Vem kan lyssna när krigets barn lär sig prata?

Bredvid mig ligger Ruben 2 och har sin sovritual. Det är efter lunch, det är lördag och vi är hos farmor och farfar i Enskede. Han ompar och ömsom pratar med mig.

– Okode mamma ah de? Oj, Huio oajoa a de a de a de? Gak gak!

– Sov nu Ruben, säger jag.

Han skiner som en sol och lägger sig till rätta igen. Älskade unge, hela livet framför sig och född in i ett gott liv. Ute regnar det och här sitter vi torra och mätta. En mamma och ett barn med inga bekymmer i världen.

I dessa stunder gör det mer ont än någonsin att sörja för alla dessa barn därute i krigets fruktansvärda värld vars liv trasas sönder. Där intresse för ett barns fantastiska språkutveckling är långt från fokus. Där, i detta nu, där barn möter det grymmaste öde av de alla. Ett liv i våld, i svält, i kyla och fattigdom. Där den grundläggande tryggheten och tilliten till världen, så som den verkar vara möjlig att gott leva i, är ett minne blott och ett stilla hopp.

Det är det där hoppet som vi kan vara.

Det är det där hoppet som vi kan vara. Vi som har allt i överflöd och lite till. Vi har plats för alla dessa barn och deras sörjande och sårade mammor och pappor. De som lider i krigens skugga. De vars hopp sätts till länder som befolkas av människor som oss. Är det detta som menas att öppna våra hjärtan?

Reinfeldts sa så förra veckan, att vi skulle öppna våra hjärtan för alla lidande där ute i den stora kalla krigshärjade världen. Jag håller med honom. Det påminner mig om texten i prefationen som sjungs i kyrkans vismässa. Då öppnar man sina hjärtan för gud (för kärlek och liv). Det sägs att man så låter kärleken strömma fram. Om kärlek är att göra plats för de allra minsta så tycker jag att vi ska öppna alla hjärtan på vid gavel.

Det sägs att man så låter kärleken strömma fram.

Reinfeldts sa också, då i sitt sommartal med sitt öppna hjärta, att välfärden står mot mottagande av asylsökande. Det är inte sant. Den konflikten vet jag inte är sann. Möjligtvis kan man säga att bistånd står mot flyktingmottagande, för rent tekniskt är det så de politiska europeiska reglerna ser ut. Ett flyktingmottagande ställs aldrig mot ett lands välfärd. Så är det bara. Just det valet står inte du och jag inför i vår hand. Vårt val är att öppna eller inte.

Jag sitter så här med ett vidöppet hjärta och sörjer för de barn som i denna stund är trötta och sömniga men som inte har en mor att lägga sig nära. Inte har någon som lyssar på ”ockode namnam a de”? Som inte är mätt och glad och lyckligt och tryggt låter armarna falla åt sidan och rofyllt ta emot middagslurens sköna vilsamma sömn medan regnet smattrar och de vuxna snart ska dricka kaffe.

Jag tittar på Ruben. – Sov sött mitt älskade barn. Sov sött. Och tack gode Gud för att vi lever här du och jag. Nu en bön om att fler barn skall få uppleva befrielsen från krigets fasor och möta hoppet under regnskyarna någonstans i Sverige.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s