Kategoriarkiv: feminism

Att säga hej då till en chef. Och hej till en framtid med en medsyster.

Med en känsla av sorg tog jag emot beskedet att Ann Hellenius slutar som CIO för Stockholm stad. Vi har förlorat en lysande stjärna, en av världens bästa CIOer och en inspirerande, lyssnande, varm och värderingsdriven chef & ledare. Jag är så klart ledsen för vår stads skull men mest för min.

För staden klarar sig utan Ann. Tack vare Anns bidrag med en professionell, gedigen it-styrning och ett genomtänkt transformationsarbete med dubbla takter (s.k. bimodalt) i vår digitala utveckling så står vi väl rustade för framtiden – vad den än serverar. Vi har lyft oss ytterligare och står väl förberedda för att fortsätta mot mål om att förbli världens smartaste stad 2040.

– Så TACK Ann för att du lämnar ett arv som klarar av att växa och mogna också utan dig. Det är proffsigt!

Som Sveriges digitaliseringskommun 2017 har vi tagit ledartröjan och vi är redo för framtiden.

Men jag kommer nog att behöva julens ledighet till att ladda om helt, för att bottna och se min egen drivkraft. Jag ska också ta lite tid till att sörja att jag förlorat den bästa chef jag haft hittills. Som så många gånger överraskat mig med förmågan att ge feedback och vara värderingsdriven, rekrytera på potential, leda talanger likväl som erfarna och modiga medarbetare. En sann inspiration för mig som själv aspirerar på att under min livstid bli och vara en av de främsta på att leda och utveckla människor & organisationer in i framtiden (man ska ha höga ambitioner gott folk ☺️ – pappa säger nu: förhäv dig inte 😘).

Men för att klara att leverera mot dylika visioner, för att orka se tunt hörn, vara modig, utmana kulturer och stå mitt i diversitet av människor (vilket behövs för sådan framgång) behöver man ha en chef som litar på ens tro eller som ser samma potential som man själv. Som backar upp. Jag valde en sådan chef när jag tog mitt nuvarande jobb. Nu väljer jag ambitionen och tackar för det jag fått lära mig under den här tiden.

Nu har en Tf CIO tillsatts för staden och Johanna Engman, och henne ska vi alla ta väl hand om så klart. Det ska man med tf:ar. Hon är en av stadens mest erfarna chefer så det känns riktigt bra. Johanna är nog också särskilt stolt över det Ann levererat till staden under de gångna 7 åren. Det var ju hon som en gång rekryterade henne hit.

Det är så klart tufft att gå in efter en annan som det fullkomligt (med rätta) regnat priser och omnämnanden över. Nästa CIO har stora skor att fylla. Men vi kommer finnas stabilt runt omkring både Tf och tillkommande och leda stadigt mot de mål som vi satt upp.

Som tur är har jag funnit en medsyster i Ann som inte minst i mitt professionella liv kommer ge guldkant. Men också för mig, vanliga Louise. Ytterligare en till min stjärnhimmel av fantastiska människor som jag har och fortsatt får ha tillgång till. Medmänniskor med stort M som ger klokskap, perspektiv, värme – och som tar emot mig. Så sorgen blir kortvarig. Jag väljer att se möjligheterna istället.

Pax

Annonser

Giraffen och vargen post #metoo. Vi har en del att göra!

Jenny Strömstedt skrev en av #metoos viktigaste krönikor häromdagen. Den var viktig för den gick en stor del av halva folkviljan till mötes med öppna handflator. Krönikan var stiligt flätat med tydliga spår av metodik från non violent communication. (När ”giraffen” med sitt stora hjärtan lyssnar med reflektion och många perspektiv kan den möta den hotade ”vargen” osv (ursäkta 70-tals metodiken 😇).

Strömstedts krönika vill visa att den är läsbar för alla. Vilket är viktigt eftersom #metoo inte är en enkönad fråga. – Här ska ingen behöva känna sig hotad, kränkt eller ifrågasatt och på grund av det reagera med defensivt svar på tal. Ett stiligt försök att mota åsikter som ”metoo har gått för långt” eller ”det är en häxjakt”. Ja ni vet.

Men hennes text var också genial i sitt metaspråk, för vi gör ju så här hela tiden med våra manliga vänner och livsföljare – de som finns runt om oss. Tillåt mig generalisera: visst är det också så att artikeln är ett exempel på det vanligt förekommande sätt att presentera kritik och önskan om bättring med mild tydlighet, som sätter gränsen där den ska vara SAMTIDIGT som den bekräftar, stärker och förstår. Det sätt som vi kvinnor i vår tid blivit experter på när vi hanterar män framgångsrikt.

Lika viktig som Strömstedts krönika är för att öppna upp samtalet och se helheter av normer är det livsviktigt att ta till sig de jobbiga berättelserna som fortsätter att komma. Barnmorskan Jona Erling Knutssons krönika ”I gynstolen ser jag manssamhället” är ett vittnesbörd som får mig att undra om vi någonsin lämnat Aristoteles syn på män vs alla andra varelser. Orden ”och så ett stygn för pappa” är fruktansvärda. Skärp er! (Där kom den, mitt påförande av allmän skam. Sorry.)

Post #metoo kan ingen kränka en annan utan att det pratas om det. Det är bra. I bästa fall får det konsekvenser som känns. Det kommer bli mera vanligt med gränser.

Men jag undrar när resten av vår medberoende kultur runt mansegot ska rämna och förändras. – Och ta det på rätt sätt nu. Jag skrev ju ”mansego”. Jag ser det nämligen också i min egen uppfostran. Jag behandlar de känsliga pojksjälarna stundtals med silverhandskar och skojar gärna med en glimt av allvar om mina vita kränkta män under 130 centilong som flankar mig hemma. Ebba, hon har alltid fått skärpa sig och hjälpa till. ”Håll ihop dig” – det har jag lärt henne.

Så ta det rätt. För visst finns det en kultur bakom sexism kulturen som vi skulle behöva adressera? Ett beteende som normerar och ger handlingsutrymme för att bete sig – ja som ett as ibland rent av utan konsekvenser. När börjar det egentligen?

Sara Danius var lysande i ”min sanning” på svt sist. De resonerad där länge om #metoo och om att fått upp ögonen för gränserna som behövs. Sara själv beskrev hur en smekning över ena höften från en drucken man, feminist och allt, före revolutionen som vi kan kalla ”stoppminkropp”, hade gått förbi med att man som kvinna tar stegen därifrån, möjligtvis generad, i värsta fall skamsen. Efter revolutionen så säger vi unisont: ”vad gör du?!” Och så har vi krävt respekt för vår gräns.

Borrar man i det, dvs att ha en gräns, så har vi en del att göra. För gränser har med självkänsla att göra. Den får man av att få sätta ord på vad man tycker, vad man känner och vad man VILL. Viljan, det är mänsklighetens farligaste och mest vackra verktyg som kan skapa kärlek och förstörelse. Det är den vi behöver lära varandra och våra små att sätta ord på och lyssna till.

Min dotter som nu är stor borde ha fått trula lite mer. Min nuvarande bebisdotter behöver få respekteras i sin vilja över sina gränser. Hon ska få vråla ut sin ilska lika mycket som mina söner. De däremot ska få strama upp sig lite, och jag ska lägga mig vinn om att även deras empati ska vara fullfjädrat tränad när de lämnar boet. Så kan vi bidra i det lilla.

Men för att komma dit behöver vi ta det varsamt med varandra. Jag tror på de små stegen men de tydliga gränserna. Varligt och med omsorg ska vi förflytta balanspunkten i vår samhälle så att vi alla blir mer ok med vad som är ok. ”Stopp min kropp” har ju också ett underbart löfte om hur orden mellan oss kommer kunna flöda mellan klara viljor: – här är jag, här är min kropp, den VILL vara med din ❤️

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.

Syster 4% – jag behöver dig hos mig

”Syster fyra procent!* Tänk på att önskan om F! I riksdagen och din stödröst med den största sannolikheten betyder ett stöd till SD. Precis motsatsen till det du vill. Som feminist och sosse lovar jag att fortsätta och ännu lite mer i alla politiska sammanhang hacka håll på könsmaktsordningen. Men jag behöver en stark s regering för det.”

Så skrev jag idag som uppmaning på facebook. Jag vänder mig till alla mina femtaster och medsystrar som vill ge jämlikhet och jämställdhet en skjuss i det här landet. Som är trötta på patriarkatet och som vill ha en ny politisk ordning. Och jag tvekar inför att skriva till dig. Ja jag gör det, för jag vill egentligen inte vara en taktiserande valstrateg om jag utgår från mina värderingar om demokrati. Men jag förstår också att det är just taktiserande som är ett verkligt hot mot en ny stark regering just nu. Så då måste vi prata om det.

Enligt mätningar och analyser så kommer stödröstandet på F! sannolikt inte hjälpa dem till riksdagen utan konsekvensen blir att rösten blir i sjön och med dem sänks de röd-gröna partiernas mandat. Anledningen till det är för att de som stödröstat på F! annars hade röstat Mp, S eller V enligt mätningar. Nedan syns en bild från Botten Ada, ett sätt att värdera opinionsmätningar för att räkna ut sannolikhet på valresultat. Jens Finnäs är journalist den som tagit fram modellen.

F! sannolik förlorare i valet

Tro mig, jag förstår vad önskan att stödrösta kommer ifrån. Jag är nog själv en sådan som skulle kunna stödrösta om jag själv inte stod på en s-lista och inte hade de insikter jag har om de opinionsmätningar (en mass) som produceras och publiceras nu. Jag följer dem slaviskt och nära i mitt jobb på SSU. Om jag inte såg den tydliga och uppenbara sannolika risk att en röst på F! är en röst på SD, precis som en röst på SD är en röst på Reinfeldt, så hade säkert jag också kunnat vara en av dem som önskade Schymans F! in i riksdagen och kanske lite i hemlighet var stolt över den stödröstning som skulle kunna ha skett.

Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark s-ledd regering

Det är en stor och fantastisk lockelse i att vara en kraft som sätter F! i riksdagen. Jag fattar det. Jag beundrar Schyman som politiker och jag vill gärna att jämlikhet och jämställdhet i vårt land är vårt nya måste och modell. Som det framgångsland vi är. Jag tror det är så som många tänker om en röst på F!. Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark S-ledd regering. För det är den som vi måste ha om jämlikhet och jämställdhet skall bli den nya modellen för svensk politik, styrning och ledning. Det är bara en S-ledd regering med sin strukturella samhällsanalys och kraftfulla reformistiska politik som kan skapa sådan förändring.

Sverige kan bättre på så många plan och vi behöver Löfven för att klara det. Se exempelvis partiets program för det första jämställdhetsåret. Det är kraftfullt! Rösta med det långsiktiga för ögonen och rösta på socialdemokraterna du syster med det största hjärtat för jämlikhet och jämställdhet. Tillsammans kan vi nämligen förändra på riktigt. Och du – vi har inte råd med fyra år till med SD.

Ibland har sådana här utspel retat folk. Jag får ta den risken. För syster – jag behöver dig med mig nu. Vi behöver en ny riktning för Sverige – för Sverige kan så mycket bättre!


*Syster fyra procent – är ett begrepp för stödröstare

Utdrag ur de första jämställdhetsåret och de insatser Socialdemokraterna, som är ett feministiskt stadigt parti, kommer genomföra med Löfven som statsminister:

  1. Lönekartläggning varje år
  2. Rätt till heltid
  3. Stopp för staplande av visstidsanställningar
  4. Jämställda arbetsplatser
  5. Jämställda bolagsstyrelser
  6. Jämställd skola
  7. Jämställd akademi och forskningsanslag
  8. Utveckla välfärdsjobben
  9. Tillgång till välfärdstjänster så att både män och kvinnor kan jobba
  10. Trygg förlossningsvård
  11. Jämställt föräldraansvar
  12. Avskaffa vårdnadsbidrag
  13. Insemination för ensamstående kvinnor
  14. Bättre ekonomi för ensamstående föräldrar
  15. Svik inte offren för sexövergrepp

 

– The ironi! I hate to say it…

… men F! är det som är skillnaden mellan röd-grön majoritet och SD som vågmästarroll enligt SIFO och SvD. Det är djupt ironiskt att de som kämpar hårt för jämlikhet och antirasism ska vara de som släpper fram rasister till makten. Å älskade feminister och antirasister – jag älskar er kamp, men jag vet att det finns andra partier som kommer kunna ge er det ni vill ha. Hjälp oss att vinna val och inte stjälpa vår kamp. Jag LOVAR att jämställdheten kommer ta språng med en ny rödgrön regering. 

Se detta som ett tiggarbrev och förstå hur mycket jag önskar att det vore annorlunda. Med er med oss i regeringen hade det ju varit fantastiskt – då hade en majoritet varit möjlig utan krångel. Men nu ser det snarare ut som om ni kommer dränera möjligheten till makt och inflytande. En möjlighet som verkligen skulle kunna ändra kursen för Sverige i riktning mot mer jämlikhet och ingen rasism! 

ping till Feministiskt initiativ och alla femtaster där ute. Hör min bön….

Kvinnornas kyrkomöte

Vi lever i en bryttid. Tack och lov för det. Brottet är dock lite segt, och det spricker inte upp så snabbt som man kan önska. Men det förändras! Och kanske är det ett hegemoniskt skifte vi nu får vara med om.

Kyrkomötet år 325 i Nicea beslutade att kvinnan har en själ. Sedan dess har mycket hänt inom kyrkan vad gäller syn på män och kvinnors lika värde. Idag har vi kvinnliga präster i Svenska kyrkan sedan dryga 50 år tillbaka. År 2013 avslutas med att Antje Jackelén är vald till Ärkebiskop, Karin Perers till ordförande för kyrkomötet och Vanja Lundby-Wedin är vald till 1:e ordförande att jämte nämnda ärkebiskop leda kyrkostyrelsen. Folket har talat, kyrkans medlemmar har valt. Det är kvinnornas kyrkomöte 2014-2017.

20131121-131845.jpg

På valsammanträdet för 2014 års kyrkomöte, som var den 20 november 2013, delades en utmärkelse ut. Ärkebiskopens medalj till sådana som gjort framstående insatser för svenska kyrkan. Hilda Lind, församlingspedagogen, chefen, ledaren, grundaren, missionären och kvinnan med internationell solidaritet i blodet, fick den. Hilda är ett lysande exempel på kvinnor som verkar i det fördolda, bakom ambons strålkastarljus, som bär vår kyrka och hennes värde och identitet. En människa som gör när andra pratar om att man borde. Att få vara med i det sammanhang där en sådan människa äras för sina gärningar är djupt inspirerande och en ära i sig själv.

Valmötet fortsatte 21 november 2013, och medlemmen, körsångaren, medmänniskan och ledaren Vanja Lundby-Wedin blev vald till 1:e ordförande för kyrkostyrelsen. Det är stort. Vanja; som vittnat om hur hon i sin vardag leds av sin tro. Vanja; som med sitt sprudlande sätt och karismatiska och kloka manér, med sitt skickliga och beprövade ledarskap, kommer att leda kyrkans styrelse på de stigar som är nödvändiga. Vanja; en människa att både se sig själv i och att se upp till.

Ja, det är kvinnornas tid i kyrkomötet. Nu ser jag fram emot många kvinnliga röster i plena, många systrar som debattörer och förhandlare. Mitt löfte är att jag skall försöka vara en av dem!

Hur sjuk är vår värld?

20130129-084419.jpg

Hur sjuk är inte vår värld? Läser i DN om hur våldsmän utnyttjar kaoset på Tahrirtorget till att våldta kvinnor. Om en kvinna blir undsatt och räddad möts hennes räddare av en hord av män som upprört jagar efter. Män som tycker de har rätt att ta för sig. Det är inte ofta jag svär, men nu passar det. Fy faan!

Eller tanken på den dubbla, eller kanske oändliga, kränkning som kvinnan i Indien blev utsatt för. Inte bara dödligt våldtagen, utan också på en fullsatt buss. Hennes räddare uteblev. Kanske av rädsla för sitt eget liv och sin kropps helgd.

Att människor ens orkar stå ut med sig själva efter att ha tittat på när en kvinna kränks så djupt, att till och med hennes liv tas ifrån henne, det är ett tecken på att världen är en sjuk plats. Att människan är en varelse kapabel till mycket ondska och lidande.

Och så här hemma. Våldet finns även här mitt ibland oss. En kvinna blev våldtagen av flera män när hon gick hem från tåget. På samma gång ofattbart som tangerande den varning man så många gånger hört, men inte vill ta för sann: gå inte ensam i mörkret. Men där och då, i hörsammandet o h uttalandet av den varningen, öppnar vi upp för det samhälle som Indien och Egyptens kvinnor lever i. Där kvinnan är ett villebråd och mannen inte kan hjälpa sig. Det samhälle skall vi icke ha!!

I tidskriften fokus skriver Katarina Wennstam om att hon står på en lista som Sveriges tredje farligaste kvinna eftersom hon ger kvinnan och de utsatta för sexbrott en stadig och ständig röst. Jag hoppas hon aldrig tystnar och att hon fortsätter vråla ut sitt budskap: mäns våld mot kvinnor finns mitt i bland oss och mot det måste vi ta strid och kämpa! Det är en sjuk värld annars om vi kollektivt vänder bort blicken för det här. Riktigt sjuk.

T+5: stoltheten och fördomarna

20120805-091547.jpg

Den 4 augusti var det Prideyra i Stockholm. Tåget gick under dagen från Humlan i city till Tanto på Södermalm. På kvällen gasade man ytterligare kalaset och höjdpunkter nåddes tillsammans med artister som Lena PH och dansa i neon. Rapporterna via sociala medier kom en efter en. Man firade. Man var stolt. Det finns en motkraft till alla fördomar, till trakasserier och till alla dem som vill reducera längtan och kärlek till något du kan styra över, botas från eller välja bort.

Men vänta nu här lite…. Var det inte just fördomar som dessa som Pridereklamen lite olyckligt handlade om? Jo men visst var det så. Reklamarens jobb är att leka och mixtrar just med fördomar och normer så att det skall bli intressant. Hur långt kan man då gå och när blir just leken med fördomen sin egen fiende? Och finns det en gräns för hur mycket lek och utmaning som fungerar när man håller på med ett uppdrag så förknippat med vissa fördomar som Pride? Pride som i sig självt är så svårdefinierbart och lider stundtals av identitetskris kanske snarare blir skälpt än hjälpt av kampanjen ”bli”. Pride finns på ett sätt för alla som vill hylla friheten till att få vara sig själv, med ett fokus på hbtq personer och deras livsvillkor. Eller handlar det om hur coolt det är att vara homo?

Nåväl, reklamen/kampanjen, som jag reagerat på, är i alla fall framtagen av Berghs school of communication. (Kolla länken för att veta mer). Den leker med våra fördomar och uppmuntrade till att bli gay, bli flata, bli queer osv… Ett blivande för att få ta del av fördelar och visa på möjligheter. Givetvis med normativa vanliga fördomsfördelar så som ”du slipper plocka upp efter en man när du är flata”. Till kampanjen finns en rad hemsidor i stil med bliflata.nu, blibög.nu och så vidare. Eleverna själva påstår att kampanjen syftar till att utmana normativitet och visa upp det positiva med att vara ex gay. Men slår det inte lite fel? Är det bara hos mig det klingar rossligt o naivt? Det är väl ändå rätten till vardandet som vi vill slå ett slag för?

Är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val?

Det är just detta valfria blivande som retar mig – är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val? Är vi inte då tillbaka till en av de allra värsta av fördomar att din sexualitet är något du väljer precis som du då skulle kunna välja din könsidentitet? Är det inte mot detta som hela Priderörelsen kämpat så hårt mot? Att det inte går att välja bort eller bota. För om man nu kan välja sexualitet, måste man visst kunna välja bort det samma. Och bara för att det bara är reklam – är det då ursäktat som hippt, avantgardistisk och skönt utmanande? Jag vet inte om jag tycker det.

En anledning till varför jag inte tycker det är för att hbtq personer lider ett helvete än idag i vår värld. Samtidigt som vi gläds och celebrerar kärleken på Södermalm, samtidigt som jag njuter framför TVn i min trygga förortsvilla, så lemlästas och misshandlas till döds en man i Afrika för sin sexuella läggning, så skickas barn av sina föräldrar i USA till institutioner för att behandlas på tortyrliknande sätt för sin sexualitet, och unga och gamla människor i Sverige tvekar ännu om de skall våga komma ut. Samtidigt i dessa dagar ger Jonas Gardell ut en viktig första bok i en triologi om homosexuellas kamp kring HIV och aids på 80-90 tal i Sverige. En kamp om rätten till människovärde i en tid då samhället stängde dörren och vände många lidande dörren. Det är inte längesedan och det får vi inte glömma. För det är inte lätt i vårt land att vara annorlunda. Det är förenat med livsfara i vår värld att vara gay. Läs mer i Ekots artikel på sr.se från 2004. Mycket av den fakta som publicerades då är fortfarande, snart ett decennium senare, fortfarande tyvärr aktuellt. Det är väl bara Bush som är inaktuell…

Fördomarna lever allt jämt kring kön och sexualitet. Det viktigaste som jag önskar att reklamare i framtiden skulle lägga vikten på när de skall arbeta med Pride så är det stoltheten. Den är förknippad med modet att våga vara, modet att våga stå rakt och kraften i att vara fri. Pride är en frihetskamp som skall kämpas, manifesteras och firas! I det firandet och manifesterandes tycker jag att kampen mot intolerans och värdekränkande behandling skall stå i centrum. Kampanje signerad Berghs känns naiv, verklighetsfrånvänd och i min värld en bit ifrån det som är Prides syfte.

Men så var det ju frågan då? Är det för mig Pride finns till? Är det viktigt att sådana hetrosvennar med räddavärldenkomplex som jag skall känna mig både tilltalad och cool med kampanjen? Jag vet inte. Kanske är det så att alla ni som var där på Pride, och som tog del av kampanjen kände er fullkomligt tillfreds. Det kan ju vara så att det är jag som har fördomar.

Oavsett – Leve frihet, leve kärlek och leve människors ovillkorliga lika värde!

Frågar du mig? Gabriella är mitt val

Gabriella Granditsky Svensson. Det är mitt val till borgarråd i Stockholm nu när Carin Jämtin har lämnat sin plats till förfogande. Gabriella Granditsky Svensson är helt rätt för Stockholm, för framtiden och för socialdemokraterna.

Gabriella har det där som man söker efter i en ledare på 10-talet. Vi söker en ledare som kan formulera vår politik som kan säga vad hon vill, som kan driva progressiv politik, som vågar utmana våra liv i bekväma boxar för att kunna skapa ett hållbart, trovärdigt och jämlikt samhälle. Som vet vad frihet och solidaritet betyder. Som förstår att det handlar om ansvar och mod att våga ha ansvar för varandra. Gabriella är också ung, smart och ödmjuk. Hon vågar ta i och vågar utmana rådande hegemonier. Hon kommer, jag lovar, vara synlig på gator och torg och göra det bästa hon kan för att ge medborgarna en riktigt trovärdig röst för vad Stockholm och Sverige behöver. Ett bästa som kommer räcka hela vägen mot ett solidariskt, ekonomiskt välmående och jämlikt Stockholm!

Gabriella kommer också att bli en god ledare och chef. Hon har kvaliteter som behövs för att klara också det. För visst är det så att politikens innehåll och integritet är ett viktigt ben för en ledande politiker, men det andra viktiga benet är ledarskapet för att leda en organisation som skall kunna förverkliga de visioner och de strategier som dras upp för framtiden. För att göra det behöver man ett tydligt ledarskap med klara mål och en chef med ett stort människohjärta och som kan att vårda sina relationer. Det är så man kan göra verklighet av sina politiska visioner. Genom sina medarbetare och genom sina medlemmar och väljare. I Gabriella har vi den förebilden.

Gabriella är mitt val. Så enkelt är det.

Läs hennes egna tankar och visioner: Vi måste bygga ett bättre Stockholm

Fler länkar:

Nyheter och artiklar om Gabriella: