Då (-94) som nu: vi behöver tränade ögon på verkligheten.

Varje jobbskatteavdrag är färre kuratorer i skolan, färre bibliotek, färre barnmorskor. Färre ­härbärgen och hem för hemlösa narkomaner.

Vi har det väldigt bra i Sverige. Vårt problem är inte att vi har det dåligt som genomsnitt. Men vårt problem är att ju bättre en del får det desto fler fattiga har vi. Det är ett klassiskt ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Mitt i den samhällsförändringen är man bara människa och ser liksom så långt näsan räcker. Det är också därför kampanjer för jämlikhet, frihet och rättvisa ser ut som de gör och basunerar ut sitt budskap över vårt land. Det är viktigare än någonsin tror jag. Det fanns en tid för 20 år sedan då det också var avgörande i vilken väg Sverige skulle gå.  

Det var då när jag gick i ettan i gymnasiet. Det var 1994 och jag hade börjat på Sigrid Rudebecks Gymnasium i Göteborg. Helt ovetandes av vad som skulle möta mig hade jag lämnat en röd sossekommun med tillhörande kommunal skola för då en av Göteborgs borgliga institutioner. Rudebeck, denna anrika fd flickskola mellan Haga Kyrkan och Viktoragatan. Rudebeck, en skola med mycket kärlek, ambitioner och studiemotivation. Helt enkelt var allt lite för bra för att vara typiskt. Helt enkelt: the best of the best. 

1994 var året då moderaterna var uträknade och socialdemokraterna vann valet med 45 %, Mp återvände till riksdagen med 5 % och Carl Bildt lämnade in sin avskedsansökan. Ny demokrati var ute ur leken. Det var året då saneringen av Sveriges ekonomi startade och TCO får sin första kvinnliga ordförande precis som Göteborg för första gången har en kvinnlig länspolismästare. 1994 var året så Sverige spelade fotboll i USA, då första avsnittet av Friends (Vänner) spelas och då som Justin Bieber föds. Det var också Lasermannen våldståg genom Sverige, en sorgens höst i och med Estonias förlisning och ett fruktansvärt inbördeskrig härjar i Ruwanda. Det är också året då Kurt Cubain begår självmord. Det sistnämnda drabbade oss 16 åringar hårt. 

Det är året då det stod klart för mig, rent personligt,  att det fanns djupa klasskillnader i vårt land, och att det påverkar hur vi ser och tolkar vår verklighet. I min klass till exempel så fanns de dem som inte trodde att segregation fanns. Som trodde att det bara var ett fritt val vart man valde att bo och att den som hellre ville bo i Bergsjön än i Örgryte styrdes av sin egen dröm och önskan. Jag minns att det då stod klart för mig att liberalism kan gå så väldigt fel. Ansatsen om människans förmåga till sitt fria val är fint, men den är väldigt långt från verkligheten. Jag minns att jag kokade av insikt och irritation och häpnade över det infantila synsättet. I det sammanhanget var det inte många som höll med om min protest. De var ju många som var tränade i synen på sig själva som self-made. De från Örgryte.

Där någonstans finns min poäng. Det handlar om att låta träna sin syn och sin varseblivning när man läser av sitt samhälle och sammanhang. Vi måste ständigt påminna oss om allt det goda vi får och har när vi lutar oss tillbaka och tänker att nu är det gott att leva, så här kan vi ju fortsätta att ha det – då, just då, måste vi fråga oss: och vem betalar priset? För det är det alltid någon som gör. 

Karin Ekis Ekman skriver om detta i ETC. Hon börjar med det jag citerar ovan: ”Varje jobbskatteavdrag är färre kuratorer i skolan, färre bibliotek, färre barnmorskor. Färre ­härbärgen och hem för hemlösa narkomaner.” Och hon fortsätter en text om vikten av att se perspektiven när vi nöjt känner att det går bra nu. Det är någon annan som betalar det kalaset. Det är enkel nationalekonomi. 

Men handlar det bara om pengar? Nej, det handlar också om möjligheter att kunna se hur samhället är och vad som gör det drägligt för de många och inte för de få. Och kanske framför allt: inte på bekostnad av att fler får det sämre, – och ALLT sämre. Här är Thomas Piketty en hjälp för den som är intresserad. Ett tips är att lyssna på lördagsintervjun med honom i P1.

Valet i september handlar om viljan att dela med sig och ge bättre förutsättningar till det goda livet för fler. Valet handlar om jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Då, 1994, hade S precis övertygat om det samma. i 12 år styrde de sedan riket och lade grunden för ett mer jämställt land med en mycket stabil ekonomi. Men något i den strävan har och håller på att gå sönder. Nu kämpar vi igen för ett bättre Sverige. För alla. Jämlikhet är så viktigt och något som håller på att gå förlorat. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s