Moralpanik eller spaning om den tid som väntar postreformismen?

Det blev snabbt dystopiskt när vi samtalade om vart världen är på väg. Det blir lätt det när alla enkla svar uteblir. Om vi inte vet vart resan går, kan den då verkligen gå åt rätt håll? Svaret gäckar de politiskt intellektuella eftersom det glider undan liksom frågan om Gud finns. Eller gud med litet g.

När allt förändras snabbt och samhället blir multikulturellt och allt mindre homogent så blir det svårare och svårare att hitta de enkla svaren på vad mönster och trender egentligen visar. Det som blir kvar är det något obekväma svaret: vi måste alla göra vårt bästa utan att veta vart vi är på väg. Det är det enda sättet att komma till rätta med den växande klimatångesten, oron för vart ojämlikheten i ekonomiska möjligheter kommer föra oss och den plågsamma insikten att oavsett hur mycket man kämpar så kommer barn fortsatt att utnyttjas. Den dystopin går aldrig över. Det enda som återstår är att du gör ditt bästa.

Det är därför som det har blivit dags för moralens återkomst. För alla som är något bevandrade i etikens läror så vet man att moral har alla, frågan är vilken värdering som stödjer den. Moral är helt enkelt efterlevnad av normer och ”goda” värderingar. Sådana som vi tillsammans bestämt ska vara de bästa. Normer är värderingar som tillräckligt många delar och som upphöjts från särintresse till allmänt sunt förnuft. Men i en tid då de enkla svaren har flytt sin kos så kommer det blir dags för etiska diskussioner att återigen ändra scenen. Det välkomnar jag.

Allt för mycket har fått en oförtjänt underrubrik om att man inte kan prata om det, åtminstone inte i det här jävla landet. Och då menar jag inte alla åsikter om andra folk, utan om just åsikten om folk. Det är precis vad vi ska prata om. Hur ska vi egentligen bete oss och vad är ditt ansvar? Vad är du skyldig att göra för att vår värld ska förbli en värld med en ljusnande framtid? Hur ska du göra ditt allra bästa? Vad är det ens? Vad förmår människan och vad kan vi lägga som ok på varje späd axel och kraftfull nacke?

Vi måste prata om oss själva och rikta strålkastaren till vår egen bakgård och fundera på hur det ska vara att växa upp här. Vill vi ha leenden på gatan? Ett artigt hej till den okände mannen på gatan som passerar din väg? En blick till kvinnan på bussen som betyder varsågod och sätt dig, här är det ledigt. En chef som genuint uppskattar också den annorlunda på arbetsplatsen och som bara misstänker sig själv för att inte vilja göra det bästa av jobb för den andre. Mammor som älskar sina kroppar och män som får gråta. Det vackra landet vill jag bo i. Där trasig får bli hel och där sist ska gå först. Men hur ska vi prata om det?

Det språket upplever jag saknas i vår politiska diskurs. Jag söker efter människan där och längtar efter epos om hur hon är och bör vara. Politiska epos om vad vi kan och bör förvänta av varandra så att världen kan räddas. Det räcker nämligen inte mer reformpaket. Politiken är död. Länge leve politiken. Eller är det politik med stort P?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s