T+12: sista skälvande timmarna och dagarna som yngst

Snart är det dags för den här lilla ljuvliga människan att bli storebror. Hittills har han levt ett liv som lillebror till, enligt honom, hans bästa kompis storasyster Ebba. Hittills har han kunnat njuta alla frukter som finns i att vara yngst. Mamma och pappas självklara prioritet. Den som ges mest omhändertagande och omsorg. Den som inte behöver ropa högst för att få. Att vara minst har verkligen sina fördelar.

HugoMen nu är det snart slut på det. Just nu har Hugo sina sista skälvande dagar som yngst i barnaskaran. Ebba fick 11 år som det. För Hugo fick det räcka med 2 år och 8 månader. Jag tror att han kommer att njuta av att få syskon och han kommer bli en fantastisk storebror. Han är redan en av de mest fantastiska människor som jag känner. Ja, jag vet, lite partisk – men jag bara älskar att vara tillsammans med honom. Hans charm förtrollar! 

Dessa dagar som vi nu har fått ha tillsammans, de senaste fyra veckorna, då vi väntat, förberett, väntat och längtat, har verkligen betytt massor för oss. Vi har kunnat ge Hugo väldigt mycket mysig tid tillsammans med två väldigt närvarande föräldrar . Jag är tacksam för det. Det är så lätt att dagarna i den vanliga vardagen annars springer i väg så snabbt. Men nu har vi kunnat fokusera till max på att få hans dagar att bli sköna och vältankade av kärlek och omsorg. Jag tror att genom att ge honom allt detta så är det lätt för honom att på sikt ge det samma tillbaka – till nästa lilla människa som kommer in i våra liv. Vi får väl se. Jag är beredd på allt! Men det kommer inte att bli lätt till en början.

Min pappa brukar säga att få syskon det är som om man som vuxen skulle vara med om att ens partner kom hem med en ny älskare och säga: det här är Lisa, hon skall bo här hos oss nu. Troligt att livet kommer kantas av en del svartsjuka och misstänksamhet, hämndlystnad och allmän missbelåtenhet, tills det blir som det mest naturliga i världen. Så var det också för Ebba, även om hon var så mycket större. Hon tyckte det var jättejobbigt att Hugo fick så mycket tid och uttryckte att hon inte gillade att vi verkade så mycket gladare när han kom in i rummet än när hon gjorde det. Hon fattade själv det orimliga i att vi skulle börja prata bebisspråk med henne och jollra högljutt – men så klart var det ett uttryck från henne som var viktigt för oss att lyssna på och ta in. Hennes fördel var att hon var så tydlig  verbalt med sina känslor. Vi kan nog vänta att Hugo kommer uttrycka det samma, fast på helt andra sätt.

Själv har jag vuxit upp med fyra syskon. Utan dem hade jag inte varit ens en spillra av vem jag är idag. Att vara i mitten, som jag är, av en stor och dynamisk grupp av lika, men ändå så olika, själar är på många sätt det bästa som finns! Jag önskar verkligen att Hugo skall få lov att uppleva samma rikedom själv. Jag minns inte hur det var att vara yngst. Jag minns inte när min lillebror kom, för då var jag knappt två år fyllda. Men jag minns hur tryggt det har varit att det alltid har funnits någon där. Jag har aldrig varit ensam. Att vara med mina syskon har liksom varit lika med livsnerven för mig. Jag tror att det är det samma som Hugo uttrycker när han kallar Ebba (nu 14) för sin bästa kompis. För han säger det verkligen med eftertryck. Han älskar att vara med henne! Att se honom sitta i hennes stora säng och få sina naglar färgade i blått och rosa, och sedan sittande på kommando blickstilla för att det skall torka – det är verkligen så att det sjunger i hjärtat. Man ser hans lycka av att få vara med en person som så tydligt betyder livet för honom! Så är det att ha och växa upp med syskon när det är som bäst. Och snart får han ge tillbaka till nästa minsting. Det skall bli lika fint att få följa det som det har varit att följa Ebba på hennes väg till att bli storasyster! Han har en riktigt fin förebild i henne. En van storasyster – hon har ju redan fyra stycken småsyskon. Den femte inom ett par dagar!

Ett av de bästa äventyren som Hugo vet, och som är en riktig fröjd att vara med om, är att bada. Vi går ner till Drevviken 200 meter från huset och njuter av förortsbadet. Det är som att upptäcka vatten på nytt när man badar med en badtokig 2-åring. Han badar tills han är alldeles blå om läpparna. Han badar med sin underbara pappa (mamma är både badkruka och skyller på att hon inte har några badkläder som passar) som ger honom all tid och närvaro som finns i dessa stunder. De har verkligen skitkul! Inte undra på att han lyser som solen! Efter badet kurar han ihop sig på filten, med en handduk över sig – ropar på kex, saft och nappen – och ligger där och skakar – tills han fått upp värmen och sedan bara myser. Det är lätt att kastas tillbaka i tiden och själv minnas hur underbart det var att ligga blöt och kall under en solvarm handduk och sakta känna hur värmen återkom i kroppen och på avstånd höra hur de vuxna satt och småpratade.

Snart är det dags. I morgon är vår sista dag tillsammans med Hugo som vår minsting. Jag har bestämt mig för att vi skall njuta av den dagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s