Kategoriarkiv: Kärlek och livet

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Ordningsafasi eller rädsla för att lägga något fel? 

Hemma hos mig lever fem personer med ordningsafasi. Afasi är ett allvarligt tillstånd där man inte kan tala utan att behöver använda teckenspråk till stöd för kommunikation. På Wikipedia står tyvärr inget om Ordningsafasi. Funderar på att lägga till följande:

Ordningsafasi är en variant av afasi som oftast utspelar sig i hemmet där en dominant part lever med andra vänligt sinnade människor och som blir sur när saker inte står rakt eller ”där de bor”. Var de bor är enligt den styrande ordningstyrannen fullständigt självklart. Oftast uppstår själva diagnosen ”Ordningsafasi” i stunder då de vänliga människorna försökt ställa i ordning. Diagnosen ges av städmadamer och damvippsmonster. 
Man kan även i fall där Ordningsafasi uppstår använda stöd med tecken. Som varning mellan vänliga människor (såg det nyss mellan två som jag bor med) eller av städgalningen i syfte att förtydliga var något bor. Påminner om en flygstewards försök att få uppmärksamhet vid introduktion till flygsäkerhet ombord. 

Det finns också nya rön som gör gällande att brist på i ordningsställande också beror på rädsla att göra fel. Man har sett att de som lever med en dominant iordningsställare ibland utvecklar undvikande beteende. Genom att lämna högar framme för sortering och inte ens försöka placera saker där de ska vara får man två vinster: ingen överdriven förnedrande läxa av ordningsmonster OCH ordningsmonstret tar själv tag i högen som vore det ett lockbete. 

Enda bot och främjande av hemfriden är färska blommor och ett överraskande gott humör. Kan få vilken damvippa som helst att mjukna. 

Älska, glömma och förlåta

Nä, det har inte alltid varit bra. Det har faktiskt varit skitjobbigt ibland. Att vara i en relation är resa från jag till du och tillbaka igen. Det är som en tillväxtkurva för barn med tillfälliga pucklar, men som alltid ska gå fram och upp. Gör de inte det så får man undersöka saken närmare. Ta hjälp om det behövs, men framför allt börja i den nyktra synen och förväntan på sig själv, den andre och varandra. 

Lättare sagt än gjort faktiskt. Själva tillnyktringen är inte sällan den tuffaste delen. Vad är jag i allt detta? Vad är min partners och inte mitt att ta ansvar för? Vad beror på oss i förening? Tre helt olika perspektiv som man behöver försöka se klart. Jag menar att det är alltid det som är det svåra -klarsyntheten, eftersom vi förskönar, fördunklar och projicerar med samma vana som vi ytterligare låter en dag passera utan att röra på oss. Fast vi vet att vi mår bra av det. Men latmasken råder ju på grund av att det är jobbigt med ansträngda muskler och oskönt att svettas för den otränade. Det gör ju lite ont också. 

Så är det med vår sociala utveckling och sociala smärta också. Vi behöver känns att det är värt ansträngningen att tänka och känna efter. Vi behöver få belöning när vi ändrar oss. Vi behöver också höra först att vi duger och har ett värde. För om det inte känns så sätter i alla fall jag upp alla mina försvar. Social smärta är inget man bjuder på till vardags. Men i det trygga rum som en kärleksfull relation ska vara så är jag villig att pröva och låta valv efter valv, lager efter lager, visa sig och ge nya och härligt utvecklande svar på livets fantastiska gåta. Precis som med träning är en go relation en färskvara och helt beroende av dig själv och din egen insats. 

Jag är snart 40 år och har varit mamma i 19. Har fyra barn vars uppfostran förändrats över tid och med mig. Jag har korta och lite längre relationer bakom mig som slutat i svek från mig eller svek från andra. Jag har vänskapsrelationer jag förlorat på grund av mina egna rädslor och tillkortakommanden. Jag har vänner som blivit min trygga bas tack vare  tillit och mod att våga växa tillsammans. Jag har blivit lämnad, bedragen. Jag har lämnat och nog också bedragit. Vissa saker skäms jag så mycket för att jag knappt kan orka med att känna till det. Jag har blivi vald och jag har valt min kärlek. Allt detta är min rikedom om jag väljer att se det som skatter att vårda och lära mig av. 

Jag lever idag i en 13 år gammal parrelation som från dag ett varit en slipning. Han har min största beundran för att han visat vad ödmjukhet på riktigt är. Det är tillit. Och tillit är mod när det stormar och oförblindad tro på det som är vårt. Han brukar säga att det handlar om att ha bestämt sig. Han kanske har rätt. 

Nä, det har inte alltid varit bra, men jag är idag en kapabel kapten på min egen skuta och den seglar stabilt, byggd av virke och tross från alla mina tidigare skeppsslag. Jag har byggt min tillit och styrka på vrakdelar och vunna regattor. Kapseglat mot mina egna inre demoner. Har min bästa vän i skutan bredvid min.  Jag har av min och vår gemensamma erfarenhet lärt mig att navigera stormiga hav och knäckt livets viktigaste gåta: älska, glömma och förlåta. Och det börjar med dig själv. 

När två blev ett när de blev sex. En berättelse som när Uma kom till världen.

– Du ska ta bort masken nu.

Det är min man Pers röst och han hade precis klivit in i rollen som min eviga klippa. Jag vet just där och då att jag under dessa timmar fått en ny relation i mitt liv. Inte till vår snart förlösta bebis, utan till honom, trots att vi levt tillsammans i 12 år . Han som bevisar sig genom varje värk, att han står bredvid. Han som visar att vi gör det här tillsammans, trots den otacksamma och smått omöjliga roll att stå vid sidan av en först gravid och sedan förlösande kvinna. Under det senaste halvåret har han stått pall för en trött och sliten fyrbarnsmamma som startade vintern med amningsutmaningar och gråtmildhet. Han fick fortsätta att bära mycket och min klippa förblev han. Min fjärde förlossningsberättelse är ett tack till honom. Jag är så tacksam för hur sann kärlek känns. Ni vet, när man på riktigt backar varandra. Idag är det på dagen 6 månader sedan hon kom och min och Pers relation fick en ny smak. 17 juli 2017. Vi minns januarinatten som om den var igår.

Vi har många år tillsammans bakom oss. Under dessa år har det hänt massor i våra personliga liv, på jobbet, i det ideella politikerslitet och i familjelivet. Vi har lyckats och förlorat, vi har sörjt närstående, vi har deppat, vi har skördat framgångar och varit utanför. Vi har vuxit från 25 till snart 40. Vi har skaffat oss fyra barn och en hund.

Alla dessa år av slipning har givetvis gagnat oss till den punkt som vi befann oss på den 17 januari 2017, där i förlossningssal 3 på Huddinge sjukhus med lustgasmasken i handen redo att möta varje steg närmare mötet med vår bebis. Vi hade fått barn två gånger ihop tidigare. Men det var något som var radikalt annorlunda den här sista gången. Vi födde nämligen barn tillsammans. Det var nytt för oss. Det förändrade vår relation i grunden och gjorde den ny. Vi grävde den dagen en ny brunn att ösa ur, rätt in i maskineriet som är vår relation.

Det som jag beskriver är väl den möjligheten som erbjuds relationen i utsatta stunder. En förlossning är givetvis extrem i sin livsavgörande intensitet men det finns också andra stunder av utsatthet, i det lilla, där vi kan visa den formen av kärlek som det innebär att vara nära och delta med full support och delaktighet.

Att göra förlossningen tillsammans innebar för mig att gå emot min instinkt om att sluta mig helt och hållet inåt och istället ge rum för deltagande. Jag ville kommunicera vad som hände inom mig men också kunna sätta ord på känslan i stunden, i alla fall ge det en chans. För Per handlade det om att ta plats i en annan persons utsatthet och med självklarhet delta, utan att behöva fråga om när och hur. Vi klarade det och nyckeln var att formulera för sig själv och varandra våra behov, svårigheter och önskningar. En lärdom som var fantastisk och som vi nu bär med oss som en ny karta för livet.

Ett av tricken den här gången var också att vi hade förberett oss noga. Vi hade underkänt våra två tidigare förlossningar utifrån kommunikations- och deltagandefaktorer. Ungarna föddes friska och förlossningarna genomfördes utan större medicinska komplikationer – men vi – jag specifikt – har inte mått så bra psykiskt av dem. Jag har under förlossningarna upplevt ensamhet och vid några tillfällen upplevt panik, rädsla och skräck som stannat kvar länge efter att vi lämnat BB. De upplevelserna har jag sedan kapslat in och låtit påverka mig och vårt liv som en pyspunka. Rubens förlossning 2012 har jag till och med fått reda ut tillsammans med en psykolog. (Det var väldigt bra och rekommenderas för alla som sitter fast i ett förlossningstrauma – stort eller litet – som påverkar livet som mamma och maka).

– Nu ska ni byta plats, säger kursledaren tillika dolan. – Låt er partner sätta sig på stolen och försöka slappna av så mycket som möjligt. Ni som är gravida ska massera och säga ordet ”tung”.

Vi förberedde oss inför Umas födsel genom att gå kursen ”Att föda utan rädsla”. Kursen bygger på en bok med samma namn och gav oss ovärderliga verktyg och förståelse för förlossningssituationen. Vi fick språk och former att använda inför och under födseln. Vi kunde öva. Och vi skrattade en hel del. Per är en expert på att slappna av och vara tung. Han var helt inne i övningarna och gav mig massor med självförtroende att själv fejka en värk och stå och vaja över en stol tillsammans med ett dussintal andra par i en våning vid Götgatspuckeln i Stockholm.

Det var mysigt, trots det genanta ljudandet och fejkade vaggandet. Vi fick en bild av vad vi kunde förvänta oss av varandra, så långt som det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall.

När väl dagen kom så var det som att vi tog varandra själsligen i handen och hoppade. Vi var taggade och förväntansfulla. Vi hade våra roller klara, så som vi önskade att det skulle fungera. 12 timmar innan hon kom släppte vi handbromsen och gav oss iväg på vår sista förlossningsresa. Denna gång blev vi inte bara föräldrar på nytt utan ett oslagbart team och nykära på kuppen.

För er som liksom jag gillar att frossa i förlossningsberättelser så följer nedan hur det gick till när vackra glada underbara Uma Sally Lena kom till världen. Hon som då hette Sigrid och var mycket efterlängtad.

————————

Söndag 15 januari.

Det känns att något är på gång i kroppen. Slemproppen går tidigt på förmiddagen och det finns något som kallas en teckenblödning. Vi fikar med blivande farmor och farfar. Faster Sofia är också där och fotograferar magen. Jag strök handen extra mycket över magen den dagen. Ville insupa varje minut. Snart skulle vi lämna varandra och någon annan skulle framträda och ta plats i våra liv. Förväntan dallrade i luften. Jag kunde inte vänta tills det blev kväll så också denna dag gick till ända.

IMG_3361-1

Måndag 16 januari.

Redan på morgonen känns de första molande småvärkarna. Knappt kännbara. Mer av slempropp och teckenblödning. Per åker till jobbet och jag åker till min kompis i Nacka. Hela dagen klappar jag på magen. Älskade den här magen. Tar adjö av att ha svårt att sitta. Säger hej då till metallsmak i munnen. Kommer inte sakna svårigheten att ta på sig skor. Längtar efter klipp i stegen. Älskade mage. Trots allt saknad redan.

Eftermiddag. Jag hämtar barnen på skolan och förskolan. Innan Per kommer hem vilar jag på soffan medan de bygger en koja runt mig. Vid ett tillfälle försöker de flytta soffan som jag ligger på och jag blir arg på dem eftersom jag ligger och mörkar mina värkar. Onödigt och alltför lättretlig för att ignorera det som ett tecken. Händelsen får mig att bli både nervös och förväntansfull. Vi är 5 dagar efter beräknad förlossningsdag och jag börjar ändå tro att det kan vara dags. Vill dock inte hoppas för mycket – pojkarna gick vardera 14 dagar över. Per kommer hem och jag tar ett bad. Värkarna stannar av något och jag börjar vackla i min förhoppning om att bebisen är på väg.

Kväll. Värkarna är tillbaka, om än lågmälda. Nu vet jag att förlossningen troligtvis kommer vara igång nästa dag, frågan är bara om vi behöver barnvakt redan under natten. Vi resonerar om hur vi ska göra med ungarna. Vid niotiden åker Per ändå in med barnen till farmor och farfar. De ska få sova där. Om det behövs så även nästa natt. Vi tar det säkra före det osäkra. Det är Pers beslutsamhet som lett oss till det beslutet. Jag var super velig, lättirriterad och väldigt glad att han tog hand om allt runt pojkarna.

Jag går själv genom huset. Jag och magen. Står i ljuset av kylskåpet och tar för mig. Kylan mot magen. Laddar inför arbetet framför mig. Värkar kommer. Herregud, det är snart dags. Lugn och tung. Trygg och positiv. Jag ska klara det här som det anstår en grand finale.

När Per kommer tillbaka, efter att också ha rastat hunden, gör vi iordning huset eftersom vi beställt städning dagen efter. Vilken tajming – skönt att komma hem till ett rent hem resonerar vi. Skönt också att greja eftersom min upprymdhet över värkarna fått adrenalinet att pumpa. Strax innan 23 har vi somnat som i en tyst överenskommelse att sömn är vår bästa strategi inför jobbet som ska göras.

Midnatt. 2350 vaknar jag av den första värken. Jag går upp, dricker vatten, hämtar telefonen och börjar klocka. Alldeles för pigg för att somna om. Nyfiken, exalterad och glad. Bra känslor. Sömnstrategin känns långt borta, men jag tänker att det är bra att i alla fall en av oss sover.

Jag klockar och det är två värkar under en tiominutersperiod. Jag skriver ett blogginlägg om det, och ringer förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Eftersom jag har en immunbrist behöver de i god tid förbereda blod till en eventuell transfusion. De säger att det just då finns plats på Huddinge och att vi är välkomna när det närmar sig.

17 januari. 

Vargtimmarna 00-02. Per sover och jag klockar värkar. Jag är mestadels vaken. Det är spännande och förväntansfullt. Det känns helt rätt att göra detta själv. Dessa första värkar med något mera tryck i, men ändå helt hanterbara, är en bra stund för mental förberedelse inför det som ska komma.

0230. Nu är det tre värkar under loppet av tio minuter ungefär. De håller i i ca 90 sekunder. De är mer och mer regelbundna. Jag vet att det börjar bli dags. Jag väcker Per, som yrvaket går upp. – NU älskling. Jag tror vi behöver åka till förlossningen, säger jag. Det är en lycka för oss, för vi har inte tidigare fått åka med värkar till förlossningen. Vi är euforiska och glada. Det är spännande. Innan vi åker ringer jag förlossningen igen. Vi är välkomna till Karolinska sjukhuset i Huddinge.

0330. Vi åker mot sjukhuset. Det är bara vi och natten. Det är snö och stjärnklart. Vid Ågestavägen får vi sällskap av en väntande polisbil. Vi fnissar åt att vi nog ansågs vara potentiella fartdårar. Om de bara visste.

Jag fryser när vi parkerar bilen. Det är råkallt och tyst av natt. På förlossningen tas vi emot och vi kopplas upp på ett CTG. Jag ligger på en blå och obekväm brist i 40 minuter och har svårt att hitta en bra ställning. Jag inser hur trött jag är och ångrar att jag varit vaken så länge. Hur ska jag orka det här? Jag försöker slumra, men det går inte. Jag fryser och jag är glad över min midnattsblå julklappsponcho som jag har med mig.

Allt ser bra ut på CTG och man konstaterar att jag är öppen 4 cm med regelbundna värkar och att vi kan komma in.

Klockan 04 stiger vi in i förlossningsrum 3 och barnmorska och undersköterska presenterar sig och rummet för oss. Jag är glad, upprymd, trött, spänd och har overklighetskänslor. Är vi redan här?

Vi pratar igenom smärtlindring och vi får in saft och smörgåsar. Det var gott att få lite i sig. Jag inser att jag är dundertrött och är orolig för att inte ha kraft och ork nog. Har vid det här laget varit vaken alltför länge.

Morgontimmarna. 05 till 07 sover vi omlott mellan värkarna. Det är helt fantastiska timmar. Vi lyckas med konststycket att var i någon slags dvala med full återhämtning och kraftsamling. Per klockar värkar något så när och jag tar oss igenom dem med markering för start och slut. Vi andas. Jag sitter ömsom upp i skräddarställning ömsom halvligger på britsen. Allt är så lugnt, fokuserat och stilla. Det är mörkt i rummet så när som på en sänglampa. Det är skönt att ta igen sig och det känns så rätt.

Någon kommer in i vår mysgrotta och tittar till oss. CTG tas emellan åt. Tappen undersöks. Det förbereds för prover som ska tas på bebisen för forskningsprogrammet som vi deltar i (Prevent ad-all). Vi har glömt lappen hemma så det är lite efterforskningsarbete. Mellan alla dessa små avstämningar så sover vi. Det är ett behagligt och koncentrerat lugn.

07 och skiftbyte. Barnmorskan Diana kommer med sin undersköterska Marie. Vi introduceras till Tensapparaten och det konstateras att vi är öppna 7 cm. Det är mycket bra och fint tempo! Jag räknar på det och gissar att bebisen är här vid 1130. 1 cm per timme tänker jag. Jag börjar må illa och kräks ett par gånger. Tensapparaten fungerar inte riktigt som vi önskar men min koncentration i värkarna är superbra. Jag lyckas hålla mig lugn, trygg, tung och fokuserad. Barnmorskan är väldigt nöjd.

08. Det har blivit dags att förbereda rummet för bebisen. Allt ställs prydligt och noga i ordning. Vi ska alla ställa om från mödravård till barnavård. Jag går på toaletten och därefter vill jag använda lustgasen. Värkarna börjar kännas ordentligt nu. En medicinboll plockas fram och jag sätter mig på den och hänger med armarna på sängen som vi höjt upp till axelnivå för mig. Per är bakom eller vid sidan av mig hela tiden, sittandes på golvet, och klappar mig, stryker och pratar. Han är cool lugn. Det är nu vårt samarbete fördjupar vår relation.

Värkarna tar i och jag hänger över sängkanten på långsidan. Jag lägger en kudde under mina armar och försöker vara tung på bollen. – Nu ger jag de där centrimetrarna en match, tänker jag och tar varje värk som ett steg framåt. Jag känner hur de kommer någonstans i höft och rygg. Jag ger Per något slags tecken och drar masken åt mig. Jag andas in djupt och allt annat snurrar och klingar av runt omkring mig. In i lustgasens töcken. Värken är stark men känns långt borta. Hörseln är märkligt ihålig och samtidigt stark som svag. Lustgas är verkligen en rolig och märklig gas.

Per sitter bredvid mig på golvet och räknar sekunder i 10-par. 10, 20, 30, 40 osv. Allt för att jag ska kunna släppa på lustgasen när värken klingar av. Siffrorna blir också bryggan till verkligheten, så som vi känner den i all sin krispighet. Vi byter några ord ibland. Jag får koll på vad alla pratat om när jag varit inne i mitt. De verkar vilja undersöka mig. Är det redan dags? Jag bryr mig inte så mycket utan har i det här skedet helt lämnat det till Per att både bedöma och underrätta mig när det behövs.

Det jag förstår efteråt är att sköterskorna har varit inne hos oss i den här perioden av värkarbete och sett om jag behöver hjälp. De konstaterar alla att jag har den bästa coachning man kan ha. En partner som tillsammans med mig tar oss igenom värkarna och är min kontakt med omgivningen. Förutom det praktiska så tror jag också att det lyser av samhörigheten. Vi är ett och vi ska bli tre för vi är ett. Det är ett intimt samarbete som knyter band. De känner sig överflödiga och håller sig i bakgrunden om de alls är i rummet.

09 och sanningens minut. De ber mig ta mig upp på britsen igen för det är dags att undersöka hur mycket värkarna jobbat. Det visar sig att ingenting har hänt. Vår barnmorska, som sett att progressen gått på snabbt och som bedömt att bebisen är här inom kort, blir fundersam. Värkarna fortsätter att komma med full kraft och de är riktigt jobbiga nu. Det är i dessa situationer som vi kvinnor är så mycket bara en bebisfabrik. All prydhet som man kan ha lyxen av att ha i sitt liv annars är som bortblåst. Nu ska en bebis ut och tro – man vill ha ut den så min kropp är i den stunden allas kropp. Gör vad ni måste, bebisen ska ut. Nu.

Barnmorskan tar hål på hinnor och vattnet kommer. Det finns en valk och någon hinna kvar innan kanalen är helt redo. Då kommer krystvärkarna och det drar i av bara farten. De kommande 30 minuterna är en fruktansvärd pers. Barnmorskan berättar att hon, om jag tycker det är ok, kan hjälpa bort det som hindrar. Mitt svar är så enkelt. JA.

Krystvärkarna sköljer över som stormvågor över spetsiga klippor. Det är en kraft som suger. Jag tumlar runt i den och lustgasmasken tas bort. Nu ska vi ha fokus och vara tunga och lugna. Men det är något som bränner som en eld och mammadraken som bor inom mig får ljud som ingen av oss vill minnas. Herregud, jag dör.

Men det gjorde jag inte. För ut kom Uma, med handen lite fundersamt vid kinden. Ja hon kom så till världen. Det var det som hade gjort så vansinnigt ont och som fick mig att tänka – så bra, nu är vi klara med det här. Inga fler barn behöver komma den vägen.

Visst skrek hon, men jag minns bara att det var så vackert, ett litet gny och hon kom upp till mig med sina korta ben med pappas lår, sneda nästa och ihopklämda ögon. Hon plirade med mörk blick och var så vacker och liten. Mössa och filt och lyckan. Nosa på hennes hjässa. Söt doft av bebisfetter. Så len som en putsduk. Som insidan på valpars öron. De vackraste fingrar jag sett. Jag räknar dem. Jag beundrar dem. De är otroligt vackra med millimeterslånga naglar i perfekt form.

Stämningen i rummet var så skön, så uppsluppen och varm. Per och jag var så glada – allt hade gått så fint. Han klappade på mig, jag vilade i hans ögon med ett tack från mitt innersta. Sköterskor och barnmorska liksom kvittrade och de öste beröm över oss och det jobb vi gjort på olika sätt. En praktikant hade varit med, och detta var hennes första förlossning. Vi får kramar och det är som om vi tillsammans vunnit en viktig match.

Jag var så stolt över att ha en man som min. Fasen vad bra han var! En av undersökterskorna som varit med, en något tillbakadragen kvinna, tar liksom sats och ger honom superfin feedback och till oss som par. Det var så fint att få höra tycker jag. Efter våra mindre lyckade samarbeten i tidigare förlossningssituationer så var ju det en seger minst sagt. Det var gott att få visa oss själva att vi kan.

Kroppen min var fantastisk den också. Det är ju kvinnokroppar! Helt otroliga bebisbehållare och barnförlösare. Genom kraft, kamp, drift och vilja kommer de små liven till oss och tas emot med svett, skrik och sedan smek och skratt.

Plötsligt så satt vi där tillsammans och gissade vikt och längd och sanningens minut gav vår minsta nyfödda bebis på 48 cm och 3445 gram. En välskapt flicka som precis avklarat några av de viktigaste timmarna i sitt liv.

IMG_2027

Eftervården är som den är. Fördjävlig faktiskt. Men nödvändig. Per fanns bredvid med vår bebis och njuta av det nya. Jag fick tänka på allt jag vill njuta av sedan. Operationen tog någon timma och ett tag var det kritiskt. Tack vare en uppmärksam barnmorska så kom exempelvis alla delar av livmoderkakan ut. – Ni systrar som ska föda, kom ihåg detta: låt det ta tid, SE TILL att det tar tid, låt ingen förlossningsskada undslippa noggrannheten hos en samvetsgrann barnmorska eller läkare. Detta är en viktig timme i våra liv.

Här slutar min berättelse bland lycka och stygn. Vi lämnar rum 3 på Karolinska sjukhuset i Huddinge där Per nyss kommit upp till oss i sängen. Vi flätar oss om varandra och lägger vår nyfödda klimp mellan oss. Hon sover och snart sover vi också. Välkomnar lugnet och vår nya familjemedlem. Vi klev in i bebisbubblan som ett vi, starkare och mer ett än någonsin. Vi två som blev ett var nu en familj på sex.

Nu, sex månader senare, kliver vi så smått ur den bubblan och ser oss yrvaket omkring. Lilla Uma håller på att lära sig sitta, har ett leende som övertygar och älskar att smaka på allt som kommer till henne. Hon är världens rikaste med syskon, släkt och vänner som älskar henne. Och vi har varandra. Min bästis Per är också min älskade man som jag vet är med mig i nöd och lust. För det har han visat mig. <3.

IMG_7209
Uma Sally Lena 6 månader

Mellan doft av gödsel och solglimtar. 55 dagar framför oss. 

Sommaren är här och vi lär oss leva med varandra. Vi är sex personer som delar liv mellan väggar av tegel, altangrönt och svenskt sommarväder. En vardag som hittills varit ovanlig men som under de kommande två månaderna kommer vara vårt status quo.

När man på jobbet ska göra något ihop med ett nytt team så börjar man bäst med kick off och att formulera får varandra vart vi är på väg. Och sen så snackar man igenom vilka värderingar och spelregler som ska gälla. Allt för att bygga vinnande kultur för att nå sitt mål och att vägen dit ska vara ett gott minne och en utvecklande tid. På så sätt skapas god grund för att man ska fortsätta vilja jobba ihop och stor chans att vara stolta över resultatet.

Lite så gjorde nog vi också när vi lite yrvaket tittade på varann i måndags och räknade efter. 55 dagar framför oss.

Vi, som vanligtvis ses under rutinbundna effektiva morgnar och trötta energilåga kvällar. Vi, som annars köper städhjälp någon gång per månad för att klara av att nå friden och som suckar tillfredsställande över restlådor i kylen när det är ens tur att göra middag. Vi, som länge längtat efter mer tid tillsammans. Vi i team Callenberg. Nu har vi massor av tid och en helt annan vardag är här. Bara att ta tag i regelverk, nöjesresa och kulturbyggandet med en gång.

Måndag: yrvaken insikt om hur mycket tid vi har med varandra. Oj oj. Detta är ju både magiskt och kommer kräva en del självledarskap. Not to self: ut och spring istället för att sucka över stökgenerna – och välj ditt eget sommarhumör.

Tisdag: sommarreglerna skrevs tillsammans. Vi reglerade allt från stjärtvisning till att också föräldrar ska sluta bråka när någon säger stop. Skor ska stå i ordning och två gånger om dagen gör vi ett plockröj – givet att man får leka hur mycket man vill däremellan. Och så får man lov att ha sovmorgon. Särskilt barnen.

Onsdag: första dagsturen och vi prövar formen med 1) försenade 30 min på morgonen, dvs pröva mammas humör 2) sitta i vägarbeteskö i sol i ytterligare 30 min, dvs pröva pappas tålamod. 3) Äta matsäck i bilen och 4) utforska en skog inklusive badstopp. 5) Gå på toa i en buske och 6) stanna, fast alla vill hem snabbt, för att amma bebis. 5 av 6 klarades mycket bra.

Torsdag: planera kick-off för team Callenberg l’été-17. Ska innehålla kul, kultur, intro av nya och någon överraskning. Det blir Göteborg nästa vecka, träffa nya kusinen Jack, nosa på Liseberg och kanske träffa någon kul typ på någon ö. Båda föräldrarna drog denna dag på löparrundor. Var för sig.  Avslutade torsdagen med att konstatera att barnen är underbara och att ledningsgruppen trots det skulle behöva en egen överläggning.

Idag: vi sätter kulturen genom att införa turtagning som modell för luncherna. Det är lättare att umgås om man pratar en och en. Kommer också ikväll att pröva att dela upp gänget i två delar. På så sätt så slipar vi i nya spår och får fram ändå lite mer kvalitet i varandra genom tid tillsammans. Själv ska jag njuta av Ruben 4 och Uma 5,5 månader. Per och Hugo ska upptäcka Dramaten och ”Det blåser på månen”. Det blir också en övning i att unna någon det bästa :).

Och under tiden skiftar vädret mellan skön svensk sommarsol då nunan är vänd mot värmen och promenader efter regn i förorten där doften av kogödsel vittnar om att det är fler än vi som myser i sin egen hage bland växter, nära och sommar i P1.

Vi är helt inställda på att vara stolta över varandra 21 augusti när Hugo går till skolan. Vi ska ha utvecklats i sommar genom att fått komma ändå lite närmare och sett varandra från många vinklar. Vi ska väva på vår familjeväv och skapat många fina minnen ihop. Och många mil kommer ha blivit löpta.

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.

Om prickar vi gillat och prickar vi tar bort.

Hudförändring? Jag vill ömsa skinn och låta frågan vara oställd.

Fokuserar på annat som är viktigt. Försöker. Samtidigt vill jag vara förberedd på alla tänkbara ansträngningar. Nej det vill jag inte. Funderar på vart jag lägger min tid.

Jag gick till doktorn förra veckan och nu kom ett brev med en kallelse till dagkirurgi. Om två veckor tar vi bort den oregelbundna märkningen av livet.

Tittar på Uma. Inte en fläck. Jag själv är prickig som en späckad korv. Små prickar i ljusa symmetriska runda former. Mina vackra pojkar har redan fått sina första bruna rundlar. Kroppens resa har påbörjats. Prickar som kan vara vackra och ge kontrast. Eller oroa.

Ebba föddes med en stor rodnad på hakan. Det var ett hemangiom som hon fick avlägsna när hon var 10 år med två operationer med millimetersprecision mellan nervtrådar och musklerfibrer. Egentligen brukar dessa fläckar gå tillbaka av kroppens egen kraft. I sällsynta fall stannar de i fullt utväxt läge, så som de var för henne.

Hon var så söt med sitt röda hjärta på hakan. Hennes första självporträtt såg man en huvudfoting med en glad mun som ackompanjerades av en rund röd prick i mungipan. När hon låg på operationsbordet så tog hon bort syremasken alldeles innan hon somnade och sa ”hej då pricken, tack för allt”. Hon snuddade med sina vackra fingrar mot den röda kudden på hakan. Jag stod bredvid och tårarna föll.

Den pricken var en del av henne under hela hennes barndom. Som en del av kroppen, av jaget. Hon var stolt över sin prick. Tills den dagen då hon insåg att vuxna hade börjat kommentera den. Ibland sades det till mig i affären. De tyckte synd om henne. Jag tyckte synd om dem. De hade inte förstått någonting.

Hudförändring. Jag tänker på klimatet och den så kallade klimatförändringen. Det är ett annat sätt att tala om den förstörelse som vi håller på med på vår jord. Genom att kalla det för förändring så känns ödet lite mer avlägset. Känns lite samma sak med hudförändringar.

– Men hallå? Klart att jag inte ska oroa mig!

Men det är svårt att låta bli…

Bara några tangentknaster bort ställs frågan på google. Hur vanligt är det att hudförändringar är maligna? Botas man? Finns det bilder? Hur vet man? Räcker kirurgi? Är jag i riskzonen? Kan vi backa bandet? Kan jag ta tillbaka min fråga?

Fy vilken deppig text att skriva! Overklig och suger musten ur mig. Vet ni, vi skiter i den där hudförändringen, tar dagen som den kommer och så lägger jag mig under kniven den 22:e. Klappar lite ömt på pricken och säger ”hej då pricken eller vad du är för nått, tack för att jag får värdera livet så högt”. Undertiden njuter vi lite mer.

Nä nog med det här, jag tar och skriver ett tal till Ebba istället ❤ hon tar ju studenten på tisdag.

lollo juni 2017

Skala löken, lev nyfiket och låt det gröna leda vägen. Så får jag korn på livet och nyckeln till mitt inre.

Följ med på min inre resa från smoothie till livsinsikter. Livet på den gröna och nyfikna pinnen, in i själens vrå, så som den kan te sig för mig. Precis som livet självt är sökandet efter våra inre svar både lättnad och smärta, sorg och glädje samtidigt.

Grönt är skönt sa vi när vi var små. Jag gillade aldrig grönt. Varken att äta eller färg att titta på. På min tid var det lila som var det vackraste. Syrenlila. Väldigt snygg färg -89.

Idag inser jag att grönt är infrafärgen, den osynliga men ständigt närvarande, som alltid funnits där. Lågmäld i bakgrunden. Kontrasten till det kalla, med det varma gula som bryter in. Se bara på den lila syrenen. Den hade inte varit så vacker, stått ut i sin skönhet, om inte den vore omgiven av mjukt klorofylltyngd grönska som med sitt gula skimmer får det varma från den röda tonen i syrenen att poppa.

När jag häller upp en riklig grön smoothie säger mina barn ursch. De vill inte smaka och de vänder sina illa grimacherande ansikten bort från mig. Bara åsynen av den gröna vätskan verkar få dem att vilja hålla sig långt borta. Själv så känner jag hur smaklökarna krullar sig längst bak i gommen redan innan jag dricker den första sippen. Det är nu längesedan jag inte gillade grönt på tungan. Jag vet faktiskt ingen bättre frukost. Gott i så många dimensioner. Dagens smoothie består tillexempel av 2 blad grönkål, 1 stjälk selleri, 1 avokado, 1 frusen banan, 1/2 dl frusen mango, 4 cm färsk riven ingefära, 1 dl kokosdryck och 2 dl vatten. Lite hampaprotein, limejuice från 2 limefrukter som blev över igår och så lite agave-sirap. Mixat och klart smakar det sommar. Det behövdes en morgon som den här då löftet om regn viskades i vinden.

Detta var dagens recept. Imorgon blir det annorlunda. Poängen är att ta vad man har och lägga det i mixern och på så sätt aldrig låta något gå till spillo. Min frys är full av annars slängda bananer som jag slantat upp. Grönkålsbladen som jag slängde i idag hade börjat vissna något så det var lika bra att de åkte i. Inte sällan finns det sallad i min morgonsmoothie. Det är ett sätt att leva grönt.

Jag önskar jag hade mer gröna fingrar. Jag försöker ta hand om de stackars växter som flyttat in hos oss. Det är svårt, för jag glömmer att ge dem vatten precis som jag är dålig på att dricka vatten själv. Ett liv med gröna fingrar tror jag är sällsamt rogivande. De gånger jag minns starkast av kvalitetsumgänge med min mamma i tonåren är när vi satt böjda över varsin rabatt och rensade ogräs. Vi rensade i jorden och räfsade oss emellan. Vi fick ordning på tankarna och vi fick de vackra rosorna att komma fram. Kanske är det också så som de med gröna fingrar säger att man får ytterligare några öron som är villiga att lyssna, nämligen de gröna bladen.

Det finns oändligt många liknelser mellan välvårdade trädgårdar och välmående relationer. Hela den antika visdomstraditionen har en vinranka som bär god skörd som given metafor. Alla som grovt beskurit en buske, och kanske fått känslan att man tagit i, förstår att det som är friskt får bättre kraft att ta sig fram tack vare det modiga handhavandet med spretiga granar. En organisation med stora utmaningar mår också bra av grundligt arbete med rötter och med fokus på kärnan. Ta bort det yviga, kom tillbaka till det som är vår grund, och vi får utveckling, mår bättre tillsammans och når förädling av vår idé.

Den senaste månaden har mitt inre varit lite av en vildvuxen trädgård. Jag har fått kämpa med en sinnesstämning som berättar för mig att det inte är underbart att vara i min kropp. Egentligen är det inte underbart att vara i min knopp, men till följd av unga års hets så tror min hjärna fortfarande att det är kroppen det är fel på. Det brukar börja med den signalen om att något rör sig djupt inom mig.

Det kan låta konstigt, men den smygande ångest som avslöjar sig i mina spända käkar tar sig uttryck i kroppsligt lågmält förakt. Fantasier som hör mitt 15 års jag till. Men jag vet hur jag hanterar den för jag känner den så väl. För att komma tillrätta med det behöver jag använda mina fötter, gräva ner tårna i jorden och äta nyttigt och gott. Ära matkonsten och göra maten till en fest med smaker som ger välbehag. Genom att sedan inte ge den där känslan av att något drastiskt måste göras mer spelrum kan jag börja skala av känslorna som en lök och tillslut komma till saken.

Kroppsnojan är som det grova skalet på löken. Om jag inte tar i tu med det först så kommer jag aldrig längre ner. Det är också det enklaste lagret att få bort. Känns grovt och osmakligt, men går ganska enkelt att förpassa till komposten. Noja – jag behöver inte dig. Jag behöver komma nära den sanna känslan där bakom. Den som ångesten förgäves försöker dölja.

Jag mentaliserar lite…. vad är det som egentligen tynger mig? Vad är grundkänslan? Jag tar mig själv i handen. Här är jag trygg. Låt mig höra! Med fötterna mot asfalten och en grön smoothie i kroppen så trampar vi längre in i känslorna och låter de forsa likt vågor. Jag surfar och lägger örat intill. Jag lever på grön kvist och är nyfiken.

Ensamheten. Det är den som ligger där på lur. Tänk, det är alltid den. Spelar det någon roll hur många barn jag har? En hund som aldrig lämnar min sida? En man som med en dåres envishet inte viker en tum. Som fortfarande älskar. Vänner som är de finaste man kan tänka sig. Trofast nära. Den är där ändå. Ensamheten.

Det är skillnad på att känna sig ena-stående och ensam. Enslighet är ändå lite mer allena. Allena. Är det där vi har den?

Allena det är att vara alltid ensam. Att stå liksom på sidan av de andra. Jo visst är det den. Fasen, det är alltid så. Att man inte kan lära sig :). Man har sina eviga sånger som sjunger i själen.

Men vilken grundkänsla rymmer den, ensamheten, känslan av att vara allena? Jo, det är en ledsen känsla. Den är ganska superledsen. Det är väldigt typiskt för mig när stora livsavgörande saker händer. Jag fyller 40 om ett halvår. Jag har fått en ny underbar bebis. Min dotter ska ta studenten. Det är existentiellt att leva 2017.

Min story om ensamheten, den som gör att det känns som om jag står bredvid och är lämnad till att själv lösa upp knutarna, den kommer från min barndom. Jag var till stor del lämnad till mig själv. Aldrig själv egentligen, men till mig själv. Jag var ett barn som hade många tankar som egentligen sällan riktigt fick ackompanjeras av ljudet av min egen röst. Satte inte ord på dem och fick inte speglas i en vuxen. Det är sådant som skapar en något otrygg ambivalent anknytning.

När något obehagligt rör sig inom mig så kommer känslan av att jag är helt själv i ett vakuum. Runt mig kan det vara fullt av rörelse. Min röst är förseglad och min blick vänds inåt. Känslorna som rusar inombords har ingenstans att ta vägen. Detta är ett barns blick på omvärlden och inte en vuxen kvinna. Mitt eget lilla jag.

Ensamheten är bara ett av alla lager. När jag pillar och skrapar på det, accepterar känslan av ledsamhet för vad den är (en känsla) och stryker det lilla barnet på kinden. Sätter mig i ögonhöjd och ser in i hennes gröna ögon så ser och känner jag längtan efter min egen mamma. Det är ju därför jag känner mig ledsen just nu. Jag saknar henne. Det har jag egentligen alltid gjort, men just i sådana här tider i livet så var hon så närvarande. Det var då hon gav mig mycket mening.

När min mamma gick bort för mer än 10 år sedan så kom den oftare till mig genom saknaden av henne invid stora händelser i livet. Så är det nu. Mina två döttrar har stora dagar i juni. Lill-Uman har precis blivit döpt och Ebba tar studenten nästa tisdag.

Min mamma och jag var ett team när hon hade festligheter. Hon och jag hade vår bästa tid ihop när Ebba var bebis. Som vi delade denna lilla tös! Hon och jag möttes när vi grejjade tillsammans. När vi lagade mat inför alla hennes kalas. När vi rensade rabatterna. Min mamma var tillgänglig när man lekte hennes lekar och när man la ett barn i hennes famn. Inte undra på att hon saknas för mig i så många dimensioner just nu.

I helgen, inför Umas dop, lindrades dessa ledsna känslor väldigt mycket. Jag blev fullt ut omsluten av mina lejoninnor. Mina systrar Alexandra, Josefine och Naima slöt upp och var med mig. Bar mig och gjorde mig hel. En nyckel var att jag (vågade) berättade om hur det var för mig. Nu inför Ebbas student så är grundkänslan fortfarande där, men mer som ett minne av en relation som betydde mycket för mig. Jag mår bra eftersom min trädgård blev rensad tillsammans med dessa kärleksfulla räfsare och grejjare. Tillsammans med min egen ärlighet mot mig själv.

Så här gör jag när jag lever mitt liv autentiskt. Jag skalar löken. Jag lever på en grön och nyfiken kvist. Jag smakar och ser att livet är gott, med smak av både sött och salt och den underbara syran och underskattade beskan. Livet – det är ljuvligt när vi orkar omfamna det till fullo. Med alla lila känslor.

Idag är jag min egen mamma. Jag mentaliserar mig själv. Jag älskar att mentalisera! Om du också är nyfiken på det, så har jag ett boktips: ”Mentaliseringsboken” av Per Wallroth. Utgiven av Karneval förlag. Populärvetenskaplig version, med övningar och tankar om hur du själv kan finna dina mönster och rensa i din egen rabatt.

PAX

Skrivprocesser med katter och bebisar

Jag hade en katt när jag växte upp som älskade att gå omkring på och runt tangentbordet när man arbetade vid datorn. Hon strök sin svans under näsan när hon promenerade fram och tillbaka. Så pausade hon och satte sin nätta svarta kattkropp över d-k och b-y och det var bara att ägna sig åt henne istället. Så effektiv och som en magnet på koncentration. Missan hette hon, den ömma katten.

Under den här föräldraledigheten har jag tänkt försöka skriva. Ambitionen är måttlig och realistisk och helt klart utav ren lust (not för alla er som får lätt tryck över bröstet av allt en fyrbarnsmamma kan tänkas hitta på :D). Jag har några texter som behöver få komma fram och komma ut. Men. En bebis är som en katt i det här avseendet. Den sätter sig framför alla sinnena, så fort skrivkoncentrationen slås på och vill vara med. – Jag vill va me! Det där verkar intressant!

Uma fångar så mina tangenter och lägger de sist i kön. Först sätter hon sitt vackra sneda eller det enormt stora leendet, hennes roliga kropp eller fängslande bebisljud. De konsumerar mig och det är en njutning.

Mitt skrivande blir då om detta istället. Om henne, om barnen och om livet. Det blir som ett försök att konservera tiden. Få lukten, ljuden, kroppen att fasta mellan A – Ä och allt ovan och under.

Den här texten är skriven med henne på magen i sängen. Det var mysigt. Snart kan hon dock placera sina små fötter på tangenterna och precis som Missan fånga även den här koncentrationen och se till att vi myser i stället. I varje stund. Har svårt att låta den chansen vara.

 

 

Mina händer om din hjässa

Genom monitorn hör jag att hon gråter. En sån där bebisklagan utan tårar. Hon sjunger den klagan nu för tiden och söker mer tröst än vad hon gjort tidigare i hennes liv. ”I hennes liv” – de orden rymmer både rymd och botten. Hon har ett så kort liv bakom sig. Så mycket förväntan framför sig.

Vid hennes säng stoppar jag en napp i hennes mun och kupar mina händer runt hennes ansikte. En hand formar sig runt hakan och med fingertopparna längst med hennes kind. De når ända upp till hjässan. Den andra ligger som en välsignelse över huvudet och fontanellerna. Tummen vilar över hennes ögonbryn. Hon vänder sig mot den handen och liksom snusar in min doft från handleden. Hennes andning är så lätt. Hennes kropp vilar tung. Hon sover igen. Med långsam rörelse lättar jag på mina händer och min tyngd i hennes säng efter en stund med vår andning i takt. Det gäller att släppa så obemärkt man kan, det är tricket.

Så hörs den igen en stund senare, den burkiga klagan genom bebismonitorn som skär genom den annars så tysta ljudbilden där jag är. Jag hann flytta på några saker i de andra rummen. Kan inte minnas vad, de är en del av Sisyfos-arbetet som vi ägnar oss åt om dagarna. Nu är ljudet ett annat. Detta är en vaken bebis som vill bli ett med sin mammas andetag och ögon igen. Det är med lätta steg som jag skyndar till hennes säng. Detta är en av de bästa stunderna.

Två blå brunnar tittar på mig i något som verkar närmast uttryckslöst. Och så plötsligt skiner hennes ansikte upp och ögonen gnistrar. Hennes mun fyller halva ansiktet och leendet är tandlöst och oslagbart. Jag värjer mig inte utan skrattar högt. Hon kiknar som bara bebisar kan när hon låter sig ljuda på inandning. Fasen vad fina de är de små! Det är detta som man minns i kroppen genom alla år, men som är så svårt att minnas i detalj. Denna råa raka kärleken som ligger så nära glädjen. Ett ansikte som tänder vilken svårtänd eld som helst inombords. Det är så banden knyts med knopar som aldrig går upp.