T-9: Så fostras en mor

Du påminner om någon jag älskade en gång
Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång
Det förflutna hinner upp mej
Och jag minns alla svek jag en gång förlät
Evelina

Peter Lemarc, för mig min ungdomspoet och under ett par år tolkare av livet. Just nu sjunger hans Evelina ur högtalarna i köket. En fantastisk kumpan de där tuffa åren som min gymnasietid var. En tonåring som aldrig fått lära sig hur det är att gråta ut i en famn, ta emot den tröst som ges utan krampaktig järnring av skam rund hjärtat, eller för den delen våga de få orden: jag behöver dig. Det kostade då många vänner och en skakig relation med min mamma.

LeMarc satte ord på en del av den sorgen som nog bubblade oförlöst inombords. Det skulle dröja ytterligare ett par år innan jag kom ifatt språket och vågade sätta ord på min känsla, och ytterligare ett tag för att ta den självklara platsen. Det som räddade mig var en sällsam upplevelse och en livsavgörande och livsomvälvande resa. Jag blev mamma till lilla Ebba. Hon kom till mig, älskad och välbehövlig, men helt oplanerad. Som ett avbrott och ett uppbrott på samma gång på den väg som jag börjat trampa in på. Idag vill jag inte ens tänka på vart den vägen hade fört mig.

Att själv få bli mamma lärde mig oerhört mycket om vad jag saknat men också om allt fantastiskt som jag fått. Jag hade världens finaste föräldrar och en barndom som var allt annat en svår. Men jag var ett solskensbarn, ett mellanbarn, i en stor barnaskara där andra syskon behövde mycket stöd. Jag blev andhålet – det lättsamma barnet. När så puberteten kom, när livet började skava, och när jag behövde stöd och närhet – då visste inte jag hur man skulle göra. Hur är man annat än glad? Hur säger man till sina nära att man är vilse? Ja jag hade faktiskt ingen aning.

Nu när jag själv är mamma till en fjortonåring så har jag i alla dessa år haft ett mål som jag nu ser att jag nått. Jag har gett min dotter ett språk och låtit henne få vara i alla känslor som finns. Jag har varit nära när hon behöver och jag har hållit mig undan när det är de egna benen som skall bära. Det var min mamma som gav det rådet till mig: följ i hennes spår – använd din blick: barnet visar vägen! Mitt eget tillägg var: jag skall inte låta mig själv stå i vägen för att hon skall få möjligheten till hela livsregistret. Ebba har så genom sitt självklara ärliga väsen varit min bästa feedback på vad jag som förälder skall vara för hennes känslomässiga utveckling. För det är jag henne evigt tacksam!

Idag blev jag arg på Hugo, 2,5 år. Han hängde runt mina ben och hade under en ganska lång stund gjort sitt bästa för att hindra mig från att laga mat och baka. Helst ville han bli buren. Plötsligt känner jag hur han tar ett rejält bett med sina tänder på mitt ben. Det gör ont, men inte mycket. Mest blir jag förbannad!

Jag puttar bort honom så att hamnar på rumpan en bit bort och så säger jag med arg röst – du får inte bitas Hugo, det gör jätte ont! Då blir jag arg på dig! Hugo tittar på mig med stora ögon. Man ser hur det rör på sig där inne. Redan där har jag smultit men måste på något hålla kvar så att han förstår. Hugo säger: – du får inte putta mig mamma. Å han har så rätt ! Även om också han gjorde fel, så var det ju också fel av mig.

Här kan jag välja att fortsätta pränta in i honom att konsekvensen av bett blir arg mamma, eller visa honom vad förlåtelse är och möta hans känsla. Jag sätter mig bredvid honom och öppnar famnen. -förlåt Hugo, säger jag, såklart mamma inte skall putta dig. Jag får en liten kille i famnen och efter en stund säger också han förlåt. Men han berättar också att han inte alls känner sig glad. Vilken rikedom, tänker jag. Här sitter vi på golvet, mitt solskensbarn och jag, och delar också livets baksida tillsammans.

LeMarc var nog en liten älskad prins av sin mor. I en av hans sånger lyder texten: ”du höll mig så högt, jag var högst av allt, ändå var jag bara barnet. En ynklig liten pojke”. Det beskriver en slags relation vi kan ha till våra barn eller vi som barn till våra föräldrar. Vi älskar dem så att vi inte låter dem känna livets alla nyanser. Eller så älskar vi allt gulligt och underbart som de visar oss som små och står inte riktigt ut när det byter skepnad. När gulligt blir frånvarande. När tonåringen skriker se mig genom att smälla igen en dörr. Det är inte lätt att vara förälder. Det är en gåva, en nåd men också hårt arbete av närvaro.

Mitt mål är att för mina barn vara den som inte vinner deras segrar eller som placerar dem på en pedistal. Jag vill vandra bredvid tills de vill gå själva. Då vill jag vara kvar som en klippa de alltid kan återvända till.

Jag kan inte säga att du gjorde fel
När du bar mina bördor
Åh, du ville så väl
Men du gav mej alla segrar
Jag hade ingenting att vinna
Och vad har jag nu?
Närmare gränsen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s