Psykisk ohälsa – ja, det är du och jag det

Psykisk ohälsa. Det ligger nära oss alla. Stadsmissionen slår fast att var fjärde ung mår dåligt. SvD visar siffror att var tredje ung kvinna lider av psykisk ohälsa. Det är någon nära dig och mig. Ungefär 5 % av Sveriges befolkning har en depression. 1 av 5 svenskar behandlas någon gång i livet för depression. En av fem. Faktum är att 2009 uppskattades det att mellan 20-40 % av befolkningen lider av någon form av psykisk ohälsa. Och ändå är det något vi talar lågt om. (källa: Psykisk ohälsa – en klassfråga? Rapport från Psykologiguiden.se samt Socialstyrelsen ”psykisk ohälsa bland unga” från 2013)

Dessa siffor; det är du och jag.  Vi är mitt ibland dessa siffor. Som den bredvid eller som den direkt drabbad. Eller som någon med erfarenhet av depression, som närstående till psykisk ohälsa, som den som utreds just nu eller som den som sitter med både tacksamheten och förtvivlan med att fått en diagnos och därmed hjälp. Vi är mitt i dessa siffror på ett växande samhällsproblem. 

Ett samhällsproblem som vi alla någon gång står inför

Psykisk ohälsa är ett reellt samhällsproblem som politiskt måste hanteras. Det är också ett reellt samhällsproblem som vi måste prata mycket om. Överallt! Bryta tabun och lite till mans resa oss upp och tala om det som ligger så många av oss allra närmast hjärtat. Ni vet erfarenheterna om hur det är att vara människa, att leva, att vara glad och ledsen, arg och förtvivlad. Hur det är att vara hjälplös. Hur det är där på botten och vägen tillbaka. Om det blir någon väg tillbaka. Obehandlad psykisk ohälsa är förenad med stor fara för den drabbades liv. Om inte förr så är det ett alarm till samhället att agera.

Jag är givetvis inte oberörd av dessa siffror om utbredningen av psykisk ohälsa. Jag har mycket både psykisk hälsa och ohälsa runt omkring mig. I min absoluta närhet och lite längre bort. Jag har mött det som vän, som syskon, som partner, som chef, som kollega, som föreningsmänniska, som politiskt engagerad, som ungdomsledare, som barn. Man är både van och ovan, och man lär sig hela tiden. Men i livet med det nära inpå så är det en sak som gör en mest ledsen, och det är kopplingen mellan psykisk ohälsa och skam. Tänk vad den där skammen hindrar och skadar! Tänk vad mycket makt som ligger i hur vi pratar och möter frågor om psykisk ohälsa. Du och jag, är inte bara de drabbade, vi är också de som sätter normer. 

Egna erfarenheter delar jag gärna

Min egen livsväg har också kantats av stunder där allt blivit väldigt jobbigt. När jag var 26 hade jag en utmattningsdepression som tog ett år att läka. Jag hade som ensamstående mamma kämpat lite för hårt. Det var många gånger supertufft att vandra vägen tillbaka, men det byggde mig från grunden. Under det året insjuknade min mamma i cancer och dog senare på hösten. Någonstans var min egen sjukdom en tröst för vi fick tid att prata om livet. Perioden gav ömsom en livslång sårbarhet varvat med styrka och kraft för kommande pressande situationer. Retrospekt har det blivit en viktig tid för mig. Fullt med näring och syre när botten hade nåtts. Vägen tillbaka blev vägen till ett nytt jag. Så är det inte sällan med psykisk ohälsa – att det liksom kantas av möjligheter och hopp även om eggen på stigen tillbaka är knivskarp och risken för att trilla tillbaka igen till en början är stor. Den stigen blir sedan vägen som blir bredare och tryggare ju mer tid och hjälp man får med det man har med sig i sin rygga. Tillslut kan det bli din ryggrad och ledstång som byggt dig stark. 

När jag så födde mitt andra barn drabbades jag av förlossningsdepression. Kort och intensiv, men vilken krock med livet! Det var min gamla sorg från förlusten av min mamma som kom tillbaka. Det är inte alls ovanligt. Tvärtom vanligt att man som föderska drabbas av nedstämdhet som är annorlunda än baby-blues om man har en tidigare erfarenhet av kraftig livskris eller depression. En livskris triggar så lätt en annan. Att få ytterligare ett barn ställer allt på ända, och kan betraktas som en livskris, även om den på så oerhört många sätt för med sig gåvor. Hjälpen jag fick av BVC var toppen. De såg och fångade upp mig direkt.

Psykologen som jag träffade ett par gånger var dock en katastrof, men det hela visade sig bli en klargörande hit. Många gånger har jag skrattat åt mötena vi hade – hon, helt oanandes om min bakgrund som påläst om livskriser både som ordförande för Sankt Lukas i Uppsala och som studerande i religionspsykologi, gjorde allt man inte får göra i en psykologkontakt. Men även det hjälpte och förde mig tillbaka på banan igen. 

Jag tror att man, utan att överdriva, kan säga att jag har en känslighet för depression i samband med olika livspåfrestningar. Det är inget jag varken skäms för eller finner någon rationell anledning att dölja. Det är tvärtom bättre att jag pratar om det.

Så vad behöver göras då? Politiskt? 

Svensk sjukvård och kommuner och övrig landstingsverksamhet behöver prioritera psykisk ohälsa och kan göra det bland annat genom följande: 

1. Satsa på tidiga insatser, både i fråga om ålder och i samband med insjuknande. Insatser tidigt kan i stor utsträckning vara korta och mycket effektiva. Det minskar lidande och är väldigt samhällsekonomiskt effektivt eftersom det hindrar långvariga sjukskrivningar och människors möjlighet till att kunna delta i full sysselsättning.

2. Psykisk ohälsa är lika vanligt som tandproblem och borde subventioneras på liknande sätt för att främja folkhälsan och hindra dyra kostnader för obehandlade problem. Inför en psykisk hälsoreform för behandlingar!

3. Unga ska aldrig gå länge med psykisk ohälsa eller vara obehandlade eller felbehandlade. Detta kommer kräva mer resurser till skolkuratorer, psykologer och bättre samverkan mellan socialtjänst, BUP och skola. Det är samhället runt om barnen som aldrig får fallera i de här fallen, och det kommer krävas politiska prioriteringar för det. Satsningar på dessa barn är i sanning en investering för framtiden!

3. Vi behöver vara ett folk i ett samhälle som lever livet så som det levs i verkligheten och inte dölja sådant som är mänskligt. Då tänker jag främst på den psykiska ohälsa som kräver vård, omhändertagande och livslånga program för ett drägligt liv.

Ett välfärdssamhälle som vårt ska sätta de som behöver oss andra främst och vi andra skall stolta bidra till den omsorg som erbjuds. För nästa gång är det du och jag eller någon i vår absoluta närhet som behöver den. Det är helt enkelt dags för varann. Psykisk ohälsa skall inte vara en klassfråga och det skall inte vara varken mörkertal eller skämskudde. Det är helt enkelt bara du som är du och i vårt samhälle är du alltid ok!

Men när frågor om skattesänkningar står mot välfärd så är det allt för ofta den psykiska ohälsan som får betala priset. Det är inte satsningar på förbifarter och jobbskatteavdrag som gör det. Det är min politiska övertygelse och också min framtida kamp att ändra på det. Rösta med mig den 14 september, rösta för en socialdemokratisk regering! 

Annonser

2 thoughts on “Psykisk ohälsa – ja, det är du och jag det”

  1. Tack Louise!!
    Jag röstar på dig…
    Bra skrivet och fint delat!
    Dina ord är så bekanta, när jag läste kände jag igen dig så väl och fann uttryck som jag använder, antagligen från intryck jag fått av dig…
    JA Sannerligen, vi måste sätta stopp för den kalla vinden.
    Min situation ser ut så här:
    Jag är nu utförsäkrad, ett ord som tyder på att jag inte längre får vara med, jag är ute. Men Försäkringskassan hade inga problem att godkänna och tro på min psykiska ohälsa och mina diagnoser förra månaden. Men precis nu, måste jag bli frisk. I tre månader. Sen kan jag vara sjuk igen. Däremellan måste jag ta lån, använda kreditkort (som jag har tur som har, det är nog inte fallet för många) och försätta mig i skuld. Tills jag får vara sjuk igen, får en ny period. En ny hög med sjukpenningsdagar. Jag har sökt sjukersättning. Men de anser inte att jag prövat ”allt” än. De tycker jag har uttömt alla medicinska rehabiliteringsmöjligheter MEN inte de inom arbetslivet. Vad? Jag har ett IQ på 134 och jag förstår inte vad Försäkringskassan menar. Jag ÄR medicinskt färdig. Mina diagnoser håller, de godtar dem. De ser att det inte finns något mer att göra medicinskt. Men mina diagnoser säger, mitt läkarutlåtande säger att jag inte klarar att arbeta. Så om de köper det medicinska underlaget som säger att jag inte kan arbeta hur kan de då också säga att jag inte prövat tillräckligt med olika arbeten eller former av arbeten? Jag har inte prövat allt!? Jag har sannerligen prövat massor. Men jag har exempelvis inte prövat Samhall. Samhall? Enligt uppgift skulle jag inte ens FÅ pröva Samhall då jag inte alls passar in där.
    Men jag förstår. De kan inte, med nuvarande regler, hjälpa mig. Deras händer är bakbundna av regler som nuvarande regering bestämt. För att de långtidssjukskrivna minsann inte ska luras.För att de ska rycka upp sig och börja jobba. Spotta i nävarna.
    Jo…jag hade gärna gjort det! Och de flesta med mig. Få vara som alla andra, få vara en del av samhället, få bidra. Jag har så många drömmar, fortfarande. Jag vill få vara en del av ett sammanhang, ha arbetskamrater och få känma mig normal och levande. Men just nu går det inte. Det går inte. Jag har försökt och kämpat men nu undrar jag om jag kan få lägga min livsenergi, den lilla fladdrande låga av hopp och glädje på att inte bara överleva utan att få leva lite. Få hitta ett sätt som funkar för mig. Jag har envist behållt 25% friskt i alla fall på pappret. För jag vill känna mig frisk och få fokusera på det friska som finns. Där vill jag kunna vara öppen för inkommande möjligheter. Men snälla låt mig få 75% stöd. Jag tar det gärna tidsbegränsat. För vem vill egentligen vara sjukpensionär? För alltid? Jag hoppas fortfarande. Men för att få stöd idag måste jag sluta hoppas, jag måste säga att jag ALDRIG kommer kunna jobba igen. Aldrig.
    DET är inte människovärdigt!!  Att en regering skriver regler som förutsätter uppgivenhet och vetskap om framtiden. INGEN vet vad som händer i framtiden!! Reglerna för sjukersättning är ologiska. De går inte ihop!! NU är allt vi har och allt vi vet. En erfaren psykiatriker skriver att jag inte kan arbeta NU. Riskerna med ökad ångest och depression är förenad med livsfara. Men Försäkringskassan kan inte dra slutsatser av inkommen information. Lägga ihop ett plus ett. Jag måste misslyckas gång på gång på gång på gång och ha papper på de olika unika misslyckandena.  De vill ha papper på allt. De förstår inte de psykiska diagnoserna och vad de kan leda till. De vill ha bevis på att jag har prövat allt. Men om jag prövar mer nu, så kommer jag förlora den lilla gnista jag har och kanske dö. Kanske DÖ. Kanske inte. Förhoppningsvis inte. Men hopp är det sista som…regeringen vill att jag ska ha. Jag har inte råd att pröva mer. Jag vill leva!! Jag kämpar. Jag bidrar inte med skatt men jag tänker att jag försöker bidra direkt i samhället istället. Jag försöker visa civilkurage och engagemang varhelst jag går. Jag hjälper och lyssnar på medmänniskor. Jag plockar upp skräp på gatan. Jag säger ifrån vid bråk i tunnelbanan. Jag försöker betala min skuld till samhället varje dag. Jag vill vara en del av samhället. Men jag kan inte jobba och jag kan inte bevisa för regeringen hur sjuk jag är utan att riskera min kvarvarande hälsa.
    Jag får ta mina så kallade karensmånader, min nu mycket tyngre skuldbörda -på gränsen till ekonomisk omöjlighet, och börja om igen om tre månader. Ja något straff ska jag väl ha för att jag inte passar in. Och inte ens är villig att riskera livet för att bevisa det.

    1. Ja visst är det ologiskt och ganska inhumant när regler blir målet snarare än medel. Regler borde vara tänjbara och anpassningsbara när man har med människor att göra, kan man tycka. Önskar att vi kunde skapa ett sådant sätt för det offentliga att ta hand om alla vi här ute som behöver bli bemötta. Hoppas att du inte riskerar ditt liv för att bevisa något. För det är väl det sjukaste av allt – att vi skall behöva ta att förlora vårt enda liv för att få ha liv?! KRAM till dig fina du! Och lev och fortsätt vara den kämpande och engagerade medborgaren. Du behövs precis lika mycket som alla andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s