Kategoriarkiv: Existens och filosofi

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Annonser

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Undret i ett leende. Vi behöver alla ett varmt socialt klimat. 

Allt verkar vara sig likt på pendeltåget. Alla är lika med sina telefoner och fjärran blickar. Låtsas som om alla dessa potentiella möten med öden inte finns. För visst är det så vi gör, av ren självbevarelsedrift.  Som social varelse skulle det vara otänkbart för vår hjärna att ta in alla dessa människor. Så vi sluter oss in i vårt eget och skärm- eller fjärrskådar. 

Det är också i viss mening kulturellt att stänga ute de sociala intrycken. Men inte helt och fullt. Över hela världen möter man variationer på samma fenomen. Fast i Sverige verkar vi extra frånvända. Det är knappt att man säger tack om någon gör plats för en. Det tar det nödvändiga i den sociala avskärmningen till en absurd nivå. 

Har ni känt blicken i affären, exempelvis, när någon står indignerat i tystnad och undrar om det är fel på ens ögon i nacken? Har ni haft den där dansen när man är på väg att krocka med en annan person och man väljer samma väjningsstrategi? I bästa fall skrattar man generat ihop. Vanligtvis är man besvärad av störningsmomentet i ens frammarsch. Störd av att behöva integrera socialt. 

Inte heller säger man hej till personen på parkbänken. Det kanske inte alltid är så konstigt, men märkligare blir det när parkbänken är soffan hemma hos goda vänner och människan på den är en av de andra gästerna. Förvisso okänd förutom den gemensamma nämnaren. Inte alla hälsar i den situationen heller. Den isolerande strategin fortsätter. 

Härom dagen hörde jag också om ett möte mellan två i ett större sammanhang. Hon kom in i samlingslokalen. Där inne var det redan folk. Han befann sig i blickfånget från dörren. Hennes ögon mötte hans leende ögon som de första i rummet. Han hade det trevligt med de omkring. Han höll blicken i hennes tills det precis var dags att säga hej. Då slutade han le och sänkte blicken. Ett undvikande i ett skört läge. Precis där känner man sig som mest ovälkommen. Ett fenomen som ibland säkert kan vara en vald strategi, men som allt som oftast bara är en bristande  social kultur. 

Jag önskar ofta ett varmare klimat. Jag vill ha leende människor runt omkring mig. Jag vill att de som redan är på festen varmt ska välkomna den nyss inträdande gästen. Jag vill ha ett ”ursäkta mig” i affären och ett ”tack” och ”ha en bra dag”. Jag tror sådant också påverkar de djupaste värderingarna som vi har om varandra. Ett varmare samhälle kanske börjar med ett god morgon. 

Vi anlände precis till Centralstationen i stockholm. Jag låter mig forslas med i strömmen uppför den gigantiska rulltrappan. Korsar gångvägen och undviker kollisioner. Jag möter en äldre kvinnas blick som åker motsatt riktning. Det är som om vi kommer av oss. Hon ler. Jag ler. Försynt liksom. 

Nu travar jag fram i en ruggig septembermorgon. Huvan djupt nerdragen men varm i sinnet. Försynta leenden gör också underverk. Jag ska hålla upp dörren många gånger idag. 

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Om prickar vi gillat och prickar vi tar bort.

Hudförändring? Jag vill ömsa skinn och låta frågan vara oställd.

Fokuserar på annat som är viktigt. Försöker. Samtidigt vill jag vara förberedd på alla tänkbara ansträngningar. Nej det vill jag inte. Funderar på vart jag lägger min tid.

Jag gick till doktorn förra veckan och nu kom ett brev med en kallelse till dagkirurgi. Om två veckor tar vi bort den oregelbundna märkningen av livet.

Tittar på Uma. Inte en fläck. Jag själv är prickig som en späckad korv. Små prickar i ljusa symmetriska runda former. Mina vackra pojkar har redan fått sina första bruna rundlar. Kroppens resa har påbörjats. Prickar som kan vara vackra och ge kontrast. Eller oroa.

Ebba föddes med en stor rodnad på hakan. Det var ett hemangiom som hon fick avlägsna när hon var 10 år med två operationer med millimetersprecision mellan nervtrådar och musklerfibrer. Egentligen brukar dessa fläckar gå tillbaka av kroppens egen kraft. I sällsynta fall stannar de i fullt utväxt läge, så som de var för henne.

Hon var så söt med sitt röda hjärta på hakan. Hennes första självporträtt såg man en huvudfoting med en glad mun som ackompanjerades av en rund röd prick i mungipan. När hon låg på operationsbordet så tog hon bort syremasken alldeles innan hon somnade och sa ”hej då pricken, tack för allt”. Hon snuddade med sina vackra fingrar mot den röda kudden på hakan. Jag stod bredvid och tårarna föll.

Den pricken var en del av henne under hela hennes barndom. Som en del av kroppen, av jaget. Hon var stolt över sin prick. Tills den dagen då hon insåg att vuxna hade börjat kommentera den. Ibland sades det till mig i affären. De tyckte synd om henne. Jag tyckte synd om dem. De hade inte förstått någonting.

Hudförändring. Jag tänker på klimatet och den så kallade klimatförändringen. Det är ett annat sätt att tala om den förstörelse som vi håller på med på vår jord. Genom att kalla det för förändring så känns ödet lite mer avlägset. Känns lite samma sak med hudförändringar.

– Men hallå? Klart att jag inte ska oroa mig!

Men det är svårt att låta bli…

Bara några tangentknaster bort ställs frågan på google. Hur vanligt är det att hudförändringar är maligna? Botas man? Finns det bilder? Hur vet man? Räcker kirurgi? Är jag i riskzonen? Kan vi backa bandet? Kan jag ta tillbaka min fråga?

Fy vilken deppig text att skriva! Overklig och suger musten ur mig. Vet ni, vi skiter i den där hudförändringen, tar dagen som den kommer och så lägger jag mig under kniven den 22:e. Klappar lite ömt på pricken och säger ”hej då pricken eller vad du är för nått, tack för att jag får värdera livet så högt”. Undertiden njuter vi lite mer.

Nä nog med det här, jag tar och skriver ett tal till Ebba istället ❤ hon tar ju studenten på tisdag.

lollo juni 2017

Skala löken, lev nyfiket och låt det gröna leda vägen. Så får jag korn på livet och nyckeln till mitt inre.

Följ med på min inre resa från smoothie till livsinsikter. Livet på den gröna och nyfikna pinnen, in i själens vrå, så som den kan te sig för mig. Precis som livet självt är sökandet efter våra inre svar både lättnad och smärta, sorg och glädje samtidigt.

Grönt är skönt sa vi när vi var små. Jag gillade aldrig grönt. Varken att äta eller färg att titta på. På min tid var det lila som var det vackraste. Syrenlila. Väldigt snygg färg -89.

Idag inser jag att grönt är infrafärgen, den osynliga men ständigt närvarande, som alltid funnits där. Lågmäld i bakgrunden. Kontrasten till det kalla, med det varma gula som bryter in. Se bara på den lila syrenen. Den hade inte varit så vacker, stått ut i sin skönhet, om inte den vore omgiven av mjukt klorofylltyngd grönska som med sitt gula skimmer får det varma från den röda tonen i syrenen att poppa.

När jag häller upp en riklig grön smoothie säger mina barn ursch. De vill inte smaka och de vänder sina illa grimacherande ansikten bort från mig. Bara åsynen av den gröna vätskan verkar få dem att vilja hålla sig långt borta. Själv så känner jag hur smaklökarna krullar sig längst bak i gommen redan innan jag dricker den första sippen. Det är nu längesedan jag inte gillade grönt på tungan. Jag vet faktiskt ingen bättre frukost. Gott i så många dimensioner. Dagens smoothie består tillexempel av 2 blad grönkål, 1 stjälk selleri, 1 avokado, 1 frusen banan, 1/2 dl frusen mango, 4 cm färsk riven ingefära, 1 dl kokosdryck och 2 dl vatten. Lite hampaprotein, limejuice från 2 limefrukter som blev över igår och så lite agave-sirap. Mixat och klart smakar det sommar. Det behövdes en morgon som den här då löftet om regn viskades i vinden.

Detta var dagens recept. Imorgon blir det annorlunda. Poängen är att ta vad man har och lägga det i mixern och på så sätt aldrig låta något gå till spillo. Min frys är full av annars slängda bananer som jag slantat upp. Grönkålsbladen som jag slängde i idag hade börjat vissna något så det var lika bra att de åkte i. Inte sällan finns det sallad i min morgonsmoothie. Det är ett sätt att leva grönt.

Jag önskar jag hade mer gröna fingrar. Jag försöker ta hand om de stackars växter som flyttat in hos oss. Det är svårt, för jag glömmer att ge dem vatten precis som jag är dålig på att dricka vatten själv. Ett liv med gröna fingrar tror jag är sällsamt rogivande. De gånger jag minns starkast av kvalitetsumgänge med min mamma i tonåren är när vi satt böjda över varsin rabatt och rensade ogräs. Vi rensade i jorden och räfsade oss emellan. Vi fick ordning på tankarna och vi fick de vackra rosorna att komma fram. Kanske är det också så som de med gröna fingrar säger att man får ytterligare några öron som är villiga att lyssna, nämligen de gröna bladen.

Det finns oändligt många liknelser mellan välvårdade trädgårdar och välmående relationer. Hela den antika visdomstraditionen har en vinranka som bär god skörd som given metafor. Alla som grovt beskurit en buske, och kanske fått känslan att man tagit i, förstår att det som är friskt får bättre kraft att ta sig fram tack vare det modiga handhavandet med spretiga granar. En organisation med stora utmaningar mår också bra av grundligt arbete med rötter och med fokus på kärnan. Ta bort det yviga, kom tillbaka till det som är vår grund, och vi får utveckling, mår bättre tillsammans och når förädling av vår idé.

Den senaste månaden har mitt inre varit lite av en vildvuxen trädgård. Jag har fått kämpa med en sinnesstämning som berättar för mig att det inte är underbart att vara i min kropp. Egentligen är det inte underbart att vara i min knopp, men till följd av unga års hets så tror min hjärna fortfarande att det är kroppen det är fel på. Det brukar börja med den signalen om att något rör sig djupt inom mig.

Det kan låta konstigt, men den smygande ångest som avslöjar sig i mina spända käkar tar sig uttryck i kroppsligt lågmält förakt. Fantasier som hör mitt 15 års jag till. Men jag vet hur jag hanterar den för jag känner den så väl. För att komma tillrätta med det behöver jag använda mina fötter, gräva ner tårna i jorden och äta nyttigt och gott. Ära matkonsten och göra maten till en fest med smaker som ger välbehag. Genom att sedan inte ge den där känslan av att något drastiskt måste göras mer spelrum kan jag börja skala av känslorna som en lök och tillslut komma till saken.

Kroppsnojan är som det grova skalet på löken. Om jag inte tar i tu med det först så kommer jag aldrig längre ner. Det är också det enklaste lagret att få bort. Känns grovt och osmakligt, men går ganska enkelt att förpassa till komposten. Noja – jag behöver inte dig. Jag behöver komma nära den sanna känslan där bakom. Den som ångesten förgäves försöker dölja.

Jag mentaliserar lite…. vad är det som egentligen tynger mig? Vad är grundkänslan? Jag tar mig själv i handen. Här är jag trygg. Låt mig höra! Med fötterna mot asfalten och en grön smoothie i kroppen så trampar vi längre in i känslorna och låter de forsa likt vågor. Jag surfar och lägger örat intill. Jag lever på grön kvist och är nyfiken.

Ensamheten. Det är den som ligger där på lur. Tänk, det är alltid den. Spelar det någon roll hur många barn jag har? En hund som aldrig lämnar min sida? En man som med en dåres envishet inte viker en tum. Som fortfarande älskar. Vänner som är de finaste man kan tänka sig. Trofast nära. Den är där ändå. Ensamheten.

Det är skillnad på att känna sig ena-stående och ensam. Enslighet är ändå lite mer allena. Allena. Är det där vi har den?

Allena det är att vara alltid ensam. Att stå liksom på sidan av de andra. Jo visst är det den. Fasen, det är alltid så. Att man inte kan lära sig :). Man har sina eviga sånger som sjunger i själen.

Men vilken grundkänsla rymmer den, ensamheten, känslan av att vara allena? Jo, det är en ledsen känsla. Den är ganska superledsen. Det är väldigt typiskt för mig när stora livsavgörande saker händer. Jag fyller 40 om ett halvår. Jag har fått en ny underbar bebis. Min dotter ska ta studenten. Det är existentiellt att leva 2017.

Min story om ensamheten, den som gör att det känns som om jag står bredvid och är lämnad till att själv lösa upp knutarna, den kommer från min barndom. Jag var till stor del lämnad till mig själv. Aldrig själv egentligen, men till mig själv. Jag var ett barn som hade många tankar som egentligen sällan riktigt fick ackompanjeras av ljudet av min egen röst. Satte inte ord på dem och fick inte speglas i en vuxen. Det är sådant som skapar en något otrygg ambivalent anknytning.

När något obehagligt rör sig inom mig så kommer känslan av att jag är helt själv i ett vakuum. Runt mig kan det vara fullt av rörelse. Min röst är förseglad och min blick vänds inåt. Känslorna som rusar inombords har ingenstans att ta vägen. Detta är ett barns blick på omvärlden och inte en vuxen kvinna. Mitt eget lilla jag.

Ensamheten är bara ett av alla lager. När jag pillar och skrapar på det, accepterar känslan av ledsamhet för vad den är (en känsla) och stryker det lilla barnet på kinden. Sätter mig i ögonhöjd och ser in i hennes gröna ögon så ser och känner jag längtan efter min egen mamma. Det är ju därför jag känner mig ledsen just nu. Jag saknar henne. Det har jag egentligen alltid gjort, men just i sådana här tider i livet så var hon så närvarande. Det var då hon gav mig mycket mening.

När min mamma gick bort för mer än 10 år sedan så kom den oftare till mig genom saknaden av henne invid stora händelser i livet. Så är det nu. Mina två döttrar har stora dagar i juni. Lill-Uman har precis blivit döpt och Ebba tar studenten nästa tisdag.

Min mamma och jag var ett team när hon hade festligheter. Hon och jag hade vår bästa tid ihop när Ebba var bebis. Som vi delade denna lilla tös! Hon och jag möttes när vi grejjade tillsammans. När vi lagade mat inför alla hennes kalas. När vi rensade rabatterna. Min mamma var tillgänglig när man lekte hennes lekar och när man la ett barn i hennes famn. Inte undra på att hon saknas för mig i så många dimensioner just nu.

I helgen, inför Umas dop, lindrades dessa ledsna känslor väldigt mycket. Jag blev fullt ut omsluten av mina lejoninnor. Mina systrar Alexandra, Josefine och Naima slöt upp och var med mig. Bar mig och gjorde mig hel. En nyckel var att jag (vågade) berättade om hur det var för mig. Nu inför Ebbas student så är grundkänslan fortfarande där, men mer som ett minne av en relation som betydde mycket för mig. Jag mår bra eftersom min trädgård blev rensad tillsammans med dessa kärleksfulla räfsare och grejjare. Tillsammans med min egen ärlighet mot mig själv.

Så här gör jag när jag lever mitt liv autentiskt. Jag skalar löken. Jag lever på en grön och nyfiken kvist. Jag smakar och ser att livet är gott, med smak av både sött och salt och den underbara syran och underskattade beskan. Livet – det är ljuvligt när vi orkar omfamna det till fullo. Med alla lila känslor.

Idag är jag min egen mamma. Jag mentaliserar mig själv. Jag älskar att mentalisera! Om du också är nyfiken på det, så har jag ett boktips: ”Mentaliseringsboken” av Per Wallroth. Utgiven av Karneval förlag. Populärvetenskaplig version, med övningar och tankar om hur du själv kan finna dina mönster och rensa i din egen rabatt.

PAX