Kategoriarkiv: Kärlek och livet

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Annonser

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Min niopunktslista och tankar om självinsikt för ledarskap

Det är skillnad på chef och ledarskap. Det är det många som vill påstå och nog är det sant. Det första är yrkesskicklighet, befogenhet och uppdrag. Det andra är relation och förtroende. Kombinerat behövs de i chefen och även i den formellt utsedda ledaren. I den informella ledaren behövs bara ledarskapet. Den personen får inte sällan också chefskap eller ledaruppdrag. För de har den där kvaliteten av att man vill följa hen. Den duktige rättrådige medarbetaren blir dock inte alltid chef, även om just hens skickligheten är precis vad man nog behöver. Oavsett vem som blir utsedd så har man det viktigaste verktyget för ledarskap väldigt nära. 

Att utvecklas som ledare och chef är oavsett position (anställd eller förtroendeuppdrag) det viktigaste uppdraget som ledare. Men hur kan det vara det? Varför är utveckling på ett personligt plan nödvändig? Är det inte organisationens leverans och resultat som räknas?

Jag vill mena att livet är en resa och ingen är perfekt. Allt kan alltid bli bättre. Man gör misstag trots bästa intentioner. Man tror på en noga genomtänkt lösning, men omständigheter som var dolda ställer allt på ända. Att lära av sina erfarenheter gör att man nästa gång kan se lite mer runt hörnet och förekomma sina egna reaktioner och val. Om man lär av sina erfarenheter. 

En klok ledare gör det och fördjupar sin kännedom om möten och människor. En skicklig chef vässar sin yrkeskunskap och bygger ut sina möjliga handlingsmönster. En människa, hen bakom uppdraget, får insikter, förlåter sig själv och djupnar i sin persons resonanslåda. 

Den lådan är ledarens och chefens gemensamma guldask. En skattgömma som ska inventeras och användas rikligt. Den resonans som man där hör är ekon av erfarenheter av mänskliga möten och reaktioner. Lägger vi örat mot vårt inre och förstår och hör vad som händer med oss själva så hör vi snart tydligare var andra är i fråga om affekt, tankar, insikter, hinder och erfarenheter. 

För det är för alla dem man jobbar. För de andra som man har i sitt team eller möter i sin roll. Alla dem som ska utföra uppdrag som någon annan bestämt, som hakar upp sig, som gör fel, som råkar ut för olyckliga omständigheter eller som behöver hantera att en budget tog slut. Alla de som ska axla ett förtroende att utförda något för någon annan och bevisa att man ändå var rätt val. 

Om man som hens ledare eller chef känner sig själv så har man de bästa möjligheterna att skapa förutsättningar för andra. För visst handlar allt om vår sköra mänsklighet, vår status inför varandra och vår möjlighet att fatta mod att göra något nytt eller sådant som skrämmer en aning. 

Min bästa chef- och ledarskola är mitt eget inre. Tillsammans med kunskap från andras erfarenheter som jag nyfiket tar till mig så bygger jag mig kompetent som beslutsfattare och stödjare. Alla andra insikter och kunskaper är verktyg för att få möjlighet att manifestera och prestera själva chef eller ledarskapet. Men utan min egen trygga punkt och självkännedom skulle jag vara otrygg att luta sig på. Det vet jag av egen erfarenhet. Av mig själv och av chefer som jag har haft. 

Känn dig själv! Den devisen är lejdaren nummer ett. Därför:

  • Håll fokus på uppdraget. Repetera och kommunicera. Det gör dig och andra trygg när det blåser
  • ta tid till att reflektera
  • Vårda dina relationer. Ta tid att fundera på dem
  • Tänk på att du ger och tar status med din blotta närvaro 
  • Bestäm vem du vill vara för andra och agera utifrån det. 
  • Sökfeedback och ge positiv sådan så ofta du kan. Det är bra för hjärtat
  • Får du ångest? Klump i magen? Orostankar? Ältar du? Stanna upp och lyssna och prata med någon annan. Ångest är nycklar som låses upp tillsammans med andra. 
  • Le och skratta i ditt ledarskapsuppdrag. Det ska vara roligt att vara bland människor. 
  • Älska dig själv. Den relationen bär alla andra relationer du har. Vårda den. 

Kvällsvard med matupptäckaren Uma

Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa. 

Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då. 

Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska. 

Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till. 

Livets resa börjar nu nästa kapitel. En tacksamhetens och eftertänksamhetens kväll är här.

Utanför viner redan höstvindar. Vart tog sommaren vägen? Kanske är det lika bra. Det är höst också här i min föräldraledighet. En ny tid står för dörren. Det är inte utan vemod. Men allra mest lyser tacksamheten i hela mitt väsen. Jag lägger en otroligt fin tid bakom mig i detta kapitel av mitt liv.

I min famn snusar en bebiskropp med små fötter nerkilade i en prickig pyjamas. En sån där nattdress som har fötter. Barnet i famnen är Uma, mitt yngsta barn, som har somnat som en känguru på min mage. Min stora hand stryker långsamt över hennes varma rygg. Dröjer sig kvar en stund vid nacken. Vänder åter nerför den korta ryggen. Tar en tur till en av de små fötterna och kramar den ömt. Jag blundar och andas med henne. Tackar livet för godheten att låta mig få vara hennes mor.

Ikväll gör vi vår sista kväll på min föräldraledighet sedan hon föddes i januari. Hon är 7,5 månad och det har blivit pappas tur. För ett år sedan smekte mina händer min egen mage tillsammans med fem andra händer från familjen runt omkring. Då längtade vi efter att få lära känna henne. Nu är hon så självklar här hos oss. En ljuvlig människa. Ett litet kärlekspaket i yvigt tunt hår med stor mun och väldigt glada ögon.

Dessa 7 månader hemma med henne har ristat fina minnen in i mitt hjärta. Nog också gjort mig till en bättre mamma. Ibland känns det också som om jag blivit en bättre människa. Hon har något så lugnande över sig, detta lilla dockebarn. Eller så är det jag som är väl medveten om att hon är min sista juvel i en rad av ädla stenar och i den vetskapen har jag haft vett att vara i nuet och njuta av stunderna vi fått. Det gör att tiden får en kvalitet som etsar minnen rätt in i kärlekscentrat. För all tid.

Tack vare hennes solighet har jag också klarat så mycket. De första veckornas deppighet. Vi vände den tillsammans. Hon gav mig luft och mening. Sedan kämpade vi med en amning som hade svårt att komma igång. Men vi klarade det också. Jag kallade henne ofta för mitt kompetenta lilla barn. Och så mitt i all bebisbubbla pockade en partiförening i kris på dörren och behövde ta kraft. Uma lärde sig le samtidigt och har skrattat med mig igenom allt. Bebisar har en förunderlig förmåga att sätta saker i perspektiv. Ett av alla de minnen som jag vill vårda och aktualisera även i vårt så småningom bebisfria liv. Ett liv i perspektiv.

Under våren mötte vi solen tillsammans. Vi kände kroppen komma tillbaka och spände senorna i löparspåren igen. Som den nöjda bebis hon är har hon sovit igenom alla träningspass. Hennes egen kropp kom igång lite senare. Sakta men säkert har hon gått från gulligt paket till torped på skötbordet. Hon är en mästare på att snurra, åla, sprattla, sprudla, spotta, gurgla och tjoa. Lagom till mitt intåg på arbetsplatsen igen så väljer hon att lära sig krypa. Pappa Per, nu kommer alla härliga rörliga fysiska utvecklingssteg! Nu är det Uma och du!

Själv ska jag kliva upp imorgon, ta på mig rena kläder utan barnmatsfläckar, kamma håret och ta på läppstift. Jag ska blippa mitt 30-dagars kort på pendelstationen och ta rulltrappan till perrongen. Jag ska stirra ut i morgonmörkret sida vid sida med andra förvärvarbetare och metodiskt lägga upp dagen för mitt inre. Snart därpå kliver jag in genom jobbets portar på Kungsholmen och säger hej igen till stadsledningskontorets avdelning för digital utveckling. Lunchlådan i kylen och sedan en genomgång om allt som hänt sedan sist. Sedan jag vankade ut genom porten den 22 december 2016. På ett sätt är mycket sig likt, men allt är samtidigt helt annorlunda där på jobbet.

Det är bara ett år sedan jag började på avdelningen. Alla mina kollegor har lärt känna mig som den vankande anka jag då var. Jag vikarierade snart som enhetschef hela hösten ut. Under vintern genomfördes en omorganisation på jobbet och jag sökte en av de nya tjänsterna. Imorgon träder jag in som enhetschef för verksamhetsutveckling och förvaltning inom avdelningen för digital utveckling på stadsledningskontoret, och denna gång utan bulle på magen. Vi kommer jobba hårt i vårt team med den digitala transformationen i hela Stockholm stads breda fält av verksamheter. Det är en ynnest att ha fått det här jobbet och en otrolig start efter en härlig föräldraledighet. Jag är så lyckligt lottad. Kan inte känna annat, trots vemodet att lämna bebisbubblan därhän.

Jag kommer så klart sakna våra långsamma dagar och mysiga stunder, hon och jag och med hennes goa bröder. Men det är också så här livet är och så jag vill att det ska vara. Jag är samtidigt som vemodet sticker under huden så evigt tacksam för att just jag får ha barn tillsammans med en man som vill dela lika på föräldraledigheten. I långa loppet är det så klart också för min skull, men idag känns det mest för hans och Umas skull. De får genom sina dagar tillsammans, när hon är under året gammal, en unik möjlighet till att knyta band också dem emellan. Och som effekt blir Uma som en rosett mellan oss.

Dags att knyta ihop säcken, för den här dagen och för den här föräldraledigheten. Dricka en kopp te, kontemplera livets chanser och tacka kärleken för allt den för med sig i sitt kölvatten. ❤

Närheten till allt.

Augustikvällens fuktighet sveper in över varma klippor. Jag njuter av strumporna som med stor möda träs på nyss torkade fötterna. Håret är blött och kroppen skakar av nedkylning. Skymningen kommer raskt och vattnet ligger helt blankt och stilla. De vågor som böljar är mjuka och långsamma. De liknar sanddynor i en sagoöken som någon gjutit olja på. Längst in mot klipporna är vattnet nu svart. Här har natten redan kommit. På de klipporna där vi sitter har vi inte kvällsljus. Solen gör istället att bergen glöder på andra sidan den glittrande fjorden. Vi har nyss badat, skolan börjar imorgon och jag är med min bästa kompis. Vi är 8 år och ska snart smyga hem över bergsknallen bakom oss.

Vi bor så oerhört lyxigt. Det är vi helt ovetandes om, för det är för oss självklarheter. Lyxen består först och främst i att just vi är grannar. Vi två som är lika gamla och som stämmer så bra tillsammans. Vi som fann varandra vid första ögonkastet när vi var fyra, på baksidan av våra hus och som sedan intog varandras liv med sällan skådad självklarhet.

Lyxen finns också i att vi på andra sidan gatan, från där vi bor, har en ödetomt med en badplats. När man vill kan vi smyga ner till vår hemliga plats och ta ett morgondopp, ett lunchbad eller en kvällssimtur. När man inte vill bada så kan man njuta av ljuset, doften, fukten och ljudet från havet. Det är oerhört lyxigt att växa upp i en naturnära stad som Lysekil.

Min bästis Alexandra och jag är som systrar. När vi växer upp där invid klipporna i Lysekil så ses vi varje dag. Vi leker jämt och vi gror sakta med åren in i varandra. Hon är min cypress om jag skulle vara en ek i vår gemensamma trädgård.

En annan lyx som vi har, där i småstaden på västkusten, det är närheten till allt. Vi två cyklade iväg tillsammans redan när vi var fem år gamla. När vi gick på Lekis på Parkförskolan, nära centrum, så gick vi dit själva. Vi började 9 och slutade 12. Efter lekis gick vi hem och lekte. Det var en promenad på 650 meter. För oss var det långt då, men en självklarhet att klara av.

I vår stad fanns inga rödljus. Inte heller kan jag påstå att vi mötte några bilar på vår väg. Det var mer än säkert att lämna oss två knatandes fram och tillbaka till lekis. Som vi växte av den uppgiften. Att redan som liten få känslan av att kunna klara sig själv tillsammans med sin kompis, det var stort.

Jag minns sista dagen på lekis. Vi var då alltså 6 år och skulle snart börja 1:an. Skitsmå med andra ord. Men, jag vill minnas att jag kände mig super stor. Min bästis Alexandra var jättefin med sina vackra lockar i sin man till hår och i rosa puffärmar. Jag hade högklackade röda skor. Nog var det mer taxhöjd på dem, men de lät så där snyggt. Nu var vi redo för världen. Jag ser framför mig min skylt vid min plats i den gröna hallen, en nyckelpiga, som jag sa hej då till den dagen. Hejdå lekis, hejdå tant Greta och fröken Pia! Sista skutten ner för den branta trappan och ut ur den tunga porten.

Jag kan inte minnas några föräldrar som var hemma när jag och Alexandra kom hem från lekis efter lunch de året som vi gick där. Det kanske de var, men eftersom vi hade varandra så kan jag inte se dem för mitt inre. De var inte viktiga på det sättet. Vi levde vårt parallella liv i vår lekbubbla. Den var fantastisk. Det är lyxigt att få bli så betrodd som barn.

Mina barn följer vi till både skolan och förskolan. Nästa år börjar Ruben förskoleklass, nuvarande lekis, och då går Hugo i trean på samma skola. Om jag som mina föräldrar skulle låta dem gå själva till skolan skulle jag göra något mycket ovanligt i våra trakter. Kanske också i vår tid och stad. Jag önskar att skolvägen var så säker att jag kunde släppa dem. Att få ta sig till och från skolan själv, det gör under för självkänslan. Men här där vi bor kör bilarna snabbt och vägarna saknar trottoarer. Vi föräldrar har också blivit lite mer av den ängsliga sorten, har vi inte? Den frihet som vi hade där vid havet har jag svårt att se att jag fullt ut ger mina barn. Jag skulle vilja göra det. Något i samtiden får mig att tveka.

Min bästis bor idag med stor frihet för sina barn. De går själva till skolan, på en bilfri skolväg, på sin fantastiska ö utanför Göteborg. Vilken gåva det måste vara för hennes barns självkänsla. Efter skolan kan de också njuta salta bad, långt efter att badgästerna lämnat ön för säsongen. Det är deras vardag, att leva bredvid havet. Jag har svårt att tänka mig en bättre uppväxtmiljö.

Vi har också ganska nära till ljumma klippor. Dock inte till något västerhav, med tång och levande djupt vatten. Istället har vi vår lilla badsjö 200 meter från tomten. Stockholm är fint på det sättet med sina små insjöar insprängda i stadens miljö. Här sitter vi om ljumna augustikvällar och hör myggen viska att natten är på väg. Vattnet smeker med sin söta stillhet längst kroppen när vi dyker i. Skageracks stora salta djup är långt borta. Här finns inga överraskningar som man vill avslöja innan man dyker. Blundar du är det tyst. På klippan är det dock lika varmt och sockorna är också sköna att ta på. Nu är det snart höst.

I morgon går Hugo till skolan sin tredje dag. Vi ska följa honom dit och hem, men börja prata om att öva på att gå själv. Jag vet ju vad det gör med självkänslan. Vi ska också prata om när vi kan hälsa på ute på ön igen. Precis som jag har han en jämnårig vän som han älskar att vara med där. <3.

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia

Vous ne voulez pas dire non

Det tar från lusten, från glädjen, från hjärtat att höra sig själv mumla negationer en hel dag. Skrika dem i värsta fall. Vanligtvis i en lång rad av Inte. – Gör inte så. – Akta, det där går inte! – Men så kan du väl inte säga? Och så håller det på. Föräldraskap som förbudsmaskin och tillslut är man utkarvad inombords. Man inser att rynkan mellan ögonbrynen djupnar och fårorna runt munnen lika så. Det är pissigt att gå omkring och titta efter fel och korrigera så där lite i bakvattnet.

Nä sa vi. Nu är det slut med Inte. Från och med idag säger vi inte INTE. Nej får man säga, för det är ett viktigt och gränssättande ord. Men Inte ska undvikas av alla.Helt galet att ett litet ord kan få stor effekt. Mer leenden och gladare själar. Barnens självkänsla behöver inte krympa och tillsägelser får en mer lärande karaktär. Det blir också naturligt att man utgår från sig själv ovh uttrycker önskemål. Förhoppningar som barn kan införliva och känna sig stolta över sitt bidrag.

Och så kommer stunden då inte behövs. Då blir det tryck i ordet. – Nu barn, kommer jag använda ordet inte och nu ska ni lyssna. Vi kommer promenera nära stup och här får man inte springa, inte busa och man måste lyssna noga på den som bestämmer. 

Funkade så klart utmärkt. Så om du också vill sjunga i själen och ha lust och glädje i hjärtat? Delta i Inte-reformen. 100 % effekt utlovas. Det är lite trixigt ibörjan eftersom du måste tänka efter före du talar. Men det har jag hört att ingen dör av.

Så vi avrundar så sakta vår franska vistelse sur la mer med en mer harmonisk familj än på länge. Ljuvliga semester, ljuvliga Bretagne. Man vill ju inte säga inte!

På en strand bakom ögonlock

Nakna rumpor på en blåsig strand i Finistère. En ljudlös sovande baby på en filt. En mamma som njuter av sol under en stickad tröja. Pappa borta bland klipporna och upptäcker. Sträcker på vaderna. Vågor som små smekningar slår pärlande upp på den ljusa stranden. Sandkornen yr överallt för de är så små. De nakna rumporna har flyttat sig igen. De är också överallt. Och deras munnar låter. Det är så man vet vart de är. 

Solen bryter igenom. Blundar. Värmen sprider sig på den sidan av ansiktet. Andas in. Tång. Andas ut. Nöjd. Solen går i moln igen.  

Rumporna har hittat pappan bland stenblocken. Man hör ingen franska här på stranden. Knappt. Bara som små lågmäld samtal här intill. Men de två svenska barnens tjut ekar i kapp med tärnorna som svävar ovanför. Antingen är vi nästan själva här eller så är vi genant högljudda. Kan mycket väl vara det senaste. Jag väljer att fortsätta blunda. 

Det här är semester. Äventyr med bil på små lantliga vägar. Kört fel och vänt säkert dussin gånger idag. Hittat sandbankarna och funnit vyerna. Det är magiskt. Här finns akvarellens alla färger! Som att vandra i en målning. Som att vila i en snäcksamling. 

– Mamma! Vrålas det. Jag blundar. MAMMA! Igen. Öppnar ett öga. M A M M A ! Nu i korus. Jag lyfter huvudet och vinkar. Nakna svenska brunbrända barn med rumpor som lyser står högst upp på klipporna och vinkar glatt. Jag höjer handen och vevar den försiktigt till svars. Vill inte störa stillheten. Det är semester. 

Jag sträcker mig bakåt mot väskan och ser upp på himlen inåt land. Regnmolnen hovrar. Jag blundar och hör istället hur sanden knäpper omkring mig. Det är inte regn det är små små korn i pärlemor som dansar. 

Så var de alla här. Filten full med fötter, röster och upprymdhet. Rumporna trängs vid bebisens sovande kropp. Söker värme en miniminut i min famn. Jag drar in doft från nackar. Simkuddar trycks på små armar och det är dags för ett dopp igen. För dem alltså. Själv har jag ännu inte rört mig en millimeter från filten. Jag är ett basläger. Blundar igen. Rösterna försvinner ner till strandkanten och jag får inta badvaktens spanande pose. Fötterna djupt ner i den fuktiga massan. Sanden låter som kramsnö. Blicken skådar. Allt är lugnt. Det är semester på en strand i Finistére. 

Livet i Finistère bland jordgubbar, Picasso och med Sophies pärm emedan de lever Callenbergsliv i soligt Stockholm

När vi kom fram mötte vi Sophies granne i mörkret. -Bonsoir! ropade hon och pratade med många franska och engelska ord. Hennes dotter var med och guidade mellan raderna. Vi hade kört hela eftermiddagen och nu var klockan 23. Spända och förväntansfulla, mycket glada att äntligen få kliva in i det hem som vi tittat på bilder på så många gånger under de senaste månaderna.
Husbyte är en genial form av semester. Förutom det uppenbara att du slipper kostnader för boende samt att ditt eget hus slipper stå tomt så har jag upptäckt många fina finesser med det. Just nu är vi i Bodil Malmsten land, i Finistere i Bretagne. Vi lever i ett typiskt förortshus i ljus puts med en liten trädgård. Det är samma vurm för klara färger, art decco och en dos jugend som i alla fall jag tänker på när jag tänker på franska hem. Det är mysigt och hemtrevligt. 
Vi ser också Ikeas stora marknad. I ett vanligt hem i Frankrike är IKEA lika vanligt som i ett vanligt hem i Sverige. 

Sophie och jag har skrivit uppåt 50 mail till varandra redan. De flesta så klart med info om hus och trakten och med olika tips. Men de senaste innehåller också frågor och svar om våra liv. Saker som vi förstår och ser hemma hos varandra spinner en tråd som ger sin förklaring i de mönster av trådar som vi fäster tillsammans. I ett av breven frågade hon vem RITA var eftersom det står på tallrikar, skålar, glas, tyger och tavlor hemma. Jag har svarat henne och gett henne nycklarna till paradisen på västkusten. Rita är ju min mormor, konstnären från västkusten och Läckberg-land. De kanske åker dit de sista dagarna i Sverige. Och om inte dit, så var vårt tips till östkustens Utö och Ålö. Också paradis i våra hjärtan.

Sophie har ett vackert hem och en vacker själ. I mitt hem tog hon emot min dotter Ebba på middag första kvällen som de var där. Ebba var djupt berörd av deras möte, hela familjen med sex barn, så generösa och gästvänliga. Två familjer ursprungligen som hittat varandra förra året. Sophie är änka sedan 10 år. Laurent lagar underbar mat. Barnen älskar att bada i vår sjö. 

Här i Le Relecq-Kerhoun, där vi bor, lever vi med en pärm som Sophie gjort med handskrivna instruktioner om tvättmaskinen och skafferiet och med en fem i top lista med saker vi inte ska missa. Tack vare detta har vi sett en fantastisk utställning med Picasso, vi har hittat ett jordgubbsparadis med tillhörande odlare och ätit de godaste crepsen hos de vänligaste människorna. Vi gav dem i och för sig ingen pärm, men Per påminde mig om att vi gav dem det bästa vi har. En kväll med Ebba. 

Så förutom husvakt och billigt boende så får man kultur och i bästa fall vänskap när man byter hem med varandra. Man får också uppleva insidan av ett land. Leva i någons skor och finna redan trampade stigar i levnadsmönstren i närsamhället. Vi har handlat på supermarket E.Leclerc flera gånger nu. Första gången stod vi och gapade. Köpte samma ost två gånger och lyckades handla en skiva skinka. Vi såg languster kräla och tog med oss pinfärska musslor hem tillsammans med spänstig och blank torskfilé. Vid vinhyllan fanns inte två sorters Medoc vin utan ett 20-tal. Müsli fanns det två sorter av men chokladen fyllde två gångar. Efter noggrant letande insåg vi att man inte säljer krossade tomater. Sån skräp skickar man till Skandinavien. 

Igår kväll fick vi också uppleva magin med att ha större och tålmodigare barn och en pappa som är ett socialt geni. (Och en mamma som kör bil som ingen annan). Ibland är det också sånt som behövs när man är på kulturresa i ett annat land. 

Ungarna var inte bara på Picasso-utställning utan överlevde också ett par gallerier i den lilla staden Landernaux. Sedan körde vi 20 minuter på halvön söder om Brest för att besöka den lilla byn Plougastel-Daoulas. Där fanns det heller ingen glass. Barnen ville ha glass. Vi sökte upp turistinformationen i den tomma och sömniga lilla staden där det satt två unga tjejer. Vi fick en karta och tips om creperiet på udden mot havet i Ti’Floc. 15 minuter ungefär i restid. Regnet smekte så där försiktigt som om någon satt med en gigantisk blomspruta. Kokpunkten var nu nära i sällskapet, energinivån i botten och om barnen inte fick något snart skulle de börja slåss eller bli osams med oss. Snabba beslut togs och vi köpte ett halvt kilo jordgubbar till resan ut till udden. Det skulle distrahera oss alla en stund. 

Vi insåg att det var de sötaste och ljuvligaste röda gubbar vi någonsin ätit. Låg nära smultron i smaken och rensades sensuellt enkelt med bara en liten tvist på hatten. Man kunde inte låta bli att äta drömmarna ljudligt. Vart vi än såg fanns det nu skyltar på jordgubbar. Ett jordgubbsmuseum. Ett bageri med bara jordgubbsbakelse. Lantgårdar med stora odlingar i tält. Vi var i jordgubbslandet. Bokstavligen. 

Ute på udden fann vi utsikten i vindbyarna och creperiet med delikatesser, vars symbol oväntat nog var en jordgubbe. Per fick med sig visitkortet till jordgubbsodlaren och efter vår middag ringde vi. Nervöst försökte Per göra sig förstådd med en blandning av engelska och franska ord. Gubben la på luren. Vi åkte dit ändå.

Och vilken kanonkväll det blev. Liknar det där mötet med fårhandlaren på Gotland, mannen som inte bara hade får utan samlade på gamla motorcyklar och byggde folkmusikinstrument. Den här jordgubbshandlaren saknade en framtand men hade hela köket fullt med dem han hade nära. Efter att vi plockat tre liter, ungefär 2 kilo gubbar i hans enorma tält, ivrigt pratandes, så blev Per och jag inbjudna på ett glas port med grannen, mekanikern på berget, syrran och senare också frun. Hunden pompom var också med. 

Pojkarna satt i bilen och fick äntligen titta på Netflix medan vi satt och ljög i ett franskt kök vid den enorma öppna eldstaden. Ett hem från förra sekelskiftet tapeter med enorma blommor. På väggarna fanns fotografier på duk på de par som levt i huset. Jordgubbshandlarens mormors pappa byggde huset en gång. Och så skrattade vi gott åt hur han slängt på luren när Per hade ringt. Om hur förvånad han varit att ett svenskt nummer dykt upp. Vi tackade för oss och åkte hem. Jag hade knappt rört min port, men visst tänkte jag på det uppenbara. 

Hemma landade vi efter en händelserik dag full av tagna tillfälligheter. Vi öppnade en fantastiskt god champagne och åt jordgubbar med grädde till sen kvällsmat. Ungarna strålade i kapp och i vår runda när man får berätta o sin dag och rita den emoji som man tycker passar så var det bara herr smiley som var med. Även om mi var i form av en jordgubbe.

Livet i Brest mellan regnskyarna kommer vara ett minne för livet. Att byta hus är att byta hem. Att leva hemma i någons stad och sammanhang är att få tillfälle att njuta av ett nytt lands gåvor med stor tacksamhet. Nu har vi fem dagar kvar och vi har mycket kvar att upptäcka.

Bonne jouner!