Kategoriarkiv: Kärlek och livet

En till lär sig gå och skattkammarens gyllene salar smyckas på nytt.

Den lilla kroppen excellerar i framfart med fyrhjulsdrift. Knän och händer i perfekt symmetri. Från A till Ö i rekordfart. Siktet ställs in på olika attraktiva, lagom åtråvärda ting som ligger här och där. Eller en öppen låda. Å dessa skattgömmor!

Precis här börjar det lilla paketet pröva nya dimensioner. Det på två ben. Uppställd och med kontroll. Överblick, inom räckhåll, perspektiv. Livet får helt andra möjligheter. Excellensen på alla fyra blir ordinärt och hon går återigen in i en tid av pröva och misslyckas. Upp igen. Lite till. Och en gång till.

Och så plötsligt så vinglar det lite mindre och steg för steg tas med armar rätt upp och en mun tjoande glad. Frihet!

Vi andra skrattar, omfamnar, jublar. Hennes motivation är på topp och hon vill bara visa mer och mer och mer.

Och mitt i steget så saknar jag den där lilla snabba blöjkroppen som för bara ett halvt år sedan plötsligt satt och som då lärde sig åla. Som veckor senare stod på alla fyra, lika förvånad som jag. En liten hand kramar hjärtat och det knyter sig lite i halsen.

Barndom handlar om detta, att lära sig gå och ha en jublande omgivning. Som förälder så blir man obönhörligen äldre. Man gläds åt framstegen och man önskar samtidigt att tiden kunde stanna och sparas i små, små askar.

Jag vårdar mina minnen. Spelar upp dem som små filmer i mitt inre. Smakar ofta på dockan med lugg och två pippilottor och sin stora prick och pärlande skratt. Min lilla treårings-Ebba, det klokaste barnet någonsin. Eller den ljuvliga och roliga hipp-hopparen som 10 år gammal ägnade massor med tankar till att klura på hur man bäst kunde beskriva vem man var genom vad man hade på sig. Den tioåringen lever i min 19 åring. Treåringens pärlande skratt ekar ibland i den mogna kvinnans lekfullhet.

Det är en av de barn vars minnen som jag vårdar ömt. Nu har de blivit ett par stycken, de där barnen som jag själv burit närmast hjärtat. Men de finns så många andra ljuvliga små människor som vuxit upp och tagit form i min närhet. Tacksamheten.

I jul ska jag njuta av Umas steg på parketten och fashineras av hennes envishet. En bebis målmedvetenhet är fantastiskt! Man undrar vart den tar vägen under åren. Vi har ju alla varit där. Möjligtvis är vi lika målinriktade när motivationen är rätt. Oavsett så ska jag ta in dessa stunder och lägga dem som dyrbara juveler i min egen inre skattkammare.

Annonser

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Objudna gäster om natten.

Hon vaknar av att ljuset av något sveper in i rummet via de högt liggande smala fönstren. Är det grannens bil? Hon förblir vaken och fryser till is när ljuskeglorna lyser in i rummet. Nu rakt framifrån på andra sidan persiennerna. De är tillbaka. En hand nyper hennes kompis som sover bredvid. En annan greppar telefonen och ringer 112.

Det här var ingen upptakt till en spänningsnovell. Det var verkligheten så som den var i natt för oss hemma. Jag ammade Uma och hörde Pers telefon ungefär samtidigt som jag såg ljusskenen diffust leta sig in i huset. Telefonsamtalet kom från Ebbas kompis som sa att de var här Igen. Senast var i lördags morse då vi misstänkte att de rekade. Då lös de upp hela Rubens rum medan han låg och sov. Jag är så tacksam för att han inte vaknade. I helgen kom Per på dem. Eftersom vi trodde Ruben tänt sin lampa och kanske vätt ner sängen så gick han upp och ställde sig i dörren in till hans rum. Mannen sprang snabbt därifrån vid blotta åsynen av Per. Även då ringde vi polisen, men någon timme senare.

I natt var det annorlunda. Eftersom vår bil är borta på verkstad så antar jag att de misstänkte att vi var borta med den. De var redo för att ta sig in. När Per tog samtalet från Ebbas rum fanns det en på altanen och en annan nedanför ytterdörren på framsidan. Per såg honom och han försvann runt hörnet. Smart eller ej så öppnade Per dörren och vrålade DRA ÅT HELVETE. Eh, ja… vad annars ska man säga?

Den andre försvann också genom trädgården och bort längst vägen.

Vi samlades i hallen och ebba samtalade med polisen i telefon. Plötsligt var det blåljus överallt och vi tog över samtalet. Tre bilar cirkulerade och vi vinkade in dem till rätt hus. Regnet fullkomligt öser ner och jag hinner tänka att de verkligen valt en regnig natt för inbrott och att jag nog valt annorlunda. Slår bort tanken och minns att jag nyss kommit hem från tjejkväll.

En hundpatrull dök samtidigt upp utrustade med linor och pannlampor. Snabba ord om vart de sågs sist.

En hungrig schäfer på tjuvar nosade kvickt och de försvann efter dem. Längst med trädgården och vidare utmed vägen in i kvarteren bakom vårt hus.

En polis stannar med oss och tar signalement och pratar igenom allt. Snart är det över. Innan hon lämnar försäkrar hon sig om att allt är ok. Vi får undertiden veta att hunden fått upp spår. Hon säger det inte rätt ut men det är uppenbart att Ebba gjorde rätt som ringde 112 lite i smyg. Pers vrål ut i natten var förståelig. Men kanske mindre bidragande till ett fasttagande.

Blåljusen runt vårt hus klingar av. Det tystnar. Ljuskäglor från bilar som åker förbi får mig att spetsa öronen. Igen. Vi pattar igenom allt en gång till. Släcker ner och kryper ner under täcket igen. Ebba vandrar uppe ett tag. Usch vilken anspänning! Hon var så bra.

Per och jag somnar i varandras armar och har bestämt att nästa gång så springer han naken efter. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Ja, förutom hundens totala frånvaro.

Han kom ut i hallen när polisen stod och avrundade samtalet med oss. – hej alla, oj har vi gäster? Sa hans sömniga hundkropp. – gäsp, jag går och lägger mig igen. Och så sov han snart igen i sin soffa med full utsikt över brottsplatsen. Han är nu offentligt pensionerad.

Alltid saknad, alltid här. Och tiden skänker oss trots allt all denna glädje.

En liten hand sträcker sig efter stora fingrar. Leende och tillit. Ett liv har bara börjat. För snart 12 år sedan var ett liv precis på väg att ta sina sista andetag idag. De båda bär samma namn, lilla Uma Sally Lena och hennes mormor Lena Elisabeth. Båda från samma väv av liv, men med lite mer än ett decennium av tid mellan sig. Idag är det mammas dödsdag och min tacksamhet går till kvinnorna runt omkring mig.

För 12 år sedan låg jag och sov i ett rum med snett tak tillsammans med min bästa och äldsta vän Alexandra. Hon hade flugit in från Barcelona där hon bodde då för att få träffa min mamma en sista gång. Rummet som vi sov i fanns i min systers hus och vi hade precis gått och lagt oss. Huset låg en halvtimme från sjukhuset där vi vakat i snart en vecka. Mamma var så sjuk i sin pancreascancer. Denna sjukdom utan hopp. Detta mörker.

Veckan som gått hade inneburit resor till och från sjukhuset, samtal med läkare, med varandra, och tid vid mammas sida. Tid som kändes så oänderligt långsam samtidigt som man bara ville att den skulle krumma sig och vända åter. Tiden var just där och då emot oss.

När vi somnat föll huset i tystnad. Ute var det stjärnklart och stilla. Det var första dagarna i oktober och bedövande vackert med molnslöjor på sädesfälten. I det tysta huset ljöd telefonen. Några fötter vaknar och trummar ner för trappan. Det blir tyst. Alexandra och jag finner varandras ögon i mörkret i rummet där månens ljus indirekt lyser upp våra konturer. Vi säger några tafatta saker för vad säger man när man tror att det värsta har hänt som man samtidigt väntat på? Nästan längtat efter. Vakan måste ju ha ett slut.

Vad säger man när ens mamma dött? Alla tårar som redan trillat. All smärta och föråldrande som man bevittnat, luktat och sörjt.

Vi far genom landskapet som overkligt gestaltar sig runt omkring oss. Det är smärtsamt vackert. Luften är ljummen trots att oktober månad nu är här. Det är eftervärmen efter ett liv.

Sjukhuset är så stilla och ödsligt. Tiden då man kan dra efter andan och släppa taget en sista gång. Släppa ut luften och lämna i stillhet. Då när alla ens kära har somnat. Då när oron släppt och ansikten är släta och rofyllda. Då när sommaren är över och höstens skönhet är på väg. Det är inte vinter än. Det är för tidigt för kyla. Och det var för tidigt för sorg.

Hennes avgång var som hon. Allt runt mamma var storslaget och omsorgsfullt. Nu hade hon glidit ur tiden på tolvslaget och lämnat tid och rymd till oss att ta våra farväl av hennes kropp. Tid där ingen annan fanns och störde. Tid i natten där man aldrig var. Hennes avgång var i en tid som inte fanns.

Idag 12 år senare har mycket hänt, men den 5 oktober kvarstår som en dag fylld av saknad, sorg, glädje och framtidstro. För livet är ändå med Lena. Hon är inte här i sin kropp. Men vi är här med hennes ljusa minne, hela tiden, ständigt nära.

Lilla Uma tar stegen ut i livet och påminner oss om att tiden också är det som skänker glädje. Utan den inga steg in i en tröstande framtid. Tiden skapar oss en distans, men saknaden går så klart aldrig ur. Med tiden kommer också de ljusa minnena. Den kalla kroppen förbytts mot varma händer och hennes intensiva ögon. Händer och ögon som var min mammas. Sådan som jag nu har. Sådana som Uma kommer få. Uma Sally Lena – vår egen fena på att sprida glädje och kärlek. Som en reinkarnation av självförtroende och känsla för människor.

Jag minns mycket från min sista stund med min mamma. De minnena är mina ögonstenar. Dyra minnen. Så levande i all stillhet Den 5 oktober, år efter år, kommer jag gå tillbaka till det. Resten av året ska jag minnas allt annat.

Vägen till ett ja

Jag kliver in i ett kök och möter det unga paret. En kvinna som drömt om sin bröllopsdag sedan hon var liten. En man som gärna gifter sig, för att hon vill det. De älskar varandra för man kan vara sig själv. Jag dricker mitt heta te. Lyssnar och känner in. Katterna kurrar i famnen på mamman och svärmodern bredvid mig. Det är fyra dagar kvar tills jag ska viga dem och ceremonin kommer vara en återspegling av en dröm och en start på något nytt, fullt av förväntningar.

På vägen hem ringer jag en kvinna som sökt mig under dagen. De vill gifta sig nästa vecka, lite akut så där, hemma i lägenheten. Hennes sambo har blivit svårt sjuk och snart tar behandlingen över. Vi pratar kort om vigseln. Det är mest en formalia, men visst känns det tryggare inför framtiden. Jag säger att jag gärna kommer även om tiden vi fann blev inklämd mellan annat. Mitt förordnande känns som en akutbil. Kan inte bli mer meningsskapande.

I helgen hade jag min första vigsel. Det var mina älskade vänner som gifte sig. Jag förberedde ett tal som bar referenser från deras 23 åriga liv tillsammans. Som ett nät av ord som lades runt omkring dem. Inte ett öga torrt och inte en själ oberörd. Att få väva deras stund tillsammans med dem var oerhört starkt. En ära som gjorde mig enormt stolt. Deras dag men likafullt ett av mina minnen för livet.

Vi har olika vägar till ringar som växlas. Vi har olika skäl till att förenas i en helhet. Men att få stå där mitt i det ögonblicket och förklara ett par som en enighet i fri gemenskap det är enormt meningsfullt, på ett personligt plan. För man förstår att där står tiden still en stund. Deras ja kommer eka i vardagen. Skrivas i skrift och befästas i upprop.

Det finns mening i riten som ingen kan ta ifrån den. Just den här så full till bredden av löfte, kärlek och förhoppningar. Stå mitt ibland den är som att befinna sig på en varm och skön sommarstrand, även när molnen hopar sig. Att få viga är därför en ynnest. Vägen till ja stannar vid frågan. Därefter är allt fullbordat.

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Kvällsvard med matupptäckaren Uma

Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa. 

Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då. 

Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska. 

Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till.