Skrivprocesser med katter och bebisar

Jag hade en katt när jag växte upp som älskade att gå omkring på och runt tangentbordet när man arbetade vid datorn. Hon strök sin svans under näsan när hon promenerade fram och tillbaka. Så pausade hon och satte sin nätta svarta kattkropp över d-k och b-y och det var bara att ägna sig åt henne istället. Så effektiv och som en magnet på koncentration. Missan hette hon, den ömma katten.

Under den här föräldraledigheten har jag tänkt försöka skriva. Ambitionen är måttlig och realistisk och helt klart utav ren lust (not för alla er som får lätt tryck över bröstet av allt en fyrbarnsmamma kan tänkas hitta på :D). Jag har några texter som behöver få komma fram och komma ut. Men. En bebis är som en katt i det här avseendet. Den sätter sig framför alla sinnena, så fort skrivkoncentrationen slås på och vill vara med. – Jag vill va me! Det där verkar intressant!

Uma fångar så mina tangenter och lägger de sist i kön. Först sätter hon sitt vackra sneda eller det enormt stora leendet, hennes roliga kropp eller fängslande bebisljud. De konsumerar mig och det är en njutning.

Mitt skrivande blir då om detta istället. Om henne, om barnen och om livet. Det blir som ett försök att konservera tiden. Få lukten, ljuden, kroppen att fasta mellan A – Ä och allt ovan och under.

Den här texten är skriven med henne på magen i sängen. Det var mysigt. Snart kan hon dock placera sina små fötter på tangenterna och precis som Missan fånga även den här koncentrationen och se till att vi myser i stället. I varje stund. Har svårt att låta den chansen vara.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s