Kategoriarkiv: solidaritet

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Det är inte rimligt att sjuka och utförsäkrade skall gå genom stålbad – gång, på gång, på gång.

_utförsäkrad

Sjukförsäkringen är bokstavlingen en ödesfråga för många och en ideologisk fråga för oss väljare. Synen på statens skydd, omsorg och hjälp till sjuka delar ett folk idag. Om man behöver en fråga som hjälper en att välja riktningen för Sverige som samhälle i valet 2014. Det tycker Yonna Waltersson på Dagens arena också som menar att detta borde vara valets stora fråga. Jag kan hålla med henne om det. Låt mig fortsätta hennes resonemang en stund och dra det till spetsen om vilket ansvar du och jag har för de som behöver oss som mest. 

Mer än 86 000 människor. Det är så många som har utförsäkrat sedan regeringen införde det nya sjukförsäkringssystemet. Dessa var tidigare siffror i ett utanförskap sades det. Nu är de i arbetslöshet och i många fall i hopplöshet. Det är inte så att dessa människor har lyckats motiveras till ett jobb om jag säger så. De har flyttats från kolumn till kolumn i en statistik och har under perioder av förflyttning mycket svårt ekonomiskt.

Så här fungerar det cyniska systemet (källa: artikeln ”Över 86 000 utförsäkrade”). Oavsett din medicinska historia så har du sjukersättning i 941 dagar. Dryga 2,5 år. När dessa dagar är slut så går du in i arbetslivsintroduktion och då blir din dagsersättning före skatt 223 kr. Denna fas varar i 3 månader och du prövas samtidigt som din ekonomiska situation är oerhört pressad mot en arbetsmarknad. Om du inte står pall utan fortsätter att vara i ett sådant medicinskt tillstånd (alltid värderad och diagnostiserad av läkare) så får du nya 941 dagar. Många personer har varit där och vänt både en och två gånger. Och graden av ohälsa för dessa bara ökar. Så här skriver Mikael Färnmo, dagens arena för drygt ett år sedan 13/9 2013

Av de som utförsäkrats är det tusentals som nu – efter en vända i arbetslöshet och ekonomiskt armod – återvänt, både en och två gånger. De personerna blev inte friska, trots tidsgränserna. Faktum är att de blivit sjukare. Återvändarna har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik.

Smaka på det: 223 kr om dagen före skatt. Det är alltså väldigt lite pengar. Sjukersättningen är från början mycket låg, så det finns inte mycket möjlighet för de drabbade att spara i ladan för sämre dagar. Redan sjukersättningen hålls låg, med ett max om 213 000 per år, vilket motsvarar ca 530 kr per dag eller 18 000 i månaden. Som mest alltså. Och före skatt, sa jag det?

Som ni förstår drabbar detta allra hårdas dem som inte passar på vår arbetsmarknad och aldrig gjort det. Det är oerhört tufft för dem och ingen av dem känner sig som något annat än en belastning. Det är inte fråga om lata bidragsmyglare. Det är frågan om individer i vårt samhälle som gjort och gör så gott de kan, men deras kroppar bär inte som andras. En jämlik värld förlåter deras kroppar detta och försöker hitta sysselsättning och sammanhang som hjälper dem att bidra ändå – på något sätt. Ett jämlikt samhälle tycker också att man skall prövas mot arbetsmarknaden, men under morötter – inte under piskor och genom stålbad.

Det är inte få som funderar på att ta sina liv. Det är också viktigt att komma ihåg när vi som har allt förfasar oss över hur man kan som bidragstagare vill ha mer. Nej, det är inte fråga om att vilja ha mer. Det är en fråga om att få leva. Glöm aldrig det.

Det finns också många med en psykisk ohälsa bland dessa. Du vet alla dem som man så gärna vill att samhället skall ta ansvar för när deras liv blir synligt i sin trasighet för oss andra. Psykisk ohälsa kan också triggas av livsvillkor som dessa.

Alliansregeringens politik har visat att de

  1. inte lyckats vända sjuktalen som är lika höga idag som innan deras reform av sjukförsäkringen
  2. att ohälsotalen bland dem som är längst från arbetsmarknaden fortsätter att öka och
  3. det är ett samhälles plikt att ta hand om den som lider av komplexa sjukdomsdiagnoser som gör att de inte passar in i det samhällssystem som vi byggt runt dem.
  4. Det här är inte ansvar för Sverige. Ansvar för Sverige är att ta hand om alla slags medborgare och ge dem ett drägligt liv. Det kan vi och det bör vi. DET är ansvar för ett land som vårt.

Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och som förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete, i en eller annan form. Det sistnämnda är citat ur Socialdemokraternas politik för sjukförsäkring. Socialdemokraterna är tydliga – det handlar om att alla skall bidra men ingen skall leva ett liv utan hjälp för samhället när det behövs.  

Nej, det är inte rimligt att de skall behöva gå igenom stålbad, gång på gång. Det är ovärdigt. 


 

Så här tänker jag:

Jag poängtera gärna att arbete eller samhällsbidrag är något som inte skall bortses ifrån för också dem som har komplexa sjukdomssituationer och understryka att resonemanget till stor del handlar om dem längst från arbetsmarknaden. För en värdig politik och samhällsbygge är det viktigt att det politiska systemet behöver se till att dessa människor också kan känna att de får bidra till vårt samhälle men också i allt lidande, kunna få stöd i att ta sig igenom en vardag. Det är inte lätt att vara sjuk och känna att man inte räcker till. Det är tufft och det är svårt. Och vi som försöker lära barn att inte sparka på den som ligger, ska inte göra det själva som vuxna och röstande medborgare.

Istället vill jag ha ett samhälle som lägger sig där bredvid och funderar tillsammans med en drabbade – hur kan vi skapa det bästa möjliga liv för dig utifrån dina förutsättningar? Hur kan du bidra till det gemensamma, om inte med förvärvsarbete, så med annat? Hur kan vi samhället och du ha en livslång relation som blir så bra som möjligt?

Med ett sådant förhållningssätt tror jag att vi hade blivit förvånade över hur många som hade kommit på benen och börjat leva. Ett par procent hade kanske kommit tillbaka i jobb bara på den omtanke de mötte – för att de fick tid på sig att läka. Det för mig är en medmänsklighet värdig ett samhälle byggt på jämlikhetens etik. Det är ett samhälle med blick och förståelse för dem som vi alla har ansvar för. Dem som för stunden befinner sig i mest utsatthet. Nej, det är inte värdigt ett stolt välfärdssamhälle. 

 

Michael Moore, SD och regeringsfrågan – Sveriges värderingsframtid är i våra händer

Din röst behövs i det här ödesvalet mer än någonsin. Varför? Jo, för om vi inte ser upp, och tillsammans upplyser alla i vår närvaro om vad som händer när SD får stort stöd, så kommer vårt samhälle att fortsätta kallna och hårdna. Detta är mer än någonsin ett val för att stå upp för vilket samhällsklimat och vilken utveckling vi vill se i Sverige. Om du tycker att jämlikhet och människors lika värde är viktigt. Då står du inför uppgiften att berätta om vad som är på väg att hända och den 14 september göra din röst hörd.

Vad händer när SD blir stora?

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap, sa i aftonbladet i juni i år att det finns en risk om vänstersidan inte får egen majoritet i riksdagen att Alliansen plus SD i princip kan blockera Löfven som statsminister. I det ljuset är valet till stor del en fråga om vem man vill ha som statsminister.

Även miljöpartiet analyserar opinionsläget på samma sätt. Så här säger Gustaf Fridolin i en debattartikel i dagens nyheter24:

Låter vi SD tjäna på sina kampanjer mot flyktingar, låter vi dem växa till att bli Sveriges tredje största parti, eller klarar vi att sätta emot. Valet är ditt?

Fridolin har alldeles rätt. Valet är ditt och mitt. För det är en reell risk att SD får så pass stort stöd i valet 14 september att följande kan hända:

– Fortsatt statsminister blir Fredrik Reinfeldt, trots försvagat mandat för M och Alliansen, men med stöd från SD klarar de minoritetsstyre. Vi får en högerpolitik med konstant SD stöd.

– SD blir Sveriges tredje största parti, där S och M blir de som blir större. Det kan komma att ändra debattklimat och frågorna inom svensk politik avsevärt.

– med fortsatt högerstyre kommer klyftorna och arbetslösheten i vårt land inte att minska. Reformutrymmet kommer fortsätta att vara noll för att vi ger till de som har. Med ökade klyftor växer främlingsfientligheten.

Det är du och jag som behövs här. I det här är vi alla valarbetare.

Djupast sätt tror jag att detta är en väg som vi är många som vill undvika. För att göra det krävs att din, eller någon i din närhet, röst inte läggs på SD. För att undvika det så måste vi prata om politik och vad vi vill för Sverige allesammans. Vid ett köksbord, på promenaden, på altanen, i TV-soffan, runt kaffemaskinen, i bilen. Överallt behöver vi föra samtalet. Vad vill vi ha för värderingsgrunder i vårt land? Vilket samhälle vill vi värna? Vill vi ha mera vi och mindre jag?

En röst på Stefan är en röst för antirasism och ett bättre samhällsklimat

Så här säger Socialdemokraterna om antirasism och varför det strukturellt måste bearbetas på politikens alla områden:

Vi socialdemokrater är övertygande om att främlingsfientligheten motarbetas när arbetslösheten pressas tillbaka och vi kan investera i mindre klasser och fler lärare i skolan. Vi socialdemokrater vill se ett land där vi samlas för att utveckla vår demokrati och samhällsmodell. Alla behövs i det arbetet!

Socialdemokraterna menar att det bästa sättet att motarbeta rasism och främlingsfientlighet är att stärka jämlikheten genom att skapa full sysselsättning och utveckla den generella välfärden. (Källa socialdemokraterna.se)

Logiken är så här: Om högerpolitiken får fortsätta att råda i vårt land kommer rasismen sannolikt att öka, precis som den har gjort de senaste åtta åren. Det är tuffare och hårdare idag i vårt samhälle än på mycket mycket länge. Vi behöver återigen ett samhälle som bygger på solidaritet och gemenskap. Inte på att öka klyftor och slita isär samhällsskikt. Vi behöver inte ett nordiskt USA. Vi behöver inte fler steg genom fler skattesänkningar och dränering av vår gemensamma välfärd.

Verkligen? Vill vi bli ett mini-USA? 

Vad vi behöver är ett Sverige som är en internationell inspirationskälla för jämlikhet, solidaritet och frihet. Så som Obamas partivänner ser på oss i många fall. Så som alla de länder där vi arbetar för demokrati ser på oss. Som ett föregångsland att döma utifrån de grundprinciper om generell välfärd som byggt vårt land starkt. Det som vi är kan förlora om ytterligare 4 år läggs till ett minoritetsstyre av Allianspolitik med SD stöd.

Låt oss lämna det nyliberala bakom oss och kämpa tillsammans för minskat stöd till SD och en ny regering med Stefan som statsminister. För det behövs din och dina vänners röst för en socialdemokratisk regering.

Verkligen? Vill ni verkligen bli som oss? Bli som Amerika? (citat Michael Moore 2010)

Låt dig inspireras av TV4:as kända Micheal Moore youtube-klipp om vad vi står inför som land. Han är tydlig med att Sverige är ett föredömligt civiliserat samhälle, men som i utvecklingen mot mer individualism, mer USA-likhet, håller på att förlora det.

Tips också om Rädda barnens ungdomsförbunds kampanj: Antirasism vid köksbordet. Bra material att ta del av för den som vill lära sig mer.

Föräldrakontraktet skulle få vara givet att klara för alla

-Mamma nästa vecka ska vi åka skidor med klassen. Så jag behöver såna vad heter det nya täckbrallor. 

Tjejen på tuben åker in mot stan med sin mamma. De bläddrar i varsin Metro. Kommentaren och påståendet, för det är ingen ren fråga, är en kort konversation som är lika snabbt avklarad som den kom. De fortsätter bläddra i Metro. 

Och jag fastnar där. I fenomenet. Det där att tjejen, som kanske är 14, ställer påståendet, med den underliggande frågan, om nya täckbrallor med en slags trygg självklarhet. Jag hoppas att hennes mamma nu inte har en klump i magen när tanken på alla utgifter hopar sig. Förhoppningsvis är det på sin höjd en känsla av besvikelse som mamman erfar att hon ser sin egen konsumtion kvittas mot nya gears till kidden. Då har hon i alla fall något utrymme. Det är verkligen något alla inte har. En tåckbyxa kan spräcka allt.

Jag minns hur det var när jag var pank och ensamstående mamma. Då när mina föräldrar betalade min telefonräkning varje månad. Fast jag var var vuxen och förälder själv. Det fick vara så när det bara fanns min ynka assistentlön från skolomsorgen. Inte ens en heltid hade jag, men en dotter som behövde overaller, mössor, vantar, nya jeans. Jämt nya jeans och nya skor. Hon växte som en raket. Vad kan man göra mer än cyniskt önska ett barn som inte växer? Då var det inte min egen konsumtion som kvittades för ett par nya brallor, utan teleräkningen. 

Barnfattigdom är djävulskt. Det tär och det söndrar. Det märks. Och man skäms. De som vet mest om det är barnen tror jag. I föräldrars välvilja och kamp att dölja en misär så sipprar det. Glöm aldrig att barn har som ett sjätte sinne. De ser och känner hur det är, men har inte språket att få ut det. Istället speglas vår egen ångest i deras kroppar. Det ska inte behöva vara så i ett land som vårt. 

I tjejens påstående fanns frågan om det gick att få nya täckbrallor. Det var inte ett rent ”ska ha” utan snarare ett samarbetskontrakt som åberopades. Där fanns förhoppningen för vad det skulle kunna betyda för henne att kunna delta utan att skämmas, utan att frysa. Utan att behöva vara låtsassjuk för att man inte har allt. Eller ett uttryck för att de har det så bra. Att dealen barn-förälder håller.

Ja för där fanns den där nöjdheten om jag hör i min dotters röst ibland som handlar om att jag som mamma kan tillgodose hennes behov. Att jag liksom kan göra min del av dealen med att föda upp någon. – Och ja, jag vet att man kan få krupp på konsumism och att ha och ha. Jag tror inte man skall förstå det så. Jag tror man ska höra symboliken. -Min mamma ger det jag behöver och jag behöver inte oroa mig eller ha ångest för att jag som tonåring skall passa in eller kunna delta jämlikt på min sociala arena. Jag är trygg, mätt, torr och glad. 

Idag har jag alla resurser som min tjej behöver. Hon vet det och vi pratar om det ibland. Hon har fattat att jag gav min sista krona för hennes väl, fritid och möjlighet. Hon vet att det inte är självklart. Det finns mycket försörjningsångest där ute. 

Sverige kan bättre. Mitt löfte då som nu är att göra vad jag kan för att minska ångest och maximera ungas lika möjlighet till val och lycka här i livet. 

Den där Håkan: en resa från morrande till hoppfullhet

Först när beskedet kom om att Håkan Juholt var ny partiledarkandidat från valberedningen så tappade jag det helt. Jag förstod inte varför en joker kunde dyka upp så där och jag förstod inte vad som var seriöst bra med Håkan som ledare av s partiet. Jag tappade humöret och jag tappade fattningen. För mig fanns det inte någon förnyelse i förslaget. Det var vad som störde mig och som fick mig att gå omkring och morrande här hemma. Som en sur pudel som vill vara ifred. (en liknelse som ligger så nära med Vigo vid fötterna). Spontant så upplevde jag det som att vi förde fram  exakt samma kandidatstyp som förra gången, men denna gång en manlig variant. en person som varit med länge i gemet och som gillade Springsteen. Som var så där lite folklig och vanlig. En ny Salin i manlig form, men med risken att tappa bort frågor om hållbar utveckling, internationell solidaritet och jämlikhet: de frågor som för mig är allra viktigast.

Jag vovvade för att jag tyckte det var fegt och inte något som kändes som en nystart. Bara som en omstart med en mycket liten uppdatering. Mindre mascara och mer mustash. Jag var inte ensam i mina funderingar på vem mannen i mitten var.

Nu har det gått ett par veckor och jag har kunnat smälta det hela. Det är dagen efter s-kongressen Nystart, för tillväxt och rättvisa. Det är den första måndagen på en ny s-era. Det framstår som om vi fått en ideolog och en samlade kraft i den där Håkan. Och jag tror att det är bra. Vovvandet har stillat och har bytts ut mot en avslappnad känsla. Det kommer kunna att bli bra det här. Håkah Juholt kommer, som min kära syster sa, få Reinfelt och Borg att framstå som torra och verklighetsfrånvända akademiska strebrar. För Håkan Juholt är folklig, snabbtänkt, välartikulerad och skarp. Han är värdebaserad och han får sina vänner och kollegor och smygfans att klappa och jubla – Nu händer det! Som en god vän till mig uttryckte, som inte i första hand är socialdemokrat, nu äntligen kan man krypa upp i soffan inför partiledardebatterna med chips och ett glas rött och få njuta politisk drabbning!

Jag kan så här i backspegeln se hur min reaktion på samma gång var fördomsfull men också lite rätt. Jag hade fel om Håkan och min fördom sa att han verkade bufflig och tråkig. Han verkar inte ha något av det alls. Han verkar snarare mycket mänsklig. Och har en fint utmejslad socialdemokratisk människosyn. När jag läser hans artiklar, repliker och inlägg så framkommer en kulturellt känslig person som vågar ha något så häftigt och stiligt som politisk integritet. Han kommer inte att kunna vändas på bara för att. Nä, med Håkan kommer vi få höra vad han tycker och vi kommer att höra ett hjärta som klappar och förstår kultur. Håkan Juholt har en förmåga att fånga livet och fånga nerven. Han ger en fin inledning till svar till frågan om hans största kulturella upplevelse i livet till Helsingborgs Dagblad. :

”Utan att verka för pretentiös gav dina frågor mig chansen att också resa i mitt eget liv. Genom tonår och ungdom, förälskelser och svek. Bröllop, barn och skilsmässa. Gemenskap och ensamhet. Glädje, sorg och farväl. Allt ackompanjerat av konst, musik och teater.” (Håkan Juholt, hd.se)

Det finns andra liknande kommentarer från Håkan Juholt som avslöjar hans vurm för kulturen och hans kulturellt bevandrade barndom och uppväxt. Det mänskliga är inte främmande för Håkan, utan tvärt om framstår det som just hans politiska drivkraft. Människan kommer först. Medmänniskan är det som gör att den andres liv får mening och ett gott sammanhang. I hans första tal som partiledare var nog det den vackraste biten. Det är genom att få lov att ge när vi har det bra som vi kan leva gott och tryggt. För då vet vi att det kommer stå någon där den dagen olycka och sorg drabbar oss själva. Och kulturen är livsviktig just för att människan skall kunna leva så tryggt och ha tillit till både liv och framtid. Inte minst blev det tydligt genom att han inledde sitt jungfrutal (klicka på länk om du vill läsa det) om just kulturens viktiga roll för människan och för demokratin. Delar SvD kulturs kommentar 20110328 om förhoppningen att detta inte bara var retoriskt utan ett löfte om kulturens roll i våra politiska samtal och beslut.

”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra”. (Håkan Juholt)

Trotts att jag börjat slappna av och funnit mig väl tillrätta med den nya s-ledaren så har jag ett vaket hundöga uppe. Jag tror nämligen att fokus på miljö och hållbar utveckling kan riskera att få en undanskymd plats med vår nya ledning. Håkan Juholt är stark i fråga om Solidaritet och Jämlikhet, men har ännu inte visat på finess och politisk vision på hur just dessa två kopplar samman vårt måste att fokusera på klimatfrågorna.  Det var oerhört starkt att höra att 100 miljoner kvinnor fattas oss här på jorden. Dessa kvinnor som fått ge sitt liv på grund av brist på jämlikhet och på grund av fattigdom. Det vill jag säga är en fråga för klimatet. Utan dessa kvinnor kommer vi nämligen inte kunna rädda vår värld. Jag hoppas att Håkan Juholt inte bara kommer vara mänsklig och kulturell utan också hållbar och ha ett start internationellt perspektiv. Vi behöver nämligen kämpa för världens överlevnad!

Därför har jag slutat vovva och därför har jag en skön känsla i kroppen. Jag tror att vi kan följa i Juholt spår och låta oss ledas in mot framtiden, en mänskligare framtid. Men jag kommer vakta på frågan om hållbar utveckling. Det börjar ju(holt) i vår egen bakgård! En politik för Grön Hållbar Framtid är livsviktig för s. Slarvar vi med den kan vi slarva med regeringsdugligheten!

(Läs HD.se ledare om behovet av miljöpolitik och alliansens möjlighet till profilering handsken är kastad)

/louise

Det är många som gillar Juholt!
Rebella gillar! Och Juholt gillar rebella och deras framtidsrapport. Det gör jag med! läs mer hos rebellabloggen.wordpress.com

Det är många som är glada nu, inte minst de ledare i media som saknat något samhällskritiskt och en alternativ bild av vilket samhälle som socialdemokraterna vill bygga. De instämmer i min väns ord om matchen mellan Juholt och Reinfelt. Den är efterlängtad och ska bli mycket spännande. Västerbottens folkblad uttrycker det som att vi har härliga dagar framför oss.

Delat ledarskap: ett helt ledarskap

Jag tror på delat ledarskap. I alla dess former. Vad är det för en tanke att vi behöver vara ensamma på topparna? Delat ledarskap är också ett delat ansvar. Om vi delar ansvar så behöver vi också tänka tillsammans, formulera tillsammans och öva på tillit och förtroende tillsammans. Det är bra saker som gör gott med organisationer. Det delade ledarskapet är också ett dubbelt ledarskap. Man får mer av allt möjligt. Mer ledarskap i två personer, mer resurser i två företrädare, fler tankar, angrepp och förhoppningsvis klokare beslut. Ett delat ledarskap är nog ett helt ledarskap.

Jag vill se två partiledare för socialdemokraterna i framtiden. Jag vill se två ordföranden som tillsammans utgör ledarskapet. Jag vill att de var och en får titulera sig partiledare. Jag vill komma så nära ett helt delat ledarskap som möjligt. Jag kan tänka mig att kompromissa på punkten med ett delat ledarskap o form av 1 och 2:e ordförande. Men jag vill helst ha ett helt delat ledarskap.

Jag vill se en man och en kvinna. Båda relativt unga. Inom socialdemokratin är det runt 40 år. Jag vill att de har bred erfarenhet och jag vill att minst en av dem inte är skolad traditionellt inom socialdemokratin och SSU. De behöver inte ha en facklig profil och jag vill att de ska vara personer som brinner för jämställdhet, hållbarhet, grön tillväxt, mångkultur och välfärd – allt i en tappning som inspirerar mot år 2015.

Jag önskar också att vi får ett ledarskap som är ett ledarskap för vår organisation och som vågar säga att nu mina vänner så skall vi kämpa för att  socialdemokratin ska vara en välkomnande folkrörelse och gemenskap. Nu skall vi bli riktigt bra, i alla led, på att välkomna dem som vill engagera sig med oss för ett bättre samhälle. Nu skall vi i våra distrikt få igång samtal och diskussioner och skapa många politiska verkstäder och tankesmedjor. Vi skall inspirera till nätverkande och vi skall göra upp med stela strukturer och bråka med oss själva där byråkratin har fått skapa cement runt vårt engagemang. Jag vill se ett ledarskap som inspirerar till förnyelse i tanke, ord och handling. Ja – en parafras på förnyelsens kraft i förlåtelsen. Låt oss bygga ett ledarskap som får vårt land att släppa fram dem vars röst inte ännu hörs och vars tanke ännu inte är representerad inom ramen för våra tankar och vår ideologi.

Jag vill se ett delat ledarskap: ett helt och delaktigt ledarskap som smittar.

Andra som har tankar om delat ledarskap: Ulf Bjereld, Gudrun Schyman och Aron Etzler om delat ledarskap på Sveriges Radio, Karin Långström Vinge har tankar om delat ledarskap. Röda Berget vet vad som krävs för ett gott ledarskap inom den ideella världen. Den värld som vi trots allt som politiskt parti befinner oss i organisatoriskt.

Fritt, jämställt och individualistiskt? Det tillrättalagda Sverige där feminism inte får plats

Det är dags att fundera på att byta regering. Av många skäl. Detta är ett av dem:

Arena kom med posten och omslaget skrek ut det som jag länge känt, vetat om och förfasat mig över: Varför så tyst? 22 feminister om utrymmet i den svenska debatten.

bild-11161Feminism har blivit till ett skällsord, något som inte alls är den självklarhet och normalitet hos etablissemang och medborgare som det en gång var. Tiden då statsministern sa: klart jag är feminist verkar vara över. Nu gömmer sig feministerna bakom omständiga förklaringar och försöker parera en rädsla att uppfattas som ”allt för radikala och människofienliga”. Det är som om feminism uppfattats som synonymt med mansmat och som om röster från underläge är fult i ett PKhetsigt Sverige.

Få saker är så upprörande som att behöva försvara kampen om jämställdhet och behovet av feministiskt perspektiv. Det gör mig ledsen ända in i själen att det är något som överhuvudtaget ifrågasätts som viktigt i vår samhällsdebatt.

Många av de 22 feministerna spanar efter anledningar i det nya politiska klimatet av nyliberalism och konservativ ideologi: vi är jämställda, individualister, bäst i världen och fria – varför klaga? Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, sammanfattar det som ett tillstånd av att vilja blunda för synen på att också vårt samhälle har brister, att vi utmanar makt på varandra och att det finns underordnat och överordnat.

Eduards menar att feminismen uppfattas som för svår och utmanande, handlar för mycket om makt, relationer och strukturer, ordningar som snävar in vårt handlingsutrymme. Är det därför vi vill blunda likt strutsar och titta åt ett annat håll emedan misshandeln av våra likar pågår? Är det därför redaktörer som skriver om feminism och jämställdhet blir ifrågasatta och inte sällan får frågan: Vad har jämställdhet med oss att göra? Är inte den frågan utagerad?

En redaktör på vår tidningen Ergo skrev en artikel om jämställdhet vid universitetet. Redaktören fick hotfulla mail och en fråga varför denne var en manshatare. Andra skribenter som skrivit om jämställdhet får samma respons. Är det inte galet fel? Är inte detta så allvarligt att vi borde fråga oss återigen – vilket samhälle vill du ha? Men framför allt – feminism är nödvändigt och ansvarsfullt. Feminism kan vara det perspektivet som hjälper oss att se de strukturer som ställer den ene över den andre i värde och inflytande.
Feminism är utmanande för själva utmaningen är dess essens. Jag är tacksam för den essensen och hoppas att fler ögon öppnas och att kampen kan börja! Garanterat kommer den tillbaka om vi får maktskifte 2010. Då kanske vi får en något mer realistisk och postmodern syn på vårt samhälle. Vi kommer att ha massor att göra!!!

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.