Alla inlägg av callenberg

Bloggen som gör en Callenbergare...

Ett kontroversiellt kommunpolitiskt program av den ”styrande minoriteten” i Huddinge

Sitter man som jag i kommunstyrelsen i Huddinge, så inser man att mandatet för ordförande Daniel Dronjak (M) är svagt. Man inser också att minoriteten, sexpartikoalitionen M FP C KD DP HP,  som leder i kommunen gör allt för att verka vara större än vad de är. Återigen märks behovet av vågmästaren Sverigedemokraterna. Det är de som bestämmer hur det blir – vad man än dristas tro, vad som än Moderaterna vill få det att framstå. Och de försöker.

Vid sammanträdet i mars 2015 kritiserades det kommunpolitiska program som Dronjak ville lägga fram. Programmet ansågs inte höra hemma hos kommunfullmäktige, eftersom det är ett politiskt program för ett par partier, men inte för en majoritet – och framför allt inte för en kommun.  

Programmet beskriver den politisk som sexpartikoalitionen,  tagit fram som deras plattform för mandatperioden. Den liknar socialdemokraternas Framtidskontrakt. En minoritets politikprogram behöver naturligtvis en majoritet i kommunstyrelsevärlden för att kunna antas. Det är därför det var kontroversiellt. Programmet innehåll nämligen de sex partiernas loggor och skulle egentligen behöva ytterligare ett parti för att vara ett program giltigt att styra efter. 

Problemen för Huddinge kommun är att inget förslag från den styrande minoriteten (M FP C KD DP HP) går igenom om det inte välsignas av Sverigedemokratetrna. Men SD är inte med i ledningen, så programmen blir uddlösa. SD upprörs av att bli uteslutna, naturligtvis, och gav Dronjak (M) en känga för det.

Det är så vi har det i Huddinge. Oppositionspartierna S MP och V kritiserar vid varje möte det svaga underlaget för styrning och lyfter ofta fram ordförande Dronjaks systematiska användande av rätten till att ha två röster istället för att förhandla och hitta breda uppgörelser.  Användandet av den dubbla rösten är en konsekvens av att SD lägger ner sin röst i de fall de milt vill visa sitt missnöje.

Ytterligare en anmärkningsvärd markering från sexpartikoalitionen var att denna minoritet, vars program i praktiken inte kan leda då stödet och mandatet inte finns, också använde kommunens grafiska profil. På så sätt kan det missuppfattas som något som är Huddinge kommuns tjänstemän ska följa eller något som alla politiker står bakom. Det är anmärkningsvärt, det är fräckt och det är på gränsen till lagligt. 

Lägg också till att det i kommunallagen inte finns något som heter Styrande minoritet. Kommunen styrs av kommunfullmäktige och nämnder, där styrelsen har en ställning som nämnd. Det är alltså inte som på riksnivå, där en minoritet kan leda via en regering. Motsvarande finns inte i kommuner. Det saknas en kommunal regeringsform och därmed blir styrningen som praktiseras i Huddonge fullt av rättsosäkerhet och många frågetecken. 

Huddinge centrum

Mästarens återkomst? Är det dags för de stora idéerna och plats för civilsamhället?

I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.

Dags att komma ut. Socialdemokraterna i Huddinge ska välja ny ordförande, och jag har tackat ja till nomineringar.

Det är valtider också 2015. Om än mycket mer blygsamma sådana. Huddinge arbetarkommun ska välja ny ordförande efter att Leif Nysmed har meddelat att han slutar sitt uppdrag till årsmötet. Leif har varit ordförande under lång tid och givit många fina år till arbetarkommunen, Socialdemokraterna i Huddinge.

Jag har fått frågan om jag vill ställa upp som kandidat till ordförandevalet och har tackat ja till det.  Föreningar och klubbar har nominerat mig, och det gör mig självklart mycket stolt och uppmuntrad. Men för att veta lite mer om mig och det ledarskap som jag kan erbjuda, så har jag sammanfattat mig något här nedan.

Jag valdes in som ledamot i arbetarkommunens styrelse våren 2012. Det har varit 3 spännande år i partiorganisationen i kommunen och jag ser att det finns en del som vi kan ta tag i. Inte minst kan jag använda mycket av min kunskap från när jag som kanslichef var med och ledde arbetet och utvecklingen av SSU-förbundet de senaste åren eller det jag har med mig från ett långt och aktivt föreningsliv inom olika delar av civilsamhället. Min bakgrund i en tidigare arbetarkommun, Uppsala, och som ordförande och ledare för en rad olika organisationer (Svenska kyrkan, Sankt Lukas i Uppsala, Uppsala Studentkår, KFUM Scout) gör mig trygg i uppgiften och ger mig många erfarenheter att ösa ifrån. (mer om min bakgrund kan du läsa om här)

Tankar om det vi behöver göra som jag är beredd att bidra med

Bland annat har jag med mig visioner och metoder, från tidigare uppdrag och arbeten inom civilsamhället, för att se till att det blir fler medlemmar i Socialdemokraterna. Det behövs ett erbjudande till dem som är nyfikna på oss, allt från dem som vill ge sitt stöd till de som vill vara mer aktiva. Vidare behövs en verksamhet som följer upp de mål vi sätter. Det är en stark partiorganisation som ger oss bra politikutveckling, starka och kompetenta förtroendevalda och inte minst goda förutsättningar för valvinster.

När vi samlas så skall det ge oss energi, det skall samla oss, skola oss men också utveckla oss som parti och vår politik.

Partiet behöver också ta ansvar för att utbilda och stärka de som tar ansvar för områdes och intresseföreningar och behöver se till att de utskott som verkar inom organisationen har vad de behöver i fråga om uppdrag, mandat och befogenheter. Som ordförande skulle jag lägga en del av min tid till detta.

Det finns en samtid och en framtid som vi behöver se vår roll och vårt bidrag till. Vad är det som gör Socialdemokraterna relevanta för väljare och för medlemmar? Hur kan media och kommunikation användas för att stärka den bilden? Vilka resurser har vi inom oss och hur kan vi använda oss av partidistriktet för att utveckla det? Hur kan vi ge förutsättningar för att utveckla Huddinge Nyheter och hur ska en hemsida för Socialdemokraterna i Stockholms läns andra största kommun fungera och bidra med?  Det är frågeställningar som jag tar med mig in i arbetet i styrelsen.

Vi bygger starkt inför kommande val

Socialdemokraterna behöver också vinna val. Valresultatet 2014 var riktigt bra för Huddinge Socialdemokrater, jämfört med andra kommuner. Men nådde tyvärr inte ända fram. Redan 2018 är det dags igen, och då behöver Socialdemokraterna komma till makten i Huddinge. Det finns mycket som är på väg åt fel håll och många delar som behöver en socialdemokratisk ledning.

Inte minst är förskolorna redan nu i ett förlamande tillstånd av platsbrist, kommunen saknar en fungerande prognostisering och planering av skolor, det finns en äldrevård som inte är likvärdig och en kommun som serverats till högstbjudande som ett smörgåsbord. Nu är det festbordet länsat och det är dags att bygga upp en av Sveriges största och potentiellt finaste kommun igen. Inte minst behöver Huddinge kommun bygga bostäder och utveckla sitt näringsliv och samverkan mellan högskola, forskning och arbetsmarknaden.

För att klara att vinna val behöver organisationen matcha de utmaningar som kommer i framtiden för en kommun i en storstadsregion. Det behövs satsningar på kommunikation, på politikutveckling och på att se till att vi har många bra personer, utbildade och taggade, för att ta över kommunen och föra den mot framtiden. För att klara det behöver man ett systematiskt kvalitetsarbete, roliga och stimulerande möten, fler medlemmar och aktiva klubbar. Och det arbetet är jag beredd att leda, om förtroendet blir mig givet.

Vem är då jag och vad kan jag bidrar med?

Min familj och jag flyttade till Huddinge 2011, så min bakgrund i vår kommun är inte lång, men har varit full av aktivitet inom partiorganisationen kort efter att vi kom till Trångsund. I partiet har jag varit med desto längre. Ett medlemsskap som från början kantats av ledarskap och deltagande i styrelser.

Som ledare är jag systematisk och målinriktad och jag når resultat genom att bidra med struktur och tydlighet, bygger starka team med gemensamma värderingar och god kamratskap. Så ser jag framför mig att också partiets styrelse i Huddinge kan ledas.

Jag tror också mycket på att ha roligt tillsammans. Det är glädje och värme som skall kännas när man kamperar tillsammans. inte minst i en folkrörelse. Kanske allra mest i en folkrörelse.

Socialdemokraterna i Huddinges verksamhetstema och mål för 2015: 

Tema Re:engagemang. Huddinge har en stolt tradition av medlemmar och framåtanda. Åren i opposition har skapat en lust till att ta rejäla kliv framåt. Med engagemang och utvecklat ledarskap vänder vi utvecklingen i Huddinge som de senaste åren gått åt fel håll. Som arbetarekommun bygger vi en partiorganisation som med fler medlemmar och ett stort engagemang är redo att vinna flera val i följd.  Vi är ett framtidsparti så väl i våra verksamheter som i den progressiva, reformistiska politik som vi kommer att bedriva. Temat: re:engagemang sammanfattar den ambitionen. Nu återtar vi makten och entusiasmen för socialdemokrati i Huddinge!

Målsättningarna för Socialdemokraterna i Huddinge är att 2015 ha

  • en långsiktig medlemsutvecklingstrategi för att genom metodiskt organisationsutvecklingsarbete; med studier, föreningsutveckling, möten, engagemang, nätverk och medlemsfokus, växa 5 % årligen.
  • stimulerat aktivitet i partiorganisationen; i dess föreningar, klubbar och nätverk, så att lokalt engagemang ökar och sprider socialdemokratiska idéer samt att Socialdemokraterna i Huddinge skapat arenor för medborgarsamtal och samhällsutveckling
  • stöttat och utvecklat de som har förtroendeuppdrag i kommunen, så väl ordinarie som ersättare i fullmäktige, styrelser, nämnder och bolag.
  • hög ambition om politisk utveckling och en erkänd framtidsanda för Socialdemokrater och för Huddingebor med möjlighet för alla boende i kommunen att påverka, ha politisk dialog och framtidstro för en av Sveriges mest växande kommuner.

En tid i linjen gör en bättre chef. Min insikt om att träna chefskap som icke chef.

Sitter man på alptoppar får man perspektiv. Likadant är det när man som tidigare verksamhetschef kliver in som medarbetare i en ny linjeorganisation. Visserligen samordnar och i någon mån leder jag ett team operativt, men vi är en del av en helhet av flera team. Ett kugge i ett större maskineri. Det är en ny spännande dimension för mig som ger mig nya bra perspektiv på ledarskap och chefskap.

Jag har sällan lärt mig så mycket om verksamhetsledning som nu – även om jag också saknar helhetsansvaret ibland, det ska erkännas. Jag kan också i stunder längtar tillbaka till att få sätta tänderna i organisationskulturen och resultatstyrningen och allt vad rollen som verksamhetschef gav möjligheter till. Men det jag gör nu är kanske det bästa för kommande eventuella chefsutmaningar. Det är en övertygelse som växer sig allt starkare.

I rollen som teamsamordnare och medarbetare får jag perspektiv på vilken roll organisationskulturen spelar, vilken makt till förändring eller stagnation som ligger hos medarbetaren och i vilken utsträckning miljö och kultur spelar för förmåga till utveckling och innovation inom en verksamhet.

Kunskapen om teamutveckling och dess förutsättningar till framgång intensifieras hos mig. Likaså synen på chefskap. I februari har två nya medarbetare klivit ombord och vi arbetar med att bygga lag, filar på processer och rutiner. Lägger fundamentet för teamet och rotelns möjligheter.

Roteln, vilket är ett annat ord för avdelning inom stadsledningsfunktionen i Stockholm stad, har en grannlaga uppgift. Vi ska genom skolborgarrådet Burell göra avtryck och nytryck inom svensk skolutveckling med progressiv och reformistisk skolpolitik. För att lyckas med det är min övertygelse att vårt gemensamma ledarskap och ansvarskänsla i teamet, är våra viktigaste beståndsdelar tillsammans med intensivt kunskapssökande och vårdande av goda proffsiga relationer. Gör vi det här rätt är innovationskulturen här och framtiden just nu.

Mina tankar på detta har en angenäm bakgrund.

I höstas fick jag många fantastiskt fina nomineringar till tidningen chefs utmärkelse Årets chef. Jag gick vidare i kategorin Framtidens chef och är en av fem just nu. Det faktum att jag inte längre har ett uppdrag som chef kanske sätter stop för mitt avancemang på den skalan. Jag är dock glad över det karriärsteg som jag tar nu och oerhört glad för att få vara en av fem. Det har burit mig hela hösten och vidare. Att få bli erkänd för det man trott på är vackert, om än skört och dyrbart.

Två saker blir viktiga som slutsatser: framtidens chefskap gör rätt i att fördjupa sig i vad som skapar utveckling i en snabb föränderlig värld genom att knyta ann till egen erfarenhet av linje och praktiskt hantverk. Det andra är att den bekräftelse det har gett att få så fina nomineringar och fått delta i nomineringsförfarandet bär längre än någon utmärkelse någonsin. Att ge creed och respekt till någons ansträngning är en riktigt fin gåva och motivation!

Det är så viktigt att bli sedd och speglad. Som chef. Som ledare. Som medarbetare. Tack för den gåvan säger jag! Och tack för den tid av fördjupning som jag får ha nu.

Iskylan i politiken som behöver en dåres envishet. En betraktelse utifrån den synnerligen frostiga politiska situation som råder i Huddinge.

Just nu lever vi i en politisk tid som är iskall. Blockpolitiken gör det som är syftet med den. Den drar det politiska hantverket isär och föder fram skyttegravar och politiserar det politiska rummet. De värderingsprinciper som tidigare kunde förena en miljöpartist med en moderat, en socialdemokrat med en centerpartist är offrat på blockalliansens altare. En liknande samverkansverklighet tycks längre bort än på länge.

Det kaos som nu finns beror på oförmågan att se till värderingsprinciper före maktprinciper. Till och med stöd av ofrihetliga partier är ok för socialliberaler. Det är ett paradigmskifte som kommer få svallvågor långt utanför slagfältets epicentrum. Aningslöst dunkas förslag efter förslag igenom med stöd av SD och Inget samarbete med övriga partier. Vågorna kommer inte främst synas här. Utan i vårt samhälle. Man kan inte annat än förbereda sig för ett hårdare klimat i vårt samhälle.

I Huddinge utspelar sig detta mitt i den politiska verkligheten som är fullmäktigemöten, kommunstyrelsen och snart också i nämnder. Det är ett kaos. – Tänk vad kort tid det tog att förflytta Sverige in i ett samhällsklimat där det är ok att vända varandra ryggen, trots liknande grundläggande frihetliga värderingar, för att en uppdelning i värderingsblock är viktigare än samarbeten. Vad händer med resten av samhället då?

Jo, det som händer är att det blir en ny världsordning i vårt lilla land. För det är så här som normer skapas. En majoritet börjar bete sig på ett sätt som snart blir rumsrent och vanligt. Eftersom detta också är vårt lands mest välexponerade sammanhang kommer det troligt bli en lockelse att normen sprider sig ut i vårt land. Då är det inte bara det politiska landskapet som riskerar att bli iskallt. Även våra övriga sammanhang riskerar att gå den vägen.

Men det kommer inte ske utan kamp. Att samarbeta och hitta politiska lösningar över ideologiska gränser, men med gemensamma grundläggande värderingar, ÄR per definition vad representativ demokrati har som uppgift. Det kommer socialdemokraterna att skydda tills det motbevisats mot all rimlig tvivel att det är vad som en demokrat med frihetliga grundvärderingar behöver för framtid, tillväxt och för en bättre jord till nästa generation.

Tyvärr önskar man sig bättre politiker. Frågan är om sådant klimat som råder nu får någon, förutom de med maktanspråk, är dum nog att vilja vara med och leka. De dumma är väl de som med en dåres envishet slåss för rätten och för demokrati och för samarbete och framtidstro.

In filiorum servicia – nytt jobb med framtiden i sikte

Så har man startat sitt nya förvärvsarbete efter några härliga år som kanslichef för SSU-förbundet. Nu är det skola, skola, skola för mig. Och politik! Det är så roligt. Uppdraget som jag har fått kallas borgarrådssekreterare och är en gammal tjänstebetäckning som bara verkar finnas i Stockholms stadshus – å denna fantastiska byggnad som man bara blir helt såld på.

Verkar kanske inte som om jobbet är så härligt när det direkt börjar skrivas om tegel och murbruk så här när det borde skrivas om vikten av lärande och kunskap för vårt samhälles bestånd – men det går liksom inte att undvika, trots ett roligt, spektakulärt och utmanande jobb. För det är en ynnest att få ta ansvar för barnen från och i ett verk som detta.

För att gå genom stadshuset är som att varje dag få ha en rumslig andakt. En upplevelse av rymd, ljus, assymetri, upptäckarglädje, storhet, närhet, historia, tidlöshet, symbolism, det dunkla och dova och mening. Ja, mening. Ni vet den mening som kommer genom kosten. Det är ren och skär glädje att få strosa genom steniga korridorer eller raskt ta sig genom balustraden ovanför blå hallen. Eller att titta på stenläggningen nedanför mina fönster ut mot Riddarfjärden. Här kan jag verka och värka för barnen. Min inspiration och motivation kommer lätt i detta pampiga, mäktiga och meningsfulla folkets hus.

Som borgarrådssekreterare, ni som undrar, så jobbar man tillsammans med ett borgarråd – eller kommunalråd på kommunsvenska. Och jag jobbar tillsammans med skolborgarrådet Olle Burell. Det är roligt – både att jobba med Olle och med skolfrågorna. Mitt jobb går ut på att se till att Olle kan fullfölja sitt uppdrag som den politiska ledaren över Stockholm stads alla skolor (förskola till gymnasium) , att rätt beslut fattas och att det myndighetsutövande vi har ansvar för görs samt att vi uppfyller de vallöften och satsningar som vi lovat att göra för de medel som blir avsatta till skolan. Och så skall vi skåda in i framtiden och skapa nya och mer goda förutsättningar för framtidens barn och framtidens vuxna.

Mitt jobb innebär också massor med kontakt med utbildningsförvaltningen, skolledare, pedagoger och all personal inom skolans område. Med intresseorganisationer och tjänstesektorn runt omkring. Det handlar om att lyssna in alla utmaningar, hitta potentiella lösningar och sätta mål och sedan försöka tråckla fram den mödosamma och spännande vägen till förändring. Det här handlar massor om ledarskap! Och det kommer bli väldigt roligt.

Och det slår mig att Stockholm är en riktigt stor stad, i svenska mått mätt. Här finns bland annat över 80 000 elever i grundskolan och runt 240 förskolor.De sista uppdelat på 14 stadsdelar. Det finns vidare runt 200 rektorer och av dem kanske lite mer än 100 på friskolor. Det hissnar lite. Kunskapssamling, samordning, prioritering ledning och styrning – det är bara namnet. Stockholm är en stad som växer och utvecklas, och bara blir äldre, så det finns mycket att göra angående skollokaler, segregation, nybyggen, ombyggnad och tillbyggen.

Men allt detta är bara det som är runt omkring det som är viktigast. Det viktigaste är barnen. Enligt barnkonventioner är alla människor under 18 år barn. Så det är barn det handlar om för Olle, mig och våra kollegor och partners. Barn i alla former, i alla storlekar, i alla konstellationer. Barns utmaningar, möjligheter, farhågor och rädslor. Barns rätt till ett gott liv. Ett fullständigt liv. Möjligheternas framtid. I en likvärdig kunskapsmiljö. I en värdebaserad skola.

Allt detta arbetar jag med från vår skolrotel, inte långt från stadshustornet som högt där under kronan har inskriptionen som leder en teolog med glädje i barnens tjänst. Gloria in excelsis Deo.

stockholm-city-hall-stadshuset-stockholm-skyline

Votering pågår… Om det svaga politiska ledarskapet i Huddinge

Politiken i Huddinge kommer de kommande fyra åren att utmärkas av voteringar och osäkert ledarskap. Man kan undra varför. Jo, det är en konsekvens av den kommunledning som präglas av det svaga minoritetsstyre som just nu råder i kommunen.

Begreppet ensam är stark har också fått sig ett ansikte. För trots ledning i minoritet så finns det en man som leder kommunen i fråga om de politiska besluten om Huddinges framtid och verksamhet. Det är inte ordförande Daniel från Moderaterna. Det är en man vid namn Arnold. Arnold är Sverigedemokraten som agerar ceremonimästare, eller förlåt, vågmästare.

Beroende på hur Arnold och Sverigedemokraterna tycker i varje enskilt beslut, så går det antingen till sexpartikoalitionens favör, med moderaterna i spetsen, eller i den röd-gröna koalitionen linje – eller i deras, om de avstår från att rösta. Allt är med andra ord beroende på hur väl sexpartikoalitionen vill samarbeta med de röd-gröna – eller med Sverigedemokraterna.

Hittills har sexpartikoalitionen (som består av moderater, kristdemokrater, folkpartister, centerpartister, drevvikenpartister och huddingepartister) ställt frågor i proposition i kommunstyrelse och i kommunfullmäktige där votering har begärts för att se hur tydligt ledarskapet är. Här kan man utifrån protokollen följa att det antingen är Arnold med sin vågmästarposition eller Daniel, om Arnold avstår, som beslutar åt vilket håll det går. Ceremonimästaren och marionetten.

Ett exempel som belyser hur det går till kan man se när kommunstyrelsen i november beslutar om 2015 års budget. När budget behandlades ställs frågan om att lägga till de rödgrönas förslag, exempelvis förslaget om att grundskolenämnden tilldelas tre miljoner kronor för att satsa på läsning och språkutveckling i skolor med särskilt stora behov. Kommunstyrelsen röstar med siffrorna 7-7, och en som avstår. Ordförandens utslagsröst sa nej till förslaget. Och så här fortsätter det.

I Huddinge kommunfullmäktige och kommunstyrelse försöker alltså en minoritet med 6 av 10 partier leda det politiska besluten och ha ansvaret för kommunens alla medborgare, näringsliv, välfärd och nytillkomna – födda och inflyttade. Som ni vet behöver en minoritet i en kommun ha stöd för sina förslag i varje nämnd, styrelse och fullmäktige.

Eftersom samarbetet med de rödgröna (3 av 10, och lika stora som sexpartikoalitionen i kommunstyrelsen) är obefintligt så får man lösa det på annat sätt. Koalitionen, med moderaterna i spetsen, hanterar istället Sverigedemokraterna som kusinen från landet, som det sjunde hjulet, eller förlåt, partiet, som man inte riktigt låtsas om, men är i behov av i varje beslut som skall bli gällande. – Om man inte vill samverka med partierna utanför koalitionen.

Ett annat exempel på hur det frusna politiska klimatet sliter isär samarbetsklimatet i Huddinge genom det nya styret är bristen på viljan till samarbete. Utan en kommunledning i majoritet blir givetvis samarbete med ett eller flera parti utanför sexpartikoalitionen väldigt känsligt för att inte säga svårt. Vad är en demokrati och representativitet när majoritet inte finns? Vem är det då som bestämmer? Vem ska ställas till svars? De som inte av egen kraft får igenom sina förslag? Eller är det de som säger bu eller bä? Vem bär ansvaret för kommunen? Ett styre som ständigt söker efter god vilja hos sin s.k. opposition? Vad händer då med oppositionen?

En annan fundering: Och om man samarbetar så många som 7 parter – vad kvarstår då av politisk vision och vilja? Har man inte kompromissat så att möjlighet till utveckling och vision faller platt. Och en sista fråga -vad kostar inte en så stor politisk ledning? Kontentan blir osäker vision, svagt ledarskap och dyrt. Är det vad Huddinge behöver och vad kommunens invånare förväntar sig av sina förtroendevalda. Jag tror att de förväntade sig mer. Politiker sägs ju vara dem som vill ta ansvar och med det våga prioritera och visa vilja. Den politikern syns inte till idag i kommunens ledarskap.

En annan sammansättning av partier i kommunledningen, en blocköverskridande sådan, hade kunnat ge Huddinge en annan reformistisk framtid som ett majoritetsstyre ger.

Den verkligheten är dock minst ett nyval bort. Det politiska landskapet verkar förbli snårigt och snävt. Huddinges politiker fortsätter att votera och vi blir fler frågor än svar rikare.

Om OM fanns – till minne av dig mamma som var här en stund idag

OM hon hade varit här just nu hade hon tagit den nybadade två-åriga Ruben i sin famn och satt honom hos sig i soffan. Strukit sina starka och lite grova händer med hårda guldringar mjukt över låren. Viskat i hans öra att han är mormors prins och snusat honom i nacken. Hon hade strax tagit på honom pjamas och gått för att göra i ordning en minibricka med mjölk och en smörgås. En hembakad fralla. Lite torr och kompakt, men matig. Med ost och prickig korv och rikligt med smör.

OM hon hade varit här hade hon under dagen tagit en långpromenad med mig och barnen och sedan stannat kvar i trädgården och hjälpt mig ställa om från sommar till vinter. Hon hade rensat rabatterna och pallkragarna, vänt jord och gjort det gott för rosorna i rabatten. Under tiden hade jag varit nära och kanske bundit upp hallonbuskarna och krattat löv. Vi hade pratat i ett. Om relationer och om vänskap. Om att vara stark och superkapabel – men med en längtan om att få vara liten ibland. Om vikten av att släppa mannen in på livet. Ja, hon ville alltid prata om det. Försökte få mig att vara mindre självständig. Eller egentligen mindre själv och mera i beroende. Hon ville nog säga att det var vad hon själv alltid kämpade med och till slut gav upp. Och med det kom värmen, sårbarheten och vänskapen.

OM hon och jag hade grejat i trädgården hela eftermiddagen så hade vi också fikat och haft en skön paus vid tretiden. Vi hade njutit av kaffe i mugg. Hon hade druckigt det svart. Jag hade haft lite mjölk i. En smörgås med ost och apelsinmarmelad hade slunkigt ner. Ebba hade då varit med och vi hade pratat om livet, om skolan och om kompisar. Hon hade älskat att vara med sin mormor. Delat allt och kommit nära. Garanterat hade vi både skrattat och gråtit. Det gjorde man alltid med mamma. Sorgen och glädjen. De vandrade i harmoni tillsammans med henne. Befruktade varandra och skapade den där nerven och utvecklingen som man alltid kände efter en söndag med henne.

OM hon hade stannat över natten hade vi lagat mat tillsammans och stått och surrat i köket. Ett glas vin till tillredningen och stämningen hade varit tät runt köksön. Vi hade hackat, fejat, diskuterat och pratat. Vi hade pratat om skolan och vart vi var på väg med den. Vi hade pratat om barn med särskilda behov, om samarbeten med kollegor och fått någon idé om en resa som man önskar att man hade tid att göra. Sedan hade vi ätit. Gott. Mycket grönt och härlig fisk. Absolut en förrätt och var det sås till maten hade den ätits i drivor. Hon hade åtminstone uppmanat till det. Jag hade känt det som om det var mamma som var bossen här. Och jag hade gillat det. Vid den här åldern och med alla dessa barn och arbetade timmar i veckorna hade jag njutit av att mamma kom hit och bossade.

Sent hade vi rest oss från matbordet och diskat hjälpligt. Hon hade sagt att hon tar resten imorgon. Och jag hade vetat att hon hade gått upp med barnen tidigt. Hon älskade det – att gå upp först med barnen och göra frukost. Tror hon tyckte om att dricka en första kopp kaffe själv och få njuta av de små. Utan att jag konkurrerade som mammor gör om uppmärksamheten.

– God natt, mamma, hade jag sagt. – Tack för en fantastiskt härlig dag, för att du är här och för att du finns. Älskar dig! Hon hade svarat: – God natt min docka. Ses imorgon. Och så hade hon tagit av sig glasögonen och vänt sig om på sidan och somnat.

Tänk om OM ändå hade funnits. Det är nio år sedan idag hon lämnade oss.

Makt kräver sitt samspel, på alla nivåer

Att dela med sig, och samarbeta. Det är en dygd. Att förstå att man har makt, redan som ett litet barn, det är något för oss vuxna att inse och kanske värt för dem att ana. Anar man sin makt och sitt inflytande så finns det en chans för ansvarstagande om vår gemensamma framtid och åt vilket håll våra värderingar går.

Även en liten person, som ett barn, har inflytande. Om inte en formell makt, så är det ett stort inflytande, eftersom de är de minsta. Det hindrar makten från att korrumperas. Det fungerar som en nödvändig regulator. Deras liv och behov styr i någon mening det utrymme och de anspråk som den med mycket makt kan tänkas ta sig. Men det förutsätter att man som person med inflytande ser sitt ansvar för också den minsta.

I det politiska livet är ju det där med makt själva huvudsaken. Men även där är det viktigt att förstå och läsa av vem som har mycket och vem som har lite makt. Men också frågan om mycket och lite inflytande. Det är inte givet att det är samma personer, även om det ofta är så. Det är också intressant att fundera över dem som är påverkar utveckling av värderingar och åt vilket håll en verksamhet går åt. De som dem med makt har hand om: de anställda tjänstemännen i maktens korridorer. De är utan mycket formell makt, men styr ändå en hel del med sina behov, insikter, kunskaper och viljor.

Som kanslichef refkelterar jag över det ofta. Inte minst vid rekrytering och introduktion av nya medarbetare. En kultur förändras i takt med de människor som befolkar den. Men jag ser också mitt stora inflytande över ett värderingsklimat som den som har den stora makten över vad som är ok och inte på arbetsplatsen. En makt som kräver insikt för att kunna både bromsas, utvecklas, användas och maximeras. En makt som kräver sitt samspel och ansvarstagande.

Som förälder är det på samma vis men med en viktig skillnad. I hemmet är de med inflytande små och deras makt begränsad och ansvaret är fullständigt mitt. Det är det sista som är den stora skillnaden. På en arbetsplats är det formella ansvaret alltid mest arbetsgivaren, men medarbetaren har också ett stort ansvar. Eftersom vi alla är individer och vuxna så åligger ansvar att föra och följa, vakta utvecklingen och bidra för att upprätthålla och utveckla, förändra och implementera värderingar och kultur.

Troligtvis är det synen på makt som nu engagerar våra politiska ledare. Det spelar roll hur man ser på saken, för samarbete och för utvecklingen. En av de viktigaste insikterna är att se den roll man har och vilket inflytande och ansvar som kommer med den.

Boktips: Läs Elaine Ekswärds bok om vardagsmakt. Den ger tio vardagsstrategier om att skaffa sig och behålla makt. Men kanske mest ger den en insikt om vad makt är.

Låt det ta den tid det tar. Om frågan som får lite utrymme i debatten men som berör så många av oss.

Valet 2014 handlar inte bara om jobb och skola. Det handlar också om människosynen hos dem som leder och styr politiken.  Det handlar om deras tankar och ideologi om det stöd som behövs i ett samhälle. Vi står inför ett vägskäl också om detta. Var fjärde ung mår psykiskt dåligt i dagens Sverige. Om detta handlar debatten väldigt lite om, trots att det är många som någon gång i livet, eller hela livet, lever nära frågan om psykisk hälsa och livskvalitet. Som lever nära samhällets välfärd.

Låt mig berätta om hur det kan vara. En berättelse om ett jag som kom tillbaka och om en vän som fortfarande kämpar. Det blir personligt. Men politik är personligt.


Sommaren 2004 var den bästa sommaren. Jag träffade min livskamrat, jag arbetade med ungdomar, pratade existens, tro och mening hela dagarna och jag fick bo med fantastiska människor i ett hus på landet. Jag var som hemma på konfirmationslägret i Malingsbo.

Sommaren 2004 träffade jag också en ung kvinna som kom att bli en väldigt nära vän. Det är 10 år sedan vi kom nära varandra. Den närheten har burit genom året. Den sommaren skulle hon göra sista året på gymnasiet, var tyst och tillbakadragen och med ärr på armarna. Hon var så tunn att revbenen spelade under fingrarna när man strök henne över ryggen. Den sommaren möttes våra liv och vi började följa varandra. Den sommaren började vi prata om hur illa hon mådde, om anorexian som åt hennes liv och ångesten som dämpades med skär.

Sommaren 2004 var också sista sommaren med mina gamla tankar om mig själv, om vad som var viktigt, om att leva med nerv och fart, om att leva som om dagarna vore de sista. I slutet av den sommaren gick jag igenom väggen och mötte ett annat jag på andra sidan.

Hösten 2004 var kristallklar. Fullständigt tom på energi och tankar till en början. En kropp som var så kraftlös att den inte gick att röra. Den var stum. Den var spänd. Den var så oändligt trött. 26 år gammal och livrädd för att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till allt det jag älskat av mitt liv och mig själv. Delvis dog en del av det, men allt det jag egentligen älskat med livet kom tillbaka och mer därtill.

Det som försvann var förmågan att bli hög på mina egna prestationer. Det går inte längre och tack gode Gud för det. Det är ett gift som förvrider varje sund tanke om livets gränser. Att leva med en piska vinande över huvudet, en vipp som du själv så skickligt för över dig och snärtar igång då du signar ner. – Kom igen, lite mer och lite till klarar du! – Kom igen, det är inte dags att vila, det är inte dags att stanna, det är inte dags att känna efter…. Ja där någonstans var jag. En självplågande adrenalinberoende ung människa i sina bästa år. Med en liten sexåring som med stora ögon följde sin största förebild och ankare från toppen till botten. Eller kanske var det precis tvärt om.

Under den hösten skrev jag kilometrar av ord blandat med timmar av behandling med allt från den klokaste av kvinnliga läkare, Ulla-sjukgymnast som var ryggraden, en humorbefriad KBT-terapeut och Hans med den närvarande blicken, min andliga vägledare. Jag grävde djupt i mitt inre i min nya verklighet. Allt var naket och nära. Det gjorde ont, men det gick. Jag var så oändligt närvarande. Det fanns ju ingen kraft att fly. Mitt jag var som en lök. Varje insikt skalade bort ett lager av skydd. Min perception av verkligheten var obeslöjad och skarp, de stunder jag vågade och orkade se. Å denna mörka ljusa värld. Denna grå verklighet som är vår. Färgen döljs här, men den finns i detaljerna. Den som man kommer åt när man stannat, smakat och sett. Här, där allt är på riktigt.

Jag kom tillbaka, mina steg var stadiga. 9 månader efter kollapsen stod jag åter på sommarängen i Dalarna, med vännerna i huset och jag åt långsamt av livet. Men var ett helt annan jag.

Min vän var också där. Hennes år hade följt mig. Några av mina ord på papper var till henne. Vi hade brevväxlat och funnits för varandra. Men hennes nio månader var bara början på tio år. Hon kämpar fortfarande med att finna sin färg och väg. Genom dessa år har hon som ingen annan klarat en lång tuff medicinutbildning, gått igenom stålbad av behandlingar, levt genom ångest och mörker. Fått eftertraktade doktorandtjänster och mitt där i framgången varit tom. Hennes väg har ingen genväg.

Hennes väg är genom svåra stunder, med mörkaste mörker. Och där ska hon inte vara ensam. Hennes tillfrisknad tar tid och behöver ibland börja om från början. Hennes liv är ett liv tillsammans med andra för att klara det. Ett stöd som är det som vi har i vår välfärd som aldrig får tummas på, som bara ska vara där. Många av oss behöver det. En lejdare att följa livet igenom. Utan det inget övrigt bidrag till världen. Den lejdaren. En livslinje.

Så tänk dig för innan du röstar för ett samhälle där de som behöver det mest riskerar utförsäkring och tvångsprövning mot en arbetsmarknad när de i själva verket hela tiden gjort allt för att bidra och medverka till vårt gemensamma. Men där deras konstitution inte varit så att den passar 942 dagars sjukdagar. Tänk på det när du röstar att det spelar roll hur man ser och tänker om människors drivkrafter. En moderat tror på morötter och piskor om jobb. En socialdemokrat på omtanke och en hjälpande hand livet igenom. En socialdemokrat vet att alla vill bidra, men att några behöver stöd för att kunna göra det, även det minsta och kanske största bidraget som är att vara vid liv.


Socialdemokraterna har politik för en ambitionshöjning för psykisk hälsa. Det är bra. Tillsammans med kraftfulla tidiga insatser i skola och barnomsorg kan vi ändra den situation som är idag: att var fjärde ung mår dåligt. Att var tredje ung kvinna gör det samma.

Socialdemokraterna vill:

  • upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
  • genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
  • systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dylikt
  • att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
  • ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
  • ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.