Kategoriarkiv: kärlek

Älska, glömma och förlåta

Nä, det har inte alltid varit bra. Det har faktiskt varit skitjobbigt ibland. Att vara i en relation är resa från jag till du och tillbaka igen. Det är som en tillväxtkurva för barn med tillfälliga pucklar, men som alltid ska gå fram och upp. Gör de inte det så får man undersöka saken närmare. Ta hjälp om det behövs, men framför allt börja i den nyktra synen och förväntan på sig själv, den andre och varandra. 

Lättare sagt än gjort faktiskt. Själva tillnyktringen är inte sällan den tuffaste delen. Vad är jag i allt detta? Vad är min partners och inte mitt att ta ansvar för? Vad beror på oss i förening? Tre helt olika perspektiv som man behöver försöka se klart. Jag menar att det är alltid det som är det svåra -klarsyntheten, eftersom vi förskönar, fördunklar och projicerar med samma vana som vi ytterligare låter en dag passera utan att röra på oss. Fast vi vet att vi mår bra av det. Men latmasken råder ju på grund av att det är jobbigt med ansträngda muskler och oskönt att svettas för den otränade. Det gör ju lite ont också. 

Så är det med vår sociala utveckling och sociala smärta också. Vi behöver känns att det är värt ansträngningen att tänka och känna efter. Vi behöver få belöning när vi ändrar oss. Vi behöver också höra först att vi duger och har ett värde. För om det inte känns så sätter i alla fall jag upp alla mina försvar. Social smärta är inget man bjuder på till vardags. Men i det trygga rum som en kärleksfull relation ska vara så är jag villig att pröva och låta valv efter valv, lager efter lager, visa sig och ge nya och härligt utvecklande svar på livets fantastiska gåta. Precis som med träning är en go relation en färskvara och helt beroende av dig själv och din egen insats. 

Jag är snart 40 år och har varit mamma i 19. Har fyra barn vars uppfostran förändrats över tid och med mig. Jag har korta och lite längre relationer bakom mig som slutat i svek från mig eller svek från andra. Jag har vänskapsrelationer jag förlorat på grund av mina egna rädslor och tillkortakommanden. Jag har vänner som blivit min trygga bas tack vare  tillit och mod att våga växa tillsammans. Jag har blivit lämnad, bedragen. Jag har lämnat och nog också bedragit. Vissa saker skäms jag så mycket för att jag knappt kan orka med att känna till det. Jag har blivi vald och jag har valt min kärlek. Allt detta är min rikedom om jag väljer att se det som skatter att vårda och lära mig av. 

Jag lever idag i en 13 år gammal parrelation som från dag ett varit en slipning. Han har min största beundran för att han visat vad ödmjukhet på riktigt är. Det är tillit. Och tillit är mod när det stormar och oförblindad tro på det som är vårt. Han brukar säga att det handlar om att ha bestämt sig. Han kanske har rätt. 

Nä, det har inte alltid varit bra, men jag är idag en kapabel kapten på min egen skuta och den seglar stabilt, byggd av virke och tross från alla mina tidigare skeppsslag. Jag har byggt min tillit och styrka på vrakdelar och vunna regattor. Kapseglat mot mina egna inre demoner. Har min bästa vän i skutan bredvid min.  Jag har av min och vår gemensamma erfarenhet lärt mig att navigera stormiga hav och knäckt livets viktigaste gåta: älska, glömma och förlåta. Och det börjar med dig själv. 

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.

En värld som styrs utifrån kärlek styrs med ödmjukhet och vilja <3

Det är alla hjärtans dag idag. En dag som gynnar kommers som vid all annan högtid i Sverige. Det är bra för tillväxten så klart i ett land att ibland hänge sig åt handel och konsumtion, men är det alltid bra för relationerna?

Att handla och köpa gynnar ofta våra relationer, när kommersen är sekundär. Det är ju ändå alltid tanken som räknas. Och då menar jag inte i den förvanskade betydelsen att eftersom jag tänkte göra något för dig så räknas min icke-handling ändå. Utan självklart att det är tanken bakom handlingen som är huvudsaken. Tanken bakom gesten. Tanken bakom orden. Tanken bakom mina inköp och min konsumtion.

När vi firar varandra på alla hjärtans dag så ska vi givetvis göra det med rätt känsla i botten. Visst blir det smått outhärdligt när vi inte menar den kärlek som vi låtsas ge en dag som denna. Den känslan har vi nog alla nosat på någon gång. När vi inte riktigt menar det vi visar. När blomman dyker upp av plikt och inte av uppriktig ömhet.

Det finns också de gånger som vi inte vill varandra väl. När vi önskar att det går lite dåligt för någon, eller när vi inte vill tänka i goda banor och vår nästa. Ibland möter vi detta i våra närmaste relationer. Ibland på jobbet. Ibland i vårt fritidsengagemang. Jag har mött det i alla sektioner av mitt liv då och då. Människor som inte har mitt bästa för ögonen. Medmänniskor som av någon anledning inte tycker om mig eller som behöver ha någon annan där jag är. Ja det sistnämnda handlar om maktspelet som inte är ett vackert tryne och som har svårt att hämta näring i kärleken. Det är aldrig vackert men blir med erfarenheten möjlig att upptäcka. Tanken bakom avslöjar sig så lätt. Man känner igen den när man lärt känna den. Tanken bakom känns  liksom i magen.

Makt och kärlek går inte alltid hand i hand. Det är synd. En annan värld skulle vara möjlig då tror jag.  Jag skulle vilja ha det som ett valspråk om jag någon gång skulle behöva ett. Med kärlek vid makten tror jag nämligen att den bästa av utveckling sker, på mikro och makronivå. Med kärlek vid makten har man ödmjukhet och vilja förenade. Det är en oslagbar kombination. Vilja och riktning behövs alltid, men ödmjukheten gör att vi ser bakom fasader och förbi fördomar. Ödmjukhet gör oss mänskliga. Vår mänsklighet är värd att slåss för!

Idag firar vi i vår familj också alla hjärtans dag. Inte särskilt mycket har blivit handlat så kommersen fick inte något av oss i år. Däremot så firade vi genom att efter goda hamburgare till middag kröna kvällen med att se på Minionernas första film tillsammans med våra tre yngsta. De njöt av att ha både mamma och pappa i soffan. Vi njöt på olika sätt av barnens närhet och av filmen (min humor så jag stod för garvandet). Tanken bakom var att ge dem tid och leenden innan sänggång. Nu sover de alla, med små söta leenden på läpparna. ❤

Ta hand om varandra där ute!

Hibiskus Malawi och benkrokar runt en mamma

Ruben önskade sig en egen blomma. Han tyckte om de fina buketterna som jag fick när jag fyllde år men ville ha en egen på sitt rum. En eftermiddag gick vi till torgets blomsteraffär och stod bland hyllor av rosa blommor och blänkande krukor och valde. Han pekade på en Hibiskus. ”Den blomman har jag alltid älskat”, sa han.

Blomman packades in noga, Ruben tryckte ok på kortmaskinens gröna knapp. Blomsterhandlaren gav honom goda råd för hur han bäst skulle ta hand om sin blomma. Ljus, vatten, näring och beskärning. Han tog blomsterpaketet i famnen och vi gick med lite mer stolta och lite större steg än bara för en stund sedan.

Nu vattnas blomman som står i hans fönster då och då. De präktiga knopparna har slått ut och blommorna har börjat spira i all sin prakt. Det är en stolt blomma hos en kille som snart ska bli storebror. Även hans knoppar håller på att brista. Liksom i den välkända dikten gör det ont.

När liten blir stor händer så mycket. Det är inte en förändring från en dag till en annan. På det sättet skiljer det sig från blomman. Det är inte en förändring som är givet konstant. Det man lärt sig ena dagen och överraskat omgivningen med kan man mycket väl behöva lära om ett tag senare. Att knoppa som människa är snarare som att smaka på solljuset ena dagen med fullt utställda kronblad för att nästa dag sluta sig igen runt tryggheten som fanns igår. Två steg fram och ett steg bak. Ibland ett steg åt sidan. Samtidigt är anknytnings- och utforskandesystemen igång. 

Ruben och jag, vi tankar tidigt på morgonen. Det är möjligtvis då han kompenserar för sina steg framåt. Han tassar in till oss och kryper ner så nära. Han viskar söta saker och jag pussar hans mjuka kind och viskar tillbaka att han är underbar. Efter en stund snurrar jag ett halvt varv för att somnar om. Innan sömnen återigen tar mig så känner jag ett ben komma över min rygg som en krok. Det är en fyraårings mammakrok. En bror som behöver ha lite av fästet kvar hos mamma. Det är så välkommet.

Han ska få ha den kroken kvar även när han träffat den lilla tös som han blir storebror till. När hon är här och tar platsen i famnen för att ladda sin trygghet så ska han fortsätta få ord i sina öron viskade. Men tiden och situationen kommer obönhörligen göra honom större. Relationen till en liten syster kommer göra sig påmind också för honom. De nödvändiga stegen framåt kommer komma och alltför snart, om några år, är kroken ett kärt minne. Ett minne som likt en hällristning är tatuerad i våra hjärtan och fortsätter att göra sig påmind, om än i annan form.

För 18 år sedan kom mitt första barn till mig. Hon krokade sina små, men långa ben vid min kropp under många år. Plötsligt upphörde de fysiska krokarna och ersattes med de mentala. Även hennes knoppar smärtade och vissa perioder i vårt liv har vi fått vattna och gett mycket näring. Andra tider har vi beskurit och kämpat. Bytt kruka och duschat av dammiga blad. Alltid har nya blommor kommit och vi har kunnat njuta av dess skönhet. Att växa upp och ifrån sin barnamamma till en ny relation är vackert, stundom smärtsamt, och kräver sin omsorg med ljus, näring, nyplantering och många krokar.

Just nu är vår underbara 18-åriga blomma i Malawi på skolresa. Hon är borta i tre veckor. När vi skulle skiljas åt var det känslosamt. De sista dagarna var många krokar ute och hakade i mellan oss. Hon visste att allt skulle vara annorlunda, på så många sätt när hon kommer tillbaka. Ruben och Hugo har blivit storebröder och hon storasyster på nytt. Hon har fått leva i en by bland medmänniskor som har en bråkdel av det materiella välstånd och livschanser som hon omger sig med. Hon har fått leva mitt i en annan tradition och kultur och fått vara ny inför livets mening. Fler knoppar har fått växa och säkert har en del omvälvande beskärning fått ske. Att möta andras livsvillkor ger näring för den jord man själv spirar i.

I Malawi finns det gott om Hibiskusblommor. Man gör te av dem. De är rosa, gigantiska och vackra. I några skolor lär sig eleverna hur de ska skörda och torka pastillerna, som har en smak av citrus. Det är lätt att bli förtjust i Hibiskusplantan. Den är hoppfull och har mycket att ge. Just nu så ramar den in vår familj. Ruben vattnar sin blomma som han älskar och Ebba får vandra runt bland meterhöga likar. Och rikast är kanske jag som får ha dessa snart fyra barn att krokas med.

PS: I England har en mönsterkonstnär låtit sig inspireras av den vackra plantan och tagit fram ett mönster som heter Hibiskus Malawi. En annan slags skildring av livet och landet Malawi. ”It is a tree of life pattern with fruits and flowers, but take a close look at the leopard marks spicing up the vines and the zebra stripes making this linen rayon cloth a feast for the eyes.”

Vardagsmirakel och kärleken

Idag var lill-mannen hos tandläkaren. Han var så duktig att hans far nästan drabbades av fulgråt. Det är så med stoltheten över de små och så med lyckan över de små framstegen. De små framstegen som är enorma i den lilles värld.

Sedan sa fröken att lill-prinsen tydligen var förälskad. Jo, och där snörpte hjärtat till ordentligt. Apropå storheter så är barns kärlekar lika fina som mirakel. Som när friheten är som allra störst! Vilken ynnest att få leva så. Har ni fått ett barns beundran någon gång? Eller bevittnat ett bröllop mellan två 3 åringar?

 Eller fått förklarat för sig hur en kärlek känns i en 4-årings kropp?

Det pirrar i magen och man är nervös. Som att man är förvirrad liksom.

Han pekar på magen med ena handen och talar med öppen blick. Andra handen har handflatan öppen och utåtriktat, som om det är självklarheter vi pratar om. – Å du vackra unge! Ditt sinne är ljuvligt, tänker jag.

Funderar ett slag på min egen kärlek och förmåga till hängivenhet. Den kan nog behöva utmanas lite. Även jag vill leva livet som om kärlek var ett mirakel. Helande. Livgivande. Rent. Så lätt att tulla på där i hjulspåren och tappa bort sitt vardagsmirakel. Inte sant?

 

 

Vem kan lyssna när krigets barn lär sig prata?

Bredvid mig ligger Ruben 2 och har sin sovritual. Det är efter lunch, det är lördag och vi är hos farmor och farfar i Enskede. Han ompar och ömsom pratar med mig.

– Okode mamma ah de? Oj, Huio oajoa a de a de a de? Gak gak!

– Sov nu Ruben, säger jag.

Han skiner som en sol och lägger sig till rätta igen. Älskade unge, hela livet framför sig och född in i ett gott liv. Ute regnar det och här sitter vi torra och mätta. En mamma och ett barn med inga bekymmer i världen.

I dessa stunder gör det mer ont än någonsin att sörja för alla dessa barn därute i krigets fruktansvärda värld vars liv trasas sönder. Där intresse för ett barns fantastiska språkutveckling är långt från fokus. Där, i detta nu, där barn möter det grymmaste öde av de alla. Ett liv i våld, i svält, i kyla och fattigdom. Där den grundläggande tryggheten och tilliten till världen, så som den verkar vara möjlig att gott leva i, är ett minne blott och ett stilla hopp.

Det är det där hoppet som vi kan vara.

Det är det där hoppet som vi kan vara. Vi som har allt i överflöd och lite till. Vi har plats för alla dessa barn och deras sörjande och sårade mammor och pappor. De som lider i krigens skugga. De vars hopp sätts till länder som befolkas av människor som oss. Är det detta som menas att öppna våra hjärtan?

Reinfeldts sa så förra veckan, att vi skulle öppna våra hjärtan för alla lidande där ute i den stora kalla krigshärjade världen. Jag håller med honom. Det påminner mig om texten i prefationen som sjungs i kyrkans vismässa. Då öppnar man sina hjärtan för gud (för kärlek och liv). Det sägs att man så låter kärleken strömma fram. Om kärlek är att göra plats för de allra minsta så tycker jag att vi ska öppna alla hjärtan på vid gavel.

Det sägs att man så låter kärleken strömma fram.

Reinfeldts sa också, då i sitt sommartal med sitt öppna hjärta, att välfärden står mot mottagande av asylsökande. Det är inte sant. Den konflikten vet jag inte är sann. Möjligtvis kan man säga att bistånd står mot flyktingmottagande, för rent tekniskt är det så de politiska europeiska reglerna ser ut. Ett flyktingmottagande ställs aldrig mot ett lands välfärd. Så är det bara. Just det valet står inte du och jag inför i vår hand. Vårt val är att öppna eller inte.

Jag sitter så här med ett vidöppet hjärta och sörjer för de barn som i denna stund är trötta och sömniga men som inte har en mor att lägga sig nära. Inte har någon som lyssar på ”ockode namnam a de”? Som inte är mätt och glad och lyckligt och tryggt låter armarna falla åt sidan och rofyllt ta emot middagslurens sköna vilsamma sömn medan regnet smattrar och de vuxna snart ska dricka kaffe.

Jag tittar på Ruben. – Sov sött mitt älskade barn. Sov sött. Och tack gode Gud för att vi lever här du och jag. Nu en bön om att fler barn skall få uppleva befrielsen från krigets fasor och möta hoppet under regnskyarna någonstans i Sverige.

 

Mäktigt författande

söndagen var en grå råfuktig dag med halvslutna ögon.

Egenmäktigt förfarande – en språklig upplevelse! Eftersom jag har så svårt att ta mig tid att läsa en bok är det så härligt att försvinna in i en av den här kalibern.

Bär med mig meningar, ord, subtilitet, porträtten genom dagen. Smakar på allt! Det är vad som är så fantastiskt med böcker. En erfarenhet och livsspegel rikare!

Klockan var snart ett och hon stod på en tvärgata från hans och inväntade ögonblicket då hon skulle få ringa på dörren.

20140421-091949.jpg

Jag vänder mitt ansikte till dig

I mellanrummet mellan människor vibrerar kärleken. Lågmält ibland, starkt och taktfast andra gånger. Men det vibrerar. Är det här Gud finns? I varandras blick, i reflektionen av den andre i ens inre? I mellanrummet mellan människor finns de ordlösa löften om trohet, trygghet, tillit – dig skall jag värna. Ett löfte som liknar ett evangelium.

Det är ett slags mänskligt syskonskap som knyter sina band. Starka slitstarka band eller smala sidentrådar. Både vid långvariga vänskapsband eller kortare möten. Varje möte är en möjlighet brukar man säga. Är det en möjlighet att låta Gud vibrera mellan oss? Jag tänker på det idag när många av mina kamrater i kyrkomötet lämnar sina uppdrag. Tänker på det när jag möter dessa syskon, ung som gammal, lik som olik. I mötet oss emellan finns möjligheten att låta det vibrera. För en kortare stund eller när vi snart ses igen.

När ansikte vänds till dig är det ett möjligt ansikte som välsignar och värnar. När Herrens välsignelse ljuder tänker jag på det. Ansiktet som ger liv, som skapar kärlek. Den kristna sändningen för mig, ni vet när vi går ut i världen och uppfyller vårt uppdrag som människor, är att visa, reflektera och värna det ansiktet. I min blick till din blick. I mellanrummet mellan dig och mig där kan Gud verka.

IMG_2512

Invid lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås

Det väser i syrgasslangarna. Det drar och tjuter i ventilationsfönstret på glänt. Klockan tickar. Avlägsna toffelsteg i korridoren. På avstånd ett ledset barn. Nära hörs mitt barns snabba andetag. Lite för snabba. Det är därför vi är inlagda på sjukhus.

Livet kommer så nära i sådana här stunder. Nyss trodde jag vi var på väg hem, men nu blir det istället mer behandling. Isådana här stunder blir jag blödig om jag släpper på och tar fram känslan.

Vad är det som känns? Rädsla. Sorg. Glädje. Tre känslor på samma gång! Rädsla – för att sjukhusvistelse alltid är allvarligt. Sorg – för att känslan att mista någon, även om den risken nu är så minimal, är så brutal och upplevd tidigare i mitt liv. Glädje – för att han är min, för att mina syskon backar upp, för att mina andra ungar är så underbara, för att jag får just nu vara navet i händelsen där det bästa av mänskliga egenskaper kretsar runt omkring. Fantastiska syskon, underbar make, finaste vännerna, superfin vård. Och så är lille gossebarnet bara förkylt. (Om än allvarligt när han syresätter sig så dåligt när han sover).

Det sammanfattar hur livet känns när det kommer nära. När själva livsskeendet poängterar det som är viktigt. För mig blir poängen då gemenskapen och den kärlek vi är kapabla att skapa. Skapa just tillsammans. I sådana här stunder blir jag också så varse min gudstro.

Just det vi nu skapar och släpper fram i omvårdnaden av lilla R blir en berättelse och bild av min livsåskådning och tro. För mig är det som händer att skapa mera Gud i världen. Ja det kanske får någon att hoppa till, men så enkel ter sig min teologiska övertygelse. Att skapa mer gud i världen är att ge plats åt det som förenar, som ger lycka, som ger liv – både existentiellt och fysiskt. Att hylla det fina, det levande. Att vara tacksam för det man av livet, av Gud, har fått.

Nerbäddad i lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås pustar barnet i sängen. Vaknar till. Somnar om. Andningen lite lättare nu. Syretratten fortsätter att väsa: fortsätter att ge förutsättning för liv. På hebreiska heter anden som Gud blåser in som andetag i människan roach. Andetag betyder guds ande. Det är som om guds ande är här. I tratten och i omvårdnaden, i kretsen runt mig och mitt barn. Alldeles nära. Det är fint att tänka så här vid sjuksängen. Att mitt barn är omgärdad av och buret av kärlekens och livgiverskans ande.

Detta är vad jag vill säga om det fina vi möter här vid sjuksängen på Drottning Silvias Barnsjukhus: Det gudas mycket vid lakanen som tillhör tvätteriet i Alingsås.

20130407-180450.jpg

T+12: sista skälvande timmarna och dagarna som yngst

Snart är det dags för den här lilla ljuvliga människan att bli storebror. Hittills har han levt ett liv som lillebror till, enligt honom, hans bästa kompis storasyster Ebba. Hittills har han kunnat njuta alla frukter som finns i att vara yngst. Mamma och pappas självklara prioritet. Den som ges mest omhändertagande och omsorg. Den som inte behöver ropa högst för att få. Att vara minst har verkligen sina fördelar.

HugoMen nu är det snart slut på det. Just nu har Hugo sina sista skälvande dagar som yngst i barnaskaran. Ebba fick 11 år som det. För Hugo fick det räcka med 2 år och 8 månader. Jag tror att han kommer att njuta av att få syskon och han kommer bli en fantastisk storebror. Han är redan en av de mest fantastiska människor som jag känner. Ja, jag vet, lite partisk – men jag bara älskar att vara tillsammans med honom. Hans charm förtrollar! 

Dessa dagar som vi nu har fått ha tillsammans, de senaste fyra veckorna, då vi väntat, förberett, väntat och längtat, har verkligen betytt massor för oss. Vi har kunnat ge Hugo väldigt mycket mysig tid tillsammans med två väldigt närvarande föräldrar . Jag är tacksam för det. Det är så lätt att dagarna i den vanliga vardagen annars springer i väg så snabbt. Men nu har vi kunnat fokusera till max på att få hans dagar att bli sköna och vältankade av kärlek och omsorg. Jag tror att genom att ge honom allt detta så är det lätt för honom att på sikt ge det samma tillbaka – till nästa lilla människa som kommer in i våra liv. Vi får väl se. Jag är beredd på allt! Men det kommer inte att bli lätt till en början.

Min pappa brukar säga att få syskon det är som om man som vuxen skulle vara med om att ens partner kom hem med en ny älskare och säga: det här är Lisa, hon skall bo här hos oss nu. Troligt att livet kommer kantas av en del svartsjuka och misstänksamhet, hämndlystnad och allmän missbelåtenhet, tills det blir som det mest naturliga i världen. Så var det också för Ebba, även om hon var så mycket större. Hon tyckte det var jättejobbigt att Hugo fick så mycket tid och uttryckte att hon inte gillade att vi verkade så mycket gladare när han kom in i rummet än när hon gjorde det. Hon fattade själv det orimliga i att vi skulle börja prata bebisspråk med henne och jollra högljutt – men så klart var det ett uttryck från henne som var viktigt för oss att lyssna på och ta in. Hennes fördel var att hon var så tydlig  verbalt med sina känslor. Vi kan nog vänta att Hugo kommer uttrycka det samma, fast på helt andra sätt.

Själv har jag vuxit upp med fyra syskon. Utan dem hade jag inte varit ens en spillra av vem jag är idag. Att vara i mitten, som jag är, av en stor och dynamisk grupp av lika, men ändå så olika, själar är på många sätt det bästa som finns! Jag önskar verkligen att Hugo skall få lov att uppleva samma rikedom själv. Jag minns inte hur det var att vara yngst. Jag minns inte när min lillebror kom, för då var jag knappt två år fyllda. Men jag minns hur tryggt det har varit att det alltid har funnits någon där. Jag har aldrig varit ensam. Att vara med mina syskon har liksom varit lika med livsnerven för mig. Jag tror att det är det samma som Hugo uttrycker när han kallar Ebba (nu 14) för sin bästa kompis. För han säger det verkligen med eftertryck. Han älskar att vara med henne! Att se honom sitta i hennes stora säng och få sina naglar färgade i blått och rosa, och sedan sittande på kommando blickstilla för att det skall torka – det är verkligen så att det sjunger i hjärtat. Man ser hans lycka av att få vara med en person som så tydligt betyder livet för honom! Så är det att ha och växa upp med syskon när det är som bäst. Och snart får han ge tillbaka till nästa minsting. Det skall bli lika fint att få följa det som det har varit att följa Ebba på hennes väg till att bli storasyster! Han har en riktigt fin förebild i henne. En van storasyster – hon har ju redan fyra stycken småsyskon. Den femte inom ett par dagar!

Ett av de bästa äventyren som Hugo vet, och som är en riktig fröjd att vara med om, är att bada. Vi går ner till Drevviken 200 meter från huset och njuter av förortsbadet. Det är som att upptäcka vatten på nytt när man badar med en badtokig 2-åring. Han badar tills han är alldeles blå om läpparna. Han badar med sin underbara pappa (mamma är både badkruka och skyller på att hon inte har några badkläder som passar) som ger honom all tid och närvaro som finns i dessa stunder. De har verkligen skitkul! Inte undra på att han lyser som solen! Efter badet kurar han ihop sig på filten, med en handduk över sig – ropar på kex, saft och nappen – och ligger där och skakar – tills han fått upp värmen och sedan bara myser. Det är lätt att kastas tillbaka i tiden och själv minnas hur underbart det var att ligga blöt och kall under en solvarm handduk och sakta känna hur värmen återkom i kroppen och på avstånd höra hur de vuxna satt och småpratade.

Snart är det dags. I morgon är vår sista dag tillsammans med Hugo som vår minsting. Jag har bestämt mig för att vi skall njuta av den dagen.