Kategoriarkiv: feminism

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Annonser

Studenten sjunger, vi släpper handbromsen och minns allt det vackra med styng av vemod

Som en av de sista nittiotalisterna som sätter på sig studentmössan tar hon steget ut. Hon som kom till mig innan vi alla hade börjat längta efter bebisar. Hon som lärde mig leva och gråta. Lärde mig allt jag vet. 19 år tillsammans och lånet är slut.

Man brukar ju säga så, att vi har dem till låns. Barnen. Vi lånar dem från dem själva. Vi förvaltar deras personliga tillhörigheter och ger dem en ryggsäck. Nu kliver hon ut och jag undrar hur det kan kännas så likt att låna böcker på biblioteket? Även då tycker man tiden för lånet är så generös, men så blir det ändå så bråttom att läsa ut boken innan återlämningen är här. Och här är vi verkligen nu. Overkligt.

Jag förstår varför alla studenttal med nödvändighet måste handla om ”när du var liten” och ”tänk på att….”. Det liksom ligger i sakens natur att vilja summera den tid som varit, när den håller på att ta slut. Och att som med andan i halsen slänga med ett par ord på vägen. Det känns som det mest naturligt mänskliga i världen. Vi summerar, samlar ihop våra minnen, och tittar på den skatt vi har framför oss. Den som vi tillsammans lagt i ryggsäcken. Vi ger några tankar för färden.

Titta – man såg redan när du var liten vilken gåva du hade i att uttrycka dig. Med kroppen och känslan. Hur du njöt av rytm och musik! Hur du modigt tog dig fram även när rädslan kurade på din axel.

Se – vilken glädjespridare du varit! Vilken lycka för oss att få växa med dig. Så klok. En inspiration! Alltid flawless <3.

Du – nu får vi säga du till varandra. I alla fall om vi levt för 40 år sedan.

Kör – nu har vi lärt dig bemästra livets farkost hjälpligt, nu är det din tur att sitta vid ratten själv. Men kom ihåg livets stora gåta: älska, glömma och förlåta.

Så lät det hos oss när vi samlades runt min guldklimp som filats till den vackraste av juveler. Vi hade en typ av spoken word runt henne, med mic och förstärkare och många bidrog frikostigt. Så mycket kärlek, så mycket lyckönskan! Vemodet hägrar alltid i bakgrunden en sådan stund.

Jag gav Ebba de ord som min mamma älskade, som hon hade förevigat på kaklet hemma i köket på ön: Förspilld är all den tid som ej förflöt i kärlek. Med Ebba har lite tid spillts. Mycket tid med henne har bara varit rödaste kärleken. Utan den hade jag inte varit den mor, vän, partner, chef och ledare som jag är idag. Inte haft den politiska övertygelsen. Inte varit den feminist jag är. Ödmjukaste djupaste bugning inför den insikten. Utan den erfarenheten, som hennes mamma, hade jag varit en spillra av den jag fick lov att bli.

En älskad och mjuk bebis, ett bedårande charmant och mysigt barn, en humoristisk och närvarande (lagom sur) ungdom, en hjälpsam, stöttande, cool och inspirerande tonåring. Så vacker.

Men vemodet, ja, det är ju där. Nog handlar den om att jag önskar att vi ändå haft mer tid tillsammans. Jag tror den känslan är så typisk vid en studentdag för en förälder. Den snuddar så där lite försiktigt vid en skuldkänsla. Man inser att tiden gått och att barn- och ungdomen är över, vilket betyder att föräldratiden är förbi. Allt det där man hade velat göra med och för sitt barn, och aldrig gjorde, får man lämna som spruckna drömmar. Alla gånger man lovat att vi ska ta oss till Skansen eller ta en fika i solen i Vita bergen – bara du och jag – är försuttna. För barnet finns inte mer.

Vi stänger den boken och skriver de första raderna i vuxenromanen istället. En skrift om värme och relation. Om tillit och människoblivande i vuxenvärlden. Om kärlek och förändring – förädling av allt det där som är du, och som är vårt vi. Förändring av mamma till en annan mamma. Det här ska bli så roligt! Nu skiter vi i Skansen och fikan i Vita bergen. Nu drömmer vi om NYC och Sahara istället. Fria att göra så mycket. Äntligen kunna surfa tillsammans om vi vill!

Hon: ett helt makalöst liv med gränslösa möjligheter. Jag: får smaka sötman i att följa och dela.

– Ta livet i handen nu och släpp handbromsen. Ebba, mitt älskade barn, min vän och inspiration. Mitt hjärta. Nu släpper vi och hoppar ut och in i framtiden.

Syster 4% – jag behöver dig hos mig

”Syster fyra procent!* Tänk på att önskan om F! I riksdagen och din stödröst med den största sannolikheten betyder ett stöd till SD. Precis motsatsen till det du vill. Som feminist och sosse lovar jag att fortsätta och ännu lite mer i alla politiska sammanhang hacka håll på könsmaktsordningen. Men jag behöver en stark s regering för det.”

Så skrev jag idag som uppmaning på facebook. Jag vänder mig till alla mina femtaster och medsystrar som vill ge jämlikhet och jämställdhet en skjuss i det här landet. Som är trötta på patriarkatet och som vill ha en ny politisk ordning. Och jag tvekar inför att skriva till dig. Ja jag gör det, för jag vill egentligen inte vara en taktiserande valstrateg om jag utgår från mina värderingar om demokrati. Men jag förstår också att det är just taktiserande som är ett verkligt hot mot en ny stark regering just nu. Så då måste vi prata om det.

Enligt mätningar och analyser så kommer stödröstandet på F! sannolikt inte hjälpa dem till riksdagen utan konsekvensen blir att rösten blir i sjön och med dem sänks de röd-gröna partiernas mandat. Anledningen till det är för att de som stödröstat på F! annars hade röstat Mp, S eller V enligt mätningar. Nedan syns en bild från Botten Ada, ett sätt att värdera opinionsmätningar för att räkna ut sannolikhet på valresultat. Jens Finnäs är journalist den som tagit fram modellen.

F! sannolik förlorare i valet

Tro mig, jag förstår vad önskan att stödrösta kommer ifrån. Jag är nog själv en sådan som skulle kunna stödrösta om jag själv inte stod på en s-lista och inte hade de insikter jag har om de opinionsmätningar (en mass) som produceras och publiceras nu. Jag följer dem slaviskt och nära i mitt jobb på SSU. Om jag inte såg den tydliga och uppenbara sannolika risk att en röst på F! är en röst på SD, precis som en röst på SD är en röst på Reinfeldt, så hade säkert jag också kunnat vara en av dem som önskade Schymans F! in i riksdagen och kanske lite i hemlighet var stolt över den stödröstning som skulle kunna ha skett.

Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark s-ledd regering

Det är en stor och fantastisk lockelse i att vara en kraft som sätter F! i riksdagen. Jag fattar det. Jag beundrar Schyman som politiker och jag vill gärna att jämlikhet och jämställdhet i vårt land är vårt nya måste och modell. Som det framgångsland vi är. Jag tror det är så som många tänker om en röst på F!. Men jag vill inte, verkligen inte, riskera en stark S-ledd regering. För det är den som vi måste ha om jämlikhet och jämställdhet skall bli den nya modellen för svensk politik, styrning och ledning. Det är bara en S-ledd regering med sin strukturella samhällsanalys och kraftfulla reformistiska politik som kan skapa sådan förändring.

Sverige kan bättre på så många plan och vi behöver Löfven för att klara det. Se exempelvis partiets program för det första jämställdhetsåret. Det är kraftfullt! Rösta med det långsiktiga för ögonen och rösta på socialdemokraterna du syster med det största hjärtat för jämlikhet och jämställdhet. Tillsammans kan vi nämligen förändra på riktigt. Och du – vi har inte råd med fyra år till med SD.

Ibland har sådana här utspel retat folk. Jag får ta den risken. För syster – jag behöver dig med mig nu. Vi behöver en ny riktning för Sverige – för Sverige kan så mycket bättre!


*Syster fyra procent – är ett begrepp för stödröstare

Utdrag ur de första jämställdhetsåret och de insatser Socialdemokraterna, som är ett feministiskt stadigt parti, kommer genomföra med Löfven som statsminister:

  1. Lönekartläggning varje år
  2. Rätt till heltid
  3. Stopp för staplande av visstidsanställningar
  4. Jämställda arbetsplatser
  5. Jämställda bolagsstyrelser
  6. Jämställd skola
  7. Jämställd akademi och forskningsanslag
  8. Utveckla välfärdsjobben
  9. Tillgång till välfärdstjänster så att både män och kvinnor kan jobba
  10. Trygg förlossningsvård
  11. Jämställt föräldraansvar
  12. Avskaffa vårdnadsbidrag
  13. Insemination för ensamstående kvinnor
  14. Bättre ekonomi för ensamstående föräldrar
  15. Svik inte offren för sexövergrepp

 

– The ironi! I hate to say it…

… men F! är det som är skillnaden mellan röd-grön majoritet och SD som vågmästarroll enligt SIFO och SvD. Det är djupt ironiskt att de som kämpar hårt för jämlikhet och antirasism ska vara de som släpper fram rasister till makten. Å älskade feminister och antirasister – jag älskar er kamp, men jag vet att det finns andra partier som kommer kunna ge er det ni vill ha. Hjälp oss att vinna val och inte stjälpa vår kamp. Jag LOVAR att jämställdheten kommer ta språng med en ny rödgrön regering. 

Se detta som ett tiggarbrev och förstå hur mycket jag önskar att det vore annorlunda. Med er med oss i regeringen hade det ju varit fantastiskt – då hade en majoritet varit möjlig utan krångel. Men nu ser det snarare ut som om ni kommer dränera möjligheten till makt och inflytande. En möjlighet som verkligen skulle kunna ändra kursen för Sverige i riktning mot mer jämlikhet och ingen rasism! 

ping till Feministiskt initiativ och alla femtaster där ute. Hör min bön….

Kvinnornas kyrkomöte

Vi lever i en bryttid. Tack och lov för det. Brottet är dock lite segt, och det spricker inte upp så snabbt som man kan önska. Men det förändras! Och kanske är det ett hegemoniskt skifte vi nu får vara med om.

Kyrkomötet år 325 i Nicea beslutade att kvinnan har en själ. Sedan dess har mycket hänt inom kyrkan vad gäller syn på män och kvinnors lika värde. Idag har vi kvinnliga präster i Svenska kyrkan sedan dryga 50 år tillbaka. År 2013 avslutas med att Antje Jackelén är vald till Ärkebiskop, Karin Perers till ordförande för kyrkomötet och Vanja Lundby-Wedin är vald till 1:e ordförande att jämte nämnda ärkebiskop leda kyrkostyrelsen. Folket har talat, kyrkans medlemmar har valt. Det är kvinnornas kyrkomöte 2014-2017.

20131121-131845.jpg

På valsammanträdet för 2014 års kyrkomöte, som var den 20 november 2013, delades en utmärkelse ut. Ärkebiskopens medalj till sådana som gjort framstående insatser för svenska kyrkan. Hilda Lind, församlingspedagogen, chefen, ledaren, grundaren, missionären och kvinnan med internationell solidaritet i blodet, fick den. Hilda är ett lysande exempel på kvinnor som verkar i det fördolda, bakom ambons strålkastarljus, som bär vår kyrka och hennes värde och identitet. En människa som gör när andra pratar om att man borde. Att få vara med i det sammanhang där en sådan människa äras för sina gärningar är djupt inspirerande och en ära i sig själv.

Valmötet fortsatte 21 november 2013, och medlemmen, körsångaren, medmänniskan och ledaren Vanja Lundby-Wedin blev vald till 1:e ordförande för kyrkostyrelsen. Det är stort. Vanja; som vittnat om hur hon i sin vardag leds av sin tro. Vanja; som med sitt sprudlande sätt och karismatiska och kloka manér, med sitt skickliga och beprövade ledarskap, kommer att leda kyrkans styrelse på de stigar som är nödvändiga. Vanja; en människa att både se sig själv i och att se upp till.

Ja, det är kvinnornas tid i kyrkomötet. Nu ser jag fram emot många kvinnliga röster i plena, många systrar som debattörer och förhandlare. Mitt löfte är att jag skall försöka vara en av dem!

Hur sjuk är vår värld?

20130129-084419.jpg

Hur sjuk är inte vår värld? Läser i DN om hur våldsmän utnyttjar kaoset på Tahrirtorget till att våldta kvinnor. Om en kvinna blir undsatt och räddad möts hennes räddare av en hord av män som upprört jagar efter. Män som tycker de har rätt att ta för sig. Det är inte ofta jag svär, men nu passar det. Fy faan!

Eller tanken på den dubbla, eller kanske oändliga, kränkning som kvinnan i Indien blev utsatt för. Inte bara dödligt våldtagen, utan också på en fullsatt buss. Hennes räddare uteblev. Kanske av rädsla för sitt eget liv och sin kropps helgd.

Att människor ens orkar stå ut med sig själva efter att ha tittat på när en kvinna kränks så djupt, att till och med hennes liv tas ifrån henne, det är ett tecken på att världen är en sjuk plats. Att människan är en varelse kapabel till mycket ondska och lidande.

Och så här hemma. Våldet finns även här mitt ibland oss. En kvinna blev våldtagen av flera män när hon gick hem från tåget. På samma gång ofattbart som tangerande den varning man så många gånger hört, men inte vill ta för sann: gå inte ensam i mörkret. Men där och då, i hörsammandet o h uttalandet av den varningen, öppnar vi upp för det samhälle som Indien och Egyptens kvinnor lever i. Där kvinnan är ett villebråd och mannen inte kan hjälpa sig. Det samhälle skall vi icke ha!!

I tidskriften fokus skriver Katarina Wennstam om att hon står på en lista som Sveriges tredje farligaste kvinna eftersom hon ger kvinnan och de utsatta för sexbrott en stadig och ständig röst. Jag hoppas hon aldrig tystnar och att hon fortsätter vråla ut sitt budskap: mäns våld mot kvinnor finns mitt i bland oss och mot det måste vi ta strid och kämpa! Det är en sjuk värld annars om vi kollektivt vänder bort blicken för det här. Riktigt sjuk.

T+5: stoltheten och fördomarna

20120805-091547.jpg

Den 4 augusti var det Prideyra i Stockholm. Tåget gick under dagen från Humlan i city till Tanto på Södermalm. På kvällen gasade man ytterligare kalaset och höjdpunkter nåddes tillsammans med artister som Lena PH och dansa i neon. Rapporterna via sociala medier kom en efter en. Man firade. Man var stolt. Det finns en motkraft till alla fördomar, till trakasserier och till alla dem som vill reducera längtan och kärlek till något du kan styra över, botas från eller välja bort.

Men vänta nu här lite…. Var det inte just fördomar som dessa som Pridereklamen lite olyckligt handlade om? Jo men visst var det så. Reklamarens jobb är att leka och mixtrar just med fördomar och normer så att det skall bli intressant. Hur långt kan man då gå och när blir just leken med fördomen sin egen fiende? Och finns det en gräns för hur mycket lek och utmaning som fungerar när man håller på med ett uppdrag så förknippat med vissa fördomar som Pride? Pride som i sig självt är så svårdefinierbart och lider stundtals av identitetskris kanske snarare blir skälpt än hjälpt av kampanjen ”bli”. Pride finns på ett sätt för alla som vill hylla friheten till att få vara sig själv, med ett fokus på hbtq personer och deras livsvillkor. Eller handlar det om hur coolt det är att vara homo?

Nåväl, reklamen/kampanjen, som jag reagerat på, är i alla fall framtagen av Berghs school of communication. (Kolla länken för att veta mer). Den leker med våra fördomar och uppmuntrade till att bli gay, bli flata, bli queer osv… Ett blivande för att få ta del av fördelar och visa på möjligheter. Givetvis med normativa vanliga fördomsfördelar så som ”du slipper plocka upp efter en man när du är flata”. Till kampanjen finns en rad hemsidor i stil med bliflata.nu, blibög.nu och så vidare. Eleverna själva påstår att kampanjen syftar till att utmana normativitet och visa upp det positiva med att vara ex gay. Men slår det inte lite fel? Är det bara hos mig det klingar rossligt o naivt? Det är väl ändå rätten till vardandet som vi vill slå ett slag för?

Är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val?

Det är just detta valfria blivande som retar mig – är inte det ett problem att reducera hbtq till ett val? Är vi inte då tillbaka till en av de allra värsta av fördomar att din sexualitet är något du väljer precis som du då skulle kunna välja din könsidentitet? Är det inte mot detta som hela Priderörelsen kämpat så hårt mot? Att det inte går att välja bort eller bota. För om man nu kan välja sexualitet, måste man visst kunna välja bort det samma. Och bara för att det bara är reklam – är det då ursäktat som hippt, avantgardistisk och skönt utmanande? Jag vet inte om jag tycker det.

En anledning till varför jag inte tycker det är för att hbtq personer lider ett helvete än idag i vår värld. Samtidigt som vi gläds och celebrerar kärleken på Södermalm, samtidigt som jag njuter framför TVn i min trygga förortsvilla, så lemlästas och misshandlas till döds en man i Afrika för sin sexuella läggning, så skickas barn av sina föräldrar i USA till institutioner för att behandlas på tortyrliknande sätt för sin sexualitet, och unga och gamla människor i Sverige tvekar ännu om de skall våga komma ut. Samtidigt i dessa dagar ger Jonas Gardell ut en viktig första bok i en triologi om homosexuellas kamp kring HIV och aids på 80-90 tal i Sverige. En kamp om rätten till människovärde i en tid då samhället stängde dörren och vände många lidande dörren. Det är inte längesedan och det får vi inte glömma. För det är inte lätt i vårt land att vara annorlunda. Det är förenat med livsfara i vår värld att vara gay. Läs mer i Ekots artikel på sr.se från 2004. Mycket av den fakta som publicerades då är fortfarande, snart ett decennium senare, fortfarande tyvärr aktuellt. Det är väl bara Bush som är inaktuell…

Fördomarna lever allt jämt kring kön och sexualitet. Det viktigaste som jag önskar att reklamare i framtiden skulle lägga vikten på när de skall arbeta med Pride så är det stoltheten. Den är förknippad med modet att våga vara, modet att våga stå rakt och kraften i att vara fri. Pride är en frihetskamp som skall kämpas, manifesteras och firas! I det firandet och manifesterandes tycker jag att kampen mot intolerans och värdekränkande behandling skall stå i centrum. Kampanje signerad Berghs känns naiv, verklighetsfrånvänd och i min värld en bit ifrån det som är Prides syfte.

Men så var det ju frågan då? Är det för mig Pride finns till? Är det viktigt att sådana hetrosvennar med räddavärldenkomplex som jag skall känna mig både tilltalad och cool med kampanjen? Jag vet inte. Kanske är det så att alla ni som var där på Pride, och som tog del av kampanjen kände er fullkomligt tillfreds. Det kan ju vara så att det är jag som har fördomar.

Oavsett – Leve frihet, leve kärlek och leve människors ovillkorliga lika värde!

Frågar du mig? Gabriella är mitt val

Gabriella Granditsky Svensson. Det är mitt val till borgarråd i Stockholm nu när Carin Jämtin har lämnat sin plats till förfogande. Gabriella Granditsky Svensson är helt rätt för Stockholm, för framtiden och för socialdemokraterna.

Gabriella har det där som man söker efter i en ledare på 10-talet. Vi söker en ledare som kan formulera vår politik som kan säga vad hon vill, som kan driva progressiv politik, som vågar utmana våra liv i bekväma boxar för att kunna skapa ett hållbart, trovärdigt och jämlikt samhälle. Som vet vad frihet och solidaritet betyder. Som förstår att det handlar om ansvar och mod att våga ha ansvar för varandra. Gabriella är också ung, smart och ödmjuk. Hon vågar ta i och vågar utmana rådande hegemonier. Hon kommer, jag lovar, vara synlig på gator och torg och göra det bästa hon kan för att ge medborgarna en riktigt trovärdig röst för vad Stockholm och Sverige behöver. Ett bästa som kommer räcka hela vägen mot ett solidariskt, ekonomiskt välmående och jämlikt Stockholm!

Gabriella kommer också att bli en god ledare och chef. Hon har kvaliteter som behövs för att klara också det. För visst är det så att politikens innehåll och integritet är ett viktigt ben för en ledande politiker, men det andra viktiga benet är ledarskapet för att leda en organisation som skall kunna förverkliga de visioner och de strategier som dras upp för framtiden. För att göra det behöver man ett tydligt ledarskap med klara mål och en chef med ett stort människohjärta och som kan att vårda sina relationer. Det är så man kan göra verklighet av sina politiska visioner. Genom sina medarbetare och genom sina medlemmar och väljare. I Gabriella har vi den förebilden.

Gabriella är mitt val. Så enkelt är det.

Läs hennes egna tankar och visioner: Vi måste bygga ett bättre Stockholm

Fler länkar:

Nyheter och artiklar om Gabriella:

En vecka med Teletubbies, inspirerande livskraft och existentialism

Det här är en text om kärlek. Om vad som är klistret mellan våra enskilda liv. Om varför vi vill och behöver ge omtanke till andra.

Både jag och lilla mannen Hugo har varit strandade här hemma denna vecka med halsont, ögoninflammation och snoriga näsor. Vi har bokstavligen klättrat på varandra de sista dagarna. Ledmotivet till teletubbies har spelats om och om och om och om igen. Upprepningens tålamodsprövande konst eller en ettårings envisa drift till inlärning genom repetition. Nu kan han i alla fall klappa i händerna när de ropar HELLO och övar förbrilt på att lära sig hoppa precis som de gör. Tänk att  detta är en drift för överlevnad och en organisms fantastiska och glädjefyllda kamp för att utvecklas. Smittas lite av hans iver och hans idoghet. Han tar sig ann allt han inte klarar av med koncentration och äventyrslusta och med en stor dos av mod och nyfikenhet. Han utvecklar sin kommunikation med sin inte alltid (i hans ögon) så kloka mor genom strömmar av ord och gester. ”-Lediladiladila”, tillsammans med en utsträkt hand – är ju äpple, eller hur?!

Att låta sig inspireras av de små
Denna äventyrslust, glädje över framgångar, nyfikenhet och kommunikationsiver – Det är något att låta sig inspireras av. För jag tror att detta är något som vi alla har inombords, en alldeles egen erfarenhet av just precis detta. Viljan till livet. Vi har själva en gång mött världens utmaningar så här. Vad är det som säger att man inte kan möta livets utmaningar med samma entusiasm och inställning som vuxen? Vad är det som säger att vi skall låta oss hämmas av sådant som kanske trasslat till det för oss på livets stig? Jag tänker på sådant som normer som styr oss, förebilder som kättrar fast oss i olika föreställningar om hur vi skall vara och bete oss, vilka roller som vi skall ha, hur man skall vara tillags eller för den delen människor som fått oss att hålla tillbaka och inte låta oss njuta och leva livet fullt ut – med lusta och äventyrslysta, med mod och stor upptäckarglädje!

Men barnet är också skyddat. Det skulle inte överleva om det inte fanns någon där. Det finns någon annan som tar hand om det farliga runt omkring. Som skyddar och bär. Det där som kallas för anknytning, i alla fall en någorlunda trygg anknytning. Kanske är det då lätt att vara just äventyrlig och modig? Lätt att vara en livsnjutare och möta livet med nyfikenhet! Det är lätt när någon kommer lyfta upp en när man skadat sig. När någon tröstar när det blev läskigt. När någon hindrar en själv från att begå något farligt. Vem är den någon när man är vuxen? Är det kanske den existentiella ensamheten – att vi faktiskt står här själva med våra liv, våra val och våra relationer – som vi får så kraftfull insikt om under vår tonårstid och som vi kämpar med under vårt vuxenblivande och kanske hela livet?

Ensam i existensen
Som vuxen kan man drabbas av en ibland mycket smärtsam insikt – det finns ingen annan en mig själv som kan lyfta upp, trösta och hindra mig själv från att göra något som är farligt. Det kan bli till en existentiell sorg. Det kan ju inte vara ett ansvar hos någon annan vuxen, eller hur? Det är bara jag kvar, som själv har ansvar för mig själv. Trots tvåsamhet, vänskap, familj och sammanhang. Det är en ensamhet mitt i vår gemenskap. Det är bara jag som lever mitt liv. En insikt som är mycket främmande för det lilla barnet som upptäcker världen. Som tar förgivet att någon finns där. Som kräver att det är så med all tydlighet. Och självklarhet.

Att få lov att ge för att få
Kanske är det därför som det är så gott att få lov att finnas för någon annan. För att man kan få en bit av omsorgen fast omvänt. Det liksom påminner om den där känslan, även om det nu är jag som ger lite trygghet till någon annan. Kanske är det detta som ligger i det fina med att få lov att älska, värna, hålla kär och i vänskapens hemlighet. Vi får lov att påminna oss om hur det var när vi själva upptäckte livet och hur det var att känna sig omhuldad och omsluten av trygghet. Att det finns någon där. Den påminnelsen är så god som någon. Ger kraft till att kanske våga lite mer och känna att livet verkligen är värt att levas fullt ut! Trots vår existentiella ensamhet så vill vi leva nära. Som mänskliga kuddar för livets törnar. Som mänskliga sköldar som kan lyfta upp, trösta och hindra oss från att göra sådant som kan vara farligt.

Det handlar om det där som är så sant: att ge för att få.

När jag lyssnar inom mig hör jag en viskande röst som säger: livet är det som pågår just nu, det liv som du fått, ditt alldeles egna liv som du fått att förvalta. Ett liv som du kan möta med barnets rena nyfikenhet, tillit och stabila övertygelse om att du kan även det som verkar svårt och oöverstigligt. Jag tror att vi med ömhet för oss själva kan klara av livets svårigheter lite lättare. Ge oss själva lite tröst och omsorg. Jag tror också att det är sådan omtanke som vi som vuxna ger varandra, vi jämlika vuxna medmänniskor – lite mänsklig värme, omtanke och tillit, lite inskjutande kraft för att våga lite mer.

Nu är det lördag förmiddag. Hugo sover sin förmiddagsvila och jag tror att han kommer att peka på min iPhone när han vaknat och säga -Edeh, edeh, ladiladiladila?! (övers: ska vi lyssna på teletubbies på youtube igen?). Och då ska jag sjunga med och förlora mig en stund i hans livsglädje över att nästan kunna hoppa jämfota!

Vill du veta mer om anknytning, existentialism och kolla in länken till Hugos favorit-Teletubbies själv? Här kommer lite tips:

  • Här kommer den: http://www.youtube.com/watch?v=3ichQOqbewA (37 504 073 träffar!)
  • Psykologiguiden om anknytningsteori. Det som handlar om hur vi för vår överlevnad behöver någon som skyddar och bär genom en otrygg värld och vad det kan få för konsekvenser om vi inte får vad vi behöver.
  • Om du är intresserad av att läsa mer så rekommenderar jag boken av Tor Wennerberg, Vi är våra relationer (Natur och Kultur förlag)
  • Per Wallroth, fil dr och psykoterapeut hos Sankt Lukas i Uppsala, har skrivit en bok som heter Mentaliseringsboken (Karneval Förlag). Den kan hjälpa dig att se din egen anknytning och också komma tillbukt med sådant som stör för att kunna leva livet med livsglädje och mod fullt ut.
  • Här finns också en video med Per Wallroth
  • Rollo May, en riktig pionjär inom existentiell psykologi, har skrivit många böcker i ämnet, bland annat denna: Den omätbara människan
  • En annan bok om existentiell psykologi Bara detta liv (Natur och Kultur)
  • Ett annat tips är texter av Simone de Beauvoir Det andra könet. Det beskriver synen på hur man blir det som förväntas av oss genom normer, värderingar och kultur och förebilder. Existentiell kritik också av psykoanalys. På den här sidan kan du få en kort och god introduktion.

Att prata om det: om den tillit som brast och skammen som kom

Under en veckas tid har det gått upp för mig att det pågått och pågår en rörelse på nätet. Det startade som ett kvitter mellan vänner. Ett samtal om gråzoner om var gränserna går för samliv och för vad som är sagt och underförstått. Ett kvitter som sätter en hashtag i rullning och satte igång en stor och stark våg av behov av att få delta i samtalet och att få prata om det.

Löften

Johanna Koljonen kände kanske inte till den roll hon har hos många som en förebild för att tala om livet så som det är. Hon kunde kanske inte förutse den kraft det ligger i att just hon tog ordet och gjorde det till ett samtal om det som är så viktigt. Så viktigt att det nu är ett alldeles eget just nu pågående samtal om våra gränser, om händelser som fick världen att ändra färg, om våra ordlösa kommunikationer, om våra tolkningar av det osagda sagda och om när vår tillit brast.

Det handlar också om när det sagda och löften som vi gav till varandra bröts och blev något annat. En tolkning som fick företräde. En alldeles egen tolkning utifrån en självisk drift och kanske också en förvriden tro till en norm som hos vissa är levande men hos andra är stendöd. Den norm om att kvinnor tar emot och ger sin kropp och om att män tar och tar och vet själva just när det fås.

Tilliten

Under en vecka har jag läst och levt med i de berättelser och kommentarer som finns på bloggen prataomdet.se . Det finns så mycket som känns igen och så mycket som jag bara har fasats över. Under ett par dagar har det gripit tag i mig och bara gjort ont. Det gör ont att läsa om hur vi är mot varandra. Om hur drift kan bli så fel. Men det finns också väldigt mycket värme och medmänsklighet. Det är nog just det som får detta att bli en alldeles sällsynt rörelse. Det växer en tillit mellan dem som delar och kommunicerar. Mellan dem som för samtalet om när en annan tillit brast och som tillsammans kan knyta ett annat slags band runt det som var sviket. Det är djupt helande oss människor emellan att få dela. Att helt enkelt få prata om det.

Det finns nämligen en tråd igenom alla våra berättelser från gråzonen och om livet där vi både tagit för oss för mycket eller gett för mycket, både från män och från kvinnor. Det är berättelserna om hur vi lagt vår tillit i en annans famn eller hos en annans ansvar och därifrån blivit bestulna på den. Det är också berättelser om den förvåning och förvirring som uppstår när detta sker. En förlamande förvåning som hindrar oss från att med en reptils snabbhet agera, just i stunden, på varningen om att någon går över gränsen och bryter den tillit man har gett. Där efter kommer skammen.

Skammen

Det finns många som berättar just det: hur de skäms. Förvåning och skam hör ihop. Det är inte alls konstigt att det är så. Det är så det fungerar när vår tillit bryts. När de vi väljer att känna oss trygga med eller när de som vi tror att vi är trygga med visar sig vara dem vi borde ha aktat oss för. Vi skäms för att vi förväntat oss fel saker. I detta fall en förväntan på medmänsklig omtanke. En omtanke som vi socialt förväntar oss av dem vi möter och dem vi bjuder in allra närmast oss. Det är så tillit och skam hör ihop.

Skammen är något som reglerar våra sociala roller mellan varandra. Tillit är ett socialt kitt som skapas genom reglering av relationer och handlingar för att begränsa vad personer kan göra mot varandra (Misztal, 1996). Den tar sig skilda uttryck i olika typer av samhällen. Skam är ett hot mot tilliten till sig själv och till andra och bidrar till att befästa social underordning (Scheff, 1990). Skammen kan lindras av att vi pratar om den. Vi för upp det till ljuset och kan konstatera om det är a) något att på riktigt skämmas för och b) något som vi skall förlåta oss själva för och/eller c) något som egentligen någon annan borde skämmas för. Det är därför, tror jag, som bloggen om berättelser från gråzonen och det fina och delande samtalet som pågår har blivit en rörelse på nätet som helar och som binder upp en tillit som brustit och som får skammen att flyga sin kos.

Så här skriver Odd Lindberg, universitetslektor vid Örebro Universitet om skam.

De olika emotionerna som inryms i termen skam innehåller en skala från känslor av lättare obehag (man rodnar) i vissa sociala situationer och förlägenhet, till mer intensiva former som förnedring och kränkning. Känslor av skam skapas ur känslan av individuell otillräcklighet. Man är betydelselös och en individ som man inte behöver ta på allvar eller uppmärksamma. Skam måste förstås i relation till självets integritet och innebär en exponering av den egna otillräckligheten. De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma /i/.

Odds artikel ”Skammen är det värsta” handlar om mobbning och om den skam som uppstår i de fallen. Teorierna om skam är dock desamma. Han uttrycker det så bra: De utsatta blir främlingar i en värld de trodde de hörde hemma i. Han skriver vidare om Scheffs teorier om den erkända och den icke erkända skammen. Den första är inte så farlig. Den går att leva med. Den andra kan dock leda till svåra sociala och psykiska konsekvenser. Vad som händer med den icke erkända skammen är att individen förnekar att den hänt. Det är något som känns igen och något som belägger varför det är så viktigt att vi #prataomdet !

Tack

Tack alla ni som pratar om det och som delar tankar om varför det är viktigt! Tack för att ni får oss andra som ännu inte pratat om det att ändå helas och läka. Tack för att vi får bevittna en samtalsrevolution och skjuter normer i sank genom att sätta ljuset på och låter skammen bytas ut till livsmod! Samtalet fortsätter och den är viktig.

Min enda bön är denna: låt oss gå vidare genom att fostra vår döttrar och söner till att med en reptils snabbhet veta att din kropp har sina gränser och andras kroppar har samma gränser! Respekt och tillit!

Boktips:

  • Ilska, skuld och skam: tre sidor av samma mynt. Liv Larsson
  • Skamfilad: om skammens många ansikten och längtan efter liv. Göran Larsson

PS: alla ni som på ett eller annat sätt tycker att någon, kvinna eller man, borde skylla sig själv eller som bagatelliserar och kallar anmälningar som i Assange-fallet för ”dagen efter känslor” önskar jag vore dem som allra mest funderade och läste berättelse efter berättelse. Tänk efter först. Känn efter. Det är inte respekt att sätta sig till doms över en annans röst om kränkning och fälla än hårdare domar. Det är inte respekt. DS.

Några som pratar viktigt och intressant om det:

Mymlan,  Sara Karlsson och en artikel i SvD om hur vi förlorar på att inte prata om det. SVT.se debatt har också flera under feminism. Här är en skriven av journalisten Anna Svensson.