tanken bakom gesten. Tanken bakom orden. Tanken bakom mina inköp och min konsumtion.

När vi firar varandra på alla hjärtans dag så ska vi givetvis göra det med rätt känsla i botten. Visst blir det smått outhärdligt när vi inte menar den kärlek som vi låtsas ge en dag som denna. Den känslan har vi nog alla nosat på någon gång. När vi inte riktigt menar det vi visar. När blomman dyker upp av plikt och inte av uppriktig ömhet.

Det finns också de gånger som vi inte vill varandra väl. När vi önskar att det går lite dåligt för någon, eller när vi inte vill tänka i goda banor och vår nästa. Ibland möter vi detta i våra närmaste relationer. Ibland på jobbet. Ibland i vårt fritidsengagemang. Jag har mött det i alla sektioner av mitt liv då och då. Människor som inte har mitt bästa för ögonen. Medmänniskor som av någon anledning inte tycker om mig eller som behöver ha någon annan där jag är. Ja det sistnämnda handlar om maktspelet som inte är ett vackert tryne och som har svårt att hämta näring i kärleken. Det är aldrig vackert men blir med erfarenheten möjlig att upptäcka. Tanken bakom avslöjar sig så lätt. Man känner igen den när man lärt känna den. Tanken bakom känns  liksom i magen.

Makt och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är synd. En annan värld skulle vara möjlig då tror jag.  Jag skulle vilja ha det som ett valspråk om jag någon gång skulle behöva ett. Med kärlek vid makten tror jag nämligen att den bästa av utveckling sker, på mikro och makronivå. Med kärlek vid makten har man ödmjukhet och vilja förenade. Det är en oslagbar kombination. Vilja och riktning behövs alltid, men ödmjukheten gör att vi ser bakom fasader och förbi fördomar. Ödmjukhet gör oss mänskliga. Vår mänsklighet är värd att slåss för!

Idag firar vi i vår familj också alla hjärtans dag. Inte särskilt mycket har blivit handlat så kommersen fick inte något av oss i år. Däremot så firade vi genom att efter goda hamburgare till middag kröna kvällen med att se på Minionernas första film tillsammans med våra tre yngsta. De njöt av att ha både mamma och pappa i soffan. Vi njöt på olika sätt av barnens närhet och av filmen (min humor så jag stod för garvandet). Tanken bakom var att ge dem tid och leenden innan sänggång. Nu sover de alla, med små söta leenden på läpparna. ❤

Ta hand om varandra där ute!

Om fyraåringen som blev stor. Fredagar med Ruben <3 Uma.

I Huddinge har vi 25 timmar förskola per vecka för barn med föräldralediga vuxna hemma. Man får lägga schemat över veckans alla dagar. För vår del betyder det att Ruben är hemma med mig och Uma varje fredag. En dag som är viktig för oss alla tre.

Även utan kommunens begränsning till 25 timmar i veckan, så hade jag valt att ha en hemmadag för Ruben. När man är fyra år är det mycket som händer i kropp och knopp. Att kröna det med att få ett syskon är som att önska sig ett familjeliv med ytterligare dynamik och dramatik. En fyraåring är en fantasifull och kompetent individ. När man i den åldern blir storebror utmanas allt det där. Man tvingas som hejda sig hela tiden genom att vänta, ta det lugnt, coola ner sig eller sluta äventyra sin säkerhet för att mamma är upptagen med bebis. Då behöver man fångas upp särskilt och finnas inför ögonen på sina föräldrar exklusivt, trots en liten.

Utmaningen med fyra åringar är också de stora känslorna. Ju mer man försöker reglera dem desto större blir dem. Ibland går man runt som en accelererande förbudsmaskin som triggas av en virvelvind som för varje nej och stopp och apapap akta! – växer sig starkare för att tillslut vara en fulloktanig cyklon. En storm som är svår att hejda utan att med storrösten dåna och därefter vara just den där trista vuxna som man en gång lovat att inte bli. Skämskudden är väl som mest där när små hot om repressalier börjar komma in som vassa kilar i relationen. Jag avskyr när det händer och gör vad jag kan för att minska dessa tillfällen till marginalen.

Receptet är tid och ett förebyggande arbete. Tid tillsammans, ibland helt själva, men ofta med lillsyrran som en parantes i babysjalen på magen. Så ofta jag kan uppmuntras lite smågalna kreativa upptåg. Vi snickrar bord, gör soppa på såpa och gurkmejan, badar tillsammans i fisljummet vatten varje dag om det krävs, bygger fartyg, har ruschkana med madrasser ner för trappan och läser favoritböcker i en evig repris. Sedan låter man ungarna virvla bort en stund i sin sköna syskonlek. In emellan medlar man mellan lillbrorsans fantasiförklaring och storebrorsans rättviseargument för att undvika knytnävar och tjuvnyp. Det är tur att vi är tre vuxna ibland. Det är tur att kaos är granne med Gud.

Varför gör vi då detta? Jo för att förbudsmaskinen behöver sin påbudsapparat som sin motpol. En fyraåring i livskris behöver känna att han får lyckas, behöver få vara normalt kreativ och hans energi behöver kanaliseras för att dämpa stormvindarna som lurar. Vi behöver också få konstruktiv gemensam tid. Det är en investering i den bästa av banker. Räntan som man får ut är till insättarens fördel. Effekten av att en stund fått vara i fyraåringens låtsasuniversum, tittat in i de gröna brunnarna och tagit del av förklaringsvärlden som erbjuds är magisk och lycka i en ask.

Uma behöver också dessa dagar. Hon får vara mitt i händelser, om än inte alltid i centrum. Hon får virvlas med och lyssna till brorsans röst. Uma får visa sig från sin just nu avvisande broder för att få honom att tina upp. Han som varje dag pussade magen och ropade hennes namn. Han som nu med hela kroppen på avstånd nuddar hennes hand på begäran. De behöver tid för de har en livslång historia framför sig.

Jag behöver såklart dessa dagar. Inte för annat än för att återknyta de band som brast mellan mig och Ruben då Uma kom hem. Vi knyter med nya tåtar i gamla banor. Vi hittar tillbaka och vi hittar till det nya tillsammans. Det är inte bara hans band som brast i och med syrrans insteg i centrum. Även mina gick smärtsamt itu. Långsamt finner vi nya sätt och bryter ny mark. Det är fint att få utmanas och växa tillsammans med en fyraåring. Ruben har blivit stor. Men framför allt är han en helt vanlig fyraåring som fått nytt syskon.

Vad heter du lilla vän? Uma såklart!

Idag är Uma två veckor och två dagar gammal. I förrgår fick hon sitt namn. Uma Sally Lena. Hennes första dussin dagar har präglats av frågan om vad hon heter. Olikt de tidigare barnen, som fick sina namn på födelsedagen, så har hon varit namnlös. I magen hette hon i och för sig Sigrid. Det var uttalat så till den milda grad att okända förskolebarn frågade när ”Sigge” skulle komma och om hon hade det bra i magen. Men så kom hon och hon var inte Sigrid. Att veta vad någon heter, är dock allt annat än vetenskap. Det har med helt andra saker att göra. 

Ett passande namn är något av en kvalificerad gissning och en spegling av ens fördomar och egna drömmar. För hur kan man egentligen veta vad ett liten russinbarn passar att heta när ben, armar, huvud och mage fått andra proportioner till varandra? Finns det något annat att gå efter än känsla för ljudet i namnet och de associationer som man som förälder har? 

Vi gick och smakade på ca åtta flicknamn. Väggen bredvid almanackan i köket fylldes med post-Its med namn som flyttades upp och ner. Varje dag valde vi ett nytt namn att smaka på. Daga, Sigrid, Uma, Rakel, Ilse, Ester, Lena och Sally …. och så pojkarnas favorit: Amanda. Hugos kompis storasyster heter så. Vi misstänker att hon är extra fin. 

Vi skickade också frågor om namnen till kloka genomtänkta beredningsvana vänner och fick mostrar, fastrar, farbröder och morbröder och en och annan morfar engagerade. Och ingen var givetvis överens med någon annan. Men vilket härligt engagemang! Vad mycket tankar och känslor. Namn är känslosamt och personligt. 

Namnentusiaster finns verkligen. Jag är själv en sådan. Det är kul med namn. Det är estetiskt. Det är sinnesstämning i hur de uttalas. Det finns löften och möjligheter i namn. Begränsningar också så klart. Och det finns färg i namn. Inte sällan engageras man också i frågan om helheten. Om man har fyra barn, så behöver namnen hänga ihop, tänker man sig. Rätt eller fel, hegemoni eller ej, vi var i alla fall ockuperade av den tanken vi också. Möjligtvis ligger den allra mest bakom det slutgiltiga valet. Ebba, Hugo, Ruben och …. ja just det: UMA! Namnet som tillslut var svaret. 

Uma Sally Lena heter hon. Sally efter Pers älskade gammelmoster. Lena efter min älskade och saknade mamma. Två viktiga kvinnor med färgstark personlighet flankar hennes tilltalsnamn. Namnet Uma för tankarna till skådespelerskan med samma namn, men Uma var ett tips från en vän på min födelsedag efter ett passande namn med ett långt U. Uma – det stannade kvar hos oss och blev tillslut vårt val. Nu känns inget mer naturligt. Visst är det intressant – våndan över ett namn blir snabbt ett blekt minne när valet väl är gjort. Uma, det vet vi precis vem hon är. Det är hon som ligger och snusar hos mig nu. Uma – lillasyster i klanen C som kommer ta världen med storm. 

Att kunna ge föda åt ett barn

Livet i bubblan är inte bara mysigt fluff och nyförälskelse utan ibland en kamp mitt i livsnerven. Här hos oss har vi en amning som inte fungerar då hon får i sig för lite. Få saker som jag varit med om blir så emotionellt starkt och kristallklar. Driften och tillfredställelsen i att kunna föda ett barn och bristen på det samma. 

När jag ammar så märker jag att det är en biologiskt mycket stark drift som lätt blir ångestladdad när den inte fungerar som jag vill. Hjärnan spelar mig en del spratt. Skuld och rädsla kryper under skinnet. Jag håller stenhårt i den rationella lejdaren och talar till mig med den förnuftiga och lugna rösten. Att ge liv är att föda ut och sedan att föda upp. Bokstavligen. Och jag vet att jag lever just nu. 

Amningen var det sista jag oroade mig för. Det har fungerat bra förut med två av barnen. Nu minns jag hur det var de där första veckorna med Hugo då det inte fungerade. Han ammades i tre veckor och det var en kamp eftersom han smittat mina bröst med svamp. Jag gav därefter upp och det var en sorg och en lättnad. Så dubbelt! Eftersom smärtan var så enorm var steget egentligen inte så stort. Nu är det på ett annat sätt. 

Vi har ännu inte lyckats vända viktkurva och hon slöar till vid bröstet, varpå hon somnar innan hon fått i sig tillräckligt. Det blir en ond spiral. Ju mindre sug ju mindre mjölk. Tillgång och efterfrågan. Så nu har vi lagt in en ny växel: vi tilläggsmatar för ett piggare barn och vi pumpar för att stimulera produktionen. 

Livet i bubblan kretsar just nu kring att kunna föda mitt barn. Livets nerv pulserar så nära. Snart vänder det. Men först: pumpen. Imorgon amningsmottagningen. Det ödmjukar sannerligen att leva mitt i livet. 

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället