Kategoriarkiv: Teologi

När samtal är meningsskapande. Ett sätt att vara kyrka i vår samtid är att prata med och inte till varandra.

En varm kram i vapenhuset. Ett stort leende och ett uppriktigt tack. Allt kändes så meningsfullt. Tiden gick lite långsammare och trots sorlet från mängden av folk så var det som om det bara var hon och jag där. Jag förstod att våra samtal hade gjort stor skillnad. Det kändes omvälvande och lite oväntat. Jag hade lärt känna henne som en så barsk dam. Men mest av allt gjorde det mig stolt över vad vi hade lyckats med tillsammans. Vi hade skapat ny mening.

I dessa kyrkovalstider (17 september är det dags) så vill jag passa på att då och då berätta om vad kyrka är för mig. Det här är en berättelse om samtal om livet och kyrkan – och vem som ska få bestämma ramarna för det.

Kvinnan som jag omfamnade i vapenhuset hade gått i en samtalsgrupp som jag var gruppledare för. Samtalen hade handlat om kristen tro och frågorna som ställts var om det var relevant med tro och hur man skulle förhålla sig till kristen lära i vår samtid. Det var några av de bästa gruppsamtal som jag fått vara med om. Människor kom nära varandra. Det fanns inga enkla svar men många frågor som förde oss framåt. Personer fick berätta för andra om deras livsresa. Om saker som var betydelsefulla för dem. Om institutioner som gått för långt. Om människor som funnits för dem. Tvekan blev till visshet. Agitationer blev till ståndpunkter. Ståndpunkter utan taggar.

Kvinnan som omfamnade mig hade blivit en av församlingens kyrkvärdar efter nästan 40 år av ilska mot kyrkan. Ilska över den dogmatiska konfirmationsundervisning som hon lidit av. Ilskan över skulden som påfördes av hennes ungdoms församlingspräst i Bohuslän. Men också ilska över att hon såg att andra hade tillgång till en annan relation till kyrkan och en varmare tro, som för henne hade blivit så omöjlig.

När vi sågs i vår samtalsgrupp var hon en av de som rantade mest över religiösa människor och kyrkligt inre liv. Hon avskydde nästan allt och sökte på något sätt upprättelse. Hon var djupt kritisk och arg på en del av kyrkans ståndpunkter. De allra flesta, för att inte säga alla, var inte officiella ståndpunkter, utan sådana som hon berörts av i mötet med individer i kyrkan. Många i hennes ungdom.

Där fanns kvinnoprästmotståndet som ekade i våra trakter, patriarkatet och dess strukturer som följer naturligt med det. Här fanns minnen av schartauanernas jakt på nöjen, den pryglande uppstramningen i rent och snyggt hemma på helgdagen och ilskan mot att människor kunde låta sig luras in i tro. Jag satt och lyssnade och ställde ibland frågor. Oftast fanns de andra där och gav sin bild och sina andra perspektiv på det där med tro och relation till något annat men ändå så essentiellt och verkligt nära. Det där med värmen och kärleken mellan människor, mellan en person och hennes tro på Gud. Och en kyrka som stod emellan.

Kursen fortgick och vi betade av ämnena för träffarna som ibland passade väl, ibland var något skeva. Alla längtade vi till att vi skulle få prata om vad våra huvuden hade varit fulla av sedan sist. Vi sågs så en gång i veckan, i tio veckor. En helg var vi på kurs tillsammans och diskuterade olika frågor livligt. Gruppen hade en otrolig spridning i ålder. Där fanns en ung tjej som var 23 och en dam på 86. Och så allt där emellan. Mest kvinnor, men en mix av erfarenheter och bakgrund. Det var vi som mötte varandra den hösten.

När mer än hälften av kursen hade gått så sa hon plötsligt, bara så där, att hon fått en tro. Hon hade gjort sig av med alla sina förbehåll och lagt oförrätterna åt sidan. Hon ville inte leva med bitterhet. Hon ville välja sitt liv och något annat. Hon fullkomligen lös. Hon var liksom friad från ok och framför allt från sin ilska och misstänksamhet. Antagligen hade hon också vunnit något. En självrespekt. Hon hade fått en integritet om sig. Troligtvis hade hon släppt fokus på sådant hon inte kunde påverka och börjat fylla sitt eget liv med den mening som hon själv trodde på. Emancipation när den är som vackrast.

Kursen avslutades och omfamningen i vapenhuset kom något år efter att vi lämnat gruppen. Jag hade fortsatt med andra samtalsgrupper, men också varit upptagen med mina studier. Jag var alltid så glad att få träffa henne även om det var sällan. Hon bar det där korset i kyrkan med en air av något självvalt och jämlikt. En befriad själ.

*

Jag tänker några saker om ovanstående. Man väljer inte alltid sin (konfirmations)präst. Prästkollegiet är också inte sällan mycket pratsamma personer som missbedömt lyssnandets kraft. Jag förstår det så väl, för jag själv blir lockad av att få breda ut texten över något teologiskt när den sällsamma chansen kommer. Men vem vill lyssna till det där när man själv inte vet vad eller om man ska tro? Eller om man tror på att tro.

Ungas samtal om tro och liv sker i en känslig tid i deras liv. Är det inte dags för kyrkan att fundera på den rådande normen om att dessa samtal främst hör ungdomen till? Min erfarenhet är att samtalen om livet tillsammans, tron på vår uppgift här i världen och kärleken som håller oss samman är ett livslångt behov. I olika tider av våra liv har samtalen olika tyngd och innebörd. Men vi behöver dessa samtal. De kan förändra vårt förhållningssätt till sådant som gjort oss illa och på sikt skapa andrum och ge integritet till våra val av livsstil. Inte minst ge oss makt över att välja våra liv och omfamna det sådant det är.

Att sitta så, som jag fick göra i samtalsgrupp tillsammans och lyssna på varandra, det är att vara församling för mig. Det är det närmaste jag har kommit till kyrkans uppgift. I dessa samtal så gör vi allt det som ingår. Vi möts, som vi är, och låter vägen gå oss till mötes. Vi blir de empatiska och omsorgsgivande människor som vi är ämnade att vara. Vi kan vara oss själva. Vi är olika men i gemenskap. Och det är så spännande med alla dessa röster och tankar om liv. Det är fullt meningsfyllt. Och så lämnas var och en till att möta den gud man valt att tro på.

**

Mina studier inom religionspsykologi har handlat om människors sökande efter mening och identitet samt hur det har spelat roll när de drabbats av utmattningssjukdomar. Jag avslutade mina studier till präst för några år sedan för en civil chefs- och ledarkarriär, och lever idag som en kristen medmänniska som försöker leda utifrån mina värderingar som hämtar sin kärna från det kristna kärleksbudskapet. ”Älska din nästa så som dig själv”. Sedan 2009 finns jag i kyrkomötet för socialdemokraterna som ledamot, sedan 2016 som ordförande för organisationsutskottet.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.  (Matt. 7:12, Bibel 2000)

eller som Luther uttryckte det:

Så som du tror, så älskar du – och omvänt. (Martin Luther)

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

Det är ingen tråkig dag. Det är en frihetens livsviktiga dag.

Idag är det långfredag. Den enda riktigt traditionellt svarta dag i vår kalender. När jag var liten skulle man ha tråkigt en dag som denna. Det var lite svårt att helt förstå som liten. Det är det kanske fortfarande för många av oss. Lite rebelliskt vill man ändå ha lite trevligt eller göra något för sig själv, inte sant? Tyvärr kanske lite för rebelliskt och för lite med anknytning till vad dagen faktiskt handlar om. Det är en dag med ett mycket viktigt budskap om friheten och den rätten, och att få göra vad man vill och vara den man är.
Varför då? Jo, för den historiska och vidriga händelse som hände den där dagen för över 2000 år sedan på Golgata var början på en berättelse som upprättat människor och som borgat för det som vi idag känner som en mänsklig rättighet. Rätten att vara lika värd som någon annan. Det är också en dag som är viktig för den rörelse som sattes igång i Jesu namn. Den om att finnas till för att ge kärlek till sig själv och andra, likvärdigt och förbehållslöst. Att tro att allt är möjligt, bara man låter hjärtat och kärleken få komma till tals och segra och friheten i att våga låta små och stora sanningar föras fram i ljuset. Det som kallas omvändelse. Så nog är det fel att ha tråkigt idag. För det är ju inte det det handlar om. Det är en dag för reflektion och eftertänksamhet. Och tacksamhet.
Det som hände på korset handlar om ett djupt offer genom död som förde liv till den frihet som finns för oss efterlevande. Därför ska man vara eftertänksam idag och kanske fundera på hur det där fruktansvärda oskyldiga lidandet som Jesus genomled ändå påverkat oss och givet oss. Det är en dag av tacksamhet i den meningen. Fast mitt i den tacksamheten får man lite av en klump imagen. Tänk att det behövs något sådant för att uppväcka människan till en ny era och en ny värderingsgrund? Låt det aldrig hända igen. Långfredagen blir så också en dag att minnas alla andra oskyldiga offer som görs för någon annans frihet. Att inte låta tanken snudda vid detta en gång om året. Det är, skulle jag säga, att missa chansen till en viktig förståelse av de mänskliga rättigheterna och chansen att låta lidande få en plats i vår livsberättelse. I ljuset av Bryssel och Paris blir det också en uppmaning till oss. Låt inte mörkret segra. Det är redan besegrat!
Utan Jesus död på korset och uppståndelse skulle berättelsen om hans offer för allas lika värde inte berättas och inspirera till godhet i en tid då en kropp inte var lika mycket värd som en annan. Utan hans död och efterföljande berättelse om hans visdom och vision om vårt uppdrag som människor hade mycket varit olikt. Utan den utmaningen av samhällsystemen och efterföljande revolution av vårt tankesystem som kom hade ingen renässans eller humanism kommit. Då hade vår tid troligt varit lika mörk angående mänskliga rättigheter som den tid som fanns innan och som varit sådan under mångtusenårig tid.
Långfredagen berättar vidare att vemodet behövs för att förstå vad glädje är. Långfredagens mörker hör intimt samman med påskdagens ljus. Allt detta är bara några perspektiv på långfredagen. Den här dagen inrymmer så mycket djup och mysterium. Det är som valv på valv kan öppnas till vad det är att vara människa med det här lidandet som utgångspunkt. Jesus sa, nu är det fullbordat. Var det så att genom sin död gav han liv till den kult som skulle göra oss alla likvärdiga? Var det detta som fullbordades? Om det var guds vilja så är det något att kontemplera över idag. Hur ser vi till att det offret lever idag?
Idag är ingen tråkig dag. Det är en av de viktigaste dagarna vi har.
Ett annat sätt att uttrycka det på är denna utmärkta långfredagsdikt av Semper Fi från poeter.se:
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.
En tro utan början
en tro utan slut.
För evigt det står
att kärlek överlever avund
och människans girighet.
Han som dog
han lever.
Han som ger tröst
Han som låter
den fattige
vara stor hos Honom.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat
Ett hjärta som blöder
blodet som är kraft.
Ett blod som är tro
på Honom.
Hos Honom
finns ingen överhet,
alla lika inför fadern.
Med sin död
förkunnar hans son liv.
Att vi kan leva i tro
inte bara på Honom
utan även i tro
på människans vilja
till kärlek och omtanke.
Ett brustet hjärta
på korset är fästat.

Jag vänder mitt ansikte till dig

I mellanrummet mellan människor vibrerar kärleken. Lågmält ibland, starkt och taktfast andra gånger. Men det vibrerar. Är det här Gud finns? I varandras blick, i reflektionen av den andre i ens inre? I mellanrummet mellan människor finns de ordlösa löften om trohet, trygghet, tillit – dig skall jag värna. Ett löfte som liknar ett evangelium.

Det är ett slags mänskligt syskonskap som knyter sina band. Starka slitstarka band eller smala sidentrådar. Både vid långvariga vänskapsband eller kortare möten. Varje möte är en möjlighet brukar man säga. Är det en möjlighet att låta Gud vibrera mellan oss? Jag tänker på det idag när många av mina kamrater i kyrkomötet lämnar sina uppdrag. Tänker på det när jag möter dessa syskon, ung som gammal, lik som olik. I mötet oss emellan finns möjligheten att låta det vibrera. För en kortare stund eller när vi snart ses igen.

När ansikte vänds till dig är det ett möjligt ansikte som välsignar och värnar. När Herrens välsignelse ljuder tänker jag på det. Ansiktet som ger liv, som skapar kärlek. Den kristna sändningen för mig, ni vet när vi går ut i världen och uppfyller vårt uppdrag som människor, är att visa, reflektera och värna det ansiktet. I min blick till din blick. I mellanrummet mellan dig och mig där kan Gud verka.

IMG_2512

Lärljungen som han älskade

Idag har Svenska kyrkan valt en ny ärkebiskop. Biskop Antje Jackelén från Lund har blivit vald till Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Det är givetvis inte för att hon är kvinna som detta är härligt. Att hon är en klok, eftertänksam, smart, reflekterande, modig teolog, en god ledare och förebild för både kyrkans vigda och medlemmar, är mina skäl till varför valet är så härligt!

Att vår valda och blivande ärkebiskop också är kvinna är på tiden. 2000 är senare finns en kvinna återigen bland de människor som tjänar Kristi kyrka som en av de främsta.

Det är inte så ofta som jag citerar Bibeln på min blogg. Men här passar det bra. Det har nämligen gnällts lite från här och där om kyrkans rytande bifall till valet av biskopen från Lund. Mottagandet av Antje till uppdraget som ledare av vår kyrka, och till skaran av ledare för den världsvida, för mina tankarna till Filipperbrevet – denna kärleksfulla text som beskriver hur kärleksfull, tacksam och glad Paulus är för Filippiförsamlingens gemenskap och glad för hur församlingsledarna tillsammans med honom har kämpar för att sprida evangelium. Man förstår att ledarna här står honom mycket nära och har hans fulla respekt.

Ledarna, Euodia och Syntyche (två kvinnor), får mig att tänka på Antjes välkomnande som Ärkebiskop. Precis som dessa två var fullkomligt självklara i Paulus ögon som ledare för en viktig del av dåtidens kyrka, så är Biskop Antje självklar och viktig för oss och har allt mandat och förtroende hon behöver. Hon är också omvittnad som en god ledare precis som de spår som Euodia och Syntyche lämnar efter sig för oss att läsa av gott ledarskap i Filipperbrevet. Jag hoppas Paulus sätt blir en förebild för dessa som av någon anledning tvekar på Antjes förmåga och välsignelse att leda vår kyrka. Och hennes genus har inget med hennes förmåga att vara en förträfflig ärkebiskop. Det har snarare med hur du och jag tar emot henne och visar respekt som avgör det.

Vad ni har lärt och tagit emot, hört och sett hos mig, det skall ni göra. Då skall fridens Gud vara med er

Fil 4:9.

Så varmt välkommen Antje till posten som ÄB för Svenska kyrkan! Må din väg gå dig till mötes, låt den kantas av klokskap och massor av mod. Hjälp oss att vara en relevant kyrka, till tröst och styrka, till mod och glädje, för många många av oss som lever våra liv i denna kyrkas närhet och för alla som vi möter.

I djupet av spädbarnets blick skådas livets nerv

Idag är det 12 dagar sedan Ruben kom in i vårat liv och för alltid blev en del av vår familj.

Det har varit de vanliga vingliga sömnasketiska dagarna efter ett barns ankomst. Det är svårt att få tid att använda tandtråd, man får vänta med middagen för man blev sittandes ammandes med bara vänsterhanden fri. Svårt att skära med den än, men deg kommer. Man prioriterar också dessa dagar att gå och lägga sig i tid. Varje natt är ett arbetspass så det gäller att maxa sin sömn!

Men allt är värt det när man blir sittandes en natt med svag lampbelysning tänd, tittandes in i outgrundliga, pigga och spädbarnsmörka ögon – och så känner man, ja man bara vet, att han och jag faktiskt möter varandras blick. Förlorar sig ett tag i den. Njuter och dricker ur livets fantastiska källa. Den källan finns i den rena blicken. Att få möta ett rent liv i ögonen på ett spädbarn är som att möta gud, kärleken, livsanden. Allt som är gott och som vill liv!

Jag förstår samtidigt att jag är uppöver öronen påverkad av hormoner. Predisponerad till att älska, vårda och beskydda. Men tänker ändå att det är smått fantastiskt att få lov att inspireras och ta emot livet så som det presenterar sig själv i ett litet barn. Hänger mig helt åt min upplevelse av livskärlek just nu. Skapar minnen i både kropp och själ som jag skall bevara länge, länge…

Tänker att det var ett genialt drag att låta en ny religion och intensiv trosbekännelse ta sin början i en krubba, i ett värnlöst barn. I en kropp som var i totalt beroende av andras omsorg och kärlek. Det säger något om Gud i den kristna berättelsen. Gud är ren kärlek, livsande och vilja till liv. Att förväxla det med dom och skuld blir en riktig tankevurpa. Nej Gud är kärlek och Gud bor inom oss och överallt. Och finns att skåda och drunkna i, i ett spädbarns ljuva brunnar och hela väsen. Det är bara att dricka ur källan!

Så välkommen till världen lilla Ruben och tack för att du, genom att bara vara du påminner om vad som är viktigast och vad som kommer först: Kärleken och lusten att leva livet till bredden fylld av just den.

Helighetsvarande

I played my drum for him

paraparampam

And he smiled at me. Me and my drum.

Julen närmar sig. Det är lätt för mig att känna att den handlar om att göra det mysigt och bra för min familj och mina barn. Det är lätt att tro att det handlar om att ha ett rent skrivbord efter en arbetsam höst med en del olösta saker hängande kvar vid skrivbordet i mitt huvud. Det är lätt att säga att det handlar om att äntligen få lov att vila. Det är lätt att förvillas till att tro att julen handlar om att prestera ett särskilt tillstånd, inte sant?

Julen närmar sig. Julen handlar om något helt annat än all denna känsla av att behöva prestera en stämning eller om att ha en massa saker att slutföra. Julen handlar inte ens om att äntligen få vila. Julen sammanfattas i en hedepojkes möte med det nyfödda miraklet. Det lilla, oförstörda, livsbejakande. Det stora undret av liv och kärlek. Det stora löftet om tro och hopp. Där hedepojken gör det som är så inspirerande. Han låter sig beröras av storheten i att livet är fött, beröras av det stora undret och miraklet att vi alla har detta inom oss. Han låter sig inspireras och beröras och ger lite av det som han kan för att ära livet. Spelar på sin trumma. Han ger av det som han älskar och kan. Och livet ler tillbaka. Saligheten, stillheten, kärleken. Ett varande mitt i livet med tacksamhet. En Helighetsupplevelse i att livet är ett mirakel. Ett mirakel av kärlek.

Det är vad julen handlar om. Nu ska jag spela på min trumma. Njuta av att ge det som jag kan ge, i all sin enkelhet, och njuta av att se livet le tillbaka och fylla mig med salighet.

För in religionsfriheten som en prioriterad diskrimineringsgrund, Sida!

Almedalen 2009. Sverige behövs i arbetet med religionsfrihet. Katarine Cash från Svenska Missionsrådet presenterar rapporten ”Tro, frihet och förändring – så kan religionsfrihet integreras i svensk utrikespolitik” där regeringen bland annat får påtryckningen om att inse vikten av att verka för främjandet av religionsfriheten och framför allt plocka upp diskrimineringgrunden för tro och religon in i listan som av Sida skall prioriteras. I rapporten finns fyra krav bland annat: 

Ander Melborn, tidigare chefredaktör på DN, nu chefredaktör för Sändaren, pekar dock på att religonsfrihet är inte så enkelt. Frihet från religon och frihet till religon – vi har olika seminarier. Dessa grupper möts inte riktigt. Vi har heller ingen samsyn kring religionsfriheten och vad den skall innebära. Vi är inte överens, menar Melborn, om exempelvis kosherslakt och slöjbärare.

Ulf Bjereld, styrelseledamot i Kristna Socialdemokrater samt professor i statsvetenskap, menar dock att vi har en samsyn för varför vi behöver religionsfrihet i världen idag dock möjlightvis hur vi ser på religionsutövande. Bjereld pekar också på hur Sverige är ett av världens sekulariserade land, något som vi trodde satte oss i framkanten för moderniteten men som idag, med religionens återkomst i offentlig debatt, sätter oss på efterkälken.

Men är det så att Sverige tiger i frågan kring religionsfrihet i världen? Vi kan göra mer så klart. Framför allt behöver det synas i svensk politik att vi har något att säga om religion i den politiska debatten. Det är svårt för svenska politiker att säga något, då vi vill företräda en bred religionsdefinition och religionstolerans. Visst kan man argumentera så, men framför allt är det viktigt att se på religonens roll för individen och inte för religionernas skull. Katrine Cash påtalar en mängd effekter, tragiska sådana, som diskriminering på grund av religion och tro stympar människors rätt till sina liv och rätt att yttra sig. Vi ska inte duka under för diskussionen om rätten till tro och religion, och som politiker föra fram förståelsen för religionen i människors liv på ett kraftfullare sätt. Katrine Cash understryker att det handlar om en rättighet för individen och inte för religionen. En viktig aspekt i arbetet med alla mänskliga rättigheter, inte religionsfriheten undantaget!

Sverige, dvs Du och jag, behöver öppna sina ögon och kanske sluta tänka oss att tro är en privatsak. Vår tro är en grund i en åskådning oavsett vilken roll vi tar i ett sammanhang. Det är min rättighet att tro vad jag vill, men nog är det inte något som kan separeras från hur människor verkar i samhället.

Det finns dock hopp! Jag vill passa på att slå ett slag för dels rapporten från Svenska Missionsrådet men också för kristen vänsters manifest! Här finns politiska ambitioner bland annat för religionsfrihet, men också varför religion och politik behöver diskuteras och verkas för.

Kristen vänster har också genom Marta Axner Bloggat om seminariet. Läs mer här!

Magstarkt om SAAB, religionsfrihet och principfasthet

bild-447De senaste dagarna har jag legat i soffan. Nu vet jag hur det känns att få liggsår och en kropp som sakta men säkert förvandlas till sämre skick! Maginfluensan drabbad mig till slut och gick klart på knock. Och jag föll. Här på soffan har jag så följt utvecklingen i politiken och på diverse menlösa kanaler. Jag har med spänning följt utvecklingen för SAAB och förfasat mig över att de inte får någon del av den pott som ska gå till lånegarantier. Jag förstår inte hur en regering inte kan värdera den nyckelroll som bilindustrin har i vår ekonomi. (underleverantörer är en viktig del av det argumentet och då sysselsättning i stort). Det är klart magstarkt att höra på Maud Olofsson hur hon resonerar. Men imponerande med regeringens kraftfullhet. Oavsett vad man tycker om politiken så är Maud benhård och principfast. Kanske inte alltid en så lyckad kombo.

Jag har också fått se hur Malou von Siverts fortsätter sitt religionskrig på bästa sändningstid för alla oss som är hemma på förmiddagen av olika skäl och passar på att ha en sporadisk relation med programmet Efter tio. Jag hoppas att vi inte är många för jag förfasar mig över hennes anti-religionskampanj. Temat i veckan har varit Knutby. Här har folk få tycka till och komma till tals. Företrädare liksom kritiker har gått säga sitt. Och hela situationen blir absurd. Klart att Malou inte får svar på sina frågor och klart att företrädarna sitter där och skruvar sig. Jag förstår inte riktigt vad det skall vara bra för. Det enda som kommer fram är att Malou von Siverts tycker sig ha funnit ett argument som håller för att säga att ett religiöst liv är värdelöst, farligt, kränkande och fullständigt obegripligt. Visst är det härligt med sub-objektiva journalister…. 

Något har de gemensamt Maud och Malou. Det är en principfasthet av järn. Har de bestämt sig för något att se rött för så gör dom det.

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!