Kategoriarkiv: Värt att läsa

Länge leve Vigo

Jag har inte hund längre. Jag har minnen av en älskad följeslagare. Han var min kamrat och livscoach. För det han berättade på sitt vovviga sätt det var en berättelse om hur livet kan tas från ett fyrbent perspektiv. Jag lät mig inspireras. Man gör det av kamrater.

Självklart var han inte som andra. Han var som han var. Vi älskade honom ändå. Kanske till om det för att han var den han var. Inte trots det. Lärdom nr 1.

Ogenerat sökte han kontakt med nykomlingar. Ibland gjorde han en stor sak av deras entré. Ibland smög han sig fram. Det var på deras villkor. Han kände in vilket bemötande man önskade. Men alltid av nyfikenhet. Han satte sig gärna nära och liksom lyssnade in. Naturligtvis för att bli klappad. Så där fanns en egen vinning. Men det han lämnade kvar hos dem var sköna känslor. Alla vill ju ha en sådan sändande figur i sitt liv. Lärdom nr 2.

Fötter behöver värmas. I alla fall mattes. Att få skuffa in mina nakna fötter under hans ihopkrullade varma kropp var en lisa för själen. Förankrad där. Hans andetag som det som håller oss vid liv. För en sådan som mig, som har en saknad i min barnskropp efter att få tanka närhet så är det den saknaden som nästan gör ondast. Han lärde mig det om mig själv. Jag behöver tanka närhet. Alla behöver tanka. Hundar är bra på att stå för det och han lät mig öva. Lärdom nr 3.

Mat ska ätas för att den är god. Om den inte är god kan man alltid hitta en toarulle. Eller äta lite gräs. Om nu maten inte är god och man lite subtilt visar det så får man annan mat av husse. Husse är nämligen väldigt lyhörd för att man ska vara nöjd med det som köps in. Och den insikten har jag och Vigo delat. Han må vara ekonomisk men han är alltid mest mån om vår glädje. Inom rimlighetens gräns. Lärdom nr 4.

Folk gillar inte när man är för närgången. Det kan ta ett tag att lära sig det. Om vad avståndsreglering betyder exempelvis. Men alla blir vi äldre och hormoner lägger sig. Man måste också få lov att vara som man blivit skapt. Det är inte lönt att försöka ändra på det som inte går att ändra. Men man kan ändra på det som går. Ibland med medicin och ibland med ingrepp. Lilla Vigo var fullkomligt tokig som valp och unghund. Tjöt och drog när någon löpte i hans närhet. Det fick ett slut och hans behandling gav fin verkan. Sen fick vi anpassa oss och lära om. Själv har jag genom våra år parallellt lärt mig om min introverta PMS och vinterdeppighet. Bra lärdomar. Vissa saknar kan man göra något åt. Annat får man lära sig att acceptera och leva med. Man är älskad ändå. Lärdom nr 5.

Att sitta tyst och titta är kanske den lärdom som lär oss mest. Ta en stund och reflektera. Var en seende hund. Pudlar är speciella på det viset. Deras relativt höga intelligens beror på det tror jag. De iakttar och skapar förståelse av mönster. Han visste vad alla heter eller när man behövde honom nära. Han förstod innan vi förstod när saker skulle ske. Han var cool. De där ögonen som följde mig. Gud vad jag saknar dem. Att tänka långsamt för att lära och samspela. Det är lärdom nr 6.

Det är aldrig försent för bus. Kroppen må åldras men knoppens lekfullhet är vår möjlighet. Det får avsluta min lärdomssvit. Jag vill också på ålderns höst få höra: oj, vilken glädje och energi! Jag trodde hon var valp.

Nu saknas han och huset är förtvivlat tomt. En hundkorg med hans filt ligger orörd. En vattenskål väntar på att någon ska lapa. Handdukar i hallen för smutsiga tassar har tvättats. De behövs inte mer.

Det finns så mycket mer att smaka på och det kommer jag fortsätta göra. Är det något jag lärt mig av förluster så är det att de man älskat kan leva länge än med dig. Vårda minnet. Länge leve Vigo.

BUBBETORPETS ENRICO

* 26 september 2006

+ 18 maj 2018

Annonser

Bakom fasaden

Det sitter en kvinna mitt emot mig på pendeln. Hon har blundat hela resan. Händerna i kors i knät. De vilar på hennes ryggsäck som ligger där. Hennes väl använda konken. Ena tummen rör sig längst med kanten på ärmen till jackan. Små rörelser över handleden. Små tröstande tecken? Små medryckande till sången hon nynnar? Vad tänker hon på?

Hennes ansikte har en spänning över sig. De fina linjerna runt hennes mun visar ett ansikte som varit strängt många gånger. Memorerar hon? Går hon igenom sin dag? Vem och vad ska hon möta?

Nu kör vi in till perrongen. Tåget bromsar in och plötsligt öppnar hon ögonen och ser sig om. Vilka vackra ögon!

Första maj, första maj, varje sliten kavaj…

Jag hade ett par väldigt annorlunda år i mitt liv som format mig så mycket. De var mellan mina 20-23 och var full med oorganiserad politisk vilja och tilltro till människan. Från oväntat håll och via livets tillsynes krångliga och sneda vägar uppmuntrades jag .

Jag hade lämnat ett prestigefyllt gymnasium med ofullständiga och väldigt varierande betyg. Jag hade tagit hand om mig som tonåring alldeles själv eftersom jag bodde ensam i en lägenhet i Göteborg. ”Tagit hand om” är egentligen helt fel. Omsorgen jag visade min oro för livet och mina tvivel om mig själv, det var att stänga dörren. Det är läskigt att vara ensam med stora tankar.

Vuxenblivandet haltade avsevärt och jag drömde orimliga drömmar om ett liv som dokumentärfilmare som ömsom porträtterade hur livet egentligen var och som pumpade puder i franska alper. Mina vänner som alla bodde hemma hade fördelen av att man pratade framtid och de lärde sig stava till både juristlinjen och politisk magister eller Handelshögskolan. Själv tog jag jobb i min hemstads krogliv efter studenten och fick en sommarfling som följde med mig tillbaka till Göteborg den hösten. Fortfarande vilsen påbörjade jag min utbildning i ett mörkrum i Landala. Och så blev jag illamående och insåg att jag hade ett dunkande hjärta extra inom mig.

Jag fick mitt mirakel som både ställde allt på ända men mest av allt gjorde mig vuxen. Lilla Ebba kom den sommar då mina vänner tagit sina första högskolepoäng eller flyttade hemifrån, flydde landet och bosatte sig i fjärran land. Tillsammans med mitt nyfödda ankare gnuggade jag ögonen och funderade på det där med att försörja sig.

Jag flyttade hem till barndomsstaden och började bygga ett liv. Ströjobb ersattes och ibland kompletterades de med komvuxstudier. Mina ofullständiga betyg blev fulländade och jag mötte så spännande människor. Där på komvux föddes så mycket av det som är jag.

Jag älskade plötsligt att plugga. Insåg att jag hade fått ett riktigt läshuvud och att analys och slutsats var det jag var bäst på. Prestigegymnasiet hade inte riktigt gett mig den insikten, bara blygsel och skam.

Men mest av allt hade jag fantastiska utbyten med mina lärare. Deras engagemang i mig var otroligt. De fick mig att tro att allt var möjligt. På raster och på kaféer satt vi och pratade livet, människan, politik och samhälle. Jag lärde mig läsa tidningen, formulera kritik och egna idéer och att skriva. Och jag lärde mig tro på mig själv.

Jag pratade gärna och ofta om att vi alla hade ett ansvar. Ett slags samhällsmedborgarskap som inte bara gjorde oss skyldiga att rösta utan också gav oss ett ansvar att bry oss och bidra i och till samhällslivet. Alla ska med betydde för mig mer än att alla ska få plats i samhällsekvationen.

”Alla ska med” var för mig också en uppmaning att engagera sig för vårt gemensamma. Tillsammans med min lärare Lennart diskuterade jag min tes ofta. Han höll inte riktigt med mig, men var inspirerad. Så var det ofta mellan oss. Vi var olika i vår idealitet och politiska övertygelse men älskade att bry oss om vårt samhälle och vår framtid.

Jag tog mig själv på orden och där någonstans började mitt intresse för vårt gemensamma bli konkret. Först inom civilsamhället på orten och i kyrkan. Sedan kom Uppsala, universitetet och politiken. Men grundtesen har alltid funnits kvar hos mig som en drivkraft.

Det är en slags värnplikt vi har. Att värna demokratin är att ge tid till vårt gemensamma och att vara med och medskapa det samhälle vi tror på. Gör inte du det, vem ska då göra det?

Jag var mellan 20 och 23 och så oförstörd på så många sätt, trots mina ärr och staplande steg in i vuxenlivet och ansvaret. Jag hade fantastiska samtal med äldre i de rörelser jag engagerade mig i. De lyckades med det fantastiska att jag litade på att jag också kunde och behövdes. Att stjärnorna finns för oss alla.

Idag har 20 år gått och jag har lagt enormt mycket tid till vårt gemensamma. Jag tror fortfarande benhårt på att vi alla behövs i en demokratisk värld. Tyvärr känns det som om vi inte riktigt blir fler trots att jag hör så många i min ålder tänka de tankar jag själv tänkte då. Att man borde göra mer för det gemensamma och bidra med sin tid, kärlek och engagemang. Jag kan bara säga: gör det! Gör det av kärlek till den här världen.

Det blev socialdemokraterna för mig tillslut. De som fick mest av min tid. När vi samlas till första maj så drabbas jag ofta av nostalgi inför den rörelse som ligger bakom denna demokratiska högtidsdag första maj. Att få höja sin röst om att vilja vara med och bidra. Att tåga i det eviga tåget för dem som behöver det mest. Att stå upp för värderingar. Att tala om det samhälle vi har och det vi vill ha. Men framför allt berörs jag av att så många innan mig tagit de stegen och höjt sina röster.

Den gamla första maj sången som fick titulera denna text påminner om det. Den kom till i den tid då det var en högtidsdag för väldigt många, då den finaste av kavajer kom på hur sliten den än var. Att ha ett demokratiskt samhälle var något att fira, för det var inte självklart. En dag att visa att man fortfarande kämpade.

Så är det också idag på sätt och vis även om vi har det så väldigt bra på många sätt. Men alla har inte det. Världen står i brann medan vi tänder trädgårdsgrillen.

Jag tänker att jag ska låta mig inspireras av min egen 20-åring och uppmana alla att bidra. Det är hög tid för det. Lyssna på henne du också: Hitta ditt engagemang, tåga i tåg och spänn din blick mot framtiden!

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus,

varje trött proletär

glömmer mödornas här

och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.

som befriande går

över landen i segrarefärd,

du är drömmens också,

och var blick i det blå

är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,

varje vardag med sot

blir i dag som en lumpen legend.

Och vår håg och vår hand

röres fritt utan band,

och vår blick är mot framtiden spänd.

Minns barndomens fasa: biltvätten och hajattacker

– Kom du får vara med, sa pappa och vi kröp in i bilen igen. Vi körde upp för den lilla kullen och mot baksidan av verkstaden. Där låg den. Biltvätten.

Jag minns det när jag vill. Den stora rädslan för allt fruktansvärt som skulle kunna hända i en biltvätt. Dånet från borstarna var öronbedövande. Torkens ram som stegvis följde bilens konturer. Och så den där gången då jag blev lämnad ensam. Hur kan jag någonsin glömma den?

Vi hade åkt in i hallen och parkerat. Pappa gick ut för att sätta igång den. Det var ju så man gjorde det. Han lämnade dörren öppen så jag hörde ljudet av hans skor på den blöta beläggningen när han skyndade sig till automaten. Han la i poletten och skyndande tillbaka. Precis när han stängt dörren kom han på det – jävlar, antennen! Svor han och kastade sig ur. Maskinen hade redan börjat mullra och han skruvade snabbt loss antennen men in i bilen igen kom han inte. Kvar satt jag medan han väntade på utsidan av tvätthallen. Ett trauma som jag tror satt sig djupt.

Nu år jag här, vuxen och fortfarande något spänd inför tvättomater. Älskar dock spänningen. Det är intressant hur jag får lika mycket kick av att tvätta bilen som att titta på hajattacker på you tube. Varför det är så är en annan historia.

I mitt hjärtas ro.

De är som små fågelungar våra barn när de inte mår bra. Små sköra fjäderlätta varelser vars ögon verkar större och små munnar tystnar. Små kroppar som söker tillit.

Jag bär och bär och bär. Håller henne nära. Närmast mig. Närmast det dunkande modershjärtat som en gång i tiden var hela hennes värld. För två år sedan växte hon där i symbios med taktslagen. Nu tankar hon tillit alldeles nära inpå.

Står stilla så en stund och känner in det ofattbara att det finns barn som är ensamma i stunder som dessa. Oönskade kanske. Eller som av livets olika hinder gjort att famnen inte finns öppen. Kan ju vara sjukdom som hindrar den öppna famnen. Eller flykten och oron för våldet. Fruktansvärda saker som separerar det vuxna hjärtat från det lilla örat mot bröstkorgen. Tanken är outhärdlig. Jag märker att jag håller henne hårt.

Lilla duva. Må vi förbli i beskydd mitt hjärta. Blundar och vilar med henne i det som håller takten.

Digitalisering idag, imorgon är det… (trumvirvel)

Digitalisering är beteendeförändring med stöd eller på grund av ny teknik. Det är därför verksamhetsutveckling och ingenting annat. Dessutom är det en utveckling som händer för att vi ska följa med de snabba förändringar som sker i vår tid, som ställer nya krav eftersom vi människor i samhället har fått nya behov. De nya behoven kommer sig av alla de tekniska innovationer och produkter, tjänster och appar som vi nu omger oss med. Tänk efter så ser du, troligtvis är hela ditt liv långt mer digitaliserat än du trott, dvs beteendeförändrat med stöd av eller på grund av ny teknik.

Man brukar säga att man inte kan förändra någon annan än sig själv. Har du hört det förut? Det är självklart en sanning som många av oss skriver under på. Så är det också med organisationer. Men man brukar också säga att om man vill förändra någon så gör man det genom att förändra sig själv. Hängde du med? Jo, för om man ändrar sig själv och börjar agera och bete sig på ett nytt sätt, ja då måste de sociala varelser som finns runt omkring antingen flytta efter och härma eller protestera mot den förändring som just har skett. Beteenden synliggörs när någon bryter ett mönster. Behov kommer i dager och vi tar viktiga steg, till synen ensamma, men egentligen på grund av andras förflyttningar.

Så ser jag också på hastigheten i förändringen som sker nu. Det är väldigt mycket som förflyttar sig och det är bara en tidsfråga till riktigt stora förskjutningar kommer ske. Snart är det på allas läppar och man kommer ropa efter digitaliseringsofficeerna som kan härföra vägen fram. För visst kan det både verka svårt, dyrt och utmanande – närmast kaotiskt – när man fantiserar om allt som kan komma att förändras utan att vi egentligen styr över den förflyttningen själva.

Så här var det också med industrialiseringen och den urbanisering som kom som en effekt av den. Så är det med den tekniska utvecklingen med kiselplattor som möjliggör ökad minneskapacitet och raffinerade processorer eller nanotekniken som nu tar vid och vars effekter vi inte ens börjat nosa på riktigt. Kostnaden också för att producera batterier har förändrats radikalt. De är mindre, hållbarare och vi kan utvinna än mer energi än vad vi gjort tidigare. Bara några konkreta tekniska exempel för att skumma på ytan. En annan är vår förmåga att sortera data, som förut varit lite mer enbart som excel, med fält efter fält. Nu finns det många fler möjligheter att kortreferera och sortera ett kaos. Bara där ges möjligheter för miljoner.

3G, 4G och snart 5G. Ja även det känner vi igen men ska också nämnas som en av förutsättningarna för enorma förändringar för hur vi kan nyttja teknik. 5G kommer möjliggöra att allt kan vara uppkopplat. Och trådlöst! Det är en blinkning bort när vi slutar leta efter våra laddare med sladdar. Tänk er den beteendeförändringen!

Så var lämnar det oss? Jo, allt detta betyder att digitaliseringen, förändringen av våra beteenden inom tjänstesektorn och hur vi konsumerar, är här för att stanna. Snart kommer vi inte att tala om det som ”digitalisering” för allt är uppkopplat och allt handlar snarare om smart anpassning, hållbarhet och utveckling. Digitalisering är ordet som idag blir vår förståelse för att vi står inför stora förändringar. Imorgon kallar vi det kanske robotisering.

Robotisering är ett ord som vill säga att något annat kommer göra något för dig, dvs automatisering, men automation är det inte lika många som intuitivt kommer förstå, därför kan man tänka att det är robotisering som vi kommer prata om härnäst. Vem kan inte se R2D2 framför sig eller en robotarm som steker korv? Men det är inte sådana robotar som det kommer krylla om. Nä, snarare kommer de befolka vår virtuella värld och integrera våra (data)system allt mer. Vi kommer ta bort det som är onödigt rutinbundet och ersätta det med något som går automatiskt. Det kommer bli en självklarhet för oss. Visst är det en intressant tid vi går till mötes? Visst är det spännande med digitalisering?

Att säga hej då till en chef. Och hej till en framtid med en medsyster.

Med en känsla av sorg tog jag emot beskedet att Ann Hellenius slutar som CIO för Stockholm stad. Vi har förlorat en lysande stjärna, en av världens bästa CIOer och en inspirerande, lyssnande, varm och värderingsdriven chef & ledare. Jag är så klart ledsen för vår stads skull men mest för min.

För staden klarar sig utan Ann. Tack vare Anns bidrag med en professionell, gedigen it-styrning och ett genomtänkt transformationsarbete med dubbla takter (s.k. bimodalt) i vår digitala utveckling så står vi väl rustade för framtiden – vad den än serverar. Vi har lyft oss ytterligare och står väl förberedda för att fortsätta mot mål om att förbli världens smartaste stad 2040.

– Så TACK Ann för att du lämnar ett arv som klarar av att växa och mogna också utan dig. Det är proffsigt!

Som Sveriges digitaliseringskommun 2017 har vi tagit ledartröjan och vi är redo för framtiden.

Men jag kommer nog att behöva julens ledighet till att ladda om helt, för att bottna och se min egen drivkraft. Jag ska också ta lite tid till att sörja att jag förlorat den bästa chef jag haft hittills. Som så många gånger överraskat mig med förmågan att ge feedback och vara värderingsdriven, rekrytera på potential, leda talanger likväl som erfarna och modiga medarbetare. En sann inspiration för mig som själv aspirerar på att under min livstid bli och vara en av de främsta på att leda och utveckla människor & organisationer in i framtiden (man ska ha höga ambitioner gott folk ☺️ – pappa säger nu: förhäv dig inte 😘).

Men för att klara att leverera mot dylika visioner, för att orka se tunt hörn, vara modig, utmana kulturer och stå mitt i diversitet av människor (vilket behövs för sådan framgång) behöver man ha en chef som litar på ens tro eller som ser samma potential som man själv. Som backar upp. Jag valde en sådan chef när jag tog mitt nuvarande jobb. Nu väljer jag ambitionen och tackar för det jag fått lära mig under den här tiden.

Nu har en Tf CIO tillsatts för staden och Johanna Engman, och henne ska vi alla ta väl hand om så klart. Det ska man med tf:ar. Hon är en av stadens mest erfarna chefer så det känns riktigt bra. Johanna är nog också särskilt stolt över det Ann levererat till staden under de gångna 7 åren. Det var ju hon som en gång rekryterade henne hit.

Det är så klart tufft att gå in efter en annan som det fullkomligt (med rätta) regnat priser och omnämnanden över. Nästa CIO har stora skor att fylla. Men vi kommer finnas stabilt runt omkring både Tf och tillkommande och leda stadigt mot de mål som vi satt upp.

Som tur är har jag funnit en medsyster i Ann som inte minst i mitt professionella liv kommer ge guldkant. Men också för mig, vanliga Louise. Ytterligare en till min stjärnhimmel av fantastiska människor som jag har och fortsatt får ha tillgång till. Medmänniskor med stort M som ger klokskap, perspektiv, värme – och som tar emot mig. Så sorgen blir kortvarig. Jag väljer att se möjligheterna istället.

Pax

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Årets digitaliseringskommun 2017. Och allt handlar om ledarskap…

…för utan vision och ledning, uthållighet och en fast beslutsam guidning så har man svårt att lyckas i den digitala transformationen.

Stockholm stad har under många år arbetat mot målet att bli världens smartaste stad. Ett viktigt delmål är erkännandet om att vara Sveriges ledande kommun ifråga om digitalisering. Det vann vi på Kvalitetsmässan 2017. Idag, i skrivandet stund, är det dagen efter utmärkelsen kom i min chef Ann Hellenius hand och drygt ett år sedan som jag i mitt dåvarande uppdrag som tf enhetschef för strategi och styrning pushade på för att medarbetarna skulle prioritera att skicka in en ansökan. Jag är glad för det, för jag såg som ny på avdelningen ett jobb för digitalisering som behöver berättas och som ska prisas. Låt mig beskriva vad jag har funnit.

Digitalisering är ett begrepp som beskriver en förändring av vårt samhälle. Ny teknik hjälper oss att förändra våra beteenden och vi stället nya krav på tjänster och service. Ny teknik ger möjlighet att ex utföra enklare jobb och få tid till annat men även kvalitetskänsliga uppgifter kan få en bättre och effektivare hantering. I förlängningen skapar det tid till de mer komplexa frågeställningarna och ger oss möjlighet att i samhällets tjänst skapa ett jämlikare samhälle. För vi får mer tid till de som behöver det mest.

Detta har Stockholm stad förstått. Under många år har man därför prioriterat att använda eget kapital till att göra utvecklingsinsatser i verksamheten. Den digitala förnyelsen har genom det arbetet kunnat inspirera och starta en förändringsresa eftersom det renderat många goda erfarenheter och exempel. Man har också tagit fram en kraftfull strategi för en smart och uppkopplad stad eftersom man tidigt såg att utan infrastruktur, plattformar och tekniska lösningar så kommer man inte kunna skaffa sig de generiska fördelarna och inte heller den möjlighet till samverkan som digitaliseringen kräver.

Men förutom detta så har vi ledarskap. I all förändringsarbete är det ledarskap som definierar framgången. Ett inspirerande, stadigt kommunicerande ledarskap om vart vi är på väg. Med en visionär ledarstil med stor kunskap och erfarenhet av digital transformation så har Ann lyst som en fyr bland ettor och nollor. Hon är som lotsen som stadigt med starka motorer drar den supertanker som Stockholm Stad är med både push och pull mot nya mål. Vi som jobbar med och runt Ann förstår att det är just det som är vårt uppdrag. Möjliggöra och guida, inspirera och förenkla. Det i sig själv är en digital transformation av stadens strategiska IT verksamhet.

Ann Hellenius inspirerar inte bara stadens alla verksamheter, som samlar mäktiga 40 000 användare av vår digitala arbetsplats, hon bidrar också till samtalet i Sverige om vad digitalisering är genom att ta ner det till det som ligger nära hjärtat. Genom ett gediget intresse för de exempel på nytta som digitaliseringen ger alla människor i stadens olika verksamheter så kan hon visa vad det hela handlar om och vad som är målet med den samhällstransformation som vi är inne i. Det är nyttan och effekten av digitalisering där livskvalitet är målet som är själva saken. Det krävs ett hjärta och en förankring i livets utmaningar för den typen av kommunikation och vision. Det är Ann personifierad.

Tillsammans med det budskapet glömmer inte vi som jobbar i hennes verksamhet vad vårt mål är. Vi ser ojämlikheten bland 2-åringarna utifrån deras olika tillgång till ny teknik redan i vaggan. Vi ser de äldre som får frihet genom digitala hjälpmedel och vars omsorg förbättras med stöd av appar, API:er och kommunikationslösningar. Vi ser skolan som möter de unga med särskilda utmaningar och som med ny teknik med större enkelhet kan anpassa och uppfylla sitt uppdrag i skollagen om den kompensatoriska undervisningen. Och lärarens vardag blir tech och het och med den en ökad status. Möjligheterna till framgång i klassrummet är berusande. Miljöförbättringar, trafiklösningar, trygghetsfrågor, lednings- och beslutsstöd, ja exemplen som förenklar vardagen i det offentliga rummet och i våra verksamheter är väldigt många.

Men all förändring innebär också en risk för att våra tjänster och service försämras under tiden. Det finns alltid risk för felaktiga beslut. Två komponenter är därför viktiga att ha koll på: rädsla och kunskap. Om man både är rädd och har okunskap så är risken stor att man fattar fel beslut.

Båda aspekterna kräver en ledare som personifierar ”keep calm and carry on” och det gör Ann. Hennes lugn och erfarenhet gör att de situationer som vi möter av osäkerhet, komplexitet, förhandlingar och viljor möts med trygghet, balans och tillförsikt. Bit för bit, steg för steg, fråga för fråga. Det är en ledarskapsförmåga att kunna använda rädsla och ångesten som en möjlighet till ledning och framdrift istället för en automatisk stoppknapp.

Kunskapen behöver vi ständigt jobba med. I Stockholm har vi, också under Anns ledning i hennes tidigare roll inom utbildningsförvaltningen, tagit fram en metod för att bedöma sin digitala kompetens och få handledning i de frågor som man behöver ta tag i för att utveckla sig. Det är en metod som hela staden fått upp ögonen för och som vi nu tar vidare till fler verksamheter.

Kunskapen behöver också finnas hos våra verksamhetschefer och beslutsfattare. Om de tvekar av rädsla eller okunskap så tvekar också den nödvändiga digitala transformationen. Som avdelning för digital utveckling på stadsledningskontoret är det vår uppgift att få ledare i hela staden att tryggt, säkert, stabilt och hållbart leverera förändring, förädling och fler kvalitativa kommunala tjänster och möten för stockholmarna.

Jag är också rädd ibland. Jag är rädd för att göra fel. Jag har absolut stunder av okunskap. Staden är stor och hjärnan kan bli trött. Jag är chef för en verksamhet som har till uppgift att stödja, leda, förenkla och möjliggöra den digitala transformationen. Jag lyckas i mitt uppdrag, förblir orädd i mitt beslutsfattande och säker i min förmåga att söka rätt kunskap för jag är fullt ut backad av kanske Sveriges bästa chef. För vi kan otvunget prata om det som utmanar och hitta rätt strategier och mod i vägarna framåt. Med en sådan chef i ryggen kan vi leda för förändring som annars hade varit omöjlig.

Därför är utmärkelsen Sveriges digitaliseringskommun 2017 ett pris till hela staden för att vi har lyckan att ha en CIO för Stockholm som lyser upp vägen fram och visar vart våra framgångar finns.

Varför så hett under och efter ett val? Analys och reflektion utifrån styrmodellen ”strategiskt hus” med kyrkovalet som exempel

I söndags var det kyrkoval. I debatten krängde fokus på vad det är valet avgör. Det är sådant som typiskt definierar valtider. Några reflektioner kan göras om (kyrko-) politikens systemiska värld och varför debatten går som den går. Häng med på en metaanalys om makt, debattfokus och strategiska hus. 
I all politisk terräng och analys behöver man dra konsekvenser av åsikterna för att se vad frågan handlar om och varför det pushas just för det. Man kan titta på vad i verksamheten som man vill putta på åt något håll. Handlar det om de stora inriktningarna? Eller lyfter man fram de aktiviteter som man tycker förflyttar bäst? Är det ideologin som hörs eller är det policy (dvs reformförslag) som presenteras?

Beroende på vilket fundament man vill förflytta blir debattklimatet. Politik är att vilja, beslut är att prioritera. Låt mig ge en reflektion på detta utifrån ”det strategiska huset” som kanske kan ge en fingervisning på varför debatten går och hörs som den gör. 

Modellen för analys

Det strategiska huset har tre delar. Fundamentet som är byggt av värderingar. Väggarna som utgör ramen för vad organisationen ska göra. Det är det som på engelska kallas ”mission” eller uppdrag. Ibland kan det översättas med VAD och även HUR till viss del. Taket är visionen som beskriver det tillstånd man eftersträvar. Annorlunda uttryckt beskriver visionen den beskrivning av verkligheten man önskar vore sann. Mål för verksamheten finns i skärningspunkten mellan mission/vision eftersom de kan finnas på så olika områden. Ett effektmål är annorlunda än ett delmål exempelvis. Kanske kan de i metaforen utgöra fönster på fasaden som ger huset dess fokus och karaktär. 

I kyrkans kontext så är vi nomineringsgrupper (kyrkopolitiker) olika nöjda med det strategiska husets olika delar. På olika sätt har vi tillåtits bygga det ovh inreda det. 

Det är också här, beroende på hur nöjd man är med de olika delarna, som vi har olika åsikter om vad valet ska handla om. Ska vi byta riktning för kyrkan (visionen)? Ska vi satsa på olika sätt att uppfylla vårt uppdrag eller ge oss nytt fokus i vår uppgift för att uppfylla vår vision och leva våra värderingar? För oss som är nöjda med huset filar vi på renovering och förbättring så som att skapa god arbetsmiljö eller satsa pengar på avgiftsfria konfirmationer. 

För andra är det själva fundamentet som behöver brytas och bytas. De påstår att kyrkan står för värderingar som för henne i en oönskad riktning. De vill byta både grund och tak. Ni vet, det är värderingar som bygger kultur och utan fundament finns inga väggar som håller taket. Det är kultur som avgör hur vi gör saker som slutligen bevisar om vi kommer nå den verklighet vi drömmer om. 

Eftervalsdebatt och känslorna går höga

I eftervalsdebatten finns nu så klart känslor. I vissa fall upplever man att man går hårt åt varandra. Det är synd tycker jag. Ibland finns det exempelvis känslor som i min mening felaktigt kan uttryckas som att väljaren gjort rätt eller fel, förstått allt eller tagit ansvar för utvecklingen eller ej. Detta är felaktigt så klart efter som ett valresultat alltid är korrekt, om nu de som röstat avgett en giltig röst enligt konstens alla behörighetsregler. 

Känslorna efter valet handlar också om att nu efteråt ändå vilja peka på vad man ville med det strategiska huset. Peka ytterligare en gång på vad man menade och ser som så viktigt. Det besjälar varje politiker med vilja! Även här går vi så klart i klinch med varandra eftersom denna diskussion blir om saker vi ömmar för olika och har olika perspektiv på. 

Att fortsätta sakdiskussionen tycker jag är rätt också efter ett val. Men att angripa varandra personligen och mana till politisk omvändelse – ja det är så klart bara naivt och gynnar inte respekten för varandra. 

Synen på och vanan vid demokratisk påverkan och maktfördelning 

Låt mig ge exempel på där vi i kyrkopolitikern vill olika baserat på hur vi ser på huset vi byggt. Låt mig generalisera grovt för att du som inte ser alla delar av kyrkopolitiken kan få ett hum om skillnaderna analyserade utifrån det strategiska huset. Partipolitiskt obundna nomineringsgrupper oroar sig för riktningen för kyrkan men också hur vi gör för att komma överens. Helst vill de att alla ska vara sams och med ett gemensamt ”sunt förnuft” åstadkomma beslut. Det är naturligtvis en värdering och har siktet inställt på den kultur vi har i kyrkan och en åsikt om hur vi i majoritet gör för att vi ska komma överens inom vår grupp. 

Här krockar vi gällande hur man beter sig eftersom de med vana i demokratiska församlingar och NGOs å det bestämdaste vill värna just detta att vilka som helst får organisera sig och utöva rätten att debattera sin sak. Att träta i sakfrågor för dessa personer är inte det samma som att ha dåliga relationer med sin meningsmotståndare. Tvärtom förutsätter debatten stor respekt och tillit till spelets regler. Dvs att man tar meningsskiljaktigheter på rätt sätt. 

Den grundläggande värderingen och normen i ett demokratiskt sammanhang är just det, för oss folkrörelsemänniskor, att få lov att delta i beslut på fria premisser. 

När jag själv blir i affekt

Jag själv krockar rejält med exPOSK och Frimodig kyrkas (FK) agenda just här och blir till och med förolämpad. Missförstå mig nu rätt. Som demokrat tycker jag mycket om personerna med dessa åsikter, flera är vänner och många andra hyser jag stor beundran för, men inte för den här åsikten. Det är själva rättigheten att få tycka så som på något sätt blir ställd under proposition och det blir glöden i min kamp. 

För en person som kan sin arbetarrörelsehistoria är det också svårt att ta till sig kragarnas uppmaning till ”sunt förnuft”. Det blir en association naturligtvis till väldigt borgliga åsikter. Skattebetalarnas förenings tidning heter Sunt Förnuft och borgliga debattörer har genom årtionden stått för en linje där man vill avpolitisera frågor som man vill mena är opolitiska. 

Så klart att vänner med hjärtat till vänster har svårt att höra annat än att överheten förminskar folket när man sätter språkbruket i den kontexten. 

Att problematisera grunden för varandras engagemang

Själv tänker jag att POSK m fl givetvis, varandes ett opartipolitiskt alternativ, rymmer alla färger, men också precis som alla organisationer byggt en kultur. Vad man enskilt menar blir svårt att föra i bevis eftersom man som grupp bedöms generellt och på hur röstningar och åsikter tidigare landat. 

POSK och FK har också drivit en hård argumentationslinje (alla poskare över en kam här, förlåt till dig som enskilt tycker annat) om att min typ av engagemang är dåligt för kyrkan. Dåligt i den meningen att jag förhåller mig till en större ideologisk berättelse som jag delar med andra i en gigantisk internationell rörelse (a k socialdemokratin). Detta är en essens för gruppens existensbevarande. 

Visst handlar detta också om synen på kyrkan och kyrkans identitet och roll i samhället. Detta berör värderingar och grundfundament för vad kyrkan är. I det här fallet vart man lägger sin betoning och vad det får för konsekvenser. Det är inte så att vi inte delar samma bas i stort, för det gör vi, men vissa aspekter vill vi sätta lampan på som kritiska för kyrkans liv. 

Tack och lov handlar demokrati om att samarbeta och komma överens. En skicklig demokrat lyssnar och söker samförstånd. Genom att fokusera olika delar kan man hitta helheter tillsammans. Så länge analysen om vad som behöver utvecklas och varför inte skiljer sig åt som motsatser finns det alltid möjligheter. 

Tillbaka till det strategiska huset och tonen i debatten. Inte mycket har handlat om kyrkans mission och uppdrag förutom i debatten mellan SD och folkrörelsegrupperna. Här har man väsentligt skilt sig åt. SD önskar ändra på kyrkans vision, kyrkans uppdrag och kyrkans värderingar om hur vi agerar och uttrycker oss i vår samhälleliga och kulturella kontext. 

Rådande intendent med ödmjukhet

Naturligtvis förstår jag också att vi socialdemokrater och andra folkrörelsebaserade nomineringsgrupper i mångt och mycket varit med och definierat både grunden, uppdraget och riktningen för Svenska kyrkan under decennier. Det är lätt att bli synonym med rådande ordning och behöva utmanas för att klara nytänkande. Det är därför man inom politik (beslutsorgan som avgör riktning) behöver en vital opposition.

Men Jesus då?

Men det finns en viktig skillnad inom kyrkan som ibland verkar ställd under proposition eller åtminstone tvekar våra motståndare på om vi kyrkopolitiker håller detta för sant. Nämligen Jesus. Det kan man vara helt trygg med att vår tro och lära inte är upp för beslut. 

I kyrkans värld är nämligen ansvaret tudelat och gemensamt. Vi har en folkkyrkotanke (finns många aspekter, men detta är en) som ger nästan all teologisk makt och inflytande till våra biskopar. Läran är till och med lagstadgad. Den är luthersk evangelisk och episkopal OCH en demokratisk folkkyrka. 

Denna basala förutsättning verkar ibland i kyrkodebatten ändå tas fram som något som förtjänar sitt fokus. Frimodig kyrka gick bland annat hårt åt alla andra om att Jesus skulle vara kyrkans centrum. Vi andra reagerade med ??? . Anledningen till att den strategin som valfråga inte flyger är för att det är en självklarhet och den ram vi har enligt både lag och lära. 

Frimodig kyrkas åsikter debatteras självklart livligt inom kyrkomötet. Deras hållning får nämligen konsekvenser i vilken mission och vilket hur de anser att kyrkan ska ha. Även om vi är överens om Kristus plats så är vi inte överens om vad det får för konsekvenser i vilka frågor som ska debatteras och beslutas. 

Snart tillbaka till kyrkomötet

Om några veckor är det den här mandatperiodens sista kyrkomöte. Då ska jag möta de människor från olika nomineringsgrupper och stift som jag under fyra år umgåtts med och diskuterat beslut och vägar framåt. 

Jag uppskattar så många av dem för deras klokskap och vishet men också goda förmåga till samverkan, beslutsfattande och förhandling. Kyrkopolitiker är enligt mig några av de skickligaste politiker vi har för den kultur vi har i kyrkomötet hjälper oss att ta fram det bästa i oss. 

Jag ser fram emot att diskutera vårt strategiska hus olika delar och aspekter och ska glädjas åt vänskap över nomineringsgruppsgränserna. För vi delar på ansvaret för kyrkan. Den synen är vad som är att vara demokrat. Och det är vi alla.