Alla inlägg av callenberg

Bloggen som gör en Callenbergare...

Elva minuter mellan varje

Det är på gång nu. Värkarna kommer och går. Det är nu elva minuter mellan varje värk och än så länge är de pratbara. De varar i ungefär 45 sekunder. Precis nu slog klockan om från 23.59 till 00.00. Bebisen kommer troligen att födas den 17 januari 2017. Nu ber vi eller håller de tummarna vi har för att allt kommer gå bra! Man är fri att välja sätt :D.

Fick en underlig tanke idag eftersom jag förstått att det närmar sig leverans inom något dygn. Jag kommer sakna att vara gravid. Det var med lite sorg som jag strök handen över magen. Snart har vi gjort vårt som fabrik. Märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sakernas tillstånd. Och nu, snart 41 veckor senare, är gravidhyddan en del av mig.

Givetvis kommer det något bättre. Ännu ett älskat barn! Det är dock så att detta är sista gången och det kräver sin eftertänksamhet. Ja, att det är sista gången får nog ändå påstås med eftertryck. Vi, jag och livmodern, vi är klara nu. Det har varit fint att få bringa liv men ingen dans på några rosor. Tacksam för att den här sista gången fick bli så bra.

….värkpaus…..     🙂

Pojkarnas graviditeter fick mig att avsky tillståndet. Bäva inför att hamna där igen. Inte nog med de kroppsliga smärtorna och fysiska åkommorna som yrsel, illamående och massa viktuppgång. Det var också den psykiska dimensionen. Jag var deppig när jag väntade dem. Inte lycklig alls och hade svårt att hålla emot negativa känslor.

Den här gången har kroppen varit stark, vikten hanterbar och psyket euforiskt, lugnt och tryggt. Som en gås har motgångar och stress bara runnit av. Jag har inte varit oberörd, jag har bara varit stabil som en klippa. Det liknar mycket den graviditet som jag hade med Ebba. Det här med hormoner är därför intressant. Det finns ingen forskning som jag har hittat som stödjer det, men visst finns det röster som säger sig ha upplevt det samma – att det är skillnad på hur kroppen reagerar på att bära pojkar eller flickor i sin livmoder. Eller så är det det allmänna tillståndet i livet som spelar större roll än vad man tror.

Tacksam för att det varit fina snart 41 veckor så lämnar jag nu över skeendet i livets famn, det jag vill kalla gud, och tackar för alla de bebisar som jag fått ge liv. Nu börjar nästa skeende i livet strax, det där efter barnafödande, men först: förlossning.

 

 

 

 

 

Hibiskus Malawi och benkrokar runt en mamma

Ruben önskade sig en egen blomma. Han tyckte om de fina buketterna som jag fick när jag fyllde år men ville ha en egen på sitt rum. En eftermiddag gick vi till torgets blomsteraffär och stod bland hyllor av rosa blommor och blänkande krukor och valde. Han pekade på en Hibiskus. ”Den blomman har jag alltid älskat”, sa han.

Blomman packades in noga, Ruben tryckte ok på kortmaskinens gröna knapp. Blomsterhandlaren gav honom goda råd för hur han bäst skulle ta hand om sin blomma. Ljus, vatten, näring och beskärning. Han tog blomsterpaketet i famnen och vi gick med lite mer stolta och lite större steg än bara för en stund sedan.

Nu vattnas blomman som står i hans fönster då och då. De präktiga knopparna har slått ut och blommorna har börjat spira i all sin prakt. Det är en stolt blomma hos en kille som snart ska bli storebror. Även hans knoppar håller på att brista. Liksom i den välkända dikten gör det ont.

När liten blir stor händer så mycket. Det är inte en förändring från en dag till en annan. På det sättet skiljer det sig från blomman. Det är inte en förändring som är givet konstant. Det man lärt sig ena dagen och överraskat omgivningen med kan man mycket väl behöva lära om ett tag senare. Att knoppa som människa är snarare som att smaka på solljuset ena dagen med fullt utställda kronblad för att nästa dag sluta sig igen runt tryggheten som fanns igår. Två steg fram och ett steg bak. Ibland ett steg åt sidan. Samtidigt är anknytnings- och utforskandesystemen igång. 

Ruben och jag, vi tankar tidigt på morgonen. Det är möjligtvis då han kompenserar för sina steg framåt. Han tassar in till oss och kryper ner så nära. Han viskar söta saker och jag pussar hans mjuka kind och viskar tillbaka att han är underbar. Efter en stund snurrar jag ett halvt varv för att somnar om. Innan sömnen återigen tar mig så känner jag ett ben komma över min rygg som en krok. Det är en fyraårings mammakrok. En bror som behöver ha lite av fästet kvar hos mamma. Det är så välkommet.

Han ska få ha den kroken kvar även när han träffat den lilla tös som han blir storebror till. När hon är här och tar platsen i famnen för att ladda sin trygghet så ska han fortsätta få ord i sina öron viskade. Men tiden och situationen kommer obönhörligen göra honom större. Relationen till en liten syster kommer göra sig påmind också för honom. De nödvändiga stegen framåt kommer komma och alltför snart, om några år, är kroken ett kärt minne. Ett minne som likt en hällristning är tatuerad i våra hjärtan och fortsätter att göra sig påmind, om än i annan form.

För 18 år sedan kom mitt första barn till mig. Hon krokade sina små, men långa ben vid min kropp under många år. Plötsligt upphörde de fysiska krokarna och ersattes med de mentala. Även hennes knoppar smärtade och vissa perioder i vårt liv har vi fått vattna och gett mycket näring. Andra tider har vi beskurit och kämpat. Bytt kruka och duschat av dammiga blad. Alltid har nya blommor kommit och vi har kunnat njuta av dess skönhet. Att växa upp och ifrån sin barnamamma till en ny relation är vackert, stundom smärtsamt, och kräver sin omsorg med ljus, näring, nyplantering och många krokar.

Just nu är vår underbara 18-åriga blomma i Malawi på skolresa. Hon är borta i tre veckor. När vi skulle skiljas åt var det känslosamt. De sista dagarna var många krokar ute och hakade i mellan oss. Hon visste att allt skulle vara annorlunda, på så många sätt när hon kommer tillbaka. Ruben och Hugo har blivit storebröder och hon storasyster på nytt. Hon har fått leva i en by bland medmänniskor som har en bråkdel av det materiella välstånd och livschanser som hon omger sig med. Hon har fått leva mitt i en annan tradition och kultur och fått vara ny inför livets mening. Fler knoppar har fått växa och säkert har en del omvälvande beskärning fått ske. Att möta andras livsvillkor ger näring för den jord man själv spirar i.

I Malawi finns det gott om Hibiskusblommor. Man gör te av dem. De är rosa, gigantiska och vackra. I några skolor lär sig eleverna hur de ska skörda och torka pastillerna, som har en smak av citrus. Det är lätt att bli förtjust i Hibiskusplantan. Den är hoppfull och har mycket att ge. Just nu så ramar den in vår familj. Ruben vattnar sin blomma som han älskar och Ebba får vandra runt bland meterhöga likar. Och rikast är kanske jag som får ha dessa snart fyra barn att krokas med.

PS: I England har en mönsterkonstnär låtit sig inspireras av den vackra plantan och tagit fram ett mönster som heter Hibiskus Malawi. En annan slags skildring av livet och landet Malawi. ”It is a tree of life pattern with fruits and flowers, but take a close look at the leopard marks spicing up the vines and the zebra stripes making this linen rayon cloth a feast for the eyes.”

Vakuum och nyttobrist som bara en dagledig kan uppleva

Vårt hus har två tak. När det byggdes så lades ett plattak, så som ritningen och tidsandan (sent 60-tal) påkallade. Efter ett tag ångrade sig ägaren och byggde ett sadeltak ovanpå det platta taket och med stora överhäng som följd. Det gör att vi har två tak och huset är knäpp tyst. Igår var det storm ute. Vinden ven och piskade, men här inne. Här var det tyst, tyst.

Att sitta här i tystnaden och vänta, det är därför lite som att befinna sig i ett vakuum. Jag blir liksom lika sysslolös själv som det är tyst här. Det är fascinerande. Det griper tag och tiden går.

Hundens andetag. Mina andetag. Mina fingrar på tangenterna. Någonstans från djupet av huset hörs ett litet brum. Det är värmepannan. Husets andetag. Vi andas tillsammans. Min mage kurrar. Vigos mage hundkurrar den också. Elementen bubblar ibland. Det är vi som lever ihop.

Att vara dagledig är ett tillstånd som är lite konstigt. Man är per definition med sig själv, hemma, hela dagen. Det är ljust ute, man vet att människor går till arbetet och har möten med andra människor. Men man själv är i ett innanförskap utanför det där. Det är svårt att inte bli mörk till sinnet. Uttråkad och lite vilsen. Som dagledig har man ett diffust ansvar för huset. Ja den där kroppen av sten, trä, vatten och el som man andas och lever med. Det är det som är ”jobbet”. Att vistas här och se till att det ser lite bättre ut än det gjorde efter frukosten. Att det hänt något med tvätten typ. Man behöver se till att det finns någon slags rörelse.

Just nu är sängarna fortfarande obäddade, och jag känner mig onyttig. Som att min plikt som hemmavarande och dagledig inte riktigt har uppfyllts.Jag sitter här i tystnaden och lyssnar på hunden och huset. Läser på nätet. Skriver lite diffust ibland. Raderar. Måste ju göra något… Stannar upp igen. Njuter kanske i någon mening. Men fullkomlig njutning blir svårt av detta varandet.

Det behövs rörelse runt en människa och interaktion med henne. Att vara nyttig! Inte för att någon kräver det av mig, förutom normen möjligtvis, utan för att det är omöjligt att gå en hel förmiddag och göra ingenting och få tillfredsställelse med livet. Om ingen skillnad eller rörelse kan skönjas trots att tid har förflutit. Har man levt då? Utan skapelse eller interaktion så är det som att man lever, men på ett slags paus och i ett vakuum.

Det som saknas är min röst och mitt möte med en annan människa. Eller skapandet av något för någon annan. Det är vad jag saknar. Det är som om att mitt vakuum är som i den där skogen där en pinne knäcks i tystnad. Eftersom ingen lyssnar. Så jag samtalar med hunden. Ja han svarar ju inte, men jag ser att han hör mig. Jag sätter på radion och nickar med. Skrynklar pannan ibland. Bäddar sängarna och torktumlar Rubens lakan. En timme senare landar jag igen i soffan och njuter lite…. av att vara dagledig. Känner ändå känslan av nyttan komma. Det är lite mitt knark. Inser det och inser varför jag tycker det kan vara långtråkigt att vara föräldraledig. Eller fruktan över att bli arbetslös.

Snart är det dags att hämta barnen och innan dess ska jag passa på att sova på soffan. Jag är ju ändå höggravid (40+2 idag). Utanför ser jag hur vinden viner i tystnad. Jag lyssnar och hör hundens andetag, husets och mitt. Vi tre i väntans tider.

bild-2017-01-12-kl-13-33

Att vänta. Den existentiella prövningen att gå från rädsla för lidande till tillit till livet

Mycket snart ska vi genomgå det där crescendot som tillhör en graviditet. Idag är det vad som kallas ”beräknad förlossningsdag” (BF). 40 fridfulla veckor har gått. Men här kommer ingen bebis idag.

Att gå här hemma och vänta barn. Det är existentiellt. Att vänta på att kroppen ska ta över. Att kontrollen över livsskedet då ska tillhöra mina muskler. Att ha tillit till att det ska gå bra. Det är existentiellt. Det utmanar mig och jag lär mig av det. För tankar går att kontrollera, men kroppen, den är kopplad till en annan våglängd. Det är livet som har sin gång.

Men att släppa på kontrollen är inte enkelt. Inte heller att erkänna vad som skrämmer. Under de senaste veckorna har jag haft ångest om nätterna över förlossningen och över rädslan för att något ska hända det lilla barn som jag har i magen. Det är inte ovanligt att den oron är stark de sista veckorna, jag känner igen det från mina tre tidigare graviditeter, men den här gången tog det överhanden. Det höll mig klarvaken flera timmar varje natt. Jag lyssnade inåt med skärpa. Lever hon? Är allt som det ska? Jag kände oro inför det som väntade. Kommer vi klara det tillsammans? Nu har jag lärt mig att kontrollera de tankarna. Det krävde ärlighet och koncentration. Och mod. Till att börja med handlade det om att erkänna rädslan och försöka förstå vad den innehöll och betydde för mig. Också när natten var över.

Jag var livrädd för lidande och död. Precis så primitivt och grundläggande. Min kropp regerade med vakenhet. Också ganska naturligt. Om nätterna var känslan att jag var som tryggast när jag var som mest vaken, spänd och alert. Givetvis påverkade detta mina dagar enormt. Sjukt trött och olycklig genomled jag dagarna då jag varit vaken som mest om nätterna. Oron fanns kvar i kroppen som ett minne som tankarna försökte rationalisera och ta bort. Det gjorde ju bara rädslan, och oron, starkare.

Så jag bemödade mig att erkänna rädslan istället. Se den för vad den var. Jag bestämde mig för att sätta ord på den och ringde MVC och därefter förlossningen. De ville att jag skulle åka in på kontroll. Jag åkte in till förlossningen och fick höra på bebisens hjärtljud och fick se hennes rörelser. Allt var bra. De tog också prover på mig för att se att jag inte mådde fysiskt dåligt på grund av någon infektion (var helt slut). Alla värden var superbra och bebisen mådde prima. Mitt fysiska mående hade helt enkelt med min sömnbrist att göra. Och den med min oro över död och lidande.

Därefter grät jag över oron och sorgen. Lät det komma över mig. Ta över mig. Det var lättande och läkande. Jag kunde släppa taget och se rädslan eftersom själva oron blev existentiell och inte rationell. Bebisen mådde ju hur bra som helst! Och ärligt talat, så även min kropp. Men mina tankar mådde inte bra. Och de fick jag försöka ta hand om genom att ge dem uppmärksamhet. Och det lilla jaget där inuti. Hon behövde tröst.

Det positiva med sätta ord på rädslan och känna ut känslan är att den får ett erkännande. Man möter eventuell skam och den får också ett sammanhang och konturer. Man kan förhålla sig till det då. Bli klar liksom. Sortera. Sorgen och rädslan som jag tog ut i förväg hjälpte oss inte att förbereda inför förlossningen. Men att se den hjälpte mig massor. Ja, jag var orolig. Jag var livrädd. Är rädd. Det är ok! Att lämna sig till sitt öde är existentiellt smärtsamt. Jag älskar mina barn och mitt liv så mycket att bara tanken på att något skulle hända…. Det tar musten ur mig. Uppenbarligen. Men lösningen är inte att låta det definiera livet.

Jag kunde lämna orons krampaktiga grepp med det. Acceptera att den fanns där och leva med den istället. Jag behöver inte bekämpa den längre. Bebisen behöver inte oron heller. Hon behövde en mamma som sov. Alla de runt omkring mig behöver den inte. Det är plågsamt att leva bredvid en orolig höggravid kvinna. Vi behövde alla istället tillit och tro. En ny tanke tog över: vi förtjänar att må bra. Jag tror vi föder lättare då.

Jag bestämde mig att min nattliga oro och med den tillkommande ångest skulle hanteras med knep hämtade från KBT efter att jag träffat mina vänner på trettondagen.  Jag vet ju, som den beteendevetare jag är, att kroppens skeende kan jag inte påverka. Men tanken äger jag. En av mina vänner sa till mig, när hon hörde om mina nattliga plågor: ”men så där ska du inte behöva ha det”. Bara så sa hon. Hon hade så rätt. Det var nyckeln och det mantra som jag valde när jag gick och la mig på kvällen. ”Så här ska jag inte behöva ha det. Barnet mår bra, och vi alla kommer må ändå bättre om jag sover gott om nätterna”.

När jag sedan vaknade återigen runt 02 så upprepade jag mitt mantra. Tänkte på min rationella och kloka vän och styrde tankarna till det tröstande och säkra lugnet. Så här ska vi inte behöva ha det. Sov gott. Och jag sov. Dagen därpå vaknade jag till sköna små röster som sjöng ”ja må hon leva” och som kom in med ett stort paket inslaget i teckningar. En skapelse! Jag firade min födelsedag omgiven av värmande vänner och familj. Jag blev ett år äldre och hade bestämt mig. Nu lever vi igenom dessa väntans dagar och låter kroppen få göra sitt. Jag överlämnade kontrollen till livet. Hur jag bemöter det kan jag styra och jag lovade mig själv att bemöta det med tillit, öppenhet och lugn.

Rädslan blev min lejdare och vän. Jag sover gott om nätterna. Tillsammans sitter vi nu här på BF-dagen, jag och rädslan i soffan med hunden vid vår sida och låter oss skrämmas av OA på Netflix istället, med oansenligt mycket frukt som konsumeras och känner hur lilla dockan sparkar där inne. Snart så. Snart så ses vi. Till dess låter vi nuet ha sin gång.

Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.

Att hitta sina grundläggande värderingar är att hitta en skatt för välmående.

Jag har ägnat mig åt att hitta de värderingar som är viktigast för mig och min livshållning. Det har varit en mycket intressant resa. Jag gjorde det i den utbildning i ledarskap som jag var del av under 2015. Tillsammans med närmare tio kloka och imponerande professionella ledsagades jag igenom kursmoment för kursmoment och fick slita med att pröva och finna vad som var viktigt. Vi varvade detta med att se hur vår tid spenderas och hur den disponeras bäst i något som vi kallade för time management. Syftet med det här var att bli bättre ledare, bättre chefer, genom att förstå vad som är våra egna drivkrafter för att kunna förstå andras. Syftet var också att hitta sätt att effektivare jobba med den tid vi har, så att vi förblir hälsosamma och hållbara.

Av en händelse fick jag möjlighet att titta tillbaka på mina värderingar. De fungerar som ett lackmuspapper för att se om livet är fullgott. Mina fyra viktigaste värderingar är att leva autentiskt, få navigera, vara i det som jag kallar rummet och befinna mig i agape. Jag har givetvis min egen förståelse av dessa värderingar. De har vridit och vänts på en hel del. De har under den period som de togs fram bytts ut och prövats. Ofta har jag reflekterat över i hur stor utsträckning som jag lever mina värderingar och om jag skulle ta ett steg, ett litet litet steg på förbättringsskalan – vad skulle jag göra då?

Den lilla övningen är så sanningssägande. Kopplar direkt upp mig mot verkligheten. Jag kan också i min reflektion över mina värderingar se om det är något som skaver. Är det kanske så att jag behöver kompromissa med dem? Är det så att någon av mina värderingar står i kontrast med andra värderingar som jag just nu verkar låta dominera min tid? Är det något som jag kan, vill eller bör göra något åt? Ja, dessa och andra frågor ger mig något så viktigt, och i bland sällsynt, som hanterbarhet och begriplighet i livet. Det ger också mening. Och så i ett slag har vi fått fatt i det som kallas för KASAM av sociologen Antonovsky. Kasam står för känsla av sammanhang.

Om Antonovsky har rätt så är KASAM ett mått på tillfredsställelse och verkar positivt för att mildra stress.  När vi förstår vår omvärld, när den upplevs som strukturerad och fattbar, då tycker vi den är begriplig. När det känns som om vi klarar av det som vi möts av i vår omvärld, då är det hanterbart. Meningsfullhet kommer som ett brev på posten då vi står inför något som engagerar oss, som stämmer med våra värderingar.

Mitt cirkelresonemang för mig fram till att värderingarna gör att vår känsla av sammanhang stärks. Genom våra värderingar får vi ovärderliga resurser till vårt välmående och vår förmåga till självledarskap. Jag kan bara intyga att så är fallet. Det är gott att veta vad man är byggd av och vad man drivs av. Det var inte helt lätt att finna ut den, men det var verkligen mödan värt. På köpet har jag fått fantastiskt fina vänner inom andra branscher som jag inte kommer sluta att beundra även om vi drivs av mycket och många olika saker.  Förutom dem så har jag blivit en tydligare ledare och jag är övertygad om en bättre chef den gång jag får ett nytt sådant uppdrag.

Här är en länk till den hemsida som de utbildningar i ledarskap som jag gått de senaste åren hos Per Hugander på IERO.

Det är ingen tråkig dag. Det är en frihetens livsviktiga dag.

Idag är det långfredag. Den enda riktigt traditionellt svarta dag i vår kalender. När jag var liten skulle man ha tråkigt en dag som denna. Det var lite svårt att helt förstå som liten. Det är det kanske fortfarande för många av oss. Lite rebelliskt vill man ändå ha lite trevligt eller göra något för sig själv, inte sant? Tyvärr kanske lite för rebelliskt och för lite med anknytning till vad dagen faktiskt handlar om. Det är en dag med ett mycket viktigt budskap om friheten och den rätten, och att få göra vad man vill och vara den man är.
Varför då? Jo, för den historiska och vidriga händelse som hände den där dagen för över 2000 år sedan på Golgata var början på en berättelse som upprättat människor och som borgat för det som vi idag känner som en mänsklig rättighet. Rätten att vara lika värd som någon annan. Det är också en dag som är viktig för den rörelse som sattes igång i Jesu namn. Den om att finnas till för att ge kärlek till sig själv och andra, likvärdigt och förbehållslöst. Att tro att allt är möjligt, bara man låter hjärtat och kärleken få komma till tals och segra och friheten i att våga låta små och stora sanningar föras fram i ljuset. Det som kallas omvändelse. Så nog är det fel att ha tråkigt idag. För det är ju inte det det handlar om. Det är en dag för reflektion och eftertänksamhet. Och tacksamhet.
Det som hände på korset handlar om ett djupt offer genom död som förde liv till den frihet som finns för oss efterlevande. Därför ska man vara eftertänksam idag och kanske fundera på hur det där fruktansvärda oskyldiga lidandet som Jesus genomled ändå påverkat oss och givet oss. Det är en dag av tacksamhet i den meningen. Fast mitt i den tacksamheten får man lite av en klump imagen. Tänk att det behövs något sådant för att uppväcka människan till en ny era och en ny värderingsgrund? Låt det aldrig hända igen. Långfredagen blir så också en dag att minnas alla andra oskyldiga offer som görs för någon annans frihet. Att inte låta tanken snudda vid detta en gång om året. Det är, skulle jag säga, att missa chansen till en viktig förståelse av de mänskliga rättigheterna och chansen att låta lidande få en plats i vår livsberättelse. I ljuset av Bryssel och Paris blir det också en uppmaning till oss. Låt inte mörkret segra. Det är redan besegrat!
Utan Jesus död på korset och uppståndelse skulle berättelsen om hans offer för allas lika värde inte berättas och inspirera till godhet i en tid då en kropp inte var lika mycket värd som en annan. Utan hans död och efterföljande berättelse om hans visdom och vision om vårt uppdrag som människor hade mycket varit olikt. Utan den utmaningen av samhällsystemen och efterföljande revolution av vårt tankesystem som kom hade ingen renässans eller humanism kommit. Då hade vår tid troligt varit lika mörk angående mänskliga rättigheter som den tid som fanns innan och som varit sådan under mångtusenårig tid.
Långfredagen berättar vidare att vemodet behövs för att förstå vad glädje är. Långfredagens mörker hör intimt samman med påskdagens ljus. Allt detta är bara några perspektiv på långfredagen. Den här dagen inrymmer så mycket djup och mysterium. Det är som valv på valv kan öppnas till vad det är att vara människa med det här lidandet som utgångspunkt. Jesus sa, nu är det fullbordat. Var det så att genom sin död gav han liv till den kult som skulle göra oss alla likvärdiga? Var det detta som fullbordades? Om det var guds vilja så är det något att kontemplera över idag. Hur ser vi till att det offret lever idag?
Idag är ingen tråkig dag. Det är en av de viktigaste dagarna vi har.
Ett annat sätt att uttrycka det på är denna utmärkta långfredagsdikt av Semper Fi från poeter.se:
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.
En tro utan början
en tro utan slut.
För evigt det står
att kärlek överlever avund
och människans girighet.
Han som dog
han lever.
Han som ger tröst
Han som låter
den fattige
vara stor hos Honom.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat
Ett hjärta som blöder
blodet som är kraft.
Ett blod som är tro
på Honom.
Hos Honom
finns ingen överhet,
alla lika inför fadern.
Med sin död
förkunnar hans son liv.
Att vi kan leva i tro
inte bara på Honom
utan även i tro
på människans vilja
till kärlek och omtanke.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.

Ett kontroversiellt kommunpolitiskt program av den ”styrande minoriteten” i Huddinge

Sitter man som jag i kommunstyrelsen i Huddinge, så inser man att mandatet för ordförande Daniel Dronjak (M) är svagt. Man inser också att minoriteten, sexpartikoalitionen M FP C KD DP HP,  som leder i kommunen gör allt för att verka vara större än vad de är. Återigen märks behovet av vågmästaren Sverigedemokraterna. Det är de som bestämmer hur det blir – vad man än dristas tro, vad som än Moderaterna vill få det att framstå. Och de försöker.

Vid sammanträdet i mars 2015 kritiserades det kommunpolitiska program som Dronjak ville lägga fram. Programmet ansågs inte höra hemma hos kommunfullmäktige, eftersom det är ett politiskt program för ett par partier, men inte för en majoritet – och framför allt inte för en kommun.  

Programmet beskriver den politisk som sexpartikoalitionen,  tagit fram som deras plattform för mandatperioden. Den liknar socialdemokraternas Framtidskontrakt. En minoritets politikprogram behöver naturligtvis en majoritet i kommunstyrelsevärlden för att kunna antas. Det är därför det var kontroversiellt. Programmet innehåll nämligen de sex partiernas loggor och skulle egentligen behöva ytterligare ett parti för att vara ett program giltigt att styra efter. 

Problemen för Huddinge kommun är att inget förslag från den styrande minoriteten (M FP C KD DP HP) går igenom om det inte välsignas av Sverigedemokratetrna. Men SD är inte med i ledningen, så programmen blir uddlösa. SD upprörs av att bli uteslutna, naturligtvis, och gav Dronjak (M) en känga för det.

Det är så vi har det i Huddinge. Oppositionspartierna S MP och V kritiserar vid varje möte det svaga underlaget för styrning och lyfter ofta fram ordförande Dronjaks systematiska användande av rätten till att ha två röster istället för att förhandla och hitta breda uppgörelser.  Användandet av den dubbla rösten är en konsekvens av att SD lägger ner sin röst i de fall de milt vill visa sitt missnöje.

Ytterligare en anmärkningsvärd markering från sexpartikoalitionen var att denna minoritet, vars program i praktiken inte kan leda då stödet och mandatet inte finns, också använde kommunens grafiska profil. På så sätt kan det missuppfattas som något som är Huddinge kommuns tjänstemän ska följa eller något som alla politiker står bakom. Det är anmärkningsvärt, det är fräckt och det är på gränsen till lagligt. 

Lägg också till att det i kommunallagen inte finns något som heter Styrande minoritet. Kommunen styrs av kommunfullmäktige och nämnder, där styrelsen har en ställning som nämnd. Det är alltså inte som på riksnivå, där en minoritet kan leda via en regering. Motsvarande finns inte i kommuner. Det saknas en kommunal regeringsform och därmed blir styrningen som praktiseras i Huddonge fullt av rättsosäkerhet och många frågetecken. 

Huddinge centrum

Mästarens återkomst? Är det dags för de stora idéerna och plats för civilsamhället?

I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.

Dags att komma ut. Socialdemokraterna i Huddinge ska välja ny ordförande, och jag har tackat ja till nomineringar.

Det är valtider också 2015. Om än mycket mer blygsamma sådana. Huddinge arbetarkommun ska välja ny ordförande efter att Leif Nysmed har meddelat att han slutar sitt uppdrag till årsmötet. Leif har varit ordförande under lång tid och givit många fina år till arbetarkommunen, Socialdemokraterna i Huddinge.

Jag har fått frågan om jag vill ställa upp som kandidat till ordförandevalet och har tackat ja till det.  Föreningar och klubbar har nominerat mig, och det gör mig självklart mycket stolt och uppmuntrad. Men för att veta lite mer om mig och det ledarskap som jag kan erbjuda, så har jag sammanfattat mig något här nedan.

Jag valdes in som ledamot i arbetarkommunens styrelse våren 2012. Det har varit 3 spännande år i partiorganisationen i kommunen och jag ser att det finns en del som vi kan ta tag i. Inte minst kan jag använda mycket av min kunskap från när jag som kanslichef var med och ledde arbetet och utvecklingen av SSU-förbundet de senaste åren eller det jag har med mig från ett långt och aktivt föreningsliv inom olika delar av civilsamhället. Min bakgrund i en tidigare arbetarkommun, Uppsala, och som ordförande och ledare för en rad olika organisationer (Svenska kyrkan, Sankt Lukas i Uppsala, Uppsala Studentkår, KFUM Scout) gör mig trygg i uppgiften och ger mig många erfarenheter att ösa ifrån. (mer om min bakgrund kan du läsa om här)

Tankar om det vi behöver göra som jag är beredd att bidra med

Bland annat har jag med mig visioner och metoder, från tidigare uppdrag och arbeten inom civilsamhället, för att se till att det blir fler medlemmar i Socialdemokraterna. Det behövs ett erbjudande till dem som är nyfikna på oss, allt från dem som vill ge sitt stöd till de som vill vara mer aktiva. Vidare behövs en verksamhet som följer upp de mål vi sätter. Det är en stark partiorganisation som ger oss bra politikutveckling, starka och kompetenta förtroendevalda och inte minst goda förutsättningar för valvinster.

När vi samlas så skall det ge oss energi, det skall samla oss, skola oss men också utveckla oss som parti och vår politik.

Partiet behöver också ta ansvar för att utbilda och stärka de som tar ansvar för områdes och intresseföreningar och behöver se till att de utskott som verkar inom organisationen har vad de behöver i fråga om uppdrag, mandat och befogenheter. Som ordförande skulle jag lägga en del av min tid till detta.

Det finns en samtid och en framtid som vi behöver se vår roll och vårt bidrag till. Vad är det som gör Socialdemokraterna relevanta för väljare och för medlemmar? Hur kan media och kommunikation användas för att stärka den bilden? Vilka resurser har vi inom oss och hur kan vi använda oss av partidistriktet för att utveckla det? Hur kan vi ge förutsättningar för att utveckla Huddinge Nyheter och hur ska en hemsida för Socialdemokraterna i Stockholms läns andra största kommun fungera och bidra med?  Det är frågeställningar som jag tar med mig in i arbetet i styrelsen.

Vi bygger starkt inför kommande val

Socialdemokraterna behöver också vinna val. Valresultatet 2014 var riktigt bra för Huddinge Socialdemokrater, jämfört med andra kommuner. Men nådde tyvärr inte ända fram. Redan 2018 är det dags igen, och då behöver Socialdemokraterna komma till makten i Huddinge. Det finns mycket som är på väg åt fel håll och många delar som behöver en socialdemokratisk ledning.

Inte minst är förskolorna redan nu i ett förlamande tillstånd av platsbrist, kommunen saknar en fungerande prognostisering och planering av skolor, det finns en äldrevård som inte är likvärdig och en kommun som serverats till högstbjudande som ett smörgåsbord. Nu är det festbordet länsat och det är dags att bygga upp en av Sveriges största och potentiellt finaste kommun igen. Inte minst behöver Huddinge kommun bygga bostäder och utveckla sitt näringsliv och samverkan mellan högskola, forskning och arbetsmarknaden.

För att klara att vinna val behöver organisationen matcha de utmaningar som kommer i framtiden för en kommun i en storstadsregion. Det behövs satsningar på kommunikation, på politikutveckling och på att se till att vi har många bra personer, utbildade och taggade, för att ta över kommunen och föra den mot framtiden. För att klara det behöver man ett systematiskt kvalitetsarbete, roliga och stimulerande möten, fler medlemmar och aktiva klubbar. Och det arbetet är jag beredd att leda, om förtroendet blir mig givet.

Vem är då jag och vad kan jag bidrar med?

Min familj och jag flyttade till Huddinge 2011, så min bakgrund i vår kommun är inte lång, men har varit full av aktivitet inom partiorganisationen kort efter att vi kom till Trångsund. I partiet har jag varit med desto längre. Ett medlemsskap som från början kantats av ledarskap och deltagande i styrelser.

Som ledare är jag systematisk och målinriktad och jag når resultat genom att bidra med struktur och tydlighet, bygger starka team med gemensamma värderingar och god kamratskap. Så ser jag framför mig att också partiets styrelse i Huddinge kan ledas.

Jag tror också mycket på att ha roligt tillsammans. Det är glädje och värme som skall kännas när man kamperar tillsammans. inte minst i en folkrörelse. Kanske allra mest i en folkrörelse.

Socialdemokraterna i Huddinges verksamhetstema och mål för 2015: 

Tema Re:engagemang. Huddinge har en stolt tradition av medlemmar och framåtanda. Åren i opposition har skapat en lust till att ta rejäla kliv framåt. Med engagemang och utvecklat ledarskap vänder vi utvecklingen i Huddinge som de senaste åren gått åt fel håll. Som arbetarekommun bygger vi en partiorganisation som med fler medlemmar och ett stort engagemang är redo att vinna flera val i följd.  Vi är ett framtidsparti så väl i våra verksamheter som i den progressiva, reformistiska politik som vi kommer att bedriva. Temat: re:engagemang sammanfattar den ambitionen. Nu återtar vi makten och entusiasmen för socialdemokrati i Huddinge!

Målsättningarna för Socialdemokraterna i Huddinge är att 2015 ha

  • en långsiktig medlemsutvecklingstrategi för att genom metodiskt organisationsutvecklingsarbete; med studier, föreningsutveckling, möten, engagemang, nätverk och medlemsfokus, växa 5 % årligen.
  • stimulerat aktivitet i partiorganisationen; i dess föreningar, klubbar och nätverk, så att lokalt engagemang ökar och sprider socialdemokratiska idéer samt att Socialdemokraterna i Huddinge skapat arenor för medborgarsamtal och samhällsutveckling
  • stöttat och utvecklat de som har förtroendeuppdrag i kommunen, så väl ordinarie som ersättare i fullmäktige, styrelser, nämnder och bolag.
  • hög ambition om politisk utveckling och en erkänd framtidsanda för Socialdemokrater och för Huddingebor med möjlighet för alla boende i kommunen att påverka, ha politisk dialog och framtidstro för en av Sveriges mest växande kommuner.