Kategoriarkiv: Existens och filosofi

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Annonser

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Alltid saknad, alltid här. Och tiden skänker oss trots allt all denna glädje.

En liten hand sträcker sig efter stora fingrar. Leende och tillit. Ett liv har bara börjat. För snart 12 år sedan var ett liv precis på väg att ta sina sista andetag idag. De båda bär samma namn, lilla Uma Sally Lena och hennes mormor Lena Elisabeth. Båda från samma väv av liv, men med lite mer än ett decennium av tid mellan sig. Idag är det mammas dödsdag och min tacksamhet går till kvinnorna runt omkring mig.

För 12 år sedan låg jag och sov i ett rum med snett tak tillsammans med min bästa och äldsta vän Alexandra. Hon hade flugit in från Barcelona där hon bodde då för att få träffa min mamma en sista gång. Rummet som vi sov i fanns i min systers hus och vi hade precis gått och lagt oss. Huset låg en halvtimme från sjukhuset där vi vakat i snart en vecka. Mamma var så sjuk i sin pancreascancer. Denna sjukdom utan hopp. Detta mörker.

Veckan som gått hade inneburit resor till och från sjukhuset, samtal med läkare, med varandra, och tid vid mammas sida. Tid som kändes så oänderligt långsam samtidigt som man bara ville att den skulle krumma sig och vända åter. Tiden var just där och då emot oss.

När vi somnat föll huset i tystnad. Ute var det stjärnklart och stilla. Det var första dagarna i oktober och bedövande vackert med molnslöjor på sädesfälten. I det tysta huset ljöd telefonen. Några fötter vaknar och trummar ner för trappan. Det blir tyst. Alexandra och jag finner varandras ögon i mörkret i rummet där månens ljus indirekt lyser upp våra konturer. Vi säger några tafatta saker för vad säger man när man tror att det värsta har hänt som man samtidigt väntat på? Nästan längtat efter. Vakan måste ju ha ett slut.

Vad säger man när ens mamma dött? Alla tårar som redan trillat. All smärta och föråldrande som man bevittnat, luktat och sörjt.

Vi far genom landskapet som overkligt gestaltar sig runt omkring oss. Det är smärtsamt vackert. Luften är ljummen trots att oktober månad nu är här. Det är eftervärmen efter ett liv.

Sjukhuset är så stilla och ödsligt. Tiden då man kan dra efter andan och släppa taget en sista gång. Släppa ut luften och lämna i stillhet. Då när alla ens kära har somnat. Då när oron släppt och ansikten är släta och rofyllda. Då när sommaren är över och höstens skönhet är på väg. Det är inte vinter än. Det är för tidigt för kyla. Och det var för tidigt för sorg.

Hennes avgång var som hon. Allt runt mamma var storslaget och omsorgsfullt. Nu hade hon glidit ur tiden på tolvslaget och lämnat tid och rymd till oss att ta våra farväl av hennes kropp. Tid där ingen annan fanns och störde. Tid i natten där man aldrig var. Hennes avgång var i en tid som inte fanns.

Idag 12 år senare har mycket hänt, men den 5 oktober kvarstår som en dag fylld av saknad, sorg, glädje och framtidstro. För livet är ändå med Lena. Hon är inte här i sin kropp. Men vi är här med hennes ljusa minne, hela tiden, ständigt nära.

Lilla Uma tar stegen ut i livet och påminner oss om att tiden också är det som skänker glädje. Utan den inga steg in i en tröstande framtid. Tiden skapar oss en distans, men saknaden går så klart aldrig ur. Med tiden kommer också de ljusa minnena. Den kalla kroppen förbytts mot varma händer och hennes intensiva ögon. Händer och ögon som var min mammas. Sådan som jag nu har. Sådana som Uma kommer få. Uma Sally Lena – vår egen fena på att sprida glädje och kärlek. Som en reinkarnation av självförtroende och känsla för människor.

Jag minns mycket från min sista stund med min mamma. De minnena är mina ögonstenar. Dyra minnen. Så levande i all stillhet Den 5 oktober, år efter år, kommer jag gå tillbaka till det. Resten av året ska jag minnas allt annat.

Varför så hett under och efter ett val? Analys och reflektion utifrån styrmodellen ”strategiskt hus” med kyrkovalet som exempel

I söndags var det kyrkoval. I debatten krängde fokus på vad det är valet avgör. Det är sådant som typiskt definierar valtider. Några reflektioner kan göras om (kyrko-) politikens systemiska värld och varför debatten går som den går. Häng med på en metaanalys om makt, debattfokus och strategiska hus. 
I all politisk terräng och analys behöver man dra konsekvenser av åsikterna för att se vad frågan handlar om och varför det pushas just för det. Man kan titta på vad i verksamheten som man vill putta på åt något håll. Handlar det om de stora inriktningarna? Eller lyfter man fram de aktiviteter som man tycker förflyttar bäst? Är det ideologin som hörs eller är det policy (dvs reformförslag) som presenteras?

Beroende på vilket fundament man vill förflytta blir debattklimatet. Politik är att vilja, beslut är att prioritera. Låt mig ge en reflektion på detta utifrån ”det strategiska huset” som kanske kan ge en fingervisning på varför debatten går och hörs som den gör. 

Modellen för analys

Det strategiska huset har tre delar. Fundamentet som är byggt av värderingar. Väggarna som utgör ramen för vad organisationen ska göra. Det är det som på engelska kallas ”mission” eller uppdrag. Ibland kan det översättas med VAD och även HUR till viss del. Taket är visionen som beskriver det tillstånd man eftersträvar. Annorlunda uttryckt beskriver visionen den beskrivning av verkligheten man önskar vore sann. Mål för verksamheten finns i skärningspunkten mellan mission/vision eftersom de kan finnas på så olika områden. Ett effektmål är annorlunda än ett delmål exempelvis. Kanske kan de i metaforen utgöra fönster på fasaden som ger huset dess fokus och karaktär. 

I kyrkans kontext så är vi nomineringsgrupper (kyrkopolitiker) olika nöjda med det strategiska husets olika delar. På olika sätt har vi tillåtits bygga det ovh inreda det. 

Det är också här, beroende på hur nöjd man är med de olika delarna, som vi har olika åsikter om vad valet ska handla om. Ska vi byta riktning för kyrkan (visionen)? Ska vi satsa på olika sätt att uppfylla vårt uppdrag eller ge oss nytt fokus i vår uppgift för att uppfylla vår vision och leva våra värderingar? För oss som är nöjda med huset filar vi på renovering och förbättring så som att skapa god arbetsmiljö eller satsa pengar på avgiftsfria konfirmationer. 

För andra är det själva fundamentet som behöver brytas och bytas. De påstår att kyrkan står för värderingar som för henne i en oönskad riktning. De vill byta både grund och tak. Ni vet, det är värderingar som bygger kultur och utan fundament finns inga väggar som håller taket. Det är kultur som avgör hur vi gör saker som slutligen bevisar om vi kommer nå den verklighet vi drömmer om. 

Eftervalsdebatt och känslorna går höga

I eftervalsdebatten finns nu så klart känslor. I vissa fall upplever man att man går hårt åt varandra. Det är synd tycker jag. Ibland finns det exempelvis känslor som i min mening felaktigt kan uttryckas som att väljaren gjort rätt eller fel, förstått allt eller tagit ansvar för utvecklingen eller ej. Detta är felaktigt så klart efter som ett valresultat alltid är korrekt, om nu de som röstat avgett en giltig röst enligt konstens alla behörighetsregler. 

Känslorna efter valet handlar också om att nu efteråt ändå vilja peka på vad man ville med det strategiska huset. Peka ytterligare en gång på vad man menade och ser som så viktigt. Det besjälar varje politiker med vilja! Även här går vi så klart i klinch med varandra eftersom denna diskussion blir om saker vi ömmar för olika och har olika perspektiv på. 

Att fortsätta sakdiskussionen tycker jag är rätt också efter ett val. Men att angripa varandra personligen och mana till politisk omvändelse – ja det är så klart bara naivt och gynnar inte respekten för varandra. 

Synen på och vanan vid demokratisk påverkan och maktfördelning 

Låt mig ge exempel på där vi i kyrkopolitikern vill olika baserat på hur vi ser på huset vi byggt. Låt mig generalisera grovt för att du som inte ser alla delar av kyrkopolitiken kan få ett hum om skillnaderna analyserade utifrån det strategiska huset. Partipolitiskt obundna nomineringsgrupper oroar sig för riktningen för kyrkan men också hur vi gör för att komma överens. Helst vill de att alla ska vara sams och med ett gemensamt ”sunt förnuft” åstadkomma beslut. Det är naturligtvis en värdering och har siktet inställt på den kultur vi har i kyrkan och en åsikt om hur vi i majoritet gör för att vi ska komma överens inom vår grupp. 

Här krockar vi gällande hur man beter sig eftersom de med vana i demokratiska församlingar och NGOs å det bestämdaste vill värna just detta att vilka som helst får organisera sig och utöva rätten att debattera sin sak. Att träta i sakfrågor för dessa personer är inte det samma som att ha dåliga relationer med sin meningsmotståndare. Tvärtom förutsätter debatten stor respekt och tillit till spelets regler. Dvs att man tar meningsskiljaktigheter på rätt sätt. 

Den grundläggande värderingen och normen i ett demokratiskt sammanhang är just det, för oss folkrörelsemänniskor, att få lov att delta i beslut på fria premisser. 

När jag själv blir i affekt

Jag själv krockar rejält med exPOSK och Frimodig kyrkas (FK) agenda just här och blir till och med förolämpad. Missförstå mig nu rätt. Som demokrat tycker jag mycket om personerna med dessa åsikter, flera är vänner och många andra hyser jag stor beundran för, men inte för den här åsikten. Det är själva rättigheten att få tycka så som på något sätt blir ställd under proposition och det blir glöden i min kamp. 

För en person som kan sin arbetarrörelsehistoria är det också svårt att ta till sig kragarnas uppmaning till ”sunt förnuft”. Det blir en association naturligtvis till väldigt borgliga åsikter. Skattebetalarnas förenings tidning heter Sunt Förnuft och borgliga debattörer har genom årtionden stått för en linje där man vill avpolitisera frågor som man vill mena är opolitiska. 

Så klart att vänner med hjärtat till vänster har svårt att höra annat än att överheten förminskar folket när man sätter språkbruket i den kontexten. 

Att problematisera grunden för varandras engagemang

Själv tänker jag att POSK m fl givetvis, varandes ett opartipolitiskt alternativ, rymmer alla färger, men också precis som alla organisationer byggt en kultur. Vad man enskilt menar blir svårt att föra i bevis eftersom man som grupp bedöms generellt och på hur röstningar och åsikter tidigare landat. 

POSK och FK har också drivit en hård argumentationslinje (alla poskare över en kam här, förlåt till dig som enskilt tycker annat) om att min typ av engagemang är dåligt för kyrkan. Dåligt i den meningen att jag förhåller mig till en större ideologisk berättelse som jag delar med andra i en gigantisk internationell rörelse (a k socialdemokratin). Detta är en essens för gruppens existensbevarande. 

Visst handlar detta också om synen på kyrkan och kyrkans identitet och roll i samhället. Detta berör värderingar och grundfundament för vad kyrkan är. I det här fallet vart man lägger sin betoning och vad det får för konsekvenser. Det är inte så att vi inte delar samma bas i stort, för det gör vi, men vissa aspekter vill vi sätta lampan på som kritiska för kyrkans liv. 

Tack och lov handlar demokrati om att samarbeta och komma överens. En skicklig demokrat lyssnar och söker samförstånd. Genom att fokusera olika delar kan man hitta helheter tillsammans. Så länge analysen om vad som behöver utvecklas och varför inte skiljer sig åt som motsatser finns det alltid möjligheter. 

Tillbaka till det strategiska huset och tonen i debatten. Inte mycket har handlat om kyrkans mission och uppdrag förutom i debatten mellan SD och folkrörelsegrupperna. Här har man väsentligt skilt sig åt. SD önskar ändra på kyrkans vision, kyrkans uppdrag och kyrkans värderingar om hur vi agerar och uttrycker oss i vår samhälleliga och kulturella kontext. 

Rådande intendent med ödmjukhet

Naturligtvis förstår jag också att vi socialdemokrater och andra folkrörelsebaserade nomineringsgrupper i mångt och mycket varit med och definierat både grunden, uppdraget och riktningen för Svenska kyrkan under decennier. Det är lätt att bli synonym med rådande ordning och behöva utmanas för att klara nytänkande. Det är därför man inom politik (beslutsorgan som avgör riktning) behöver en vital opposition.

Men Jesus då?

Men det finns en viktig skillnad inom kyrkan som ibland verkar ställd under proposition eller åtminstone tvekar våra motståndare på om vi kyrkopolitiker håller detta för sant. Nämligen Jesus. Det kan man vara helt trygg med att vår tro och lära inte är upp för beslut. 

I kyrkans värld är nämligen ansvaret tudelat och gemensamt. Vi har en folkkyrkotanke (finns många aspekter, men detta är en) som ger nästan all teologisk makt och inflytande till våra biskopar. Läran är till och med lagstadgad. Den är luthersk evangelisk och episkopal OCH en demokratisk folkkyrka. 

Denna basala förutsättning verkar ibland i kyrkodebatten ändå tas fram som något som förtjänar sitt fokus. Frimodig kyrka gick bland annat hårt åt alla andra om att Jesus skulle vara kyrkans centrum. Vi andra reagerade med ??? . Anledningen till att den strategin som valfråga inte flyger är för att det är en självklarhet och den ram vi har enligt både lag och lära. 

Frimodig kyrkas åsikter debatteras självklart livligt inom kyrkomötet. Deras hållning får nämligen konsekvenser i vilken mission och vilket hur de anser att kyrkan ska ha. Även om vi är överens om Kristus plats så är vi inte överens om vad det får för konsekvenser i vilka frågor som ska debatteras och beslutas. 

Snart tillbaka till kyrkomötet

Om några veckor är det den här mandatperiodens sista kyrkomöte. Då ska jag möta de människor från olika nomineringsgrupper och stift som jag under fyra år umgåtts med och diskuterat beslut och vägar framåt. 

Jag uppskattar så många av dem för deras klokskap och vishet men också goda förmåga till samverkan, beslutsfattande och förhandling. Kyrkopolitiker är enligt mig några av de skickligaste politiker vi har för den kultur vi har i kyrkomötet hjälper oss att ta fram det bästa i oss. 

Jag ser fram emot att diskutera vårt strategiska hus olika delar och aspekter och ska glädjas åt vänskap över nomineringsgruppsgränserna. För vi delar på ansvaret för kyrkan. Den synen är vad som är att vara demokrat. Och det är vi alla. 

Vägen till ett ja

Jag kliver in i ett kök och möter det unga paret. En kvinna som drömt om sin bröllopsdag sedan hon var liten. En man som gärna gifter sig, för att hon vill det. De älskar varandra för man kan vara sig själv. Jag dricker mitt heta te. Lyssnar och känner in. Katterna kurrar i famnen på mamman och svärmodern bredvid mig. Det är fyra dagar kvar tills jag ska viga dem och ceremonin kommer vara en återspegling av en dröm och en start på något nytt, fullt av förväntningar.

På vägen hem ringer jag en kvinna som sökt mig under dagen. De vill gifta sig nästa vecka, lite akut så där, hemma i lägenheten. Hennes sambo har blivit svårt sjuk och snart tar behandlingen över. Vi pratar kort om vigseln. Det är mest en formalia, men visst känns det tryggare inför framtiden. Jag säger att jag gärna kommer även om tiden vi fann blev inklämd mellan annat. Mitt förordnande känns som en akutbil. Kan inte bli mer meningsskapande.

I helgen hade jag min första vigsel. Det var mina älskade vänner som gifte sig. Jag förberedde ett tal som bar referenser från deras 23 åriga liv tillsammans. Som ett nät av ord som lades runt omkring dem. Inte ett öga torrt och inte en själ oberörd. Att få väva deras stund tillsammans med dem var oerhört starkt. En ära som gjorde mig enormt stolt. Deras dag men likafullt ett av mina minnen för livet.

Vi har olika vägar till ringar som växlas. Vi har olika skäl till att förenas i en helhet. Men att få stå där mitt i det ögonblicket och förklara ett par som en enighet i fri gemenskap det är enormt meningsfullt, på ett personligt plan. För man förstår att där står tiden still en stund. Deras ja kommer eka i vardagen. Skrivas i skrift och befästas i upprop.

Det finns mening i riten som ingen kan ta ifrån den. Just den här så full till bredden av löfte, kärlek och förhoppningar. Stå mitt ibland den är som att befinna sig på en varm och skön sommarstrand, även när molnen hopar sig. Att få viga är därför en ynnest. Vägen till ja stannar vid frågan. Därefter är allt fullbordat.

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Undret i ett leende. Vi behöver alla ett varmt socialt klimat. 

Allt verkar vara sig likt på pendeltåget. Alla är lika med sina telefoner och fjärran blickar. Låtsas som om alla dessa potentiella möten med öden inte finns. För visst är det så vi gör, av ren självbevarelsedrift.  Som social varelse skulle det vara otänkbart för vår hjärna att ta in alla dessa människor. Så vi sluter oss in i vårt eget och skärm- eller fjärrskådar. 

Det är också i viss mening kulturellt att stänga ute de sociala intrycken. Men inte helt och fullt. Över hela världen möter man variationer på samma fenomen. Fast i Sverige verkar vi extra frånvända. Det är knappt att man säger tack om någon gör plats för en. Det tar det nödvändiga i den sociala avskärmningen till en absurd nivå. 

Har ni känt blicken i affären, exempelvis, när någon står indignerat i tystnad och undrar om det är fel på ens ögon i nacken? Har ni haft den där dansen när man är på väg att krocka med en annan person och man väljer samma väjningsstrategi? I bästa fall skrattar man generat ihop. Vanligtvis är man besvärad av störningsmomentet i ens frammarsch. Störd av att behöva integrera socialt. 

Inte heller säger man hej till personen på parkbänken. Det kanske inte alltid är så konstigt, men märkligare blir det när parkbänken är soffan hemma hos goda vänner och människan på den är en av de andra gästerna. Förvisso okänd förutom den gemensamma nämnaren. Inte alla hälsar i den situationen heller. Den isolerande strategin fortsätter. 

Härom dagen hörde jag också om ett möte mellan två i ett större sammanhang. Hon kom in i samlingslokalen. Där inne var det redan folk. Han befann sig i blickfånget från dörren. Hennes ögon mötte hans leende ögon som de första i rummet. Han hade det trevligt med de omkring. Han höll blicken i hennes tills det precis var dags att säga hej. Då slutade han le och sänkte blicken. Ett undvikande i ett skört läge. Precis där känner man sig som mest ovälkommen. Ett fenomen som ibland säkert kan vara en vald strategi, men som allt som oftast bara är en bristande  social kultur. 

Jag önskar ofta ett varmare klimat. Jag vill ha leende människor runt omkring mig. Jag vill att de som redan är på festen varmt ska välkomna den nyss inträdande gästen. Jag vill ha ett ”ursäkta mig” i affären och ett ”tack” och ”ha en bra dag”. Jag tror sådant också påverkar de djupaste värderingarna som vi har om varandra. Ett varmare samhälle kanske börjar med ett god morgon. 

Vi anlände precis till Centralstationen i stockholm. Jag låter mig forslas med i strömmen uppför den gigantiska rulltrappan. Korsar gångvägen och undviker kollisioner. Jag möter en äldre kvinnas blick som åker motsatt riktning. Det är som om vi kommer av oss. Hon ler. Jag ler. Försynt liksom. 

Nu travar jag fram i en ruggig septembermorgon. Huvan djupt nerdragen men varm i sinnet. Försynta leenden gör också underverk. Jag ska hålla upp dörren många gånger idag. 

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia