Kategoriarkiv: Allt möjligt

What has this to do with my father?

Star wars filmen Rouge One återupptar frågan om den frånvarande pappan och ett barns hjältegloria om den fadersfiguren. Ett evigt epos som klingar välbekant. Alla minns vi ”I’m your father” frambrummat i ett vakuumeko från Darth Vader. En scen som får många av oss att tänka på det yttersta sveket. Den då barn och förälder står emot varandra, på var sin sida, och vill förintelse. Hur är det möjligt mer än i drömmar och i fiction?

Ja, möjligtvis är det något som också ockuperar våra tankar då och då under vår uppväxt. Det finns ett välbekant och hundraårigt begrepp som kallas oidupus-komplexet som psykoanalysens fader Freud var först ut med att beskriva i psykologiska termer. Den då barnet vill förgöra fadern, eftersom barnet vill ha modern för sig själv. Ett barn förgör med gråt och tandagnissel, så den effekten av Oidupus är ju inte särskilt dödlig, om än den barnsliga längtan.

Oidipus är dock en berättelse som är antik. I sitt original älskar sonen modern så till den milda grad att fadern inte bara dödas, utan sonen tar hans plats.

I andra klassiska urhistorier runt fadersgestalten kan också nämnas Abraham som offrar sin son Isak på ett altare. Som med höjd kniv är villig att genomföra offret. Som hindras i sista stund av en gudomlig ingivelse. Denna berättelse brukar exemplifiera tro. Att tro på en gud kan få en människa att göra ohyggliga saker, så har jag alltid tänkt om det dramat. Detta manliga exempel på tro har jag alltid tyckt är vulgärt. Ett starkare uttryck för tro har enligt mig kvinnor stått för, exempelvis den om sonen som enligt sin mor är guds barn och som räddade en hel värld från hierarkiernas tyranneri, för att ge ett exempel. Modern till humanismen, på tron till det godas kraft i människan.

Att kalla Maria för jungfru har för mig lite med barnalstrande att göra. Det har betydligt mer att göra med att hon var först. En jungfruresa i humanismen. Ett frö till en ny tid.

Ändå är det inte dessa modersbilder som vi som huvudsak producerar om och om igen. Vi diskuterar sällan med storslagna epos vad allt har att göra med vår moder på vita duken. Men i det lågmälda så finns hon alltid där. Även i oidipus-dramat så är hon ju allt som det kretsar kring. Det är relationen till moderns som bygger motivet till dådet.

I Rouge one är det likaså lätt att tro att det är fadern, Galen Erso, som är driften bakom Jyns kamp. Men minns då de första scenerna, när mamman i en bergsskreva satt nära sin dotters ansikte och fäste en berlock runt hennes hals, med orden: glöm inte kraften som finns inom dig. Därefter gick hon för att rädda sin man, blind av tro på att hon skulle lyckas, men dödades inför åsynen på sin dotter i sitt försök till rättfärdiggörande. Hennes kamp må ha präglat dottern mer än faderns frånvaro. Det är den kampen som väcks till liv i dramat. Precis som hennes mor före henne är hon villig att offra sitt liv för det godas skull. Som många kvinnor före henne. De må vara biroller i första anblick, men blir snart huvudsaken när man ser bortom det uppenbara.

Annonser

T+13: OSavslutning, mod och närvaro

20120812-233942.jpg

Ikväll avslutas OS i London. Jag kan tycka att OS alltid borde vara i London och att SVT alltid skulle sköta våra sändningar. Bosco borde alltid få designa truppkläder för tittarnas nöjes skull (Spanien och Ryssland bland annat). George Michael borde alltid sjunga i finalen. Det enda som det borde få finnas lite mer utav är friidrottstalanger i Sverige. Det får vi se fram emot till Rio 2016 – och att RGB får rida hem ett guld!

8 medaljer är ett bra facit för Sverige. Handbollsmedaljen krönte den svenska osinsatsen på ett utmärkt sätt. Det är riktigt vasst att ge Frankrike den match som de fick. All heder till deras vinst av Silver! För jag tycker att de vann ett silver – inte förlorade ett guld.

Visste ni att det viktigaste som handbollslagets coacher vill att spelarna skall ha inför en match är mod. De skall våga spela som om matchen är vilken match som helst. Det är lätt som spelare att låta sig påverkas av sammanhanget, motståndarnas status och yttre omständigheter. Därför krävs det mod att bara gå in och ge det bästa man har. De har också berättat om att laget har en speciell moralisk kodex just nu. Man vill det bästa för varandra och det bästa för laget. Det är schysst med den här typen av vinnarskalle och självförtroendehöjande inställning. Övertygad om att den förde laget så långt som till finalen. Den inställningen skall jag ta med mig imorgon när jag har vår stora grandfinal på niomånsders väntan. För imorgon sätter vi igång förlossningen!

Förutom mod och att vilja göra mitt bästa tillsammans med bebis och Per så skall jag ta med mig närvaro. Mod, lugn och närvaro. Ett oslagbart recept som kommer göra min upplevelse bra tror jag och som kan mota oro och nervositeten i grind.

Förhoppningsvis blir det inte ytterligare ett blogginlägg, utan att detta blir det sista i denna långa rad av inlägg på temat väntan. Det kan också vara så att det ändå är ett par dagar bort innan vi får träffa vårt lilla gryn och äntligen se vem denna person är! Låt oss hoppas att stjärnorna vill att den 13 augusti 2012 blir födelsedag för liten, efterlängtad familjemedlem.

T+11: en dag som berör allt och inget

Sitter här och funderar på vad som skall skrivas idag. För första gången sedan jag startade det här väntebloggandet har jag ebb i tanken. Testton i huvudet. Får inte fatt i någon tråd.

Det har varit roligt att ha den här bloggen så aktiv under den här väntan-på-barn-sista-veckorna-perioden. Det har varit kul att ha något att se fram emot och gå och klura på. Det har varit frigörande att få tycka till och skriva av sig. Det har varit härligt att se att texter också blir lästa. Vissa bättre än andra har också berört och väckt till tankar och diskussion. Hittills har det blivit 24 inlägg. 24 dagar i rad har det författats. Det kanske är ok att det är lite rörigt i skallen idag.

Mycket har hänt idag samtidigt som egentligen ingenting hänt. En lugn dag som puttrat fram med mycket lyssnande på radio. En hel del intryck, men också väldigt mycket lugn och ro.

Vi spenderade förmiddagen på Södersjukhuset med att lyssna på hjärtljud och göra ultraljud för att mäta fostervatten. Fick genomlida en hinnsvepning också av en doktor som nog hade sett en hel del gravida magar. Hon såg ut som en institution och kändes otroligt van vid vad hon gjorde. Allt såg så bra ut och vi åkte hem. På måndag sätter de igång om inget händer i helgen.

I väntrummet läste jag ”medicin och forskning” och deras temanummer om förtidigt födda. Väl hemma hittade jag ytterligare en debattartikel från förra hösten – denna gång i DN – på samma tema. De handlar om samhällets ansvar att ta hand om alla dessa överlevare. De beskrev de som klarade extrem tidig födsel och som idag har vuxit upp men som kämpar med en hel del problem och men som de fått med sig. Samhället måste ta ansvar för dessa överlevare som vi på ett otroligt sätt har kunnat och velat rädda. Deras liv behöver få det stöd och den förståelse som behövs, ansåg artikelförfattarna.

Jag håller med och tänker att det är en förändring och anpassning i vår sjukvård, skola och omsorgsapparat som måste till. En anpassning av samhället till de många 1000 överlevande barnen. Det ställer också frågan om hur man generellt tar ansvar för de medicinska framsteg som man i Sverige lyckas med. En räddad baby’s liv har många utmaningar framför sig när den skrivs ut från neonatalavdelningen. Men också väldigt många möjligheter som man måste hjälpa dem och föräldrarna att kunna ta.

Eftermiddagen gick fort. Vi sov och vi förberedde grillkväll med goda vänner. Lyssnade på Löfvens fina sommarprat i P1. Kan bli en fin statsminister av honom. Varm, kompetent och klok. Och modig för all del. Det är inte ett lätt uppdrag att ta på sig. Att leda ett parti. Tänk bara på stackars Annie Lööf som inte klarar sig så bra just nu. Magkänslan säger att hon grillas så hårt också för att hon är ung, kvinna och oprövad. Med Löfvens erfarenheter i ryggen skulle samma sak inte hända honom, dristar jag mig att tro. Det är ett sådant samhälle vi lever i.

Lyssnade också på radiokorrespondenterna om Syriens våld. Blir ledsen in i själen. En sorg som är enorm väller över mig när jag tänker på dessa traumatiserade, våldsutsatta, lidande och dödade barn. Klarar nästan inte att ta det till mig. Gör så ont. Men det är vår plikt att ta det till oss. Man får faktiskt inte stänga öronen även om det gör ont.

Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Det måste bara bli ett stopp. Funderar en stund på stordåd och att det är detta vårt samlade engagemang borde handla om: att rädda barnen – då kan vår värld bli bättre. Traumatiserade barn växer upp och skapar inte så mycket förutsättning för förändring om de inte blir omhändertagna. Vi måste göra något för dessa barn och vår framtid tänker jag. Känner mig dock fånigt handlingsförlamad och bestämmer mig för att tänka till ordentligt kring min roll och allt lidande i världen.

Strax innan gästerna kom hörde jag ett reportage på radion om när kvinnorna tar plats i OS och i sportens värld. Det är så lätt att tro att allt är som i Sverige – fast sanningen är det motsatta. Tänk att man (ja män ska det kanske stå) på riktigt var upprörd över att öppna brottning som en gren också för kvinnor. Tänk att man funderade på om deras klädsel skulle vara kjol för vikten av att skilja dem åt från män. Vi har verkligen inte kommit längre!

Sedan kom våra efterlängtade vänner och vi gladde oss över seger i handbollens semifinalen för svenska herrlaget och avnjöt en grillmiddag med matvetesallad och alkoholfri öl – vi kanske ju ändå – även om vi slutat tro på det – ska åka in i natt…

Nu summerar jag dagen då det egentligen inte hände mycket, men som ändå varit händelserik. Om inte annat så i att ge mycket tankar och funderingar kring hur vi har det, vad vi behöver göra, och inte minst lyxen i att leva ett liv i trygghet, med friska barn och med vänskap som ger lycka.

T+6: OS knarkande, väntan och begynnande tvångstankar

20120805-223202.jpg

Det är den 5:e augusti. OS i London är full gång. Det är nio dagar kvar. Fredrik Lööf och Max Salminen har tagit osguld i Starbåt. Sveriges första guldmedalj i detta OS som annars är fjärdeplatsernas OS och silvermedaljernas OS för svenskarna. Det gör Fredrik Lööf till en av de bästa seglarna som finns. Och jag OS knarkar för fullt. Vi har också avverkat hoppning med världsettan Rolf Göran Bengtsson på Casall och en välbalanserad felfri runda på en annars svår bana och en rumpskräll i damernas artistiska gymnastik gren hopp där McKeyla Maroney, den stora förhandsfavoriten, missade sitt sista hopp och landade på rumpan. Ändå fick hon silver. De otroliga systrarna Williams guld i tennis var också en uppvisning i nerver och precision. Detta är bara dagens skörd där sändningarna från svt (å jag är så tacksam att det är svt) följer med mig vart jag än går via diverse surfplattor. OS är en mycket bra väntankumpan i dessa tider. Det finns alltid en ny final eller rafflande försök att se fram emot till nästa dag – eftersom det verkar vara lönlöst att gå och tänka eller hoppas att det skulle komma en bebis.

För en stund sedan sprang Usain Bolt semi på 100 meter på 9.86 – lekande lätt. Kanske blir det tidernas 100 meterslopp i kväll. Just nu laddar de upp och det sägs att just den här pausen mellan semin och finalen, och hur man tacklar den, är vad som avgör finalen. En mental utmaning där erfarenheten hos Bolt är hans fördel. Han vet hur han skall bete sig vid en väntan i ett stort mästerskap. Jag tänker att det verkar som om hans grej är att vara avslappnad, närvarande i stunden och uppvärmd. Jag tänker att jag borde låta mig inspireras.

Om det samma gäller för mig i min situation så borde min erfarenhet av väntan och att gå över tiden vara till in fördel. Jag tänker att det är intressant och kan vara avgörande för hur vi tacklar det hela när stunden väl är inne. Men dock – det enda som förenar mina två tidigare födslar är att vi gått över tiden. I övrigt var det 14 år sedan nummer ett föddes den vanliga vägen. Nummer två plockades ut genom föga akut kejsarsnitt. Dessförinnan var väntan lång men inga värkar. Så jag vet inte hur mycket min erfarenhet av förlossningar är värt.

Jag kanske snarare skall låta mig inspireras av Yohan Blake. Den som ger Bolt en match, men inte på erfarenhet utan på att vara i sitt livs form. Jag tänker att det är vad jag är. I mitt livs super form och min inställning till vad som väntar får bli därefter. Lite otålig, men med skön tillförsikt och fullkomligt dissande när frågan om erfarenhet kommer upp. För sådan är Blake. Han menar att erfarenheten av mästerskap inte spelar roll.

Förutom detta fantastiska tidsfördriv i OS och denna väntan så har även begynnande tvångstankar – eller ödesfunderingar – börjat komma. Jag finner mig själv allt som oftast tänka att om vi bara får upp hyllorna i ungarnas rum så kanske det blir dags, eller: nu när bullarna är bakade så kanske det är dags. Som om bebisen skulle känna det på sig. Verkar som om jag blivit smittad av barnmorskehumbugg 🙂

Den som lever får se, som det så vackert heter. Jag ser fram emot ytterligare en väntans dag med mer brottningsfinaler, mer ridsport, uppgörelse mellan Sverige och Frankrike i handboll och inte minst medaljrace i segling för Laser och 49er. Och vad gäller tvångstankar så tror jag skall nära den här: om jag inte hoppas så mycket och känner efter så kanske det sätter igång. En skön paradoxal tanke!

Ps. Bolt vann. Också i sitt livs form. Erfarenhet kanske spelar roll – eller så finns det inget annat som kan jämföras eller liknas vid hans prestation. Sensationellt helt enkelt. Ds

T+1: vad är meningen med sociala medier?

Jonas Gardell skrev på sin twitter häromdagen att han inte ville se fler bilder på barn, svampskörd eller lunchtallrikar. En uppmaning riktat till allas hans flöde som är instagramanvändare. Min syrra frågade sig vad poängen är med Facebook, om det bara handlar om att lägga upp bilder på sina ungar eller visa upp sitt mysiga liv. Jag funderar allt som oftast på vad folk väljer bort att skylta. Ibland undrar jag när bubblor ska spricka. Trots min tacksamhet för folks självcensuren, så kan jag fantisera om det riktiga, verkliga livet som inte får eller kanske ska ta plats i de sociala medierna. Vad gömmer sig bakom det perfekta surdegsbrödet, en utmärkelse eller bilden på glada barn på en picknick?

Jag tror att sociala medier fungerar som ett skyltfönster för värderingar och tankar som inte hotar att röja våra allra heligaste privata sfärer, utan som låter oss vara en skugga av våra jag. Så där lite platonskt ni vet: en delversion av den rena tanken/iden eller essensen av oss själva, som visar en skärva av våra liv, men omöjligt allt. Något som många av oss också älskar att få lov att ta del utav. Det är trösterikt att inte vara ensam. Trösterikt att vara del av ett nät av kontakttrådar.

Jag tänker inte försöka försvara lunchbilder, kantareller eller barn. Jag kan också bli lite mätt på det, men samtidigt så visar det upp något som vi delar tillsammans. Ofarligt och livet i ett okomplicerat nötskal. Något svenskt och lite helylle. Summan av alla lunchbilder och mysfaktorer ger ju ändå en god känsla av att folk har det bra. Ger lite hopp. Det var inget försvar men en tolkningsram som jag själv använder när tonfiskröra och bakad potatis dyker upp.

Men jag kan försvara mitt intresse för sociala medier. Jag spenderar en del av min tid genom att plöja tweets på Twitter. Det är ett utmärkt sätt att ha lite koll på vad som är på g inom sitt intressefält genom att läsa tweets. Twitter är vidare en helskön källa till inspiration till att lösa bra artiklar. Det finns också en hel del begåvade twittrare som är kul, underhållande och skarpa. Deras livsbetraktelser på 160 tecken är underhållning. Det är så jag använder mitt twitter och tycker att det berikar.

Facebook är mer något för mig och mina vänner tillskillnad från twitter som är så mycket öpnare. Jag är väldigt glad för den kontakt som jag kan upprätthålla med gamla och nya vänner. Det är fint att få följa med i någons livsberättelse och det är fint med den kontakt som det skapat med människor som jag står och har stått nära – även om det så bara är med lite ord och bild. Vad det kan skapa är dock en längtan efter riktiga möten. Sociala medier kan skapa mer distans och ensamhet har vi läst om. Det sägs att just enformigheten kring vilka vi är/presenterar oss som och hur vi boostar lika sidor hos varandra skapar mer distans och mer känsla av ensamhet. Det är nog något värt att fundera på.

Så tack kära ni för att ni låter mig ta del av era livstrådar o för att ni tar del och blir en del av mina! Om det blir för mycket så vet vi ju alla vad man kan göra. Trycka på knappen… Och hur man skall göra det på ett värdigt sätt är ett helt annat blogginlägg!

T-9: Så fostras en mor

Du påminner om någon jag älskade en gång
Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång
Det förflutna hinner upp mej
Och jag minns alla svek jag en gång förlät
Evelina

Peter Lemarc, för mig min ungdomspoet och under ett par år tolkare av livet. Just nu sjunger hans Evelina ur högtalarna i köket. En fantastisk kumpan de där tuffa åren som min gymnasietid var. En tonåring som aldrig fått lära sig hur det är att gråta ut i en famn, ta emot den tröst som ges utan krampaktig järnring av skam rund hjärtat, eller för den delen våga de få orden: jag behöver dig. Det kostade då många vänner och en skakig relation med min mamma.

LeMarc satte ord på en del av den sorgen som nog bubblade oförlöst inombords. Det skulle dröja ytterligare ett par år innan jag kom ifatt språket och vågade sätta ord på min känsla, och ytterligare ett tag för att ta den självklara platsen. Det som räddade mig var en sällsam upplevelse och en livsavgörande och livsomvälvande resa. Jag blev mamma till lilla Ebba. Hon kom till mig, älskad och välbehövlig, men helt oplanerad. Som ett avbrott och ett uppbrott på samma gång på den väg som jag börjat trampa in på. Idag vill jag inte ens tänka på vart den vägen hade fört mig.

Att själv få bli mamma lärde mig oerhört mycket om vad jag saknat men också om allt fantastiskt som jag fått. Jag hade världens finaste föräldrar och en barndom som var allt annat en svår. Men jag var ett solskensbarn, ett mellanbarn, i en stor barnaskara där andra syskon behövde mycket stöd. Jag blev andhålet – det lättsamma barnet. När så puberteten kom, när livet började skava, och när jag behövde stöd och närhet – då visste inte jag hur man skulle göra. Hur är man annat än glad? Hur säger man till sina nära att man är vilse? Ja jag hade faktiskt ingen aning.

Nu när jag själv är mamma till en fjortonåring så har jag i alla dessa år haft ett mål som jag nu ser att jag nått. Jag har gett min dotter ett språk och låtit henne få vara i alla känslor som finns. Jag har varit nära när hon behöver och jag har hållit mig undan när det är de egna benen som skall bära. Det var min mamma som gav det rådet till mig: följ i hennes spår – använd din blick: barnet visar vägen! Mitt eget tillägg var: jag skall inte låta mig själv stå i vägen för att hon skall få möjligheten till hela livsregistret. Ebba har så genom sitt självklara ärliga väsen varit min bästa feedback på vad jag som förälder skall vara för hennes känslomässiga utveckling. För det är jag henne evigt tacksam!

Idag blev jag arg på Hugo, 2,5 år. Han hängde runt mina ben och hade under en ganska lång stund gjort sitt bästa för att hindra mig från att laga mat och baka. Helst ville han bli buren. Plötsligt känner jag hur han tar ett rejält bett med sina tänder på mitt ben. Det gör ont, men inte mycket. Mest blir jag förbannad!

Jag puttar bort honom så att hamnar på rumpan en bit bort och så säger jag med arg röst – du får inte bitas Hugo, det gör jätte ont! Då blir jag arg på dig! Hugo tittar på mig med stora ögon. Man ser hur det rör på sig där inne. Redan där har jag smultit men måste på något hålla kvar så att han förstår. Hugo säger: – du får inte putta mig mamma. Å han har så rätt ! Även om också han gjorde fel, så var det ju också fel av mig.

Här kan jag välja att fortsätta pränta in i honom att konsekvensen av bett blir arg mamma, eller visa honom vad förlåtelse är och möta hans känsla. Jag sätter mig bredvid honom och öppnar famnen. -förlåt Hugo, säger jag, såklart mamma inte skall putta dig. Jag får en liten kille i famnen och efter en stund säger också han förlåt. Men han berättar också att han inte alls känner sig glad. Vilken rikedom, tänker jag. Här sitter vi på golvet, mitt solskensbarn och jag, och delar också livets baksida tillsammans.

LeMarc var nog en liten älskad prins av sin mor. I en av hans sånger lyder texten: ”du höll mig så högt, jag var högst av allt, ändå var jag bara barnet. En ynklig liten pojke”. Det beskriver en slags relation vi kan ha till våra barn eller vi som barn till våra föräldrar. Vi älskar dem så att vi inte låter dem känna livets alla nyanser. Eller så älskar vi allt gulligt och underbart som de visar oss som små och står inte riktigt ut när det byter skepnad. När gulligt blir frånvarande. När tonåringen skriker se mig genom att smälla igen en dörr. Det är inte lätt att vara förälder. Det är en gåva, en nåd men också hårt arbete av närvaro.

Mitt mål är att för mina barn vara den som inte vinner deras segrar eller som placerar dem på en pedistal. Jag vill vandra bredvid tills de vill gå själva. Då vill jag vara kvar som en klippa de alltid kan återvända till.

Jag kan inte säga att du gjorde fel
När du bar mina bördor
Åh, du ville så väl
Men du gav mej alla segrar
Jag hade ingenting att vinna
Och vad har jag nu?
Närmare gränsen

Är du med i byggandet av framtidens Sverige?

Vill du vara med och bygga Sverige mot en mångkulturell framtid? Vill du vara med och lägga pusslet för ett hållbart Sverige mot en grön framtid? Vill du vara med och bygga möjligheternas land mot ett jämställt och rättvist välfärdssamhälle?  Då är det så att du passar in i den bild som jag har och drömmer om för socialdemokratin. Jag hoppas att valberedningar och förändringskongressen i vår kommer att besanna det som jag drömmer om. Om de lyssnar ut i rörelsen så hör man det högljudda sorlet. Det rör sig i öster.

Nu ser vi nätverken tänka och tankesmedjorna värka och släggorna hamra på nytt och gammalt. Och så formar vi en glödhet politik för en framtid där vi bygger ett Sverige som värmer sina medborgare och arbetar för god och ansvarsfull integration, för ett kunskapssamhälle med fri forskning och god utbildning till alla, med arbete åt folket och chanser för dem som missat. Ett samhälle med klass. Ett samhälle med värme. Är du med i byggandet av framtidens Sverige?

Det finns många tankar om framtidens politik just nu. Det riktigt sjuder av liv i sossebloggosfären och tankarna som finns är riktigt goda. Några trevar men ett par vågar sig ut och pröva tanken ordentligt. Tankekraften går varm och det smids politik runt många köksbord i dessa dagar. Här är några utmärkta tips på politik och diskussionspunkter delade på bloggar och i artiklar som delar med sig av sina tankar om framtidens Sverige:

Lena Sommestad skriver klokt om hur vi skall bottna i våra värderingar. Marta Axner – skriver en hel rad med viktiga utgångspunkter för diskussion och samtal: ”Okej, då pratar vi lite politik istället”. Kulturbloggen – utmanar med att fråga för vem skull Socialdemokraterna finns och frågar efter de maktlösas röst: Socialdemokraterna måste bestämma sig. Om en grön människosyn hos Jimmy Sand, Vänstra stranden saknar berättelsen om Sverige.

Här kommer några kloka ord med hopp om framtiden från två visa kvinnor:

Det är mycket, mycket länge sedan socialdemokratin satte dagordningen för det politiska samtalet. Jag tror vi har en chans nu. Dagens förstagångsväljare är ovanligt rödgröna. (Marika Åsbrink Lindgren, Storstad)

Om tendensen att tänka nytt på det gamla sättet hos Marika Åsbrink Lindgren och om förnyelse för socialdemokrati hos den samma.

Jag tror att alla människor har en liten del av hjärtat som bekänner sig till socialdemokratin. Det är den delen som önskar att världen vore mer rättvis, att ingen lämnades på gatan åt sitt öde, att alla människor fick möjlighet att känna stoltheten i att göra rätt för sig. (Kajsa Borgenäs, fd ordförande s-studenter)

Sinnesro i sinnlig utmattning

Det är svårt att inte drabbas totalt av prestationsbelastningen. Jag har gjort det under ett tag nu. Har fått bita i det sura äpplet och prioriterat. Inget roligt görande. Speciellt inte för en görare.

Jag hoppas någonstans att jag tar med mig de viktigaste lärdomarna. Gilla läget, gilla dig själv och se människor som medmänniskor och inte motmänniskor. Det är inte alltid så enkelt.

Nu snöar det och solen skiner. Samtidigt. Det är så det känns för mig. Har en enorm stress men samtidigt känner jag lugn och tillförsikt. Det kommer ordna sig.

Idag är det den 24 mars. Min man fyller år tillsammans med alla andra midsommarbarn. Intressant att se att midsommar ändå är en sådan parningens högtid. Spännande. Det är också relaterat till den ”riktiga” midsommar. Den 23 juni. Ni alla är i alla fall tillkomna genom passion och sommarglädje i stor utsträckning kan vi anta. Leve kärleken och leve sommarbarnen!

Rakt ut inget för Bergström

KG Bergström har ett program som heter Rakt på med KG Bergström. Ikväll var det dags för kd’s partiledare tillika Sveriges socialminister Göran Hägglund att bli rakt på utfrågad. Bland annat berördes Hägglunds låga rankning som opinionsbildare. I den befinner han sig på 90 plats. Bergström upplyste att han själv ligger på 7:e plats.

Förutom en sedvanlig grillning om aborter, homosexuellas äktenskapsmöjligheter och synen på apoteket så ställde Bergström en etisk fråga till Hägglund. Bergström ville visa hur bristande i kristen etik ett uttalande av Hägglund var. Bergström var uppenbart ute efter att sätta dit Hägglunda kristna bakgrund. Klippet som visades var när Hägglund förklarade vid en presskonferens varför Lennart Sakelius (KD) inte hamnade på europaparlamentslistan. Anledningen, fick vi veta, var att Sakelius egenskaper som medarbetare och politiker inte var så pass önskvärda att de premierades för att kunna driva kd politik i Europa. Han ansågs brista i förmågan i att delta i gemensamma beslut och vara en medspelare. Bergström tyckte denna raka tydlighet uppenbarligen inte skulle vara förenligt med kristen etik.

Hägglunds svar visar att han i alla fall har någon aning om vad etik är. Ett bra svar. Han menade på att den form av tydligt besked just var en bra etisk hållning. Han sa ingenting annat om Sakelius vid presskonferensen än vad han skulle kunna säga till honom face to face. Tydligen var denna rakhet inte uppskattad av vår 7:e opinionsbildare. Rakt på med Bergström gillar inte rak kommunikation och tydlighet som god etisk hållning. Vi kanske ska börja rikta misstankens öra mot det som sägs från Bergströms platå…

Förövrigt avslutade Bergström intervjun genom att säga: -Tack, Göran Hägg.

Laboremus tar nya tag med Moa Hjertsson

Laboremus har haft årsmöte och vi har inte bara valt ny ordförande utan också tagit riktlinjer för vår kommande verksamhet. Moa Hjertsson är nu ordförande. Med henne på toppen och en jätte fin styrelse kommer det bli ett fantastiskt år. Nu satsar vi på mer diskussionskvällar, sociala aktiviteter och fantastiska möten med intressanta personer vid bra tidpunkter. 

Som inspiration avslutar jag kvällen med West Wing…