Vakuum och nyttobrist som bara en dagledig kan uppleva

Vårt hus har två tak. När det byggdes så lades ett plattak, så som ritningen och tidsandan (sent 60-tal) påkallade. Efter ett tag ångrade sig ägaren och byggde ett sadeltak ovanpå det platta taket och med stora överhäng som följd. Det gör att vi har två tak och huset är knäpp tyst. Igår var det storm ute. Vinden ven och piskade, men här inne. Här var det tyst, tyst.

Att sitta här i tystnaden och vänta, det är därför lite som att befinna sig i ett vakuum. Jag blir liksom lika sysslolös själv som det är tyst här. Det är fascinerande. Det griper tag och tiden går.

Hundens andetag. Mina andetag. Mina fingrar på tangenterna. Någonstans från djupet av huset hörs ett litet brum. Det är värmepannan. Husets andetag. Vi andas tillsammans. Min mage kurrar. Vigos mage hundkurrar den också. Elementen bubblar ibland. Det är vi som lever ihop.

Att vara dagledig är ett tillstånd som är lite konstigt. Man är per definition med sig själv, hemma, hela dagen. Det är ljust ute, man vet att människor går till arbetet och har möten med andra människor. Men man själv är i ett innanförskap utanför det där. Det är svårt att inte bli mörk till sinnet. Uttråkad och lite vilsen. Som dagledig har man ett diffust ansvar för huset. Ja den där kroppen av sten, trä, vatten och el som man andas och lever med. Det är det som är ”jobbet”. Att vistas här och se till att det ser lite bättre ut än det gjorde efter frukosten. Att det hänt något med tvätten typ. Man behöver se till att det finns någon slags rörelse.

Just nu är sängarna fortfarande obäddade, och jag känner mig onyttig. Som att min plikt som hemmavarande och dagledig inte riktigt har uppfyllts.Jag sitter här i tystnaden och lyssnar på hunden och huset. Läser på nätet. Skriver lite diffust ibland. Raderar. Måste ju göra något… Stannar upp igen. Njuter kanske i någon mening. Men fullkomlig njutning blir svårt av detta varandet.

Det behövs rörelse runt en människa och interaktion med henne. Att vara nyttig! Inte för att någon kräver det av mig, förutom normen möjligtvis, utan för att det är omöjligt att gå en hel förmiddag och göra ingenting och få tillfredsställelse med livet. Om ingen skillnad eller rörelse kan skönjas trots att tid har förflutit. Har man levt då? Utan skapelse eller interaktion så är det som att man lever, men på ett slags paus och i ett vakuum.

Det som saknas är min röst och mitt möte med en annan människa. Eller skapandet av något för någon annan. Det är vad jag saknar. Det är som om att mitt vakuum är som i den där skogen där en pinne knäcks i tystnad. Eftersom ingen lyssnar. Så jag samtalar med hunden. Ja han svarar ju inte, men jag ser att han hör mig. Jag sätter på radion och nickar med. Skrynklar pannan ibland. Bäddar sängarna och torktumlar Rubens lakan. En timme senare landar jag igen i soffan och njuter lite…. av att vara dagledig. Känner ändå känslan av nyttan komma. Det är lite mitt knark. Inser det och inser varför jag tycker det kan vara långtråkigt att vara föräldraledig. Eller fruktan över att bli arbetslös.

Snart är det dags att hämta barnen och innan dess ska jag passa på att sova på soffan. Jag är ju ändå höggravid (40+2 idag). Utanför ser jag hur vinden viner i tystnad. Jag lyssnar och hör hundens andetag, husets och mitt. Vi tre i väntans tider.

bild-2017-01-12-kl-13-33

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s