Kategoriarkiv: Kärlek och livet

Som den bröllopälskare jag är: tre myter om bröllop jag gärna tar kål på

Igår var det bröllop. Lite trött idag i fötter och med lite för lite sömn i kroppen. Uma brydde sig inte om att mamma kom hem halv fyra. Men så uppfylld och påfylld. Under morgonen har jag skrollat genom insta för att minnas tillbaka via bilder som delats. – Vilken rikedom det är att få vara med och dela andras lycka.

Igår var det som det ofta är med bröllop: en fantastiskt härlig begivenhet som jag sent kommer glömma. Våra vänner Sara och Mattias gifte sig och vi var kvar tills personalen tvärt slängde ut oss. Det var en så bjussig fest på så många sätt. Förutom att det var välplanerat ( ingen var dock förvånad över det med tanke på brudparet) så var det där som sprakar till mellan människor, kända som okända, som inte kan regisseras bättre, lika varmt och generöst. Allt vad man kan önska en sådan dag.

Det var många tal och det var härligt att få lyssna på ord som gav perspektiv på brudparet och som utsade många lyckönskningar. Ett av talen höll brudens systrar och ett av deras teman var myter om kärlek som var dags att slå hål på. Ett lysande och passande inlägg.

Det var också ett inspirerande tal för det visar att våra normer om hur det är och ska vara när det är bra alltid behöver diskuteras, skruvas på och omvärderas. Det kan behöva göras med fenomenet bröllop och bröllopsfest också! Så här kommer mina tankar om bröllopsmyter (eller rädslor) som behöver begravas baserat på blandad erfarenhet efter att bevittnat och medverkat vid ett 20-tal fantastiska bröllop.

Myt 1: det finns en motsättning mellan en vit klänning och ett feministiskt normkritiskt par

Så klart inte! Då har vi inte förstått vad frihet är. Det är en frihet att få vara precis som man vill. En feministisk och fri kvinna eller man kan välja symboler fritt för att beskriva sin känsla och markera sina steg i livet. En vitklädd beslöjad jungfrulig kvinna med myrra i håret var förr en gåva för äktenskapets barnafödande. Idag är hon vit som snö, lysande ljus, vacker som ett gryningsljus. Hur många barn hon än fött eller hur många hon än kan tänkas vilja ha eller inte ha. Symbolens innehåll har blivit något annat. Och tack och lov för det.

Den vita klänningen markerar lika mycket riten och ceremonin. Det känns på riktigt. En sådan ljus klädnad har man sällan och den blir ett minne för livet. Själv provar jag min dröm i siden ibland och svassar hemma och dricker te i den. Minns min dag med min älskade för 10 år sedan. En underbar frihet!

Att vara normkritisk är att förstå symbolens värde och ladda symboler med nytt och kontextuellt. Men självklart ska man granska ritens liturgi med kritiska ögon. Som betraktare tänker man sällan på kvinnans jungfrulighet idag. Men däremot, i feministens öga, kan det vara ett problem med den beslöjade kvinnan som avtäcks av sin far, liksom hon dessförinnan varit gömd från det offentliga, och nu given från man till man. Inte så jämställt 🧐.

Å andra sidan har jag varit med på bröllop där just faderns gång genom altargången med sin dotter vid sin sida haft sin plats. Inte ett öga torrt för alla förstod innebörden av den gesten. Apropå normkritik så kan man ibland behöva nagelfara sin egen fördom.

Normer är intressant, inte sant? Hur de skapas, hur de efterlevs och hur de slentrianmässigt kan användas – eller högts medvetet kan hanteras.

Myt 2: det är plågsamt med långa sittningar med många tal

Nej det är det verkligen inte. Går man på bröllop med sittning så VILL man skåla och lyssna på perspektiv på de äkta makarna. Man vill njuta av dagen och vältra sig i ord, hyllningar, kärleksförklaringar och varmt beskrivna tillkortakommanden. Man VILL få träsmak i rumpan eftersom det är värt det varje gång man sneglar mot de lyckliga tu som lyser. De kämpar med att vara i stunden och minnas kvällen. Då behöver man upprepa saker tänker jag och länge stanna kvar för att riktigt prägla minnet och känslan för dagen. Det är verkligen inte jobbigt med många talare och många tal.

Däremot är det jobbigt med för många långa tal eller likadana tal. Eller med obalans mellan parets olika vänner. Eller med föräldrar som liksom behöver älta lite eller någon som behöver ta upp något som inte riktigt har med paret att göra. Eller när det går för långt mellan talen så att tempot blir lite lågt. Allt detta löser sig med toastmasters som vet hur man styr och leder. Bröllopet jag var på igår gjorde det förstklassigt så klart. En av dem var ju toastis på mitt eget bröllop (kärlek Gabi!).

Myt 3: vigseln för inte vara för lång och inte för andlig

Joooooo! Jag ÄLSKAR när man får vara i stunden och riktigt gotta sig i känslorna och alla orden (igen). Även den borgliga ceremonin har det andliga med sig tycker jag som religionsvetare. Livsåskådningen finns ju där i riten, i musiken och i orden, även om man inte har en religiös inramning. Man gestaltar en förflyttning. Man visar en vilja. Man har hjärtat öppet och flätar band till nya enheter. Själva ceremonin kan inte med nuvarande ordning bli för lång – varken för den religiösa riten eller för den borgliga. Vi människor behöver våra riter och ritualer. På det sättet är vi obotligt religiösa om religiositet är att gestalta livet. (Religion kan då vara ett samlat verk av normer och idéer om hur vi gör det bäst). Så gör alltså även den sekulära riten.

Och även den korta akten kan vara otroligt härvarande och stark. En gång vigde jag ett par i deras vardagsrum, en tisdag i deras radhus på höjden efter jobbet. Vänner som var vittnen var där, en flaska bubbel stod på bordet och den vuxna sonen var beredd med kameran. Jag läste en dikt, läste igenom ordningen och lät de säga ja och växla ringar. Jag förklarade dem man och hustru. Vi skålade i champagne. Och allas tårar rann men glädjen var stor. De hade ju varit ett de här två i över 40 år. Men nu var han på väg bort pågrund av sjukdom. De ville därför försegla och kröna det liv de redan haft som en helhet med ett löfte. Det var helighet för mig.

Det är en av de vackraste och starkaste vigslar jag varit på. Vackert i sin alldaglighet. Stark i sitt allvar. Andlig, trots sin avsaknad av just religiös välsignelse. För kärleken och heligheten var där ordlöst.

Så lång är inte målet, men kan vara medlet. Andlig behöver inte vara religiös, även om det kan underlätta både språkdräkt och ges naturligt utlopp o ceremonin. Andligt kan också vara närvaron av livet. Vigselns JA är ju ändå huvudsaken som förtjänar sin omsorg och sin strålglans.

Så säg JA (ping alla som tvekar av mina vänner), låt det ta sin tid och låt oss fortsättningsvis också få träsmak i rumpor och få vältra oss i skålar, lyckönskningar och att underhållas av varandra! Så himla härligt.

💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼Och glöm aldrig dansen 💃🏼💃🏼💃🏼💃🏼

Annonser

I nöd och lust på jobbet – så tämjer vi vår samtids sabeltandade tiger.

Det alarmeras om psykisk ohälsa i vårt samhälle. Det är något som är ur led i vår tid. Är det förmågan till att lita på sig själv och känslan av att andra också gör det? Oron inför att göra fel eller bort sig är för stor för oss människor för att hanteras utan lidande. Att inte duga och att socialt bli utfryst är vår samtida sabeltandade tiger.

Som chef är det oerhört viktigt att vara medveten om att vi kan tämja tigrar och lägga bomull runt medarbetare så att deras fall blir mjukt, deras förmågor vässas genom vår varma och konstruktiva feedback och att återhämtning finns på schemat. Men det viktigaste av allt: vara tillgänglig och i ord och handling visa förtroende. Och det gäller självklart inte bara chefen. Här följer fem maxim som motar stressen och tar fram hållbar hälsa och med det goda resultat på jobbet.

Problemet med den psykiska ohälsan är att den inte bara äter sig in i vårt arbetsliv utan att den infekterar hela vår tillvaro. Negativ stress gör att vi sover dåligt och får låg självtillit. När vi är stressade förlorar vi också vår strategiska och sakliga problemlösningsförmåga, dvs förmågan till att se saker ur olika perspektiv och tänka längre och nytt. Egenskaper som är viktiga i en komplex tillvaro med många krav som behöver prioriteras. När viljor och önskemål ställs emot varandra behöver vi vänliga kulturer fria från psykisk ohälsa. Det blir en fråga om hur vi ska lyckas nå resultat. Medlet blir då naturligtvis att skapa varma klimat med stor grad av förtroende och tillit. De är dags för ännu mer hjärta och hjärna i vårt arbetsliv och samhälle. Så motar vi både stress, oro och tigrar.

Så fungerar stressen

Den sista du överger är du själv när stressen kommer. Men påvägen ner i stressen tappar vi målfokusering och omsorg om varandra. Det är inte av elakhet, det är så vår hjärna fungerar. Självömkan och överlevnadsinstinkt är så viktig när vi såras av vår omgivning eller hotet mot vår hälsa kommer. Men så ska vi givetvis inte ha det.

När stressen kommer tappar vi perspektiv. Det hela har en helt naturlig orsak. Om tigern kommer ska vi fokusera på att rädda oss själva och överleva. Det första perspektiv som vi offrar är fokus på vad andra kan tycka om problemet som vi står inför. Kvar är fokus på oss själva och på sakfrågan. Vi argumenterar hårt för vår sak och ser den andra som en del av hindret som ska övervinnas. Vi och dom- perspektiv kommer naturligtvis som följd. Det andra som går förlorat ju mer stressade vi blir blir är fokus på själva problemet. Kvar är vår kamp för oss själva. Det som ska räddas är vår självkänsla.

Detta kallas att man ramlar längre och längre ner i stresskonen. Längst ner i den är det riktigt trångt och det finns bara ett sätt att lösa problemet på och det är på mitt sätt för att jag ska må bra. Det är så klart djupt olyckligt när det blir så här. Vår kultur på arbetsplatsen är en lösning på det.

1. Ledarskap som möjliggörare.

Chefen som möjliggörande för kulturförflyttning blir så klart viktig, men framför allt behöver man skapa medarbetare som medvetet, engagerat och tillsammans med andra gör allt vad vi kan för att skapa den bästa tänkbara samarbetsmiljön. Högt i tak, mycket skratt och seriösa och skarpa frågeställningar som gör oss alla ständigt bättre.

2. Reflektion är investering.

För att undvika dålig arbetsmiljö som orsakar stress behöver vi tillsammans skapa kulturer som ser feedback som en naturlig och efterlängtad del av att vara på jobbet. Retrospektiv är en metod i arbetsvardagen som organiserat och naturligt lyfter frågor om vad vi gör bra, vad vi vill ska fungera bättre och vad vi ska prioritera av det som kommer upp.

3. Strategins närvaro i vardagen.

Ett tredje sätt är att ofta planera vad som ska göras genom målstyrning och gemensamt samtal om vart vi är på väg. Strategiskt arbete är inte något man gör en gång per år. Det är ständigt närvarande i vägval i vardagen. För att kunna göra de valen behöver målbilden vara för allas ögon. De agila planeringsmetoderna med sprintar eller Trellos kanban tavlor och visualiserat ledarskap i kontorsmiljön är några bra sätt tillsammans med coachande ledarskap. Men framför allt behöver ledningen vara tydlig med vart vi ska. Utan det är det som att köra båt i dimma. Små ljuspunkter får bilda en aning men avsaknaden av klar sikt gör att tempot sänks och osäkerheten blir norm.

4. I nöd och lust för varandra.

Det fjärde sättet att motverka stress på jobbet är att vara tillgänglig för varandra. Det finns inget möte som är viktigare än det med en kollega i nöd och i behov. ”Nöden” kan bestå av önskan om ett bollplank eller att få hjälp att bli trygg i hur man ska tolka signaler i dimman. Nöden kan vara stor och akut men oftast så är det bara en ryggdunk, en vänlig kollegas kritiska blick eller chefens verifiering på att man är på rätt väg. ”I lust och nöd” funkar även som kit för relationerna på jobbet.

5. Räkna med det som händer mellan människor.

Den tillgängliga kollegan engagerar sig och kan utan krångel vara en utsedd part för den som itererar och tar sig framåt. Den tillgängliga chefen är närvarande och härvarande. Jag tror inte en sekund på att chefen är en egen expert. Nä, man ser till att andra är och förblir bra för det är summan av enhetens kraft som blir vår framgång. Man är inte bättre än sin svagaste länk, som det heter. Eller annorlunda uttryckt: summan av 1+1 på jobbet blir alltid 3 om hjärtat får vara med. Så räknar en teolog ;).

Om du också vill vara en del av att leda och verka för att lösa den komplexitet som vår samtid ger oss och som i värsta fall ger psykisk ohälsa som effekt – var med i rörelsen som leder med stort hjärta och mycket hjärna. Det är människor som förändrar världen och som förändras med den. På gott och ont. Därför ligger valet också hos var och en att verka för det som skapar trivsel, tillit och förtroende. Så läker vi tidens stress och gör oss redo för den komplexa framtid som är vår.

Pax

Louise

Vad drömmer du om?

En så enkel fråga och alldeles för sällan ställd. Jag blev påmind om det förra veckan när jag ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar på året. Jag var ledamot och ordförande i organisationsutskottet i kyrkomötet. Frågan ställdes under en middag och den påverkade som alltid en hel del.

Jag har varit med i kyrkomötet sedan 2009 och är därmed inne på min tredje mandatperiod. Plötsligt är man senior i sammanhanget där man alltid känt sig ung och lovande. Nu är jag ungdomlig och trygg möjligtvis. Jag älskar detta uppdrag för att här får alla plats och här är vi människor med ideologier. Vi behandlar varandra med djup respekt och vi behandlar frågor som berör livet, hälsan, världen och vårt syfte här på jorden. Det är stort och det märks.

Men så är det med teologer och religionsvetare, har jag lärt mig, att det är enkelt att tala om livet och om det som hjärtat är fullt av. Jag läste religionssociologi och religionspsykologi under många år och förstod snart att det var detta studium om meningssökande som fascinerade mig mest, som gjorde att jag hittade mig själv och vårt samhälle samt som fick mig att för all framtid att utgå från detta i mitt ledarskap av andra. Studiet av det som ger oss mening är meningsfullt.

Jag minns tillbaka på alla middagar och gasker som jag fick vara med på, lite ibland mot min vilja som kårordförande, ibland med stor entusiasm som ramades in av samtal mellan skålarna och sångerna om djupaste meningen och sökandet efter den samma. Återigen med stor respekt för att mening både är personligt, privat och kulturellt betingat och färgat av en språkdräkt. Där kunde man utan att någon höjde på ögonbrynen få frågan från den du nyss mött: vad drömmer du om? Och så reflekterade man både över svaret och frågan.

Förra veckan satt jag på middag hos Biskop Eva Brunne med den fina människan Erik, tillika präst och då också teolog så klart, och fick dessa minnen tillbaka. Efter en kort stund kom frågan, -Louise, vad drömmer du om? Vårt samtal med varandra och de andra runt bordet på temat blev så intressant, nära och berikande. Mitt emot mig på middagen satt Elisabeth Sandahl, en kvinna som är lite av min politiska motståndare i kyrkomötet och även chefsredaktör för Dagen som är en tidskrift vars ledare jag sällan känner igen mig i helt och fullt. Men som människa självklart minst lika intressant och inspirerande som någon annan. Kanske också mer just för att vi är olika.

För där i vår mänsklighet och i väven av drömmar är vi så lika. Vi har alla varit barn och vi är alla formade av våra liv. Vi har vårt språk och våra kontexter. Vi skapar vår verklighet och mening genom de ord och begrepp, de frågor och svar som vi använder och ägnar oss åt.

Häromdagen återsågs i, Elisabeth och jag, i en panel. Det var ett varmt möte oss emellan även om åsikterna i debatten gick isär då och då. Eller som hon själv sa när panelisterna presenterades för varandra: Louise och jag skålade ju i vin senast förra veckan när vi sågs under kyrkomötet.

Så vad drömmer du om? Ta med dig frågan och ställ den till nästa bordsgranne du får. Det kan kännas oväntat men det är garanterat ett minne för livet och kommer göra kvällen så mycket rikare. Och kanske upptäcker du likheter med någon du inte kunde ana att du var nära.

Länge leve Vigo

Jag har inte hund längre. Jag har minnen av en älskad följeslagare. Han var min kamrat och livscoach. För det han berättade på sitt vovviga sätt det var en berättelse om hur livet kan tas från ett fyrbent perspektiv. Jag lät mig inspireras. Man gör det av kamrater.

Självklart var han inte som andra. Han var som han var. Vi älskade honom ändå. Kanske till om det för att han var den han var. Inte trots det. Lärdom nr 1.

Ogenerat sökte han kontakt med nykomlingar. Ibland gjorde han en stor sak av deras entré. Ibland smög han sig fram. Det var på deras villkor. Han kände in vilket bemötande man önskade. Men alltid av nyfikenhet. Han satte sig gärna nära och liksom lyssnade in. Naturligtvis för att bli klappad. Så där fanns en egen vinning. Men det han lämnade kvar hos dem var sköna känslor. Alla vill ju ha en sådan sändande figur i sitt liv. Lärdom nr 2.

Fötter behöver värmas. I alla fall mattes. Att få skuffa in mina nakna fötter under hans ihopkrullade varma kropp var en lisa för själen. Förankrad där. Hans andetag som det som håller oss vid liv. För en sådan som mig, som har en saknad i min barnskropp efter att få tanka närhet så är det den saknaden som nästan gör ondast. Han lärde mig det om mig själv. Jag behöver tanka närhet. Alla behöver tanka. Hundar är bra på att stå för det och han lät mig öva. Lärdom nr 3.

Mat ska ätas för att den är god. Om den inte är god kan man alltid hitta en toarulle. Eller äta lite gräs. Om nu maten inte är god och man lite subtilt visar det så får man annan mat av husse. Husse är nämligen väldigt lyhörd för att man ska vara nöjd med det som köps in. Och den insikten har jag och Vigo delat. Han må vara ekonomisk men han är alltid mest mån om vår glädje. Inom rimlighetens gräns. Lärdom nr 4.

Folk gillar inte när man är för närgången. Det kan ta ett tag att lära sig det. Om vad avståndsreglering betyder exempelvis. Men alla blir vi äldre och hormoner lägger sig. Man måste också få lov att vara som man blivit skapt. Det är inte lönt att försöka ändra på det som inte går att ändra. Men man kan ändra på det som går. Ibland med medicin och ibland med ingrepp. Lilla Vigo var fullkomligt tokig som valp och unghund. Tjöt och drog när någon löpte i hans närhet. Det fick ett slut och hans behandling gav fin verkan. Sen fick vi anpassa oss och lära om. Själv har jag genom våra år parallellt lärt mig om min introverta PMS och vinterdeppighet. Bra lärdomar. Vissa saknar kan man göra något åt. Annat får man lära sig att acceptera och leva med. Man är älskad ändå. Lärdom nr 5.

Att sitta tyst och titta är kanske den lärdom som lär oss mest. Ta en stund och reflektera. Var en seende hund. Pudlar är speciella på det viset. Deras relativt höga intelligens beror på det tror jag. De iakttar och skapar förståelse av mönster. Han visste vad alla heter eller när man behövde honom nära. Han förstod innan vi förstod när saker skulle ske. Han var cool. De där ögonen som följde mig. Gud vad jag saknar dem. Att tänka långsamt för att lära och samspela. Det är lärdom nr 6.

Det är aldrig försent för bus. Kroppen må åldras men knoppens lekfullhet är vår möjlighet. Det får avsluta min lärdomssvit. Jag vill också på ålderns höst få höra: oj, vilken glädje och energi! Jag trodde hon var valp.

Nu saknas han och huset är förtvivlat tomt. En hundkorg med hans filt ligger orörd. En vattenskål väntar på att någon ska lapa. Handdukar i hallen för smutsiga tassar har tvättats. De behövs inte mer.

Det finns så mycket mer att smaka på och det kommer jag fortsätta göra. Är det något jag lärt mig av förluster så är det att de man älskat kan leva länge än med dig. Vårda minnet. Länge leve Vigo.

BUBBETORPETS ENRICO

* 26 september 2006

+ 18 maj 2018

I mitt hjärtas ro.

De är som små fågelungar våra barn när de inte mår bra. Små sköra fjäderlätta varelser vars ögon verkar större och små munnar tystnar. Små kroppar som söker tillit.

Jag bär och bär och bär. Håller henne nära. Närmast mig. Närmast det dunkande modershjärtat som en gång i tiden var hela hennes värld. För två år sedan växte hon där i symbios med taktslagen. Nu tankar hon tillit alldeles nära inpå.

Står stilla så en stund och känner in det ofattbara att det finns barn som är ensamma i stunder som dessa. Oönskade kanske. Eller som av livets olika hinder gjort att famnen inte finns öppen. Kan ju vara sjukdom som hindrar den öppna famnen. Eller flykten och oron för våldet. Fruktansvärda saker som separerar det vuxna hjärtat från det lilla örat mot bröstkorgen. Tanken är outhärdlig. Jag märker att jag håller henne hårt.

Lilla duva. Må vi förbli i beskydd mitt hjärta. Blundar och vilar med henne i det som håller takten.

Konsten att inspireras av skeppsbrott och lunch med dockservicen.

Små varma armar som håller om halsen hårt i förhållande till storleken på den lilla kroppen. Nakna varma fötter som dinglar mot min mage. Hon trycker sin näsa i min halsgrop och andas. Liten visar vad kärlek är och jag minns att detta alltid är en av anledningarna till varför jag vill ha fler barn i min närhet. Att omfamnas av en åtta decimeter lång människa är att krama det uppriktigaste som finns.

En gång på en ledarutvecklingsdag fick vi frågan: vem inspirerar dig? Jag tänkte länge eftersom mitt första svar inte kändes som om det dög. Vad säger man? Mamma? Någon bra chef? Gandhi? Jesus? Blir så lätt pretentiöst. Vem är de ens mer än mina bilder av dem? Ingen av dem finns i mitt liv på det sätt att jag inspireras i vardagen. Mitt spontana namn var ändå det som ligger mig närmast att inspireras av. Lilla Uma 1 år.

Små barn inspirerar mig och har alltid gjort. Små människor med stor påverkan och stor naiv vishet. Så mycket människa. Rena i känslor, sanna i uttryck. Respons som kommer direkt. Deras vilja är nyfikenhet och oftast till samarbete. Hur många gånger har man inte förundrats över hur man alltid snubblar över barnleksaker vart än man är. Gå in i ett städat rum och det tar minuter innan det tagits över av barnen. Alltid där. Alltid redo att gestalta livet i sin lek. Snart erbjuds du en lunch på en plastbricka med dockservice eller att få bevittna ett dramatiskt skeppsbrott i tvättkorgen.

På ledarkursen fick vi sedan berätta för någon om vem denna någon var som man inspireras av och varför. Efteråt sa kursledaren att denna persona man beskrivit i själva verket var en bild av oss själva och hur vi vill vara.

Som ett barn alltså. Med full tillit i famnen med en omfamning som är full av sanning. Nyfiket letande och lekande. Kreativ och direkt i känslan. Som en liten stor personliget som orädd tar sig ann de rum hon kliver in i och är redo att gestalta livet tillsammans med andra. Som prövar och lär. Som är öppen för livet och andra människor. Ja, så vill jag ju gärna vara.

Ledarkursen var i januari. Sedan dess har jag haft denna insikt nära och funderat mycket på vad bilden av att inspireras av barnet står för. Hur det är att som vuxen, som chef, som kollega – som vän, maka och mamma, att inspireras av barnens sätt att vara, tänka och känna? Hur kan nyfikenhet och obundenhet inspirera? Hur är det att se möjligheter istället för att se hur man brukar göra? Hur är det att vara ny inför varje dag, inför varje stund? För det är väl det som är att vara som ett barn. Att vara som ny.

Och jag är nog på något sätt lyckligare än på länge. Även när stunder varit tuffa under vintern eller livet snårigt på olika sätt så har inspirationen från barnens nyfikenhet och livsglädje fått leda, om så bara i det lilla. Jag inser också att detta kanske är ett av de äldsta tips som finns för välmående, för visst har vi alla hört om att ta hand om barnet inom oss? Himmelriket är ju till för sådana som dem.

En till lär sig gå och skattkammarens gyllene salar smyckas på nytt.

Den lilla kroppen excellerar i framfart med fyrhjulsdrift. Knän och händer i perfekt symmetri. Från A till Ö i rekordfart. Siktet ställs in på olika attraktiva, lagom åtråvärda ting som ligger här och där. Eller en öppen låda. Å dessa skattgömmor!

Precis här börjar det lilla paketet pröva nya dimensioner. Det på två ben. Uppställd och med kontroll. Överblick, inom räckhåll, perspektiv. Livet får helt andra möjligheter. Excellensen på alla fyra blir ordinärt och hon går återigen in i en tid av pröva och misslyckas. Upp igen. Lite till. Och en gång till.

Och så plötsligt så vinglar det lite mindre och steg för steg tas med armar rätt upp och en mun tjoande glad. Frihet!

Vi andra skrattar, omfamnar, jublar. Hennes motivation är på topp och hon vill bara visa mer och mer och mer.

Och mitt i steget så saknar jag den där lilla snabba blöjkroppen som för bara ett halvt år sedan plötsligt satt och som då lärde sig åla. Som veckor senare stod på alla fyra, lika förvånad som jag. En liten hand kramar hjärtat och det knyter sig lite i halsen.

Barndom handlar om detta, att lära sig gå och ha en jublande omgivning. Som förälder så blir man obönhörligen äldre. Man gläds åt framstegen och man önskar samtidigt att tiden kunde stanna och sparas i små, små askar.

Jag vårdar mina minnen. Spelar upp dem som små filmer i mitt inre. Smakar ofta på dockan med lugg och två pippilottor och sin stora prick och pärlande skratt. Min lilla treårings-Ebba, det klokaste barnet någonsin. Eller den ljuvliga och roliga hipp-hopparen som 10 år gammal ägnade massor med tankar till att klura på hur man bäst kunde beskriva vem man var genom vad man hade på sig. Den tioåringen lever i min 19 åring. Treåringens pärlande skratt ekar ibland i den mogna kvinnans lekfullhet.

Det är en av de barn vars minnen som jag vårdar ömt. Nu har de blivit ett par stycken, de där barnen som jag själv burit närmast hjärtat. Men de finns så många andra ljuvliga små människor som vuxit upp och tagit form i min närhet. Tacksamheten.

I jul ska jag njuta av Umas steg på parketten och fashineras av hennes envishet. En bebis målmedvetenhet är fantastiskt! Man undrar vart den tar vägen under åren. Vi har ju alla varit där. Möjligtvis är vi lika målinriktade när motivationen är rätt. Oavsett så ska jag ta in dessa stunder och lägga dem som dyrbara juveler i min egen inre skattkammare.

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Julig mammavrede fick utrymme. Det är svårt med orättvisan.

Uppfostrade min son hårt imorse. Så där juligt hårt. Tar i kontrollerad raseri och på impuls ner hans julkalender med små paket och sa att om man sitter här och gråter över Pokémon korten som du hade alla av och säger att du tycker kalendern är dålig – ja då åker den ut! Och så förflyttades kalendern till ett annat rum.

Medan jag med starka steg tog kalenderpåsar bort från köket for han ut och sa att han aldrig mer vill vara med mig. Han for ut i kylan och satte sig på farstukvisten. Varsamt togs han in av en ömmande far som tassade runt drakhonan för att inte bli bränd.

En vrålandes åttaåring protesterade än mer. Han ville inte se mig mer. Och jag svarade med full kraft. – Du ska vara med mig resten av ditt liv! Du kommer inte undan uppfostran, fortsatte jag med tordönstämma och blixtrande ögon. -Det har tagit tid, pengar och omtanke att få ihop det där (jag pekar dramatiskt på den nu tomma fönsterbrädan bredvid hans brors rad som är full med små påsar) ….

Och så kommer det.

– Du kommer få tillbaka dina klappar. Var enda en ska jag sätta tillbaka. Och du ska se på dem och vara tacksam. Nu ska du titta på den tomma raden och tänka på alla barn som inte får en enda! För jag vägrar ha barn som inte förstår att uppskatta det som de har.

Japp. Jag drog den. Tystnaden efter detta modersvrål var kompakt. Sonen snyftade i soffan. Lugn nu i alla fall. Bebisen på min arm var också tyst. Min hals värkte. Fan.

– Å vad skönt. Nu blev det lugnt igen, så att man kan tänka, sa femåringen efter en stund. Själv hade jag både rättfärdigat mitt rättfärdighetsutfall för mig själv och ångrat det dubbelt. Omfamnade en villig pojkkropp i soffan. Struntade i klockan som gick. Kysste hans hår och sa förlåt för de starka orden. – Jag såg att du blev rädd och tycker det var jobbigt, viskade jag och jag kände hur hans hand kramade min arm.

Fy vad det är maxat hårt att fira jul och uppfostra barn i en värld där de har allt. Det är grymt att lägga världens orättvisa på små axlar och låta de stanna där. Men det är också grymt att låta bli att få dem att nosa på den.

Som tur är har jag en makalöst stabil son. Han far ut med så som det känns och sedan är vi ok. Vi gick tillsammans till skolan och pratade lite grann om det som hänt. Han pratade om alla barn från krig som kommer hit för att de också vill ha julklappar. Hur deras föräldrar äntligen kan få lön, för det är dyrt att ha familj. En liten glimt av Karl Bertil och jag vet att många hjärtan smälter.

Själv har jag en riktigt låg känsla i kroppen och hoppas den går över. En rask promenad, reflektion så här på pendeln, och så tar man sig i kragen och lyfter. Nu gör vi tjänst för stadens bästa några timmar till. Sedan ska jag njuta av kvällen.

Objudna gäster om natten.

Hon vaknar av att ljuset av något sveper in i rummet via de högt liggande smala fönstren. Är det grannens bil? Hon förblir vaken och fryser till is när ljuskeglorna lyser in i rummet. Nu rakt framifrån på andra sidan persiennerna. De är tillbaka. En hand nyper hennes kompis som sover bredvid. En annan greppar telefonen och ringer 112.

Det här var ingen upptakt till en spänningsnovell. Det var verkligheten så som den var i natt för oss hemma. Jag ammade Uma och hörde Pers telefon ungefär samtidigt som jag såg ljusskenen diffust leta sig in i huset. Telefonsamtalet kom från Ebbas kompis som sa att de var här Igen. Senast var i lördags morse då vi misstänkte att de rekade. Då lös de upp hela Rubens rum medan han låg och sov. Jag är så tacksam för att han inte vaknade. I helgen kom Per på dem. Eftersom vi trodde Ruben tänt sin lampa och kanske vätt ner sängen så gick han upp och ställde sig i dörren in till hans rum. Mannen sprang snabbt därifrån vid blotta åsynen av Per. Även då ringde vi polisen, men någon timme senare.

I natt var det annorlunda. Eftersom vår bil är borta på verkstad så antar jag att de misstänkte att vi var borta med den. De var redo för att ta sig in. När Per tog samtalet från Ebbas rum fanns det en på altanen och en annan nedanför ytterdörren på framsidan. Per såg honom och han försvann runt hörnet. Smart eller ej så öppnade Per dörren och vrålade DRA ÅT HELVETE. Eh, ja… vad annars ska man säga?

Den andre försvann också genom trädgården och bort längst vägen.

Vi samlades i hallen och ebba samtalade med polisen i telefon. Plötsligt var det blåljus överallt och vi tog över samtalet. Tre bilar cirkulerade och vi vinkade in dem till rätt hus. Regnet fullkomligt öser ner och jag hinner tänka att de verkligen valt en regnig natt för inbrott och att jag nog valt annorlunda. Slår bort tanken och minns att jag nyss kommit hem från tjejkväll.

En hundpatrull dök samtidigt upp utrustade med linor och pannlampor. Snabba ord om vart de sågs sist.

En hungrig schäfer på tjuvar nosade kvickt och de försvann efter dem. Längst med trädgården och vidare utmed vägen in i kvarteren bakom vårt hus.

En polis stannar med oss och tar signalement och pratar igenom allt. Snart är det över. Innan hon lämnar försäkrar hon sig om att allt är ok. Vi får undertiden veta att hunden fått upp spår. Hon säger det inte rätt ut men det är uppenbart att Ebba gjorde rätt som ringde 112 lite i smyg. Pers vrål ut i natten var förståelig. Men kanske mindre bidragande till ett fasttagande.

Blåljusen runt vårt hus klingar av. Det tystnar. Ljuskäglor från bilar som åker förbi får mig att spetsa öronen. Igen. Vi pattar igenom allt en gång till. Släcker ner och kryper ner under täcket igen. Ebba vandrar uppe ett tag. Usch vilken anspänning! Hon var så bra.

Per och jag somnar i varandras armar och har bestämt att nästa gång så springer han naken efter. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Ja, förutom hundens totala frånvaro.

Han kom ut i hallen när polisen stod och avrundade samtalet med oss. – hej alla, oj har vi gäster? Sa hans sömniga hundkropp. – gäsp, jag går och lägger mig igen. Och så sov han snart igen i sin soffa med full utsikt över brottsplatsen. Han är nu offentligt pensionerad.