En tid i linjen gör en bättre chef. Min insikt om att träna chefskap som icke chef.

Sitter man på alptoppar får man perspektiv. Likadant är det när man som tidigare verksamhetschef kliver in som medarbetare i en ny linjeorganisation. Visserligen samordnar och i någon mån leder jag ett team operativt, men vi är en del av en helhet av flera team. Ett kugge i ett större maskineri. Det är en ny spännande dimension för mig som ger mig nya bra perspektiv på ledarskap och chefskap.

Jag har sällan lärt mig så mycket om verksamhetsledning som nu – även om jag också saknar helhetsansvaret ibland, det ska erkännas. Jag kan också i stunder längtar tillbaka till att få sätta tänderna i organisationskulturen och resultatstyrningen och allt vad rollen som verksamhetschef gav möjligheter till. Men det jag gör nu är kanske det bästa för kommande eventuella chefsutmaningar. Det är en övertygelse som växer sig allt starkare.

I rollen som teamsamordnare och medarbetare får jag perspektiv på vilken roll organisationskulturen spelar, vilken makt till förändring eller stagnation som ligger hos medarbetaren och i vilken utsträckning miljö och kultur spelar för förmåga till utveckling och innovation inom en verksamhet.

Kunskapen om teamutveckling och dess förutsättningar till framgång intensifieras hos mig. Likaså synen på chefskap. I februari har två nya medarbetare klivit ombord och vi arbetar med att bygga lag, filar på processer och rutiner. Lägger fundamentet för teamet och rotelns möjligheter.

Roteln, vilket är ett annat ord för avdelning inom stadsledningsfunktionen i Stockholm stad, har en grannlaga uppgift. Vi ska genom skolborgarrådet Burell göra avtryck och nytryck inom svensk skolutveckling med progressiv och reformistisk skolpolitik. För att lyckas med det är min övertygelse att vårt gemensamma ledarskap och ansvarskänsla i teamet, är våra viktigaste beståndsdelar tillsammans med intensivt kunskapssökande och vårdande av goda proffsiga relationer. Gör vi det här rätt är innovationskulturen här och framtiden just nu.

Mina tankar på detta har en angenäm bakgrund.

I höstas fick jag många fantastiskt fina nomineringar till tidningen chefs utmärkelse Årets chef. Jag gick vidare i kategorin Framtidens chef och är en av fem just nu. Det faktum att jag inte längre har ett uppdrag som chef kanske sätter stop för mitt avancemang på den skalan. Jag är dock glad över det karriärsteg som jag tar nu och oerhört glad för att få vara en av fem. Det har burit mig hela hösten och vidare. Att få bli erkänd för det man trott på är vackert, om än skört och dyrbart.

Två saker blir viktiga som slutsatser: framtidens chefskap gör rätt i att fördjupa sig i vad som skapar utveckling i en snabb föränderlig värld genom att knyta ann till egen erfarenhet av linje och praktiskt hantverk. Det andra är att den bekräftelse det har gett att få så fina nomineringar och fått delta i nomineringsförfarandet bär längre än någon utmärkelse någonsin. Att ge creed och respekt till någons ansträngning är en riktigt fin gåva och motivation!

Det är så viktigt att bli sedd och speglad. Som chef. Som ledare. Som medarbetare. Tack för den gåvan säger jag! Och tack för den tid av fördjupning som jag får ha nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s