Kategoriarkiv: Värt att läsa

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Ordningsafasi eller rädsla för att lägga något fel? 

Hemma hos mig lever fem personer med ordningsafasi. Afasi är ett allvarligt tillstånd där man inte kan tala utan att behöver använda teckenspråk till stöd för kommunikation. På Wikipedia står tyvärr inget om Ordningsafasi. Funderar på att lägga till följande:

Ordningsafasi är en variant av afasi som oftast utspelar sig i hemmet där en dominant part lever med andra vänligt sinnade människor och som blir sur när saker inte står rakt eller ”där de bor”. Var de bor är enligt den styrande ordningstyrannen fullständigt självklart. Oftast uppstår själva diagnosen ”Ordningsafasi” i stunder då de vänliga människorna försökt ställa i ordning. Diagnosen ges av städmadamer och damvippsmonster. 
Man kan även i fall där Ordningsafasi uppstår använda stöd med tecken. Som varning mellan vänliga människor (såg det nyss mellan två som jag bor med) eller av städgalningen i syfte att förtydliga var något bor. Påminner om en flygstewards försök att få uppmärksamhet vid introduktion till flygsäkerhet ombord. 

Det finns också nya rön som gör gällande att brist på i ordningsställande också beror på rädsla att göra fel. Man har sett att de som lever med en dominant iordningsställare ibland utvecklar undvikande beteende. Genom att lämna högar framme för sortering och inte ens försöka placera saker där de ska vara får man två vinster: ingen överdriven förnedrande läxa av ordningsmonster OCH ordningsmonstret tar själv tag i högen som vore det ett lockbete. 

Enda bot och främjande av hemfriden är färska blommor och ett överraskande gott humör. Kan få vilken damvippa som helst att mjukna. 

Älska, glömma och förlåta

Nä, det har inte alltid varit bra. Det har faktiskt varit skitjobbigt ibland. Att vara i en relation är resa från jag till du och tillbaka igen. Det är som en tillväxtkurva för barn med tillfälliga pucklar, men som alltid ska gå fram och upp. Gör de inte det så får man undersöka saken närmare. Ta hjälp om det behövs, men framför allt börja i den nyktra synen och förväntan på sig själv, den andre och varandra. 

Lättare sagt än gjort faktiskt. Själva tillnyktringen är inte sällan den tuffaste delen. Vad är jag i allt detta? Vad är min partners och inte mitt att ta ansvar för? Vad beror på oss i förening? Tre helt olika perspektiv som man behöver försöka se klart. Jag menar att det är alltid det som är det svåra -klarsyntheten, eftersom vi förskönar, fördunklar och projicerar med samma vana som vi ytterligare låter en dag passera utan att röra på oss. Fast vi vet att vi mår bra av det. Men latmasken råder ju på grund av att det är jobbigt med ansträngda muskler och oskönt att svettas för den otränade. Det gör ju lite ont också. 

Så är det med vår sociala utveckling och sociala smärta också. Vi behöver känns att det är värt ansträngningen att tänka och känna efter. Vi behöver få belöning när vi ändrar oss. Vi behöver också höra först att vi duger och har ett värde. För om det inte känns så sätter i alla fall jag upp alla mina försvar. Social smärta är inget man bjuder på till vardags. Men i det trygga rum som en kärleksfull relation ska vara så är jag villig att pröva och låta valv efter valv, lager efter lager, visa sig och ge nya och härligt utvecklande svar på livets fantastiska gåta. Precis som med träning är en go relation en färskvara och helt beroende av dig själv och din egen insats. 

Jag är snart 40 år och har varit mamma i 19. Har fyra barn vars uppfostran förändrats över tid och med mig. Jag har korta och lite längre relationer bakom mig som slutat i svek från mig eller svek från andra. Jag har vänskapsrelationer jag förlorat på grund av mina egna rädslor och tillkortakommanden. Jag har vänner som blivit min trygga bas tack vare  tillit och mod att våga växa tillsammans. Jag har blivit lämnad, bedragen. Jag har lämnat och nog också bedragit. Vissa saker skäms jag så mycket för att jag knappt kan orka med att känna till det. Jag har blivi vald och jag har valt min kärlek. Allt detta är min rikedom om jag väljer att se det som skatter att vårda och lära mig av. 

Jag lever idag i en 13 år gammal parrelation som från dag ett varit en slipning. Han har min största beundran för att han visat vad ödmjukhet på riktigt är. Det är tillit. Och tillit är mod när det stormar och oförblindad tro på det som är vårt. Han brukar säga att det handlar om att ha bestämt sig. Han kanske har rätt. 

Nä, det har inte alltid varit bra, men jag är idag en kapabel kapten på min egen skuta och den seglar stabilt, byggd av virke och tross från alla mina tidigare skeppsslag. Jag har byggt min tillit och styrka på vrakdelar och vunna regattor. Kapseglat mot mina egna inre demoner. Har min bästa vän i skutan bredvid min.  Jag har av min och vår gemensamma erfarenhet lärt mig att navigera stormiga hav och knäckt livets viktigaste gåta: älska, glömma och förlåta. Och det börjar med dig själv. 

Mellan doft av gödsel och solglimtar. 55 dagar framför oss. 

Sommaren är här och vi lär oss leva med varandra. Vi är sex personer som delar liv mellan väggar av tegel, altangrönt och svenskt sommarväder. En vardag som hittills varit ovanlig men som under de kommande två månaderna kommer vara vårt status quo.

När man på jobbet ska göra något ihop med ett nytt team så börjar man bäst med kick off och att formulera får varandra vart vi är på väg. Och sen så snackar man igenom vilka värderingar och spelregler som ska gälla. Allt för att bygga vinnande kultur för att nå sitt mål och att vägen dit ska vara ett gott minne och en utvecklande tid. På så sätt skapas god grund för att man ska fortsätta vilja jobba ihop och stor chans att vara stolta över resultatet.

Lite så gjorde nog vi också när vi lite yrvaket tittade på varann i måndags och räknade efter. 55 dagar framför oss.

Vi, som vanligtvis ses under rutinbundna effektiva morgnar och trötta energilåga kvällar. Vi, som annars köper städhjälp någon gång per månad för att klara av att nå friden och som suckar tillfredsställande över restlådor i kylen när det är ens tur att göra middag. Vi, som länge längtat efter mer tid tillsammans. Vi i team Callenberg. Nu har vi massor av tid och en helt annan vardag är här. Bara att ta tag i regelverk, nöjesresa och kulturbyggandet med en gång.

Måndag: yrvaken insikt om hur mycket tid vi har med varandra. Oj oj. Detta är ju både magiskt och kommer kräva en del självledarskap. Not to self: ut och spring istället för att sucka över stökgenerna – och välj ditt eget sommarhumör.

Tisdag: sommarreglerna skrevs tillsammans. Vi reglerade allt från stjärtvisning till att också föräldrar ska sluta bråka när någon säger stop. Skor ska stå i ordning och två gånger om dagen gör vi ett plockröj – givet att man får leka hur mycket man vill däremellan. Och så får man lov att ha sovmorgon. Särskilt barnen.

Onsdag: första dagsturen och vi prövar formen med 1) försenade 30 min på morgonen, dvs pröva mammas humör 2) sitta i vägarbeteskö i sol i ytterligare 30 min, dvs pröva pappas tålamod. 3) Äta matsäck i bilen och 4) utforska en skog inklusive badstopp. 5) Gå på toa i en buske och 6) stanna, fast alla vill hem snabbt, för att amma bebis. 5 av 6 klarades mycket bra.

Torsdag: planera kick-off för team Callenberg l’été-17. Ska innehålla kul, kultur, intro av nya och någon överraskning. Det blir Göteborg nästa vecka, träffa nya kusinen Jack, nosa på Liseberg och kanske träffa någon kul typ på någon ö. Båda föräldrarna drog denna dag på löparrundor. Var för sig.  Avslutade torsdagen med att konstatera att barnen är underbara och att ledningsgruppen trots det skulle behöva en egen överläggning.

Idag: vi sätter kulturen genom att införa turtagning som modell för luncherna. Det är lättare att umgås om man pratar en och en. Kommer också ikväll att pröva att dela upp gänget i två delar. På så sätt så slipar vi i nya spår och får fram ändå lite mer kvalitet i varandra genom tid tillsammans. Själv ska jag njuta av Ruben 4 och Uma 5,5 månader. Per och Hugo ska upptäcka Dramaten och ”Det blåser på månen”. Det blir också en övning i att unna någon det bästa :).

Och under tiden skiftar vädret mellan skön svensk sommarsol då nunan är vänd mot värmen och promenader efter regn i förorten där doften av kogödsel vittnar om att det är fler än vi som myser i sin egen hage bland växter, nära och sommar i P1.

Vi är helt inställda på att vara stolta över varandra 21 augusti när Hugo går till skolan. Vi ska ha utvecklats i sommar genom att fått komma ändå lite närmare och sett varandra från många vinklar. Vi ska väva på vår familjeväv och skapat många fina minnen ihop. Och många mil kommer ha blivit löpta.

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.

Om prickar vi gillat och prickar vi tar bort.

Hudförändring? Jag vill ömsa skinn och låta frågan vara oställd.

Fokuserar på annat som är viktigt. Försöker. Samtidigt vill jag vara förberedd på alla tänkbara ansträngningar. Nej det vill jag inte. Funderar på vart jag lägger min tid.

Jag gick till doktorn förra veckan och nu kom ett brev med en kallelse till dagkirurgi. Om två veckor tar vi bort den oregelbundna märkningen av livet.

Tittar på Uma. Inte en fläck. Jag själv är prickig som en späckad korv. Små prickar i ljusa symmetriska runda former. Mina vackra pojkar har redan fått sina första bruna rundlar. Kroppens resa har påbörjats. Prickar som kan vara vackra och ge kontrast. Eller oroa.

Ebba föddes med en stor rodnad på hakan. Det var ett hemangiom som hon fick avlägsna när hon var 10 år med två operationer med millimetersprecision mellan nervtrådar och musklerfibrer. Egentligen brukar dessa fläckar gå tillbaka av kroppens egen kraft. I sällsynta fall stannar de i fullt utväxt läge, så som de var för henne.

Hon var så söt med sitt röda hjärta på hakan. Hennes första självporträtt såg man en huvudfoting med en glad mun som ackompanjerades av en rund röd prick i mungipan. När hon låg på operationsbordet så tog hon bort syremasken alldeles innan hon somnade och sa ”hej då pricken, tack för allt”. Hon snuddade med sina vackra fingrar mot den röda kudden på hakan. Jag stod bredvid och tårarna föll.

Den pricken var en del av henne under hela hennes barndom. Som en del av kroppen, av jaget. Hon var stolt över sin prick. Tills den dagen då hon insåg att vuxna hade börjat kommentera den. Ibland sades det till mig i affären. De tyckte synd om henne. Jag tyckte synd om dem. De hade inte förstått någonting.

Hudförändring. Jag tänker på klimatet och den så kallade klimatförändringen. Det är ett annat sätt att tala om den förstörelse som vi håller på med på vår jord. Genom att kalla det för förändring så känns ödet lite mer avlägset. Känns lite samma sak med hudförändringar.

– Men hallå? Klart att jag inte ska oroa mig!

Men det är svårt att låta bli…

Bara några tangentknaster bort ställs frågan på google. Hur vanligt är det att hudförändringar är maligna? Botas man? Finns det bilder? Hur vet man? Räcker kirurgi? Är jag i riskzonen? Kan vi backa bandet? Kan jag ta tillbaka min fråga?

Fy vilken deppig text att skriva! Overklig och suger musten ur mig. Vet ni, vi skiter i den där hudförändringen, tar dagen som den kommer och så lägger jag mig under kniven den 22:e. Klappar lite ömt på pricken och säger ”hej då pricken eller vad du är för nått, tack för att jag får värdera livet så högt”. Undertiden njuter vi lite mer.

Nä nog med det här, jag tar och skriver ett tal till Ebba istället ❤ hon tar ju studenten på tisdag.

lollo juni 2017

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

En liten kopp och oändligt med kärlek

Vad ryms i den lilla gesten om inte oändligheten? Går upp på morgonen efter en något stökig natt med lill-Uman och tröttheten liksom dånar i fotsulorna. Allergi kanske hinner jag tänkta när jag trampar mot köket med den lilla på armen. Mina tankar går till min man som är allergiker och som trots det lever sitt liv med det finaste som finns på fyra ben. Vår pudel är inte hans största allergena problem, utan det är vårens sköna sprickning. Sköna soliga dagar som dessa är den spröda våren en plåga hinner jag och tänka med en lång blick ut genom köksfönstret medan jag greppar min hand om den kaffekopp som står på värmning på expressomaskinen.

Jag sipprar och tittar in i Umas ögon. Hon ler som bara hon gör. Kaffet lite kallt så koppen åker in i micron. 30 sekunder.

Och så står jag här och har huvudet fullt av tankar på min allergiker till make och tittar på det underverk som han medskapat. Hon får hans vackra ögonfärg i min pliriga och uppfodrande blick. 20 sekunder blir 10.

Nedräkning och jag är fylld av ömhet till dessa två. Slås av vilken kärlekshandling han gör, min älskade, varje morgon. När jag ligger kvar och hämtar upp det som är kvar av nattvila med bebis så tar han tid från sitt morgonstök med två pojkar och sig själv mot klockan för att göra en kopp latte med havremjölk till mig. På bänken står också ett kokt ägg kokt till perfektion enligt mitt mått.

För mig betyder det att jag kan såsa upp på morgonen och få i mig något så att jag silpper sitta hungrig och kaffetörstig och amma någon timme. Men mest betyder det omtanke.

Pling! Jag och Uma sölar bort till soffan och sätter oss. Hon äter och jag surplar kaffe. Oändlig nåd. Den tar ibland gestalt i det oväntade mellan tanken på en allergiker och ett micropling.

Amma publikt är ett barns rättighet och delvis en mammas kamp

Jag sätter mig längst bak i rummet för att inte störa. Hoppas på att hennes missnöjesskrik och matsignal ska vara måttlig och att jag lyckas tråckla fram bröstet så smidigt som möjligt. Hon fattar tag snabbt. Jag andas ut. Och så börjar ljuden. Njutning i klunkar från liten bebiskropp vars hydda är en magnifik resonanslåda för ljud likt dessa. Är det någon som känner igen sig?

Var med i ett annat offentligt sammanhang där jag är ordförande och fastnade på bild, på långt avstånd. Jag hade suttit med Uma som ammade vid tillfället vid en vägg när jag fick resa mig upp och vid dörren tacka vår gäst som precis talat, vilket fångats på bild. Jag omnämndes vid namn och funktion med beskrivningen: ”… med dottern vid sin barm”. Jag kände mig först lite avklädd och avslöjad. Framför allt fundersam över varför det var viktigt. Känslan var också stolthet över att jag ärar rätten och finns i ett sammanhang där möjligheten finns.

Det är något i detta som möter dubbla känslor hos mig. Min första position är att barn har rätt att få sin mat när och var som helst. Bebis kommer först. Min andra position är att bebis också har rätt till lugn och ro när hen äter. Helga matstunden. Men behöver dock inte gömmas undan och  njutning av maten och tryggheten ska äras den med.

Min tredje är att bebis som ammar är som en förlängning av att vara gravid. Något helt naturligt och väldigt kroppsligt. Att vara ammande kvinna är således förenat med vissa rättigheter och behov av särlösningar, men behöver inte klistras på kvinnans identitet samt ses som något avvikande i det offentliga. Kvinnan är fortfarande sig själv. Amningen en aspekt av barnalstrande. Därav min dubbla känsla.

Trots att man matas med budskapet om att amning är det mest naturliga som finns så behandlas man som det mest avvikande som tar gestalt i ett rum vid vissa tillfällen. Det är fortfarande förenat med blickar och det finns uppenbarligen fortfarande behov av att markera fenomenet. Är det instinkten om vad som är ”passande” i en given situation? Är det känslan av barnets rätt till sin mamma och intim enskild- och avskildhet som pockar på? Oron för att barnet berövas sin mors uppmärksamhet när hon inte avskiljer stunden från en annan kontext? Missvisad omsorg ibland, befogad oro i andra fall. I grunden ett samhälleligt kollektivt skyddsnät med andra ord.

Eller är det vårt samhälles svårighet med allt som är det mest naturliga som finns? Där en sådan aspekt är den kvinnliga kroppen. För när hon ammar är hon svår att maka in i allehanda konstruerade kvinno- eller mansroller kopplat till makt och anspråk. Där finns ju inte plats för något annat än…. en bebis som äter. Helt ofarlig och tydligen så utmanande.
Jag tar benhårt fasta på bebis rätt till att äta när hen vill, förälderns skyldighet till närhet och amningens kroppsliga aspekt likt graviditeten. Den sistnämnda är övergående, men pågående. Den definierar inte min möjlighet till deltagande i det offentliga samtalet eller mötesrummet. Den brukar min kropp och ska ges utrymme och möjlighet som det mest naturliga som finns. Som sådan bör det bara få finnas och inte markeras men hanteras med varsamhet för bebisens skull.

I helgen åker Uma och jag på partikongress. Det kommer då finnas många möjligheter att pröva systemet.

PS När man pratar om amning så måste man också i dag, tyvärr, bedyra att man inte skuldbelägger den som flaskmatar sin spädis. Det är lika tråkigt det. Amning är något mer praktiskt än flaskmatning (jag har gjort båda), men också känslosamt och något av ett ställningstagande idag. Jag tror det är därför det blir så mycket åsikter, rädslor, moralaspekter, erfarenheter som blossar upp. Precis som jag precis själv anfört gällande den naturliga offentligt ammande kvinnans rätt till sin naturlighet.

Skrivprocesser med katter och bebisar

Jag hade en katt när jag växte upp som älskade att gå omkring på och runt tangentbordet när man arbetade vid datorn. Hon strök sin svans under näsan när hon promenerade fram och tillbaka. Så pausade hon och satte sin nätta svarta kattkropp över d-k och b-y och det var bara att ägna sig åt henne istället. Så effektiv och som en magnet på koncentration. Missan hette hon, den ömma katten.

Under den här föräldraledigheten har jag tänkt försöka skriva. Ambitionen är måttlig och realistisk och helt klart utav ren lust (not för alla er som får lätt tryck över bröstet av allt en fyrbarnsmamma kan tänkas hitta på :D). Jag har några texter som behöver få komma fram och komma ut. Men. En bebis är som en katt i det här avseendet. Den sätter sig framför alla sinnena, så fort skrivkoncentrationen slås på och vill vara med. – Jag vill va me! Det där verkar intressant!

Uma fångar så mina tangenter och lägger de sist i kön. Först sätter hon sitt vackra sneda eller det enormt stora leendet, hennes roliga kropp eller fängslande bebisljud. De konsumerar mig och det är en njutning.

Mitt skrivande blir då om detta istället. Om henne, om barnen och om livet. Det blir som ett försök att konservera tiden. Få lukten, ljuden, kroppen att fasta mellan A – Ä och allt ovan och under.

Den här texten är skriven med henne på magen i sängen. Det var mysigt. Snart kan hon dock placera sina små fötter på tangenterna och precis som Missan fånga även den här koncentrationen och se till att vi myser i stället. I varje stund. Har svårt att låta den chansen vara.