Ett utropstecken, en månskärva

Så här kan det vara. Ibland går luften ur. Ofta efter en intensiv period av intagande av folk. Relationsknytet. Maximalt balanserande.

Livet blir märkligt närvarande – extremt påtagligt och samtidigt på något sätt diffust frånvarande. Tiden har stannat. Det är testton i öronen och jag blir ett utropstecken. ! Ett tecken, en gräns, en skiljemarkering.

Något skriker och det är inte min röst. Det är min argsinta själ som vill något mer. Alltid så. Upprörd och rasande. Och liten och osedd? Snarare ovärt olyssnad.

Ofta tänker jag i mitt tillstånd av utropstecken att det är märkligt hur lite folk i allmänhet förstår om människan och hennes drivkrafter och behov. Det är en del av mig och upplevelsen i att vara jag. Stark, inkännande och ibland gränslöst intagande av andra. Nu förtiden till en gräns.

Just nu läser jag boken ”drunkna inte i dina känslor” som beskriver livet som högkänslig. Ett liv som stark-skör. Som inkännande, strategisk, empatisk och sårbar med behov av pauser. Hög kapacitet men med risk för att inte ta den plats man både kan och borde. Det är då min själ skriker.

Det är bra att läsa böcker. Skönt att känna igen sig i några beskrivningar. Skratta så där ni vet – ja precis! Skönt att läsa om hur andra kan vara som inte är som självet man känner. Skönt att lägga fler förståelsehorisonter i perspektivens kartotek. Jag är en samlare på människotyper.

Kanske är du också det. Här har du en skärva av mig. En blänkande månskärva. Ett spår mot mitt inte liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s