Elva minuter mellan varje

Det är på gång nu. Värkarna kommer och går. Det är nu elva minuter mellan varje värk och än så länge är de pratbara. De varar i ungefär 45 sekunder. Precis nu slog klockan om från 23.59 till 00.00. Bebisen kommer troligen att födas den 17 januari 2017. Nu ber vi eller håller de tummarna vi har för att allt kommer gå bra! Man är fri att välja sätt :D.

Fick en underlig tanke idag eftersom jag förstått att det närmar sig leverans inom något dygn. Jag kommer sakna att vara gravid. Det var med lite sorg som jag strök handen över magen. Snart har vi gjort vårt som fabrik. Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sakernas tillstånd. Och nu, snart 41 veckor senare, är gravidhyddan en del av mig.

Givetvis kommer det något bättre. Ännu ett älskat barn! Det är dock så att detta är sista gången och det kräver sin eftertänksamhet. Ja, att det är sista gången får nog ändå påstås med eftertryck. Vi, jag och livmodern, vi är klara nu. Det har varit fint att få bringa liv men ingen dans på några rosor. Tacksam för att den här sista gången fick bli så bra.

….värkpaus…..     🙂

Pojkarnas graviditeter fick mig att avsky tillståndet. Bäva inför att hamna där igen. Inte nog med de kroppsliga smärtorna och fysiska åkommorna som yrsel, illamående och massa viktuppgång. Det var också den psykiska dimensionen. Jag var deppig när jag väntade dem. Inte lycklig alls och hade svårt att hålla emot negativa känslor.

Den här gången har kroppen varit stark, vikten hanterbar och psyket euforiskt, lugnt och tryggt. Som en gås har motgångar och stress bara runnit av. Jag har inte varit oberörd, jag har bara varit stabil som en klippa. Det liknar mycket den graviditet som jag hade med Ebba. Det här med hormoner är därför intressant. Det finns ingen forskning som jag har hittat som stödjer det, men visst finns det röster som säger sig ha upplevt det samma – att det är skillnad på hur kroppen reagerar på att bära pojkar eller flickor i sin livmoder. Eller så är det det allmänna tillståndet i livet som spelar större roll än vad man tror.

Tacksam för att det varit fina snart 41 veckor så lämnar jag nu över skeendet i livets famn, det jag vill kalla gud, och tackar för alla de bebisar som jag fått ge liv. Nu börjar nästa skeende i livet strax, det där efter barnafödande, men först: förlossning.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s