Jag vänder mitt ansikte till dig

I mellanrummet mellan människor vibrerar kärleken. Lågmält ibland, starkt och taktfast andra gånger. Men det vibrerar. Är det här Gud finns? I varandras blick, i reflektionen av den andre i ens inre? I mellanrummet mellan människor finns de ordlösa löften om trohet, trygghet, tillit – dig skall jag värna. Ett löfte som liknar ett evangelium.

Det är ett slags mänskligt syskonskap som knyter sina band. Starka slitstarka band eller smala sidentrådar. Både vid långvariga vänskapsband eller kortare möten. Varje möte är en möjlighet brukar man säga. Är det en möjlighet att låta Gud vibrera mellan oss? Jag tänker på det idag när många av mina kamrater i kyrkomötet lämnar sina uppdrag. Tänker på det när jag möter dessa syskon, ung som gammal, lik som olik. I mötet oss emellan finns möjligheten att låta det vibrera. För en kortare stund eller när vi snart ses igen.

När ansikte vänds till dig är det ett möjligt ansikte som välsignar och värnar. När Herrens välsignelse ljuder tänker jag på det. Ansiktet som ger liv, som skapar kärlek. Den kristna sändningen för mig, ni vet när vi går ut i världen och uppfyller vårt uppdrag som människor, är att visa, reflektera och värna det ansiktet. I min blick till din blick. I mellanrummet mellan dig och mig där kan Gud verka.

IMG_2512

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s