Kategoriarkiv: Per Callenberg

Objudna gäster om natten.

Hon vaknar av att ljuset av något sveper in i rummet via de högt liggande smala fönstren. Är det grannens bil? Hon förblir vaken och fryser till is när ljuskeglorna lyser in i rummet. Nu rakt framifrån på andra sidan persiennerna. De är tillbaka. En hand nyper hennes kompis som sover bredvid. En annan greppar telefonen och ringer 112.

Det här var ingen upptakt till en spänningsnovell. Det var verkligheten så som den var i natt för oss hemma. Jag ammade Uma och hörde Pers telefon ungefär samtidigt som jag såg ljusskenen diffust leta sig in i huset. Telefonsamtalet kom från Ebbas kompis som sa att de var här Igen. Senast var i lördags morse då vi misstänkte att de rekade. Då lös de upp hela Rubens rum medan han låg och sov. Jag är så tacksam för att han inte vaknade. I helgen kom Per på dem. Eftersom vi trodde Ruben tänt sin lampa och kanske vätt ner sängen så gick han upp och ställde sig i dörren in till hans rum. Mannen sprang snabbt därifrån vid blotta åsynen av Per. Även då ringde vi polisen, men någon timme senare.

I natt var det annorlunda. Eftersom vår bil är borta på verkstad så antar jag att de misstänkte att vi var borta med den. De var redo för att ta sig in. När Per tog samtalet från Ebbas rum fanns det en på altanen och en annan nedanför ytterdörren på framsidan. Per såg honom och han försvann runt hörnet. Smart eller ej så öppnade Per dörren och vrålade DRA ÅT HELVETE. Eh, ja… vad annars ska man säga?

Den andre försvann också genom trädgården och bort längst vägen.

Vi samlades i hallen och ebba samtalade med polisen i telefon. Plötsligt var det blåljus överallt och vi tog över samtalet. Tre bilar cirkulerade och vi vinkade in dem till rätt hus. Regnet fullkomligt öser ner och jag hinner tänka att de verkligen valt en regnig natt för inbrott och att jag nog valt annorlunda. Slår bort tanken och minns att jag nyss kommit hem från tjejkväll.

En hundpatrull dök samtidigt upp utrustade med linor och pannlampor. Snabba ord om vart de sågs sist.

En hungrig schäfer på tjuvar nosade kvickt och de försvann efter dem. Längst med trädgården och vidare utmed vägen in i kvarteren bakom vårt hus.

En polis stannar med oss och tar signalement och pratar igenom allt. Snart är det över. Innan hon lämnar försäkrar hon sig om att allt är ok. Vi får undertiden veta att hunden fått upp spår. Hon säger det inte rätt ut men det är uppenbart att Ebba gjorde rätt som ringde 112 lite i smyg. Pers vrål ut i natten var förståelig. Men kanske mindre bidragande till ett fasttagande.

Blåljusen runt vårt hus klingar av. Det tystnar. Ljuskäglor från bilar som åker förbi får mig att spetsa öronen. Igen. Vi pattar igenom allt en gång till. Släcker ner och kryper ner under täcket igen. Ebba vandrar uppe ett tag. Usch vilken anspänning! Hon var så bra.

Per och jag somnar i varandras armar och har bestämt att nästa gång så springer han naken efter. Det var det enda som hade kunnat gjorts annorlunda. Ja, förutom hundens totala frånvaro.

Han kom ut i hallen när polisen stod och avrundade samtalet med oss. – hej alla, oj har vi gäster? Sa hans sömniga hundkropp. – gäsp, jag går och lägger mig igen. Och så sov han snart igen i sin soffa med full utsikt över brottsplatsen. Han är nu offentligt pensionerad.

Annonser

Jazz och kvinnlig urkraft

Utanför fönstret landar just nu en ambulanshelikopter. Globen lyser vackert bortanför Årstaviken. Inte långt härifrån prunkar kolonilotter. En helt vanlig augustidag för många. En helt ovanlig sådan för oss.

Just nu ligger Pappa Per och småsjunger jazzstandards för en liten prins som kom till oss idag efter mycket väntan. Och skulle det visa sig efter mycket smärta.

Jag skall inte tråka er med förlossningsberättelsen. Men jag kan säga att man blir ödmjuk inför livet och inför kvinnokroppen. Tänk all den smärta som var och varannan av oss är född genom. Tänk att bakom varje person finns en kvinna som vrålat ut sin smärta och med stor sannolikhet fått följa sin kropps urkrafter och urvilja för att ge liv.

Det var jag med om idag och det var den jobbigaste trekvarten i hela mitt liv mellan 1230 och 1315. Bland lustgasångerna förstod jag också att det inte är i nyktert tillstånd technolåtar kommer till. Fasen vad det sjöng i öronen! Mest bisarrt var väl låtvalet: ”Right here, Right now.” Ni vet den med evolutionen som tema i videon. Mitt plötsliga soundtrack som blandades av avlägsen kommunikation med Per. Närvaro var namnet!

Krystningen tog inte mer än 10 minuter. Den lille, som tvekat så länge, kunde inte vänta mer.

Nu delar vi våra första timmar tillsammans. Jag har redan lovat guld och gröna skogar. Per har redan lovat att sonen ska bli jazzmusiker – klarinettist. Men mest av allt har vi lovat evig kärlek, närvaro och trohet till prinsen.

Nu sjunger Per ”Killing me softly”. Jag tror att första dagen i resten av vårt liv kommer sluta väldigt fint och väldigt förälskat.

Tack alla ni som följt vår väntan och läst mina uppdateringar. Det har varit roligt att dela. Men nu tar en ny fas vid. Nu går vi in i vår kukong. Vår alldeles egna värld. Mina blogginlägg blir därför också något annat. Att skriva om bebisar är inte min dröm. Dem vill jag bara uppleva!

Kram och välsignelse till er alla – over and out! // Louise

T+10: Kärleksrevolutionen fyller fyra år!

Vi vaknade tidigt den morgonen. Ivrigt sköt vi gardinerna åt sidan o kikade ut över västgötabyggden. Det var uppehåll, men regn hängde i luften. Det hade regnat i en vecka i streck. Hårt regn, mjukt regn, intensivt och stilla strilande. Från alla håll och i alla tappningar hade det regnat. Dagen innan hade vi slått upp ett stort partytält utanför den gula prästgården i regn. Men just där och då på morgonen såg det ut att vara uppehåll.

Nere i köket rådde redan tidig aktivitet. Ute på gården vaknade fler släktingar i de hyrda husvagnarna. Nu skulle det fixas med dekoration av tält och trädgård, nu skulle de fyra förrätterna som vi skulle bjuda på färdigställas. Tårtor skulle bakas klart, placeringskort skulle ställas ut och musiken skulle soundcheckas. Ja, vi hade en hel del framför oss innan kyrkporten slog upp dörrarna kl 14.

Fram vid 12 kom så regnet. Men bara som en liten påhälsning från himlen. En lätt smekning som gav underbar doft i den grönskande vackra trädgården. Klockan ett var det över. Klockan två stod vi redo, hand i hand, tittade på varandra och kände att det är nu och för alltid det gäller. Så slogs dörrarna upp och vi vandrade in till Johannas fina pianospel. Kyrkan var full av våra underbara fina vänner, släkt, nära o kära – alla som vi vill ha i vårt liv! Väl framme vid altaret sjöng en kör med våra gäster från Malingsbo konfaläger, där vi träffats fyra år innan, och sjöng så där fantastiskt och maffigt som bara dom kan. ”Don’t turn away!”

Det var syrran som vigde oss och vigselakten var stark och med en otroligt kärleksfull närvaro med underbar musik och fin nattvard. Hjärtat var fyllt till bredden och det var en fullkomlig upplevelse att få viga sitt liv till sin stora kärlek tillsammans med alla dessa ljuvliga människor. Tacksamma gick vi ut efter att brorsorna till oss sjungit en fantastisk version av Jason Mraz ”I’m yours”. Med deras jammande i ryggen smög vi upp på kyrkläktaren och väntade tills alla gått ut från kyrkan. Efter en stund gick vi ut och mötte alla på trappen och den nyblivne maken gjorde en oförglömlig segergest. Sedan var det bröllopsfest!
20120809-194050.jpg

I trädgården serverades afternoon Tea med bröd, engelsk konfett, marmelader, gelegodiskulor och punsch och sherry. Sofia sjöng för oss några fina sånger från altanen. Inte minst mammas låt ”Andra sidan”. Inte ett öga torrt, men så viktigt att få sätta toner på det som ändå var så nära i tanken. På andra sidan vetefälten såg man folk från trakten stå och lyssna. Ovanför dem hände regnmolnen. Men hos oss sken solen!

Kvällen blev lika fantastisk som hela eftermiddagen varit. Tal och upptåg avlöste varandra. Alla gäster hjälpte till att duka på, duka av, servera vin och serva honnören. Ett perfekt sätt för oss att få lov att prata lite med många av våra vänner. Det var också skönt för alla att få röra på sig då och då. Förrätt efter förrätt avnjöts och snart var man rätt mätt på att sitta still och av all god mat. Som vi slitit med den! Men det var det verkligen värt!

Nattens party avlöste kvällens urtrevliga festlighet, med oerhört mycket fint sagt till oss båda, säkert navigerat av två sköna toastmadamer – Paula och Gabbi. Nu väntades dans och häng o mera dans. Med en fantastisk tårtbuffe, Fidell Castos krokodil som pynt vid groggbordet och mysiga röktält på gården – med allt detta kunde det inte bli annat än en mycket lyckad festnatt.

Plötsligt skulle bussen gå för våra uppsluppna gäster till nattlogin och allt var på väg att ta slut. Å det kändes som om natten gått alldeles för fort o att festen alldeles för tidigt tagit slut. Då var klockan halv fyra på morgonen och jag och min make satt i en bil på väg till bröllopssviten på Ronnums Herrgård. Regnet hade precis börjat dugga mot bilrutan. En av mitt livs finaste dagar började gå mot sitt slut. Ett av mina allra starkaste, kärleksfullaste och trevligaste minnen som bevaras ömt. Tack ni alla som var där! Tack för att ni tillsammans med oss gjorde den här dagen oförglömlig. Vi har inte slutat njuta av den än! Det enda vi funderar på är om man kan få uppleva den igen.

Om det hade regnat mycket innan så var det ingenting mot det ösregn som fullkomligt dränkte prästgården med sin vita kyrka dagen efter! Det var som om uppehållet som varit dagen innan verkligen underströks som ett tillfälligt gudomligt uppehåll. Någon hade hållit det ett tag i sin hand. Regnets livgivande och intensiva smatter o väta blev som en symbol för lycka, växtkraft och livnärande gemenskap som vi två alltjämt får dela. Det var också en symbol för att vi nu tillsammans med hela vädret andades ut. Nu var det klart och det var en riktig kärleksfest och kärleksrevolution som hade ägt rum. Nu var det bara resten av våra liv kvar. Sent på söndagskvällen tog vi oss genom landet och njöt av att vara nygifta vid källan på Loka Brunn.

20120809-194541.jpg

T+9: åskan går och jag river ut förrådet

Nja, detta var inte min dag. Vill bara ha ut det lilla barnet, vill bara sluta vara stor och tjock. Vill bara slippa vila, samla kraft och vänta ut! Var på riktigt skitdåligt humör, men ser att jag inte är ensam. Det är en sådan där motvalsdag för fler än jag. En skitdag för medaljhoppet Nilsson och Oscarsson i K2 och en skitdag för svenska brottaren Henna Johnsson.

Det var även en skitdag för Rolf-Göran Bengtsson, vårt riktiga guldhopp i os. Hans häst Casall fick skoskav och de kunde inte ställa upp i dagens individuella hopptävling. -Klart jag är besviken, sa RGB på sin tysksvenska. De hade förberett sig minutiöst i månader. Ja, sen förra hösten. Typ i nio månader.

Å vad jag vet hur det känns. När jag var hos MVC idag fick jag först reda på att jag skulle ha ringt och bokat ultraljud undersökning igår. Det ska man göra när man är 41+1 förstår ni. Det skulle jag fått reda på förra veckan då jag var på kontroll. Det fick jag inte då så BM ringde och fixade en tid idag kl 13. Jag frågade lite försiktigt om dagen 41+3 som sommarvikarien pratat om veckan innan som det viktiga datumet. Vid det här laget kände jag mig förvirrad. Har fram tills nu inte kommit ihåg ett enda veckonummer, nu plötsligt förväntas vi prata specifika dagar!

Nåväl, det visade sig i alla fall, efter lite efterforskning, att det som strulade till det hela var att jag valt SÖS som förlossningssjukhus, och deras rutiner kände barnmorskorna i Skogås inte till. Det vanliga är att man åker till Huddinge sjukhus. Deras Huddingerutin sa att man just den här dagen (41+1) skulle göra ultraljud. Men SöSrutinen är att man skall göra en helt annan undersökning (CTG mm) dagen 41+3, vilket för mig är på fredag. Förvirrad över allt detta, trött och uppgiven över att aldrig komma närmare förlossningen än besöksparkeringen (vi provåkte sträckan igår) och framför allt irriterad över denna idioti med valfrihet styrde jag hemåt, sket i barnmorskans råd att passa på att vila ännu lite mer (hatar att vila) och röjde ut förrådet istället. Heldepp över att det kan dröja så länge som till nästa tisdag plötsligt innan bebisen bokstavligen plockad ut som sista utväg.

Packade två stora kartonger med kläder till röda korset, tvättade massor med bebislakan och slängde massor av diverse skit, och vovvade lite allmänt över vilken idioti det är med valfrihet – det spelar väl ingen roll vart man föder! Varför skulle de prompt låta mig välja ett sjukhus som de inte känner till rutinerna för? Anledningen till att vi valde SÖS var ju bara för att det var 10 min närmare. Hade jag vetat att de inte stämde ned MVCs egna invanda rutiner, så hade jag givetvis valt annorlunda. Jag drämde i ytterligare en tvätt i maskinen, svor lite till och önskade allmänt att institutioner valde lite mer åt oss så att man slapp känna sig som en fånig vante som åkte pingpong mellan rutiner och regler. Det var skönt att avreagera sig lite.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har!

Så kom åskvädret över oss och vi blev strandade i vår tegelbunker. Bebisen sparkade glatt i magen och vi delade den sista biten Sverigekaka mellan oss. Hugo var underbar som vanligt och jag kände hur jag började tina upp. Per liknade mig vid en frustande häst i en box och jag tänkte på Rolf Göran Bengtsson. Hans nederlag idag och stora besvikelse är ju betydligt större än min. Det är fyra år till nästa chans för honom på os guld. Mitt OS är ändå bara några dagar bort. Jag tror jag står ut med det här.

Vid sjutiden kom vi på att vi lovat åka till Gamla stan för fika med P’s syrra. Vi stuvade in Hugo i bilen. P var blek av hunger och jag var tvungen att tvärnita för att vi hade en långben krypandes i bilen. Tvingade P att ta bort den. Kände att det nog låg på mig att försöka vända humöret i denna skara blodsockerkänsliga varelser med tanke på hur sur jag kostat på mig att vara hela dagen.

Vi hittade spindeln, åkte till gyllene bågen och tryckte i barn och pappa några burgare och avslutade dagen med en fin kväll hos faster S, fransmannen och lilla M. Som fin not att sluta på sjöng min fina make ”min älskling” (…du är som en ros) för mig ackompanjerad av fransosen på kontrabas och Hugo på minitrumma. Sen fick P en kyss i en regndrängt gränd på vägen mot skeppsbron och vår dyrt parkerade bil.

Hugo utbrast: det här är mitt liv! Och jag tänkte, ja du anar inte hur rätt du har! Så här är det att leva med din dynamiska och härliga (!) familj, älskade lilla barn!

Trafiksäkerhetsåtgärd missar målet! Varning för bussen.

Per Callenberg uttalar sig i unt om trafikproblematik på Hjalmarbild-44Braningsgatan. Kan inte annat än hålla med maken! http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=860396,00.html

30-zoner är ett trafiksäkerhetsmässigt bra grepp för att se till att vi minskar antalet olyckor. Olyckligtvis (!) missar trafikkontoret målet i Uppsala och skapar mer problem, trafikfara och risker än minskar dem i nyinförd 30-zon. Det är en typiskt 80-20 prestation. De resterande 20 %, som borde vara riskanalys över hur cyklisterna och fotgängarna nu ska bete sig men tillhörande handlingsplan, saknas. I Hjalmar Brantingsgatan blandas fotgängare med cyklister, och cyklister med bilar hej vilt. Det är synd när grundtanken var behjärtansvärd.

Läs artikel i dagens unt.se med Per Callenberg på bild!