När navelsträngen tänjs

Var är min bebis? Inom mig finns en dov om än tydlig röst som undrar. Letar. Ja just ja. Nu är det ju dags att börja pröva mina barnlösa vingar. Där jag är bara jag och inte jag med en bebis på armen.

Det är helt rätt på många sätt. Att få ha ynnesten att leva med en person som kan och vill dela lika på föräldraledigheten är en vinstlott för alla inblandade. Men det är också helt fel. Emotionellt. Det är svårt att förklara det där, men lättast är att göra det med teorier om anknytning.

I min kropp är mina barn som fastsurrade runt min själ och mitt hjärta. När de inte är precis bredvid mig så skaver det och gör ont. Min oro över hur de har de när jag inte är där är påslagen 24-7. Det är inte särskilt konstruktivt, och kanske inte nyttigt, men det är starkt. Det gäller så väl småbarnen som tonåringen. Går liksom inte över – bara mildras med förnuft och kognitiva resonemang.

Med frånvaron från lilla bebisen är det såklart värst. Sju månader och underbar! Jag ser hur han vänder sig mot mig när jag ropar hejdå ut i köket. Mitt hjärta skriar. Jag tar mitt förnuft i handen och resonerar. Han joddlar.

Joddlar för att han har det hur bra som helst med sin pappa och sin brorsa. Det är inte synd om honom. Det är bara jag som får sorg över tanken att vara ensam ute i stora världen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s