Kategoriarkiv: barn

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Annonser

Jag är här nu. Bebissaknad, självklarheter och utvecklingssteg. 

Då var det fjärde dagen utan Umas ljud och rytm som min kalender. Saknar henne. Brösten värker och rösten knyts lite när jag försöker säga hennes namn. 

Hon förstår ju nu att jag inte är där i varje stund. När vi sa hej då imorse protesterade hon lite försiktigt. Snart 8 månader och mitt i ett nytt utvecklingssteg. Både yttre och inte förändringar. För oss båda. 

Imorse tog jag henne nära intill mig. Nosade på hjässan. Log in i hennes ögon. Ville spara varje sekund. 

Uma är inne i det sjätte utvecklingssteget enligt min app ”wonder Weeks”. Hon kategoriserar allt nu. Kossan i boken med prickar som låter muuuu kan kombineras med fläckig hund på gatan och få ljudet muu tillskrivet sig. 

Igår när jag kom hem såg man riktigt hur hon försökte få ihop kategorin ”förälder” eller ”viktig för mig”! Ebba höll henne i köket när Per och jag kom in. Jag tog henne i min famn och vi kramades. Sedan tittade hon i turordning på våra leende ansikten alldeles nära hennes. När hennes blick kom tillbaka till mig borrade hon ner ansiktet i min hals och sedan började vi om. Vi sa Ebba, pappa, mamma – i takt. Här i sängen återupptar jag kategoriseringen genom att fingra på tår, händer, nära och säger deras namn. Låter tiden stå still. 

– Mamma, jag är här nu! 

Vi blev avbrutna. Eller påpassade, uppvaktade, tagna med storm eller bara väldigt generöst välkomnade upp. Ruben 5 är den mest självklara just nu. Jag är här. Vilken fantastisk sak att säga när man kliver in i ett rum. Det tar jag med mig och kliver av tunnelbanan. 

Strax går jag in till mina IERO kompisar på frukostmöte och Advisory board. Alla sköna personer kategoriserade som några av de bästa som finns, smarta, varma och kloka och kanske ska jag säga jag är här nu! 

Kvällsvard med matupptäckaren Uma

Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa. 

Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då. 

Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska. 

Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till. 

Livets resa börjar nu nästa kapitel. En tacksamhetens och eftertänksamhetens kväll är här.

Utanför viner redan höstvindar. Vart tog sommaren vägen? Kanske är det lika bra. Det är höst också här i min föräldraledighet. En ny tid står för dörren. Det är inte utan vemod. Men allra mest lyser tacksamheten i hela mitt väsen. Jag lägger en otroligt fin tid bakom mig i detta kapitel av mitt liv.

I min famn snusar en bebiskropp med små fötter nerkilade i en prickig pyjamas. En sån där nattdress som har fötter. Barnet i famnen är Uma, mitt yngsta barn, som har somnat som en känguru på min mage. Min stora hand stryker långsamt över hennes varma rygg. Dröjer sig kvar en stund vid nacken. Vänder åter nerför den korta ryggen. Tar en tur till en av de små fötterna och kramar den ömt. Jag blundar och andas med henne. Tackar livet för godheten att låta mig få vara hennes mor.

Ikväll gör vi vår sista kväll på min föräldraledighet sedan hon föddes i januari. Hon är 7,5 månad och det har blivit pappas tur. För ett år sedan smekte mina händer min egen mage tillsammans med fem andra händer från familjen runt omkring. Då längtade vi efter att få lära känna henne. Nu är hon så självklar här hos oss. En ljuvlig människa. Ett litet kärlekspaket i yvigt tunt hår med stor mun och väldigt glada ögon.

Dessa 7 månader hemma med henne har ristat fina minnen in i mitt hjärta. Nog också gjort mig till en bättre mamma. Ibland känns det också som om jag blivit en bättre människa. Hon har något så lugnande över sig, detta lilla dockebarn. Eller så är det jag som är väl medveten om att hon är min sista juvel i en rad av ädla stenar och i den vetskapen har jag haft vett att vara i nuet och njuta av stunderna vi fått. Det gör att tiden får en kvalitet som etsar minnen rätt in i kärlekscentrat. För all tid.

Tack vare hennes solighet har jag också klarat så mycket. De första veckornas deppighet. Vi vände den tillsammans. Hon gav mig luft och mening. Sedan kämpade vi med en amning som hade svårt att komma igång. Men vi klarade det också. Jag kallade henne ofta för mitt kompetenta lilla barn. Och så mitt i all bebisbubbla pockade en partiförening i kris på dörren och behövde ta kraft. Uma lärde sig le samtidigt och har skrattat med mig igenom allt. Bebisar har en förunderlig förmåga att sätta saker i perspektiv. Ett av alla de minnen som jag vill vårda och aktualisera även i vårt så småningom bebisfria liv. Ett liv i perspektiv.

Under våren mötte vi solen tillsammans. Vi kände kroppen komma tillbaka och spände senorna i löparspåren igen. Som den nöjda bebis hon är har hon sovit igenom alla träningspass. Hennes egen kropp kom igång lite senare. Sakta men säkert har hon gått från gulligt paket till torped på skötbordet. Hon är en mästare på att snurra, åla, sprattla, sprudla, spotta, gurgla och tjoa. Lagom till mitt intåg på arbetsplatsen igen så väljer hon att lära sig krypa. Pappa Per, nu kommer alla härliga rörliga fysiska utvecklingssteg! Nu är det Uma och du!

Själv ska jag kliva upp imorgon, ta på mig rena kläder utan barnmatsfläckar, kamma håret och ta på läppstift. Jag ska blippa mitt 30-dagars kort på pendelstationen och ta rulltrappan till perrongen. Jag ska stirra ut i morgonmörkret sida vid sida med andra förvärvarbetare och metodiskt lägga upp dagen för mitt inre. Snart därpå kliver jag in genom jobbets portar på Kungsholmen och säger hej igen till stadsledningskontorets avdelning för digital utveckling. Lunchlådan i kylen och sedan en genomgång om allt som hänt sedan sist. Sedan jag vankade ut genom porten den 22 december 2016. På ett sätt är mycket sig likt, men allt är samtidigt helt annorlunda där på jobbet.

Det är bara ett år sedan jag började på avdelningen. Alla mina kollegor har lärt känna mig som den vankande anka jag då var. Jag vikarierade snart som enhetschef hela hösten ut. Under vintern genomfördes en omorganisation på jobbet och jag sökte en av de nya tjänsterna. Imorgon träder jag in som enhetschef för verksamhetsutveckling och förvaltning inom avdelningen för digital utveckling på stadsledningskontoret, och denna gång utan bulle på magen. Vi kommer jobba hårt i vårt team med den digitala transformationen i hela Stockholm stads breda fält av verksamheter. Det är en ynnest att ha fått det här jobbet och en otrolig start efter en härlig föräldraledighet. Jag är så lyckligt lottad. Kan inte känna annat, trots vemodet att lämna bebisbubblan därhän.

Jag kommer så klart sakna våra långsamma dagar och mysiga stunder, hon och jag och med hennes goa bröder. Men det är också så här livet är och så jag vill att det ska vara. Jag är samtidigt som vemodet sticker under huden så evigt tacksam för att just jag får ha barn tillsammans med en man som vill dela lika på föräldraledigheten. I långa loppet är det så klart också för min skull, men idag känns det mest för hans och Umas skull. De får genom sina dagar tillsammans, när hon är under året gammal, en unik möjlighet till att knyta band också dem emellan. Och som effekt blir Uma som en rosett mellan oss.

Dags att knyta ihop säcken, för den här dagen och för den här föräldraledigheten. Dricka en kopp te, kontemplera livets chanser och tacka kärleken för allt den för med sig i sitt kölvatten. ❤

Barnet somnar under mina fingertoppar och tacksamheten blir religiös

Tacksamheten kommer som en smekande rofylld kraft från magen som mättar alla sinnen. Andetagen blir lugna. Musklerna runt ögonen slappnar av. Käken lättar. Tungan mot gommen. Armarna vilar och fylls av värme. Ögonen ser något man älskar. Tanken smeker över minnen som fyller mig med ro. Just nu över barnet som precis somnat själv i sin säng, med lite stöd från mammas händer. Fylls på av samtalet vid köksbordet som dröjer sig kvar i kroppen. Av de tysta sorlen i rummen och utanför fönstret som betyder att allt är bra.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Psalmen som tackar är en av de finaste skatterna som finns i sångtraditionerna. Eller som Arja skulle uttryckt det: Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket. En av de finaste sånger jag vet. Uttrycker samma sak för mig. Livet, Gud, Skapelsen – man kan kalla det så mycket, men det döljer en relation till något som man vill uttrycka sitt tack till. Vad det är får för mig gärna vara dunkelt.

Psalmen är en sång med över hundra år i bagaget. Den har ändrat sig i takt med tiden, och skulle egentligen må bra av ytterligare revidering. I dag provoceras vi av den bokstavliga tanken på att det finns en personlighet i en himmel. Då, när orden skrevs, var det en positiv bild som gav mycket. Inte var man mer bokstavlig då. Men ni vet hur det är. Tider och språk förändras.

Himmelen är ett uttryck för allt som är runt omkring oss, bakom och framför oss. en rymd eller sfär som omsluter. Våra minnen, drömmar, hopp och längtan. Sånt som ger oss kraft. Om gud är livskraft, kärlek och skapelsevilja så är det inte konstigt att den finns i våra minnen, drömmar och i vår längtan.

Att ha sin tro, sin gud, kär ger så mycket. Det är en skatt man har som är personlig. Den går inte att överlåta. Den är bara min. Man håller den kär för att den är en kraft, en brunn att ösa ur. Den hjälper tanken på rätt bana. Den tolkar känslan och för fötterna framåt. Den sätter in saker i en kontext och berättar något om nu, då och sedan. Man märker snart att den försätter berg, eftersom den är en tro. Att ge den ett namn faller sig så naturligt. Att kunna prata med någon om den blir en längtan. Att vara bredvid en annan som tror och tillsammans uttrycka sin tacksamhet blir en kraftfull upplevelse. Och se – kyrkan är född. Där två eller fler samlas finns jag mitt ibland er, sa Jesus på sitt mystiska och kryptiska sätt. Min tanke förenklar det och menar att när vi delar tacksamhet och uttrycker det tillsammans så får vi massor tillbaka från det som kallas kärlek, gemenskap och frid. Från det som kan kallas gud.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tacksamhetspsalmen skrevs av Johan Ludvig Runeberg, som föddes 1804. Han är bland annat författaren bakom Finlands nationalsång. Han är far till åtta barn. Han förlorade två av dem under barnåren. Han visste nog var tacksamhet var. Och mycket om sorg.

Hans egen mor sjöng mycket och var känd för sitt goda humör. Hans far stod för uppfostran och var mer sträng. Han levde inte i ett rikt hem, utan de hade det knapert. Som åttaåring kom han till Stockholm och fick hos sin farbror gå i skola. När farbrodern dog fick han komma tillbaka till sitt torftigare hem i Vasa i Finland. Med hjälp av familjens vänner kunde han tillslut återuppta sina studier i Vasa Trivialskola. Johan hade redan som barn mycket tack i sig. Jag tänker att han som vuxen var fast besluten om att få lov att ge tillbaka.

Inte minst bevisade han det när han sedan pluggade vidare.Det tog lite längre tid för honom att bli klar eftersom han ägnade stor del av sin tid åt att hjälpa andra studenter. Åbo brann ner strax efter att han blev klar och han flyttade till Helsingfors. Han blev en akademiker, en diktare och en författare för hela Finland. Han skrev ett stort verk om kärlek och romans. Han dog stillsamt efter ett par års sjukdom efter ett slaganfall. Johan Ludvig tackade livet.

I hans teologi och tro finns tanken på att någon lyssnar på honom. Det ger hopp och kraft. Jag kan känna igen det även om mina ord skulle varit annorlunda idag som den produkt av min tid som jag är. Jag blir berörd av Johans liv och hans tacksamhetslov i sin psalm får vemodets och glädjens stråkar att ljuda i harmoni med varandra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Tack för allt. Tack för livet. Tack för det jag har runt omkring mig. Tack för tryggheten att vakna, äta och leva utan att bekymra mig. Tack för friska barn. Tack för kärleken jag får ge. Och all jag får ta emot.

Att få rikta det till ett ursprung för mänskligheten är en mystik. Att kalla det för Fader faller inte för mig naturligt. Att kalla det för moder hjälper ibland, men framför allt så förstår jag bilden. Jag har egentligen inget bättre förslag. Att rikta sig till det som fanns före mig och till turligheten i ens eget liv, och på det sättet visa att jag förstår att det inte är något annat än tacksamhet som är det rätta svaret på allt det som just jag har fått. Att ha föds i vårt land, under de omständigheter som är mitt liv, det är värt att tacka något eller någon annan för än mig själv. Känslan är att det finns så mycket mer att utsäga sitt tack till. Ett liv i tacksamhet blir mitt svar. Oändlig nåd.

Runebergs sista vers på den vackra psalmen knyter ihop sången men öppnar upp rymderna. Mystiken träder in. Poesin tar sin rätta plats. Religiösa texter är poetiska, eftersom de sträcker sig bortom det fullt fattbara och försöker greppa något gott som glider ur handen likt en väldoftande mjukgörande tvål.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

Att växa för livets land. För Johan är just det himmelens rike. Ibland säger man att himmelriket, där drömmar blir verklighet, där längtan blir nådd och hoppet segrat, att det riket finns mitt ibland människorna. Det är det rike som vi skapar när godhet, fred och kärlek få råda oss emellan. Det är livets land.

Det är ingen självklarhet att förbli i det landet men varje dag erbjuds man i livet självt att växa för det. Utveckling och lärdom i varje stund. Det är en längtan i sig själv att utifrån den tacksamhet man känner för det liv man har få växa för ett liv i ett land som är bortom nationsgränser men inom mänskliga omfattande alla själar.

Drömmen om skydd är drömmen om livet utan rädsla. I känslan av tacksamhet finns ingen rädsla. När mina händer kupar sig om Umas lilla huvud och hela min kropp sjunger tacksamhetens lov så finns ingen rädsla. Bara rädslan att förlora den.

Jag vill vara där, i den känslan av tack, varje dag. I den tanken, i den handlingen. Ett liv i tacksamhet är ett liv i en vacker skuld som jag ivrigt vill betala tillbaka.

Men rädsla är likafullt en ingrediens hos tacksamheten. Utan drömmen om skydd visste vi inte vad tacksamhet var. Utan att ha blivit bestulen på något skulle vi inte uppskatta tryggheten och att ha det vi har. Man önskar dock en försäkran om att tryggheten alltid kommer. Är det detta Johan försöker fånga i sin strof om Faders skyddande hand? Kanske hade Buddha just en befriande tanke här. Genom att göra sig fri från att ha kommer den mest rena upplevelsen av frihet. Även han bevisar den poetiska kraften i det religiösa sammanhanget. Livet enligt poemet är trons och hoppets språkdräkt.

Om psalmen på Wikipedia

Vous ne voulez pas dire non

Det tar från lusten, från glädjen, från hjärtat att höra sig själv mumla negationer en hel dag. Skrika dem i värsta fall. Vanligtvis i en lång rad av Inte. – Gör inte så. – Akta, det där går inte! – Men så kan du väl inte säga? Och så håller det på. Föräldraskap som förbudsmaskin och tillslut är man utkarvad inombords. Man inser att rynkan mellan ögonbrynen djupnar och fårorna runt munnen lika så. Det är pissigt att gå omkring och titta efter fel och korrigera så där lite i bakvattnet.

Nä sa vi. Nu är det slut med Inte. Från och med idag säger vi inte INTE. Nej får man säga, för det är ett viktigt och gränssättande ord. Men Inte ska undvikas av alla.Helt galet att ett litet ord kan få stor effekt. Mer leenden och gladare själar. Barnens självkänsla behöver inte krympa och tillsägelser får en mer lärande karaktär. Det blir också naturligt att man utgår från sig själv ovh uttrycker önskemål. Förhoppningar som barn kan införliva och känna sig stolta över sitt bidrag.

Och så kommer stunden då inte behövs. Då blir det tryck i ordet. – Nu barn, kommer jag använda ordet inte och nu ska ni lyssna. Vi kommer promenera nära stup och här får man inte springa, inte busa och man måste lyssna noga på den som bestämmer. 

Funkade så klart utmärkt. Så om du också vill sjunga i själen och ha lust och glädje i hjärtat? Delta i Inte-reformen. 100 % effekt utlovas. Det är lite trixigt ibörjan eftersom du måste tänka efter före du talar. Men det har jag hört att ingen dör av.

Så vi avrundar så sakta vår franska vistelse sur la mer med en mer harmonisk familj än på länge. Ljuvliga semester, ljuvliga Bretagne. Man vill ju inte säga inte!

På en strand bakom ögonlock

Nakna rumpor på en blåsig strand i Finistère. En ljudlös sovande baby på en filt. En mamma som njuter av sol under en stickad tröja. Pappa borta bland klipporna och upptäcker. Sträcker på vaderna. Vågor som små smekningar slår pärlande upp på den ljusa stranden. Sandkornen yr överallt för de är så små. De nakna rumporna har flyttat sig igen. De är också överallt. Och deras munnar låter. Det är så man vet vart de är. 

Solen bryter igenom. Blundar. Värmen sprider sig på den sidan av ansiktet. Andas in. Tång. Andas ut. Nöjd. Solen går i moln igen.  

Rumporna har hittat pappan bland stenblocken. Man hör ingen franska här på stranden. Knappt. Bara som små lågmäld samtal här intill. Men de två svenska barnens tjut ekar i kapp med tärnorna som svävar ovanför. Antingen är vi nästan själva här eller så är vi genant högljudda. Kan mycket väl vara det senaste. Jag väljer att fortsätta blunda. 

Det här är semester. Äventyr med bil på små lantliga vägar. Kört fel och vänt säkert dussin gånger idag. Hittat sandbankarna och funnit vyerna. Det är magiskt. Här finns akvarellens alla färger! Som att vandra i en målning. Som att vila i en snäcksamling. 

– Mamma! Vrålas det. Jag blundar. MAMMA! Igen. Öppnar ett öga. M A M M A ! Nu i korus. Jag lyfter huvudet och vinkar. Nakna svenska brunbrända barn med rumpor som lyser står högst upp på klipporna och vinkar glatt. Jag höjer handen och vevar den försiktigt till svars. Vill inte störa stillheten. Det är semester. 

Jag sträcker mig bakåt mot väskan och ser upp på himlen inåt land. Regnmolnen hovrar. Jag blundar och hör istället hur sanden knäpper omkring mig. Det är inte regn det är små små korn i pärlemor som dansar. 

Så var de alla här. Filten full med fötter, röster och upprymdhet. Rumporna trängs vid bebisens sovande kropp. Söker värme en miniminut i min famn. Jag drar in doft från nackar. Simkuddar trycks på små armar och det är dags för ett dopp igen. För dem alltså. Själv har jag ännu inte rört mig en millimeter från filten. Jag är ett basläger. Blundar igen. Rösterna försvinner ner till strandkanten och jag får inta badvaktens spanande pose. Fötterna djupt ner i den fuktiga massan. Sanden låter som kramsnö. Blicken skådar. Allt är lugnt. Det är semester på en strand i Finistére. 

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

När två blev ett när de blev sex. En berättelse som när Uma kom till världen.

– Du ska ta bort masken nu.

Det är min man Pers röst och han hade precis klivit in i rollen som min eviga klippa. Jag vet just där och då att jag under dessa timmar fått en ny relation i mitt liv. Inte till vår snart förlösta bebis, utan till honom, trots att vi levt tillsammans i 12 år . Han som bevisar sig genom varje värk, att han står bredvid. Han som visar att vi gör det här tillsammans, trots den otacksamma och smått omöjliga roll att stå vid sidan av en först gravid och sedan förlösande kvinna. Under det senaste halvåret har han stått pall för en trött och sliten fyrbarnsmamma som startade vintern med amningsutmaningar och gråtmildhet. Han fick fortsätta att bära mycket och min klippa förblev han. Min fjärde förlossningsberättelse är ett tack till honom. Jag är så tacksam för hur sann kärlek känns. Ni vet, när man på riktigt backar varandra. Idag är det på dagen 6 månader sedan hon kom och min och Pers relation fick en ny smak. 17 juli 2017. Vi minns januarinatten som om den var igår.

Vi har många år tillsammans bakom oss. Under dessa år har det hänt massor i våra personliga liv, på jobbet, i det ideella politikerslitet och i familjelivet. Vi har lyckats och förlorat, vi har sörjt närstående, vi har deppat, vi har skördat framgångar och varit utanför. Vi har vuxit från 25 till snart 40. Vi har skaffat oss fyra barn och en hund.

Alla dessa år av slipning har givetvis gagnat oss till den punkt som vi befann oss på den 17 januari 2017, där i förlossningssal 3 på Huddinge sjukhus med lustgasmasken i handen redo att möta varje steg närmare mötet med vår bebis. Vi hade fått barn två gånger ihop tidigare. Men det var något som var radikalt annorlunda den här sista gången. Vi födde nämligen barn tillsammans. Det var nytt för oss. Det förändrade vår relation i grunden och gjorde den ny. Vi grävde den dagen en ny brunn att ösa ur, rätt in i maskineriet som är vår relation.

Det som jag beskriver är väl den möjligheten som erbjuds relationen i utsatta stunder. En förlossning är givetvis extrem i sin livsavgörande intensitet men det finns också andra stunder av utsatthet, i det lilla, där vi kan visa den formen av kärlek som det innebär att vara nära och delta med full support och delaktighet.

Att göra förlossningen tillsammans innebar för mig att gå emot min instinkt om att sluta mig helt och hållet inåt och istället ge rum för deltagande. Jag ville kommunicera vad som hände inom mig men också kunna sätta ord på känslan i stunden, i alla fall ge det en chans. För Per handlade det om att ta plats i en annan persons utsatthet och med självklarhet delta, utan att behöva fråga om när och hur. Vi klarade det och nyckeln var att formulera för sig själv och varandra våra behov, svårigheter och önskningar. En lärdom som var fantastisk och som vi nu bär med oss som en ny karta för livet.

Ett av tricken den här gången var också att vi hade förberett oss noga. Vi hade underkänt våra två tidigare förlossningar utifrån kommunikations- och deltagandefaktorer. Ungarna föddes friska och förlossningarna genomfördes utan större medicinska komplikationer – men vi – jag specifikt – har inte mått så bra psykiskt av dem. Jag har under förlossningarna upplevt ensamhet och vid några tillfällen upplevt panik, rädsla och skräck som stannat kvar länge efter att vi lämnat BB. De upplevelserna har jag sedan kapslat in och låtit påverka mig och vårt liv som en pyspunka. Rubens förlossning 2012 har jag till och med fått reda ut tillsammans med en psykolog. (Det var väldigt bra och rekommenderas för alla som sitter fast i ett förlossningstrauma – stort eller litet – som påverkar livet som mamma och maka).

– Nu ska ni byta plats, säger kursledaren tillika dolan. – Låt er partner sätta sig på stolen och försöka slappna av så mycket som möjligt. Ni som är gravida ska massera och säga ordet ”tung”.

Vi förberedde oss inför Umas födsel genom att gå kursen ”Att föda utan rädsla”. Kursen bygger på en bok med samma namn och gav oss ovärderliga verktyg och förståelse för förlossningssituationen. Vi fick språk och former att använda inför och under födseln. Vi kunde öva. Och vi skrattade en hel del. Per är en expert på att slappna av och vara tung. Han var helt inne i övningarna och gav mig massor med självförtroende att själv fejka en värk och stå och vaja över en stol tillsammans med ett dussintal andra par i en våning vid Götgatspuckeln i Stockholm.

Det var mysigt, trots det genanta ljudandet och fejkade vaggandet. Vi fick en bild av vad vi kunde förvänta oss av varandra, så långt som det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall.

När väl dagen kom så var det som att vi tog varandra själsligen i handen och hoppade. Vi var taggade och förväntansfulla. Vi hade våra roller klara, så som vi önskade att det skulle fungera. 12 timmar innan hon kom släppte vi handbromsen och gav oss iväg på vår sista förlossningsresa. Denna gång blev vi inte bara föräldrar på nytt utan ett oslagbart team och nykära på kuppen.

För er som liksom jag gillar att frossa i förlossningsberättelser så följer nedan hur det gick till när vackra glada underbara Uma Sally Lena kom till världen. Hon som då hette Sigrid och var mycket efterlängtad.

————————

Söndag 15 januari.

Det känns att något är på gång i kroppen. Slemproppen går tidigt på förmiddagen och det finns något som kallas en teckenblödning. Vi fikar med blivande farmor och farfar. Faster Sofia är också där och fotograferar magen. Jag strök handen extra mycket över magen den dagen. Ville insupa varje minut. Snart skulle vi lämna varandra och någon annan skulle framträda och ta plats i våra liv. Förväntan dallrade i luften. Jag kunde inte vänta tills det blev kväll så också denna dag gick till ända.

IMG_3361-1

Måndag 16 januari.

Redan på morgonen känns de första molande småvärkarna. Knappt kännbara. Mer av slempropp och teckenblödning. Per åker till jobbet och jag åker till min kompis i Nacka. Hela dagen klappar jag på magen. Älskade den här magen. Tar adjö av att ha svårt att sitta. Säger hej då till metallsmak i munnen. Kommer inte sakna svårigheten att ta på sig skor. Längtar efter klipp i stegen. Älskade mage. Trots allt saknad redan.

Eftermiddag. Jag hämtar barnen på skolan och förskolan. Innan Per kommer hem vilar jag på soffan medan de bygger en koja runt mig. Vid ett tillfälle försöker de flytta soffan som jag ligger på och jag blir arg på dem eftersom jag ligger och mörkar mina värkar. Onödigt och alltför lättretlig för att ignorera det som ett tecken. Händelsen får mig att bli både nervös och förväntansfull. Vi är 5 dagar efter beräknad förlossningsdag och jag börjar ändå tro att det kan vara dags. Vill dock inte hoppas för mycket – pojkarna gick vardera 14 dagar över. Per kommer hem och jag tar ett bad. Värkarna stannar av något och jag börjar vackla i min förhoppning om att bebisen är på väg.

Kväll. Värkarna är tillbaka, om än lågmälda. Nu vet jag att förlossningen troligtvis kommer vara igång nästa dag, frågan är bara om vi behöver barnvakt redan under natten. Vi resonerar om hur vi ska göra med ungarna. Vid niotiden åker Per ändå in med barnen till farmor och farfar. De ska få sova där. Om det behövs så även nästa natt. Vi tar det säkra före det osäkra. Det är Pers beslutsamhet som lett oss till det beslutet. Jag var super velig, lättirriterad och väldigt glad att han tog hand om allt runt pojkarna.

Jag går själv genom huset. Jag och magen. Står i ljuset av kylskåpet och tar för mig. Kylan mot magen. Laddar inför arbetet framför mig. Värkar kommer. Herregud, det är snart dags. Lugn och tung. Trygg och positiv. Jag ska klara det här som det anstår en grand finale.

När Per kommer tillbaka, efter att också ha rastat hunden, gör vi iordning huset eftersom vi beställt städning dagen efter. Vilken tajming – skönt att komma hem till ett rent hem resonerar vi. Skönt också att greja eftersom min upprymdhet över värkarna fått adrenalinet att pumpa. Strax innan 23 har vi somnat som i en tyst överenskommelse att sömn är vår bästa strategi inför jobbet som ska göras.

Midnatt. 2350 vaknar jag av den första värken. Jag går upp, dricker vatten, hämtar telefonen och börjar klocka. Alldeles för pigg för att somna om. Nyfiken, exalterad och glad. Bra känslor. Sömnstrategin känns långt borta, men jag tänker att det är bra att i alla fall en av oss sover.

Jag klockar och det är två värkar under en tiominutersperiod. Jag skriver ett blogginlägg om det, och ringer förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Eftersom jag har en immunbrist behöver de i god tid förbereda blod till en eventuell transfusion. De säger att det just då finns plats på Huddinge och att vi är välkomna när det närmar sig.

17 januari. 

Vargtimmarna 00-02. Per sover och jag klockar värkar. Jag är mestadels vaken. Det är spännande och förväntansfullt. Det känns helt rätt att göra detta själv. Dessa första värkar med något mera tryck i, men ändå helt hanterbara, är en bra stund för mental förberedelse inför det som ska komma.

0230. Nu är det tre värkar under loppet av tio minuter ungefär. De håller i i ca 90 sekunder. De är mer och mer regelbundna. Jag vet att det börjar bli dags. Jag väcker Per, som yrvaket går upp. – NU älskling. Jag tror vi behöver åka till förlossningen, säger jag. Det är en lycka för oss, för vi har inte tidigare fått åka med värkar till förlossningen. Vi är euforiska och glada. Det är spännande. Innan vi åker ringer jag förlossningen igen. Vi är välkomna till Karolinska sjukhuset i Huddinge.

0330. Vi åker mot sjukhuset. Det är bara vi och natten. Det är snö och stjärnklart. Vid Ågestavägen får vi sällskap av en väntande polisbil. Vi fnissar åt att vi nog ansågs vara potentiella fartdårar. Om de bara visste.

Jag fryser när vi parkerar bilen. Det är råkallt och tyst av natt. På förlossningen tas vi emot och vi kopplas upp på ett CTG. Jag ligger på en blå och obekväm brist i 40 minuter och har svårt att hitta en bra ställning. Jag inser hur trött jag är och ångrar att jag varit vaken så länge. Hur ska jag orka det här? Jag försöker slumra, men det går inte. Jag fryser och jag är glad över min midnattsblå julklappsponcho som jag har med mig.

Allt ser bra ut på CTG och man konstaterar att jag är öppen 4 cm med regelbundna värkar och att vi kan komma in.

Klockan 04 stiger vi in i förlossningsrum 3 och barnmorska och undersköterska presenterar sig och rummet för oss. Jag är glad, upprymd, trött, spänd och har overklighetskänslor. Är vi redan här?

Vi pratar igenom smärtlindring och vi får in saft och smörgåsar. Det var gott att få lite i sig. Jag inser att jag är dundertrött och är orolig för att inte ha kraft och ork nog. Har vid det här laget varit vaken alltför länge.

Morgontimmarna. 05 till 07 sover vi omlott mellan värkarna. Det är helt fantastiska timmar. Vi lyckas med konststycket att var i någon slags dvala med full återhämtning och kraftsamling. Per klockar värkar något så när och jag tar oss igenom dem med markering för start och slut. Vi andas. Jag sitter ömsom upp i skräddarställning ömsom halvligger på britsen. Allt är så lugnt, fokuserat och stilla. Det är mörkt i rummet så när som på en sänglampa. Det är skönt att ta igen sig och det känns så rätt.

Någon kommer in i vår mysgrotta och tittar till oss. CTG tas emellan åt. Tappen undersöks. Det förbereds för prover som ska tas på bebisen för forskningsprogrammet som vi deltar i (Prevent ad-all). Vi har glömt lappen hemma så det är lite efterforskningsarbete. Mellan alla dessa små avstämningar så sover vi. Det är ett behagligt och koncentrerat lugn.

07 och skiftbyte. Barnmorskan Diana kommer med sin undersköterska Marie. Vi introduceras till Tensapparaten och det konstateras att vi är öppna 7 cm. Det är mycket bra och fint tempo! Jag räknar på det och gissar att bebisen är här vid 1130. 1 cm per timme tänker jag. Jag börjar må illa och kräks ett par gånger. Tensapparaten fungerar inte riktigt som vi önskar men min koncentration i värkarna är superbra. Jag lyckas hålla mig lugn, trygg, tung och fokuserad. Barnmorskan är väldigt nöjd.

08. Det har blivit dags att förbereda rummet för bebisen. Allt ställs prydligt och noga i ordning. Vi ska alla ställa om från mödravård till barnavård. Jag går på toaletten och därefter vill jag använda lustgasen. Värkarna börjar kännas ordentligt nu. En medicinboll plockas fram och jag sätter mig på den och hänger med armarna på sängen som vi höjt upp till axelnivå för mig. Per är bakom eller vid sidan av mig hela tiden, sittandes på golvet, och klappar mig, stryker och pratar. Han är cool lugn. Det är nu vårt samarbete fördjupar vår relation.

Värkarna tar i och jag hänger över sängkanten på långsidan. Jag lägger en kudde under mina armar och försöker vara tung på bollen. – Nu ger jag de där centrimetrarna en match, tänker jag och tar varje värk som ett steg framåt. Jag känner hur de kommer någonstans i höft och rygg. Jag ger Per något slags tecken och drar masken åt mig. Jag andas in djupt och allt annat snurrar och klingar av runt omkring mig. In i lustgasens töcken. Värken är stark men känns långt borta. Hörseln är märkligt ihålig och samtidigt stark som svag. Lustgas är verkligen en rolig och märklig gas.

Per sitter bredvid mig på golvet och räknar sekunder i 10-par. 10, 20, 30, 40 osv. Allt för att jag ska kunna släppa på lustgasen när värken klingar av. Siffrorna blir också bryggan till verkligheten, så som vi känner den i all sin krispighet. Vi byter några ord ibland. Jag får koll på vad alla pratat om när jag varit inne i mitt. De verkar vilja undersöka mig. Är det redan dags? Jag bryr mig inte så mycket utan har i det här skedet helt lämnat det till Per att både bedöma och underrätta mig när det behövs.

Det jag förstår efteråt är att sköterskorna har varit inne hos oss i den här perioden av värkarbete och sett om jag behöver hjälp. De konstaterar alla att jag har den bästa coachning man kan ha. En partner som tillsammans med mig tar oss igenom värkarna och är min kontakt med omgivningen. Förutom det praktiska så tror jag också att det lyser av samhörigheten. Vi är ett och vi ska bli tre för vi är ett. Det är ett intimt samarbete som knyter band. De känner sig överflödiga och håller sig i bakgrunden om de alls är i rummet.

09 och sanningens minut. De ber mig ta mig upp på britsen igen för det är dags att undersöka hur mycket värkarna jobbat. Det visar sig att ingenting har hänt. Vår barnmorska, som sett att progressen gått på snabbt och som bedömt att bebisen är här inom kort, blir fundersam. Värkarna fortsätter att komma med full kraft och de är riktigt jobbiga nu. Det är i dessa situationer som vi kvinnor är så mycket bara en bebisfabrik. All prydhet som man kan ha lyxen av att ha i sitt liv annars är som bortblåst. Nu ska en bebis ut och tro – man vill ha ut den så min kropp är i den stunden allas kropp. Gör vad ni måste, bebisen ska ut. Nu.

Barnmorskan tar hål på hinnor och vattnet kommer. Det finns en valk och någon hinna kvar innan kanalen är helt redo. Då kommer krystvärkarna och det drar i av bara farten. De kommande 30 minuterna är en fruktansvärd pers. Barnmorskan berättar att hon, om jag tycker det är ok, kan hjälpa bort det som hindrar. Mitt svar är så enkelt. JA.

Krystvärkarna sköljer över som stormvågor över spetsiga klippor. Det är en kraft som suger. Jag tumlar runt i den och lustgasmasken tas bort. Nu ska vi ha fokus och vara tunga och lugna. Men det är något som bränner som en eld och mammadraken som bor inom mig får ljud som ingen av oss vill minnas. Herregud, jag dör.

Men det gjorde jag inte. För ut kom Uma, med handen lite fundersamt vid kinden. Ja hon kom så till världen. Det var det som hade gjort så vansinnigt ont och som fick mig att tänka – så bra, nu är vi klara med det här. Inga fler barn behöver komma den vägen.

Visst skrek hon, men jag minns bara att det var så vackert, ett litet gny och hon kom upp till mig med sina korta ben med pappas lår, sneda nästa och ihopklämda ögon. Hon plirade med mörk blick och var så vacker och liten. Mössa och filt och lyckan. Nosa på hennes hjässa. Söt doft av bebisfetter. Så len som en putsduk. Som insidan på valpars öron. De vackraste fingrar jag sett. Jag räknar dem. Jag beundrar dem. De är otroligt vackra med millimeterslånga naglar i perfekt form.

Stämningen i rummet var så skön, så uppsluppen och varm. Per och jag var så glada – allt hade gått så fint. Han klappade på mig, jag vilade i hans ögon med ett tack från mitt innersta. Sköterskor och barnmorska liksom kvittrade och de öste beröm över oss och det jobb vi gjort på olika sätt. En praktikant hade varit med, och detta var hennes första förlossning. Vi får kramar och det är som om vi tillsammans vunnit en viktig match.

Jag var så stolt över att ha en man som min. Fasen vad bra han var! En av undersökterskorna som varit med, en något tillbakadragen kvinna, tar liksom sats och ger honom superfin feedback och till oss som par. Det var så fint att få höra tycker jag. Efter våra mindre lyckade samarbeten i tidigare förlossningssituationer så var ju det en seger minst sagt. Det var gott att få visa oss själva att vi kan.

Kroppen min var fantastisk den också. Det är ju kvinnokroppar! Helt otroliga bebisbehållare och barnförlösare. Genom kraft, kamp, drift och vilja kommer de små liven till oss och tas emot med svett, skrik och sedan smek och skratt.

Plötsligt så satt vi där tillsammans och gissade vikt och längd och sanningens minut gav vår minsta nyfödda bebis på 48 cm och 3445 gram. En välskapt flicka som precis avklarat några av de viktigaste timmarna i sitt liv.

IMG_2027

Eftervården är som den är. Fördjävlig faktiskt. Men nödvändig. Per fanns bredvid med vår bebis och njuta av det nya. Jag fick tänka på allt jag vill njuta av sedan. Operationen tog någon timma och ett tag var det kritiskt. Tack vare en uppmärksam barnmorska så kom exempelvis alla delar av livmoderkakan ut. – Ni systrar som ska föda, kom ihåg detta: låt det ta tid, SE TILL att det tar tid, låt ingen förlossningsskada undslippa noggrannheten hos en samvetsgrann barnmorska eller läkare. Detta är en viktig timme i våra liv.

Här slutar min berättelse bland lycka och stygn. Vi lämnar rum 3 på Karolinska sjukhuset i Huddinge där Per nyss kommit upp till oss i sängen. Vi flätar oss om varandra och lägger vår nyfödda klimp mellan oss. Hon sover och snart sover vi också. Välkomnar lugnet och vår nya familjemedlem. Vi klev in i bebisbubblan som ett vi, starkare och mer ett än någonsin. Vi två som blev ett var nu en familj på sex.

Nu, sex månader senare, kliver vi så smått ur den bubblan och ser oss yrvaket omkring. Lilla Uma håller på att lära sig sitta, har ett leende som övertygar och älskar att smaka på allt som kommer till henne. Hon är världens rikaste med syskon, släkt och vänner som älskar henne. Och vi har varandra. Min bästis Per är också min älskade man som jag vet är med mig i nöd och lust. För det har han visat mig. <3.

IMG_7209
Uma Sally Lena 6 månader

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.