Kategoriarkiv: Just me

Objudna gäster om natten.

Hon vaknar av att ljuset av något sveper in i rummet via de högt liggande smala fönstren. Är det grannens bil? Hon förblir vaken och fryser till is när ljuskeglorna lyser in i rummet. Nu rakt framifrån på andra sidan persiennerna. De är tillbaka. En hand nyper hennes kompis som sover bredvid. En annan greppar telefonen och ringer 112.

Det här var ingen upptakt till en spänningsnovell. Det var verkligheten så som den var i natt för oss hemma. Jag ammade Uma och hörde Pers telefon ungefär samtidigt som jag såg ljusskenen diffust leta sig in i huset. Telefonsamtalet kom från Ebbas kompis som sa att de var här Igen. Senast var i lördags morse då vi misstänkte att de rekade. Då lös de upp hela Rubens rum medan han låg och sov. Jag är så tacksam för att han inte vaknade. I helgen kom Per på dem. Eftersom vi trodde Ruben tänt sin lampa och kanske vätt ner sängen så gick han upp och ställde sig i dörren in till hans rum. Mannen sprang snabbt därifrån vid blotta åsynen av Per. Även då ringde vi polisen, men någon timme senare.

I natt var det annorlunda. Eftersom vår bil är borta på verkstad så antar jag att de misstänkte att vi var borta med den. De var redo för att ta sig in. När Per tog samtalet från Ebbas rum fanns det en på altanen och en annan nedanför ytterdörren på framsidan. Per såg honom och han försvann runt hörnet. Smart eller ej så öppnade Per dörren och vrålade DRA ÅT HELVETE. Eh, ja… vad annars ska man säga?

Den andre försvann också genom trädgården och bort längst vägen.

Vi samlades i hallen och ebba samtalade med polisen i telefon. Plötsligt var det blåljus överallt och vi tog över samtalet. Tre bilar cirkulerade och vi vinkade in dem till rätt hus. Regnet fullkomligt öser ner och jag hinner tänka att de verkligen valt en regnig natt för inbrott och att jag nog valt annorlunda. Slår bort tanken och minns att jag nyss kommit hem från tjejkväll.

En hundpatrull dök samtidigt upp utrustade med linor och pannlampor. Snabba ord om vart de sågs sist.

En hungrig schäfer på tjuvar nosade kvickt och de försvann efter dem. Längst med trädgården och vidare utmed vägen in i kvarteren bakom vårt hus.

En polis stannar med oss och tar signalement och pratar igenom allt. Snart är det över. Innan hon lämnar försäkrar hon sig om att allt är ok. Vi får undertiden veta att hunden fått upp spår. Hon säger det inte rätt ut men det är uppenbart att Ebba gjorde rätt som ringde 112 lite i smyg. Pers vrål ut i natten var förståelig. Men kanske mindre bidragande till ett fasttagande.

Blåljusen runt vårt hus klingar av. Det tystnar. Ljuskäglor från bilar som åker förbi får mig att spetsa öronen. Igen. Vi pattar igenom allt en gång till. Släcker ner och kryper ner under täcket igen. Ebba vandrar uppe ett tag. Usch vilken anspänning! Hon var så bra.

Per och jag somnar i varandras armar och har bestämt att nästa gång så springer han naken efter. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Ja, förutom hundens totala frånvaro.

Han kom ut i hallen när polisen stod och avrundade samtalet med oss. – hej alla, oj har vi gäster? Sa hans sömniga hundkropp. – gäsp, jag går och lägger mig igen. Och så sov han snart igen i sin soffa med full utsikt över brottsplatsen. Han är nu offentligt pensionerad.

Annonser

Andra dagen. Ny som chef för digital transformation i Stockholm stad

Jag hade kunnat haft en bättre start. Jag jobbar ju ändå på en fd IT avdelning. Men det här med att ändra lösenord kan vara svårt, uppenbarligen. Igår var första dagen tillbaka på jobbet från min föräldraledighet med mitt fjärde underverk. Det var också första dagen på uppdraget som chef för verksamhetsutveckling och förvaltning av digital utveckling. 

Vår enhet rymmer dryga dussinet medarbetare just nu och vi huserar på avdelningen för digital utveckling på stadsdirektörens förvaltning, Stadsledningskontoret i Stockholm. Stadshuset är vår bas och hela huvudstaden vårt ansvar. Vår avdelning ska stimulera, stödja och underlätta den digitalisering som stadens verksamhet går igenom. Vi är med nödvändighet med ena kroppshalvan i framtiden, utforskande och nyfiken och med den andra sidan har vi örat mot verksamheterna inlyssnande deras och medborgarnas behov. Vi ska tjäna dem samtidigt som vårt ansvar är att navigera mot nya tider. 

Så är det i mångt och mycket att vara chef också. En klar anledning till varför jag tycker så mycket om det. Man lyssnar in, man krokar tag om medarbetarens insikter och kunskaper och så leder man framåt. Tar ansvar för att ha siktet på uppdraget. Skapar god stämning och hög grad av trivsel. Det ska alltid vara gott att gå till jobbet. 

Men lyssnande tar tid. Därför kommer jag ägna större delen av min första tid till det. Vi ska som ny enhet (startades i juni) lära känna vårt uppdrag och vårt sammanhang och inte minst varandra för att kunna bli så effektiva och precisa som man behöver vara i en snabb och föränderlig värld. 

Digitalisering är på mångas läppar och medborgare, besökare och företag stället krav på den offentliga verksamheten att leverera service och tjänster anpassade för tiden. Ny teknik utvecklas i hög takt. För att matcha det behöver man kunna tänka stort och smått, vara modig och försiktig, tänka strategiskt och ta tillfällen i akt. Jag kan inte tänka mig ett roligare fält att få verka inom. Dessutom i Sveriges främsta organisation för digitalisering under ledning av vår CIO-superstar Ann Hellenius. Jobba med och för henne är en riktig välsignelse för mig. Men det är en helt annan bloggtext! 

Digi-on My friends ❤

En morgon, som vilken som helst, men med läxan: drick ditt kaffe Louise

05.52: vaknar i min säng av att Ruben 2 år kommer in. Han har mödosamt stängt sin egen dörr ser jag genom dörröppningen till vårt sovrum. – Raring, vad stor han är, hinner jag tänka innan han är framme hos mig. Han kryper ner och värmer sina kalla fötter mot mina ben. Det är inte riktigt läge för att kunna somna om då. Jag hör att sängen är full av fler: Vigo (pudeln) ger ifrån sig ett litet wraou som typ betyder gäsp och sträcker på sig. Resultatet är mindre täcke till mig. Jag hör att Per och Hugo snusar ikapp. De verkar trötta. Inte undra på, det blev sent igår med uppesittarkväll för barnen med storasyster när mamma och pappa sprang i trapphus och knackade dörr. En valross-familj på morgonen, en valrörelse-familj på kvällarna. 

05.55: klockan ringer. Redan?!?

06.04: klockan ringer igen. Nej – jag som vill sova mer! Jag känner efter i kroppen. – Nej, det gör fortfarande ont i vaderna! Det är en överansträngning som spökar till följd av 5 km i lite för högt tempo i en kall kropp förra veckan. Sex dagar har gått. Det är fortfarande inte över. Förkylningen verkar också ha tagit ny fart. Det blir svårt att springa Hälsoloppet ikväll. Med den begynnande besvikelsen börjar min morgon. Lättas något av riktigt blöta och lite för långa pussar av Ruben. Han behöver helt klart finlira på det där, men charmen är obetalbar. 

35 minuter och redan tre sammanbrott hos Hugo senare är frukosten snart klar. Per har tidigare mödat sig ut med vovven och som nu är tillbaka och studsande sladdar in i köket. Mat, vatten och sedan sedvanligt frukostbordstiggeri väntar. Hugo deklarerar att han inte kommer sitta bredvid sin bror, åtminstone inte ha tallriken nära, så han halvligger över bordet för att undvika brorsans fingrar i sin yoghurt. Ruben: – a okode mamma, a de a de! Jag gissar att han vill ha müsli. Jag gissade rätt. DÅ kommer jag på att jag skulle ha skickat ett mail till Ebbas mentor igår. – Var är telefonen, var är e-postadressen, var är Ebba? -VÄCKER DU EBBA, ropar jag till Per som mumlar något om eget ansvar. Lite för trött och på min trasiga telefonskärm plitar jag ner ett vänligt och bestämt, men också ödmjukt och framför allt tydligt mail om min dotters planerade frånvaro för att provgå en annan gymnasieskola. Svär lite tyst för mig själv över det fria skolvalet.

Här någonstans begår jag det fatala misstaget att inte göra mig en kopp kaffe. Och här någonstans kommer käre maken och vill kramas och blir avsnäst (eftersom jag är väldigt upptagen med min formulering på mailen) – ser du inte att jag är upptagen?! I det läget väljer han att bli passivt-irriterande och vill demonstrativt ha guidning för allt från ”om han skall skölja äggen” till ”om Ruben vill ha mer yoghurt”. Ett andetag. – andas in. andas ut. Tillbaka. Äter frukost och stökar klart med påklädning, blöjbyten, leta efter telefonen igen (som jag sedan glömmer, alternativt gömmer, här någonstans), byter byxor, kammar mig, tänker att jag borde klippa mig, byter byxor igen.  Å nej, det visar sig bli en ”jag-vet-inte-vad-jag-ska-ha-på-mig-morgon”. Det var ju åååår sedan! Varför just nu? Så här i efterhand kanske det har med beslutat att inte dricka den där koppen espresso som annars är regel och inget undantag. Man skall hålla sig till regler på morgonen. Det vet vi ju. För vad händer sedan? 

0735 cyklar vi vingligt iväg. Vinkar hej till grannen som ledandes balanserar en damcykel med sina två änglar som draperar den. Korsar vattenpölar och väjer för byggfordon. Inspekterar en lastbil. Och framme strax vid dagis. Där Ruben lägger sig så där platt på marken som bara en 2-åring kan strax innan dörren. Hur gör dom det där egentligen? 

Flugan på väggen vet att jag undanhållit informationen om vad som hände strax före 0735 – då jag i en av mina vackraste stunder fräste (eller vrålade) åt de små änglarna mina att stå som tennsoldater i hallen och inte röra nått, framför allt inte skrapa bilen med en cykelpump, och när jag som ett moderligt vidunder skällde på stackars 16-åringen om att det är fullkomligt oacceptabelt hur det ser ut här hemma och att det från och med nu är städning på schemat. Allt detta tog jag sedan tillbaka eftersom jag insåg att 1) det är valrörelsestökigt och 2) jag var koffeinlös. Åh denna charmiga mor, tänker ni. Hon verkar både vara klok och stabil. Håller med er fullständigt. 

0835 landar jag i en stol på SSU:s förbundsexpedition för morgonmöte med mina samordnare och valledare. De ser utvilade och städade ut. Och är trevliga. – Hej hur är det med dig, frågar den uppmärksamme med en uppriktig fråga i botten. – Jo, jag har nog inte vaknat än, svarar jag. Och jag har skällt på mina barn, och telefonen, den vet jag inte vart den är, framför allt verkar jag inte ha fått i mig något kaffe. Jag tänkte att jag inte behövde det tror jag. – Du kanske ska dricka kaffe på morgonen framöver, tipsar min på riktigt kloka kollega och jag nickar insiktsfullt och med lite för tillfället klädsam skam under huden. I dessa tider är det både viktigt att dricka vatten, sova ordentligt och inte ändra några viktiga vanor. För nu har vi en valrörelse att vinna!

//Louise – en ganska vanlig mamma

 

Det som är du

Nu har jag fastat klart. Det här var lite av det jag fann.

Det var det där med autenticitet. Jag fattar varför det är något som inte är oss givna utan något som man får kämpa för att uppnå. Och när man uppnår det, i ett ögonblick av samklang och klarhet, så inser man att det är lidesamt, en färskvara och om än värt det, en konst att ständigt söka.

Autencitet – att vara sig själv – verkar vara att klara av att leva med vidöppet sinne, (jag är nyfiken) med gränser och ramar runt jaget (jag känner min vilja) och jag är mitt i nuet (jag lyssnar). Sammanfattat kan det kanske formuleras i att leva med mod. (Jag är rädd men lyssnar, känner, vill etc.. ändå).

Vägen dit är mödosam, för jag behöver känna min rädsla och möta den när helst den dyker upp, se människan bredvid mig utan mina bilder och fördomar, lyssna på viljan i mitt inre -tänk att de kan vara så tystlåten! – och ta in upplevelse av välbehag och olust och inte minst släppa gårdagen och glömma imorgon.

När man, eller i detta fall jag, går in för ett autentiskt liv – samklang med yttre och inre liv – så möter jag så mycket motstridiga känslor runt mina erfarenheter av livet. Jag blir både djupt lycklig och smärtsamt olycklig. Det finns så mycket vackert och så mycket fult. Ett färgsprakande livsspektra kommer till liv. Jag blir som Ruben. Mitt i ett här och nu, självklart och handlöst faller jag. Försöker göra det som en ettåring gör. Tryggt mot en öppen famn rakt in i livet. Vilken kraft det ger!

Jag ska så klart fortsätta vara där jag vill vara, vid roderkulten i mitt liv och fortsätta vandringen med sinnena som resonanslådor. Det är gott att bli påmind om att jag kan vara det. Tack fastan för påminnelse om liv – i år igen.

Slutet på 35

Just nu halvligger jag på kanten av en 80 cm Hemnes med H 4 år vid min sida. Han kan inte sova om han är ensam. Han är nämligen mörkrädd.

Jag var mörkrädd hela min barndom. Livrädd för de stora fönstren i huset som vätte ut mot allt och den svarta tomheten. Rädd för vad som var dolt och som kunde dväljas i skrymslen och vrår.

Rädslan för faror, för mörker och för natten verkar komma runt 4 års åldern. Det är också då döden gör entré som samtalsämne. Dessa fantastiska små med stora ögon och klokskap som räcker bra mycket längre än de flesta vuxentankar. Det är som om dessa små kroppar med stora sinnen plötsligt öppnas upp för den stora världen som inte helt kan omfattas och förstås. Att fullt ut greppa den och förstå den är omöjligt. Att stå och skåda och tänka om den ger svindel. Och om natten kommer rädslan för allt det där stora. Som en rädsla för mörker.

Jag är ibland fortfarande rädd för mörker. Rädslan kan komma som ett starkt kroppsminne. Som att kastas tillbaka i tiden. Minns en natt då huset var alldeles nyinflyttat. Jag var ensam med barnen. Jag låg i sängen och hade dragit ner persiennen för sovrummets fönster. Kände mig trygg där i sängen. Hunden låg inte långt ifrån. Hör hur han andas tungt som hundar gör när de sover. Plötsligt stannar de lugna andetagen upp och jag liksom hör hur han spetsar öronen. Och så kommer det. Ett lågt muller och morr. Hela hunden är på sin vakt. Mina tankar börjar givetvis skena. Plötsligt inser jag att jag inte låst dörren. Jag vet inte vad som tar tag först, men allt i huset verkar från den stunden fullt av fasa och faror.

Givetvis lyckas jag få dörren låst, men med bultande hjärta smög jag runt i det stora tomma och okända huset, det hördes ljud överallt ifrån och jag förväntade mig att någon hastigt skulle dyka upp alldeles tätt intill någon av fönsterrutorna som jag passerade. Jag småsprang de sista stegen till ytterdörren och vred snabbt om låset, precis som om någon skulle kunna stå där och i exakt samma stund stå beredd på andra sidan för att rycka upp den, om jag bara inte hann före. Vilket jag gjorde. Så smög jag tillbaka till sovrummet, med hunden tassande i hasorna, förbi de stora fönstren som vätte ut mot allt och den svarta tomheten. Fasan vände så sakta sin fula nuna mot tomheten och försvann. Mitt hjärta saktade av. Hunden började snarka igen. Allt var lugnt och jag var vuxen igen.

I morgon slår min klocka 36. Det är så länge sedan jag lyftes upp av starka barnmorskehänder och skrek ett hallå till livet. Kort därefter låg jag trött i min faders famn och begrundade det som skulle bli en av mitt livs största kärlekar.

35 år så till ända. Fina år. Hoppas på minst 35 till. Detta år som kommer ska bli smashing! Framför allt skall jag älska livet mer; älska mer, fler och älska mig. Det är så jag vill leva resten av mitt liv. Och aldrig mer vara mörkrädd.

Jag tittar på prinsen bredvid mig. Första steget blir att det är slut på att vara mörkrädd för det som är okänt och som mest verkar bo i fantasin. Min mamma kommer inte sitta bredvid mig när jag är ensam. Men jag tror inte jag behöver det längre. Dags att leva livet till bredden och på höjden! Dags att omfamna det fantastiska som det kan innebära att vara vid liv, leva här och nu, och att vara 35 +. Rädsla är ett mått på behovet av mod. Och jag tänker leva livet modigt.

T-5: om jag ändå fick bebis den 28:e

Den 30:e har vi beräknad förlossning. Det är om fem dagar. Inte så långt kvar med andra ord. Men med mina trackrecords vad gäller leverans av spädbarn så lär det dröja minst ytterligare fem dagar. Kanske så mycket som tolv.

Men det skulle vara så fint att få bebis på lördag. Det är ju mammas gamla födelsedag. Den 28:e juli. Jag minns den dagen som en riktigt varm dag på många sätt genom min uppväxt. Det är dock inte för det eventuella goda vädrets skull som jag önskar att återigen få ha den 28:e som festdag, utan givetvis är det för att få lov att minnas och ha min mammas minne nära och levande. Om det dessutom blir en liten tös så är namnet så givet. En liten Lena. Ja det kanske bor det ändå!

Mamma gick bort för snart 7 år sedan. Det är både länge sedan samtidigt som det känns som om det var igår. Det är nog för att jag tänker på henne varje dag. Allt som oftast är hon med mig mitt i min vardag. Det är som att mitt liv är i ständig dialog med hennes. Jag minns hur det var att vara barn till henne genom upplevelsen av mina egna ungar och berarbetning av föräldraskapet. Jag tänker också hur hon lever ständigt i mig, genom mina sätt att vara, prioritera, känna, uppleva och tänka. Jag har henne som samtalspart när jag möter livet och funderar över var jag befinner mig. Och jag lyssnar intensivt på hennes råd. Det känns fint att få leva så. Sorgen och saknaden har då fått en annan karaktär. Det är lugnare än vad den var för några år sedan. Då slet det i bröstet att minnas och behöva längta efter något som för alltid aldrig skulle komma tillbaka.

Därför vore det så särskilt att få lov att kröna hennes dag och återta festdagen den 28:e tillsammans med ett nytt litet liv. Ett liv som aldrig kommer få uppleva sin mormor, men som jag är beredd att berätta otaliga berättelser för och inte minst utsätta dem för liknande kärleksbombning som jag, mina systrar och grannskapets alla ungar fick utså med mor min.

Mamma – jag älskar dig och du är evigt saknad och ständigt mitt i våra liv på ett väldigt fint sätt!

20120725-223757.jpg

T-7: vänskap är en sann rikedom

Den 23:e juli 2012 blev en innedag. Tillsammans med vår fina vän Kringlan, som sov över hos oss, har vi avnjutit frukost, tapetserat lite, ätit lunch och och hon och Per har burit och monterat sängar. Jag har också suttit under kommando på en stol vid flertal tillfällen och tittat på när hon jobbat för mig. Hon är en fin vän.

Det är skönt att med vänners hjälp och härliga närvaro få väntanstristessen att verka främmande och att vi med ytterligare händer till hjälp kommer närmare och närmare ett färdigtapetserat sovrum. Snart är också hemmet redo för en liten bebis.

Men bredvid alla dessa handgripliga trevligheter finns något annat också. Det är det goda samtalet. Det där om våra mödrar och mormödrar, om hur vi växer upp i våra familjer och på olika sätt behöver möta och göra upp med roller, förväntningar, ärvda nojjor och önskningar. De där samtalen om varför kvinnor och tjejer i generation efter generation skall behöva ha låg självkänsla och förvridna plågande kroppsuppfattningar. De där samtalen om folkhemmets grundide, om att våga vara tydlig och likvärdig i uppfostran mot andras barn och stå ut med att möta sina vänners föräldraprestige och inte minst sin egen. Och så allt däremellan som handlar om tapeter, fotöljen Wassily, hur snyggt mintgrönt är och att det är snuskigt när pudeln slickar en på fötterna.

Det är så fint att kunna dela livet med underbara människor. Så fint att få uppleva vänskap och att få se och förnimma hur man djupnar i relation till varandra. Om något kan kallas för rikedom så är det att få växa och dela tillsammans med andra människor. Så tror jag man kommer lite längre på den längsta resan vi gör. Den inåt.

När K hade lämnat vår boning idag var två andra fina människor här. Underbara H med sin sambo – en man som jag tidigare inte träffat, men så klart varit nyfiken på att lära känna. Detta var första träffen för oss alla fyra. En helfin kväll som började utmärkt med blåbärspaj och hundpromenad. Jag fick stanna hemma och vila. En observant H såg vad jag behövde. Det är också mycket värme i att kunna se och ge utrymme åt det.

Vi avslutade kvällen med sushi och långprat vid köksbordet. Ni vet, så där härligt avslappnat där ämnena växer in i varandra och tillsammans berikar och utvecklar trådarna. Samtal som handlar om att byta livserfarenheter och att lära känna varandra ändå lite mer. Kvällen bjöd ju oss gäster som både var nya bekantskap och för mig en redan vunnen nära vän sedan många månader tillbaka.

Så den 7:e dagen från beräknad förlossning är en hyllningsdag till vänskapen. Bara några av de fina som jag har i mitt liv har fått vara med mig idag. Men hela dagen har fått mig att känna mig rik, för den har påmint om något av det dyraste vi har. Vänskap. När jag nu närmar mig ytterligare en spädbarnstid så vet jag också att det är lätt att förlora sig i bebislivet och på den vägen missa detta dyra. De flesta finns ju alltid kvar, men många stunder och gemensam vandring kan ha gått förlorad. Därför är det viktigt att påminna sig om det dyra vi får i våra liv.

T-9: Så fostras en mor

Du påminner om någon jag älskade en gång
Jag rinner genom åren, längs en älv som är så lång
Det förflutna hinner upp mej
Och jag minns alla svek jag en gång förlät
Evelina

Peter Lemarc, för mig min ungdomspoet och under ett par år tolkare av livet. Just nu sjunger hans Evelina ur högtalarna i köket. En fantastisk kumpan de där tuffa åren som min gymnasietid var. En tonåring som aldrig fått lära sig hur det är att gråta ut i en famn, ta emot den tröst som ges utan krampaktig järnring av skam rund hjärtat, eller för den delen våga de få orden: jag behöver dig. Det kostade då många vänner och en skakig relation med min mamma.

LeMarc satte ord på en del av den sorgen som nog bubblade oförlöst inombords. Det skulle dröja ytterligare ett par år innan jag kom ifatt språket och vågade sätta ord på min känsla, och ytterligare ett tag för att ta den självklara platsen. Det som räddade mig var en sällsam upplevelse och en livsavgörande och livsomvälvande resa. Jag blev mamma till lilla Ebba. Hon kom till mig, älskad och välbehövlig, men helt oplanerad. Som ett avbrott och ett uppbrott på samma gång på den väg som jag börjat trampa in på. Idag vill jag inte ens tänka på vart den vägen hade fört mig.

Att själv få bli mamma lärde mig oerhört mycket om vad jag saknat men också om allt fantastiskt som jag fått. Jag hade världens finaste föräldrar och en barndom som var allt annat en svår. Men jag var ett solskensbarn, ett mellanbarn, i en stor barnaskara där andra syskon behövde mycket stöd. Jag blev andhålet – det lättsamma barnet. När så puberteten kom, när livet började skava, och när jag behövde stöd och närhet – då visste inte jag hur man skulle göra. Hur är man annat än glad? Hur säger man till sina nära att man är vilse? Ja jag hade faktiskt ingen aning.

Nu när jag själv är mamma till en fjortonåring så har jag i alla dessa år haft ett mål som jag nu ser att jag nått. Jag har gett min dotter ett språk och låtit henne få vara i alla känslor som finns. Jag har varit nära när hon behöver och jag har hållit mig undan när det är de egna benen som skall bära. Det var min mamma som gav det rådet till mig: följ i hennes spår – använd din blick: barnet visar vägen! Mitt eget tillägg var: jag skall inte låta mig själv stå i vägen för att hon skall få möjligheten till hela livsregistret. Ebba har så genom sitt självklara ärliga väsen varit min bästa feedback på vad jag som förälder skall vara för hennes känslomässiga utveckling. För det är jag henne evigt tacksam!

Idag blev jag arg på Hugo, 2,5 år. Han hängde runt mina ben och hade under en ganska lång stund gjort sitt bästa för att hindra mig från att laga mat och baka. Helst ville han bli buren. Plötsligt känner jag hur han tar ett rejält bett med sina tänder på mitt ben. Det gör ont, men inte mycket. Mest blir jag förbannad!

Jag puttar bort honom så att hamnar på rumpan en bit bort och så säger jag med arg röst – du får inte bitas Hugo, det gör jätte ont! Då blir jag arg på dig! Hugo tittar på mig med stora ögon. Man ser hur det rör på sig där inne. Redan där har jag smultit men måste på något hålla kvar så att han förstår. Hugo säger: – du får inte putta mig mamma. Å han har så rätt ! Även om också han gjorde fel, så var det ju också fel av mig.

Här kan jag välja att fortsätta pränta in i honom att konsekvensen av bett blir arg mamma, eller visa honom vad förlåtelse är och möta hans känsla. Jag sätter mig bredvid honom och öppnar famnen. -förlåt Hugo, säger jag, såklart mamma inte skall putta dig. Jag får en liten kille i famnen och efter en stund säger också han förlåt. Men han berättar också att han inte alls känner sig glad. Vilken rikedom, tänker jag. Här sitter vi på golvet, mitt solskensbarn och jag, och delar också livets baksida tillsammans.

LeMarc var nog en liten älskad prins av sin mor. I en av hans sånger lyder texten: ”du höll mig så högt, jag var högst av allt, ändå var jag bara barnet. En ynklig liten pojke”. Det beskriver en slags relation vi kan ha till våra barn eller vi som barn till våra föräldrar. Vi älskar dem så att vi inte låter dem känna livets alla nyanser. Eller så älskar vi allt gulligt och underbart som de visar oss som små och står inte riktigt ut när det byter skepnad. När gulligt blir frånvarande. När tonåringen skriker se mig genom att smälla igen en dörr. Det är inte lätt att vara förälder. Det är en gåva, en nåd men också hårt arbete av närvaro.

Mitt mål är att för mina barn vara den som inte vinner deras segrar eller som placerar dem på en pedistal. Jag vill vandra bredvid tills de vill gå själva. Då vill jag vara kvar som en klippa de alltid kan återvända till.

Jag kan inte säga att du gjorde fel
När du bar mina bördor
Åh, du ville så väl
Men du gav mej alla segrar
Jag hade ingenting att vinna
Och vad har jag nu?
Närmare gränsen

Allt har en takt

I mitt mycket lilla universum dessa mammalediga dagar finns Hugo, en tovig pudel Vigo, monsterboken, bilar, mjölkmushar och enordsmeningar. Vi övar tillsammans H och jag med upprepningens fantastiska, men något enformiga, pedagogik.

Glass säger Hugo o håller upp en plastglass i sandlådan. -Glass, svarar jag och ler moderligt. Ja just moderligt ler jag för jag är tämligen moderligt tillfreds med att bara följa med i hans takt och få vara en del av att upptäcka språket som berikar och skapar vår verklighet.

Jag är också moderligt tillfreds med att göra i min värld saker väldigt sakta. För hade det inte varit en liten prins som bestämde takten så hade jag inte suttit tillfreds. Det är häftigt ändå vad många olika takter vi har i oss. Här är en som känns skön tillsammans med ett knytt. Jag rör mig lite saktare. Talar nog tydligare. Definitivt kortare meningar. Möter min andres blick mer intensivt och med en önskan om att förmedla hopp, värme och trygghet om livet. Något jag inte spetsar in mig primärt på alla dagar.

Denna takt är skön, men bara om jag ger mig hän åt den och ÄR i det varandet. För det finns också många andra rytmer, pulsar och takter. Som inte passar med H men som är nödvändiga i andra delar av livet.

Jag har en takt som jag försöker hålla lite på avstånd just nu. Det är jobbtakten. Det finns mycket som jag vill ta tag i, ordna upp och förbereda. Det kan finnas ett sug efter just den rushen och pulsen i min kropp. Jag har ju ett slags beroende där. Flowknarkare som jag är. Men den pulsen hjälps bort av min vilja om att vara en närvarande mor. Jag vet hur fort den här småbarnstidrn är över. Hur snart han kommer att vilja lägga sin tid på annat än mig, när någon annan hjälper honom att beskriva verkligheten. Men också hur essentiellt det är den grund vi lägger just nu.

Det finns också en för mig existentiell dimension här. Jag sitter här, är här med Hugo och skapar minnestrådar. Detta är stunder som jag kommer gå tillbaka till. Ensam men också med honom. Hans barnajag kommer alltid bo inom honom, men dessa stunder o upptäksfärder kommer han inte att minnas. Jag kan berätta o färglägga dem istället.

Jag söker själv de berättelserna och fyller intensivt luckor i mitt minne av barndomen som berikar och fördjupar min självkänsla genom det som pappa och andra berättar om mig och om hur vi levde då mellan 1978 och 1985. Viktiga år. Essentiella.

– Gåuu, säger Hugo och tar tag i min hand. Vi ska gå en sväng nu. Med en plastmajskolv i ena handen och en jeep i den andra vandrar vi längs Hjalmar Brantingsgatan i Uppsala. Stannar vid en ljusblå parkerad peugeut och inspekterar däcken. En BMW passerar. – mova, utbrister Hugo. Ja, morfar har en sån, svarar jag. Vi svänger av in på Torkelsgatan och fortsätter upptäcka verkligheten. I maklig takt.

20110809-115134.jpg

sommarskratt o mammaskatt

Det kanske värsta som finns är mammor som uttrycker sin tacksamhet, sin stolthet och sin glädje över sina tonårsbarn. Jag vet allt det där, men kan liksom inte låta bli att bara andas lite. Men istället för så många ord som 1000 så låter vi bilden tala. Kanske är det bättre så…. Eller kanske är det ändå värre 🙂

Den här bilden är tagen på vår fina seglingsemester förra veckan tillsammans med hela högen Callenberg! En härlig dag med mycket skratt, energi och livgivande tillvaro.

Vilken dag? Jo Ebbas 13 års dag. Officiellt pubbis och så go o fin! Ser fram emot att få lov att vara en go tonårsmamma med så där lite lagom närhet och svårt med distansen till min dotter. Så att hon har något att frigöra sig ifrån… 🙂

Ebba – du är min skatt!