Kategoriarkiv: Existens och filosofi

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Om prickar vi gillat och prickar vi tar bort.

Hudförändring? Jag vill ömsa skinn och låta frågan vara oställd.

Fokuserar på annat som är viktigt. Försöker. Samtidigt vill jag vara förberedd på alla tänkbara ansträngningar. Nej det vill jag inte. Funderar på vart jag lägger min tid.

Jag gick till doktorn förra veckan och nu kom ett brev med en kallelse till dagkirurgi. Om två veckor tar vi bort den oregelbundna märkningen av livet.

Tittar på Uma. Inte en fläck. Jag själv är prickig som en späckad korv. Små prickar i ljusa symmetriska runda former. Mina vackra pojkar har redan fått sina första bruna rundlar. Kroppens resa har påbörjats. Prickar som kan vara vackra och ge kontrast. Eller oroa.

Ebba föddes med en stor rodnad på hakan. Det var ett hemangiom som hon fick avlägsna när hon var 10 år med två operationer med millimetersprecision mellan nervtrådar och musklerfibrer. Egentligen brukar dessa fläckar gå tillbaka av kroppens egen kraft. I sällsynta fall stannar de i fullt utväxt läge, så som de var för henne.

Hon var så söt med sitt röda hjärta på hakan. Hennes första självporträtt såg man en huvudfoting med en glad mun som ackompanjerades av en rund röd prick i mungipan. När hon låg på operationsbordet så tog hon bort syremasken alldeles innan hon somnade och sa ”hej då pricken, tack för allt”. Hon snuddade med sina vackra fingrar mot den röda kudden på hakan. Jag stod bredvid och tårarna föll.

Den pricken var en del av henne under hela hennes barndom. Som en del av kroppen, av jaget. Hon var stolt över sin prick. Tills den dagen då hon insåg att vuxna hade börjat kommentera den. Ibland sades det till mig i affären. De tyckte synd om henne. Jag tyckte synd om dem. De hade inte förstått någonting.

Hudförändring. Jag tänker på klimatet och den så kallade klimatförändringen. Det är ett annat sätt att tala om den förstörelse som vi håller på med på vår jord. Genom att kalla det för förändring så känns ödet lite mer avlägset. Känns lite samma sak med hudförändringar.

– Men hallå? Klart att jag inte ska oroa mig!

Men det är svårt att låta bli…

Bara några tangentknaster bort ställs frågan på google. Hur vanligt är det att hudförändringar är maligna? Botas man? Finns det bilder? Hur vet man? Räcker kirurgi? Är jag i riskzonen? Kan vi backa bandet? Kan jag ta tillbaka min fråga?

Fy vilken deppig text att skriva! Overklig och suger musten ur mig. Vet ni, vi skiter i den där hudförändringen, tar dagen som den kommer och så lägger jag mig under kniven den 22:e. Klappar lite ömt på pricken och säger ”hej då pricken eller vad du är för nått, tack för att jag får värdera livet så högt”. Undertiden njuter vi lite mer.

Nä nog med det här, jag tar och skriver ett tal till Ebba istället ❤ hon tar ju studenten på tisdag.

lollo juni 2017

Skala löken, lev nyfiket och låt det gröna leda vägen. Så får jag korn på livet och nyckeln till mitt inre.

Följ med på min inre resa från smoothie till livsinsikter. Livet på den gröna och nyfikna pinnen, in i själens vrå, så som den kan te sig för mig. Precis som livet självt är sökandet efter våra inre svar både lättnad och smärta, sorg och glädje samtidigt.

Grönt är skönt sa vi när vi var små. Jag gillade aldrig grönt. Varken att äta eller färg att titta på. På min tid var det lila som var det vackraste. Syrenlila. Väldigt snygg färg -89.

Idag inser jag att grönt är infrafärgen, den osynliga men ständigt närvarande, som alltid funnits där. Lågmäld i bakgrunden. Kontrasten till det kalla, med det varma gula som bryter in. Se bara på den lila syrenen. Den hade inte varit så vacker, stått ut i sin skönhet, om inte den vore omgiven av mjukt klorofylltyngd grönska som med sitt gula skimmer får det varma från den röda tonen i syrenen att poppa.

När jag häller upp en riklig grön smoothie säger mina barn ursch. De vill inte smaka och de vänder sina illa grimacherande ansikten bort från mig. Bara åsynen av den gröna vätskan verkar få dem att vilja hålla sig långt borta. Själv så känner jag hur smaklökarna krullar sig längst bak i gommen redan innan jag dricker den första sippen. Det är nu längesedan jag inte gillade grönt på tungan. Jag vet faktiskt ingen bättre frukost. Gott i så många dimensioner. Dagens smoothie består tillexempel av 2 blad grönkål, 1 stjälk selleri, 1 avokado, 1 frusen banan, 1/2 dl frusen mango, 4 cm färsk riven ingefära, 1 dl kokosdryck och 2 dl vatten. Lite hampaprotein, limejuice från 2 limefrukter som blev över igår och så lite agave-sirap. Mixat och klart smakar det sommar. Det behövdes en morgon som den här då löftet om regn viskades i vinden.

Detta var dagens recept. Imorgon blir det annorlunda. Poängen är att ta vad man har och lägga det i mixern och på så sätt aldrig låta något gå till spillo. Min frys är full av annars slängda bananer som jag slantat upp. Grönkålsbladen som jag slängde i idag hade börjat vissna något så det var lika bra att de åkte i. Inte sällan finns det sallad i min morgonsmoothie. Det är ett sätt att leva grönt.

Jag önskar jag hade mer gröna fingrar. Jag försöker ta hand om de stackars växter som flyttat in hos oss. Det är svårt, för jag glömmer att ge dem vatten precis som jag är dålig på att dricka vatten själv. Ett liv med gröna fingrar tror jag är sällsamt rogivande. De gånger jag minns starkast av kvalitetsumgänge med min mamma i tonåren är när vi satt böjda över varsin rabatt och rensade ogräs. Vi rensade i jorden och räfsade oss emellan. Vi fick ordning på tankarna och vi fick de vackra rosorna att komma fram. Kanske är det också så som de med gröna fingrar säger att man får ytterligare några öron som är villiga att lyssna, nämligen de gröna bladen.

Det finns oändligt många liknelser mellan välvårdade trädgårdar och välmående relationer. Hela den antika visdomstraditionen har en vinranka som bär god skörd som given metafor. Alla som grovt beskurit en buske, och kanske fått känslan att man tagit i, förstår att det som är friskt får bättre kraft att ta sig fram tack vare det modiga handhavandet med spretiga granar. En organisation med stora utmaningar mår också bra av grundligt arbete med rötter och med fokus på kärnan. Ta bort det yviga, kom tillbaka till det som är vår grund, och vi får utveckling, mår bättre tillsammans och når förädling av vår idé.

Den senaste månaden har mitt inre varit lite av en vildvuxen trädgård. Jag har fått kämpa med en sinnesstämning som berättar för mig att det inte är underbart att vara i min kropp. Egentligen är det inte underbart att vara i min knopp, men till följd av unga års hets så tror min hjärna fortfarande att det är kroppen det är fel på. Det brukar börja med den signalen om att något rör sig djupt inom mig.

Det kan låta konstigt, men den smygande ångest som avslöjar sig i mina spända käkar tar sig uttryck i kroppsligt lågmält förakt. Fantasier som hör mitt 15 års jag till. Men jag vet hur jag hanterar den för jag känner den så väl. För att komma tillrätta med det behöver jag använda mina fötter, gräva ner tårna i jorden och äta nyttigt och gott. Ära matkonsten och göra maten till en fest med smaker som ger välbehag. Genom att sedan inte ge den där känslan av att något drastiskt måste göras mer spelrum kan jag börja skala av känslorna som en lök och tillslut komma till saken.

Kroppsnojan är som det grova skalet på löken. Om jag inte tar i tu med det först så kommer jag aldrig längre ner. Det är också det enklaste lagret att få bort. Känns grovt och osmakligt, men går ganska enkelt att förpassa till komposten. Noja – jag behöver inte dig. Jag behöver komma nära den sanna känslan där bakom. Den som ångesten förgäves försöker dölja.

Jag mentaliserar lite…. vad är det som egentligen tynger mig? Vad är grundkänslan? Jag tar mig själv i handen. Här är jag trygg. Låt mig höra! Med fötterna mot asfalten och en grön smoothie i kroppen så trampar vi längre in i känslorna och låter de forsa likt vågor. Jag surfar och lägger örat intill. Jag lever på grön kvist och är nyfiken.

Ensamheten. Det är den som ligger där på lur. Tänk, det är alltid den. Spelar det någon roll hur många barn jag har? En hund som aldrig lämnar min sida? En man som med en dåres envishet inte viker en tum. Som fortfarande älskar. Vänner som är de finaste man kan tänka sig. Trofast nära. Den är där ändå. Ensamheten.

Det är skillnad på att känna sig ena-stående och ensam. Enslighet är ändå lite mer allena. Allena. Är det där vi har den?

Allena det är att vara alltid ensam. Att stå liksom på sidan av de andra. Jo visst är det den. Fasen, det är alltid så. Att man inte kan lära sig :). Man har sina eviga sånger som sjunger i själen.

Men vilken grundkänsla rymmer den, ensamheten, känslan av att vara allena? Jo, det är en ledsen känsla. Den är ganska superledsen. Det är väldigt typiskt för mig när stora livsavgörande saker händer. Jag fyller 40 om ett halvår. Jag har fått en ny underbar bebis. Min dotter ska ta studenten. Det är existentiellt att leva 2017.

Min story om ensamheten, den som gör att det känns som om jag står bredvid och är lämnad till att själv lösa upp knutarna, den kommer från min barndom. Jag var till stor del lämnad till mig själv. Aldrig själv egentligen, men till mig själv. Jag var ett barn som hade många tankar som egentligen sällan riktigt fick ackompanjeras av ljudet av min egen röst. Satte inte ord på dem och fick inte speglas i en vuxen. Det är sådant som skapar en något otrygg ambivalent anknytning.

När något obehagligt rör sig inom mig så kommer känslan av att jag är helt själv i ett vakuum. Runt mig kan det vara fullt av rörelse. Min röst är förseglad och min blick vänds inåt. Känslorna som rusar inombords har ingenstans att ta vägen. Detta är ett barns blick på omvärlden och inte en vuxen kvinna. Mitt eget lilla jag.

Ensamheten är bara ett av alla lager. När jag pillar och skrapar på det, accepterar känslan av ledsamhet för vad den är (en känsla) och stryker det lilla barnet på kinden. Sätter mig i ögonhöjd och ser in i hennes gröna ögon så ser och känner jag längtan efter min egen mamma. Det är ju därför jag känner mig ledsen just nu. Jag saknar henne. Det har jag egentligen alltid gjort, men just i sådana här tider i livet så var hon så närvarande. Det var då hon gav mig mycket mening.

När min mamma gick bort för mer än 10 år sedan så kom den oftare till mig genom saknaden av henne invid stora händelser i livet. Så är det nu. Mina två döttrar har stora dagar i juni. Lill-Uman har precis blivit döpt och Ebba tar studenten nästa tisdag.

Min mamma och jag var ett team när hon hade festligheter. Hon och jag hade vår bästa tid ihop när Ebba var bebis. Som vi delade denna lilla tös! Hon och jag möttes när vi grejjade tillsammans. När vi lagade mat inför alla hennes kalas. När vi rensade rabatterna. Min mamma var tillgänglig när man lekte hennes lekar och när man la ett barn i hennes famn. Inte undra på att hon saknas för mig i så många dimensioner just nu.

I helgen, inför Umas dop, lindrades dessa ledsna känslor väldigt mycket. Jag blev fullt ut omsluten av mina lejoninnor. Mina systrar Alexandra, Josefine och Naima slöt upp och var med mig. Bar mig och gjorde mig hel. En nyckel var att jag (vågade) berättade om hur det var för mig. Nu inför Ebbas student så är grundkänslan fortfarande där, men mer som ett minne av en relation som betydde mycket för mig. Jag mår bra eftersom min trädgård blev rensad tillsammans med dessa kärleksfulla räfsare och grejjare. Tillsammans med min egen ärlighet mot mig själv.

Så här gör jag när jag lever mitt liv autentiskt. Jag skalar löken. Jag lever på en grön och nyfiken kvist. Jag smakar och ser att livet är gott, med smak av både sött och salt och den underbara syran och underskattade beskan. Livet – det är ljuvligt när vi orkar omfamna det till fullo. Med alla lila känslor.

Idag är jag min egen mamma. Jag mentaliserar mig själv. Jag älskar att mentalisera! Om du också är nyfiken på det, så har jag ett boktips: ”Mentaliseringsboken” av Per Wallroth. Utgiven av Karneval förlag. Populärvetenskaplig version, med övningar och tankar om hur du själv kan finna dina mönster och rensa i din egen rabatt.

PAX

När samtal är meningsskapande. Ett sätt att vara kyrka i vår samtid är att prata med och inte till varandra.

En varm kram i vapenhuset. Ett stort leende och ett uppriktigt tack. Allt kändes så meningsfullt. Tiden gick lite långsammare och trots sorlet från mängden av folk så var det som om det bara var hon och jag där. Jag förstod att våra samtal hade gjort stor skillnad. Det kändes omvälvande och lite oväntat. Jag hade lärt känna henne som en så barsk dam. Men mest av allt gjorde det mig stolt över vad vi hade lyckats med tillsammans. Vi hade skapat ny mening.

I dessa kyrkovalstider (17 september är det dags) så vill jag passa på att då och då berätta om vad kyrka är för mig. Det här är en berättelse om samtal om livet och kyrkan – och vem som ska få bestämma ramarna för det.

Kvinnan som jag omfamnade i vapenhuset hade gått i en samtalsgrupp som jag var gruppledare för. Samtalen hade handlat om kristen tro och frågorna som ställts var om det var relevant med tro och hur man skulle förhålla sig till kristen lära i vår samtid. Det var några av de bästa gruppsamtal som jag fått vara med om. Människor kom nära varandra. Det fanns inga enkla svar men många frågor som förde oss framåt. Personer fick berätta för andra om deras livsresa. Om saker som var betydelsefulla för dem. Om institutioner som gått för långt. Om människor som funnits för dem. Tvekan blev till visshet. Agitationer blev till ståndpunkter. Ståndpunkter utan taggar.

Kvinnan som omfamnade mig hade blivit en av församlingens kyrkvärdar efter nästan 40 år av ilska mot kyrkan. Ilska över den dogmatiska konfirmationsundervisning som hon lidit av. Ilskan över skulden som påfördes av hennes ungdoms församlingspräst i Bohuslän. Men också ilska över att hon såg att andra hade tillgång till en annan relation till kyrkan och en varmare tro, som för henne hade blivit så omöjlig.

När vi sågs i vår samtalsgrupp var hon en av de som rantade mest över religiösa människor och kyrkligt inre liv. Hon avskydde nästan allt och sökte på något sätt upprättelse. Hon var djupt kritisk och arg på en del av kyrkans ståndpunkter. De allra flesta, för att inte säga alla, var inte officiella ståndpunkter, utan sådana som hon berörts av i mötet med individer i kyrkan. Många i hennes ungdom.

Där fanns kvinnoprästmotståndet som ekade i våra trakter, patriarkatet och dess strukturer som följer naturligt med det. Här fanns minnen av schartauanernas jakt på nöjen, den pryglande uppstramningen i rent och snyggt hemma på helgdagen och ilskan mot att människor kunde låta sig luras in i tro. Jag satt och lyssnade och ställde ibland frågor. Oftast fanns de andra där och gav sin bild och sina andra perspektiv på det där med tro och relation till något annat men ändå så essentiellt och verkligt nära. Det där med värmen och kärleken mellan människor, mellan en person och hennes tro på Gud. Och en kyrka som stod emellan.

Kursen fortgick och vi betade av ämnena för träffarna som ibland passade väl, ibland var något skeva. Alla längtade vi till att vi skulle få prata om vad våra huvuden hade varit fulla av sedan sist. Vi sågs så en gång i veckan, i tio veckor. En helg var vi på kurs tillsammans och diskuterade olika frågor livligt. Gruppen hade en otrolig spridning i ålder. Där fanns en ung tjej som var 23 och en dam på 86. Och så allt där emellan. Mest kvinnor, men en mix av erfarenheter och bakgrund. Det var vi som mötte varandra den hösten.

När mer än hälften av kursen hade gått så sa hon plötsligt, bara så där, att hon fått en tro. Hon hade gjort sig av med alla sina förbehåll och lagt oförrätterna åt sidan. Hon ville inte leva med bitterhet. Hon ville välja sitt liv och något annat. Hon fullkomligen lös. Hon var liksom friad från ok och framför allt från sin ilska och misstänksamhet. Antagligen hade hon också vunnit något. En självrespekt. Hon hade fått en integritet om sig. Troligtvis hade hon släppt fokus på sådant hon inte kunde påverka och börjat fylla sitt eget liv med den mening som hon själv trodde på. Emancipation när den är som vackrast.

Kursen avslutades och omfamningen i vapenhuset kom något år efter att vi lämnat gruppen. Jag hade fortsatt med andra samtalsgrupper, men också varit upptagen med mina studier. Jag var alltid så glad att få träffa henne även om det var sällan. Hon bar det där korset i kyrkan med en air av något självvalt och jämlikt. En befriad själ.

*

Jag tänker några saker om ovanstående. Man väljer inte alltid sin (konfirmations)präst. Prästkollegiet är också inte sällan mycket pratsamma personer som missbedömt lyssnandets kraft. Jag förstår det så väl, för jag själv blir lockad av att få breda ut texten över något teologiskt när den sällsamma chansen kommer. Men vem vill lyssna till det där när man själv inte vet vad eller om man ska tro? Eller om man tror på att tro.

Ungas samtal om tro och liv sker i en känslig tid i deras liv. Är det inte dags för kyrkan att fundera på den rådande normen om att dessa samtal främst hör ungdomen till? Min erfarenhet är att samtalen om livet tillsammans, tron på vår uppgift här i världen och kärleken som håller oss samman är ett livslångt behov. I olika tider av våra liv har samtalen olika tyngd och innebörd. Men vi behöver dessa samtal. De kan förändra vårt förhållningssätt till sådant som gjort oss illa och på sikt skapa andrum och ge integritet till våra val av livsstil. Inte minst ge oss makt över att välja våra liv och omfamna det sådant det är.

Att sitta så, som jag fick göra i samtalsgrupp tillsammans och lyssna på varandra, det är att vara församling för mig. Det är det närmaste jag har kommit till kyrkans uppgift. I dessa samtal så gör vi allt det som ingår. Vi möts, som vi är, och låter vägen gå oss till mötes. Vi blir de empatiska och omsorgsgivande människor som vi är ämnade att vara. Vi kan vara oss själva. Vi är olika men i gemenskap. Och det är så spännande med alla dessa röster och tankar om liv. Det är fullt meningsfyllt. Och så lämnas var och en till att möta den gud man valt att tro på.

**

Mina studier inom religionspsykologi har handlat om människors sökande efter mening och identitet samt hur det har spelat roll när de drabbats av utmattningssjukdomar. Jag avslutade mina studier till präst för några år sedan för en civil chefs- och ledarkarriär, och lever idag som en kristen medmänniska som försöker leda utifrån mina värderingar som hämtar sin kärna från det kristna kärleksbudskapet. ”Älska din nästa så som dig själv”. Sedan 2009 finns jag i kyrkomötet för socialdemokraterna som ledamot, sedan 2016 som ordförande för organisationsutskottet.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.  (Matt. 7:12, Bibel 2000)

eller som Luther uttryckte det:

Så som du tror, så älskar du – och omvänt. (Martin Luther)

What has this to do with my father?

Star wars filmen Rouge One återupptar frågan om den frånvarande pappan och ett barns hjältegloria om den fadersfiguren. Ett evigt epos som klingar välbekant. Alla minns vi ”I’m your father” frambrummat i ett vakuumeko från Darth Vader. En scen som får många av oss att tänka på det yttersta sveket. Den då barn och förälder står emot varandra, på var sin sida, och vill förintelse. Hur är det möjligt mer än i drömmar och i fiction?

Ja, möjligtvis är det något som också ockuperar våra tankar då och då under vår uppväxt. Det finns ett välbekant och hundraårigt begrepp som kallas oidupus-komplexet som psykoanalysens fader Freud var först ut med att beskriva i psykologiska termer. Den då barnet vill förgöra fadern, eftersom barnet vill ha modern för sig själv. Ett barn förgör med gråt och tandagnissel, så den effekten av Oidupus är ju inte särskilt dödlig, om än den barnsliga längtan.

Oidipus är dock en berättelse som är antik. I sitt original älskar sonen modern så till den milda grad att fadern inte bara dödas, utan sonen tar hans plats.

I andra klassiska urhistorier runt fadersgestalten kan också nämnas Abraham som offrar sin son Isak på ett altare. Som med höjd kniv är villig att genomföra offret. Som hindras i sista stund av en gudomlig ingivelse. Denna berättelse brukar exemplifiera tro. Att tro på en gud kan få en människa att göra ohyggliga saker, så har jag alltid tänkt om det dramat. Detta manliga exempel på tro har jag alltid tyckt är vulgärt. Ett starkare uttryck för tro har enligt mig kvinnor stått för, exempelvis den om sonen som enligt sin mor är guds barn och som räddade en hel värld från hierarkiernas tyranneri, för att ge ett exempel. Modern till humanismen, på tron till det godas kraft i människan.

Att kalla Maria för jungfru har för mig lite med barnalstrande att göra. Det har betydligt mer att göra med att hon var först. En jungfruresa i humanismen. Ett frö till en ny tid.

Ändå är det inte dessa modersbilder som vi som huvudsak producerar om och om igen. Vi diskuterar sällan med storslagna epos vad allt har att göra med vår moder på vita duken. Men i det lågmälda så finns hon alltid där. Även i oidipus-dramat så är hon ju allt som det kretsar kring. Det är relationen till moderns som bygger motivet till dådet.

I Rouge one är det likaså lätt att tro att det är fadern, Galen Erso, som är driften bakom Jyns kamp. Men minns då de första scenerna, när mamman i en bergsskreva satt nära sin dotters ansikte och fäste en berlock runt hennes hals, med orden: glöm inte kraften som finns inom dig. Därefter gick hon för att rädda sin man, blind av tro på att hon skulle lyckas, men dödades inför åsynen på sin dotter i sitt försök till rättfärdiggörande. Hennes kamp må ha präglat dottern mer än faderns frånvaro. Det är den kampen som väcks till liv i dramat. Precis som hennes mor före henne är hon villig att offra sitt liv för det godas skull. Som många kvinnor före henne. De må vara biroller i första anblick, men blir snart huvudsaken när man ser bortom det uppenbara.

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

En värld som styrs utifrån kärlek styrs med ödmjukhet och vilja <3

Det är alla hjärtans dag idag. En dag som gynnar kommers som vid all annan högtid i Sverige. Det är bra för tillväxten så klart i ett land att ibland hänge sig åt handel och konsumtion, men är det alltid bra för relationerna?

Att handla och köpa gynnar ofta våra relationer, när kommersen är sekundär. Det är ju ändå alltid tanken som räknas. Och då menar jag inte i den förvanskade betydelsen att eftersom jag tänkte göra något för dig så räknas min icke-handling ändå. Utan självklart att det är tanken bakom handlingen som är huvudsaken. Tanken bakom gesten. Tanken bakom orden. Tanken bakom mina inköp och min konsumtion.

När vi firar varandra på alla hjärtans dag så ska vi givetvis göra det med rätt känsla i botten. Visst blir det smått outhärdligt när vi inte menar den kärlek som vi låtsas ge en dag som denna. Den känslan har vi nog alla nosat på någon gång. När vi inte riktigt menar det vi visar. När blomman dyker upp av plikt och inte av uppriktig ömhet.

Det finns också de gånger som vi inte vill varandra väl. När vi önskar att det går lite dåligt för någon, eller när vi inte vill tänka i goda banor och vår nästa. Ibland möter vi detta i våra närmaste relationer. Ibland på jobbet. Ibland i vårt fritidsengagemang. Jag har mött det i alla sektioner av mitt liv då och då. Människor som inte har mitt bästa för ögonen. Medmänniskor som av någon anledning inte tycker om mig eller som behöver ha någon annan där jag är. Ja det sistnämnda handlar om maktspelet som inte är ett vackert tryne och som har svårt att hämta näring i kärleken. Det är aldrig vackert men blir med erfarenheten möjlig att upptäcka. Tanken bakom avslöjar sig så lätt. Man känner igen den när man lärt känna den. Tanken bakom känns  liksom i magen.

Makt och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är synd. En annan värld skulle vara möjlig då tror jag.  Jag skulle vilja ha det som ett valspråk om jag någon gång skulle behöva ett. Med kärlek vid makten tror jag nämligen att den bästa av utveckling sker, på mikro och makronivå. Med kärlek vid makten har man ödmjukhet och vilja förenade. Det är en oslagbar kombination. Vilja och riktning behövs alltid, men ödmjukheten gör att vi ser bakom fasader och förbi fördomar. Ödmjukhet gör oss mänskliga. Vår mänsklighet är värd att slåss för!

Idag firar vi i vår familj också alla hjärtans dag. Inte särskilt mycket har blivit handlat så kommersen fick inte något av oss i år. Däremot så firade vi genom att efter goda hamburgare till middag kröna kvällen med att se på Minionernas första film tillsammans med våra tre yngsta. De njöt av att ha både mamma och pappa i soffan. Vi njöt på olika sätt av barnens närhet och av filmen (min humor så jag stod för garvandet). Tanken bakom var att ge dem tid och leenden innan sänggång. Nu sover de alla, med små söta leenden på läpparna. ❤

Ta hand om varandra där ute!

Vakuum och nyttobrist som bara en dagledig kan uppleva

Vårt hus har två tak. När det byggdes så lades ett plattak, så som ritningen och tidsandan (sent 60-tal) påkallade. Efter ett tag ångrade sig ägaren och byggde ett sadeltak ovanpå det platta taket och med stora överhäng som följd. Det gör att vi har två tak och huset är knäpp tyst. Igår var det storm ute. Vinden ven och piskade, men här inne. Här var det tyst, tyst.

Att sitta här i tystnaden och vänta, det är därför lite som att befinna sig i ett vakuum. Jag blir liksom lika sysslolös själv som det är tyst här. Det är fascinerande. Det griper tag och tiden går.

Hundens andetag. Mina andetag. Mina fingrar på tangenterna. Någonstans från djupet av huset hörs ett litet brum. Det är värmepannan. Husets andetag. Vi andas tillsammans. Min mage kurrar. Vigos mage hundkurrar den också. Elementen bubblar ibland. Det är vi som lever ihop.

Att vara dagledig är ett tillstånd som är lite konstigt. Man är per definition med sig själv, hemma, hela dagen. Det är ljust ute, man vet att människor går till arbetet och har möten med andra människor. Men man själv är i ett innanförskap utanför det där. Det är svårt att inte bli mörk till sinnet. Uttråkad och lite vilsen. Som dagledig har man ett diffust ansvar för huset. Ja den där kroppen av sten, trä, vatten och el som man andas och lever med. Det är det som är ”jobbet”. Att vistas här och se till att det ser lite bättre ut än det gjorde efter frukosten. Att det hänt något med tvätten typ. Man behöver se till att det finns någon slags rörelse.

Just nu är sängarna fortfarande obäddade, och jag känner mig onyttig. Som att min plikt som hemmavarande och dagledig inte riktigt har uppfyllts.Jag sitter här i tystnaden och lyssnar på hunden och huset. Läser på nätet. Skriver lite diffust ibland. Raderar. Måste ju göra något… Stannar upp igen. Njuter kanske i någon mening. Men fullkomlig njutning blir svårt av detta varandet.

Det behövs rörelse runt en människa och interaktion med henne. Att vara nyttig! Inte för att någon kräver det av mig, förutom normen möjligtvis, utan för att det är omöjligt att gå en hel förmiddag och göra ingenting och få tillfredsställelse med livet. Om ingen skillnad eller rörelse kan skönjas trots att tid har förflutit. Har man levt då? Utan skapelse eller interaktion så är det som att man lever, men på ett slags paus och i ett vakuum.

Det som saknas är min röst och mitt möte med en annan människa. Eller skapandet av något för någon annan. Det är vad jag saknar. Det är som om att mitt vakuum är som i den där skogen där en pinne knäcks i tystnad. Eftersom ingen lyssnar. Så jag samtalar med hunden. Ja han svarar ju inte, men jag ser att han hör mig. Jag sätter på radion och nickar med. Skrynklar pannan ibland. Bäddar sängarna och torktumlar Rubens lakan. En timme senare landar jag igen i soffan och njuter lite…. av att vara dagledig. Känner ändå känslan av nyttan komma. Det är lite mitt knark. Inser det och inser varför jag tycker det kan vara långtråkigt att vara föräldraledig. Eller fruktan över att bli arbetslös.

Snart är det dags att hämta barnen och innan dess ska jag passa på att sova på soffan. Jag är ju ändå höggravid (40+2 idag). Utanför ser jag hur vinden viner i tystnad. Jag lyssnar och hör hundens andetag, husets och mitt. Vi tre i väntans tider.

bild-2017-01-12-kl-13-33

Att vänta. Den existentiella prövningen att gå från rädsla för lidande till tillit till livet

Mycket snart ska vi genomgå det där crescendot som tillhör en graviditet. Idag är det vad som kallas ”beräknad förlossningsdag” (BF). 40 fridfulla veckor har gått. Men här kommer ingen bebis idag.

Att gå här hemma och vänta barn. Det är existentiellt. Att vänta på att kroppen ska ta över. Att kontrollen över livsskedet då ska tillhöra mina muskler. Att ha tillit till att det ska gå bra. Det är existentiellt. Det utmanar mig och jag lär mig av det. För tankar går att kontrollera, men kroppen, den är kopplad till en annan våglängd. Det är livet som har sin gång.

Men att släppa på kontrollen är inte enkelt. Inte heller att erkänna vad som skrämmer. Under de senaste veckorna har jag haft ångest om nätterna över förlossningen och över rädslan för att något ska hända det lilla barn som jag har i magen. Det är inte ovanligt att den oron är stark de sista veckorna, jag känner igen det från mina tre tidigare graviditeter, men den här gången tog det överhanden. Det höll mig klarvaken flera timmar varje natt. Jag lyssnade inåt med skärpa. Lever hon? Är allt som det ska? Jag kände oro inför det som väntade. Kommer vi klara det tillsammans? Nu har jag lärt mig att kontrollera de tankarna. Det krävde ärlighet och koncentration. Och mod. Till att börja med handlade det om att erkänna rädslan och försöka förstå vad den innehöll och betydde för mig. Också när natten var över.

Jag var livrädd för lidande och död. Precis så primitivt och grundläggande. Min kropp regerade med vakenhet. Också ganska naturligt. Om nätterna var känslan att jag var som tryggast när jag var som mest vaken, spänd och alert. Givetvis påverkade detta mina dagar enormt. Sjukt trött och olycklig genomled jag dagarna då jag varit vaken som mest om nätterna. Oron fanns kvar i kroppen som ett minne som tankarna försökte rationalisera och ta bort. Det gjorde ju bara rädslan, och oron, starkare.

Så jag bemödade mig att erkänna rädslan istället. Se den för vad den var. Jag bestämde mig för att sätta ord på den och ringde MVC och därefter förlossningen. De ville att jag skulle åka in på kontroll. Jag åkte in till förlossningen och fick höra på bebisens hjärtljud och fick se hennes rörelser. Allt var bra. De tog också prover på mig för att se att jag inte mådde fysiskt dåligt på grund av någon infektion (var helt slut). Alla värden var superbra och bebisen mådde prima. Mitt fysiska mående hade helt enkelt med min sömnbrist att göra. Och den med min oro över död och lidande.

Därefter grät jag över oron och sorgen. Lät det komma över mig. Ta över mig. Det var lättande och läkande. Jag kunde släppa taget och se rädslan eftersom själva oron blev existentiell och inte rationell. Bebisen mådde ju hur bra som helst! Och ärligt talat, så även min kropp. Men mina tankar mådde inte bra. Och de fick jag försöka ta hand om genom att ge dem uppmärksamhet. Och det lilla jaget där inuti. Hon behövde tröst.

Det positiva med sätta ord på rädslan och känna ut känslan är att den får ett erkännande. Man möter eventuell skam och den får också ett sammanhang och konturer. Man kan förhålla sig till det då. Bli klar liksom. Sortera. Sorgen och rädslan som jag tog ut i förväg hjälpte oss inte att förbereda inför förlossningen. Men att se den hjälpte mig massor. Ja, jag var orolig. Jag var livrädd. Är rädd. Det är ok! Att lämna sig till sitt öde är existentiellt smärtsamt. Jag älskar mina barn och mitt liv så mycket att bara tanken på att något skulle hända…. Det tar musten ur mig. Uppenbarligen. Men lösningen är inte att låta det definiera livet.

Jag kunde lämna orons krampaktiga grepp med det. Acceptera att den fanns där och leva med den istället. Jag behöver inte bekämpa den längre. Bebisen behöver inte oron heller. Hon behövde en mamma som sov. Alla de runt omkring mig behöver den inte. Det är plågsamt att leva bredvid en orolig höggravid kvinna. Vi behövde alla istället tillit och tro. En ny tanke tog över: vi förtjänar att må bra. Jag tror vi föder lättare då.

Jag bestämde mig att min nattliga oro och med den tillkommande ångest skulle hanteras med knep hämtade från KBT efter att jag träffat mina vänner på trettondagen.  Jag vet ju, som den beteendevetare jag är, att kroppens skeende kan jag inte påverka. Men tanken äger jag. En av mina vänner sa till mig, när hon hörde om mina nattliga plågor: ”men så där ska du inte behöva ha det”. Bara så sa hon. Hon hade så rätt. Det var nyckeln och det mantra som jag valde när jag gick och la mig på kvällen. ”Så här ska jag inte behöva ha det. Barnet mår bra, och vi alla kommer må ändå bättre om jag sover gott om nätterna”.

När jag sedan vaknade återigen runt 02 så upprepade jag mitt mantra. Tänkte på min rationella och kloka vän och styrde tankarna till det tröstande och säkra lugnet. Så här ska vi inte behöva ha det. Sov gott. Och jag sov. Dagen därpå vaknade jag till sköna små röster som sjöng ”ja må hon leva” och som kom in med ett stort paket inslaget i teckningar. En skapelse! Jag firade min födelsedag omgiven av värmande vänner och familj. Jag blev ett år äldre och hade bestämt mig. Nu lever vi igenom dessa väntans dagar och låter kroppen få göra sitt. Jag överlämnade kontrollen till livet. Hur jag bemöter det kan jag styra och jag lovade mig själv att bemöta det med tillit, öppenhet och lugn.

Rädslan blev min lejdare och vän. Jag sover gott om nätterna. Tillsammans sitter vi nu här på BF-dagen, jag och rädslan i soffan med hunden vid vår sida och låter oss skrämmas av OA på Netflix istället, med oansenligt mycket frukt som konsumeras och känner hur lilla dockan sparkar där inne. Snart så. Snart så ses vi. Till dess låter vi nuet ha sin gång.

Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.