Kategoriarkiv: Teologi

Lika inför gud och varann. Om rätten till och konsten i den demokratiska församlingen. 

Det är kyrkovalstider. Som demokrativurmare och sammanträdesvän, som lägger mycket tid på kyrkans styrning, så är det viktiga tider. För den som älskar kyrkan och hennes budskap och uppdrag,  så är det avgörande tider. Alla vill vi som kandiderar övertyga dig som röstar om att lägga din röst på den kyrkan och framtid som vi tror på. 
Mycket är samstämmigt och självklart inom svensk kyrkopolitik. Att kyrkan ska vara öppen och tolerant håller många med om. Men det finns också de som vill stänga om kyrkan och hålla den sprudlande och varm för den innersta församlingskretsen. Sverigedemokrater går till val på att kyrkans bistånd endast skall tillfalla kristna runt om i världen. Denna åsikt har vi som sitter i kyrkomötet hört under många år från SDs ledamöter. Ärkebiskopens svar har varit knivskarpt. – Vi hjälper inte bara kristna. Vi hjälper för att vi är kristna. Så sa hon. Vi är många nomineringsgrupper som sluter upp bakom hennes linje. Det känns viktigt att de som kan rösta i kyrkovalet gör sin röst hörd, inte minst av den här anledningen. 

En kyrka som vänder sig inåt är en institution för inbördes beundran. Den är inte det salt i samhället som hon är tänkt att vara. Hon den salta behövs i välfärdens Sverige och till stöd för alla som lever här. Även de som inte är våra medlemmar. Det är så det ska vara tycker jag. 

Utan kyrkans hjälp hade exempelvis flyktingkrisen 2015 varit en mycket svårare utmaning för många kommuner. Hon gav tak över huvud, varmt mottagande och hjälp att starta sitt nya liv i ett främmande land. Utan en solidariskt inställd kyrkoledning, i varje församling som öppnade sina portar, så hade det inte varit möjligt. 

I Svenska kyrkan finns det väldigt många engagerade socialdemokrate,  för just frågor likt dem ovan. Vi är ca 8 500 (!) som ställer upp till kyrkovalet.  För oss är det viktigt med en öppen solidarisk och demokratisk folkkyrka. Det betyder bland annat att stå på de svagas sida, att finnas för de socialt utsatta och för dem i sorg, kris och nöd. Det betyder också att ge av vårt överflöd till dem som behöver det mest. I hela världen. En internationellt arbetande kyrka är en självklarhet. Vi ser vilken skillnad kyrkan gör i oroshärdar, just för att hon inte gör skillnad på människor. 

Vi arbetar också för en kyrka som upphandlar etiskt och som är den främsta av miljövänner. Kyrkans miljöarbete är välrenommerat. Det har vi varit med och sett till. Vi jobbar också för struktur och ordning och för att främja en god arbetsmiljö för de hjältar som jobbar i kyrkan, så väl ideellt som för de anställda. Socialdemokrater är duktiga på sådana här frågor, vi hämtar det från en lång tradition och en benhård tro på att ordning och reda är det enda sättet att styra. 

Det är inte alltid enkelt, inte minst kan det vara svårt när frågorna blir teologiskt kniviga. Men även här har vi ett sätt att agera som är kutym i styrelserummet. Man låter proffs vara proffs och beslutsfattare vara beslutsfattare. Det är det fina med förtroendevalda och kyrkans dubbla ansvarslinjer.  

Inte sällan kan vi få användning av det vi lärt oss som parti vad gäller beslutsgångar och processer. Kan vi inte något själva, så har vi en stor erfarenhetsbank i många av våra partikamrater. Vi lutar oss ofta och gärna på varandra. Bland annat är arbetsgivarfrågorna nu viktiga för kyrkan, att få ordning på. Tillsammans med vårt första namn i kyrkostyrelsen, Wanja Lundby Wedin, tidigare LO bas, ser vi till att öka kunskapen och vi förbättrar kyrkans ansvarstagande i frågor rörande arbetsmiljö och arbetsgivarskap. Det är otroligt viktiga spörsmål för våra församlingar. Man ska må bra när man ska få andra att må bra. 

Det finns de inom kyrkan som inte gillar att vi ställer upp som nomineringsgrupp. De riktar stark kritik till vårt engagemang för kyrkan. Vi, de kristna och kyrkliga socialdemokrater. Vi, som älskar vår kyrka och är stolta att kunna bidra med vår breda ledningskompetens och människosyn om allas lika värde och rätt. Vi, som är kyrkans allra största nomineringsgrupp. Vi är kritiserade för just vårt engagemang. 

Man vill låta det framstå som felaktigt och ibland också falskt. När det vill sig riktigt illa vill man påskina att vi inte bryr oss om kyrkan eller inte heller kan något. Vissa avarter av kritiker vill också visa fram att just för att vi inte är en del av den innersta teologiska församlingskretsen så har vi mindre att göra med kyrkans ledning. 

Inget kunde vara mera fel. Snarare representerar vi just folket i folkkyrkan. Vi är medlemmarna, de vanliga, som älskar vår kyrka, men som kanske inte alltid förstår dess kyrkiska språk. Vi, som älskar kulturarvet, musiken, samhällsansvaret och tilltalet hos våra duktiga präster och diakoner. Vi som söker en tro och ibland finner den. Vi, som önskar att fler skulle uppskatta att finna skatten som göms i dopet. 

Själv var jag först kristen och sedan socialdemokrat. Ibland tror jag att de som kritiserar oss partister i kyrkan tror att det är tvärt om. Min partitillhörighet har att göra med mina erfarenheter som medborgare i Sverige och i världen. Min tro kom till mig som mycket liten. Den hjälpte mig också att känna mig väldigt hemma i socialdemokratins lära. Här finns alla de aspekter av gemenskapstankar, solidaritet och fördelningsideal som jag tidigt uppskattade i kyrkans humanism och Jesus ord om medmänsklighet och revolt mot kvävande maktanspråk och förtryck. 

Min socialdemokratiska tillhörighet är mitt medel för att utöva det ledarskap som jag tror på utifrån min kristna utgångspunkt. Det är den väg som för mig bäst tjänar kyrkans sak i vår samtid. Den blir ett rättesnöre och en samlad erfarenhet att hämta stöd ur. För inte sällan ställs man inför kniviga frågor som behöver sitt världsliga raster. Så som ekonomiska, organisatoriska och principiella frågor som kyrkans inre liv är fullt ut av. 

Tack vet jag de vänner i andra nomineringsgrupper som vet att uppskatta ett samarbete med oss socialdemokrater. Tack vet jag de präster, diakoner, musiker och församlingspedagoger, assistenter, vaktmästare och administratörer som lutar sig mot vår ledning och tacksamt ger och tar i våra samarbeten. Vi lever det som Luther kallade det allmänna prästadömet och ger till kyrkan och till världen utifrån de olika roller (och då kallelser för att tala kyrk-språk) som vi kan bidra med. Det tycker jag är fint. Leve demokratin, föreningsfriheten och Gud välsigne vår gemensamma kyrka!

Annonser

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

När samtal är meningsskapande. Ett sätt att vara kyrka i vår samtid är att prata med och inte till varandra.

En varm kram i vapenhuset. Ett stort leende och ett uppriktigt tack. Allt kändes så meningsfullt. Tiden gick lite långsammare och trots sorlet från mängden av folk så var det som om det bara var hon och jag där. Jag förstod att våra samtal hade gjort stor skillnad. Det kändes omvälvande och lite oväntat. Jag hade lärt känna henne som en så barsk dam. Men mest av allt gjorde det mig stolt över vad vi hade lyckats med tillsammans. Vi hade skapat ny mening.

I dessa kyrkovalstider (17 september är det dags) så vill jag passa på att då och då berätta om vad kyrka är för mig. Det här är en berättelse om samtal om livet och kyrkan – och vem som ska få bestämma ramarna för det.

Kvinnan som jag omfamnade i vapenhuset hade gått i en samtalsgrupp som jag var gruppledare för. Samtalen hade handlat om kristen tro och frågorna som ställts var om det var relevant med tro och hur man skulle förhålla sig till kristen lära i vår samtid. Det var några av de bästa gruppsamtal som jag fått vara med om. Människor kom nära varandra. Det fanns inga enkla svar men många frågor som förde oss framåt. Personer fick berätta för andra om deras livsresa. Om saker som var betydelsefulla för dem. Om institutioner som gått för långt. Om människor som funnits för dem. Tvekan blev till visshet. Agitationer blev till ståndpunkter. Ståndpunkter utan taggar.

Kvinnan som omfamnade mig hade blivit en av församlingens kyrkvärdar efter nästan 40 år av ilska mot kyrkan. Ilska över den dogmatiska konfirmationsundervisning som hon lidit av. Ilskan över skulden som påfördes av hennes ungdoms församlingspräst i Bohuslän. Men också ilska över att hon såg att andra hade tillgång till en annan relation till kyrkan och en varmare tro, som för henne hade blivit så omöjlig.

När vi sågs i vår samtalsgrupp var hon en av de som rantade mest över religiösa människor och kyrkligt inre liv. Hon avskydde nästan allt och sökte på något sätt upprättelse. Hon var djupt kritisk och arg på en del av kyrkans ståndpunkter. De allra flesta, för att inte säga alla, var inte officiella ståndpunkter, utan sådana som hon berörts av i mötet med individer i kyrkan. Många i hennes ungdom.

Där fanns kvinnoprästmotståndet som ekade i våra trakter, patriarkatet och dess strukturer som följer naturligt med det. Här fanns minnen av schartauanernas jakt på nöjen, den pryglande uppstramningen i rent och snyggt hemma på helgdagen och ilskan mot att människor kunde låta sig luras in i tro. Jag satt och lyssnade och ställde ibland frågor. Oftast fanns de andra där och gav sin bild och sina andra perspektiv på det där med tro och relation till något annat men ändå så essentiellt och verkligt nära. Det där med värmen och kärleken mellan människor, mellan en person och hennes tro på Gud. Och en kyrka som stod emellan.

Kursen fortgick och vi betade av ämnena för träffarna som ibland passade väl, ibland var något skeva. Alla längtade vi till att vi skulle få prata om vad våra huvuden hade varit fulla av sedan sist. Vi sågs så en gång i veckan, i tio veckor. En helg var vi på kurs tillsammans och diskuterade olika frågor livligt. Gruppen hade en otrolig spridning i ålder. Där fanns en ung tjej som var 23 och en dam på 86. Och så allt där emellan. Mest kvinnor, men en mix av erfarenheter och bakgrund. Det var vi som mötte varandra den hösten.

När mer än hälften av kursen hade gått så sa hon plötsligt, bara så där, att hon fått en tro. Hon hade gjort sig av med alla sina förbehåll och lagt oförrätterna åt sidan. Hon ville inte leva med bitterhet. Hon ville välja sitt liv och något annat. Hon fullkomligen lös. Hon var liksom friad från ok och framför allt från sin ilska och misstänksamhet. Antagligen hade hon också vunnit något. En självrespekt. Hon hade fått en integritet om sig. Troligtvis hade hon släppt fokus på sådant hon inte kunde påverka och börjat fylla sitt eget liv med den mening som hon själv trodde på. Emancipation när den är som vackrast.

Kursen avslutades och omfamningen i vapenhuset kom något år efter att vi lämnat gruppen. Jag hade fortsatt med andra samtalsgrupper, men också varit upptagen med mina studier. Jag var alltid så glad att få träffa henne även om det var sällan. Hon bar det där korset i kyrkan med en air av något självvalt och jämlikt. En befriad själ.

*

Jag tänker några saker om ovanstående. Man väljer inte alltid sin (konfirmations)präst. Prästkollegiet är också inte sällan mycket pratsamma personer som missbedömt lyssnandets kraft. Jag förstår det så väl, för jag själv blir lockad av att få breda ut texten över något teologiskt när den sällsamma chansen kommer. Men vem vill lyssna till det där när man själv inte vet vad eller om man ska tro? Eller om man tror på att tro.

Ungas samtal om tro och liv sker i en känslig tid i deras liv. Är det inte dags för kyrkan att fundera på den rådande normen om att dessa samtal främst hör ungdomen till? Min erfarenhet är att samtalen om livet tillsammans, tron på vår uppgift här i världen och kärleken som håller oss samman är ett livslångt behov. I olika tider av våra liv har samtalen olika tyngd och innebörd. Men vi behöver dessa samtal. De kan förändra vårt förhållningssätt till sådant som gjort oss illa och på sikt skapa andrum och ge integritet till våra val av livsstil. Inte minst ge oss makt över att välja våra liv och omfamna det sådant det är.

Att sitta så, som jag fick göra i samtalsgrupp tillsammans och lyssna på varandra, det är att vara församling för mig. Det är det närmaste jag har kommit till kyrkans uppgift. I dessa samtal så gör vi allt det som ingår. Vi möts, som vi är, och låter vägen gå oss till mötes. Vi blir de empatiska och omsorgsgivande människor som vi är ämnade att vara. Vi kan vara oss själva. Vi är olika men i gemenskap. Och det är så spännande med alla dessa röster och tankar om liv. Det är fullt meningsfyllt. Och så lämnas var och en till att möta den gud man valt att tro på.

**

Mina studier inom religionspsykologi har handlat om människors sökande efter mening och identitet samt hur det har spelat roll när de drabbats av utmattningssjukdomar. Jag avslutade mina studier till präst för några år sedan för en civil chefs- och ledarkarriär, och lever idag som en kristen medmänniska som försöker leda utifrån mina värderingar som hämtar sin kärna från det kristna kärleksbudskapet. ”Älska din nästa så som dig själv”. Sedan 2009 finns jag i kyrkomötet för socialdemokraterna som ledamot, sedan 2016 som ordförande för organisationsutskottet.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.  (Matt. 7:12, Bibel 2000)

eller som Luther uttryckte det:

Så som du tror, så älskar du – och omvänt. (Martin Luther)

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

Det är ingen tråkig dag. Det är en frihetens livsviktiga dag.

Idag är det långfredag. Den enda riktigt traditionellt svarta dag i vår kalender. När jag var liten skulle man ha tråkigt en dag som denna. Det var lite svårt att helt förstå som liten. Det är det kanske fortfarande för många av oss. Lite rebelliskt vill man ändå ha lite trevligt eller göra något för sig själv, inte sant? Tyvärr kanske lite för rebelliskt och för lite med anknytning till vad dagen faktiskt handlar om. Det är en dag med ett mycket viktigt budskap om friheten och den rätten, och att få göra vad man vill och vara den man är.
Varför då? Jo, för den historiska och vidriga händelse som hände den där dagen för över 2000 år sedan på Golgata var början på en berättelse som upprättat människor och som borgat för det som vi idag känner som en mänsklig rättighet. Rätten att vara lika värd som någon annan. Det är också en dag som är viktig för den rörelse som sattes igång i Jesu namn. Den om att finnas till för att ge kärlek till sig själv och andra, likvärdigt och förbehållslöst. Att tro att allt är möjligt, bara man låter hjärtat och kärleken få komma till tals och segra och friheten i att våga låta små och stora sanningar föras fram i ljuset. Det som kallas omvändelse. Så nog är det fel att ha tråkigt idag. För det är ju inte det det handlar om. Det är en dag för reflektion och eftertänksamhet. Och tacksamhet.
Det som hände på korset handlar om ett djupt offer genom död som förde liv till den frihet som finns för oss efterlevande. Därför ska man vara eftertänksam idag och kanske fundera på hur det där fruktansvärda oskyldiga lidandet som Jesus genomled ändå påverkat oss och givet oss. Det är en dag av tacksamhet i den meningen. Fast mitt i den tacksamheten får man lite av en klump imagen. Tänk att det behövs något sådant för att uppväcka människan till en ny era och en ny värderingsgrund? Låt det aldrig hända igen. Långfredagen blir så också en dag att minnas alla andra oskyldiga offer som görs för någon annans frihet. Att inte låta tanken snudda vid detta en gång om året. Det är, skulle jag säga, att missa chansen till en viktig förståelse av de mänskliga rättigheterna och chansen att låta lidande få en plats i vår livsberättelse. I ljuset av Bryssel och Paris blir det också en uppmaning till oss. Låt inte mörkret segra. Det är redan besegrat!
Utan Jesus död på korset och uppståndelse skulle berättelsen om hans offer för allas lika värde inte berättas och inspirera till godhet i en tid då en kropp inte var lika mycket värd som en annan. Utan hans död och efterföljande berättelse om hans visdom och vision om vårt uppdrag som människor hade mycket varit olikt. Utan den utmaningen av samhällsystemen och efterföljande revolution av vårt tankesystem som kom hade ingen renässans eller humanism kommit. Då hade vår tid troligt varit lika mörk angående mänskliga rättigheter som den tid som fanns innan och som varit sådan under mångtusenårig tid.
Långfredagen berättar vidare att vemodet behövs för att förstå vad glädje är. Långfredagens mörker hör intimt samman med påskdagens ljus. Allt detta är bara några perspektiv på långfredagen. Den här dagen inrymmer så mycket djup och mysterium. Det är som valv på valv kan öppnas till vad det är att vara människa med det här lidandet som utgångspunkt. Jesus sa, nu är det fullbordat. Var det så att genom sin död gav han liv till den kult som skulle göra oss alla likvärdiga? Var det detta som fullbordades? Om det var guds vilja så är det något att kontemplera över idag. Hur ser vi till att det offret lever idag?
Idag är ingen tråkig dag. Det är en av de viktigaste dagarna vi har.
Ett annat sätt att uttrycka det på är denna utmärkta långfredagsdikt av Semper Fi från poeter.se:
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.
En tro utan början
en tro utan slut.
För evigt det står
att kärlek överlever avund
och människans girighet.
Han som dog
han lever.
Han som ger tröst
Han som låter
den fattige
vara stor hos Honom.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat
Ett hjärta som blöder
blodet som är kraft.
Ett blod som är tro
på Honom.
Hos Honom
finns ingen överhet,
alla lika inför fadern.
Med sin död
förkunnar hans son liv.
Att vi kan leva i tro
inte bara på Honom
utan även i tro
på människans vilja
till kärlek och omtanke.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.

Jag vänder mitt ansikte till dig

I mellanrummet mellan människor vibrerar kärleken. Lågmält ibland, starkt och taktfast andra gånger. Men det vibrerar. Är det här Gud finns? I varandras blick, i reflektionen av den andre i ens inre? I mellanrummet mellan människor finns de ordlösa löften om trohet, trygghet, tillit – dig skall jag värna. Ett löfte som liknar ett evangelium.

Det är ett slags mänskligt syskonskap som knyter sina band. Starka slitstarka band eller smala sidentrådar. Både vid långvariga vänskapsband eller kortare möten. Varje möte är en möjlighet brukar man säga. Är det en möjlighet att låta Gud vibrera mellan oss? Jag tänker på det idag när många av mina kamrater i kyrkomötet lämnar sina uppdrag. Tänker på det när jag möter dessa syskon, ung som gammal, lik som olik. I mötet oss emellan finns möjligheten att låta det vibrera. För en kortare stund eller när vi snart ses igen.

När ansikte vänds till dig är det ett möjligt ansikte som välsignar och värnar. När Herrens välsignelse ljuder tänker jag på det. Ansiktet som ger liv, som skapar kärlek. Den kristna sändningen för mig, ni vet när vi går ut i världen och uppfyller vårt uppdrag som människor, är att visa, reflektera och värna det ansiktet. I min blick till din blick. I mellanrummet mellan dig och mig där kan Gud verka.

IMG_2512

Lärljungen som han älskade

Idag har Svenska kyrkan valt en ny ärkebiskop. Biskop Antje Jackelén från Lund har blivit vald till Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Det är givetvis inte för att hon är kvinna som detta är härligt. Att hon är en klok, eftertänksam, smart, reflekterande, modig teolog, en god ledare och förebild för både kyrkans vigda och medlemmar, är mina skäl till varför valet är så härligt!

Att vår valda och blivande ärkebiskop också är kvinna är på tiden. 2000 är senare finns en kvinna återigen bland de människor som tjänar Kristi kyrka som en av de främsta.

Det är inte så ofta som jag citerar Bibeln på min blogg. Men här passar det bra. Det har nämligen gnällts lite från här och där om kyrkans rytande bifall till valet av biskopen från Lund. Mottagandet av Antje till uppdraget som ledare av vår kyrka, och till skaran av ledare för den världsvida, för mina tankarna till Filipperbrevet – denna kärleksfulla text som beskriver hur kärleksfull, tacksam och glad Paulus är för Filippiförsamlingens gemenskap och glad för hur församlingsledarna tillsammans med honom har kämpar för att sprida evangelium. Man förstår att ledarna här står honom mycket nära och har hans fulla respekt.

Ledarna, Euodia och Syntyche (två kvinnor), får mig att tänka på Antjes välkomnande som Ärkebiskop. Precis som dessa två var fullkomligt självklara i Paulus ögon som ledare för en viktig del av dåtidens kyrka, så är Biskop Antje självklar och viktig för oss och har allt mandat och förtroende hon behöver. Hon är också omvittnad som en god ledare precis som de spår som Euodia och Syntyche lämnar efter sig för oss att läsa av gott ledarskap i Filipperbrevet. Jag hoppas Paulus sätt blir en förebild för dessa som av någon anledning tvekar på Antjes förmåga och välsignelse att leda vår kyrka. Och hennes genus har inget med hennes förmåga att vara en förträfflig ärkebiskop. Det har snarare med hur du och jag tar emot henne och visar respekt som avgör det.

Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er

Fil 4:9.

Så varmt välkommen Antje till posten som ÄB för Svenska kyrkan! Må din väg gå dig till mötes, låt den kantas av klokskap och massor av mod. Hjälp oss att vara en relevant kyrka, till tröst och styrka, till mod och glädje, för många många av oss som lever våra liv i denna kyrkas närhet och för alla som vi möter.

I djupet av spädbarnets blick skådas livets nerv

Idag är det 12 dagar sedan Ruben kom in i vårat liv och för alltid blev en del av vår familj.

Det har varit de vanliga vingliga sömnasketiska dagarna efter ett barns ankomst. Det är svårt att få tid att använda tandtråd, man får vänta med middagen för man blev sittandes ammandes med bara vänsterhanden fri. Svårt att skära med den än, men deg kommer. Man prioriterar också dessa dagar att gå och lägga sig i tid. Varje natt är ett arbetspass så det gäller att maxa sin sömn!

Men allt är värt det när man blir sittandes en natt med svag lampbelysning tänd, tittandes in i outgrundliga, pigga och spädbarnsmörka ögon – och så känner man, ja man bara vet, att han och jag faktiskt möter varandras blick. Förlorar sig ett tag i den. Njuter och dricker ur livets fantastiska källa. Den källan finns i den rena blicken. Att få möta ett rent liv i ögonen på ett spädbarn är som att möta gud, kärleken, livsanden. Allt som är gott och som vill liv!

Jag förstår samtidigt att jag är uppöver öronen påverkad av hormoner. Predisponerad till att älska, vårda och beskydda. Men tänker ändå att det är smått fantastiskt att få lov att inspireras och ta emot livet så som det presenterar sig själv i ett litet barn. Hänger mig helt åt min upplevelse av livskärlek just nu. Skapar minnen i både kropp och själ som jag skall bevara länge, länge…

Tänker att det var ett genialt drag att låta en ny religion och intensiv trosbekännelse ta sin början i en krubba, i ett värnlöst barn. I en kropp som var i totalt beroende av andras omsorg och kärlek. Det säger något om Gud i den kristna berättelsen. Gud är ren kärlek, livsande och vilja till liv. Att förväxla det med dom och skuld blir en riktig tankevurpa. Nej Gud är kärlek och Gud bor inom oss och överallt. Och finns att skåda och drunkna i, i ett spädbarns ljuva brunnar och hela väsen. Det är bara att dricka ur källan!

Så välkommen till världen lilla Ruben och tack för att du, genom att bara vara du påminner om vad som är viktigast och vad som kommer först: Kärleken och lusten att leva livet till bredden fylld av just den.

Helighetsvarande

I played my drum for him

paraparampam

And he smiled at me. Me and my drum.

Julen närmar sig. Det är lätt för mig att känna att den handlar om att göra det mysigt och bra för min familj och mina barn. Det är lätt att tro att det handlar om att ha ett rent skrivbord efter en arbetsam höst med en del olösta saker hängande kvar vid skrivbordet i mitt huvud. Det är lätt att säga att det handlar om att äntligen få lov att vila. Det är lätt att förvillas till att tro att julen handlar om att prestera ett särskilt tillstånd, inte sant?

Julen närmar sig. Julen handlar om något helt annat än all denna känsla av att behöva prestera en stämning eller om att ha en massa saker att slutföra. Julen handlar inte ens om att äntligen få vila. Julen sammanfattas i en hedepojkes möte med det nyfödda miraklet. Det lilla, oförstörda, livsbejakande. Det stora undret av liv och kärlek. Det stora löftet om tro och hopp. Där hedepojken gör det som är så inspirerande. Han låter sig beröras av storheten i att livet är fött, beröras av det stora undret och miraklet att vi alla har detta inom oss. Han låter sig inspireras och beröras och ger lite av det som han kan för att ära livet. Spelar på sin trumma. Han ger av det som han älskar och kan. Och livet ler tillbaka. Saligheten, stillheten, kärleken. Ett varande mitt i livet med tacksamhet. En Helighetsupplevelse i att livet är ett mirakel. Ett mirakel av kärlek.

Det är vad julen handlar om. Nu ska jag spela på min trumma. Njuta av att ge det som jag kan ge, i all sin enkelhet, och njuta av att se livet le tillbaka och fylla mig med salighet.