Kategoriarkiv: arbetsmarknaden

Mästarens återkomst? Är det dags för de stora idéerna och plats för civilsamhället?

I Lars Magnussons bok ”Mästarens återkomst” får man en summering av teorier angående beskrivningen av dagens samhälle som risksamhället. Det samhälle som kom efter moderniteten och i vissas perspektiv, också efter postmodernismen. Som hängivet minimerar risker, som anser att inget går att göra något åt. För att det är riskabelt att göra något. I det samhället räddas inget klimat. Inga nya jobb skapas. Globaliseringen får ske utan insyn och struktur. Den osynliga marknaden får leda.

I risksamhället finns det inte plats för stora språng, modig innovation och utveckling. Det finns inte tilltro till människans förmåga att lösa de stora problemen så som klimatförändringar, fattigdom och resursorättvisan i världen. I det samhället blir vårt sammanhang alltför komplext att greppa och anses så snabbt föränderligt. Och samtidigt helt filosofiskt stagnerat.

För i ett samhälle som inte tar risker, utan som exempelvis låter 80 personer äga mer än hälften av alla tillgångar, ja då kommer man inte långt. Det är som ett samhälle med betongkeps, levandes en über-hegemoni som ligger som en våt filt över våra handlingsförlamande medvetanden. Som gör oss svårmodiga och osäkra. Som saknar framtidstro.

Det är dags att göra något åt saken. Det har gjorts förr och kan göras igen.

Det är möjligt att Lars Magnusson har rätt, att det är som om det här samhället går och väntar på att en mästare skall komma och berätta hur det skall bli. Är lösningen, som han menar, att det införs globala institutioner som kan hålla ordning och reda och som kan skapa rörelser och legitimitet när ingen annan kan? En gammal beprövad metod då världen förr har stått i lågor eller behövt krafttag för att få exempelvis ungdomen på fötter, i ett fattigt och dystopiskt Europa.

Det sistnämnda appellerar till de rörelser som startade vid sekelskiftet 1900, då många av våra sporter uppfanns och ungdomsrörelser formades och människan började finna ut sätt att både höja sina röster, stävja oreda men också rekreera och kultivera sig. Ett sätt att få fart på ett samhälle. – Då, för över 100 år sedan föddes rörelser, som fick oss bokstavligen på fötter, i Geneve. Då föddes embryot till ungdomsorganisationer som KFUM-KFUK (YMCA-YWCA – hostels och basketens ursprung -, Röda korset och senare också Scouterna) – Alla dessa kom ut från samma anda som skapade FN och UNICEF. Allt ur orosmyllan från pionjärer i stora världsstäder som Geneve och London. Från unga människor som tänkte lite större. Lite modigare.

Då, för över 100 år sedan, då började man i det lilla, med stora visioner, med det som ingen trodde var möjligt. YMCA spred sig exempelvis som en löpeld över världen. Snart spelades det basket i varje hörn och ungdomarna fick en plats att samlas på. Först Europa och ur deras arbete med de arbetslösa unga (som ju inte bara kunde dra fötterna efter sig) kom basketen, scouting, läger och ungdomsgårdar. Man förstod att man behöver samla dem för att ge självförtroende och kraft till att ta sig vidare i livet. Steppa in där föräldrarna inte fanns i ett krigshärjat eller fattigt Europa.

Kanske är det ekot från förra sekelskiftet något för vår tid att höra, minnas och ta intryck av. Precis som då börjar det med en rörelse, en tro på att det kan gå. Mästarnas tid kanske ändå står och lurar bakom porten. Om vi bultar kanske dörren öppnas av ett starkt, modigt och utmanade civilsamhälle.

Annonser

DEN jämlikheten. Jag längtar efter den.

En mängd klasar med ballonger lufter mot skyn och unga människor ropar mer frihet skapar mer jämlikhet! De kampanjar för satsning på skolan. De kampanjar för kunskapslyft för unga så att man aldrig behöver vara utan sysseösättning mer än 90-dagar. Att ha kunskap ger frihet för det ger möjlighet till att välja vilket liv man vill ha. Det är en enorm frihet.

Har du tänkt på det själv, du som har utbildning? Vilka valmöjligheter det har gett dig, vilka vägar du har fått gå. Och du som saknar den – visst känns det att man saknar den? Visst fantiserar man inte så sällan om den frihet som man skulle kunna ha och få? 

Av kunskap ges möjlighet till jobb och till inkomst. Om fler har jobb minskar vi klyftorna i vårt land, vilket minskar ojämlikhet. Om fler har möjlighet till kvalificerat jobb, oavsett sin bakgrund, så leder det till mer mångfald och mindre segregation i bostäder, skola och på arbetsmarknaden. Det ger mer jämlikhet.

Den friheten vill jag att fler skall ha. Mer kunskap skapar mer frihet. Och jag längtar efter den jämlikheten. Den jämlikheten!

Manifestationen som refereras var SSU Dalarnas. Titta på länken från Dalademokraten så får du se när ballongerna lyfter!

 

 

 

T-1: hur delar vi föräldraledigheten?

Under jämställdhetens baner vill jag gärna se att föräldrar delar lika på föräldraledigheten. Det hade varit så schysst att leva i ett samhälle där just det var en självklarhet och där delningens självklarhet gick hand i hand med lika lön för män och kvinnor. Det hade varit så härligt att slippa få höra att ett skäl till att kvinnan tar ut mer föräldraledighet var för att mannen tjänade så mycket mer än henne och då att hela familjen skulle gå back på det så till den milda grad att det var svårt att försvara. Ett argument som jag allt som oftast finner svårt att förstå och helt gå ihop utifrån dem som uttryckt detta och deras livssituation. Allt som oftast verkar det handla om något annat.

Men jag vill ändå inte ha en helt delad och individuell föräldraförsäkring. Jag vill ändå att möjligheten skall finnas att vara flexibel i en familj kring ledigheten runt våra små. Det finns omständigheter som är sådana att tre delar och den flexibiliteten gör det enklare att dela och enklare att få vardagen kring jobb, barn och de egna möjligheterna utanför hemmet att gå ihop. Jag tror därför att tre delar är det klokaste – men jag önskar att normen och praxis i vårt samhälle skulle vara att vi ändå alltid utgick från att vi skulle dela lika på föräldraförsäkringen och tiden hemma med de små.

Jag är som sagt på väg in i min tredje föräldraledighet. Med mitt första barn, för 14 år sedan, hade jag i stort sätt hela föräldraledigheten. Jag hade inget jobb och pappan till barnet var under lärlingsutbildning. Det var den bästa lösningen för oss då.

Med mitt andra barn delade vi helt lika vad gäller dagar hemma. Redan när Hugo var 4 månader började jag jobba på halvtid och gick snart upp mot 75%. Mycket kväll- och helgarbete gjorde att vi trots mina 75% kunde dela halva tiden var på vardagarna. Det var en hel del pusslande, men fint att kunna njuta av den lilles utveckling några dagar i veckan trots att jag hade jobb också.

Det svåra var att dra gränsen för vad som var en rimlig arbetsinsats på deltid. Det blev lätt arbete på fler kvällar än det var tänkt. Dock var det grymt att känna att vi var två som skapade och upprätthöll rutiner för barnet, två som fick njuta av middagsvila, joller och andra sötsaker – under samma utvecklingsfaser. Några månad på slutet tog min man hela ledigheten, precis som jag hade tagit ut de första månaderna ensam.

Nu kommer vårt tredje barn. Vi har givetvis en plan, men allt beror så klart på vem det är som kommer till oss och vad som händer i våra liv framgent, men så här tror vi att det blir: denna gång delar vi på 15 månader hemma. Den första månaden är vi båda hemma, då också med Hugo – mellanbarnet som också behöver acklimatisering! Sedan tar vi 7 månader var. Nästa sommar blir det en del för båda, men i stort satsar vi på lite längre ihållande ledigheter istället för att stycka upp det så som vi gjorde sist under veckorna.

Den nya möjligheten i föräldraförsäkringen är gemensamma dagar ledigt för samma barn. Vi kommer kanske inte utnyttja just denna möjlighet vår första månad, då vi har dagar för Hugo kvar, men det skulle och kan vara en sådan möjlighet. Den första tiden är det skönt att kunna vara två och jag hoppas att den reformen kommer utnyttjas på det sättet av många fler. Det är gott att bli ett team runt den lilla människan. Det skall bli intressant att se hur den reformen faller ut, vilka socioekonomier som utnyttjar möjligheten och andra aspekter som kan berätta något om vårt beteende kring föräldraledighet och dess uppdelning. Förhoppningsvis leder de till just drömscenariot till jämlik föräldraledighet som norm och utgångspunkt i vårt land.

Ps: Imorgon är det den 30:e och beräknat förlossningsdatum. Vi får helt enkelt se vad som händer. Har haft lite förvärkar, men inga som säger att något egentligen är på g. Det enda vi vet är att vi är en dag till närmare mötet med bebis. Ds

T-6: integration och trygghet. Livsviktiga komponenter i ett demokratiskt välfungerande samhälle

Pausa. Man behöver Pausa när man är inne i de sista veckorna av en graviditet. Idag har jag tagit två rejäla sovpauser, både för- och eftermiddag. Runt omkring dessa pauser har jag läst artiklar på nätet och framför allt två välskrivna sådana.

Den ena var en beskrivning av vad som hände på ön utöya för ett år sedan i Carina Bergstrands artkel Dagen vi aldrig glömmer Jag kände först ett motstånd till att läsa – mina senaste dagar har kretsat så mycket kring tragedin och massakern. Men det visade sig bli en viktig läsning. En som inte var fri från tårar och igenkänning. Tänk vad fruktansvärt att tro att man är på en så säker plats som visar sig vara en sådan dödsfälla. Men också insikten om att de som var där var i stor utsträckning barn som använde sig av och agerade utifrån barns logik och tillit. Någonstans känns det hela så mycket grymmare då.

Det får mig också att glädjas åt min trygghet och min tacksamma stjärna som inte fört in mer lidande i mitt liv än vad jag har fått. Det finns så mycket fasansfullt som vi människor är kapabla att utsätta varandra för. Och barn för. Tänk bara på Syrien och de dagliga trauman och övergrepp som utspelar sig där. Nej en dag med insikter som denna tackar jag livet och min plats i världen.

Den andra viktiga artikeln handlade om integration. En annan slags grymhet som pågår i vårt land. En mer systematisk sådan och definitivt mer strukturell. Artikeln heter Mät din snorre, och publicerades i DN kultur och är skriven av Maciej Zaremba.

En lika hårresande och insiktsgivande artikel som lysande. Maciej går strukturerat och progressivt igenom frågan om svenska för invandrare och det något bisarra krav på flytande svenska som fp och företagsledare allt som oftast ställer. Artikeln handlade vidare om hur det sedan i verkligheten, då våra nya medborgare söker sin språkkompetens, men möts av en hårresande marknads- och entreprenörslogik där de är svarslösa och försvarslösa inför tjänstemän och upphandlingar.

Förutom lyckas artikeln på ett klokt och upplysande sätt beskriva svårighetsgrader i att behärska svenskan som språk. En läsning som för mig var riktigt viktig läsning och kunskap att få koll på. Så lyckas Maciej ge en rad verklighetsskilldringar som blir ytterligare anledning till varför jag måste fortsätta engagera mig politiskt. Det kan inte få fungera så här. Det kaninte vara värdigt ett land som vårt, att dels beskriva våra nya svenskar på det sätt vi gör i läromedel, än värre hur vi behandlar deras drömmar och möjlighet till försörjning. För mig stämmer detta inte med min syn på god integration, lyhörd offentlig sektor och ett erbjudande om möjligheternas land. Det ger en helt annan fadd smak i munnen. Läs det här exemplet taget ur artikeln mät din snorre.

På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.

Det som också gör ont i mig är att läsa om de som sitter i styrelserna för ett av exemplen på företag som tar in stora pengar via sitt integrationsprojekt. En ledande S politiker som Tomas Eneroth har rollen som ordförande för styrelsen i bolaget Competens utbildning AB. Kära Tomas, telepaterar jag, hur tänker du här och vad har du att säga om det sättet ni tar emot människor som uppenbart är felplacerade hos er, så som artikeln beskriver? Eller är det ointressant med tanke på den peng som er upphandling ger bolaget? Är det ointressant att kämpa för rätt sociala insats för rätt person? Ett annat känt uttryck tagnerar det samma: till var och en efter behov, hur rimmar det in i detta exemplet? Det skulle jag gärna få belyst som den sosse jag är.

Missförstå mig inte, jag ser absolut poänger med upphandling, men är så förbannat trött på de upphandlingar som jag sett i kommuner där det uppenbart rinner ut skattemedel och där fokus snarare är goda relationer till entreprenörerna och privata aktörer än till brukarna. Hur är det att ta offentligt ansvar för medborgaren? Detta var bara ytterligare ett exempel på det.

Det finns andra sociala integrationsprojekt som jag tycker att kommuner och statsdelsnämnder skall lägga delar av sina pengar på förutom att rusta upp SFI. Ett av dem finns i Tensta och kallas för Livstycket. Jag var där och lyssnade på beskrivningen om hur de får kvinnor som kommer till dem som analfabeter att återfå livsgnista och blir givna nya möjligheter att delta i samhället och att delta i sina barns svenska liv genom att få lära sig läsa. En gåva som får en människa att sträcka på ryggen och en gåva till barn som plötsligt får en mamma som kan läsa deras scheman och andra lappar de får med sig hem. En förälder som integrererats i samma verklighet som dess unge. Otroligt starkt och viktigt.

Detta är ett sant socialentreprenöriellt framgångsprojekt – men som givetvis inte ges något vidare stöd från kommun eller landsting. Varför? Ja ett skäl var att det var oklart vems ansvaret för analfabeterna var. Ett annat att deras läskunnighet ändå inte får dem in i jobb. Spelar roll att de blir mer svensksocialt kompetenta föräldrar och på det sättet kan leda sina ungar i tryggare riktning i livet!?! En investering som i mina ögon borde vara värd miljoner. Nej, jag önskar att det vore mer långsiktiga satsningar i vår välfärd och integrationsapparat. Och väldigt mycket mer humanism.

Idag har jag lärt mig att glädjas över den trygghet som jag har och lever i varje dag. Men också lärt mig om varför jag vill att andra människor skall få chansen att uppleva det samma i deras nya land Sverige. Två insikter tack vare pauser, vila och tillgång till twitter.

T minus 11: jämställdhet i arbetslivet – inte en självklarhet

Att vara kvinna innebär den potentiella möjligheten att få vånta barn och föda barn och på den vägen bli förälder. Att vara i det tillståndet, som vanligast varar i 9 månader, får en att fundera på saker som samhällsnormer, jämställdhet, beroende av andra och inte minst begränsningar.

För det första så skall det sägas att det är en lycka, en välsignelse och nåd, och inte minst en ynnest att få lov att vara med om att vänta och föda barn. Det är inte alla som får den möjligheten. Det är också en ynnest att få lov att vara mor. Jag själv är det till två fantastiskt fina ungar redan. En resa och en livsomställning som räddat mig många gånger om.

Det som jag skriver om graviditetens baksidor handlar snarare om alla sociala normer och sociala konstruktioner som kommer därtill. Och dem är jag vansinnigt trött på och inte minst förbryllad över. Samtidigt som jag är precis så trött och förbryllad så vill jag ha massor med uppbackning och förståelse för min belägenhet.

Jag kräver att bli behandlad efter mitt tillstånd, men jag kräver i samma andetag att inte bli placerad i ett graviditetsfack i varje sammanhang. Ja, det är komplicerat. Precis som alla andra strukturella sociala utmaningar och konstruktioner som vi brottas med i vårt samhälle. Det enda vi kan vara säkra på är att vita män med fast inkomst kommer klara sig mycket bra och inte behöva fightas med ens hälften av de konstruktioner och normer som drabbar alla andra grupper och framför allt kvinnor.

Här om dagen läste jag om en kvinna som väntade barn och arbetade via ett bemanningsföretag på ett företag. Charlotte, som hon heter, arbetade under en period alldeles för mycket övertid för att orka. Hon meddelade uppdragsgivaren det, chefen alltså, och blev någon dag senare uppsagd. Problemet: hon var gravid. Det gör mig mycket upprörd att läsa om sådant. Hon är i dag arbetslös eftersom inte heller bemanningsföretaget var intresserade av henne längre. Ärendet är anmält till DO som jag hoppas reagerar kraftfullt.

Detta är ett exempel där kvinnans tillstånd, i min mening, givetvis skall tas hänsyn till, men aldrig kosta henne jobbet! Det är inte en sjukdom att vänta barn, men det är ett tillstånd som kräver sitt. Här behöver arbetsgivare visa förståelse och anpassa sig med självklarhet. Samtidigt som man när man jobbar och väntar barn vill vara lika medräknad som om man inte befann sig i sitt tillstånd. Ja ni vet, i allt det där sociala som också händer på en arbetsplats. Man måste också förstå att de flesta faktiskt klarar av att jobba under vanliga rimliga omständigheter, precis som annars.

En annan kvinna, Marissa Meyer, fick ett toppjobb som VD för Yahoo i Silicon Valley USA för ett tag sedan. Hon var också gravid, och var det under rekryteringen. Det meddelades från styrelsen, på frågan om detta varit något som vållat diskussion eller problem när de skulle välja henne. Styrelsen svarade att det hade det verkligen inte. De hade inte tagit in det överhuvudtaget som faktor vid tillsättandet.

Givetvis är det precis så det skall vara. Jag själv har fått två fina jobb emedan jag har väntat barn. Det är alltså både möjligt och tycker jag: självklart att det skall gå! Tänk på det omvända i ett partnerperspektiv. Det skulle vara helt orimligt om inte partnern till den havande kvinnan fick jobb eller bedömdes som kapabel och lika intressant som andra sökande till samma jobb – bara för att hen väntade nedkomst av bebis inom en kort tid. Bara för att det syns utanpå eller påverkar prestationen, marginellt ska sägas, under en kort tid så skall det inte påverka huruvida en person är intressant för ett jobb eller inte.

Den logiken gäller dock inte överallt. Det vet vi. Så jämställd är det inte i arbetsgivarens Sverige. Se bara på exemplet med Charlotte och bemanningsföretaget. Deras själva ide är att finnas för kunden snabbt och effektivt. En havande kvinna blir i det sammanhanget ett problem. Alltså inte jämlik sina systrar och bröder på samma kompetensnivå. Och inte heller önskvärd.

Det mottagandet som toppchefen Marissa möts av är troligtvis inte det vanliga. Hon har också tillräckligt med lön och stöd för att bara vara hemma lite grann med sin nya bebis. Ungefär samma premiss som de allra flesta män och partners som är nyblivna föräldrar agerar under. Alltså inte ett särskilt stort problem för arbetsgivaren.

Men det är inte bara arbetsgivare som gör det svårt för gravida när de söker jobb. Exemplet Lea visar hur en kvinna blev hotad med indragen a-kassa från arbetsförmedlingen då hon ärligt berättat när hon sökt jobb att hon var gravid. Det är ett bevis på att det inte är lätt eller jämställt för havande kvinnor på arbetsmarknaden. Kanske är det sant att det är ovanligt att få jobb som gravid, att man skall vara tacksam om chansen erbjuds och kanske också skämmas lite över den situation som man försätter arbetsgivaren i.

Ibland får jag frågan om jag är tacksam för att jag fått mina jobb trots att jag väntat barn. Jag svarar att jag hoppas jag är skulle varit lika tacksam för mitt jobb även om jag inte varit gravid. Vad jag däremot håller fram är att jag är stolt över att jag har och har haft arbetsgivare som inte sett det som ett problem utan som något som vi hanterar utifrån det temporära tillstånd det är. I det sammanhanget är jag stolt över att tillhöra organisationer som värnar jämställdhet!