Kategoriarkiv: skolan

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Det är inte primärt det religiösa som är problemet med friskolor.

Jag har tänkt mycket på det här med de religiösa friskolorna varande eller icke varande. Jag har också tänkt på moralpaniken som skymmer blicken för allvarliga frågor om skolsystemen. Jag har också känt den vanliga sorgen över oförmågan att se på religiositet på ett balanserat sätt. Den oförmågan skymmer sikten och fördunklar spektrat för vad det är för något som vi egentligen behöver prata om angående skolan. Det är frågan om friskolornas möjligheter och det dubbla skolsystem som tillämpas inom det svenska utbildningsystemet. Men uppenbarligen behöver vi tala om det där med religiositet också.

Idag åker jag på partikongress och frågan om det religiösa inslaget i friskolorna är det som verkar vålla hetast känslor och lättast att skapa ett skimmer av förnimmelse av rosornas krig. Om det är kriget vi ska ha så står konflikten med att förstå mångkulturalism och en uppgörelse med bilden av Sverige som sekulärt.

Min ståndpunkt är att den här frågan, om de religiösa friskolorna, ska snarare handla om det skolsystem som vi har som är orättvist. Friskolorna omges av ett regelverk som motverkar ett jämlikt skolsystem – där alla har samma förutsättningar att klara skolan. Låt mig ge några exempel:

  • Friskolorna har möjlighet att välja elever. Den kommunala skolan måste vara beredd att ta emot alla elever, när som helst på året. Det kravet ligger inte på friskolorna. Följden blir att vi har två skolsystem igång i Sverige. Det är inte bra och det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ta ut vinst av de medel som kommunen och staten tilldelar dem. Det skatteuttag som tas från medborgarna för vår välfärd och barnens utbildning är inte garanterade det syftet. Inte heller här kan vi medborgare få insyn och följa våra skattemedel. Bolagsrätten skyddar skattemedel som om de vore en hemlig skatt. Det är inte rättfärdigt.
  • För kommunerna finns det ingen möjlighet att följa de kommunala medel som ges till olika satsningar på skolan. Man har en skyldighet att ge friskolor samma pott peng som man ger till kommunala skolor, men utan skyldigheter tillbaka från friskolorna. Det betyder att när kommunen satsar på elevhälsa eller på lärarlöner så kan friskolan satsa på investerarna. Eller på en annan skola i en annan kommun ägd av samma koncern. Det är inte rättvist.
  • Friskolorna kan ha kö till sina skolor. På så sätt slås vissa barn ut. Det kan också få till följd att de barn som föds tidigt på året har bättre möjligheter att komma in på den skola de vill gå på. Det är inte rättvist.
  • Friskolor kan starta när som helst och var som helst, utan dialog med kommunen om vilket behov som finns. Man tar inte ansvar gemensamt, utan för friskolorna är det en skolmarknad. Det tvingar in även den kommunala skolan in i en ofrivillig marknadslogik. Konkurrensen om de bästa eleverna gynnar ingen. Det motverkar den jämlika skolan.
  • Blandat är bäst. Det finns forskning som visar det. När vi medborgare väljer så väljer vi alldeles för ofta utifrån oro och söker likheter. Tillsammans bidrar vi genom våra val till skolsegregationen. Trots att vi vill våra barn det bästa blir valet kontraproduktivt för barnaskaran i sin helhet. Blandningen kan inte lastas den enskilde. Här behöver vi det gemensammas hjälp. Annars blir det ingen likvärdighet i svensk skola.

Nu talar politikern i mig. Allt ovanstående tycker jag ska ändras. Jag vill att kommunen ska ha veto vid start av en ny skola. Jag vill att friskoleaktörer ska samverka mer med kommun och landsting. Jag vill att kommunen tar det där ansvaret för alla barn på allvar. Inte varje enskilt barn, utan för alla barn som en helhet. Jag vill därför att insynen i friskolorna ska öka. Jag vill att man ska kunna kräva visst resultat av satsade skattemedel. Jag vill ha garantier för att mina skattepengar kommer våra ungar till del. Jag vill att alla skolor ska kunna ta emot och att friskolorna ska arbeta på kommunens uppdrag. Man ska inte kunna tacka nej till elever. Och man ska baskimej kunna hantera barn i behov av särskilt stöd på alla skolor i alla klasser. Som motprestation kan kommunen stå för specialsalar och liknande. Sånt som är dyrt och svårt (men krav) för friskolorna själva att uppbringa. Som bibliotek, träslöjd, gymnastik, simhallar, elevhälsa m.m.

Nu ska teologen i mig tala. För det är så absurt att diskussionen om friskolor handlar om religiösa inslag och inte om den djupa orättvisa som vi har i vårt friskolesystem. Märk väl – jag är inte emot friskolor. Har själv gått på en mycket bra sådan. Men jag vill ha ordning och reda och rättvisa i den svenska skolan och ett skolsystem att lita på som vårdnadshavare. Varje satsad krona på våra barn ska vara investerad i just barnen här i vår egen stad.

Men så var det ju det här med religiösa friskolor. Varför hetsar vi specifikt mot dem? Varför tror vi att just de är de största bovarna gällande diskriminering och könssegregation?

Så här är det idag. Varje friskola kan prägla sin profil med vilken kulturell influens som helst. Det finns gott om inslag som kan klassas som filosofiska inslag eller pedagogiska inslag. Det finns också kulturella inslag, eller livsföringsprägel på skolorna. Vad är det för skillnad på det och religiöst kulturellt präglade skolor? Vad garanterar jämlikhet?

Konfessionella inslag i undervisningen är mot svensk lag. Så ska det vara. Men kulturella inslag i skolan, är vi verkligen emot det? Så länge skolan är demokratisk och bygger på värden om alla likas rätt och värde, så borde kulturella och livsförande inslag inte vara något som vi motsätter oss om man på allvar är för friskolans existens. Är inte utmaningen snarare insynen? Genom att förbjuda kommunalt finansierade religiösa skolor så stänger vi ju den möjligheten. För skolorna kommer ju fortsatt att finnas, bara finansierade på andra sätt. Djupare in i det dunkla friskoleväsendet.

Jag vill gärna skärpa insynen här för friskolorna. Offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det tror jag är rätt väg att gå. För alla friskolor. Jag vill att undervisning för alla barn ska hålla hög kvalitet och följa skolplanen slaviskt. Då finns det inte plats för religiösa utsvävningar eller insnävningar. I min skolvision får man en likvärdig och demokratiskt präglad undervisning, oavsett skola och skolform. De duktiga skolinspektörerna hos kommunen behöver bli fler.

Kränkande könssegregation ska aldrig accepteras. Ingen kränkning ska det. Det är inte ok enligt våra lagar och normer. Men kom ihåg. Det är inte bara i religiösa skolor som det händer. Situationen med bussen är extra tydlig så klart. Här kan vi alla ryta ifrån och förfasas. Snacka om att vilja göra skillnad på människor och helt emot allas lika värde!

Men hur är det med hur mycket tjejer och killar få ta plats i en vanlig undervisningssituation? Eller när män upprepar det en kvinna redan har sagt? Det sistnämnda hör jag flera gånger i månaden på möten jag går på. Också i mitt eget parti. Garanterat också i lärarrum. Folk verkar ganska ovetandes om det tyvärr.

Men lyssna – så hör och ser ni könsegregation även i de normativa samhällsinstitutionerna och i skolorna. Som när killarna i klassen får lite extra stöd i sina tekniska intressen. Eller när samma killar erbjuds att sitta och programmera tillsammans med IT-läraren. Eller när man som kille typ inte kan gilla syslöjd, fast man gör det. Eller när fotbollsplanen på skolgården är full av grabbar på rasten. Eller när pojkarna ska äta upp för att bli stora och starka och flickorna prisas för att de håller iordning på de stökiga?

Det religiösa livet tolkas alltför ofta som något som danar människors världsuppfattning på ett farligt sätt per se. Inget kunde vara mer fel. Det är människor som danar människor, oavsett ideologiskt raster. Vi är subjekt och vi är sociala varelser. Ett religiöst liv är ett ideologiskt präglat liv, men som är väldigt enkelt att följa. Oftast finns deras värdegrupp klart och tydligt beskrivet. Här har man tankar om världen, om vad som är viktigt och vad vi människor bör tänka på för att samhället ska bli så bra som möjligt. Det är verkligen att likställa med inslag som ”livskunskap”, ”mindfullness”, ”skolyoga” eller ”waldorf” – som vi förövrigt tycker verkar helt ok.

Ofta är man rädd för det där med att barn tvingas be eller ha relation till något som man inte har och att det skulle äga rum inom skolans väggar. Det håller jag med om. Man ska alltid vara orolig för det som tvingar barn till ett ställningstagande som de inte står för. Det är därför vi behöver HBTQ certifiering eller prata om mänskliga rättigheter i skolan. Det är därför vi behöver ha insyn i skolan. Det är därför det var så allvarligt med den boom av ”livskunskap” med nästan terapeutiska inslag som sköljde över den kommunala skolan för ett par år sedan.

Jag var strängt emot vurmen för livskunskap då, precis som jag är stängt emot alla former av liknande tvång. Men jag är inte emot att vi fostrar barn till världsmedborgare och till etiska eller kulturellt präglade subjekt. Jag tror att det är det som religiöst och filosofiskt präglade skolor försöker göra.

Min misstanke är att vi som tittar på detta utifrån och in på dessa skolor missar att behandla frågan om religiösa friskolor på rätt sätt. Reglera ja, men förbjuda kulturella inslag? Jag skulle säga nej. Och vad i ett religiöst förhållningssätt är kulturellt? Den diskussionen verkar inte ha fått ta plats. Mer insyn i friskolorna skulle underlätta det samtalet. Nu verkar vi snarare skjuta från höften och låta fördomar styra vår tanke. Det är livsfarligt och brukar göra sikten dunkel.

Slutligen. Om vi vill ha friskolor, vilket jag tycker mig se att vi vill, måste vi acceptera alla inslag så läge de är demokratiska och bygger på de värderingar som den svenska skolan ska bygga på. Vår kamp och diskussion ska heller inte stå här om det religiösa är good enough. Detta är så marginellt och pekar snarare ut vår beröringsskräck med religion, vilket i sig är genant när hela världen är religiös. Vår fråga ska snarare handla om ett orättvist och alltför marknadsliberalt skolsystem. Låt oss hellre ha en debatt om ”friskolor” än om ”religiösa” skolor. Det sistnämnda är nämligen inte vårt största problem. Det är orättvisan på den svenska så kallade skolmarknaden.

Värna svenska skolan! – Fler lärare. Inte fler skattesänkningar.

Det sägs att Sverige är ett gott land att leva och bo i. Det sägs att vårt land i mångas ögon är ett föregångsland. Som andra tittar på och tänker att så skulle man vilja utveckla sitt samhälle. En jämlik skola. Lika möjligheter för alla barn till en bra barndom. Lika tillgång till vård utan att titta på vad du har för inkomst, om du har ett jobb eller vad du har för förmögenhet i botten. Ni vet så som det är i USA där förskolan inte är obligatorisk och kan kosta skjortan, där den kommunala skolan till stor utsträckning har barn till arbetslösa och låginkomsttagare och där högre utbildning inte är gratis och där de som har det bra, har det väldigt bra. Och de som har det sämre, har det riktigt illa. För att det är den egna kassan som avgör.  

Men något håller på att hända med vårt land, och det är att vårt framgångskoncept inte längre hålls oss kärt utan man tittar åt väster och tar sig ann mer anglosaxiska och amerikanska system för välfärd och skola. Det smyger långsamt in i vårt land och det hotar att förstöra något viktigt.

(Även om jag tror att även regeringen börjar få kalla fötter. Den ”Framtidskommission” som gjordes förra året, som pekade ut utvecklingen mycket åt det amerikaniserade samhället, finns inte att få tag på, på regeringens hemsida. Man verkar ligga lågt med den). 

Vissa reformer som vi gjort i Sverige för skolan är bra, allt är verkligen inte dåligt, men det är själva grundbultarna som man måste värna. Och för att värna måste man veta vilka de är. Exempelvis är det ok att kunna välja skola, men det är inte bra att en skola kan gå i konkurs för att det var ett vinstintresse som låg i botten. Det är bra att man i skolan kan specialisera sig som elev men det är inte bra att lärartätheten kan sjunka för att öka vinsterna i en investerares kassa. Och det är inte bra att man kan tacka nej till dem som behöver extra resurser i skolan.

Det är inte ok att små barn ska försvinna i sorl och brus för att klasserna är för stora, för att skolan inte satsar på mindre klasser för de minsta barnen. Deras första år i skolan avgör deras framtid, och det är ett stort ansvar hos oss vuxna att värna det. Att mixtra med vinster, lärartäthet, barngruppernas storlek och att undlåta barn i behov av hjälp, det är att bestrida det svenska skolsystemets grundvalar. Ni vet det där som är själva huvudingrediensen i Sverige som ett föregångsland. 

Att mixtra med vinster, lärartäthet, barngruppernas storlek och att undlåta barn i behov av hjälp, det är att bestrida det svenska skolsystemets grundvalar.

Vi är inte bäst i världen på skola längre. Enligt mätningar som OECD har Sverige blivit sämst i klassen. Länder som Japan, Finland, Estland, Korea toppar. Länder som Israel, Mexiko och Sverige finns i botten. Så var det inte förr och som lärarförbundet sa i december 2013: ”Det är extremt allvarligt”. Den rösten är inte tyst, den fullkomligt skriker nu – och den hörs när många väljarna säger att skolan är valet viktigaste fråga. Tänker du som jag att det är skolan som skapar framtid för våra barn? Ja, då är detta lika viktigt för dig som för mig. Mindre klasser och fler lärare är en viktig väg att gå. Lärarna måste ha tid med våra elever. Det är viktigt.

Förresten är Ebba min dotter. Hon älskar skolan och hon älskar Sverige. Men hon är orolig för vart vi är på väg. Hon är glad för allt överflöd som jag och hennes bonuspappa kan ge henne, men hon fattar också att allt det där extra, som att renovera ett badrum eller åka till värmen, betalas av medel som hade kunnat gå till skolan och omsorgen om den som behöver det för en bättre framtid. Därför säger hon: fler lärare, inte fler skattesänkningar. Och så talar någon som röstar med hjärtat för solidaritet, framtid och jämlikhet!


 

PS – förresten har M också fattat det här, att folket inte vill ha fler skattesänkningar. Därför pratar Borg om skattehöjningar nu. Om man får tro Mats Knutsson på SVT. Och ja, Moderaterna är valtaktiker, det är deras gren, så det verkar vara en trolig analys. Folk vill inte ha skattesänkningar! – men jag hoppas att man då röstar på originalet istället för kopian. Rösta med mig och rösta för Löfven den 14 september 2014 om du som jag fortsättningsvis vill att Sverige skall vara ett gott land att leva i. 

Och vill du veta mer om mindre klasser? Här finns en bra rapport som förklarar varför det är så bra och viktigt för våra små ungar. 

Livskunskap till vilket pris som helst?

SR:s program Kaliber berättar om den utveckling som skett, utifrån regeringens värdegrundsuppdrag från 1994 till skolan, med skolors införande av livskunskap på schemat i programmet: Trivs du med dig själv, lille vän? Fram tonar en bild om ett ämne som mer liknar tvingande gruppterapi och om en skola som vill fostra elever till enfald istället för att värna en mångfald och visa respekt för barnens olika livsförhållanden och integritet.

Kaliber rapporterar bland annat om att det inte finns någon färdig mall för vad som skall göras under livskunskapen, om att skolorna får härja fritt och sätta upp mål för hur de vill att alla elever på sina skolor skall bli och utvecklas till och att det inte finns det stöd i forskning om att metoderna som utvecklats av bland annat Birgitta Kimber är bra eller ens fungerar. Hon har bland annat gett ut metod och teoriböcker om SET – social och emotionell träning i skolan som används av många skolor som grund för livskunskapsämnet. Kimber är själv psykoterapeut och speciallärare och är säkert fullt lämpad att själv genomföra lektioner på det sätt hon lär ut. Men frågan är om våra vanliga lärare har den kompetensen. Troligtvis saknar de helt den tränade förmågan. Det är dessutom mycket tveksamt till om det ens är önskvärt att de har den. Vilken terapeut skulle förövrigt säga ja till en gruppterapi med 30 tonåringar under en lektion i skolan? Nej, vansinnigt!

Linköpings kommun är ett exempel på en kommun som tillämpar och bejakar SET – social och emotionell träning inom skolan. Man kan läsa på deras hemsida om hur dom tänker. Oskarshamns kommun är ett annat exempel. Karlstad kommun ytterligare ett. Ansatsen är god: man vill komma åt problemet med mobbning och psykisk ohälsa bland barn. Men frågan är om man vet hur man gör det. Med en sökning på nätet kan man se att det är vida utspritt inom skolans värld och till många kommuner. Här behöver någonting göras. Om regering och skolverket inte tar tag i det här riskerar skolan att själv stå för den kränkning som dom försöker hjälpa barnen till att undkomma. Skolan har ett ansvar, men inte till vilket pris som helst eller på vilket sätt som helst.

De exempel på dålig livskunskaps som kommit fram från bland annat Sveriges Elevråds Centralorganisation SECO var helt galna. Här nämndes exempel där ungar som inte velat berätta blivit misstänkliggjorda av skola och lärare, att elever fått svara på frågan i grupp om de blivit våldtagna eller ej och exempel på hur barnen fått träna konflikthantering genom att berätta för varandra hur äckliga de tycker att den andre är.

Tanken med livskunskap skall inte vara att låta eleven blotta sitt inre för sina klasskamrater som på andra sätt inte är inbjudna i dennes liv. Livskunskap skall inte vara ett forum för tvingande samtal och där integriteten kränks med motivet att när vi vet allt om varandra så respekterar vi varandra. Det är ju inte riktigt så det är. Det är inte så barn upplever sin verklighet när vuxenvärlden, som känner dem allra bäst, sviker gång efter annan. Det är inte heller så som respekt för varandra, när man är barn eller vuxen, skapas. Det börjar från ett annat, mer frivilligt och inbjudande håll.

– Det finns ju fall där man ställer frågor om familjen, där det kan finnas grupper av elever som har problem hemma. Det kan handla om att man ställer frågor om hur folk mår. Men så finns det också en ganska stor grupp av elever som har integritet, de är inte intresserade av att diskutera de här sakerna i större grupper. De vill behålla de här sakerna för sig själv. Och det är väldigt viktigt att de också får göra det. (ur Kaliber SR ”Trivs du med dig själv, lille vän” citat: Niklas Delander, generalsekreterare SECO)

Det känns viktigt att vi har livskunskap och värdegrundssamtal i skolan men än viktigare att  dessa tillfällen har en läroplan och att skolorna har regler för hur man skall utöva och verka inom ämnet. Livskunskapen kan ge oss möjligheten att ta en av skolans uppgifter, nämligen fostran (ja så är det fortfarande enligt skollagen att skolan har en uppgift att fostra) på ett sätt som verkar relevant och avgränsat till vad skolans fostran borde handla om: nämligen att ge barn möjlighet att få växa som personer till att kunna respektera sig själva, varandra och det samhälle som vi lever i. Då handlar det om barn och ungdomars rättigheter, likabehandling, genusfrågor, sex och samlevnad, vad självkänsla kan vara, normkritik, få upp ögonen för vad diskriminering är, jobba mot mobbning och arbeta för att förklara livets olika skeenden och vad som kan hända med oss människor när jobbiga saker händer. Så fostras man i demokrati och till fria, själv-respekterande personer in i en värld full av människor som påverkar oss och våra liv.

De regler som man behöver handlar om att upprätta en schyst spelplan där ungar och vuxna vet sina roller och var gränserna går. För vad som är personligt och för vad som är privat. Om hur man visar och tar emot förtroenden. Om att se till att barn som är öppna inte far illa. Om att se till att de barn som är slutna får vara det och ges möjlighet att öppna sig i de rum och under de förutsättningar som de vill göra det – om de vill. Här är ett exempel på skola som tänkt lite mer på det: Torpskolan i Lerum ‘s bra och enkla regler: Det som sägs stannar i rummet, Inga sänkningar, Alla har rätt till sin egen åsikt, Alla har rätt att vara tysta eller att inte delta, Jämnt fördelad taltid.

Skolan behöver ta ett grepp om det här. Skolverket behöver få uppdraget att ta fram en kursplan även för livskunskap som letat sig in på schemat i de flesta skolor – helt oreglerat. Skolminister och utbildningsdepartement behöver se över sitt ansvar för hur man riskerar barn och ungdomars integritet och hälsa genom den björnkram livskunskap kan vara i fel händer. Med rätt stöd, rätt kursplan och rätt metoder är det hur bra som helst. Men som det är idag är det en vansklig sak att låta vissa barn gå till skolan.

Möjligtvis kommer man en bit på vägen med den jämställdhetssatsning som Nyamko Sabuni och Jan Björklund aviserat för skolan med uppdraget att utifrån värdegrundsuppdraget (det som man hänvisar till när man som skola inför livskunskap på schemat) arbeta med metoder för att lyfta fram kunskap om jämställdhet i skolan.

med uppgift att utifrån skolans värdegrundsuppdrag lyfta fram och utveckla kunskap om jämställdhet i skolan./…/Uppdraget täcker in stärkt elevhälsa, fortbildning av lärare och annan skolpersonal om hederstraditioner samt om sex- och samlevnadsundervisning. Utbildning ska ges om könsroller (ur direktivet från Björklund och Saboni)

Det är dock inte tillräckligt. Man måste också ta tag i ”livskunskapsämnet”  och se till att utbildning, lärarkompetens och rimlig kursplan tas fram och inte minst att det forskas på hur det här påverkar våra barn och ungdomar.

Om man vill veta mer om debatten i den här frågan kan man lyssna på kaliber men också titta på SVTs Skolfront och lyssna och titta på debatten om livskunskap i skolan.

Andra bloggar om livskunskap på schemat: Lars H Gustavsson författare till boken Elevhälsa börjar i klassrummet (studentlitteratur 2009), Eva-Lotta Hultén: Livskunskap behöver utvecklas inte avvecklas, Folkhälsoarbetets blogg påpekar avssaknaden av läroplan.