Kategoriarkiv: Värt att läsa

Årets digitaliseringskommun 2017. Och allt handlar om ledarskap…

…för utan vision och ledning, uthållighet och en fast beslutsam guidning så har man svårt att lyckas i den digitala transformationen.

Stockholm stad har under många år arbetat mot målet att bli världens smartaste stad. Ett viktigt delmål är erkännandet om att vara Sveriges ledande kommun ifråga om digitalisering. Det vann vi på Kvalitetsmässan 2017. Idag, i skrivandet stund, är det dagen efter utmärkelsen kom i min chef Ann Hellenius hand och drygt ett år sedan som jag i mitt dåvarande uppdrag som tf enhetschef för strategi och styrning pushade på för att medarbetarna skulle prioritera att skicka in en ansökan. Jag är glad för det, för jag såg som ny på avdelningen ett jobb för digitalisering som behöver berättas och som ska prisas. Låt mig beskriva vad jag har funnit.

Digitalisering är ett begrepp som beskriver en förändring av vårt samhälle. Ny teknik hjälper oss att förändra våra beteenden och vi stället nya krav på tjänster och service. Ny teknik ger möjlighet att ex utföra enklare jobb och få tid till annat men även kvalitetskänsliga uppgifter kan få en bättre och effektivare hantering. I förlängningen skapar det tid till de mer komplexa frågeställningarna och ger oss möjlighet att i samhällets tjänst skapa ett jämlikare samhälle. För vi får mer tid till de som behöver det mest.

Detta har Stockholm stad förstått. Under många år har man därför prioriterat att använda eget kapital till att göra utvecklingsinsatser i verksamheten. Den digitala förnyelsen har genom det arbetet kunnat inspirera och starta en förändringsresa eftersom det renderat många goda erfarenheter och exempel. Man har också tagit fram en kraftfull strategi för en smart och uppkopplad stad eftersom man tidigt såg att utan infrastruktur, plattformar och tekniska lösningar så kommer man inte kunna skaffa sig de generiska fördelarna och inte heller den möjlighet till samverkan som digitaliseringen kräver.

Men förutom detta så har vi ledarskap. I all förändringsarbete är det ledarskap som definierar framgången. Ett inspirerande, stadigt kommunicerande ledarskap om vart vi är på väg. Med en visionär ledarstil med stor kunskap och erfarenhet av digital transformation så har Ann lyst som en fyr bland ettor och nollor. Hon är som lotsen som stadigt med starka motorer drar den supertanker som Stockholm Stad är med både push och pull mot nya mål. Vi som jobbar med och runt Ann förstår att det är just det som är vårt uppdrag. Möjliggöra och guida, inspirera och förenkla. Det i sig själv är en digital transformation av stadens strategiska IT verksamhet.

Ann Hellenius inspirerar inte bara stadens alla verksamheter, som samlar mäktiga 40 000 användare av vår digitala arbetsplats, hon bidrar också till samtalet i Sverige om vad digitalisering är genom att ta ner det till det som ligger nära hjärtat. Genom ett gediget intresse för de exempel på nytta som digitaliseringen ger alla människor i stadens olika verksamheter så kan hon visa vad det hela handlar om och vad som är målet med den samhällstransformation som vi är inne i. Det är nyttan och effekten av digitalisering där livskvalitet är målet som är själva saken. Det krävs ett hjärta och en förankring i livets utmaningar för den typen av kommunikation och vision. Det är Ann personifierad.

Tillsammans med det budskapet glömmer inte vi som jobbar i hennes verksamhet vad vårt mål är. Vi ser ojämlikheten bland 2-åringarna utifrån deras olika tillgång till ny teknik redan i vaggan. Vi ser de äldre som får frihet genom digitala hjälpmedel och vars omsorg förbättras med stöd av appar, API:er och kommunikationslösningar. Vi ser skolan som möter de unga med särskilda utmaningar och som med ny teknik med större enkelhet kan anpassa och uppfylla sitt uppdrag i skollagen om den kompensatoriska undervisningen. Och lärarens vardag blir tech och het och med den en ökad status. Möjligheterna till framgång i klassrummet är berusande. Miljöförbättringar, trafiklösningar, trygghetsfrågor, lednings- och beslutsstöd, ja exemplen som förenklar vardagen i det offentliga rummet och i våra verksamheter är väldigt många.

Men all förändring innebär också en risk för att våra tjänster och service försämras under tiden. Det finns alltid risk för felaktiga beslut. Två komponenter är därför viktiga att ha koll på: rädsla och kunskap. Om man både är rädd och har okunskap så är risken stor att man fattar fel beslut.

Båda aspekterna kräver en ledare som personifierar ”keep calm and carry on” och det gör Ann. Hennes lugn och erfarenhet gör att de situationer som vi möter av osäkerhet, komplexitet, förhandlingar och viljor möts med trygghet, balans och tillförsikt. Bit för bit, steg för steg, fråga för fråga. Det är en ledarskapsförmåga att kunna använda rädsla och ångesten som en möjlighet till ledning och framdrift istället för en automatisk stoppknapp.

Kunskapen behöver vi ständigt jobba med. I Stockholm har vi, också under Anns ledning i hennes tidigare roll inom utbildningsförvaltningen, tagit fram en metod för att bedöma sin digitala kompetens och få handledning i de frågor som man behöver ta tag i för att utveckla sig. Det är en metod som hela staden fått upp ögonen för och som vi nu tar vidare till fler verksamheter.

Kunskapen behöver också finnas hos våra verksamhetschefer och beslutsfattare. Om de tvekar av rädsla eller okunskap så tvekar också den nödvändiga digitala transformationen. Som avdelning för digital utveckling på stadsledningskontoret är det vår uppgift att få ledare i hela staden att tryggt, säkert, stabilt och hållbart leverera förändring, förädling och fler kvalitativa kommunala tjänster och möten för stockholmarna.

Jag är också rädd ibland. Jag är rädd för att göra fel. Jag har absolut stunder av okunskap. Staden är stor och hjärnan kan bli trött. Jag är chef för en verksamhet som har till uppgift att stödja, leda, förenkla och möjliggöra den digitala transformationen. Jag lyckas i mitt uppdrag, förblir orädd i mitt beslutsfattande och säker i min förmåga att söka rätt kunskap för jag är fullt ut backad av kanske Sveriges bästa chef. För vi kan otvunget prata om det som utmanar och hitta rätt strategier och mod i vägarna framåt. Med en sådan chef i ryggen kan vi leda för förändring som annars hade varit omöjlig.

Därför är utmärkelsen Sveriges digitaliseringskommun 2017 ett pris till hela staden för att vi har lyckan att ha en CIO för Stockholm som lyser upp vägen fram och visar vart våra framgångar finns.

Annonser

Varför så hett under och efter ett val? Analys och reflektion utifrån styrmodellen ”strategiskt hus” med kyrkovalet som exempel

I söndags var det kyrkoval. I debatten krängde fokus på vad det är valet avgör. Det är sådant som typiskt definierar valtider. Några reflektioner kan göras om (kyrko-) politikens systemiska värld och varför debatten går som den går. Häng med på en metaanalys om makt, debattfokus och strategiska hus. 
I all politisk terräng och analys behöver man dra konsekvenser av åsikterna för att se vad frågan handlar om och varför det pushas just för det. Man kan titta på vad i verksamheten som man vill putta på åt något håll. Handlar det om de stora inriktningarna? Eller lyfter man fram de aktiviteter som man tycker förflyttar bäst? Är det ideologin som hörs eller är det policy (dvs reformförslag) som presenteras?

Beroende på vilket fundament man vill förflytta blir debattklimatet. Politik är att vilja, beslut är att prioritera. Låt mig ge en reflektion på detta utifrån ”det strategiska huset” som kanske kan ge en fingervisning på varför debatten går och hörs som den gör. 

Modellen för analys

Det strategiska huset har tre delar. Fundamentet som är byggt av värderingar. Väggarna som utgör ramen för vad organisationen ska göra. Det är det som på engelska kallas ”mission” eller uppdrag. Ibland kan det översättas med VAD och även HUR till viss del. Taket är visionen som beskriver det tillstånd man eftersträvar. Annorlunda uttryckt beskriver visionen den beskrivning av verkligheten man önskar vore sann. Mål för verksamheten finns i skärningspunkten mellan mission/vision eftersom de kan finnas på så olika områden. Ett effektmål är annorlunda än ett delmål exempelvis. Kanske kan de i metaforen utgöra fönster på fasaden som ger huset dess fokus och karaktär. 

I kyrkans kontext så är vi nomineringsgrupper (kyrkopolitiker) olika nöjda med det strategiska husets olika delar. På olika sätt har vi tillåtits bygga det ovh inreda det. 

Det är också här, beroende på hur nöjd man är med de olika delarna, som vi har olika åsikter om vad valet ska handla om. Ska vi byta riktning för kyrkan (visionen)? Ska vi satsa på olika sätt att uppfylla vårt uppdrag eller ge oss nytt fokus i vår uppgift för att uppfylla vår vision och leva våra värderingar? För oss som är nöjda med huset filar vi på renovering och förbättring så som att skapa god arbetsmiljö eller satsa pengar på avgiftsfria konfirmationer. 

För andra är det själva fundamentet som behöver brytas och bytas. De påstår att kyrkan står för värderingar som för henne i en oönskad riktning. De vill byta både grund och tak. Ni vet, det är värderingar som bygger kultur och utan fundament finns inga väggar som håller taket. Det är kultur som avgör hur vi gör saker som slutligen bevisar om vi kommer nå den verklighet vi drömmer om. 

Eftervalsdebatt och känslorna går höga

I eftervalsdebatten finns nu så klart känslor. I vissa fall upplever man att man går hårt åt varandra. Det är synd tycker jag. Ibland finns det exempelvis känslor som i min mening felaktigt kan uttryckas som att väljaren gjort rätt eller fel, förstått allt eller tagit ansvar för utvecklingen eller ej. Detta är felaktigt så klart efter som ett valresultat alltid är korrekt, om nu de som röstat avgett en giltig röst enligt konstens alla behörighetsregler. 

Känslorna efter valet handlar också om att nu efteråt ändå vilja peka på vad man ville med det strategiska huset. Peka ytterligare en gång på vad man menade och ser som så viktigt. Det besjälar varje politiker med vilja! Även här går vi så klart i klinch med varandra eftersom denna diskussion blir om saker vi ömmar för olika och har olika perspektiv på. 

Att fortsätta sakdiskussionen tycker jag är rätt också efter ett val. Men att angripa varandra personligen och mana till politisk omvändelse – ja det är så klart bara naivt och gynnar inte respekten för varandra. 

Synen på och vanan vid demokratisk påverkan och maktfördelning 

Låt mig ge exempel på där vi i kyrkopolitikern vill olika baserat på hur vi ser på huset vi byggt. Låt mig generalisera grovt för att du som inte ser alla delar av kyrkopolitiken kan få ett hum om skillnaderna analyserade utifrån det strategiska huset. Partipolitiskt obundna nomineringsgrupper oroar sig för riktningen för kyrkan men också hur vi gör för att komma överens. Helst vill de att alla ska vara sams och med ett gemensamt ”sunt förnuft” åstadkomma beslut. Det är naturligtvis en värdering och har siktet inställt på den kultur vi har i kyrkan och en åsikt om hur vi i majoritet gör för att vi ska komma överens inom vår grupp. 

Här krockar vi gällande hur man beter sig eftersom de med vana i demokratiska församlingar och NGOs å det bestämdaste vill värna just detta att vilka som helst får organisera sig och utöva rätten att debattera sin sak. Att träta i sakfrågor för dessa personer är inte det samma som att ha dåliga relationer med sin meningsmotståndare. Tvärtom förutsätter debatten stor respekt och tillit till spelets regler. Dvs att man tar meningsskiljaktigheter på rätt sätt. 

Den grundläggande värderingen och normen i ett demokratiskt sammanhang är just det, för oss folkrörelsemänniskor, att få lov att delta i beslut på fria premisser. 

När jag själv blir i affekt

Jag själv krockar rejält med exPOSK och Frimodig kyrkas (FK) agenda just här och blir till och med förolämpad. Missförstå mig nu rätt. Som demokrat tycker jag mycket om personerna med dessa åsikter, flera är vänner och många andra hyser jag stor beundran för, men inte för den här åsikten. Det är själva rättigheten att få tycka så som på något sätt blir ställd under proposition och det blir glöden i min kamp. 

För en person som kan sin arbetarrörelsehistoria är det också svårt att ta till sig kragarnas uppmaning till ”sunt förnuft”. Det blir en association naturligtvis till väldigt borgliga åsikter. Skattebetalarnas förenings tidning heter Sunt Förnuft och borgliga debattörer har genom årtionden stått för en linje där man vill avpolitisera frågor som man vill mena är opolitiska. 

Så klart att vänner med hjärtat till vänster har svårt att höra annat än att överheten förminskar folket när man sätter språkbruket i den kontexten. 

Att problematisera grunden för varandras engagemang

Själv tänker jag att POSK m fl givetvis, varandes ett opartipolitiskt alternativ, rymmer alla färger, men också precis som alla organisationer byggt en kultur. Vad man enskilt menar blir svårt att föra i bevis eftersom man som grupp bedöms generellt och på hur röstningar och åsikter tidigare landat. 

POSK och FK har också drivit en hård argumentationslinje (alla poskare över en kam här, förlåt till dig som enskilt tycker annat) om att min typ av engagemang är dåligt för kyrkan. Dåligt i den meningen att jag förhåller mig till en större ideologisk berättelse som jag delar med andra i en gigantisk internationell rörelse (a k socialdemokratin). Detta är en essens för gruppens existensbevarande. 

Visst handlar detta också om synen på kyrkan och kyrkans identitet och roll i samhället. Detta berör värderingar och grundfundament för vad kyrkan är. I det här fallet vart man lägger sin betoning och vad det får för konsekvenser. Det är inte så att vi inte delar samma bas i stort, för det gör vi, men vissa aspekter vill vi sätta lampan på som kritiska för kyrkans liv. 

Tack och lov handlar demokrati om att samarbeta och komma överens. En skicklig demokrat lyssnar och söker samförstånd. Genom att fokusera olika delar kan man hitta helheter tillsammans. Så länge analysen om vad som behöver utvecklas och varför inte skiljer sig åt som motsatser finns det alltid möjligheter. 

Tillbaka till det strategiska huset och tonen i debatten. Inte mycket har handlat om kyrkans mission och uppdrag förutom i debatten mellan SD och folkrörelsegrupperna. Här har man väsentligt skilt sig åt. SD önskar ändra på kyrkans vision, kyrkans uppdrag och kyrkans värderingar om hur vi agerar och uttrycker oss i vår samhälleliga och kulturella kontext. 

Rådande intendent med ödmjukhet

Naturligtvis förstår jag också att vi socialdemokrater och andra folkrörelsebaserade nomineringsgrupper i mångt och mycket varit med och definierat både grunden, uppdraget och riktningen för Svenska kyrkan under decennier. Det är lätt att bli synonym med rådande ordning och behöva utmanas för att klara nytänkande. Det är därför man inom politik (beslutsorgan som avgör riktning) behöver en vital opposition.

Men Jesus då?

Men det finns en viktig skillnad inom kyrkan som ibland verkar ställd under proposition eller åtminstone tvekar våra motståndare på om vi kyrkopolitiker håller detta för sant. Nämligen Jesus. Det kan man vara helt trygg med att vår tro och lära inte är upp för beslut. 

I kyrkans värld är nämligen ansvaret tudelat och gemensamt. Vi har en folkkyrkotanke (finns många aspekter, men detta är en) som ger nästan all teologisk makt och inflytande till våra biskopar. Läran är till och med lagstadgad. Den är luthersk evangelisk och episkopal OCH en demokratisk folkkyrka. 

Denna basala förutsättning verkar ibland i kyrkodebatten ändå tas fram som något som förtjänar sitt fokus. Frimodig kyrka gick bland annat hårt åt alla andra om att Jesus skulle vara kyrkans centrum. Vi andra reagerade med ??? . Anledningen till att den strategin som valfråga inte flyger är för att det är en självklarhet och den ram vi har enligt både lag och lära. 

Frimodig kyrkas åsikter debatteras självklart livligt inom kyrkomötet. Deras hållning får nämligen konsekvenser i vilken mission och vilket hur de anser att kyrkan ska ha. Även om vi är överens om Kristus plats så är vi inte överens om vad det får för konsekvenser i vilka frågor som ska debatteras och beslutas. 

Snart tillbaka till kyrkomötet

Om några veckor är det den här mandatperiodens sista kyrkomöte. Då ska jag möta de människor från olika nomineringsgrupper och stift som jag under fyra år umgåtts med och diskuterat beslut och vägar framåt. 

Jag uppskattar så många av dem för deras klokskap och vishet men också goda förmåga till samverkan, beslutsfattande och förhandling. Kyrkopolitiker är enligt mig några av de skickligaste politiker vi har för den kultur vi har i kyrkomötet hjälper oss att ta fram det bästa i oss. 

Jag ser fram emot att diskutera vårt strategiska hus olika delar och aspekter och ska glädjas åt vänskap över nomineringsgruppsgränserna. För vi delar på ansvaret för kyrkan. Den synen är vad som är att vara demokrat. Och det är vi alla. 

Kvällsvard med matupptäckaren Uma

Tänk ändå vad vi klarar av vi människor. Kroppen är en fantastisk organism. Så mycket som är bortom val och som bara funkar. Och sedan allt det där som handlar om samarbete. En liten ny människa samarbetar jättemycket. Jag och min bebis Uma vi jobbar med ljud, mat och miner just nu. Så imponerad, så ofta, av den lilla kroppens kapacitet och programmerade utveckling. För jag vill tro att det är en snillrik plan vi verkar följa. 

Bebisar som får upptäcka mat är ljuvliga att umgås med. Så mycket ren glädje och kompetens. Uma ammar på morgon och kväll men äter med oss på dagarna. I kväll mumsade hon i sig en potatis med smör med egen tallrik och egen stil. Handen for effektivt från tallrik till mun, fram och tillbaka. Det är också det sociala som uppskattas av henne. Hon lyser upp av att dela måltidsgemenskap med hela familjen. Om en bebis kan vara stolt så är hon det då. 

Om kvällarna när vi sitter så här och ammar så slås jag av hur väl vi funkar tillsammans. Först det ena bröstet och sedan det andra. Överflyttandet sker med nästan sovande bebis, men som ändå vet precis vart hon ska. 

Några elle någon månad till kommer vi amma. Självklart njuter jag av varje nära stund med henne. Min sista ögonsten. Men jag ser också fram emot de hela nätterna när jag får sova utan uppehåll då hon sover gott med en stor dos välling i kroppen. Men tills dess så håller jag henne extra nära ett tag till. 

Andra dagen. Ny som chef för digital transformation i Stockholm stad

Jag hade kunnat haft en bättre start. Jag jobbar ju ändå på en fd IT avdelning. Men det här med att ändra lösenord kan vara svårt, uppenbarligen. Igår var första dagen tillbaka på jobbet från min föräldraledighet med mitt fjärde underverk. Det var också första dagen på uppdraget som chef för verksamhetsutveckling och förvaltning av digital utveckling. 

Vår enhet rymmer dryga dussinet medarbetare just nu och vi huserar på avdelningen för digital utveckling på stadsdirektörens förvaltning, Stadsledningskontoret i Stockholm. Stadshuset är vår bas och hela huvudstaden vårt ansvar. Vår avdelning ska stimulera, stödja och underlätta den digitalisering som stadens verksamhet går igenom. Vi är med nödvändighet med ena kroppshalvan i framtiden, utforskande och nyfiken och med den andra sidan har vi örat mot verksamheterna inlyssnande deras och medborgarnas behov. Vi ska tjäna dem samtidigt som vårt ansvar är att navigera mot nya tider. 

Så är det i mångt och mycket att vara chef också. En klar anledning till varför jag tycker så mycket om det. Man lyssnar in, man krokar tag om medarbetarens insikter och kunskaper och så leder man framåt. Tar ansvar för att ha siktet på uppdraget. Skapar god stämning och hög grad av trivsel. Det ska alltid vara gott att gå till jobbet. 

Men lyssnande tar tid. Därför kommer jag ägna större delen av min första tid till det. Vi ska som ny enhet (startades i juni) lära känna vårt uppdrag och vårt sammanhang och inte minst varandra för att kunna bli så effektiva och precisa som man behöver vara i en snabb och föränderlig värld. 

Digitalisering är på mångas läppar och medborgare, besökare och företag stället krav på den offentliga verksamheten att leverera service och tjänster anpassade för tiden. Ny teknik utvecklas i hög takt. För att matcha det behöver man kunna tänka stort och smått, vara modig och försiktig, tänka strategiskt och ta tillfällen i akt. Jag kan inte tänka mig ett roligare fält att få verka inom. Dessutom i Sveriges främsta organisation för digitalisering under ledning av vår CIO-superstar Ann Hellenius. Jobba med och för henne är en riktig välsignelse för mig. Men det är en helt annan bloggtext! 

Digi-on My friends ❤

I ett rum i Paris med flygplatsutsikt

Ljuset i rummet är diffust. Det går i ljusgrå ockra eftersom det sipprar in genom skira gula gardiner. Mörkläggningens glipa tjänar som vittne till att det är morgon på Charles de Gaulle flygplats i Paris.

Vi landade igår kväll efter en historisk flygning. Nja, det var inte mer spektakulärt än att Uma flög för första gången, Ruben klarade höjdrädslan som han drabbats av och Hugo fick sin första upplevelse av vurm för flygplansmat. Han älskar det. Historisk också eftersom vi är en familj som flyger oerhört sällan. Det är bra för jorden. Så borde alla tänka tycker jag. Utmanande såklart för en som jag som ÄLSKAR att resa och upptäcka nytt.

Vi gör också en historisk resa genom att använda Home Exchange för första gången.  Vi byter helt enkelt vårt hus med en annan familjs hem i Frankrike. Peppen i det! Sophie och Laurent kommer med sina sex barn, typ alla tonåringar, och bor hos oss och vi hos dem i en förort till Brest i Bretagne.

Vi kom fram sent och hade bokat rum på Hilton. Allt för att idag på morgonen få uppleva deras badmanläggning, men som visade sig vara stängt typiskt nog. Ja själva hotelnatten var ju för att slippa köra 6 timmar under natten. Och hur skönt var inte det trots utebliven poolvistelse?

Vid midnatt läste vi för pojkarna som trängdes i en liten bäddsoffa och Per, Uma och jag intog badrummet. Inte nog med flygstressvetten så hade vi IDIOTstädat hela huset fram till avfärd. Idag har jag träningsvärk efter alla steg jag tagit i trapporna och till garaget.

Av någon fullt mänsklig faktor vill man ju inte låta gäster i ens hem stå ut med slarv och stök som vi själva utan problem överlever i småbarnsidyllen. Så innan vi åkte så har vi i två dagar städat. Ebba och hennes bonussyster vek alla kläder som ”vilat” i tvättstugan. Alla singelstrumpor som dansade runt konstaterades ensamma igen men lades tillsammans i en låda. Alla mina renoveringsprojekt fick antingen snabbt avslutas eller förflyttas till garaget. Lampor fixades och sängar bäddades. Vi löd också det utmärkta tipset och handlade go frukost till våra tillresande gäster.

Så där satt vi i badkaret med klordoftande Parisvatten och andades ut med vår badprinsessa emellan oss. Äntligen här! Vi landade i varsin frotté i sängen efter badet, med Uma sovandes mellan oss och skruvade av korken på vår mini vinflaska som vi tog med från flyget. På en liten bricka låg också pojkarnas efterrätter från flygningen som vi mumsade i oss. Allt ackompanjerades från Rubens snarkningar. Livet var i den stunden på topp.

Idag ska vi sätta oss i en hyrbil och resa dryga 60 mil rakt västerut. Vi ska se Frankrike. Detta är ett äventyr som vi verkligen ser fram emot.

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Ordningsafasi eller rädsla för att lägga något fel? 

Hemma hos mig lever fem personer med ordningsafasi. Afasi är ett allvarligt tillstånd där man inte kan tala utan att behöver använda teckenspråk till stöd för kommunikation. På Wikipedia står tyvärr inget om Ordningsafasi. Funderar på att lägga till följande:

Ordningsafasi är en variant av afasi som oftast utspelar sig i hemmet där en dominant part lever med andra vänligt sinnade människor och som blir sur när saker inte står rakt eller ”där de bor”. Var de bor är enligt den styrande ordningstyrannen fullständigt självklart. Oftast uppstår själva diagnosen ”Ordningsafasi” i stunder då de vänliga människorna försökt ställa i ordning. Diagnosen ges av städmadamer och damvippsmonster. 
Man kan även i fall där Ordningsafasi uppstår använda stöd med tecken. Som varning mellan vänliga människor (såg det nyss mellan två som jag bor med) eller av städgalningen i syfte att förtydliga var något bor. Påminner om en flygstewards försök att få uppmärksamhet vid introduktion till flygsäkerhet ombord. 

Det finns också nya rön som gör gällande att brist på i ordningsställande också beror på rädsla att göra fel. Man har sett att de som lever med en dominant iordningsställare ibland utvecklar undvikande beteende. Genom att lämna högar framme för sortering och inte ens försöka placera saker där de ska vara får man två vinster: ingen överdriven förnedrande läxa av ordningsmonster OCH ordningsmonstret tar själv tag i högen som vore det ett lockbete. 

Enda bot och främjande av hemfriden är färska blommor och ett överraskande gott humör. Kan få vilken damvippa som helst att mjukna. 

Älska, glömma och förlåta

Nä, det har inte alltid varit bra. Det har faktiskt varit skitjobbigt ibland. Att vara i en relation är resa från jag till du och tillbaka igen. Det är som en tillväxtkurva för barn med tillfälliga pucklar, men som alltid ska gå fram och upp. Gör de inte det så får man undersöka saken närmare. Ta hjälp om det behövs, men framför allt börja i den nyktra synen och förväntan på sig själv, den andre och varandra. 

Lättare sagt än gjort faktiskt. Själva tillnyktringen är inte sällan den tuffaste delen. Vad är jag i allt detta? Vad är min partners och inte mitt att ta ansvar för? Vad beror på oss i förening? Tre helt olika perspektiv som man behöver försöka se klart. Jag menar att det är alltid det som är det svåra -klarsyntheten, eftersom vi förskönar, fördunklar och projicerar med samma vana som vi ytterligare låter en dag passera utan att röra på oss. Fast vi vet att vi mår bra av det. Men latmasken råder ju på grund av att det är jobbigt med ansträngda muskler och oskönt att svettas för den otränade. Det gör ju lite ont också. 

Så är det med vår sociala utveckling och sociala smärta också. Vi behöver känns att det är värt ansträngningen att tänka och känna efter. Vi behöver få belöning när vi ändrar oss. Vi behöver också höra först att vi duger och har ett värde. För om det inte känns så sätter i alla fall jag upp alla mina försvar. Social smärta är inget man bjuder på till vardags. Men i det trygga rum som en kärleksfull relation ska vara så är jag villig att pröva och låta valv efter valv, lager efter lager, visa sig och ge nya och härligt utvecklande svar på livets fantastiska gåta. Precis som med träning är en go relation en färskvara och helt beroende av dig själv och din egen insats. 

Jag är snart 40 år och har varit mamma i 19. Har fyra barn vars uppfostran förändrats över tid och med mig. Jag har korta och lite längre relationer bakom mig som slutat i svek från mig eller svek från andra. Jag har vänskapsrelationer jag förlorat på grund av mina egna rädslor och tillkortakommanden. Jag har vänner som blivit min trygga bas tack vare  tillit och mod att våga växa tillsammans. Jag har blivit lämnad, bedragen. Jag har lämnat och nog också bedragit. Vissa saker skäms jag så mycket för att jag knappt kan orka med att känna till det. Jag har blivi vald och jag har valt min kärlek. Allt detta är min rikedom om jag väljer att se det som skatter att vårda och lära mig av. 

Jag lever idag i en 13 år gammal parrelation som från dag ett varit en slipning. Han har min största beundran för att han visat vad ödmjukhet på riktigt är. Det är tillit. Och tillit är mod när det stormar och oförblindad tro på det som är vårt. Han brukar säga att det handlar om att ha bestämt sig. Han kanske har rätt. 

Nä, det har inte alltid varit bra, men jag är idag en kapabel kapten på min egen skuta och den seglar stabilt, byggd av virke och tross från alla mina tidigare skeppsslag. Jag har byggt min tillit och styrka på vrakdelar och vunna regattor. Kapseglat mot mina egna inre demoner. Har min bästa vän i skutan bredvid min.  Jag har av min och vår gemensamma erfarenhet lärt mig att navigera stormiga hav och knäckt livets viktigaste gåta: älska, glömma och förlåta. Och det börjar med dig själv. 

Mellan doft av gödsel och solglimtar. 55 dagar framför oss. 

Sommaren är här och vi lär oss leva med varandra. Vi är sex personer som delar liv mellan väggar av tegel, altangrönt och svenskt sommarväder. En vardag som hittills varit ovanlig men som under de kommande två månaderna kommer vara vårt status quo.

När man på jobbet ska göra något ihop med ett nytt team så börjar man bäst med kick off och att formulera får varandra vart vi är på väg. Och sen så snackar man igenom vilka värderingar och spelregler som ska gälla. Allt för att bygga vinnande kultur för att nå sitt mål och att vägen dit ska vara ett gott minne och en utvecklande tid. På så sätt skapas god grund för att man ska fortsätta vilja jobba ihop och stor chans att vara stolta över resultatet.

Lite så gjorde nog vi också när vi lite yrvaket tittade på varann i måndags och räknade efter. 55 dagar framför oss.

Vi, som vanligtvis ses under rutinbundna effektiva morgnar och trötta energilåga kvällar. Vi, som annars köper städhjälp någon gång per månad för att klara av att nå friden och som suckar tillfredsställande över restlådor i kylen när det är ens tur att göra middag. Vi, som länge längtat efter mer tid tillsammans. Vi i team Callenberg. Nu har vi massor av tid och en helt annan vardag är här. Bara att ta tag i regelverk, nöjesresa och kulturbyggandet med en gång.

Måndag: yrvaken insikt om hur mycket tid vi har med varandra. Oj oj. Detta är ju både magiskt och kommer kräva en del självledarskap. Not to self: ut och spring istället för att sucka över stökgenerna – och välj ditt eget sommarhumör.

Tisdag: sommarreglerna skrevs tillsammans. Vi reglerade allt från stjärtvisning till att också föräldrar ska sluta bråka när någon säger stop. Skor ska stå i ordning och två gånger om dagen gör vi ett plockröj – givet att man får leka hur mycket man vill däremellan. Och så får man lov att ha sovmorgon. Särskilt barnen.

Onsdag: första dagsturen och vi prövar formen med 1) försenade 30 min på morgonen, dvs pröva mammas humör 2) sitta i vägarbeteskö i sol i ytterligare 30 min, dvs pröva pappas tålamod. 3) Äta matsäck i bilen och 4) utforska en skog inklusive badstopp. 5) Gå på toa i en buske och 6) stanna, fast alla vill hem snabbt, för att amma bebis. 5 av 6 klarades mycket bra.

Torsdag: planera kick-off för team Callenberg l’été-17. Ska innehålla kul, kultur, intro av nya och någon överraskning. Det blir Göteborg nästa vecka, träffa nya kusinen Jack, nosa på Liseberg och kanske träffa någon kul typ på någon ö. Båda föräldrarna drog denna dag på löparrundor. Var för sig.  Avslutade torsdagen med att konstatera att barnen är underbara och att ledningsgruppen trots det skulle behöva en egen överläggning.

Idag: vi sätter kulturen genom att införa turtagning som modell för luncherna. Det är lättare att umgås om man pratar en och en. Kommer också ikväll att pröva att dela upp gänget i två delar. På så sätt så slipar vi i nya spår och får fram ändå lite mer kvalitet i varandra genom tid tillsammans. Själv ska jag njuta av Ruben 4 och Uma 5,5 månader. Per och Hugo ska upptäcka Dramaten och ”Det blåser på månen”. Det blir också en övning i att unna någon det bästa :).

Och under tiden skiftar vädret mellan skön svensk sommarsol då nunan är vänd mot värmen och promenader efter regn i förorten där doften av kogödsel vittnar om att det är fler än vi som myser i sin egen hage bland växter, nära och sommar i P1.

Vi är helt inställda på att vara stolta över varandra 21 augusti när Hugo går till skolan. Vi ska ha utvecklats i sommar genom att fått komma ändå lite närmare och sett varandra från många vinklar. Vi ska väva på vår familjeväv och skapat många fina minnen ihop. Och många mil kommer ha blivit löpta.