Att prata om det: om den tillit som brast och skammen som kom

Under en veckas tid har det gått upp för mig att det pågått och pågår en rörelse på nätet. Det startade som ett kvitter mellan vänner. Ett samtal om gråzoner om var gränserna går för samliv och för vad som är sagt och underförstått. Ett kvitter som sätter en hashtag i rullning och satte igång en stor och stark våg av behov av att få delta i samtalet och att få prata om det.

Löften

Johanna Koljonen kände kanske inte till den roll hon har hos många som en förebild för att tala om livet så som det är. Hon kunde kanske inte förutse den kraft det ligger i att just hon tog ordet och gjorde det till ett samtal om det som är så viktigt. Så viktigt att det nu är ett alldeles eget just nu pågående samtal om våra gränser, om händelser som fick världen att ändra färg, om våra ordlösa kommunikationer, om våra tolkningar av det osagda sagda och om när vår tillit brast.

Det handlar också om när det sagda och löften som vi gav till varandra bröts och blev något annat. En tolkning som fick företräde. En alldeles egen tolkning utifrån en självisk drift och kanske också en förvriden tro till en norm som hos vissa är levande men hos andra är stendöd. Den norm om att kvinnor tar emot och ger sin kropp och om att män tar och tar och vet själva just när det fås.

Tilliten

Under en vecka har jag läst och levt med i de berättelser och kommentarer som finns på bloggen prataomdet.se . Det finns så mycket som känns igen och så mycket som jag bara har fasats över. Under ett par dagar har det gripit tag i mig och bara gjort ont. Det gör ont att läsa om hur vi är mot varandra. Om hur drift kan bli så fel. Men det finns också väldigt mycket värme och medmänsklighet. Det är nog just det som får detta att bli en alldeles sällsynt rörelse. Det växer en tillit mellan dem som delar och kommunicerar. Mellan dem som för samtalet om när en annan tillit brast och som tillsammans kan knyta ett annat slags band runt det som var sviket. Det är djupt helande oss människor emellan att få dela. Att helt enkelt få prata om det.

Det finns nämligen en tråd igenom alla våra berättelser från gråzonen och om livet där vi både tagit för oss för mycket eller gett för mycket, både från män och från kvinnor. Det är berättelserna om hur vi lagt vår tillit i en annans famn eller hos en annans ansvar och därifrån blivit bestulna på den. Det är också berättelser om den förvåning och förvirring som uppstår när detta sker. En förlamande förvåning som hindrar oss från att med en reptils snabbhet agera, just i stunden, på varningen om att någon går över gränsen och bryter den tillit man har gett. Där efter kommer skammen.

Skammen

Det finns många som berättar just det: hur de skäms. Förvåning och skam hör ihop. Det är inte alls konstigt att det är så. Det är så det fungerar när vår tillit bryts. När de vi väljer att känna oss trygga med eller när de som vi tror att vi är trygga med visar sig vara dem vi borde ha aktat oss för. Vi skäms för att vi förväntat oss fel saker. I detta fall en förväntan på medmänsklig omtanke. En omtanke som vi socialt förväntar oss av dem vi möter och dem vi bjuder in allra närmast oss. Det är så tillit och skam hör ihop.

Skammen är något som reglerar våra sociala roller mellan varandra. Tillit är ett socialt kitt som skapas genom reglering av relationer och handlingar för att begränsa vad personer kan göra mot varandra (Misztal, 1996). Den tar sig skilda uttryck i olika typer av samhällen. Skam är ett hot mot tilliten till sig själv och till andra och bidrar till att befästa social underordning (Scheff, 1990). Skammen kan lindras av att vi pratar om den. Vi för upp det till ljuset och kan konstatera om det är a) något att på riktigt skämmas för och b) något som vi skall förlåta oss själva för och/eller c) något som egentligen någon annan borde skämmas för. Det är därför, tror jag, som bloggen om berättelser från gråzonen och det fina och delande samtalet som pågår har blivit en rörelse på nätet som helar och som binder upp en tillit som brustit och som får skammen att flyga sin kos.

Så här skriver Odd Lindberg, universitetslektor vid Örebro Universitet om skam.

De olika emotionerna som inryms i termen skam innehåller en skala från känslor av lättare obehag (man rodnar) i vissa sociala situationer och förlägenhet, till mer intensiva former som förnedring och kränkning. Känslor av skam skapas ur känslan av individuell otillräcklighet. Man är betydelselös och en individ som man inte behöver ta på allvar eller uppmärksamma. Skam måste förstås i relation till självets integritet och innebär en exponering av den egna otillräckligheten. De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma /i/.

Odds artikel ”Skammen är det värsta” handlar om mobbning och om den skam som uppstår i de fallen. Teorierna om skam är dock desamma. Han uttrycker det så bra: De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma i. Han skriver vidare om Scheffs teorier om den erkända och den icke erkända skammen. Den första är inte så farlig. Den går att leva med. Den andra kan dock leda till svåra sociala och psykiska konsekvenser. Vad som händer med den icke erkända skammen är att individen förnekar att den hänt. Det är något som känns igen och något som belägger varför det är så viktigt att vi #prataomdet !

Tack

Tack alla ni som pratar om det och som delar tankar om varför det är viktigt! Tack för att ni får oss andra som ännu inte pratat om det att ändå helas och läka. Tack för att vi får bevittna en samtalsrevolution och skjuter normer i sank genom att sätta ljuset på och låter skammen bytas ut till livsmod! Samtalet fortsätter och den är viktig.

Min enda bön är denna: låt oss gå vidare genom att fostra vår döttrar och söner till att med en reptils snabbhet veta att din kropp har sina gränser och andras kroppar har samma gränser! Respekt och tillit!

Boktips:

  • Ilska, skuld och skam: tre sidor av samma mynt. Liv Larsson
  • Skamfilad: om skammens många ansikten och längtan efter liv. Göran Larsson

PS: alla ni som på ett eller annat sätt tycker att någon, kvinna eller man, borde skylla sig själv eller som bagatelliserar och kallar anmälningar som i Assange-fallet för ”dagen efter känslor” önskar jag vore dem som allra mest funderade och läste berättelse efter berättelse. Tänk efter först. Känn efter. Det är inte respekt att sätta sig till doms över en annans röst om kränkning och fälla än hårdare domar. Det är inte respekt. DS.

Några som pratar viktigt och intressant om det:

Mymlan,  Sara Karlsson och en artikel i SvD om hur vi förlorar på att inte prata om det. SVT.se debatt har också flera under feminism. Här är en skriven av journalisten Anna Svensson.

Annonser

2 thoughts on “Att prata om det: om den tillit som brast och skammen som kom”

  1. Tycker det är förolämpande mot alla som faktiskt blivit våldtagna,
    att påstå att sex med någon man är i ett förhållande med utan skriftligt eller vokalt godkännande är våldtäkt om individen inte ens säger ifrån.

    Vill man inte ha sex, så säger man det. Inte konstigare än så. MÅNGA killar måste ta ett nej efter timmar av förspel, just för att tjejer faktiskt KAN säga nej.

    Är dessutom otroligt vanligt att ha sex spontant och att killen tar initiativ, att tjejen ger sitt godkännande i ord är ju inte heller något som händer då det vore otroligt osexigt med nått sorts ”sex-kontrakt”.

    Att säga att sex utan godkännande är våldtäckt, är att säga att ALLT sex utan dirty-talk(som visar att tjejen vill) är våldtäkt.

    Och det förminskar dom riktiga offren. Ni tar ifrån dom ordet våldtäkt, ni bagatelliserar det dom varit utsatta för.

    1. Jag håller med dig i det du skriver om att det är dåligt att förminska de som våldtäkternas offer. Det är inte något som jag eller andra med mig förespråkar alls. Men det finns också andra slags händelser som påverkar oss människor i våra relationer när vi tar och vi ger sex. Jag har heller inte föreslagit något sexkontrakt, för det vore väldigt osexigt, precis som du skriver. Klart att sex ska kunna vara spontant och att man skall kunna ta härliga initiativ där man litar på att det förhållande man har inbegriper just sådant! Att säga att allt sex utan verbalt eller skriftligt godkännande är våldtäkt vore väldigt märkligt, något som åtminstone jag inte läst någon som förespråkar. Men det är viktigt att prata om gråzoner utan att riskera att man blir skuldbelagd för att skuldbelägga eller offerbelägga. Ingen tar något ord om våldtäkt bort från något. Tvärtom så pratar man om alla de gånger som sex utövas eller ges i en gråzon som man måste få prata om för att förstå och kunna ge adekvat reaktion på. Bland annat just för att våldtäkten skall bli tydlig när den finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s