Kategoriarkiv: Mångfald

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

Kyrkan och HBTQ

Det handlar om dopet, säger Eva Brunne. – Om vi menar att vi alla är ett i Jesus Kristus, och inte kvarstår som man eller kvinna, så skall vi verka för HBT- certifiering, menar biskopen. Hon har både röster med sig och röster emot sig om detta på kyrkomötet. Men jag tackar för hennes inlägg.

Det verkar som om de flesta förstår att det handlar om människovärdet. Men tyvärr blir det också en fråga om människosyn och vill jag säga fördomar. Är det inte just det som motionen om HBTQ certifiering handlar om? Ja att stävja det samma.

Fördomarna återspeglar sig när debattörerna avlöser varann i fråga om synen och förståelsen av RFSLs arbete, grundvärderingar och sammanhang. Bland annat ställer man sig frågan om RFSLs värderingar lirar med Svenska kyrkan utifrån en analys av den verksamhet som presenteras på deras hemsida. Problemet med inläggen om RFSL är att man uppenbarligen inte lärt känna organisationen, utan dömer efter det man tror sig veta av erbjudanden och snabba svar. Det är att agera utifrån okunskap och det är att ledas av fördomar. Man blir ett eget exempel på det som frågan i sig själv försöker komma åt.

Som upplysning vill jag härmed lägga upp ett utdrag ur RFSLs stadga och visa deras Ändamålsparagraf, för jag tror det är utifrån det kan avgöras om man vill samverka med en annan organisation eller ej. RFSL berättar här lite mer om sig själva, och jag ser att Svenska kyrkan delar inte bara vissa grundläggande värderingar utan har också en organisation här som vill vara till hjälp:

Ur RFSLs stadga och ändamålsparagraf:

  • att verka för ett samhälle präglat av mångfald och respekt för människors olikheter, där alla människor, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, skall ha lika rättigheter och skyldigheter samt lika möjligheter att leva och verka;
  • att till medlem eller annan som på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet, och oavsett hur de väljer att uttrycka denna läggning eller identitet, råkat i trångmål lämna befogad hjälp;
  • att främja forskning samt främja och bedriva saklig upplysning om homo- och bisexualitet samt i transfrågor;
  • att främja samarbete och samverkan mellan förbundets medlemsgrupper, dess avdelningar samt ungdomsförbundet;
  • att initiera och upprätthålla kontakter med liknande organisationer i och utanför Sverige.

Som jag ser det är det bra att samarbeta med andra organisationer. Givetvis skall man i samarbetsavtalet diskutera värderingar och om man finner att något behöver gå en viss riktning för att möjliggöra djupare samarbeten så kan man alltid diskutera det. Men att utifrån hur man känner sig själv bedöma att man bara vill umgås med de som är precis lik är absurd. I frågan om kunskap i HBTQ behöver Svenska kyrkan RFSLs kunskap, perspektiv och blick för att förädlas ifråga om att kunna bemöta alla utifrån den dopsyn vi omgärdas av: vi är alla lika och alla av samma värde.

Som kuriosa klipper jag också här in utdrag ur RFSLs principprogram. Du kyrkliga människa: se de tycker att det finns plats för dig i deras verksamhet!

RFSL är religiöst och partipolitiskt obundet. Detta hindrar dock inte samarbete med, eller avståndstagande från, samfund, partier eller organisationer i sakfrågor. Den religiösa obundenheten ska heller inte leda till att personer med en egen personlig trosuppfattning känner sig mindre välkomna inom RFSL.

I morgon fattas beslut. Låt oss hoppas det blir bifall för HBT certifiering!

T-6: integration och trygghet. Livsviktiga komponenter i ett demokratiskt välfungerande samhälle

Pausa. Man behöver Pausa när man är inne i de sista veckorna av en graviditet. Idag har jag tagit två rejäla sovpauser, både för- och eftermiddag. Runt omkring dessa pauser har jag läst artiklar på nätet och framför allt två välskrivna sådana.

Den ena var en beskrivning av vad som hände på ön utöya för ett år sedan i Carina Bergstrands artkel Dagen vi aldrig glömmer Jag kände först ett motstånd till att läsa – mina senaste dagar har kretsat så mycket kring tragedin och massakern. Men det visade sig bli en viktig läsning. En som inte var fri från tårar och igenkänning. Tänk vad fruktansvärt att tro att man är på en så säker plats som visar sig vara en sådan dödsfälla. Men också insikten om att de som var där var i stor utsträckning barn som använde sig av och agerade utifrån barns logik och tillit. Någonstans känns det hela så mycket grymmare då.

Det får mig också att glädjas åt min trygghet och min tacksamma stjärna som inte fört in mer lidande i mitt liv än vad jag har fått. Det finns så mycket fasansfullt som vi människor är kapabla att utsätta varandra för. Och barn för. Tänk bara på Syrien och de dagliga trauman och övergrepp som utspelar sig där. Nej en dag med insikter som denna tackar jag livet och min plats i världen.

Den andra viktiga artikeln handlade om integration. En annan slags grymhet som pågår i vårt land. En mer systematisk sådan och definitivt mer strukturell. Artikeln heter Mät din snorre, och publicerades i DN kultur och är skriven av Maciej Zaremba.

En lika hårresande och insiktsgivande artikel som lysande. Maciej går strukturerat och progressivt igenom frågan om svenska för invandrare och det något bisarra krav på flytande svenska som fp och företagsledare allt som oftast ställer. Artikeln handlade vidare om hur det sedan i verkligheten, då våra nya medborgare söker sin språkkompetens, men möts av en hårresande marknads- och entreprenörslogik där de är svarslösa och försvarslösa inför tjänstemän och upphandlingar.

Förutom lyckas artikeln på ett klokt och upplysande sätt beskriva svårighetsgrader i att behärska svenskan som språk. En läsning som för mig var riktigt viktig läsning och kunskap att få koll på. Så lyckas Maciej ge en rad verklighetsskilldringar som blir ytterligare anledning till varför jag måste fortsätta engagera mig politiskt. Det kan inte få fungera så här. Det kaninte vara värdigt ett land som vårt, att dels beskriva våra nya svenskar på det sätt vi gör i läromedel, än värre hur vi behandlar deras drömmar och möjlighet till försörjning. För mig stämmer detta inte med min syn på god integration, lyhörd offentlig sektor och ett erbjudande om möjligheternas land. Det ger en helt annan fadd smak i munnen. Läs det här exemplet taget ur artikeln mät din snorre.

På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.

Det som också gör ont i mig är att läsa om de som sitter i styrelserna för ett av exemplen på företag som tar in stora pengar via sitt integrationsprojekt. En ledande S politiker som Tomas Eneroth har rollen som ordförande för styrelsen i bolaget Competens utbildning AB. Kära Tomas, telepaterar jag, hur tänker du här och vad har du att säga om det sättet ni tar emot människor som uppenbart är felplacerade hos er, så som artikeln beskriver? Eller är det ointressant med tanke på den peng som er upphandling ger bolaget? Är det ointressant att kämpa för rätt sociala insats för rätt person? Ett annat känt uttryck tagnerar det samma: till var och en efter behov, hur rimmar det in i detta exemplet? Det skulle jag gärna få belyst som den sosse jag är.

Missförstå mig inte, jag ser absolut poänger med upphandling, men är så förbannat trött på de upphandlingar som jag sett i kommuner där det uppenbart rinner ut skattemedel och där fokus snarare är goda relationer till entreprenörerna och privata aktörer än till brukarna. Hur är det att ta offentligt ansvar för medborgaren? Detta var bara ytterligare ett exempel på det.

Det finns andra sociala integrationsprojekt som jag tycker att kommuner och statsdelsnämnder skall lägga delar av sina pengar på förutom att rusta upp SFI. Ett av dem finns i Tensta och kallas för Livstycket. Jag var där och lyssnade på beskrivningen om hur de får kvinnor som kommer till dem som analfabeter att återfå livsgnista och blir givna nya möjligheter att delta i samhället och att delta i sina barns svenska liv genom att få lära sig läsa. En gåva som får en människa att sträcka på ryggen och en gåva till barn som plötsligt får en mamma som kan läsa deras scheman och andra lappar de får med sig hem. En förälder som integrererats i samma verklighet som dess unge. Otroligt starkt och viktigt.

Detta är ett sant socialentreprenöriellt framgångsprojekt – men som givetvis inte ges något vidare stöd från kommun eller landsting. Varför? Ja ett skäl var att det var oklart vems ansvaret för analfabeterna var. Ett annat att deras läskunnighet ändå inte får dem in i jobb. Spelar roll att de blir mer svensksocialt kompetenta föräldrar och på det sättet kan leda sina ungar i tryggare riktning i livet!?! En investering som i mina ögon borde vara värd miljoner. Nej, jag önskar att det vore mer långsiktiga satsningar i vår välfärd och integrationsapparat. Och väldigt mycket mer humanism.

Idag har jag lärt mig att glädjas över den trygghet som jag har och lever i varje dag. Men också lärt mig om varför jag vill att andra människor skall få chansen att uppleva det samma i deras nya land Sverige. Två insikter tack vare pauser, vila och tillgång till twitter.

T-8: Vårt svar borde bli mer kärlek till varenda unge

20120722-170632.jpg

vi skall aldrig glömma.
Jens Stoltenberg, statsminister Norge

Idag är jag tacksam för att jag inte har förlossningsvärkar. Jag tror att mina arbetskamrater hade haft svårt att se detta som en glädjens dag på något sätt. Det är årsdagen för Utöyamassakern och SSU är i högsta grad påverkad av den här dagen.

Den ondska och likgiltighet som visades förra året genom Anders Bering Breiviks gärning är så svår att förstå hur den uppstod och hur han kunde radikaliseras på det vis som hände. När gick det snett? Kunde något ha gjorts annorlunda i hans liv? Hur ser man i så fall sådana tecken hos ett barn? Vad har du och jag, samhället runt omkring oss och alla normer som vi är delaktiga i att skapa för ansvar? Vad kan vi göra för att hindra sådant här att ske?

När jag tänker på dessa ondskans män och kvinnor som Breivik symboliserar så tänker jag att de en gång var nyförlösta och oskyldiga små liv som var värda all kärlek och omsorg. Lika inför skapelsen med alla andra små liv som under sina första år är helt handlöst beroende av vuxna runt omkring. Vi som formar deras liv. Vi som avgör deras anknytning. Vi som visar vad trygghet, kärlek, förlåtelse och solidaritet kan och ska vara.

Jag känner inte till Breiviks bakgrund eller person och inte heller kan jag uttala mig om hans psykiska tillstånd med en professionalitet i ryggen. Jag har ingen aning om hur det var när han växte upp och känner inte till hans barndomstrauman. Men jag tror jag vet att man inte kommer till den slags radikalisering som han har gjort utan att världen runt omkring honom påverkat. Det gäller med eller utan psykisk sjukdom. Ondskan är svår att förstå, men jag tror inte den uppstår i ett isolerat vakuum. Någonstans tar den sin början. Man ställer sig frågan: när tas första steget mot ondska?

Jag tror att en av alla åtgärder för att hindra sådant här att hända, och ondskan att sätta frö i en ung människa, är precis det som alla pratat om sedan Stoltenberg så tydligt pekade ut riktningen. Vi skall möta det som hänt med mer demokrati och öppenhet. I dagens DN finns också ett debattinlägg från SSUs företrädare Gabriel Wikström och Ellinor Eriksson om hur vi alla skall föra kampen vidare mot mer mångkulturalism, tolerans, öppenhet och gott politiskt diskussionsklimat.

Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet. Jens Stoltenberg

Det är något som inte hör till enbart den vuxna världen utan den värld som vi skall visa våra små när de kommer in i livet och under deras uppväxt. Det är under våra första 15 levnadsår som så otroligt mycket av vår framtid bestäms. Vi alla runt omkring unga kan visa vägen som goda förebilder i hem, skola och samhälle, genom kultur, på film, teaterscenen, i musiken och genom goda toleranta normer. Det är så vi kan hindra små barn att växa upp till radikaliserade extremister vars tankevärld kan föda sådan brutalitet och mana till oförsonliga handlingar som massakern på Utöya är ett skrämmande exempel på.

Händelsen på Utöya är inte isolerad. Senast i förra veckan tog en ung man livet av femton människor i Denver, USA, då de befann sig på en premiärvisning. Även denne unge man har ett ursprung och troligtvis föddes han inte ond. Det finns en otrolig kraft i det mänskliga samhället till att påverka, inkludera, exkludera, radikalisera, försona, förbarma osv. Den kraften besitter du och jag.

Det är därför så viktigt att ta till sig av orden: om en man kan visa så mycket hat – tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans. Den kärleken måste vi vara villiga att visa varenda unge! Det är allas vårt ansvar. Ingen skall lämnas utanför, inget barn skall få växa upp och lockas in i mörkrets värld och gå förlorad.

För att komma dit behöver vi ett mångkulturellt samhälle, med många engagerade människor i massor av olika samhällsskapande och normerande organisationer. Vi behöver öppenhet och diskussion. Vi behöver se, lyssna och agera. Vi behöver visa kärlek till varenda unge och ge alla chansen till ett liv med inlevelseförmåga och förståelse för olikhet och människors lika värde.

Så vart lägger du ditt engagemang? 22 juli är en perfekt dag att fundera på det och gå till handling!

Delat ledarskap: ett helt ledarskap

Jag tror på delat ledarskap. I alla dess former. Vad är det för en tanke att vi behöver vara ensamma på topparna? Delat ledarskap är också ett delat ansvar. Om vi delar ansvar så behöver vi också tänka tillsammans, formulera tillsammans och öva på tillit och förtroende tillsammans. Det är bra saker som gör gott med organisationer. Det delade ledarskapet är också ett dubbelt ledarskap. Man får mer av allt möjligt. Mer ledarskap i två personer, mer resurser i två företrädare, fler tankar, angrepp och förhoppningsvis klokare beslut. Ett delat ledarskap är nog ett helt ledarskap.

Jag vill se två partiledare för socialdemokraterna i framtiden. Jag vill se två ordföranden som tillsammans utgör ledarskapet. Jag vill att de var och en får titulera sig partiledare. Jag vill komma så nära ett helt delat ledarskap som möjligt. Jag kan tänka mig att kompromissa på punkten med ett delat ledarskap o form av 1 och 2:e ordförande. Men jag vill helst ha ett helt delat ledarskap.

Jag vill se en man och en kvinna. Båda relativt unga. Inom socialdemokratin är det runt 40 år. Jag vill att de har bred erfarenhet och jag vill att minst en av dem inte är skolad traditionellt inom socialdemokratin och SSU. De behöver inte ha en facklig profil och jag vill att de ska vara personer som brinner för jämställdhet, hållbarhet, grön tillväxt, mångkultur och välfärd – allt i en tappning som inspirerar mot år 2015.

Jag önskar också att vi får ett ledarskap som är ett ledarskap för vår organisation och som vågar säga att nu mina vänner så skall vi kämpa för att  socialdemokratin ska vara en välkomnande folkrörelse och gemenskap. Nu skall vi bli riktigt bra, i alla led, på att välkomna dem som vill engagera sig med oss för ett bättre samhälle. Nu skall vi i våra distrikt få igång samtal och diskussioner och skapa många politiska verkstäder och tankesmedjor. Vi skall inspirera till nätverkande och vi skall göra upp med stela strukturer och bråka med oss själva där byråkratin har fått skapa cement runt vårt engagemang. Jag vill se ett ledarskap som inspirerar till förnyelse i tanke, ord och handling. Ja – en parafras på förnyelsens kraft i förlåtelsen. Låt oss bygga ett ledarskap som får vårt land att släppa fram dem vars röst inte ännu hörs och vars tanke ännu inte är representerad inom ramen för våra tankar och vår ideologi.

Jag vill se ett delat ledarskap: ett helt och delaktigt ledarskap som smittar.

Andra som har tankar om delat ledarskap: Ulf Bjereld, Gudrun Schyman och Aron Etzler om delat ledarskap på Sveriges Radio, Karin Långström Vinge har tankar om delat ledarskap. Röda Berget vet vad som krävs för ett gott ledarskap inom den ideella världen. Den värld som vi trots allt som politiskt parti befinner oss i organisatoriskt.

Födelsedag, autonomi och valfrihet

Idag är det studentkårens födelsedag. 160 år sedan nationerna i Uppsala instiftade sin studentkår för att ta hand om studenternas utbildningssituation. Det kommer serveras tårta på Uppsala studentkår och 1530 kommer det att vara något av ett konstmanifesterande. Det är ironiskt att fira 160 år när man idagarna tänker besluta att det bara blev 161 med stolt studentradition i Sverige.

Igår satt jag med autnomiutredningen i famnen. Både bildligt och bokstavligt. Autonomiutredningen är en statlig utredning som handlar om hur man skall göra högskolor och universitet fria från staten. Istället för att vara en del av statsapparaten skall det få bli en egen juridisk person. På så sätt kommer universiteten kunna avtala, förhandla, agera och samverka på ett sätt som är betydligt friare än idag. Kostnaden: ja, utbildningsapparaten på högre nivå samt forskningen blir inte i lika stor utsträckning vår (medborgarnas) sak. Det blir universitetens ensak. Pengarna kommer fortfarande komma från skatt. Tillviss del. Säkerligen går vi mot amerikanska ideal och kommer se fler stipendier, fler donationer, fler företag som ”stöttar” och mer studieavgifter på agendan. Någonstans är förändringen bra. Men jag hoppas innerligt att högskolor och universitet sätter sig ner och verkligen kämpar för att bevara det som har varit bra i Högskoleförordningen. Så som pedagogisk meritering, studentinflytande och studentorganisationer (kårer som alla är med i) och inte minst rätten till kollektivavtal och andra arbetsrättsliga uppdrag.

img_4853I mitt PM som jag nu sitter och skriver på tänker jag om valfrihet. Det PM som jag för tillfället har i knät. Både bildligt och bokstavligt. Vad har vi för valfrihet i Sverige, egentligen? Har du någon gång funderat på det? Finns det inte en massa krav på hur vi skall vara och vad vi skall vara och vad vi skall tycka? Är inte Sverige väldigt normativt och styrt av olika ideal? Det är fortfarande konstigt att säga: -Ja, just det är jag väldigt bra på! utan att behöva förklara varför man kan ha en sådan självsäkerhet. Exemplen är otaliga. Men valfriheten är egentligen bara att välja det som du förväntas välja… Hur kan det vara så? Jo, vi är ett land som är enfaldigt och som har långt kvar till mångfald! Tänk på det.

För övrigt längtar jag efter vårtecken. Riktiga vårtecken. Som krokus i snö bredvid ärtgröna grässtrån! Detta var från förra året. Det året då vi städade ut vårt barndomsdrömställe. Det gjorde ont när knopparna brast…