En morgon, som vilken som helst, men med läxan: drick ditt kaffe Louise

05.52: vaknar i min säng av att Ruben 2 år kommer in. Han har mödosamt stängt sin egen dörr ser jag genom dörröppningen till vårt sovrum. – Raring, vad stor han är, hinner jag tänka innan han är framme hos mig. Han kryper ner och värmer sina kalla fötter mot mina ben. Det är inte riktigt läge för att kunna somna om då. Jag hör att sängen är full av fler: Vigo (pudeln) ger ifrån sig ett litet wraou som typ betyder gäsp och sträcker på sig. Resultatet är mindre täcke till mig. Jag hör att Per och Hugo snusar ikapp. De verkar trötta. Inte undra på, det blev sent igår med uppesittarkväll för barnen med storasyster när mamma och pappa sprang i trapphus och knackade dörr. En valross-familj på morgonen, en valrörelse-familj på kvällarna. 

05.55: klockan ringer. Redan?!?

06.04: klockan ringer igen. Nej – jag som vill sova mer! Jag känner efter i kroppen. – Nej, det gör fortfarande ont i vaderna! Det är en överansträngning som spökar till följd av 5 km i lite för högt tempo i en kall kropp förra veckan. Sex dagar har gått. Det är fortfarande inte över. Förkylningen verkar också ha tagit ny fart. Det blir svårt att springa Hälsoloppet ikväll. Med den begynnande besvikelsen börjar min morgon. Lättas något av riktigt blöta och lite för långa pussar av Ruben. Han behöver helt klart finlira på det där, men charmen är obetalbar. 

35 minuter och redan tre sammanbrott hos Hugo senare är frukosten snart klar. Per har tidigare mödat sig ut med vovven och som nu är tillbaka och studsande sladdar in i köket. Mat, vatten och sedan sedvanligt frukostbordstiggeri väntar. Hugo deklarerar att han inte kommer sitta bredvid sin bror, åtminstone inte ha tallriken nära, så han halvligger över bordet för att undvika brorsans fingrar i sin yoghurt. Ruben: – a okode mamma, a de a de! Jag gissar att han vill ha müsli. Jag gissade rätt. DÅ kommer jag på att jag skulle ha skickat ett mail till Ebbas mentor igår. – Var är telefonen, var är e-postadressen, var är Ebba? -VÄCKER DU EBBA, ropar jag till Per som mumlar något om eget ansvar. Lite för trött och på min trasiga telefonskärm plitar jag ner ett vänligt och bestämt, men också ödmjukt och framför allt tydligt mail om min dotters planerade frånvaro för att provgå en annan gymnasieskola. Svär lite tyst för mig själv över det fria skolvalet.

Här någonstans begår jag det fatala misstaget att inte göra mig en kopp kaffe. Och här någonstans kommer käre maken och vill kramas och blir avsnäst (eftersom jag är väldigt upptagen med min formulering på mailen) – ser du inte att jag är upptagen?! I det läget väljer han att bli passivt-irriterande och vill demonstrativt ha guidning för allt från ”om han skall skölja äggen” till ”om Ruben vill ha mer yoghurt”. Ett andetag. – andas in. andas ut. Tillbaka. Äter frukost och stökar klart med påklädning, blöjbyten, leta efter telefonen igen (som jag sedan glömmer, alternativt gömmer, här någonstans), byter byxor, kammar mig, tänker att jag borde klippa mig, byter byxor igen.  Å nej, det visar sig bli en ”jag-vet-inte-vad-jag-ska-ha-på-mig-morgon”. Det var ju åååår sedan! Varför just nu? Så här i efterhand kanske det har med beslutat att inte dricka den där koppen espresso som annars är regel och inget undantag. Man skall hålla sig till regler på morgonen. Det vet vi ju. För vad händer sedan? 

0735 cyklar vi vingligt iväg. Vinkar hej till grannen som ledandes balanserar en damcykel med sina två änglar som draperar den. Korsar vattenpölar och väjer för byggfordon. Inspekterar en lastbil. Och framme strax vid dagis. Där Ruben lägger sig så där platt på marken som bara en 2-åring kan strax innan dörren. Hur gör dom det där egentligen? 

Flugan på väggen vet att jag undanhållit informationen om vad som hände strax före 0735 – då jag i en av mina vackraste stunder fräste (eller vrålade) åt de små änglarna mina att stå som tennsoldater i hallen och inte röra nått, framför allt inte skrapa bilen med en cykelpump, och när jag som ett moderligt vidunder skällde på stackars 16-åringen om att det är fullkomligt oacceptabelt hur det ser ut här hemma och att det från och med nu är städning på schemat. Allt detta tog jag sedan tillbaka eftersom jag insåg att 1) det är valrörelsestökigt och 2) jag var koffeinlös. Åh denna charmiga mor, tänker ni. Hon verkar både vara klok och stabil. Håller med er fullständigt. 

0835 landar jag i en stol på SSU:s förbundsexpedition för morgonmöte med mina samordnare och valledare. De ser utvilade och städade ut. Och är trevliga. – Hej hur är det med dig, frågar den uppmärksamme med en uppriktig fråga i botten. – Jo, jag har nog inte vaknat än, svarar jag. Och jag har skällt på mina barn, och telefonen, den vet jag inte vart den är, framför allt verkar jag inte ha fått i mig något kaffe. Jag tänkte att jag inte behövde det tror jag. – Du kanske ska dricka kaffe på morgonen framöver, tipsar min på riktigt kloka kollega och jag nickar insiktsfullt och med lite för tillfället klädsam skam under huden. I dessa tider är det både viktigt att dricka vatten, sova ordentligt och inte ändra några viktiga vanor. För nu har vi en valrörelse att vinna!

//Louise – en ganska vanlig mamma

 

Annonser

One thought on “En morgon, som vilken som helst, men med läxan: drick ditt kaffe Louise”

  1. En ganska vanlig mamma, ja om alla mödor kring logistik. Men en fin mamma som delar med sig, inte sätter upp en polerad yta, visar värme till sig själv o andra och framförallt väldigt lik sin mamma. Stor kram från moster

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s