Kategoriarkiv: etik

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

What has this to do with my father?

Star wars filmen Rouge One återupptar frågan om den frånvarande pappan och ett barns hjältegloria om den fadersfiguren. Ett evigt epos som klingar välbekant. Alla minns vi ”I’m your father” frambrummat i ett vakuumeko från Darth Vader. En scen som får många av oss att tänka på det yttersta sveket. Den då barn och förälder står emot varandra, på var sin sida, och vill förintelse. Hur är det möjligt mer än i drömmar och i fiction?

Ja, möjligtvis är det något som också ockuperar våra tankar då och då under vår uppväxt. Det finns ett välbekant och hundraårigt begrepp som kallas oidupus-komplexet som psykoanalysens fader Freud var först ut med att beskriva i psykologiska termer. Den då barnet vill förgöra fadern, eftersom barnet vill ha modern för sig själv. Ett barn förgör med gråt och tandagnissel, så den effekten av Oidupus är ju inte särskilt dödlig, om än den barnsliga längtan.

Oidipus är dock en berättelse som är antik. I sitt original älskar sonen modern så till den milda grad att fadern inte bara dödas, utan sonen tar hans plats.

I andra klassiska urhistorier runt fadersgestalten kan också nämnas Abraham som offrar sin son Isak på ett altare. Som med höjd kniv är villig att genomföra offret. Som hindras i sista stund av en gudomlig ingivelse. Denna berättelse brukar exemplifiera tro. Att tro på en gud kan få en människa att göra ohyggliga saker, så har jag alltid tänkt om det dramat. Detta manliga exempel på tro har jag alltid tyckt är vulgärt. Ett starkare uttryck för tro har enligt mig kvinnor stått för, exempelvis den om sonen som enligt sin mor är guds barn och som räddade en hel värld från hierarkiernas tyranneri, för att ge ett exempel. Modern till humanismen, på tron till det godas kraft i människan.

Att kalla Maria för jungfru har för mig lite med barnalstrande att göra. Det har betydligt mer att göra med att hon var först. En jungfruresa i humanismen. Ett frö till en ny tid.

Ändå är det inte dessa modersbilder som vi som huvudsak producerar om och om igen. Vi diskuterar sällan med storslagna epos vad allt har att göra med vår moder på vita duken. Men i det lågmälda så finns hon alltid där. Även i oidipus-dramat så är hon ju allt som det kretsar kring. Det är relationen till moderns som bygger motivet till dådet.

I Rouge one är det likaså lätt att tro att det är fadern, Galen Erso, som är driften bakom Jyns kamp. Men minns då de första scenerna, när mamman i en bergsskreva satt nära sin dotters ansikte och fäste en berlock runt hennes hals, med orden: glöm inte kraften som finns inom dig. Därefter gick hon för att rädda sin man, blind av tro på att hon skulle lyckas, men dödades inför åsynen på sin dotter i sitt försök till rättfärdiggörande. Hennes kamp må ha präglat dottern mer än faderns frånvaro. Det är den kampen som väcks till liv i dramat. Precis som hennes mor före henne är hon villig att offra sitt liv för det godas skull. Som många kvinnor före henne. De må vara biroller i första anblick, men blir snart huvudsaken när man ser bortom det uppenbara.

En värld som styrs utifrån kärlek styrs med ödmjukhet och vilja <3

Det är alla hjärtans dag idag. En dag som gynnar kommers som vid all annan högtid i Sverige. Det är bra för tillväxten så klart i ett land att ibland hänge sig åt handel och konsumtion, men är det alltid bra för relationerna?

Att handla och köpa gynnar ofta våra relationer, när kommersen är sekundär. Det är ju ändå alltid tanken som räknas. Och då menar jag inte i den förvanskade betydelsen att eftersom jag tänkte göra något för dig så räknas min icke-handling ändå. Utan självklart att det är tanken bakom handlingen som är huvudsaken. Tanken bakom gesten. Tanken bakom orden. Tanken bakom mina inköp och min konsumtion.

När vi firar varandra på alla hjärtans dag så ska vi givetvis göra det med rätt känsla i botten. Visst blir det smått outhärdligt när vi inte menar den kärlek som vi låtsas ge en dag som denna. Den känslan har vi nog alla nosat på någon gång. När vi inte riktigt menar det vi visar. När blomman dyker upp av plikt och inte av uppriktig ömhet.

Det finns också de gånger som vi inte vill varandra väl. När vi önskar att det går lite dåligt för någon, eller när vi inte vill tänka i goda banor och vår nästa. Ibland möter vi detta i våra närmaste relationer. Ibland på jobbet. Ibland i vårt fritidsengagemang. Jag har mött det i alla sektioner av mitt liv då och då. Människor som inte har mitt bästa för ögonen. Medmänniskor som av någon anledning inte tycker om mig eller som behöver ha någon annan där jag är. Ja det sistnämnda handlar om maktspelet som inte är ett vackert tryne och som har svårt att hämta näring i kärleken. Det är aldrig vackert men blir med erfarenheten möjlig att upptäcka. Tanken bakom avslöjar sig så lätt. Man känner igen den när man lärt känna den. Tanken bakom känns  liksom i magen.

Makt och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är synd. En annan värld skulle vara möjlig då tror jag.  Jag skulle vilja ha det som ett valspråk om jag någon gång skulle behöva ett. Med kärlek vid makten tror jag nämligen att den bästa av utveckling sker, på mikro och makronivå. Med kärlek vid makten har man ödmjukhet och vilja förenade. Det är en oslagbar kombination. Vilja och riktning behövs alltid, men ödmjukheten gör att vi ser bakom fasader och förbi fördomar. Ödmjukhet gör oss mänskliga. Vår mänsklighet är värd att slåss för!

Idag firar vi i vår familj också alla hjärtans dag. Inte särskilt mycket har blivit handlat så kommersen fick inte något av oss i år. Däremot så firade vi genom att efter goda hamburgare till middag kröna kvällen med att se på Minionernas första film tillsammans med våra tre yngsta. De njöt av att ha både mamma och pappa i soffan. Vi njöt på olika sätt av barnens närhet och av filmen (min humor så jag stod för garvandet). Tanken bakom var att ge dem tid och leenden innan sänggång. Nu sover de alla, med små söta leenden på läpparna. ❤

Ta hand om varandra där ute!

Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.

Kyrkan och HBTQ

Det handlar om dopet, säger Eva Brunne. – Om vi menar att vi alla är ett i Jesus Kristus, och inte kvarstår som man eller kvinna, så skall vi verka för HBT- certifiering, menar biskopen. Hon har både röster med sig och röster emot sig om detta på kyrkomötet. Men jag tackar för hennes inlägg.

Det verkar som om de flesta förstår att det handlar om människovärdet. Men tyvärr blir det också en fråga om människosyn och vill jag säga fördomar. Är det inte just det som motionen om HBTQ certifiering handlar om? Ja att stävja det samma.

Fördomarna återspeglar sig när debattörerna avlöser varann i fråga om synen och förståelsen av RFSLs arbete, grundvärderingar och sammanhang. Bland annat ställer man sig frågan om RFSLs värderingar lirar med Svenska kyrkan utifrån en analys av den verksamhet som presenteras på deras hemsida. Problemet med inläggen om RFSL är att man uppenbarligen inte lärt känna organisationen, utan dömer efter det man tror sig veta av erbjudanden och snabba svar. Det är att agera utifrån okunskap och det är att ledas av fördomar. Man blir ett eget exempel på det som frågan i sig själv försöker komma åt.

Som upplysning vill jag härmed lägga upp ett utdrag ur RFSLs stadga och visa deras Ändamålsparagraf, för jag tror det är utifrån det kan avgöras om man vill samverka med en annan organisation eller ej. RFSL berättar här lite mer om sig själva, och jag ser att Svenska kyrkan delar inte bara vissa grundläggande värderingar utan har också en organisation här som vill vara till hjälp:

Ur RFSLs stadga och ändamålsparagraf:

  • att verka för ett samhälle präglat av mångfald och respekt för människors olikheter, där alla människor, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, skall ha lika rättigheter och skyldigheter samt lika möjligheter att leva och verka;
  • att till medlem eller annan som på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet, och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, råkat i trångmål lämna befogad hjälp;
  • att främja forskning samt främja och bedriva saklig upplysning om homo- och bisexualitet samt i transfrågor;
  • att främja samarbete och samverkan mellan förbundets medlemsgrupper, dess avdelningar samt ungdomsförbundet;
  • att initiera och upprätthålla kontakter med liknande organisationer i och utanför Sverige.

Som jag ser det är det bra att samarbeta med andra organisationer. Givetvis skall man i samarbetsavtalet diskutera värderingar och om man finner att något behöver gå en viss riktning för att möjliggöra djupare samarbeten så kan man alltid diskutera det. Men att utifrån hur man känner sig själv bedöma att man bara vill umgås med de som är precis lik är absurd. I frågan om kunskap i HBTQ behöver Svenska kyrkan RFSLs kunskap, perspektiv och blick för att förädlas ifråga om att kunna bemöta alla utifrån den dopsyn vi omgärdas av: vi är alla lika och alla av samma värde.

Som kuriosa klipper jag också här in utdrag ur RFSLs principprogram. Du kyrkliga människa: se de tycker att det finns plats för dig i deras verksamhet!

RFSL är religiöst och partipolitiskt obundet. Detta hindrar dock inte samarbete med, eller avståndstagande från, samfund, partier eller organisationer i sakfrågor. Den religiösa obundenheten ska heller inte leda till att personer med en egen personlig trosuppfattning känner sig mindre välkomna inom RFSL.

I morgon fattas beslut. Låt oss hoppas det blir bifall för HBT certifiering!

Hur sjuk är vår värld?

20130129-084419.jpg

Hur sjuk är inte vår värld? Läser i DN om hur våldsmän utnyttjar kaoset på Tahrirtorget till att våldta kvinnor. Om en kvinna blir undsatt och räddad möts hennes räddare av en hord av män som upprört jagar efter. Män som tycker de har rätt att ta för sig. Det är inte ofta jag svär, men nu passar det. Fy faan!

Eller tanken på den dubbla, eller kanske oändliga, kränkning som kvinnan i Indien blev utsatt för. Inte bara dödligt våldtagen, utan också på en fullsatt buss. Hennes räddare uteblev. Kanske av rädsla för sitt eget liv och sin kropps helgd.

Att människor ens orkar stå ut med sig själva efter att ha tittat på när en kvinna kränks så djupt, att till och med hennes liv tas ifrån henne, det är ett tecken på att världen är en sjuk plats. Att människan är en varelse kapabel till mycket ondska och lidande.

Och så här hemma. Våldet finns även här mitt ibland oss. En kvinna blev våldtagen av flera män när hon gick hem från tåget. På samma gång ofattbart som tangerande den varning man så många gånger hört, men inte vill ta för sann: gå inte ensam i mörkret. Men där och då, i hörsammandet o h uttalandet av den varningen, öppnar vi upp för det samhälle som Indien och Egyptens kvinnor lever i. Där kvinnan är ett villebråd och mannen inte kan hjälpa sig. Det samhälle skall vi icke ha!!

I tidskriften fokus skriver Katarina Wennstam om att hon står på en lista som Sveriges tredje farligaste kvinna eftersom hon ger kvinnan och de utsatta för sexbrott en stadig och ständig röst. Jag hoppas hon aldrig tystnar och att hon fortsätter vråla ut sitt budskap: mäns våld mot kvinnor finns mitt i bland oss och mot det måste vi ta strid och kämpa! Det är en sjuk värld annars om vi kollektivt vänder bort blicken för det här. Riktigt sjuk.

Julen då pappa försvann…

… Det var titeln på ett av p1’s program Barnen s avsnitt. Det handlade om föräldrar om missbrukar alkohol. Jag lyssnade på det ikväll när jag var ute med jycken. Programmet var uppbyggt med ömsom en intervju med en kvinna, som idag var dramatiker och konstnär, som beskrev sin barndom med en pappa som drack. Speciellt beskrev hon jularnas vånda. Löften som blev brutna. Pappa hade ju lovat att inte dricka.

Hennes reflektioner blandades med en yngre kvinnas berättelse om när hennes pappa försvann julen 2003 då när hon var femton. Problemet hade smugit sig på familjen. Ingen hade tidigare talat om det – han var ju en så fin pappa från början! Så väletablerad, städad, mysig och härlig. Successivt blev alkoholen ett problem. Och så julen 03 valde han spriten när han blev ställd inför ett ultimatum. Ja så stark är alkoholen att de som utvecklat ett beroende väljer alkoholen framför sin familj, och det var detta som avsnittet i SR’s program barnen handlade om.

Det är en så nyttig lyssning för alla oss som vill veta mer om hur det kan komma sig att alkoholism eller drogproblem utvecklar sig och slår sönder till synes helt vanliga familjer. Det är en nyttig lyssning efter som det är så vanligt. Visste du att var tionde person i vårt land bedöms ha ett riskabelt drickande? Så här står det att läsa på vårdtidenqq:

I Sverige beräknar man att 330 000 personer är alkoholberoende och att 780 000 har ett alkoholmissbruk, det vill säga återkommande problem till följd av sin aklkoholkonsumtion. Vidare bedöms en miljon personer ha en riskabel alkoholkonsumtion. Det är få som söker vård för sina problem.

Jag tänker att detta ständigt är viktig information till alla oss som umgås med alkohol. Att vara medveten om riskerna och hjälpa varandra att hålla koll på varandra. Så länge alkohol fortsätter att vara lagligt (det är ju trots allt ett nervgift) och fortsätter vara socialt accepterat så behöver vi det. För barnens skull inte minst. Ingen skall behöva lära sig tippa på tår och få sin jul förstörd av att hålla räkningen på hur många gånger pappa smyger ut till bilen för att dricka.

Det var allt från smygnykteristen ikväll.

T+5: stoltheten och fördomarna

20120805-091547.jpg

Den 4 augusti var det Prideyra i Stockholm. Tåget gick under dagen från Humlan i city till Tanto på Södermalm. På kvällen gasade man ytterligare kalaset och höjdpunkter nåddes tillsammans med artister som Lena PH och dansa i neon. Rapporterna via sociala medier kom en efter en. Man firade. Man var stolt. Det finns en motkraft till alla fördomar, till trakasserier och till alla dem som vill reducera längtan och kärlek till något du kan styra över, botas från eller välja bort.

Men vänta nu här lite…. Var det inte just fördomar som dessa som Pridereklamen lite olyckligt handlade om? Jo men visst var det så. Reklamarens jobb är att leka och mixtrar just med fördomar och normer så att det skall bli intressant. Hur långt kan man då gå och när blir just leken med fördomen sin egen fiende? Och finns det en gräns för hur mycket lek och utmaning som fungerar när man håller på med ett uppdrag så förknippat med vissa fördomar som Pride? Pride som i sig självt är så svårdefinierbart och lider stundtals av identitetskris kanske snarare blir skälpt än hjälpt av kampanjen ”bli”. Pride finns på ett sätt för alla som vill hylla friheten till att få vara sig själv, med ett fokus på hbtq personer och deras livsvillkor. Eller handlar det om hur coolt det är att vara homo?

Nåväl, reklamen/kampanjen, som jag reagerat på, är i alla fall framtagen av Berghs school of communication. (Kolla länken för att veta mer). Den leker med våra fördomar och uppmuntrade till att bli gay, bli flata, bli queer osv… Ett blivande för att få ta del av fördelar och visa på möjligheter. Givetvis med normativa vanliga fördomsfördelar så som ”du slipper plocka upp efter en man när du är flata”. Till kampanjen finns en rad hemsidor i stil med bliflata.nu, blibög.nu och så vidare. Eleverna själva påstår att kampanjen syftar till att utmana normativitet och visa upp det positiva med att vara ex gay. Men slår det inte lite fel? Är det bara hos mig det klingar rossligt o naivt? Det är väl ändå rätten till vardandet som vi vill slå ett slag för?

Är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val?

Det är just detta valfria blivande som retar mig – är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val? Är vi inte då tillbaka till en av de allra värsta av fördomar att din sexualitet är något du väljer precis som du då skulle kunna välja din könsidentitet? Är det inte mot detta som hela Priderörelsen kämpat så hårt mot? Att det inte går att välja bort eller bota. För om man nu kan välja sexualitet, måste man visst kunna välja bort det samma. Och bara för att det bara är reklam – är det då ursäktat som hippt, avantgardistisk och skönt utmanande? Jag vet inte om jag tycker det.

En anledning till varför jag inte tycker det är för att hbtq personer lider ett helvete än idag i vår värld. Samtidigt som vi gläds och celebrerar kärleken på Södermalm, samtidigt som jag njuter framför TVn i min trygga förortsvilla, så lemlästas och misshandlas till döds en man i Afrika för sin sexuella läggning, så skickas barn av sina föräldrar i USA till institutioner för att behandlas på tortyrliknande sätt för sin sexualitet, och unga och gamla människor i Sverige tvekar ännu om de skall våga komma ut. Samtidigt i dessa dagar ger Jonas Gardell ut en viktig första bok i en triologi om homosexuellas kamp kring HIV och aids på 80-90 tal i Sverige. En kamp om rätten till människovärde i en tid då samhället stängde dörren och vände många lidande dörren. Det är inte längesedan och det får vi inte glömma. För det är inte lätt i vårt land att vara annorlunda. Det är förenat med livsfara i vår värld att vara gay. Läs mer i Ekots artikel på sr.se från 2004. Mycket av den fakta som publicerades då är fortfarande, snart ett decennium senare, fortfarande tyvärr aktuellt. Det är väl bara Bush som är inaktuell…

Fördomarna lever allt jämt kring kön och sexualitet. Det viktigaste som jag önskar att reklamare i framtiden skulle lägga vikten på när de skall arbeta med Pride så är det stoltheten. Den är förknippad med modet att våga vara, modet att våga stå rakt och kraften i att vara fri. Pride är en frihetskamp som skall kämpas, manifesteras och firas! I det firandet och manifesterandes tycker jag att kampen mot intolerans och värdekränkande behandling skall stå i centrum. Kampanje signerad Berghs känns naiv, verklighetsfrånvänd och i min värld en bit ifrån det som är Prides syfte.

Men så var det ju frågan då? Är det för mig Pride finns till? Är det viktigt att sådana hetrosvennar med räddavärldenkomplex som jag skall känna mig både tilltalad och cool med kampanjen? Jag vet inte. Kanske är det så att alla ni som var där på Pride, och som tog del av kampanjen kände er fullkomligt tillfreds. Det kan ju vara så att det är jag som har fördomar.

Oavsett – Leve frihet, leve kärlek och leve människors ovillkorliga lika värde!

Vad är det för fel på män som kliar andra män på ryggen?

Man kan tänka sig att det är frågan som en annan man kan ställa sig. Vad är det för fel på att hjälpa varandra lite grann, så som vänner gör? Mutor och andra härvor är så klart inte bra, men broderligt stöd och förtrolighet, kloka råd och beslut om strategi. Vad är det för fel på det? Inget. Däremot: vad är det med dessa feminister som inte kan sluta klaga?

Muthärvan i Solna är bara ett sådant exempel om extremen. Där män har kliat män och där de säkert till en början inte tyckte det var något fel i det. Att träffas, på en härlig sommarläktare i Båstad, prata framtid och lägga strategier, det är väl tämligen oskyldigt?!?? Eller är det kanske just här det går fel.

För visst är storyn kring nationalarenan som ingen vill ha, och som kostar miljarder mer än vad man tänkt, ganska bisarr. Men själva sättet som det går till på, som leder till dessa sammanslutningar och beslutsvägar det tror jag att jag vet är väldigt väldigt vanligt. Den berättelse som återberättas i dag i DN idag 2011-06-11 ”Game, set, match – här görs affärerna” (av Jens Littorin) är talande för detta gubberi. I artikeln påpekas också att det inte är ovanligt med alla dessa politiker och tjänstemän som sitter på massor av olika stolar, i föreningsliv, företag och offentliga beslutsrum. Inte sällan finns det mycket kultur i områden kring idrott och politik, där man förväntas klia män eller få kli för att få lov att vara den som med sin broder får till ett riktigt fett monument. Känns gubberiet igen? Jo, det är ju inget som är okänt genom historien. Felet är att det inte är lagligt.

Nu, här i veckan tar Lars-Erik Salminen, ordförande i Solna kommunstyrelse, en time-out. Åtal är väckt och rättegång startas snart i den muthärva som är unik i sin storlek inom svensk politik och idrott. Jag undrar om han kommer att fundera på rötterna till det som hänt och hur det kunde bli så här. Jag undrar om han har mod att se systemet. Alla de gånger då den demokratiska och medborgerliga, kanske tröga men rättssäkra, processen har åsidosatts för snabba vägar och gemenskap i glada karlars lag. Undrar om han kan se just de ögonblicken då han hade valet att bryta ett mönster eller att gå med i den kulturstig som så många män med makt före honom har vandrat.

Jag undrar också om Sune Reinhold, tidigare högste tjänsteman i Solna kommun, insett det samma och vad som gått fel då han tagit emot arvode på mer än 600 000, trots att han hade lön på över miljonen per år och ett avtal där han förhandlat bort rätten till ersättning för övertid och annan tid. Jag undrar om Sune kommit fram till: – ja, det är tufft att vara den som skor sig när man plötsligt vaknar och inser hur galet fel det är att sätta sig själv på girighetens höga häst. Han har haft ett år att fundera och nu väntar rättegång.

I samma artikel i DN från 11 juni 2011 bekräftar Margita Björklund, fd politiker i Göteborg, att hon under många år upplevt liknande politikerkultur i Göteborg, exempelvis kring byggandet av nya Ullevi. Det talande är att det är män som slutar ha respekt för demokratiska processer, som plötsligt anser att de nog vet bäst och att det är bra att de fattar besluten utan så många som kan in och peta och förstöra en bra strategi mot målet – deras mål! Jag tror att Margita inte är ensam. Det finns många som hört, sett och upplevt just dessa maktdominanser. Inom både offentlig, privat och definitivt också i ideell sektor.

-Har man kunskap om hur den politiska processen fungerar vet man också hur man tar genvägarna och hur man krattar manegen efteråt. (Margita Björklund)

Ett annat uppmärksammat ärende kring mutor är de fall som uppdagades i Göteborg för ungefär ett år sedan. Där var det många ryggar som hade kliats, och både manliga och kvinnliga sådana. Denna historia belägger och befäster hur lätt det går och hur fort det rullar på. Det visar också hur skrämmande lätt det är att tänka att det är så här det går till. För det är ju inte så det ska gå till. Det är så det lätt går till, när man inte respekterar och aktar de regler vi har för att skydda våra demokratiska processer och hur vi gemensamt har bestämt att vi vill leda samhället. Vid rättegången berättar en tegelförsäljare öppen hjärtligt om hur det går till när man så enkelt och lätt ger en muta och får den accepterad. Jag kliar dig och du kliar mig.

-Det går till så. Man gör varandra tjänster. Jag pratade med min chef. Och han sa att det var okej och tyckte det var bra för att prova om det var en framkomlig väg. Vi bestämde oss för att ge honom teglet. Vi tänkte att på framtiden, kunde vi skaffa en kontakt via Olle så skulle vi ha nytta av det. Han kunde hjälpa oss att flytta fram våra positioner. (ur Mutornas värld, Expressen 1 april 2011)

Kunskap är makt. Kunskap om beslutsprocesser eller ändå hellre tillgång till själva beslutsförfattandet – det är stor makt det! Och väldigt mycket ansvar. Makt kan också förblinda. Det kan bli så synonymt och självklart med den roll man har tagit i olika sammanhang att reflektionen om vem man är och vilken roll man spelar i relation till andras deltagande och rätt till inflytande uteblir. Speciellt om man vuxit sig stark och blivit allas vår starke man. Det är lätt att ringa någon, ta en kopp med en annan eller varför inte passa på att mötas lite vid sidan om, när de demokratiska mötena kanske rentav pågår i en annan sal, för att kunna prata ostört och rätt ut, med rätt person, om hur det egentligen borde vara. ”- Vi ordnar det här, jag vet hur vi kan påverka så att det blir som vi tänkt”. Och så är det igång.

Kanske blir det inte som i Solna fallet. Men ett är säkert – man tar makten i anspråk och man gör den till sin egen. Fundera – är du själv en del av ett sådant nätverk eller process? Fundera då på hur det ser ut på löpsedeln, hur det känns i magen och om det är förenligt med Sveriges rikes lag. Är det ”bra” och ”ja” på samtliga frågor så är det troligtvis OK. Är du osäker – ring en kompis 😉

Ja, vad är det för fel på män som kliar andra män? Ja minst lika mycket fel som på kvinnor som kliar kvinnor eller vem som helst som kliar någon annan! Det är själva gentjänstlogiken som är problemet, lockelsen att missförstå kamratlighet och inbjudan till de innersta kretsarna som något genuint och gott istället för att syna det hela och se hur man blivit en utvald för andra syftens skull. En bricka i ett spel. En person med makt som lockas spela sina kort så att det passar någon annans syfte – som tack fick jag kli!

Känns det gott i magen? Ja, kanske är det just det som är problemet. Det känns gott att vara utvald och vara i klicken. Men det ser definitivt inte bra ut på löpet!

En försäkringskassa i kris: Är det etiskt försvarbart?

foto: Elias MalmbergSå var det dags igen. Ja, det är frestande att inleda så efter de senaste dagarnas larm om regeringens utförsäkring av cancersjuka hos försäkringskassan. Men det är inte dags igen. Det har varit så här länge nu, det händer varje dag, och det är 10-tusentals människor som drabbas.

De reformer som man har gjort inom socialförsäkringen för att förbättra systemet har inte nått det resultat man vill ha. Systemet har snarare stärkt sin position av att vara till för systemet än för befolkningen. Det vet vi efter de larmrapporter som kommit tätt de senaste 2 åren om sjuka som blir utförsäkrade trots sjukdom och trots risk att avlida pågrund av det. Det vet vi också eftersom det dessutom börjar finnas en diagnosgrund hos psykiatrikerna: försäkringskassedepression. Det är på riktigt och allvarligt när sjukvården larmar om att vi har ett system som bokstavligen leder till sjukdom. (På nyhetskanalen tv4.se 20110207 finns ett inslag om detta med psykiatriken Monica König.)

Vi har ett välfärdssamhälle som bland annat existerar i vårt försäkringssystem som till mångt och mycket hanteras av försäkringskassan. Ett välfärdsamhälle som de senaste åren nedmonterats sakta men säkert vad gäller vårt omhändertagande av dem av oss som drabbas av det ofattbara i sjukdom o lidande. En nedmontering som har fått fortgå trots otaliga berättelser om människan som hamnar i kläm. Är det etiskt försvarbart att ha det så här? .Nej, så klart inte. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Det är inte värdigt någon alls att bli lämnad till sitt öde och kanske också bli lämnad för livet. Det var och är sant att vi behövde göra något åt vårt socialförsäkringssystem. Men problemet var nog inte att folk fick hjälp utan att vi inte hade ett tillräckligt bra system för att möta individen bakom ansökningen av sjukpenning. Och lösningen – ja, den var nog inte tänkt att bli så här illa.

Vi får hoppas att detta, den sista veckans rapporter, var droppen och den sista kampanjen för att bromsa katastrofen inom svensk välfärdssystem. Folk ska ju inte behöva gå och dö bara för att de inte passar i mallen för hur lång tid en behandling tar eller om de är multisjuka vilket har en negativ påverkan på behandlingstider och biverkningar.

Vi vet att många sjuka har fått sjukskrivas igen eftersom deras dagar hos f-kassan tagit slut, inte minst via artiklar i dagspressen och i media. Vi vet att f-kassans gissning att prognosen på antalet försäkringstagare skulle minska har skrivits upp inför 2011 och 2012. Prognosen som försäkringskassan gjort under hösten och lämnat till regeringen var mycket osäker. Vi har inga siffror att luta oss tillbaka på, vi vet bara att ett alternativscenario som man räknat på kan innebära att var annan av dem som utförsäkrats återkommer till försäkringskassan. Och då med ett ökat lidande och får då än svårare att komma tillbaka till ett friskt liv med arbete.

Försäkringskassan är i djup kris. En kris som har varat länge nu. Jag har skrivit om det förut på min blogg, 2 mars 2009: Välfärden i kris med en försäkringskassa i djup depression. Ett av mina mest lästa inlägg. Det säger nog inget om mig som bloggare så mycket som att ämnet är viktigt och angeläget. Jag har också skrivit om det förut att den grundläggande etik som vår välfärd vilar på handlade om att vi ville vara ett samhälle där vi tar hand om varandra i tider i livet då vi inte själva mäktar med. Vi ville att alla skulle få ett värdigt liv. Detta löfte sägs stå sig – därför blir krisen för försäkringskassan så djup och etiken så ifrågasatt – för det system som vi har nu ger inte de behövande ett värdigt liv.

Slutligen: detta är inte försäkringskassans fel. Det är fel politik som skapar systemet. Men det är försäkringskassan som kan se till att slå det larm som behövs, om de vill rädda sitt ansikte och inte vara en del i att gräva graven djupare och vara orsak till en sjukdomsdiagnos. Detta är frågor som handlar om liv och död. Även en myndighet kan agera på det.

Läs och lyssna TIPS:

  • Läs och lyssna mer om hur de utförsäkrade förlorar massor av pengar: ur SR ekot, emedan regeringen tjänar.
  • läs Dagens Arena om samma problem som uppmärksammats när f-kassan inte längre för statistik över det livsvillkor som blir de utförsäkrades.
  • Blogg om utförsäkrades livsvillkor och kamp: Sjukskrivningsreglernas konsekvenser. Det är vanliga människor som du och jag bakom dessa berättelser.
  • ytterligare en blogg om kampen om rätten till ersättning som sjuk – det löfte som finns i vår välfärdstanke: Kampen om min sjukpenning. Här finns också berättelsen om Marie-Louise som dog till följd av beskeden från försäkringskassan. Ett liv i spillror och ett i graven.
  • Aftonbladet från 2009 berättar om situationen för de som stod under hot att förlora sin ersättning – berättelser om riktiga människors kamp. Detta är inga fuskare, det är dessa som inte passade in i det nya systemet.
  • slutligen: Radio P4 om att mindre än 1% av de utförsäkrade har fått ett jobb. Behövs det någon kommentar?
  • eller: kolla in min kategori: välfärd för att läsa tidigare inlägg