Alla inlägg av callenberg

Bloggen som gör en Callenbergare...

Objudna gäster om natten.

Hon vaknar av att ljuset av något sveper in i rummet via de högt liggande smala fönstren. Är det grannens bil? Hon förblir vaken och fryser till is när ljuskeglorna lyser in i rummet. Nu rakt framifrån på andra sidan persiennerna. De är tillbaka. En hand nyper hennes kompis som sover bredvid. En annan greppar telefonen och ringer 112.

Det här var ingen upptakt till en spänningsnovell. Det var verkligheten så som den var i natt för oss hemma. Jag ammade Uma och hörde Pers telefon ungefär samtidigt som jag såg ljusskenen diffust leta sig in i huset. Telefonsamtalet kom från Ebbas kompis som sa att de var här Igen. Senast var i lördags morse då vi misstänkte att de rekade. Då lös de upp hela Rubens rum medan han låg och sov. Jag är så tacksam för att han inte vaknade. I helgen kom Per på dem. Eftersom vi trodde Ruben tänt sin lampa och kanske vätt ner sängen så gick han upp och ställde sig i dörren in till hans rum. Mannen sprang snabbt därifrån vid blotta åsynen av Per. Även då ringde vi polisen, men någon timme senare.

I natt var det annorlunda. Eftersom vår bil är borta på verkstad så antar jag att de misstänkte att vi var borta med den. De var redo för att ta sig in. När Per tog samtalet från Ebbas rum fanns det en på altanen och en annan nedanför ytterdörren på framsidan. Per såg honom och han försvann runt hörnet. Smart eller ej så öppnade Per dörren och vrålade DRA ÅT HELVETE. Eh, ja… vad annars ska man säga?

Den andre försvann också genom trädgården och bort längst vägen.

Vi samlades i hallen och ebba samtalade med polisen i telefon. Plötsligt var det blåljus överallt och vi tog över samtalet. Tre bilar cirkulerade och vi vinkade in dem till rätt hus. Regnet fullkomligt öser ner och jag hinner tänka att de verkligen valt en regnig natt för inbrott och att jag nog valt annorlunda. Slår bort tanken och minns att jag nyss kommit hem från tjejkväll.

En hundpatrull dök samtidigt upp utrustade med linor och pannlampor. Snabba ord om vart de sågs sist.

En hungrig schäfer på tjuvar nosade kvickt och de försvann efter dem. Längst med trädgården och vidare utmed vägen in i kvarteren bakom vårt hus.

En polis stannar med oss och tar signalement och pratar igenom allt. Snart är det över. Innan hon lämnar försäkrar hon sig om att allt är ok. Vi får undertiden veta att hunden fått upp spår. Hon säger det inte rätt ut men det är uppenbart att Ebba gjorde rätt som ringde 112 lite i smyg. Pers vrål ut i natten var förståelig. Men kanske mindre bidragande till ett fasttagande.

Blåljusen runt vårt hus klingar av. Det tystnar. Ljuskäglor från bilar som åker förbi får mig att spetsa öronen. Igen. Vi pattar igenom allt en gång till. Släcker ner och kryper ner under täcket igen. Ebba vandrar uppe ett tag. Usch vilken anspänning! Hon var så bra.

Per och jag somnar i varandras armar och har bestämt att nästa gång så springer han naken efter. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Ja, förutom hundens totala frånvaro.

Han kom ut i hallen när polisen stod och avrundade samtalet med oss. – hej alla, oj har vi gäster? Sa hans sömniga hundkropp. – gäsp, jag går och lägger mig igen. Och så sov han snart igen i sin soffa med full utsikt över brottsplatsen. Han är nu offentligt pensionerad.

Annonser

Alltid saknad, alltid här. Och tiden skänker oss trots allt all denna glädje.

En liten hand sträcker sig efter stora fingrar. Leende och tillit. Ett liv har bara börjat. För snart 12 år sedan var ett liv precis på väg att ta sina sista andetag idag. De båda bär samma namn, lilla Uma Sally Lena och hennes mormor Lena Elisabeth. Båda från samma väv av liv, men med lite mer än ett decennium av tid mellan sig. Idag är det mammas dödsdag och min tacksamhet går till kvinnorna runt omkring mig.

För 12 år sedan låg jag och sov i ett rum med snett tak tillsammans med min bästa och äldsta vän Alexandra. Hon hade flugit in från Barcelona där hon bodde då för att få träffa min mamma en sista gång. Rummet som vi sov i fanns i min systers hus och vi hade precis gått och lagt oss. Huset låg en halvtimme från sjukhuset där vi vakat i snart en vecka. Mamma var så sjuk i sin pancreascancer. Denna sjukdom utan hopp. Detta mörker.

Veckan som gått hade inneburit resor till och från sjukhuset, samtal med läkare, med varandra, och tid vid mammas sida. Tid som kändes så oänderligt långsam samtidigt som man bara ville att den skulle krumma sig och vända åter. Tiden var just där och då emot oss.

När vi somnat föll huset i tystnad. Ute var det stjärnklart och stilla. Det var första dagarna i oktober och bedövande vackert med molnslöjor på sädesfälten. I det tysta huset ljöd telefonen. Några fötter vaknar och trummar ner för trappan. Det blir tyst. Alexandra och jag finner varandras ögon i mörkret i rummet där månens ljus indirekt lyser upp våra konturer. Vi säger några tafatta saker för vad säger man när man tror att det värsta har hänt som man samtidigt väntat på? Nästan längtat efter. Vakan måste ju ha ett slut.

Vad säger man när ens mamma dött? Alla tårar som redan trillat. All smärta och föråldrande som man bevittnat, luktat och sörjt.

Vi far genom landskapet som overkligt gestaltar sig runt omkring oss. Det är smärtsamt vackert. Luften är ljummen trots att oktober månad nu är här. Det är eftervärmen efter ett liv.

Sjukhuset är så stilla och ödsligt. Tiden då man kan dra efter andan och släppa taget en sista gång. Släppa ut luften och lämna i stillhet. Då när alla ens kära har somnat. Då när oron släppt och ansikten är släta och rofyllda. Då när sommaren är över och höstens skönhet är på väg. Det är inte vinter än. Det är för tidigt för kyla. Och det var för tidigt för sorg.

Hennes avgång var som hon. Allt runt mamma var storslaget och omsorgsfullt. Nu hade hon glidit ur tiden på tolvslaget och lämnat tid och rymd till oss att ta våra farväl av hennes kropp. Tid där ingen annan fanns och störde. Tid i natten där man aldrig var. Hennes avgång var i en tid som inte fanns.

Idag 12 år senare har mycket hänt, men den 5 oktober kvarstår som en dag fylld av saknad, sorg, glädje och framtidstro. För livet är ändå med Lena. Hon är inte här i sin kropp. Men vi är här med hennes ljusa minne, hela tiden, ständigt nära.

Lilla Uma tar stegen ut i livet och påminner oss om att tiden också är det som skänker glädje. Utan den inga steg in i en tröstande framtid. Tiden skapar oss en distans, men saknaden går så klart aldrig ur. Med tiden kommer också de ljusa minnena. Den kalla kroppen förbytts mot varma händer och hennes intensiva ögon. Händer och ögon som var min mammas. Sådan som jag nu har. Sådana som Uma kommer få. Uma Sally Lena – vår egen fena på att sprida glädje och kärlek. Som en reinkarnation av självförtroende och känsla för människor.

Jag minns mycket från min sista stund med min mamma. De minnena är mina ögonstenar. Dyra minnen. Så levande i all stillhet Den 5 oktober, år efter år, kommer jag gå tillbaka till det. Resten av året ska jag minnas allt annat.

Varför så hett under och efter ett val? Analys och reflektion utifrån styrmodellen ”strategiskt hus” med kyrkovalet som exempel

I söndags var det kyrkoval. I debatten krängde fokus på vad det är valet avgör. Det är sådant som typiskt definierar valtider. Några reflektioner kan göras om (kyrko-) politikens systemiska värld och varför debatten går som den går. Häng med på en metaanalys om makt, debattfokus och strategiska hus. 
I all politisk terräng och analys behöver man dra konsekvenser av åsikterna för att se vad frågan handlar om och varför det pushas just för det. Man kan titta på vad i verksamheten som man vill putta på åt något håll. Handlar det om de stora inriktningarna? Eller lyfter man fram de aktiviteter som man tycker förflyttar bäst? Är det ideologin som hörs eller är det policy (dvs reformförslag) som presenteras?

Beroende på vilket fundament man vill förflytta blir debattklimatet. Politik är att vilja, beslut är att prioritera. Låt mig ge en reflektion på detta utifrån ”det strategiska huset” som kanske kan ge en fingervisning på varför debatten går och hörs som den gör. 

Modellen för analys

Det strategiska huset har tre delar. Fundamentet som är byggt av värderingar. Väggarna som utgör ramen för vad organisationen ska göra. Det är det som på engelska kallas ”mission” eller uppdrag. Ibland kan det översättas med VAD och även HUR till viss del. Taket är visionen som beskriver det tillstånd man eftersträvar. Annorlunda uttryckt beskriver visionen den beskrivning av verkligheten man önskar vore sann. Mål för verksamheten finns i skärningspunkten mellan mission/vision eftersom de kan finnas på så olika områden. Ett effektmål är annorlunda än ett delmål exempelvis. Kanske kan de i metaforen utgöra fönster på fasaden som ger huset dess fokus och karaktär. 

I kyrkans kontext så är vi nomineringsgrupper (kyrkopolitiker) olika nöjda med det strategiska husets olika delar. På olika sätt har vi tillåtits bygga det ovh inreda det. 

Det är också här, beroende på hur nöjd man är med de olika delarna, som vi har olika åsikter om vad valet ska handla om. Ska vi byta riktning för kyrkan (visionen)? Ska vi satsa på olika sätt att uppfylla vårt uppdrag eller ge oss nytt fokus i vår uppgift för att uppfylla vår vision och leva våra värderingar? För oss som är nöjda med huset filar vi på renovering och förbättring så som att skapa god arbetsmiljö eller satsa pengar på avgiftsfria konfirmationer. 

För andra är det själva fundamentet som behöver brytas och bytas. De påstår att kyrkan står för värderingar som för henne i en oönskad riktning. De vill byta både grund och tak. Ni vet, det är värderingar som bygger kultur och utan fundament finns inga väggar som håller taket. Det är kultur som avgör hur vi gör saker som slutligen bevisar om vi kommer nå den verklighet vi drömmer om. 

Eftervalsdebatt och känslorna går höga

I eftervalsdebatten finns nu så klart känslor. I vissa fall upplever man att man går hårt åt varandra. Det är synd tycker jag. Ibland finns det exempelvis känslor som i min mening felaktigt kan uttryckas som att väljaren gjort rätt eller fel, förstått allt eller tagit ansvar för utvecklingen eller ej. Detta är felaktigt så klart efter som ett valresultat alltid är korrekt, om nu de som röstat avgett en giltig röst enligt konstens alla behörighetsregler. 

Känslorna efter valet handlar också om att nu efteråt ändå vilja peka på vad man ville med det strategiska huset. Peka ytterligare en gång på vad man menade och ser som så viktigt. Det besjälar varje politiker med vilja! Även här går vi så klart i klinch med varandra eftersom denna diskussion blir om saker vi ömmar för olika och har olika perspektiv på. 

Att fortsätta sakdiskussionen tycker jag är rätt också efter ett val. Men att angripa varandra personligen och mana till politisk omvändelse – ja det är så klart bara naivt och gynnar inte respekten för varandra. 

Synen på och vanan vid demokratisk påverkan och maktfördelning 

Låt mig ge exempel på där vi i kyrkopolitikern vill olika baserat på hur vi ser på huset vi byggt. Låt mig generalisera grovt för att du som inte ser alla delar av kyrkopolitiken kan få ett hum om skillnaderna analyserade utifrån det strategiska huset. Partipolitiskt obundna nomineringsgrupper oroar sig för riktningen för kyrkan men också hur vi gör för att komma överens. Helst vill de att alla ska vara sams och med ett gemensamt ”sunt förnuft” åstadkomma beslut. Det är naturligtvis en värdering och har siktet inställt på den kultur vi har i kyrkan och en åsikt om hur vi i majoritet gör för att vi ska komma överens inom vår grupp. 

Här krockar vi gällande hur man beter sig eftersom de med vana i demokratiska församlingar och NGOs å det bestämdaste vill värna just detta att vilka som helst får organisera sig och utöva rätten att debattera sin sak. Att träta i sakfrågor för dessa personer är inte det samma som att ha dåliga relationer med sin meningsmotståndare. Tvärtom förutsätter debatten stor respekt och tillit till spelets regler. Dvs att man tar meningsskiljaktigheter på rätt sätt. 

Den grundläggande värderingen och normen i ett demokratiskt sammanhang är just det, för oss folkrörelsemänniskor, att få lov att delta i beslut på fria premisser. 

När jag själv blir i affekt

Jag själv krockar rejält med exPOSK och Frimodig kyrkas (FK) agenda just här och blir till och med förolämpad. Missförstå mig nu rätt. Som demokrat tycker jag mycket om personerna med dessa åsikter, flera är vänner och många andra hyser jag stor beundran för, men inte för den här åsikten. Det är själva rättigheten att få tycka så som på något sätt blir ställd under proposition och det blir glöden i min kamp. 

För en person som kan sin arbetarrörelsehistoria är det också svårt att ta till sig kragarnas uppmaning till ”sunt förnuft”. Det blir en association naturligtvis till väldigt borgliga åsikter. Skattebetalarnas förenings tidning heter Sunt Förnuft och borgliga debattörer har genom årtionden stått för en linje där man vill avpolitisera frågor som man vill mena är opolitiska. 

Så klart att vänner med hjärtat till vänster har svårt att höra annat än att överheten förminskar folket när man sätter språkbruket i den kontexten. 

Att problematisera grunden för varandras engagemang

Själv tänker jag att POSK m fl givetvis, varandes ett opartipolitiskt alternativ, rymmer alla färger, men också precis som alla organisationer byggt en kultur. Vad man enskilt menar blir svårt att föra i bevis eftersom man som grupp bedöms generellt och på hur röstningar och åsikter tidigare landat. 

POSK och FK har också drivit en hård argumentationslinje (alla poskare över en kam här, förlåt till dig som enskilt tycker annat) om att min typ av engagemang är dåligt för kyrkan. Dåligt i den meningen att jag förhåller mig till en större ideologisk berättelse som jag delar med andra i en gigantisk internationell rörelse (a k socialdemokratin). Detta är en essens för gruppens existensbevarande. 

Visst handlar detta också om synen på kyrkan och kyrkans identitet och roll i samhället. Detta berör värderingar och grundfundament för vad kyrkan är. I det här fallet vart man lägger sin betoning och vad det får för konsekvenser. Det är inte så att vi inte delar samma bas i stort, för det gör vi, men vissa aspekter vill vi sätta lampan på som kritiska för kyrkans liv. 

Tack och lov handlar demokrati om att samarbeta och komma överens. En skicklig demokrat lyssnar och söker samförstånd. Genom att fokusera olika delar kan man hitta helheter tillsammans. Så länge analysen om vad som behöver utvecklas och varför inte skiljer sig åt som motsatser finns det alltid möjligheter. 

Tillbaka till det strategiska huset och tonen i debatten. Inte mycket har handlat om kyrkans mission och uppdrag förutom i debatten mellan SD och folkrörelsegrupperna. Här har man väsentligt skilt sig åt. SD önskar ändra på kyrkans vision, kyrkans uppdrag och kyrkans värderingar om hur vi agerar och uttrycker oss i vår samhälleliga och kulturella kontext. 

Rådande intendent med ödmjukhet

Naturligtvis förstår jag också att vi socialdemokrater och andra folkrörelsebaserade nomineringsgrupper i mångt och mycket varit med och definierat både grunden, uppdraget och riktningen för Svenska kyrkan under decennier. Det är lätt att bli synonym med rådande ordning och behöva utmanas för att klara nytänkande. Det är därför man inom politik (beslutsorgan som avgör riktning) behöver en vital opposition.

Men Jesus då?

Men det finns en viktig skillnad inom kyrkan som ibland verkar ställd under proposition eller åtminstone tvekar våra motståndare på om vi kyrkopolitiker håller detta för sant. Nämligen Jesus. Det kan man vara helt trygg med att vår tro och lära inte är upp för beslut. 

I kyrkans värld är nämligen ansvaret tudelat och gemensamt. Vi har en folkkyrkotanke (finns många aspekter, men detta är en) som ger nästan all teologisk makt och inflytande till våra biskopar. Läran är till och med lagstadgad. Den är luthersk evangelisk och episkopal OCH en demokratisk folkkyrka. 

Denna basala förutsättning verkar ibland i kyrkodebatten ändå tas fram som något som förtjänar sitt fokus. Frimodig kyrka gick bland annat hårt åt alla andra om att Jesus skulle vara kyrkans centrum. Vi andra reagerade med ??? . Anledningen till att den strategin som valfråga inte flyger är för att det är en självklarhet och den ram vi har enligt både lag och lära. 

Frimodig kyrkas åsikter debatteras självklart livligt inom kyrkomötet. Deras hållning får nämligen konsekvenser i vilken mission och vilket hur de anser att kyrkan ska ha. Även om vi är överens om Kristus plats så är vi inte överens om vad det får för konsekvenser i vilka frågor som ska debatteras och beslutas. 

Snart tillbaka till kyrkomötet

Om några veckor är det den här mandatperiodens sista kyrkomöte. Då ska jag möta de människor från olika nomineringsgrupper och stift som jag under fyra år umgåtts med och diskuterat beslut och vägar framåt. 

Jag uppskattar så många av dem för deras klokskap och vishet men också goda förmåga till samverkan, beslutsfattande och förhandling. Kyrkopolitiker är enligt mig några av de skickligaste politiker vi har för den kultur vi har i kyrkomötet hjälper oss att ta fram det bästa i oss. 

Jag ser fram emot att diskutera vårt strategiska hus olika delar och aspekter och ska glädjas åt vänskap över nomineringsgruppsgränserna. För vi delar på ansvaret för kyrkan. Den synen är vad som är att vara demokrat. Och det är vi alla. 

Vägen till ett ja

Jag kliver in i ett kök och möter det unga paret. En kvinna som drömt om sin bröllopsdag sedan hon var liten. En man som gärna gifter sig, för att hon vill det. De älskar varandra för man kan vara sig själv. Jag dricker mitt heta te. Lyssnar och känner in. Katterna kurrar i famnen på mamman och svärmodern bredvid mig. Det är fyra dagar kvar tills jag ska viga dem och ceremonin kommer vara en återspegling av en dröm och en start på något nytt, fullt av förväntningar.

På vägen hem ringer jag en kvinna som sökt mig under dagen. De vill gifta sig nästa vecka, lite akut så där, hemma i lägenheten. Hennes sambo har blivit svårt sjuk och snart tar behandlingen över. Vi pratar kort om vigseln. Det är mest en formalia, men visst känns det tryggare inför framtiden. Jag säger att jag gärna kommer även om tiden vi fann blev inklämd mellan annat. Mitt förordnande känns som en akutbil. Kan inte bli mer meningsskapande.

I helgen hade jag min första vigsel. Det var mina älskade vänner som gifte sig. Jag förberedde ett tal som bar referenser från deras 23 åriga liv tillsammans. Som ett nät av ord som lades runt omkring dem. Inte ett öga torrt och inte en själ oberörd. Att få väva deras stund tillsammans med dem var oerhört starkt. En ära som gjorde mig enormt stolt. Deras dag men likafullt ett av mina minnen för livet.

Vi har olika vägar till ringar som växlas. Vi har olika skäl till att förenas i en helhet. Men att få stå där mitt i det ögonblicket och förklara ett par som en enighet i fri gemenskap det är enormt meningsfullt, på ett personligt plan. För man förstår att där står tiden still en stund. Deras ja kommer eka i vardagen. Skrivas i skrift och befästas i upprop.

Det finns mening i riten som ingen kan ta ifrån den. Just den här så full till bredden av löfte, kärlek och förhoppningar. Stå mitt ibland den är som att befinna sig på en varm och skön sommarstrand, även när molnen hopar sig. Att få viga är därför en ynnest. Vägen till ja stannar vid frågan. Därefter är allt fullbordat.

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Kvällsvard med matupptäckaren Uma

Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa. 

Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då. 

Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska. 

Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till. 

Andra dagen. Ny som chef för digital transformation i Stockholm stad

Jag hade kunnat haft en bättre start. Jag jobbar ju ändå på en fd IT avdelning. Men det här med att ändra lösenord kan vara svårt, uppenbarligen. Igår var första dagen tillbaka på jobbet från min föräldraledighet med mitt fjärde underverk. Det var också första dagen på uppdraget som chef för verksamhetsutveckling och förvaltning av digital utveckling. 

Vår enhet rymmer dryga dussinet medarbetare just nu och vi huserar på avdelningen för digital utveckling på stadsdirektörens förvaltning, Stadsledningskontoret i Stockholm. Stadshuset är vår bas och hela huvudstaden vårt ansvar. Vår avdelning ska stimulera, stödja och underlätta den digitalisering som stadens verksamhet går igenom. Vi är med nödvändighet med ena kroppshalvan i framtiden, utforskande och nyfiken och med den andra sidan har vi örat mot verksamheterna inlyssnande deras och medborgarnas behov. Vi ska tjäna dem samtidigt som vårt ansvar är att navigera mot nya tider. 

Så är det i mångt och mycket att vara chef också. En klar anledning till varför jag tycker så mycket om det. Man lyssnar in, man krokar tag om medarbetarens insikter och kunskaper och så leder man framåt. Tar ansvar för att ha siktet på uppdraget. Skapar god stämning och hög grad av trivsel. Det ska alltid vara gott att gå till jobbet. 

Men lyssnande tar tid. Därför kommer jag ägna större delen av min första tid till det. Vi ska som ny enhet (startades i juni) lära känna vårt uppdrag och vårt sammanhang och inte minst varandra för att kunna bli så effektiva och precisa som man behöver vara i en snabb och föränderlig värld. 

Digitalisering är på mångas läppar och medborgare, besökare och företag stället krav på den offentliga verksamheten att leverera service och tjänster anpassade för tiden. Ny teknik utvecklas i hög takt. För att matcha det behöver man kunna tänka stort och smått, vara modig och försiktig, tänka strategiskt och ta tillfällen i akt. Jag kan inte tänka mig ett roligare fält att få verka inom. Dessutom i Sveriges främsta organisation för digitalisering under ledning av vår CIO-superstar Ann Hellenius. Jobba med och för henne är en riktig välsignelse för mig. Men det är en helt annan bloggtext! 

Digi-on My friends ❤

Undret i ett leende. Vi behöver alla ett varmt socialt klimat. 

Allt verkar vara sig likt på pendeltåget. Alla är lika med sina telefoner och fjärran blickar. Låtsas som om alla dessa potentiella möten med öden inte finns. För visst är det så vi gör, av ren självbevarelsedrift.  Som social varelse skulle det vara otänkbart för vår hjärna att ta in alla dessa människor. Så vi sluter oss in i vårt eget och skärm- eller fjärrskådar. 

Det är också i viss mening kulturellt att stänga ute de sociala intrycken. Men inte helt och fullt. Över hela världen möter man variationer på samma fenomen. Fast i Sverige verkar vi extra frånvända. Det är knappt att man säger tack om någon gör plats för en. Det tar det nödvändiga i den sociala avskärmningen till en absurd nivå. 

Har ni känt blicken i affären, exempelvis, när någon står indignerat i tystnad och undrar om det är fel på ens ögon i nacken? Har ni haft den där dansen när man är på väg att krocka med en annan person och man väljer samma väjningsstrategi? I bästa fall skrattar man generat ihop. Vanligtvis är man besvärad av störningsmomentet i ens frammarsch. Störd av att behöva integrera socialt. 

Inte heller säger man hej till personen på parkbänken. Det kanske inte alltid är så konstigt, men märkligare blir det när parkbänken är soffan hemma hos goda vänner och människan på den är en av de andra gästerna. Förvisso okänd förutom den gemensamma nämnaren. Inte alla hälsar i den situationen heller. Den isolerande strategin fortsätter. 

Härom dagen hörde jag också om ett möte mellan två i ett större sammanhang. Hon kom in i samlingslokalen. Där inne var det redan folk. Han befann sig i blickfånget från dörren. Hennes ögon mötte hans leende ögon som de första i rummet. Han hade det trevligt med de omkring. Han höll blicken i hennes tills det precis var dags att säga hej. Då slutade han le och sänkte blicken. Ett undvikande i ett skört läge. Precis där känner man sig som mest ovälkommen. Ett fenomen som ibland säkert kan vara en vald strategi, men som allt som oftast bara är en bristande  social kultur. 

Jag önskar ofta ett varmare klimat. Jag vill ha leende människor runt omkring mig. Jag vill att de som redan är på festen varmt ska välkomna den nyss inträdande gästen. Jag vill ha ett ”ursäkta mig” i affären och ett ”tack” och ”ha en bra dag”. Jag tror sådant också påverkar de djupaste värderingarna som vi har om varandra. Ett varmare samhälle kanske börjar med ett god morgon. 

Vi anlände precis till Centralstationen i stockholm. Jag låter mig forslas med i strömmen uppför den gigantiska rulltrappan. Korsar gångvägen och undviker kollisioner. Jag möter en äldre kvinnas blick som åker motsatt riktning. Det är som om vi kommer av oss. Hon ler. Jag ler. Försynt liksom. 

Nu travar jag fram i en ruggig septembermorgon. Huvan djupt nerdragen men varm i sinnet. Försynta leenden gör också underverk. Jag ska hålla upp dörren många gånger idag.