Kategoriarkiv: Idékritik

What has this to do with my father?

Star wars filmen Rouge One återupptar frågan om den frånvarande pappan och ett barns hjältegloria om den fadersfiguren. Ett evigt epos som klingar välbekant. Alla minns vi ”I’m your father” frambrummat i ett vakuumeko från Darth Vader. En scen som får många av oss att tänka på det yttersta sveket. Den då barn och förälder står emot varandra, på var sin sida, och vill förintelse. Hur är det möjligt mer än i drömmar och i fiction?

Ja, möjligtvis är det något som också ockuperar våra tankar då och då under vår uppväxt. Det finns ett välbekant och hundraårigt begrepp som kallas oidupus-komplexet som psykoanalysens fader Freud var först ut med att beskriva i psykologiska termer. Den då barnet vill förgöra fadern, eftersom barnet vill ha modern för sig själv. Ett barn förgör med gråt och tandagnissel, så den effekten av Oidupus är ju inte särskilt dödlig, om än den barnsliga längtan.

Oidipus är dock en berättelse som är antik. I sitt original älskar sonen modern så till den milda grad att fadern inte bara dödas, utan sonen tar hans plats.

I andra klassiska urhistorier runt fadersgestalten kan också nämnas Abraham som offrar sin son Isak på ett altare. Som med höjd kniv är villig att genomföra offret. Som hindras i sista stund av en gudomlig ingivelse. Denna berättelse brukar exemplifiera tro. Att tro på en gud kan få en människa att göra ohyggliga saker, så har jag alltid tänkt om det dramat. Detta manliga exempel på tro har jag alltid tyckt är vulgärt. Ett starkare uttryck för tro har enligt mig kvinnor stått för, exempelvis den om sonen som enligt sin mor är guds barn och som räddade en hel värld från hierarkiernas tyranneri, för att ge ett exempel. Modern till humanismen, på tron till det godas kraft i människan.

Att kalla Maria för jungfru har för mig lite med barnalstrande att göra. Det har betydligt mer att göra med att hon var först. En jungfruresa i humanismen. Ett frö till en ny tid.

Ändå är det inte dessa modersbilder som vi som huvudsak producerar om och om igen. Vi diskuterar sällan med storslagna epos vad allt har att göra med vår moder på vita duken. Men i det lågmälda så finns hon alltid där. Även i oidipus-dramat så är hon ju allt som det kretsar kring. Det är relationen till moderns som bygger motivet till dådet.

I Rouge one är det likaså lätt att tro att det är fadern, Galen Erso, som är driften bakom Jyns kamp. Men minns då de första scenerna, när mamman i en bergsskreva satt nära sin dotters ansikte och fäste en berlock runt hennes hals, med orden: glöm inte kraften som finns inom dig. Därefter gick hon för att rädda sin man, blind av tro på att hon skulle lyckas, men dödades inför åsynen på sin dotter i sitt försök till rättfärdiggörande. Hennes kamp må ha präglat dottern mer än faderns frånvaro. Det är den kampen som väcks till liv i dramat. Precis som hennes mor före henne är hon villig att offra sitt liv för det godas skull. Som många kvinnor före henne. De må vara biroller i första anblick, men blir snart huvudsaken när man ser bortom det uppenbara.

Annonser

Frispråkighet är inte en rättighet. Det handlar om omdöme.

Det var ju det där med att bli vuxen. Hur blir man det egentligen? Vad är kravet? Just nu har jag en 17,5 åring här hemma som noga påpekar att den 23 juni då är hon myndig. Är hon vuxen då? Är hon det månne redan?

Tonåringens väg mot vuxenlivet är enkel att se, där omdöme ibland kan slinta och klokskapen ibland förvånar. Man upplever lätt hur allt förfinas och hur reflektionen över livet skapar en väv av mening och sammanhang. Det är erfarenheten som byggs. Den processen verka så rimlig. Samtidigt blir man så perplext över hur de som aspirerar på makt och inflytande kan vara som barn. – ”That’s the argument of five year olds” sa journalisten Andersson Cooper till Donald Trump i en intervju i CNN. Trump är som vi alla vet en presidentkandidat för republikanerna. Han kunde inte hålla sig borta från argumentet ”det var han som började”.

Visst är det allvarligt att en potentiell världsmäktig man kan fortsätta med sådana och liknande argument? USA är ju intressant på många sätt när man ser vart världen är på väg. Det finns många länder som låter sig influeras av Amerika. Ibland med rätta. Ibland som rättesnöre för märkliga ting. Den frispråkighet som Trump verkar stå för, som ljuder som en av hans främsta tillgångar enligt hans följare, ekar också i vårt land.

För det är kanske lika allvarligt att vi hävdar yttrandefrihetens rättighet när före detta ministrar och partiledare går till välkända rasistiska och främlingsfientliga sajter för att hämta information som de menar speglar verkligheten och menar på att medierna skyler sanningen om invandringen. Varför är detta allvarligt? Jo, för vi hoppas att vuxenlivet handlar om omdöme. Ett förfinat omdöme om andra människors väl och ve. inte bara ett omdöme om sig själva. Eller går jag för långt nu? Kanske gör jag det och låter min politiska färg påverka, men hey – livet är politiskt. (Man kan ju ändå alltid hoppas att människors erfarenheter gör dem till socialdemokrater. Det borde det. 🙂 )

Skämt å sido! Troligt håller många med mig  om att omdöme om andras väl är en viktig förutsättning för ansvar och modet till att lägga befogenheter i någons händer. Här tror jag att människor från hela värderingsskalan är med mig. Så väl värdekonservativa vänner till mig som liberalsinnade bekanta håller tror jag håller med om det. Det vi är oense om är möjligtvis hur vi ska ta hand om andra och vad våra drivkrafter är.

Många på värderingsskalan skulle också säga att den mänskliga rättigheten att vara lika värd som någon annan är den allra viktigaste för en human värld. En rättighet som vi människor också behöver som rättesnöre för att inte förvandlas till monster. Det är också därför det är allvarligt när en tidigare kulturminister menar att hon inte litar på mediernas sanningssägande i ett land med världens tydligare yttrandefrihet och att hon läser Avpixlat, en rasistisk propagandasajt, för att lyssna till vad människor egentligen tycker utan att reflektera källkritiskt. Det är allvarligt för hon borde ha omdöme att veta bättre. Oavsett sin personliga åsikt så borde hon förstå sin roll och position. Det är min poäng. Troligtvis är det den här bedömningen som också Anna Kindberg Batra (M) gör. Omdöme är viktig när någon ska ha ansvar och befogenheter. Någon som man ska lita på behöver visa att den förstår sitt sammanhang.

Lena Liljeroth och Ulf Adelsohn, etablissemangsparet som varit med och styrt och påverkat Sverige under många decennier, de är så klart vuxna. Men utan ett klart omdöme. Kanske har de haft omdöme men tappat det. Är detta vad som händer när vi blir äldre? Nej, självklart inte. Det är dock känt att makt kan korrumpera vilket sinne som helst. Det är också vida omvittnat att om man vistas med för många likasinnade så är det lätt att göra anspråk på sanningar som inte är allmänna, för gruppen man lyssnar till är inte allmän utan särskild. Kanske är det vad som grumlat tankarna, vad vet jag?

För visst är det där någonstans som grunden för omdöme ligger? Förmågan att kunna lyssna till de mångas röst och förmågan att kunna sortera fakta utifrån vad som gagnar andra människor som inte är i ens omedelbara närhet.

Det är nog ingen hemlighet att jag anser Trump vara en pajas. Men mer allvarligt: han är en av världens största hot idag. För han saknar omdöme. Däremot så framstår hans motståndare Sanders och Clinton som två som förefaller ha det. Lyssna till Sanders här nedan i ett av de tydligaste exemplen när han resonerade om religion och tro i en Town Hall intervju. Sanders får där frågan om hans driv och tro och han ger ett spirituellt och sofistikerat svar när han pekade på att vi alla är intimt bundna av varandra som människor avsett vår bakgrund och i det har vi ansvar för varandra. ”We’re all in this together”.

För att bära en sådan värdering, som inte vänder bort ansiktet när någon far illa, så krävs ett omdöme med fokus på andra – som inte är närmst. Man kan inte annat än hoppas att amerikanska folkets omdöme ska vara på demokraternas sida i höst. Och trots Sanders togetherness så hoppas och tror jag att senator Clinton tar presidentskapet vidare.

Att vara vuxen har uppenbarligen ingenting med att ha omdöme att göra. Inte i juridisk mening. Men att bete sig som en vuxen har det. Att ta ansvar för andra har med omdöme att göra. Att förstå sin roll och påverkan avslöjar hur det är ställt med det omdöme man har. Världen håller inte på att bli mer barnslig. Den håller på sina håll möjligtvis på att bli omdömeslös genom en legitimering av en frispråkighet som är barnslig och i den meningen naiv inför världens allvar. Till er som drabbats av detta. Skärp er och se er omkring. Världen behöver ert omdöme!

Tonåringens reflektion ska få fortsätta även efter den 23 juni i år och vi ska tillsammans spegla hennes tankar om andra, sig själv och världen för att så gott vi kan bidra till en god utveckling av omdöme. Och under tiden lär jag mig fortfarande om livets stora gåtor.

Mästarens återkomst? Är det dags för de stora idéerna och plats för civilsamhället?

I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.

När jaget blev navet

Det rubricerades ”Till attack mot jaget” och var en klok insiktsfull text om hur jaget är det objekt som samtiden har att förhålla sig till. Där allt är subjektivt blir det mest subjektiva objektivt. Så här skriver krönikören Kaisa Ekis Ekman i tidningen ETC:

Det är lätt att tro att det handlar om individualism och egoism. Men det är slarvigt. I själva verket är detta ”jag” som möter oss överallt ett tvång på oss att passa in i färdiga prototyper av ett jag. För det första har vi jaget som objekt. Jaget som skriver kontaktannonser, cv eller författarpresentationer av sig själv. Detta är ett jag förvandlat till produkt.

Det är lätt att tro att det handlar om individualism, och det är möjligt slarvigt att dra den slutsatsen , men nog är detta en rest och ett stycke bevis på livet i kölvattnet på en postmodern era, där relativismen är så total att individualism det enda möjliga. En individualism som möter den utbredda relativism som undviker det som kan anses vara sant. Det är i denna svärm av osäkerhet som jaget blir produkten, blir objektet som ser saker, upplever och betraktar. Det enda som kan hållas för sant – att ett jag har en position till ett fenomen.

Det är en ängslighet i detta som Ekman är på spåret. Det är samma ängslighet som kravet på att allt ska bli konkret och tydligt. För om det bara stannar vid en idé eller en vision – så kan det postmoderna etablisemanget inte ta det för sant. Det tvingar varje politiker och visionär att ta till det enda verktyg som finns kvar: jaget. I detta sammanhang har det blivit en auktoritet när institutioner och ideologier har tappat det. Ekman är inne på samma tråd när hon fortsätter sin text:

Biografin dog inte, som postmodernisterna trodde. Tvärtom: när allt hade hamrats sönder och dekonstruerats – socialism, feminism, objektivitet, materialism – kvarstod bara jaget. Det enda säkra, det enda begripliga, det enda som gick att luta sig mot.

Ekmans tes är att vi behöver återupprätta objektiviteten och befria jaget från enkelhetens tvång när jaget solitärt står som kommunikatör, bevisförare och riskerar att bli det den inte kan vara: en kliché. Givetvis har hon rätt, men frågan är hur nytt det är. Är det inte bara så att det nu är gemene person som tar sig rätten att vara ett offentligt jag i samtiden? Är det inte det privata svenska hjärtat som försöker finna en väg till att bli synlig och göra upp med den enfaldiga väg av att allt som är verklighet och riktigt; i hemmets, i familjens och i själens vardag, har kommit fram i ljuset och detta är sättet att ge det en röst? Nog är det inte tillbaka till de stora sanningarnas tidevarv som den svenska mentaliteten behöver ta sig, utan jaget behöver på nytt våga se att det blir inneslutet av en ideologi och en tanke om vart vi är på väg och vart vi vill som kollektiv och samhälle.

Efter åtta år av borgerligt styre och en liberalisering av det svenska hjärtat där jaget naturligt tar större plats än visionen om det gemensamma så är detta tillstånd inte så konstigt. Men det är inte enbart politiken som gått i dessa spår utan givetvis även globaliseringen då världen kommit oss så nära och ett litet obetydligt jag kan bli enormt stort genom en egen YouTube kanal, en kamera och ett alter-ego. Men visst är det nog också så att vi alla lite till mans vet och förstår att det egentliga jaget ändå alltid är oss närmast och privat. Man är ju så oerhört mycket mer än en profil på nätet.

 

Mäktigt författande

söndagen var en grå råfuktig dag med halvslutna ögon.

Egenmäktigt förfarande – en språklig upplevelse! Eftersom jag har så svårt att ta mig tid att läsa en bok är det så härligt att försvinna in i en av den här kalibern.

Bär med mig meningar, ord, subtilitet, porträtten genom dagen. Smakar på allt! Det är vad som är så fantastiskt med böcker. En erfarenhet och livsspegel rikare!

Klockan var snart ett och hon stod på en tvärgata från hans och inväntade ögonblicket då hon skulle få ringa på dörren.

20140421-091949.jpg

T+4: mer välfärdsuppdrag till ideell sektor?

Ska Sverige gå åt samma håll som andra EU länder och lägga ut mer av välfärden på ideella organisationer, eller är det så att den svenska melodin är något annat?

Håkan Bosöm skriver i sin signerade ledare i Dagens nyheter att det vore önskvärt med en utveckling i Sverige där ideell sektor ges utrymme att ta större del av utförarerollen i välfördssektorn; skola, omsorg, sjukvård. Fler kyrkor, stiftelser och idéburna organisationer borde ges möjlighet att kunna konkurrera med privata aktörer om upphandling och bli leverantörer av välfärd. För att det skall bli möjligt behövs enligt Boström förändringar i lagen om offentlig upphandling men framförallt ökade resurser inom den ideella sektorn.

Jag har funderat på detta hela dagen. Är det verkligen in i den tyska modellen som vi ska gå? In i ett samhälle där man i grunden och ideologiskt misstror statens förmåga att sörja för välfärden?Den svenska berättelsen är som vi vet en annan. Hos oss finns en kultur av att ideell sektor är med och utvecklar samhället med initiativ som staten inte har lyckats få fram, men där statens och kommunens ansvar är att säkerställa att välfärden når alla och att goda utvecklande samhällsfunktioner ges till massa. Ett koncept som varit med och byggt landet starkt och på en vacker trovärdig etisk grund.

Den ideella sektorn styrka har varit, och vill jag mena, är än i dag innovation, socialt entreprenörskap, mod och engagemang. I Sverige är det ideella sektorn som driver på och pekar på vad staten borde satsa på för att möta medborgarnas behov och deras nya utmaningar i en ny tid. Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja! Den position av beroende är inte det som kommer utveckla vårt land.

Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja!

Snarare är det önskvärt med mer omärkbar medel för att kunna utveckla verksamhet och ta fram projekt som visar vad vi behöver brett i samhället – för att inspirera stat och kommuner till att ta just dessa nya verksamheter under sina vingar. Så gjordes när kyrkan utvecklade förskola och socialt stöd. Idéen kom från ideellt engagemang och togs sedan över av kommunerna för att vara något som kunde säkras och givas till alla i samhället. Nu i bår tid utvecklas språktorg, läxläsning och dagkollon. Om några år kanske vi ser ett ökat kommunalt landsomfattande ansvar även för dessa verksamheter. Och nya verksamheter håller samtidigt på att utvecklas av den ideella sektorn. Men skola och sjukvård tycker jag ska vara statens och kommunens huvudbry och angelägenhet.

Liknande en tredje statsmakt kan ideell sektor också vara en oberoende aktör som vågar kritisera staten och uppmana till förändring. Risken med ett ökat samarbete om välfärdsuppdraget är att just det oberoendet och just fokus på utveckling och social innovation skulle undermineras och försvagas.

Nej, jag håller inte med Boström om att ideell sektor med nödvändighet och generellt behöver ta en stor plats som aktör i driften av vår välfärd. Möjligtvis önskvärt att det ökar från 5% ideella aktörer i förhållande till de många privata alternativ. Men då mest för att visa att en verksamhet inte behöver vara vinstdriven för att kunna överleva, hålla god kvalitet och utvecklas. Men som en stor välfärdsaktör likt övriga EU? Nej, den svenska vägen är bättre! Mer oberoende och utvecklande roll till ideell sektor, behåll momsfriheten och stimulera med fria medel till sektorn som i mångt och mycket är den som utvecklar vårt samhälle idag. Och det på värderingens fantastiska fundamenta!

Genève, skyltfönster och särkopplingar

Sedan i förrgår befinner jag mig i Genève tillsammans med kollegor från den Svenska YWCA-YMCA rörelsen. En fantastisk grupp med medmänniskor som kommit tillsammans för att göra ett fantastiskt bra försök att få YMCA’s world allians, alltså deras styrelse, att bestämma att nästa stora världsmöte skall hållas i Umeå. Året skulle bli 2014 och vi skulle då samtidigt arrangera världens första YMCA världsfestival för ungdomar från hela världen. Briljant idé helt enkelt: genomsyrade av vårt body, mind, spirit koncepts så skulle vi göra fantastiska mötesplatser med kultur, teater, sport, outdoors och seminarier och utbildningar som fokuserade FNs milleniemål och arbetet för en hållbar värld. Vi bjöd in världsstyrelsen att förlägga sitt stora möte mitt i den smältdegeln – en degel som pulserar av YMCA moooovment. Mitt bland ungdomar. Mitt i rörelsen! Vara där det händer, med dem det händer och göra påverkan för hur vi formar en bättre framtid!

Nu visade det sig att vi inte var ensamma. USA kandiderade samtidigt som oss och var också här för att göra sin dragning om sin idé kring världskonferensmötet. Och de vann. Det var riktigt ledsamt. USA hade ett helt annat förslag och en helt annan presentation. De visade upp en vacker plats uppe i Colorado Mountains, mitt i USA, där mötesdeltagarna i enskildhet och med fina konferens faciliteter kunde forma sina beslut. Långt från rörelsen. Långt från ungdomarna. Mycket bekvämt. Samma månad 2014- men lite tidigare.

Det stod klart för oss att världen var inte redo att möta utmaningen. Att tänka nytt och våga vara precis där man skall vara med sina beslut – närmast verksamheten. Det får mig att tänka på det där med skyltfönster och särkoppling. Det kanske är så att de behöver koppla sär världsmötets verksamhet, för att det skall kännas så där viktigt och engagerat. Som en av de unga tjejerna från styrelsen sa till oss efteråt: ” vi var rädda att vi skulle försvinna i mängden och att fokus inte skulle hamna på oss i mötet”. Jag undrade stilla vem det var som de ville skulle se dem och vilka som nu kommer att kunna ge dem fokus. Ja inte är det några andra än just de själva som kan göra det nu eftersom inga andra kommer vara där hos dem uppe på berget.

En styrelse, ett årsmöte och en kongress är en viktig plats att kommunicera det man tror på och det man vill. Det kanske inte alltid har den största påverkan på verksamheten ute i gräsrötterna, tyvärr, men den har allt av värde för legitimitet och för trovärdighet. Det finns en oerhörd tyngd i det som görs och bestäms av våra föreningar och ideella organisationers toppskikt! Det är viktigt att vara medveten om vilka signaler som man vill sända ut. Det är viktigt vilka värden som man visar att man står för och vilka beslut man är villig och ta – inte minst i vilket forum och i vilket sammanhang just dessa fattas.

Vad hade varit bättre för världens äldsta och största ungdomsorganisation än att göra det bland ungdomar och människor med glöd för unga mitt bland brinnande engagemang och kamp för en bättre framtid? inte mycket! Men jag kan lova att det kommer komma så småningom. Vi får se detta som en uppvärmning för världskonferencen år 2018!

Förövrigt så kommer festivalen att bli av och den kommer att bli fantastisk! Imorgon skall jag få njuta 18 grader varmt och av vårdofter och vindar, och förhoppningsvis få titta på vackra alper från Genèvesjöns strand. Det ser jag fram emot!

Reals och faktor 30

Det börjar närma sig mot avresa till Rio de Janeiro för min del och jag är inte så stursk kring det! Jag skall flyga själv, komma fram ensam, ta mig till hotellet allena och ta hand om mig själv helt solo i …. 3 dagar. Kanske inte så mycket att gasta om, men för mig har det visat sig vara en stor sak.

Jag fyller 33 om några dagar (bland annat detta skall firas i Rio den 7 januari – av mig själv – alla som vill får gärna komma och fira med mig!) och detta är liksom första gången som jag reser själv ut på ett enkvinnoäventyr. Jag fick ju liksom inte tillfälle att göra sådana här saker när jag var i 20 någonting åldern. Under den tiden fostrade jag ungar istället. Därför känner jag mig nu lite fånig. Och nervös. Och fånig för att jag är nervös – vuxna människa! Och inte alls så lugn som jag annars kan vara för andra saker, som på flera sätt säkert är läskigare för andra. Tar mig ömsom samman och ömsom vältrar jag mig i oro. Ambivalent helt enkelt.

För att dämpa min oro har jag sett till att titta på alla gator runt Cobacabana som siten res.se ger tips om för resa till Rio. Dessa adresser har jag sedan tittat på via Google Earth och virtuelt vandrat omkring på gator för att kunna lokalisera mig sedan på plats. Kontrollbehov? Nejdå, inte alls! Har bara märkt ut platserna med små gula och rosa pinmarks. Blev förövrigt jättesugen på att åka på en Favela tour istället för en typisk turistsightseeing. Kan tipsa om den här hemsidan: http://www.favelatour.com.br/ .

Jag har också lustläst, och då menar jag LUSLÄST allt man kan göra på hotellet. Har ingen som helst klar bild av varför det skulle vara betryggande att göra det. Men det har jag gjort. Nu hoppas jag på havsvy och högt beläget rum med utsikt mot Urca! Min största oro har dock varit hur jag skall ta mig till hotellet från flygplatsen. Tänk att något sådant till och med ockuperar mina drömmar! Heslt vill jag att någon skall stå på flygplatsen med en stor skylt som säger: Mrs Callenberg – Welcome to Rio! Skylthållaren är en vänlig och engelsktalande taxichafför som tar mig direkt till hotellet, tryggt och säkert. Nu har jag inte beställt någon taxi eller transfer. Det gick inte via resebyrån visade sig. Skulle ha tänkt på det när jag bokade resan…. Kanske kanske ringer jag direkt till hotellet och ber en liten bön. Jag vet ju att de har bilservice. Det har jag läst på hemsidan.

Tittar också lite försiktigt på tips om nattliv. Inte för att jag skulle våga, eller ens tycka att det vore särskilt lämpligt att ta del av det själv, men titta lite skadar ju ingen….Jazz och Bosa Nova. Like! Rio – det verkar vara en fantastisk stad! Någonstans i mitt nervösa ressinne börjar något lätta.  Det finns en förväntan också, även om jag kommer känna mig väldigt ena… Jag har precis varit på stan och köpt sunlotion med faktor 30 och växlat till lite fickpengar i Reals. Har tagit upp en stor, stor resväska och har börjat rota efter ett par sommarskor och kommer också få tillfälle att putsa upp mina Guccis. I natt hoppas jag på rosa drömmar om resa till Rio!

På tredje dagen är det inte längre synd om mig. Då beger jag mig till Curitiba för att vara med på 39th World Scout Conference. Och då kommer jag inte heller vara ensam. Tillsammans med en delegation på 30 svenskar kommer jag säkert att klara mig väldans bra. Många med stor världsvana och vem vet – det kanske smittar av sig och vips så kommer jag att känna mig som en av dem som har kommit mig mest till rätta…

Lite fakta om Brasilien!:

Brasilien

  • Braziliens flagga
  • Huvudstad: Brasilia
  • Yta: 8 514 215 km2
  • Folkmängd: 187.5 miljoner (2008)
  • Officiellt språk: portugisiska
  • Statskick: federal republik
  • Valuta: Real
  • Religion: majoriteten är katoliker
  • Landsnummer: +55
  • Tidsskillnad: -3 timmar (-5)
  • Turistvisum: nej
  • Ambassad i Sverige: Odengatan 3, 114 24 Stockholm, tel: 08-545 163 00
  • www.brazilianembassy.se
  • Sveriges ambassad i Brasilia: Avenida das Nações, Qd.807, lote 29, 70419-900 Brasilia, tel: +55-61-3442 52 00
  • www.swedenabroad.com/brasilia
  • Turistinformation: www.braziltour.com

Inte en jul utan folkton

Juldagen närmar sig sitt slut. Tre intensiva dagar har passerat fyllt med mat, prat, skratt och mys. Men det skulle inte var jul utan julmusik. För oss finns det bara en platta som gäller, förutom, vill jag säga, förträffliga P2, och det är Jul i folkton. Det är inte bara för att det är den bästa julplatta som gjorts – den är näst intill perfekt – det är också en familjeangelägenhet 🙂

Jul i folkton kan också bevittnas, om man vill, på SVTplay ett tag till. Så för er som missat julmys och julmusik. Detta kan vara ett sätt att öka på dosen. För er som känner er mätta: jag kan nog lova att den kommer tillbaka nästa år också.

Det är fantastiska musiker som är med i det här projektet. Det är också verkligen härligt att man på en och samma gång får skåda sådana proffs och artister som resten av året har egna projekt och i någon mening skulle kunna vara konkurrenter. Istället så går de samman och skapar en fantastisk upplevelse för oss som får titta på och som får ljuta av lidelsefullt musicerande och stämningsfull sång. Det finns också en värme och en delaktighet i både ljudspåren och upplevelsen av konserten. Det är fint när människor som brinner för musiken och som lever sin passion kommer samman och delar den med oss andra. Speciellt bra i jultider.

De som är med och spelar i Jul i Folkton är alla folkmusiker som var och än är värd att upptäckas och njutas av: Det är: Lisa RydbergSofia Karlsson,Esbjörn Hazelius, Roger TallrothOlle LinderLena Willemark och Ale Möller.

Sofia Karlsson senaste skiva heter Söder om Kärleken och är lyssningsbar när det inte är dags för jul i folkton

God fortsättning och Gott lyssnar år!

Delat ledarskap: ett helt ledarskap

Jag tror på delat ledarskap. I alla dess former. Vad är det för en tanke att vi behöver vara ensamma på topparna? Delat ledarskap är också ett delat ansvar. Om vi delar ansvar så behöver vi också tänka tillsammans, formulera tillsammans och öva på tillit och förtroende tillsammans. Det är bra saker som gör gott med organisationer. Det delade ledarskapet är också ett dubbelt ledarskap. Man får mer av allt möjligt. Mer ledarskap i två personer, mer resurser i två företrädare, fler tankar, angrepp och förhoppningsvis klokare beslut. Ett delat ledarskap är nog ett helt ledarskap.

Jag vill se två partiledare för socialdemokraterna i framtiden. Jag vill se två ordföranden som tillsammans utgör ledarskapet. Jag vill att de var och en får titulera sig partiledare. Jag vill komma så nära ett helt delat ledarskap som möjligt. Jag kan tänka mig att kompromissa på punkten med ett delat ledarskap o form av 1 och 2:e ordförande. Men jag vill helst ha ett helt delat ledarskap.

Jag vill se en man och en kvinna. Båda relativt unga. Inom socialdemokratin är det runt 40 år. Jag vill att de har bred erfarenhet och jag vill att minst en av dem inte är skolad traditionellt inom socialdemokratin och SSU. De behöver inte ha en facklig profil och jag vill att de ska vara personer som brinner för jämställdhet, hållbarhet, grön tillväxt, mångkultur och välfärd – allt i en tappning som inspirerar mot år 2015.

Jag önskar också att vi får ett ledarskap som är ett ledarskap för vår organisation och som vågar säga att nu mina vänner så skall vi kämpa för att  socialdemokratin ska vara en välkomnande folkrörelse och gemenskap. Nu skall vi bli riktigt bra, i alla led, på att välkomna dem som vill engagera sig med oss för ett bättre samhälle. Nu skall vi i våra distrikt få igång samtal och diskussioner och skapa många politiska verkstäder och tankesmedjor. Vi skall inspirera till nätverkande och vi skall göra upp med stela strukturer och bråka med oss själva där byråkratin har fått skapa cement runt vårt engagemang. Jag vill se ett ledarskap som inspirerar till förnyelse i tanke, ord och handling. Ja – en parafras på förnyelsens kraft i förlåtelsen. Låt oss bygga ett ledarskap som får vårt land att släppa fram dem vars röst inte ännu hörs och vars tanke ännu inte är representerad inom ramen för våra tankar och vår ideologi.

Jag vill se ett delat ledarskap: ett helt och delaktigt ledarskap som smittar.

Andra som har tankar om delat ledarskap: Ulf Bjereld, Gudrun Schyman och Aron Etzler om delat ledarskap på Sveriges Radio, Karin Långström Vinge har tankar om delat ledarskap. Röda Berget vet vad som krävs för ett gott ledarskap inom den ideella världen. Den värld som vi trots allt som politiskt parti befinner oss i organisatoriskt.