Kategoriarkiv: Familj

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Annonser

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Kvällsvard med matupptäckaren Uma

Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa. 

Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då. 

Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska. 

Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till. 

Livets resa börjar nu nästa kapitel. En tacksamhetens och eftertänksamhetens kväll är här.

Utanför viner redan höstvindar. Vart tog sommaren vägen? Kanske är det lika bra. Det är höst också här i min föräldraledighet. En ny tid står för dörren. Det är inte utan vemod. Men allra mest lyser tacksamheten i hela mitt väsen. Jag lägger en otroligt fin tid bakom mig i detta kapitel av mitt liv.

I min famn snusar en bebiskropp med små fötter nerkilade i en prickig pyjamas. En sån där nattdress som har fötter. Barnet i famnen är Uma, mitt yngsta barn, som har somnat som en känguru på min mage. Min stora hand stryker långsamt över hennes varma rygg. Dröjer sig kvar en stund vid nacken. Vänder åter nerför den korta ryggen. Tar en tur till en av de små fötterna och kramar den ömt. Jag blundar och andas med henne. Tackar livet för godheten att låta mig få vara hennes mor.

Ikväll gör vi vår sista kväll på min föräldraledighet sedan hon föddes i januari. Hon är 7,5 månad och det har blivit pappas tur. För ett år sedan smekte mina händer min egen mage tillsammans med fem andra händer från familjen runt omkring. Då längtade vi efter att få lära känna henne. Nu är hon så självklar här hos oss. En ljuvlig människa. Ett litet kärlekspaket i yvigt tunt hår med stor mun och väldigt glada ögon.

Dessa 7 månader hemma med henne har ristat fina minnen in i mitt hjärta. Nog också gjort mig till en bättre mamma. Ibland känns det också som om jag blivit en bättre människa. Hon har något så lugnande över sig, detta lilla dockebarn. Eller så är det jag som är väl medveten om att hon är min sista juvel i en rad av ädla stenar och i den vetskapen har jag haft vett att vara i nuet och njuta av stunderna vi fått. Det gör att tiden får en kvalitet som etsar minnen rätt in i kärlekscentrat. För all tid.

Tack vare hennes solighet har jag också klarat så mycket. De första veckornas deppighet. Vi vände den tillsammans. Hon gav mig luft och mening. Sedan kämpade vi med en amning som hade svårt att komma igång. Men vi klarade det också. Jag kallade henne ofta för mitt kompetenta lilla barn. Och så mitt i all bebisbubbla pockade en partiförening i kris på dörren och behövde ta kraft. Uma lärde sig le samtidigt och har skrattat med mig igenom allt. Bebisar har en förunderlig förmåga att sätta saker i perspektiv. Ett av alla de minnen som jag vill vårda och aktualisera även i vårt så småningom bebisfria liv. Ett liv i perspektiv.

Under våren mötte vi solen tillsammans. Vi kände kroppen komma tillbaka och spände senorna i löparspåren igen. Som den nöjda bebis hon är har hon sovit igenom alla träningspass. Hennes egen kropp kom igång lite senare. Sakta men säkert har hon gått från gulligt paket till torped på skötbordet. Hon är en mästare på att snurra, åla, sprattla, sprudla, spotta, gurgla och tjoa. Lagom till mitt intåg på arbetsplatsen igen så väljer hon att lära sig krypa. Pappa Per, nu kommer alla härliga rörliga fysiska utvecklingssteg! Nu är det Uma och du!

Själv ska jag kliva upp imorgon, ta på mig rena kläder utan barnmatsfläckar, kamma håret och ta på läppstift. Jag ska blippa mitt 30-dagars kort på pendelstationen och ta rulltrappan till perrongen. Jag ska stirra ut i morgonmörkret sida vid sida med andra förvärvarbetare och metodiskt lägga upp dagen för mitt inre. Snart därpå kliver jag in genom jobbets portar på Kungsholmen och säger hej igen till stadsledningskontorets avdelning för digital utveckling. Lunchlådan i kylen och sedan en genomgång om allt som hänt sedan sist. Sedan jag vankade ut genom porten den 22 december 2016. På ett sätt är mycket sig likt, men allt är samtidigt helt annorlunda där på jobbet.

Det är bara ett år sedan jag började på avdelningen. Alla mina kollegor har lärt känna mig som den vankande anka jag då var. Jag vikarierade snart som enhetschef hela hösten ut. Under vintern genomfördes en omorganisation på jobbet och jag sökte en av de nya tjänsterna. Imorgon träder jag in som enhetschef för verksamhetsutveckling och förvaltning inom avdelningen för digital utveckling på stadsledningskontoret, och denna gång utan bulle på magen. Vi kommer jobba hårt i vårt team med den digitala transformationen i hela Stockholm stads breda fält av verksamheter. Det är en ynnest att ha fått det här jobbet och en otrolig start efter en härlig föräldraledighet. Jag är så lyckligt lottad. Kan inte känna annat, trots vemodet att lämna bebisbubblan därhän.

Jag kommer så klart sakna våra långsamma dagar och mysiga stunder, hon och jag och med hennes goa bröder. Men det är också så här livet är och så jag vill att det ska vara. Jag är samtidigt som vemodet sticker under huden så evigt tacksam för att just jag får ha barn tillsammans med en man som vill dela lika på föräldraledigheten. I långa loppet är det så klart också för min skull, men idag känns det mest för hans och Umas skull. De får genom sina dagar tillsammans, när hon är under året gammal, en unik möjlighet till att knyta band också dem emellan. Och som effekt blir Uma som en rosett mellan oss.

Dags att knyta ihop säcken, för den här dagen och för den här föräldraledigheten. Dricka en kopp te, kontemplera livets chanser och tacka kärleken för allt den för med sig i sitt kölvatten. ❤

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia

Vous ne voulez pas dire non

Det tar från lusten, från glädjen, från hjärtat att höra sig själv mumla negationer en hel dag. Skrika dem i värsta fall. Vanligtvis i en lång rad av Inte. – Gör inte så. – Akta, det där går inte! – Men så kan du väl inte säga? Och så håller det på. Föräldraskap som förbudsmaskin och tillslut är man utkarvad inombords. Man inser att rynkan mellan ögonbrynen djupnar och fårorna runt munnen lika så. Det är pissigt att gå omkring och titta efter fel och korrigera så där lite i bakvattnet.

Nä sa vi. Nu är det slut med Inte. Från och med idag säger vi inte INTE. Nej får man säga, för det är ett viktigt och gränssättande ord. Men Inte ska undvikas av alla.Helt galet att ett litet ord kan få stor effekt. Mer leenden och gladare själar. Barnens självkänsla behöver inte krympa och tillsägelser får en mer lärande karaktär. Det blir också naturligt att man utgår från sig själv ovh uttrycker önskemål. Förhoppningar som barn kan införliva och känna sig stolta över sitt bidrag.

Och så kommer stunden då inte behövs. Då blir det tryck i ordet. – Nu barn, kommer jag använda ordet inte och nu ska ni lyssna. Vi kommer promenera nära stup och här får man inte springa, inte busa och man måste lyssna noga på den som bestämmer. 

Funkade så klart utmärkt. Så om du också vill sjunga i själen och ha lust och glädje i hjärtat? Delta i Inte-reformen. 100 % effekt utlovas. Det är lite trixigt ibörjan eftersom du måste tänka efter före du talar. Men det har jag hört att ingen dör av.

Så vi avrundar så sakta vår franska vistelse sur la mer med en mer harmonisk familj än på länge. Ljuvliga semester, ljuvliga Bretagne. Man vill ju inte säga inte!

På en strand bakom ögonlock

Nakna rumpor på en blåsig strand i Finistère. En ljudlös sovande baby på en filt. En mamma som njuter av sol under en stickad tröja. Pappa borta bland klipporna och upptäcker. Sträcker på vaderna. Vågor som små smekningar slår pärlande upp på den ljusa stranden. Sandkornen yr överallt för de är så små. De nakna rumporna har flyttat sig igen. De är också överallt. Och deras munnar låter. Det är så man vet vart de är. 

Solen bryter igenom. Blundar. Värmen sprider sig på den sidan av ansiktet. Andas in. Tång. Andas ut. Nöjd. Solen går i moln igen.  

Rumporna har hittat pappan bland stenblocken. Man hör ingen franska här på stranden. Knappt. Bara som små lågmäld samtal här intill. Men de två svenska barnens tjut ekar i kapp med tärnorna som svävar ovanför. Antingen är vi nästan själva här eller så är vi genant högljudda. Kan mycket väl vara det senaste. Jag väljer att fortsätta blunda. 

Det här är semester. Äventyr med bil på små lantliga vägar. Kört fel och vänt säkert dussin gånger idag. Hittat sandbankarna och funnit vyerna. Det är magiskt. Här finns akvarellens alla färger! Som att vandra i en målning. Som att vila i en snäcksamling. 

– Mamma! Vrålas det. Jag blundar. MAMMA! Igen. Öppnar ett öga. M A M M A ! Nu i korus. Jag lyfter huvudet och vinkar. Nakna svenska brunbrända barn med rumpor som lyser står högst upp på klipporna och vinkar glatt. Jag höjer handen och vevar den försiktigt till svars. Vill inte störa stillheten. Det är semester. 

Jag sträcker mig bakåt mot väskan och ser upp på himlen inåt land. Regnmolnen hovrar. Jag blundar och hör istället hur sanden knäpper omkring mig. Det är inte regn det är små små korn i pärlemor som dansar. 

Så var de alla här. Filten full med fötter, röster och upprymdhet. Rumporna trängs vid bebisens sovande kropp. Söker värme en miniminut i min famn. Jag drar in doft från nackar. Simkuddar trycks på små armar och det är dags för ett dopp igen. För dem alltså. Själv har jag ännu inte rört mig en millimeter från filten. Jag är ett basläger. Blundar igen. Rösterna försvinner ner till strandkanten och jag får inta badvaktens spanande pose. Fötterna djupt ner i den fuktiga massan. Sanden låter som kramsnö. Blicken skådar. Allt är lugnt. Det är semester på en strand i Finistére. 

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

I ett rum i Paris med flygplatsutsikt

Ljuset i rummet är diffust. Det går i ljusgrå ockra eftersom det sipprar in genom skira gula gardiner. Mörkläggningens glipa tjänar som vittne till att det är morgon på Charles de Gaulle flygplats i Paris.

Vi landade igår kväll efter en historisk flygning. Nja, det var inte mer spektakulärt än att Uma flög för första gången, Ruben klarade höjdrädslan som han drabbats av och Hugo fick sin första upplevelse av vurm för flygplansmat. Han älskar det. Historisk också eftersom vi är en familj som flyger oerhört sällan. Det är bra för jorden. Så borde alla tänka tycker jag. Utmanande såklart för en som jag som ÄLSKAR att resa och upptäcka nytt.

Vi gör också en historisk resa genom att använda Home Exchange för första gången.  Vi byter helt enkelt vårt hus med en annan familjs hem i Frankrike. Peppen i det! Sophie och Laurent kommer med sina sex barn, typ alla tonåringar, och bor hos oss och vi hos dem i en förort till Brest i Bretagne.

Vi kom fram sent och hade bokat rum på Hilton. Allt för att idag på morgonen få uppleva deras badmanläggning, men som visade sig vara stängt typiskt nog. Ja själva hotelnatten var ju för att slippa köra 6 timmar under natten. Och hur skönt var inte det trots utebliven poolvistelse?

Vid midnatt läste vi för pojkarna som trängdes i en liten bäddsoffa och Per, Uma och jag intog badrummet. Inte nog med flygstressvetten så hade vi IDIOTstädat hela huset fram till avfärd. Idag har jag träningsvärk efter alla steg jag tagit i trapporna och till garaget.

Av någon fullt mänsklig faktor vill man ju inte låta gäster i ens hem stå ut med slarv och stök som vi själva utan problem överlever i småbarnsidyllen. Så innan vi åkte så har vi i två dagar städat. Ebba och hennes bonussyster vek alla kläder som ”vilat” i tvättstugan. Alla singelstrumpor som dansade runt konstaterades ensamma igen men lades tillsammans i en låda. Alla mina renoveringsprojekt fick antingen snabbt avslutas eller förflyttas till garaget. Lampor fixades och sängar bäddades. Vi löd också det utmärkta tipset och handlade go frukost till våra tillresande gäster.

Så där satt vi i badkaret med klordoftande Parisvatten och andades ut med vår badprinsessa emellan oss. Äntligen här! Vi landade i varsin frotté i sängen efter badet, med Uma sovandes mellan oss och skruvade av korken på vår mini vinflaska som vi tog med från flyget. På en liten bricka låg också pojkarnas efterrätter från flygningen som vi mumsade i oss. Allt ackompanjerades från Rubens snarkningar. Livet var i den stunden på topp.

Idag ska vi sätta oss i en hyrbil och resa dryga 60 mil rakt västerut. Vi ska se Frankrike. Detta är ett äventyr som vi verkligen ser fram emot.

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt.