T+11: en dag som berör allt och inget

Sitter här och funderar på vad som skall skrivas idag. För första gången sedan jag startade det här väntebloggandet har jag ebb i tanken. Testton i huvudet. Får inte fatt i någon tråd.

Det har varit roligt att ha den här bloggen så aktiv under den här väntan-på-barn-sista-veckorna-perioden. Det har varit kul att ha något att se fram emot och gå och klura på. Det har varit frigörande att få tycka till och skriva av sig. Det har varit härligt att se att texter också blir lästa. Vissa bättre än andra har också berört och väckt till tankar och diskussion. Hittills har det blivit 24 inlägg. 24 dagar i rad har det författats. Det kanske är ok att det är lite rörigt i skallen idag.

Mycket har hänt idag samtidigt som egentligen ingenting hänt. En lugn dag som puttrat fram med mycket lyssnande på radio. En hel del intryck, men också väldigt mycket lugn och ro.

Vi spenderade förmiddagen på Södersjukhuset med att lyssna på hjärtljud och göra ultraljud för att mäta fostervatten. Fick genomlida en hinnsvepning också av en doktor som nog hade sett en hel del gravida magar. Hon såg ut som en institution och kändes otroligt van vid vad hon gjorde. Allt såg så bra ut och vi åkte hem. På måndag sätter de igång om inget händer i helgen.

I väntrummet läste jag ”medicin och forskning” och deras temanummer om förtidigt födda. Väl hemma hittade jag ytterligare en debattartikel från förra hösten – denna gång i DN – på samma tema. De handlar om samhällets ansvar att ta hand om alla dessa överlevare. De beskrev de som klarade extrem tidig födsel och som idag har vuxit upp men som kämpar med en hel del problem och men som de fått med sig. Samhället måste ta ansvar för dessa överlevare som vi på ett otroligt sätt har kunnat och velat rädda. Deras liv behöver få det stöd och den förståelse som behövs, ansåg artikelförfattarna.

Jag håller med och tänker att det är en förändring och anpassning i vår sjukvård, skola och omsorgsapparat som måste till. En anpassning av samhället till de många 1000 överlevande barnen. Det ställer också frågan om hur man generellt tar ansvar för de medicinska framsteg som man i Sverige lyckas med. En räddad baby’s liv har många utmaningar framför sig när den skrivs ut från neonatalavdelningen. Men också väldigt många möjligheter som man måste hjälpa dem och föräldrarna att kunna ta.

Eftermiddagen gick fort. Vi sov och vi förberedde grillkväll med goda vänner. Lyssnade på Löfvens fina sommarprat i P1. Kan bli en fin statsminister av honom. Varm, kompetent och klok. Och modig för all del. Det är inte ett lätt uppdrag att ta på sig. Att leda ett parti. Tänk bara på stackars Annie Lööf som inte klarar sig så bra just nu. Magkänslan säger att hon grillas så hårt också för att hon är ung, kvinna och oprövad. Med Löfvens erfarenheter i ryggen skulle samma sak inte hända honom, dristar jag mig att tro. Det är ett sådant samhälle vi lever i.

Lyssnade också på radiokorrespondenterna om Syriens våld. Blir ledsen in i själen. En sorg som är enorm väller över mig när jag tänker på dessa traumatiserade, våldsutsatta, lidande och dödade barn. Klarar nästan inte att ta det till mig. Gör så ont. Men det är vår plikt att ta det till oss. Man får faktiskt inte stänga öronen även om det gör ont.

Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Det måste bara bli ett stopp. Funderar en stund på stordåd och att det är detta vårt samlade engagemang borde handla om: att rädda barnen – då kan vår värld bli bättre. Traumatiserade barn växer upp och skapar inte så mycket förutsättning för förändring om de inte blir omhändertagna. Vi måste göra något för dessa barn och vår framtid tänker jag. Känner mig dock fånigt handlingsförlamad och bestämmer mig för att tänka till ordentligt kring min roll och allt lidande i världen.

Strax innan gästerna kom hörde jag ett reportage på radion om när kvinnorna tar plats i OS och i sportens värld. Det är så lätt att tro att allt är som i Sverige – fast sanningen är det motsatta. Tänk att man (ja män ska det kanske stå) på riktigt var upprörd över att öppna brottning som en gren också för kvinnor. Tänk att man funderade på om deras klädsel skulle vara kjol för vikten av att skilja dem åt från män. Vi har verkligen inte kommit längre!

Sedan kom våra efterlängtade vänner och vi gladde oss över seger i handbollens semifinalen för svenska herrlaget och avnjöt en grillmiddag med matvetesallad och alkoholfri öl – vi kanske ju ändå – även om vi slutat tro på det – ska åka in i natt…

Nu summerar jag dagen då det egentligen inte hände mycket, men som ändå varit händelserik. Om inte annat så i att ge mycket tankar och funderingar kring hur vi har det, vad vi behöver göra, och inte minst lyxen i att leva ett liv i trygghet, med friska barn och med vänskap som ger lycka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s