De bandlösa barnen

01:26 vaknar jag. Liten ligger och piper så där som han gör om natten. Inte riktigt missnöjd. Bara sökande efter uppmärksamhet. Han vill ha mer mat och sedan få somna om.

01:28 reser jag mig upp. Jag låg stilla en stund innan och bara lyssnade. Hoppades att han kanske kanske skulle somna om av sig själv. Snart insåg jag att han inte skulle det. Det hör man på frekvensen. Åtminstone jag. Så väl synkade är vi – Ruben och jag att minsta svängning på hans röst, i hans rörelse tolkar jag i min kropp. De biologiska banden som man kan knyta med ett spädbarn är fantastiska!

01:30 Det är lite för mörkt och jag är för trött för att hålla mig vaken under amningen. Jag tar fram paddan och sätter i lurarna. Klickar fram till tv4play. Överlever reklamminuten och vips är jag i Ghana. Vips är jag inbunden i den värld som SOS barnbyar visar. Vips så är mitt och Rubens öde speglat mot de tusentals barns som lever i misär – bland mödradödlighet, fattigdom och svält. Svält på mat, trygghet och närhet. Kanske på den viktigaste näringen: en famn – en annan kropp att få leva med.

De besökte ett barnhem. De höll i spädbarn som vanligtvis låg på plast i ett varmt rum. Som slutat gny och gråta. Som slutat kommunicera de biologiska banden. De höll spädbarn och ville inte gå. Barnen sände ut signalen, tänker jag, och deras (My och Lisa) kroppar svarade. Att lämna är ett övergrepp varje gång. Att sitta hemma i mörkret i vår trygga värd var smärtsamt blandat. Oändlig tacksamhet för lyckan i att få leva i trygghet och lyxen att kunna ha finkalibrerat umgänge med min bebis. Oändlig smärta över barnen som tystnar.

Detta blir mina tankar. Alla som har och kan erbjuda tryggheten och möjlighet till föräldraband till dessa övergivna och glömda barn borde göra det. Så även jag. Och kan vi inte göra det så ska vi bli faddrar allihop!

Jag tror, som i nästan vet, att barnet inte behöver vara biologiskt mitt för att de biologiska banden, som det som kallas anknytning kan kallas, skall väckas till liv och börja knytas. Jag tyckte mig se det inatt. Blessing och Precious får bo i mitt medvetande alltid som en påminnelse om barnen som söker efter famnen som försvann.

02:45 Ser på min egen älskling och välsignelse och tackar. Han sover sedan en kvart i mina armar. Ovetandes om världens orättvisa. Självklar i sina krav på mig om omsorg. Han gör så rätt. Varje barn förtjänar en varm famn och en lyssnande kropp vid deras sida. Någon som ligger och lyssnar efter deras rörelser. Någon som känner deras minsta pip. Det är inte ok att barn slutar sända signaler!

Världen – vi kan bättre.

20121106-102642.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s