Kategoriarkiv: Civilsamhället

Mästarens återkomst? Är det dags för de stora idéerna och plats för civilsamhället?

I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.

Annonser

Dags att komma ut. Socialdemokraterna i Huddinge ska välja ny ordförande, och jag har tackat ja till nomineringar.

Det är valtider också 2015. Om än mycket mer blygsamma sådana. Huddinge arbetarkommun ska välja ny ordförande efter att Leif Nysmed har meddelat att han slutar sitt uppdrag till årsmötet. Leif har varit ordförande under lång tid och givit många fina år till arbetarkommunen, Socialdemokraterna i Huddinge.

Jag har fått frågan om jag vill ställa upp som kandidat till ordförandevalet och har tackat ja till det.  Föreningar och klubbar har nominerat mig, och det gör mig självklart mycket stolt och uppmuntrad. Men för att veta lite mer om mig och det ledarskap som jag kan erbjuda, så har jag sammanfattat mig något här nedan.

Jag valdes in som ledamot i arbetarkommunens styrelse våren 2012. Det har varit 3 spännande år i partiorganisationen i kommunen och jag ser att det finns en del som vi kan ta tag i. Inte minst kan jag använda mycket av min kunskap från när jag som kanslichef var med och ledde arbetet och utvecklingen av SSU-förbundet de senaste åren eller det jag har med mig från ett långt och aktivt föreningsliv inom olika delar av civilsamhället. Min bakgrund i en tidigare arbetarkommun, Uppsala, och som ordförande och ledare för en rad olika organisationer (Svenska kyrkan, Sankt Lukas i Uppsala, Uppsala Studentkår, KFUM Scout) gör mig trygg i uppgiften och ger mig många erfarenheter att ösa ifrån. (mer om min bakgrund kan du läsa om här)

Tankar om det vi behöver göra som jag är beredd att bidra med

Bland annat har jag med mig visioner och metoder, från tidigare uppdrag och arbeten inom civilsamhället, för att se till att det blir fler medlemmar i Socialdemokraterna. Det behövs ett erbjudande till dem som är nyfikna på oss, allt från dem som vill ge sitt stöd till de som vill vara mer aktiva. Vidare behövs en verksamhet som följer upp de mål vi sätter. Det är en stark partiorganisation som ger oss bra politikutveckling, starka och kompetenta förtroendevalda och inte minst goda förutsättningar för valvinster.

När vi samlas så skall det ge oss energi, det skall samla oss, skola oss men också utveckla oss som parti och vår politik.

Partiet behöver också ta ansvar för att utbilda och stärka de som tar ansvar för områdes och intresseföreningar och behöver se till att de utskott som verkar inom organisationen har vad de behöver i fråga om uppdrag, mandat och befogenheter. Som ordförande skulle jag lägga en del av min tid till detta.

Det finns en samtid och en framtid som vi behöver se vår roll och vårt bidrag till. Vad är det som gör Socialdemokraterna relevanta för väljare och för medlemmar? Hur kan media och kommunikation användas för att stärka den bilden? Vilka resurser har vi inom oss och hur kan vi använda oss av partidistriktet för att utveckla det? Hur kan vi ge förutsättningar för att utveckla Huddinge Nyheter och hur ska en hemsida för Socialdemokraterna i Stockholms läns andra största kommun fungera och bidra med?  Det är frågeställningar som jag tar med mig in i arbetet i styrelsen.

Vi bygger starkt inför kommande val

Socialdemokraterna behöver också vinna val. Valresultatet 2014 var riktigt bra för Huddinge Socialdemokrater, jämfört med andra kommuner. Men nådde tyvärr inte ända fram. Redan 2018 är det dags igen, och då behöver Socialdemokraterna komma till makten i Huddinge. Det finns mycket som är på väg åt fel håll och många delar som behöver en socialdemokratisk ledning.

Inte minst är förskolorna redan nu i ett förlamande tillstånd av platsbrist, kommunen saknar en fungerande prognostisering och planering av skolor, det finns en äldrevård som inte är likvärdig och en kommun som serverats till högstbjudande som ett smörgåsbord. Nu är det festbordet länsat och det är dags att bygga upp en av Sveriges största och potentiellt finaste kommun igen. Inte minst behöver Huddinge kommun bygga bostäder och utveckla sitt näringsliv och samverkan mellan högskola, forskning och arbetsmarknaden.

För att klara att vinna val behöver organisationen matcha de utmaningar som kommer i framtiden för en kommun i en storstadsregion. Det behövs satsningar på kommunikation, på politikutveckling och på att se till att vi har många bra personer, utbildade och taggade, för att ta över kommunen och föra den mot framtiden. För att klara det behöver man ett systematiskt kvalitetsarbete, roliga och stimulerande möten, fler medlemmar och aktiva klubbar. Och det arbetet är jag beredd att leda, om förtroendet blir mig givet.

Vem är då jag och vad kan jag bidrar med?

Min familj och jag flyttade till Huddinge 2011, så min bakgrund i vår kommun är inte lång, men har varit full av aktivitet inom partiorganisationen kort efter att vi kom till Trångsund. I partiet har jag varit med desto längre. Ett medlemsskap som från början kantats av ledarskap och deltagande i styrelser.

Som ledare är jag systematisk och målinriktad och jag når resultat genom att bidra med struktur och tydlighet, bygger starka team med gemensamma värderingar och god kamratskap. Så ser jag framför mig att också partiets styrelse i Huddinge kan ledas.

Jag tror också mycket på att ha roligt tillsammans. Det är glädje och värme som skall kännas när man kamperar tillsammans. inte minst i en folkrörelse. Kanske allra mest i en folkrörelse.

Socialdemokraterna i Huddinges verksamhetstema och mål för 2015: 

Tema Re:engagemang. Huddinge har en stolt tradition av medlemmar och framåtanda. Åren i opposition har skapat en lust till att ta rejäla kliv framåt. Med engagemang och utvecklat ledarskap vänder vi utvecklingen i Huddinge som de senaste åren gått åt fel håll. Som arbetarekommun bygger vi en partiorganisation som med fler medlemmar och ett stort engagemang är redo att vinna flera val i följd.  Vi är ett framtidsparti så väl i våra verksamheter som i den progressiva, reformistiska politik som vi kommer att bedriva. Temat: re:engagemang sammanfattar den ambitionen. Nu återtar vi makten och entusiasmen för socialdemokrati i Huddinge!

Målsättningarna för Socialdemokraterna i Huddinge är att 2015 ha

  • en långsiktig medlemsutvecklingstrategi för att genom metodiskt organisationsutvecklingsarbete; med studier, föreningsutveckling, möten, engagemang, nätverk och medlemsfokus, växa 5 % årligen.
  • stimulerat aktivitet i partiorganisationen; i dess föreningar, klubbar och nätverk, så att lokalt engagemang ökar och sprider socialdemokratiska idéer samt att Socialdemokraterna i Huddinge skapat arenor för medborgarsamtal och samhällsutveckling
  • stöttat och utvecklat de som har förtroendeuppdrag i kommunen, så väl ordinarie som ersättare i fullmäktige, styrelser, nämnder och bolag.
  • hög ambition om politisk utveckling och en erkänd framtidsanda för Socialdemokrater och för Huddingebor med möjlighet för alla boende i kommunen att påverka, ha politisk dialog och framtidstro för en av Sveriges mest växande kommuner.

Mot ett organisationsliv i tillit. Hur skapas mening, kreativitet och resultat över det vanliga?

Våra arbetsplatser och föreningssammanhang längtar efter kreativitet. Det märks inte minst på våra arbetsannonser då folk med kreativt sinnelag, flexibilitet och förmåga att ”tänka-utanför-ramarna” ofta eftersöks. Frågan är vad för sinnelag vi egentligen söker, och kanske är det inte en person utan ett rop på hjälp om att ändra våra organisationskulturer och arbetsstrukturer där kreativiteten inte ännu kommit igång?

Frågeställningen är intressant och kan borras djupare. Är det den nya medarbetaren som skall frälsa och komma med det nya blodet? Eller är det ett tyst insmuget desperat rop om något som omvälver och förlöser oss; för vi som arbetande och engagerade folk helt enkelt är för stiffa och tillrättalagda? Eller är det är en brist på tillit som spökar?

P1 programmet ”Ska vi sluta Brainstorma” i Kropp och själ var i augusti inne på samma spår när de undersökte både önskan om kreativitet på jobbet och den omtalade och välkända metoden brainstorming. Den sistnämnda sågades som en metod som aldrig är bra varken för en grupp eller för kreativiteten. Men den känns bra.

I programmet samtalade regissören Susanne Osten och kreativitetsforskaren Samuel West och de var helt överens. Alla arbeten, även flygpiloten och ambulansföraren så väl som den kropps- och intellektuellt arbetande skådisen behöver kreativitet, men inte den där som sätter allt ur spel – utan den som kommer från en ömsesidig grundtillit i arbetslaget, en trygghet i arbetsuppgiften, en förståelse för de olika rollerna och för uppdraget. Det senare handlar om att förstå och arbeta med det som man är rädd för. Inte så konstigt faktiskt – trygghet kommer från att man känner sig mindre osäker, dvs man är mindre rädd. Att nå tillit och trygghet via en förståelse av det okända, och den rädsla som kan vara knuten till sin prestation, tja det känns ganska så givet. Men kontroversiellt på något sätt i jobbsammanhang.

Låt mig utveckla. Om det är så att vi i gemene person har en för stiff och tillrättalagd arbetsgemenskap i regel, där folk håller på sig och där trygghet i arbetslaget inte är ledordet (eftersom det på något sätt tvingar oss in i närmare relationer – och det är inte helt enkelt för svensken), så har vi här ett grepp som utmanar. Men som jag tror ligger bakom önskan i jobbannonsen ”vi söker dig som är kreativ och har förmåga att tänka utanför boxen”. Det är en längtan efter en arbetsplats med tillit som stabil grund och där man inte söker efter kreativitet hos den nya utan där den som kommer in i arbetslaget plockas in och vars kreativitet plockas upp och kommer till användning.

Susanne Osten är också så bra när hon i programmets mitt deklarerar att det är Mening, ja hon riktigt trycker på ordet, – det är mening vi söker i våra värv. Så sant! Mening har med livet att göra.  Mening har med att vi känner att vi bidrar till det samma. Vi människor får mening genom att bidra. 

Och från meningsfullhet kommer arbetsglädje, som skapar kreativitet. Samuel West hänvisar till Professor Teresa Amabile vid Harvard Business School som gjort studier om kreativitet och arbetsglädje.  Amebile har hittar mycket starka kopplingar mellan positiva känslor och kreativitet. Det är också värt att ta med sig i frågan om den stiffa organisationskulturen. Har vi tillräckligt med positivitet i våra led och där vi verkar? Tåls att fundera på. 

Fundamentet för arbetsglädje är meningsfullhet och positivitet. Att man som medarbetare och medresenär i ett uppdrag är trygg och vet vart man ska, har en känsla av att vara i bruk och göra nytta och inte minst att man får vara fri i tanken, högt som lågt, och mottas med öppna armar. Ett organisationsliv i tillit helt enkelt. Det är här någonstans som lekfullhet kommer i bilden. 

Så när vi söker en ny medarbetare, så är det kanske så här vi skall formulera oss istället:

– Är du en person som bidrar till tillit genom relationsbyggande och positivitet på arbetsplatsen? Då tror vi att vår strävan efter kreativitet och mod att tänka utanför boxen passar dig. Hos oss är tanken fri och gott lagarbete, arbete för en positiv teamkänsla och resultat med hög kvalitet är vårt signum.

Så skulle det kunna låta i en presentation av en arbetsplats som vill vara allt annat än stiff, som vill nå ambitiösa mål och nya resultat. 

Tänk på det alla tjänstemän och chefer där ute: hur skapar ni mening för varandra och för er själva? Är det inte dags att få dem runt omkring dig att fungera bra och ge dem inte bara uppskattning utan också en riktning och en mening? På så sätt möter du det som de flesta tjänstisar är livrädda för: sina egen prestation och dess kvalitet. Väl mött där ute i den tillitshungrade organisationsdjungeln. Väl mött!

T+4: mer välfärdsuppdrag till ideell sektor?

Ska Sverige gå åt samma håll som andra EU länder och lägga ut mer av välfärden på ideella organisationer, eller är det så att den svenska melodin är något annat?

Håkan Bosöm skriver i sin signerade ledare i Dagens nyheter att det vore önskvärt med en utveckling i Sverige där ideell sektor ges utrymme att ta större del av utförarerollen i välfördssektorn; skola, omsorg, sjukvård. Fler kyrkor, stiftelser och idéburna organisationer borde ges möjlighet att kunna konkurrera med privata aktörer om upphandling och bli leverantörer av välfärd. För att det skall bli möjligt behövs enligt Boström förändringar i lagen om offentlig upphandling men framförallt ökade resurser inom den ideella sektorn.

Jag har funderat på detta hela dagen. Är det verkligen in i den tyska modellen som vi ska gå? In i ett samhälle där man i grunden och ideologiskt misstror statens förmåga att sörja för välfärden?Den svenska berättelsen är som vi vet en annan. Hos oss finns en kultur av att ideell sektor är med och utvecklar samhället med initiativ som staten inte har lyckats få fram, men där statens och kommunens ansvar är att säkerställa att välfärden når alla och att goda utvecklande samhällsfunktioner ges till massa. Ett koncept som varit med och byggt landet starkt och på en vacker trovärdig etisk grund.

Den ideella sektorn styrka har varit, och vill jag mena, är än i dag innovation, socialt entreprenörskap, mod och engagemang. I Sverige är det ideella sektorn som driver på och pekar på vad staten borde satsa på för att möta medborgarnas behov och deras nya utmaningar i en ny tid. Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja! Den position av beroende är inte det som kommer utveckla vårt land.

Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja!

Snarare är det önskvärt med mer omärkbar medel för att kunna utveckla verksamhet och ta fram projekt som visar vad vi behöver brett i samhället – för att inspirera stat och kommuner till att ta just dessa nya verksamheter under sina vingar. Så gjordes när kyrkan utvecklade förskola och socialt stöd. Idéen kom från ideellt engagemang och togs sedan över av kommunerna för att vara något som kunde säkras och givas till alla i samhället. Nu i bår tid utvecklas språktorg, läxläsning och dagkollon. Om några år kanske vi ser ett ökat kommunalt landsomfattande ansvar även för dessa verksamheter. Och nya verksamheter håller samtidigt på att utvecklas av den ideella sektorn. Men skola och sjukvård tycker jag ska vara statens och kommunens huvudbry och angelägenhet.

Liknande en tredje statsmakt kan ideell sektor också vara en oberoende aktör som vågar kritisera staten och uppmana till förändring. Risken med ett ökat samarbete om välfärdsuppdraget är att just det oberoendet och just fokus på utveckling och social innovation skulle undermineras och försvagas.

Nej, jag håller inte med Boström om att ideell sektor med nödvändighet och generellt behöver ta en stor plats som aktör i driften av vår välfärd. Möjligtvis önskvärt att det ökar från 5% ideella aktörer i förhållande till de många privata alternativ. Men då mest för att visa att en verksamhet inte behöver vara vinstdriven för att kunna överleva, hålla god kvalitet och utvecklas. Men som en stor välfärdsaktör likt övriga EU? Nej, den svenska vägen är bättre! Mer oberoende och utvecklande roll till ideell sektor, behåll momsfriheten och stimulera med fria medel till sektorn som i mångt och mycket är den som utvecklar vårt samhälle idag. Och det på värderingens fantastiska fundamenta!

T-8: Vårt svar borde bli mer kärlek till varenda unge

20120722-170632.jpg

vi skall aldrig glömma.
Jens Stoltenberg, statsminister Norge

Idag är jag tacksam för att jag inte har förlossningsvärkar. Jag tror att mina arbetskamrater hade haft svårt att se detta som en glädjens dag på något sätt. Det är årsdagen för Utöyamassakern och SSU är i högsta grad påverkad av den här dagen.

Den ondska och likgiltighet som visades förra året genom Anders Bering Breiviks gärning är så svår att förstå hur den uppstod och hur han kunde radikaliseras på det vis som hände. När gick det snett? Kunde något ha gjorts annorlunda i hans liv? Hur ser man i så fall sådana tecken hos ett barn? Vad har du och jag, samhället runt omkring oss och alla normer som vi är delaktiga i att skapa för ansvar? Vad kan vi göra för att hindra sådant här att ske?

När jag tänker på dessa ondskans män och kvinnor som Breivik symboliserar så tänker jag att de en gång var nyförlösta och oskyldiga små liv som var värda all kärlek och omsorg. Lika inför skapelsen med alla andra små liv som under sina första år är helt handlöst beroende av vuxna runt omkring. Vi som formar deras liv. Vi som avgör deras anknytning. Vi som visar vad trygghet, kärlek, förlåtelse och solidaritet kan och ska vara.

Jag känner inte till Breiviks bakgrund eller person och inte heller kan jag uttala mig om hans psykiska tillstånd med en professionalitet i ryggen. Jag har ingen aning om hur det var när han växte upp och känner inte till hans barndomstrauman. Men jag tror jag vet att man inte kommer till den slags radikalisering som han har gjort utan att världen runt omkring honom påverkat. Det gäller med eller utan psykisk sjukdom. Ondskan är svår att förstå, men jag tror inte den uppstår i ett isolerat vakuum. Någonstans tar den sin början. Man ställer sig frågan: när tas första steget mot ondska?

Jag tror att en av alla åtgärder för att hindra sådant här att hända, och ondskan att sätta frö i en ung människa, är precis det som alla pratat om sedan Stoltenberg så tydligt pekade ut riktningen. Vi skall möta det som hänt med mer demokrati och öppenhet. I dagens DN finns också ett debattinlägg från SSUs företrädare Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson om hur vi alla skall föra kampen vidare mot mer mångkulturalism, tolerans, öppenhet och gott politiskt diskussionsklimat.

Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet. Jens Stoltenberg

Det är något som inte hör till enbart den vuxna världen utan den värld som vi skall visa våra små när de kommer in i livet och under deras uppväxt. Det är under våra första 15 levnadsår som så otroligt mycket av vår framtid bestäms. Vi alla runt omkring unga kan visa vägen som goda förebilder i hem, skola och samhälle, genom kultur, på film, teaterscenen, i musiken och genom goda toleranta normer. Det är så vi kan hindra små barn att växa upp till radikaliserade extremister vars tankevärld kan föda sådan brutalitet och mana till oförsonliga handlingar som massakern på Utöya är ett skrämmande exempel på.

Händelsen på Utöya är inte isolerad. Senast i förra veckan tog en ung man livet av femton människor i Denver, USA, då de befann sig på en premiärvisning. Även denne unge man har ett ursprung och troligtvis föddes han inte ond. Det finns en otrolig kraft i det mänskliga samhället till att påverka, inkludera, exkludera, radikalisera, försona, förbarma osv. Den kraften besitter du och jag.

Det är därför så viktigt att ta till sig av orden: om en man kan visa så mycket hat – tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans. Den kärleken måste vi vara villiga att visa varenda unge! Det är allas vårt ansvar. Ingen skall lämnas utanför, inget barn skall få växa upp och lockas in i mörkrets värld och gå förlorad.

För att komma dit behöver vi ett mångkulturellt samhälle, med många engagerade människor i massor av olika samhällsskapande och normerande organisationer. Vi behöver öppenhet och diskussion. Vi behöver se, lyssna och agera. Vi behöver visa kärlek till varenda unge och ge alla chansen till ett liv med inlevelseförmåga och förståelse för olikhet och människors lika värde.

Så vart lägger du ditt engagemang? 22 juli är en perfekt dag att fundera på det och gå till handling!

Summera en Jamboree

Det är inte en hemlighet att jag ägnar mycket stor tid av min vakna tid till scouting – eller till mitt jobb. Jag arbetar sedan två år tillbaka med sveriges finaste scoutförbund KFUK-KFUM scout. Som scoutorganisation har vi varit högst delaktiga i sommarens stora svenska ungdomsevenemang: world scout jamboree i Kristianstad i Skåne.

Nära nog 40 000 ungdomar, barn o ledare samt massa funktionärer o planerare har levt tillsammans på ett fält. De flesta av världens kulturer, nationer o språk har varit närvarande. På fältet i Skåne har hela världen varit representerad o samlad. Självklart har detta varit en fantastisk händelse och upplevelse. Intr minst livsomvälvande för de unga som varit med.

Själv har jag många tillfällen och stunder känt mig stolt över att få lov att inte bara vara en del av denna verksamhet utan också få lov att ägna min proffessionella del av livet på det samma. Stolt över att se allt som ungdomsverksamheten hos oss har varit med och skapat av fina kids, ansvarsfulla o otroligt duktiga ledare o otroliga förebilder i funktionärer och i olika planningteams. En sak blir så säker: det är fantastiskt viktigt med bra barn och ungdomsverksamhet!

Trots allt detta härliga är det ändå gott att komma därifrån. För någonstans i all denna fantastiska upplevelse som de unga o ledarna får lov att vara med om så blir det tydligt att det är just för dem. Inte för en tjänsteman som jag. Mitt ibland all mylla av härliga upplevelse kunde det nämligen bli både lite långtråkigt och också kanske lite ensamt. Som tur var hade jag supersupport i hela
Min underbara familj!

Så summeringen är sådan att upplevelsen av en jamboree är fantastisk, men allra helst längtar jag efter nästa lägerupplevelse där jag återigen är med som ledare och kanske inte i första hand som tjänsteman. Men å andra sidan: det har inte varit ett dåligt sätt att inleda höstens jobbperiod!

Mörkret sänker sig nu över bilen som vi sitter i packade som sillar. I skrivandets stund kör vi genom Göteborg. I framsätet snyftar en tonåring som längtar tillbaka till lägrets gemenskap, vänskap och upptåg. Här i baksätet delar jag o Hugo på en kudde. Det har varit en skön sommar o en god start på höstens många arbetstimmar. Som vanligt kommer jag vara alltid redo.

Vad är det för fel på män som kliar andra män på ryggen?

Man kan tänka sig att det är frågan som en annan man kan ställa sig. Vad är det för fel på att hjälpa varandra lite grann, så som vänner gör? Mutor och andra härvor är så klart inte bra, men broderligt stöd och förtrolighet, kloka råd och beslut om strategi. Vad är det för fel på det? Inget. Däremot: vad är det med dessa feminister som inte kan sluta klaga?

Muthärvan i Solna är bara ett sådant exempel om extremen. Där män har kliat män och där de säkert till en början inte tyckte det var något fel i det. Att träffas, på en härlig sommarläktare i Båstad, prata framtid och lägga strategier, det är väl tämligen oskyldigt?!?? Eller är det kanske just här det går fel.

För visst är storyn kring nationalarenan som ingen vill ha, och som kostar miljarder mer än vad man tänkt, ganska bisarr. Men själva sättet som det går till på, som leder till dessa sammanslutningar och beslutsvägar det tror jag att jag vet är väldigt väldigt vanligt. Den berättelse som återberättas i dag i DN idag 2011-06-11 ”Game, set, match – här görs affärerna” (av Jens Littorin) är talande för detta gubberi. I artikeln påpekas också att det inte är ovanligt med alla dessa politiker och tjänstemän som sitter på massor av olika stolar, i föreningsliv, företag och offentliga beslutsrum. Inte sällan finns det mycket kultur i områden kring idrott och politik, där man förväntas klia män eller få kli för att få lov att vara den som med sin broder får till ett riktigt fett monument. Känns gubberiet igen? Jo, det är ju inget som är okänt genom historien. Felet är att det inte är lagligt.

Nu, här i veckan tar Lars-Erik Salminen, ordförande i Solna kommunstyrelse, en time-out. Åtal är väckt och rättegång startas snart i den muthärva som är unik i sin storlek inom svensk politik och idrott. Jag undrar om han kommer att fundera på rötterna till det som hänt och hur det kunde bli så här. Jag undrar om han har mod att se systemet. Alla de gånger då den demokratiska och medborgerliga, kanske tröga men rättssäkra, processen har åsidosatts för snabba vägar och gemenskap i glada karlars lag. Undrar om han kan se just de ögonblicken då han hade valet att bryta ett mönster eller att gå med i den kulturstig som så många män med makt före honom har vandrat.

Jag undrar också om Sune Reinhold, tidigare högste tjänsteman i Solna kommun, insett det samma och vad som gått fel då han tagit emot arvode på mer än 600 000, trots att han hade lön på över miljonen per år och ett avtal där han förhandlat bort rätten till ersättning för övertid och annan tid. Jag undrar om Sune kommit fram till: – ja, det är tufft att vara den som skor sig när man plötsligt vaknar och inser hur galet fel det är att sätta sig själv på girighetens höga häst. Han har haft ett år att fundera och nu väntar rättegång.

I samma artikel i DN från 11 juni 2011 bekräftar Margita Björklund, fd politiker i Göteborg, att hon under många år upplevt liknande politikerkultur i Göteborg, exempelvis kring byggandet av nya Ullevi. Det talande är att det är män som slutar ha respekt för demokratiska processer, som plötsligt anser att de nog vet bäst och att det är bra att de fattar besluten utan så många som kan in och peta och förstöra en bra strategi mot målet – deras mål! Jag tror att Margita inte är ensam. Det finns många som hört, sett och upplevt just dessa maktdominanser. Inom både offentlig, privat och definitivt också i ideell sektor.

-Har man kunskap om hur den politiska processen fungerar vet man också hur man tar genvägarna och hur man krattar manegen efteråt. (Margita Björklund)

Ett annat uppmärksammat ärende kring mutor är de fall som uppdagades i Göteborg för ungefär ett år sedan. Där var det många ryggar som hade kliats, och både manliga och kvinnliga sådana. Denna historia belägger och befäster hur lätt det går och hur fort det rullar på. Det visar också hur skrämmande lätt det är att tänka att det är så här det går till. För det är ju inte så det ska gå till. Det är så det lätt går till, när man inte respekterar och aktar de regler vi har för att skydda våra demokratiska processer och hur vi gemensamt har bestämt att vi vill leda samhället. Vid rättegången berättar en tegelförsäljare öppen hjärtligt om hur det går till när man så enkelt och lätt ger en muta och får den accepterad. Jag kliar dig och du kliar mig.

-Det går till så. Man gör varandra tjänster. Jag pratade med min chef. Och han sa att det var okej och tyckte det var bra för att prova om det var en framkomlig väg. Vi bestämde oss för att ge honom teglet. Vi tänkte att på framtiden, kunde vi skaffa en kontakt via Olle så skulle vi ha nytta av det. Han kunde hjälpa oss att flytta fram våra positioner. (ur Mutornas värld, Expressen 1 april 2011)

Kunskap är makt. Kunskap om beslutsprocesser eller ändå hellre tillgång till själva beslutsförfattandet – det är stor makt det! Och väldigt mycket ansvar. Makt kan också förblinda. Det kan bli så synonymt och självklart med den roll man har tagit i olika sammanhang att reflektionen om vem man är och vilken roll man spelar i relation till andras deltagande och rätt till inflytande uteblir. Speciellt om man vuxit sig stark och blivit allas vår starke man. Det är lätt att ringa någon, ta en kopp med en annan eller varför inte passa på att mötas lite vid sidan om, när de demokratiska mötena kanske rentav pågår i en annan sal, för att kunna prata ostört och rätt ut, med rätt person, om hur det egentligen borde vara. ”- Vi ordnar det här, jag vet hur vi kan påverka så att det blir som vi tänkt”. Och så är det igång.

Kanske blir det inte som i Solna fallet. Men ett är säkert – man tar makten i anspråk och man gör den till sin egen. Fundera – är du själv en del av ett sådant nätverk eller process? Fundera då på hur det ser ut på löpsedeln, hur det känns i magen och om det är förenligt med Sveriges rikes lag. Är det ”bra” och ”ja” på samtliga frågor så är det troligtvis OK. Är du osäker – ring en kompis 😉

Ja, vad är det för fel på män som kliar andra män? Ja minst lika mycket fel som på kvinnor som kliar kvinnor eller vem som helst som kliar någon annan! Det är själva gentjänstlogiken som är problemet, lockelsen att missförstå kamratlighet och inbjudan till de innersta kretsarna som något genuint och gott istället för att syna det hela och se hur man blivit en utvald för andra syftens skull. En bricka i ett spel. En person med makt som lockas spela sina kort så att det passar någon annans syfte – som tack fick jag kli!

Känns det gott i magen? Ja, kanske är det just det som är problemet. Det känns gott att vara utvald och vara i klicken. Men det ser definitivt inte bra ut på löpet!

Genève, skyltfönster och särkopplingar

Sedan i förrgår befinner jag mig i Genève tillsammans med kollegor från den Svenska YWCA-YMCA rörelsen. En fantastisk grupp med medmänniskor som kommit tillsammans för att göra ett fantastiskt bra försök att få YMCA’s world allians, alltså deras styrelse, att bestämma att nästa stora världsmöte skall hållas i Umeå. Året skulle bli 2014 och vi skulle då samtidigt arrangera världens första YMCA världsfestival för ungdomar från hela världen. Briljant idé helt enkelt: genomsyrade av vårt body, mind, spirit koncepts så skulle vi göra fantastiska mötesplatser med kultur, teater, sport, outdoors och seminarier och utbildningar som fokuserade FNs milleniemål och arbetet för en hållbar värld. Vi bjöd in världsstyrelsen att förlägga sitt stora möte mitt i den smältdegeln – en degel som pulserar av YMCA moooovment. Mitt bland ungdomar. Mitt i rörelsen! Vara där det händer, med dem det händer och göra påverkan för hur vi formar en bättre framtid!

Nu visade det sig att vi inte var ensamma. USA kandiderade samtidigt som oss och var också här för att göra sin dragning om sin idé kring världskonferensmötet. Och de vann. Det var riktigt ledsamt. USA hade ett helt annat förslag och en helt annan presentation. De visade upp en vacker plats uppe i Colorado Mountains, mitt i USA, där mötesdeltagarna i enskildhet och med fina konferens faciliteter kunde forma sina beslut. Långt från rörelsen. Långt från ungdomarna. Mycket bekvämt. Samma månad 2014- men lite tidigare.

Det stod klart för oss att världen var inte redo att möta utmaningen. Att tänka nytt och våga vara precis där man skall vara med sina beslut – närmast verksamheten. Det får mig att tänka på det där med skyltfönster och särkoppling. Det kanske är så att de behöver koppla sär världsmötets verksamhet, för att det skall kännas så där viktigt och engagerat. Som en av de unga tjejerna från styrelsen sa till oss efteråt: ” vi var rädda att vi skulle försvinna i mängden och att fokus inte skulle hamna på oss i mötet”. Jag undrade stilla vem det var som de ville skulle se dem och vilka som nu kommer att kunna ge dem fokus. Ja inte är det några andra än just de själva som kan göra det nu eftersom inga andra kommer vara där hos dem uppe på berget.

En styrelse, ett årsmöte och en kongress är en viktig plats att kommunicera det man tror på och det man vill. Det kanske inte alltid har den största påverkan på verksamheten ute i gräsrötterna, tyvärr, men den har allt av värde för legitimitet och för trovärdighet. Det finns en oerhörd tyngd i det som görs och bestäms av våra föreningar och ideella organisationers toppskikt! Det är viktigt att vara medveten om vilka signaler som man vill sända ut. Det är viktigt vilka värden som man visar att man står för och vilka beslut man är villig och ta – inte minst i vilket forum och i vilket sammanhang just dessa fattas.

Vad hade varit bättre för världens äldsta och största ungdomsorganisation än att göra det bland ungdomar och människor med glöd för unga mitt bland brinnande engagemang och kamp för en bättre framtid? inte mycket! Men jag kan lova att det kommer komma så småningom. Vi får se detta som en uppvärmning för världskonferencen år 2018!

Förövrigt så kommer festivalen att bli av och den kommer att bli fantastisk! Imorgon skall jag få njuta 18 grader varmt och av vårdofter och vindar, och förhoppningsvis få titta på vackra alper från Genèvesjöns strand. Det ser jag fram emot!

På spaning efter transparensens dubbelmoral

Vänner – det finns en transparenssektion!! (Det är som att skåda ljuset i Platons grotta! Transparens är en idé som florerar i vår samtid, en riktig modefluga som är så när norm vi kan komma. Det känns liksom självklart att det är viktigt att vara genomlyst, öppen, tydlig och fullkomligt publik med vad man är. Det är som en idé som styr våra tankar, handlingar och helt klart vår moral! Vi är bara skuggspel under idén om transparensens dygd!)

Jag har varit på kurs och skådat sammanhangens logik kring institutionell samhällsteori, det är därför jag är så exalterad

Ett normspeglande exempel

I alla fall finns ett embrio hos aktören Medievärlden till en transparenssektion. I en blogg från deras chefsredaktör Axel Andén finns det uttryckt om varför denna sektion har skapats. Dom tycker att det är viktigt att man i media är transparent om vem man är som journalist. Att man alltså är tydlig med sin position. Att man alltså är ett subjekt. Att man således är viktig aktör som individ.

Individen som transparent – en spegling av individualismen?

Men – Individ?! Finns den? Är vi verkligen unika som individer? Titta dig runt omkring. Möjligtvis är det våra personnummer som skiljer oss åt, men i det mesta möjliga så gör vi, tycker vi, känner vi, på liknande sätt som många andra. Så resonerar i alla fall Nils Brunsson då jag lyssnade på honom alldeles nyligen. Ett metaperpektiv såklart och en forskares privilegium att betraka vårt mänskliga beteende och våra begreppsapparater med en kritisk blick. Han har, enligt mig, en klar poäng – individualismen – handlar den inte egentligen enbart om att vi skall bli mer lika varandra och har den inte egentligen bara skapat mer regler och normer om hur man bör vara?

Tillbaka till bloggen om transparenssektionen hos mediaaktören. Vi säger att detta fenomen visar en talande och representativ bild som individualismsamhällets normbärare. Men varför är det viktigt med vilka vi är som tycker och vad gör det för skillnad att veta vilka preferenser den enskilde har? Agerar journalisterna i egen sak eller arbetar dom på en tidning med ett uppdrag? Tar vi inte individualismen lite för långt och är det inte, och jag menar allvar, möjligt för människan att vara paradox och bära dubbelmoral? Är inte det i själva verket en del av att vara människa?

Att beslöja för tydlighet är en paradox

I artikeln som jag länkar till säger chefredaktör Axel Andén att anledningen till transparensen ligger i deras då påstådda förmåga att ändå kunna vara objektiva och pålitliga som medieaktör. Prat? Hyckleri? En dimridå för att vi i transparensens anda skall spegla trygghet och tillit? Varför är det viktigt? Vad är det för rädsla vi bär på?

Det finns mer att undersöka kring paradoxen och kring den mänskliga dubbelmoralen. Det finns många slöjor att hantera. Slöjor som är fullt mänskliga och nödvändiga men som blir paradoxa i sig själva när de sätts upp för att verka spegla förhållanden sådana som dom verkligen är.

PS: Fick tips om följande artikel, som jag ännu inte har läst (försöker vara transparent), men som verkar intressant: ”Jag är ett personnummer, alltså är jag”. Författare: Vendela Fredricson

Födelsedag, autonomi och valfrihet

Idag är det studentkårens födelsedag. 160 år sedan nationerna i Uppsala instiftade sin studentkår för att ta hand om studenternas utbildningssituation. Det kommer serveras tårta på Uppsala studentkår och 1530 kommer det att vara något av ett konstmanifesterande. Det är ironiskt att fira 160 år när man idagarna tänker besluta att det bara blev 161 med stolt studentradition i Sverige.

Igår satt jag med autnomiutredningen i famnen. Både bildligt och bokstavligt. Autonomiutredningen är en statlig utredning som handlar om hur man skall göra högskolor och universitet fria från staten. Istället för att vara en del av statsapparaten skall det få bli en egen juridisk person. På så sätt kommer universiteten kunna avtala, förhandla, agera och samverka på ett sätt som är betydligt friare än idag. Kostnaden: ja, utbildningsapparaten på högre nivå samt forskningen blir inte i lika stor utsträckning vår (medborgarnas) sak. Det blir universitetens ensak. Pengarna kommer fortfarande komma från skatt. Tillviss del. Säkerligen går vi mot amerikanska ideal och kommer se fler stipendier, fler donationer, fler företag som ”stöttar” och mer studieavgifter på agendan. Någonstans är förändringen bra. Men jag hoppas innerligt att högskolor och universitet sätter sig ner och verkligen kämpar för att bevara det som har varit bra i Högskoleförordningen. Så som pedagogisk meritering, studentinflytande och studentorganisationer (kårer som alla är med i) och inte minst rätten till kollektivavtal och andra arbetsrättsliga uppdrag.

img_4853I mitt PM som jag nu sitter och skriver på tänker jag om valfrihet. Det PM som jag för tillfället har i knät. Både bildligt och bokstavligt. Vad har vi för valfrihet i Sverige, egentligen? Har du någon gång funderat på det? Finns det inte en massa krav på hur vi skall vara och vad vi skall vara och vad vi skall tycka? Är inte Sverige väldigt normativt och styrt av olika ideal? Det är fortfarande konstigt att säga: -Ja, just det är jag väldigt bra på! utan att behöva förklara varför man kan ha en sådan självsäkerhet. Exemplen är otaliga. Men valfriheten är egentligen bara att välja det som du förväntas välja… Hur kan det vara så? Jo, vi är ett land som är enfaldigt och som har långt kvar till mångfald! Tänk på det.

För övrigt längtar jag efter vårtecken. Riktiga vårtecken. Som krokus i snö bredvid ärtgröna grässtrån! Detta var från förra året. Det året då vi städade ut vårt barndomsdrömställe. Det gjorde ont när knopparna brast…