Kategoriarkiv: hälsa

Om prickar vi gillat och prickar vi tar bort.

Hudförändring? Jag vill ömsa skinn och låta frågan vara oställd.

Fokuserar på annat som är viktigt. Försöker. Samtidigt vill jag vara förberedd på alla tänkbara ansträngningar. Nej det vill jag inte. Funderar på vart jag lägger min tid.

Jag gick till doktorn förra veckan och nu kom ett brev med en kallelse till dagkirurgi. Om två veckor tar vi bort den oregelbundna märkningen av livet.

Tittar på Uma. Inte en fläck. Jag själv är prickig som en späckad korv. Små prickar i ljusa symmetriska runda former. Mina vackra pojkar har redan fått sina första bruna rundlar. Kroppens resa har påbörjats. Prickar som kan vara vackra och ge kontrast. Eller oroa.

Ebba föddes med en stor rodnad på hakan. Det var ett hemangiom som hon fick avlägsna när hon var 10 år med två operationer med millimetersprecision mellan nervtrådar och musklerfibrer. Egentligen brukar dessa fläckar gå tillbaka av kroppens egen kraft. I sällsynta fall stannar de i fullt utväxt läge, så som de var för henne.

Hon var så söt med sitt röda hjärta på hakan. Hennes första självporträtt såg man en huvudfoting med en glad mun som ackompanjerades av en rund röd prick i mungipan. När hon låg på operationsbordet så tog hon bort syremasken alldeles innan hon somnade och sa ”hej då pricken, tack för allt”. Hon snuddade med sina vackra fingrar mot den röda kudden på hakan. Jag stod bredvid och tårarna föll.

Den pricken var en del av henne under hela hennes barndom. Som en del av kroppen, av jaget. Hon var stolt över sin prick. Tills den dagen då hon insåg att vuxna hade börjat kommentera den. Ibland sades det till mig i affären. De tyckte synd om henne. Jag tyckte synd om dem. De hade inte förstått någonting.

Hudförändring. Jag tänker på klimatet och den så kallade klimatförändringen. Det är ett annat sätt att tala om den förstörelse som vi håller på med på vår jord. Genom att kalla det för förändring så känns ödet lite mer avlägset. Känns lite samma sak med hudförändringar.

– Men hallå? Klart att jag inte ska oroa mig!

Men det är svårt att låta bli…

Bara några tangentknaster bort ställs frågan på google. Hur vanligt är det att hudförändringar är maligna? Botas man? Finns det bilder? Hur vet man? Räcker kirurgi? Är jag i riskzonen? Kan vi backa bandet? Kan jag ta tillbaka min fråga?

Fy vilken deppig text att skriva! Overklig och suger musten ur mig. Vet ni, vi skiter i den där hudförändringen, tar dagen som den kommer och så lägger jag mig under kniven den 22:e. Klappar lite ömt på pricken och säger ”hej då pricken eller vad du är för nått, tack för att jag får värdera livet så högt”. Undertiden njuter vi lite mer.

Nä nog med det här, jag tar och skriver ett tal till Ebba istället ❤ hon tar ju studenten på tisdag.

lollo juni 2017

Kikhostaalarm och landstingsvalets viktiga fråga: rätten till barnmorskan

P1 morgon rapporterar mellan partiledarutfrågningar och ISIS-repotage om att riktigt späda barn dör av kikhosta pga att du och jag inte förstår att vuxna bär runt på kikhosta och smittar. Antalet smittade ökar för varje år. Folkhälsomyndigheten håller på att utreda det hela just nu och tittar på sådana intressanta studier som att vaccinera gravida för att ge de små spädisarna ett första skydd när de möter vår bacillsprängda torra luft och oss vuxna som smittar hej och hå. Det verkar som om fler och fler jobbar och är bland folk fast de är rejält förkylda. Vad är det med det?

MP och S gick igår ut med ett löfte om att varje föderska ska ha en barnmorska hos sig när hon är på förlossningskliniken. Det där är verkligen en fråga om liv och om jämlikhet. På riktigt! Det är sällan en kvinna och barn är så utsatta i Sverige som när de föder och föds. Fullt friska individer riskerar idag sina friska liv när de kliver in på förlossningen. Att ha en barnmorska som är med under förlossningsarbetet kan vara det som hindrar livslångt lidande hos både barn och kvinna. För detta har Alliansen med Filippa Reinfeldt i täten inte gjort något i ett Stockholms län. Liknande situationer finns runt om i Sverige.

 – De ser inte krisen inom förlossningsvården som ett problem, vi håller inte med om deras verklighetsbeskrivning. Alliansen har haft åtta år på sig att göra någonting åt det här, men väntat in i det sista. (Helene Öberg, oppositionsråd MP)

Ett talande exempel på vad som händer när kvinnor föder utan bra förlossningsstöd är alla de fall av förlossningsskadan sfinkterrupturer. Det riskerar man när förlossningen är okontrollerad. En risk som är hög när du som föderska lämnas obevakad. Ibland i timmar på förlossningen. Men hur påverkar en sfinkterruptur livet: jo, det påverkar dig när du ska gå på toaletten, det påverkar möjligheten till att ha sex och det påverkar din förmåga att hålla gaser. Du blir alltså en fisande ofrivilligt sexlös människa. Något som jag tror de flesta män skulle protestera högljutt mot om det var de som drabbades. Och ja, kvinnor vrålar nu i kör.

Så här berättar Eva:

Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg.

 

Så ska det faktiskt inte behöva vara. Aldrig! Därför är det bra att Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i tu med saken och lovar bot och bättring i vården. Därför är detta en av landstingsvalet viktigaste frågor. Ingen kvinna skall behöva riskera sitt och sitt barns liv i en svensk vårdinrättning på grund av usel resursfördelning!

nyfodd-bebis

Psykisk ohälsa – ja, det är du och jag det

Psykisk ohälsa. Det ligger nära oss alla. Stadsmissionen slår fast att var fjärde ung mår dåligt. SvD visar siffror att var tredje ung kvinna lider av psykisk ohälsa. Det är någon nära dig och mig. Ungefär 5 % av Sveriges befolkning har en depression. 1 av 5 svenskar behandlas någon gång i livet för depression. En av fem. Faktum är att 2009 uppskattades det att mellan 20-40 % av befolkningen lider av någon form av psykisk ohälsa. Och ändå är det något vi talar lågt om. (källa: Psykisk ohälsa – en klassfråga? Rapport från Psykologiguiden.se samt Socialstyrelsen ”psykisk ohälsa bland unga” från 2013)

Dessa siffor; det är du och jag.  Vi är mitt ibland dessa siffor. Som den bredvid eller som den direkt drabbad. Eller som någon med erfarenhet av depression, som närstående till psykisk ohälsa, som den som utreds just nu eller som den som sitter med både tacksamheten och förtvivlan med att fått en diagnos och därmed hjälp. Vi är mitt i dessa siffror på ett växande samhällsproblem. 

Ett samhällsproblem som vi alla någon gång står inför

Psykisk ohälsa är ett reellt samhällsproblem som politiskt måste hanteras. Det är också ett reellt samhällsproblem som vi måste prata mycket om. Överallt! Bryta tabun och lite till mans resa oss upp och tala om det som ligger så många av oss allra närmast hjärtat. Ni vet erfarenheterna om hur det är att vara människa, att leva, att vara glad och ledsen, arg och förtvivlad. Hur det är att vara hjälplös. Hur det är där på botten och vägen tillbaka. Om det blir någon väg tillbaka. Obehandlad psykisk ohälsa är förenad med stor fara för den drabbades liv. Om inte förr så är det ett alarm till samhället att agera.

Jag är givetvis inte oberörd av dessa siffror om utbredningen av psykisk ohälsa. Jag har mycket både psykisk hälsa och ohälsa runt omkring mig. I min absoluta närhet och lite längre bort. Jag har mött det som vän, som syskon, som partner, som chef, som kollega, som föreningsmänniska, som politiskt engagerad, som ungdomsledare, som barn. Man är både van och ovan, och man lär sig hela tiden. Men i livet med det nära inpå så är det en sak som gör en mest ledsen, och det är kopplingen mellan psykisk ohälsa och skam. Tänk vad den där skammen hindrar och skadar! Tänk vad mycket makt som ligger i hur vi pratar och möter frågor om psykisk ohälsa. Du och jag, är inte bara de drabbade, vi är också de som sätter normer. 

Egna erfarenheter delar jag gärna

Min egen livsväg har också kantats av stunder där allt blivit väldigt jobbigt. När jag var 26 hade jag en utmattningsdepression som tog ett år att läka. Jag hade som ensamstående mamma kämpat lite för hårt. Det var många gånger supertufft att vandra vägen tillbaka, men det byggde mig från grunden. Under det året insjuknade min mamma i cancer och dog senare på hösten. Någonstans var min egen sjukdom en tröst för vi fick tid att prata om livet. Perioden gav ömsom en livslång sårbarhet varvat med styrka och kraft för kommande pressande situationer. Retrospekt har det blivit en viktig tid för mig. Fullt med näring och syre när botten hade nåtts. Vägen tillbaka blev vägen till ett nytt jag. Så är det inte sällan med psykisk ohälsa – att det liksom kantas av möjligheter och hopp även om eggen på stigen tillbaka är knivskarp och risken för att trilla tillbaka igen till en början är stor. Den stigen blir sedan vägen som blir bredare och tryggare ju mer tid och hjälp man får med det man har med sig i sin rygga. Tillslut kan det bli din ryggrad och ledstång som byggt dig stark. 

När jag så födde mitt andra barn drabbades jag av förlossningsdepression. Kort och intensiv, men vilken krock med livet! Det var min gamla sorg från förlusten av min mamma som kom tillbaka. Det är inte alls ovanligt. Tvärtom vanligt att man som föderska drabbas av nedstämdhet som är annorlunda än baby-blues om man har en tidigare erfarenhet av kraftig livskris eller depression. En livskris triggar så lätt en annan. Att få ytterligare ett barn ställer allt på ända, och kan betraktas som en livskris, även om den på så oerhört många sätt för med sig gåvor. Hjälpen jag fick av BVC var toppen. De såg och fångade upp mig direkt.

Psykologen som jag träffade ett par gånger var dock en katastrof, men det hela visade sig bli en klargörande hit. Många gånger har jag skrattat åt mötena vi hade – hon, helt oanandes om min bakgrund som påläst om livskriser både som ordförande för Sankt Lukas i Uppsala och som studerande i religionspsykologi, gjorde allt man inte får göra i en psykologkontakt. Men även det hjälpte och förde mig tillbaka på banan igen. 

Jag tror att man, utan att överdriva, kan säga att jag har en känslighet för depression i samband med olika livspåfrestningar. Det är inget jag varken skäms för eller finner någon rationell anledning att dölja. Det är tvärtom bättre att jag pratar om det.

Så vad behöver göras då? Politiskt? 

Svensk sjukvård och kommuner och övrig landstingsverksamhet behöver prioritera psykisk ohälsa och kan göra det bland annat genom följande: 

1. Satsa på tidiga insatser, både i fråga om ålder och i samband med insjuknande. Insatser tidigt kan i stor utsträckning vara korta och mycket effektiva. Det minskar lidande och är väldigt samhällsekonomiskt effektivt eftersom det hindrar långvariga sjukskrivningar och människors möjlighet till att kunna delta i full sysselsättning.

2. Psykisk ohälsa är lika vanligt som tandproblem och borde subventioneras på liknande sätt för att främja folkhälsan och hindra dyra kostnader för obehandlade problem. Inför en psykisk hälsoreform för behandlingar!

3. Unga ska aldrig gå länge med psykisk ohälsa eller vara obehandlade eller felbehandlade. Detta kommer kräva mer resurser till skolkuratorer, psykologer och bättre samverkan mellan socialtjänst, BUP och skola. Det är samhället runt om barnen som aldrig får fallera i de här fallen, och det kommer krävas politiska prioriteringar för det. Satsningar på dessa barn är i sanning en investering för framtiden!

3. Vi behöver vara ett folk i ett samhälle som lever livet så som det levs i verkligheten och inte dölja sådant som är mänskligt. Då tänker jag främst på den psykiska ohälsa som kräver vård, omhändertagande och livslånga program för ett drägligt liv.

Ett välfärdssamhälle som vårt ska sätta de som behöver oss andra främst och vi andra skall stolta bidra till den omsorg som erbjuds. För nästa gång är det du och jag eller någon i vår absoluta närhet som behöver den. Det är helt enkelt dags för varann. Psykisk ohälsa skall inte vara en klassfråga och det skall inte vara varken mörkertal eller skämskudde. Det är helt enkelt bara du som är du och i vårt samhälle är du alltid ok!

Men när frågor om skattesänkningar står mot välfärd så är det allt för ofta den psykiska ohälsan som får betala priset. Det är inte satsningar på förbifarter och jobbskatteavdrag som gör det. Det är min politiska övertygelse och också min framtida kamp att ändra på det. Rösta med mig den 14 september, rösta för en socialdemokratisk regering! 

Vid ett köksbord

20130408-213744.jpg

Flerfamiljsrum. Ja det är vad det blir dessa fyrbäddsrum på sjukhus. Här möts utsnitt av samhällsinvånare och deras nära. På ett oväntat sätt kommer man nära varandra. Först lite varsamt småprat. Pratar väder, pratar luftvägar och sjukvård. Jämför syresättning och symptom. Och så plötsligt berättar man om sina tankar om klimat och mathållning, om att man blivit arbetslös men känner hopp, om sin mamma som fyller 80 just idag som man skulle firat men hamnade här, om hur man får muta sina ungar till framsteg. Samtalar om skulden man känner, trots att man inte borde, för att barnet blivit så pass dåligt. Berättar om minnen och känslan av hopplöshet och rädsla när RS virus drabbat eller när förlossning inte blivit som man tänkt. Kommer nära nära när man delar erfarenheten att förlora en förälder i cancer. Flerfamiljsrum. Det kan bli hur fint som helst!

Sjukhusvistelser kan också få fantastiskt fina konsekvenser ibland. En mamma som delar rum med mig visade sig vara gammal pluggkompis till min syster. De kan nu hitta tillbaka till varann! Mellan sonen har fått två härliga bonuskvällar med sin allra bästa kompis – ja han säger så. De, som bara har två veckor mellan sina födelsedagar, förstår varandras låtsasverkligheter precis. De räddar världen som brandmän, fnissar åt bajskorvspappor och kurar ihop sig på samma sätt på varsin arm för att lyssna på saga. Sedan tjoar de ikapp vid köksbordet och middagen för att kröna kvällen med utebus. Det finns för vissa vinster med att brorsan sinkar hemfärden med sjukhusliv.

Jag själv har haft möjlighet att promenera med brorsan som jag missade i helgen. Det var gott. Det är som sagt gott att påminnas om all värme som kan uppstå i mänskliga relationer.

Men nu längtar vi hem. Hem till vårt köksbord med frisk bebis.

20130408-213944.jpg

T-2: OS har bara börjat, skadorna lika så

Os London 2012 har bara börjat och jag inledde sportmaratonet med att titta på Folke Rydéns dokumentär Medaljens baksida. En berättelse om hur elitidrottarna är eniga om en sak: elitidrott är inte friskvård. Det slår hål på myten om idrottaren med en frisk själ i en sund kropp.

Efter att fått se Klüft kräkas av mjölksyra och Kallur tänja sina gränser till den milda grad att hon sedan behöver specialutrustning för att få igång en läkande blodcirkulation blir titten på dagens gymnastik och simning med de glasögonen. Tänk vad mycket skador de utsätter sig för, för chansen att slå ett personbästa, olympiskt rekord eller för att få hamna på pallen. En sådan besvikelse också när kroppen inte håller, ens lysande stjärnan blinkar oroväckande allt svagare och OS hoppet släcks.

Om man var villig att utså så mycket lidande måste ett missat mästerskap verkligen kalla på sitt behov av bearbetning. Tankar går därför till alla dem som inte kvalat in till OS trots sitt oerhörda slit. Alla dessa för oss namnlösa personer. Och till exempelvis Therese Alshammar som verkar hänga på en skör tråd vad gäller sin medverkan. Hon gör troligtvis vad hon kam just nu för att minska nervskadan. På tisdag får vi besked.

Det känns i detta sammanhang ganska sunt att vara en soffatlet 🙂

T minus 12: begränsningar och reformförlag

T-12… Det är tolv dagar kvar till beräknad förlossning av mitt tredje barn. Man undrar vilken av alla dessa dagar som den lilla bebisen kommer välja som sin ankomstdag. Troligtvis går vi över tiden som vi gjord de andra gångerna och det blir ett augustibarn. Eller så prickar vi in mammas födelsedag: 28 juli. Det vore fint tycker jag! Som en liten hyllning från himlen.

När man väntar barn verkar man antingen vara en sådan som njuter av hur kroppen förändras, hur livet gradvis sätts in i ett annat skeende och hur fokus går från något allert till introvert och fåordig – och det skulle för dessa kvinnor vara gott. Jag kan förstå det och också önska att jag kunde omfamna det hela på samma sätt. Jag tillhör snarare den andra gruppen som trivs i att vara aktiv och som har svårt att varva ner och vara den kukong som jag fått i uppdrag att vara. Mitt problem är antagligen medfödd rastlöshet och den insocialiserade pliktmänniskan i mig som gör att jag har svårt att leva och acceptera de begränsningar som en graviditet medför.

Men nu är det snart över och jag längtar! Längtar efter liten människa och längtar efter att kunna röra mig fritt igen. Det skall bli skönt att få vara bara jag och inte en kroppslig bebiskapsel. Det skall bli skönt att ingen spontant börjar prata med min mage. Och det skall bli underbart att få komma i form igen!

Den här graviditeten har inte alls varit svår! Förra var riktigt besvärlig – denna har i det sammanhanget av jämförelse varit… Behaglig!! Påminner om Ebbas… Kanske är det därför en flicka i magen. Vore inte det härligt! En liten Lena eller Esther.

En av de jobbigaste sakerna med den här graviditeten har varit mina tänder faktiskt. Visste ni att tänderna påverkas av hormonerna? Jo men visst, i mitt fall har jag fått galet mycket tandsten som jag fått gå hos tandhygenist för att mota i grind. Var där senast idag. Det är skönt att kunna göra det innan bebis är här och det är så tacksamt att ha en så bra tandhygenist som jag har!

Men det är dyrt som skam att sköta om sina tänder! Hittills har jag under den här graviditeten lagt ner 2400 kr. Jag hade de pengarna. Men hade gärna använt dem till annat. Att ha sådana pengar är dock ingen självklarhet för alla. Det borde finnas ett tandvårdsprogram för gravida tycker jag. Ja helst en tandreform för de många à la Persson, men just för gravida kvinnor skulle inte vara så dumt. Det är många ekonomiska situationer och utmaningar som vi kvinnor försätts i när vi blir gravida.

Ökade behov av tandvård är en, med smärtsamma och dyra ingrepp som följd, om vi inte tar hand om oss. Förutom tandvård så befinner vi oss i en ökad risk för sjukskrivningar – graviditet är ingen sjukdom men det är ett tillstånd som gör oss extra känsliga. Med sjukskrivningar kommer karensdagar och lönebortfall. Själv drabbades jag i vintras av influensa och var rejält dålig pga nedsatt immunförsvar (som man har som gravid) i dryga månaden. Man behöver också nya kläder, mer varierad kost och behöver köpa kosttillskott. Min blodbrist som jag har gör att jag måste äta fyra järntabletter om dagen.

Det finns mycket utgifter och betydande risk att minska i inkomst för kvinnor som är havande. Jag är inte en av dem som behöver ekonomiskt stöd i den här situationen med självklarhet, men det finns många kvinnor i dagens Sverige som hade mått väldigt bra av det. Kanske skulle barnbidraget delas ut till de som behöver stöd redan från v20 in i graviditeten. Ett havandestöd!

Nu är det dags för mig att knyta mig. Bebisen sparkar och påminner mig om det underbara som jag får lov att vara med om. Ett liv växer inom mig och kommer snart att berika mitt liv på det fantastiska sätt som barn gör. De är små gudagåvor!!!

Softar lagom

Slappar på soffan skavfötters med lille mannen som ligger o pillar sin kanin på öronen. Han trycker den mot näsan och andas långsamt. Sömnen är inte långt borta. Jag slappar duktigt med wordfeud på mobilen och söndagsgudstjänst på i bakgrunden på p1. Idag handlar det om änglar finns. Just nu känns det som det. Någon vakar i alla fall över oss och skänker oss frid och lugn och ro.

För många år sedan var jag sjukskriven för utmattning. På högvarv hade jag lett mig själv ända in i utmattningens dunkla lite vakumaktiga livsform. Ångest vid vila och sysslolöshet var ett av mina problem då. Jag fick i rehabilitering öva på att vila.

Ett par gånger i veckan gick jag till sjukgymnasten, övade på smärtgränser och att säga nej. Varje sesjour avslutades med 30 minuter vila på brits med filt och kudde. Den sista övningen var värst och jätte svår. Mycket handlade då om att möta ångesten som jag hade lärt in som ett beteende vid sysslolöshet. Jag knarkade engagemangsflow och älskade snabbhet, driv och att bara rasa ihop. På eller av. Inte slappa och vila.

Nu – 7 år senare är detta inte ett problem. Jag älskar att vila. Njuter av min frid på soffan. Min totalt avslappnade kropp och den läkande andning som tar över. Jag har lärt mig att låta tankarna vandra vidare, säga nej till lockelsen att läka mina sår och utmaningar med prestationer. Givetvis har jag också lärt mig att det handlade inte om en lycka i att vara igång. Det handlade om en flykt från mig själv, om felaktigt påfylld självkänsla och en rädsla för att inte duga.

Så här ligger jag nu och bara slappar på sofflocket. Hugo sover nu. Det rycker lite i hans tår bredvid mig. Radion har sagt sitt amen och änglakören har sjungit klart. Jag lever och jag njuter. Det är en tröst till alla er som är inne på resan om att lära sig livet i balans och konsten att vila. Det går alldeles utmärkt. Man måste bara företa sig den längsta – och bästa resan – den innåt.

20111002-121950.jpg

Sommarstek

Det är vackert väder. Men lite moln i sinnet. Sommartid o nervarvning tycker jag är lite jobbigt. Det är svårt att släppa taget. Det är svårt att helt o hållet veta hur jag ska bete mig när jag är LEDIG. Vad gör man då?

Detta har varit ett tema länge för mig. Jag är en sådan där visionstyp med svårt att inte gå o klura på saker eller gå fullt in i något. Arbete o engagemang faller sig så naturligt för en sådan som jag. Planlöst ledighetsdriv – inte lika enkelt.

Utmaningen är dels att stå ut med det lite melankoliska nedtrappningssymptomet på ”första dagarna på semestern” psyket.

Andra utmaningen är att växla fokus från vision o fix för jobb o annat till fokus på mig o mina relationer. Till mig själv, till livet, till tid o semester o till alla fina människor i min direkta närhet o lite längre bort.

Energin jag har är svår att bli av med, men den mår gott utav av fokuseras o disponeras på andra sätt.

Jag tror jag skall börja öva på detta genom att steka lite. En riktig utmaning för en sådan rastlös typ som mig.

Det är inte synd om mig. Det är bara semester!

20110629-151348.jpg

Jobb, scouter och mera jobb – och där emellan kom magsjukan!

Det är mycket att göra just nu. Stressen hägrar och i vissa stunder och dagar så lägrar den sig som en våt matta över mitt liv. Och att jag mitt under brinnande levereringskrig mot min egen att-göra-lista så drabbas jag av vinterkräkan, gör det liksom så påtagligt! Jag har inte tid att var sjuk. Det är när den blir på det där sättet, som stressen blir när risken är att man faktiskt inte hinna med, som jag drar öronen åt mig och ger min tanke lite självdistans och jag börjar fundera.

Stress har jag levt med länge och i många olika former. Det är också en del av det som får mig att må bra. Det kanske låter lite konstigt, men många känner igen sig i det. Den  sorts stress som gör att jag behöver hålla högfart, vara målmedveten och koncentrerad – ja det är som ett gift för en stressjunkie som jag!

Men jag har också varit förbi det berömda kaklet och vänt en gång i mitt liv. Det är inte värt att göra det till en livsstil. Inte heller att låta sig vaggas in i tron att det är värt det, eller att någon kommer att tacka en för alla timmar man plöjer ner i sin utmattningsåker. Det är heller inte värt att låta sig luras av sitt eget belöningssystem som försöker säga att man mår bra av det. För det gör man inte. Jag har varit där och vänt – förbi kaklet – och tänker inte göra det igen – någonsin. Det vore så dumt.

Det är 6 år sedan nu, den gången jag var förbi kaklet och låg utmattad och glömsk hemma på golvet. När hörseln hade försvunnit och ryggen var så trött att jag inte kunde resa mig upp. Inte trött av muskulär ansträngning eller för lite träning. Utan mentalt avstängd. Min impuls till min kropp – res dig upp – fungerade inte då. Jag var bara stum. I tanke, i handling, i hörseln, ja i alla mina sinnen. Det enda som fungerade var mitt hjärta som slog. Min andning som fortsatte. Det jag fasade då var tanken på att aldrig mer kunna läsa en bok, göra komik över vardagen eller föra ett analyserande resonemang. Det var ju det som var jag!

Man undrar lite vad man lär sig om sig själv och om livet på 6 år. Är det egentligen en annan människa som lever här idag än vad som levde här för 6 år sedan? Jo, nog är det det. Som den lök jag är så har jag skalat av ytterligare några lager om mig själv – för mig själv. Mitt gift är inte att prestera längre. Det har jag bytt ut mot självkännedom.

Just nu har jobbet fullkomligt dominerat mitt liv i ett par veckor. Det gör inget i sig att det dominerar på vissa sätt och i vissa perioder – jag gillar att jobba, men det ska finnas en balans i hur mycket tanke tid och investerade känslor det tar, tar det för mycket så tar det också snart glädjen och det börjar knorra på andra ställen bland livsprioriteringarna.

Jag har också lovat mig ledigt några dagar när allt är klart och lugnat sig något. Då ska jag njuuuuta av mitt liv, mig själv, mina barn, min man och min fina vovve och se till att bara koppla loss mig från outlook-stressen och kunna leva ett liv utan att axlarna åker upp över något som plötsligt trillade ner i tanken som ett mail som bara måååste skickas nu på en gång! Ja, det skall bli gott att återhämta mig. Det skall bli gott att få skala löken lite till.

”Livet är det som pågår medan du är upptagen med annat”

 

ps – hur passar scouterna in i den här texten? Jo, jag jobbar ju som generalsekreterare för KFUK-KFUM scouter. Ett roligt jobb, men som i vissa stunder kräver mycket tid, engagemang och ensam tankemöda av högsta cheftjänstemannen/kvinnan.  – och den där hunden då? Vad har den med stress och utmattning att göra? Jo, hunden är väl raka motsatsen till en prestationshetsande människa: liksom nog i sig själv så där nybadad på en stenig strand en solig dag i södra Dalarna. Ds

En försäkringskassa i kris: Är det etiskt försvarbart?

foto: Elias MalmbergSå var det dags igen. Ja, det är frestande att inleda så efter de senaste dagarnas larm om regeringens utförsäkring av cancersjuka hos försäkringskassan. Men det är inte dags igen. Det har varit så här länge nu, det händer varje dag, och det är 10-tusentals människor som drabbas.

De reformer som man har gjort inom socialförsäkringen för att förbättra systemet har inte nått det resultat man vill ha. Systemet har snarare stärkt sin position av att vara till för systemet än för befolkningen. Det vet vi efter de larmrapporter som kommit tätt de senaste 2 åren om sjuka som blir utförsäkrade trots sjukdom och trots risk att avlida pågrund av det. Det vet vi också eftersom det dessutom börjar finnas en diagnosgrund hos psykiatrikerna: försäkringskassedepression. Det är på riktigt och allvarligt när sjukvården larmar om att vi har ett system som bokstavligen leder till sjukdom. (På nyhetskanalen tv4.se 20110207 finns ett inslag om detta med psykiatriken Monica König.)

Vi har ett välfärdssamhälle som bland annat existerar i vårt försäkringssystem som till mångt och mycket hanteras av försäkringskassan. Ett välfärdsamhälle som de senaste åren nedmonterats sakta men säkert vad gäller vårt omhändertagande av dem av oss som drabbas av det ofattbara i sjukdom o lidande. En nedmontering som har fått fortgå trots otaliga berättelser om människan som hamnar i kläm. Är det etiskt försvarbart att ha det så här? .Nej, så klart inte. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Det är inte värdigt någon alls att bli lämnad till sitt öde och kanske också bli lämnad för livet. Det var och är sant att vi behövde göra något åt vårt socialförsäkringssystem. Men problemet var nog inte att folk fick hjälp utan att vi inte hade ett tillräckligt bra system för att möta individen bakom ansökningen av sjukpenning. Och lösningen – ja, den var nog inte tänkt att bli så här illa.

Vi får hoppas att detta, den sista veckans rapporter, var droppen och den sista kampanjen för att bromsa katastrofen inom svensk välfärdssystem. Folk ska ju inte behöva gå och dö bara för att de inte passar i mallen för hur lång tid en behandling tar eller om de är multisjuka vilket har en negativ påverkan på behandlingstider och biverkningar.

Vi vet att många sjuka har fått sjukskrivas igen eftersom deras dagar hos f-kassan tagit slut, inte minst via artiklar i dagspressen och i media. Vi vet att f-kassans gissning att prognosen på antalet försäkringstagare skulle minska har skrivits upp inför 2011 och 2012. Prognosen som försäkringskassan gjort under hösten och lämnat till regeringen var mycket osäker. Vi har inga siffror att luta oss tillbaka på, vi vet bara att ett alternativscenario som man räknat på kan innebära att var annan av dem som utförsäkrats återkommer till försäkringskassan. Och då med ett ökat lidande och får då än svårare att komma tillbaka till ett friskt liv med arbete.

Försäkringskassan är i djup kris. En kris som har varat länge nu. Jag har skrivit om det förut på min blogg, 2 mars 2009: Välfärden i kris med en försäkringskassa i djup depression. Ett av mina mest lästa inlägg. Det säger nog inget om mig som bloggare så mycket som att ämnet är viktigt och angeläget. Jag har också skrivit om det förut att den grundläggande etik som vår välfärd vilar på handlade om att vi ville vara ett samhälle där vi tar hand om varandra i tider i livet då vi inte själva mäktar med. Vi ville att alla skulle få ett värdigt liv. Detta löfte sägs stå sig – därför blir krisen för försäkringskassan så djup och etiken så ifrågasatt – för det system som vi har nu ger inte de behövande ett värdigt liv.

Slutligen: detta är inte försäkringskassans fel. Det är fel politik som skapar systemet. Men det är försäkringskassan som kan se till att slå det larm som behövs, om de vill rädda sitt ansikte och inte vara en del i att gräva graven djupare och vara orsak till en sjukdomsdiagnos. Detta är frågor som handlar om liv och död. Även en myndighet kan agera på det.

Läs och lyssna TIPS:

  • Läs och lyssna mer om hur de utförsäkrade förlorar massor av pengar: ur SR ekot, emedan regeringen tjänar.
  • läs Dagens Arena om samma problem som uppmärksammats när f-kassan inte längre för statistik över det livsvillkor som blir de utförsäkrades.
  • Blogg om utförsäkrades livsvillkor och kamp: Sjukskrivningsreglernas konsekvenser. Det är vanliga människor som du och jag bakom dessa berättelser.
  • ytterligare en blogg om kampen om rätten till ersättning som sjuk – det löfte som finns i vår välfärdstanke: Kampen om min sjukpenning. Här finns också berättelsen om Marie-Louise som dog till följd av beskeden från försäkringskassan. Ett liv i spillror och ett i graven.
  • Aftonbladet från 2009 berättar om situationen för de som stod under hot att förlora sin ersättning – berättelser om riktiga människors kamp. Detta är inga fuskare, det är dessa som inte passade in i det nya systemet.
  • slutligen: Radio P4 om att mindre än 1% av de utförsäkrade har fått ett jobb. Behövs det någon kommentar?
  • eller: kolla in min kategori: välfärd för att läsa tidigare inlägg