Kategoriarkiv: utanförskap

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Annonser

Det är inte rimligt att sjuka och utförsäkrade skall gå genom stålbad – gång, på gång, på gång.

_utförsäkrad

Sjukförsäkringen är bokstavlingen en ödesfråga för många och en ideologisk fråga för oss väljare. Synen på statens skydd, omsorg och hjälp till sjuka delar ett folk idag. Om man behöver en fråga som hjälper en att välja riktningen för Sverige som samhälle i valet 2014. Det tycker Yonna Waltersson på Dagens arena också som menar att detta borde vara valets stora fråga. Jag kan hålla med henne om det. Låt mig fortsätta hennes resonemang en stund och dra det till spetsen om vilket ansvar du och jag har för de som behöver oss som mest. 

Mer än 86 000 människor. Det är så många som har utförsäkrat sedan regeringen införde det nya sjukförsäkringssystemet. Dessa var tidigare siffror i ett utanförskap sades det. Nu är de i arbetslöshet och i många fall i hopplöshet. Det är inte så att dessa människor har lyckats motiveras till ett jobb om jag säger så. De har flyttats från kolumn till kolumn i en statistik och har under perioder av förflyttning mycket svårt ekonomiskt.

Så här fungerar det cyniska systemet (källa: artikeln ”Över 86 000 utförsäkrade”). Oavsett din medicinska historia så har du sjukersättning i 941 dagar. Dryga 2,5 år. När dessa dagar är slut så går du in i arbetslivsintroduktion och då blir din dagsersättning före skatt 223 kr. Denna fas varar i 3 månader och du prövas samtidigt som din ekonomiska situation är oerhört pressad mot en arbetsmarknad. Om du inte står pall utan fortsätter att vara i ett sådant medicinskt tillstånd (alltid värderad och diagnostiserad av läkare) så får du nya 941 dagar. Många personer har varit där och vänt både en och två gånger. Och graden av ohälsa för dessa bara ökar. Så här skriver Mikael Färnmo, dagens arena för drygt ett år sedan 13/9 2013

Av de som utförsäkrats är det tusentals som nu – efter en vända i arbetslöshet och ekonomiskt armod – återvänt, både en och två gånger. De personerna blev inte friska, trots tidsgränserna. Faktum är att de blivit sjukare. Återvändarna har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik.

Smaka på det: 223 kr om dagen före skatt. Det är alltså väldigt lite pengar. Sjukersättningen är från början mycket låg, så det finns inte mycket möjlighet för de drabbade att spara i ladan för sämre dagar. Redan sjukersättningen hålls låg, med ett max om 213 000 per år, vilket motsvarar ca 530 kr per dag eller 18 000 i månaden. Som mest alltså. Och före skatt, sa jag det?

Som ni förstår drabbar detta allra hårdas dem som inte passar på vår arbetsmarknad och aldrig gjort det. Det är oerhört tufft för dem och ingen av dem känner sig som något annat än en belastning. Det är inte fråga om lata bidragsmyglare. Det är frågan om individer i vårt samhälle som gjort och gör så gott de kan, men deras kroppar bär inte som andras. En jämlik värld förlåter deras kroppar detta och försöker hitta sysselsättning och sammanhang som hjälper dem att bidra ändå – på något sätt. Ett jämlikt samhälle tycker också att man skall prövas mot arbetsmarknaden, men under morötter – inte under piskor och genom stålbad.

Det är inte få som funderar på att ta sina liv. Det är också viktigt att komma ihåg när vi som har allt förfasar oss över hur man kan som bidragstagare vill ha mer. Nej, det är inte fråga om att vilja ha mer. Det är en fråga om att få leva. Glöm aldrig det.

Det finns också många med en psykisk ohälsa bland dessa. Du vet alla dem som man så gärna vill att samhället skall ta ansvar för när deras liv blir synligt i sin trasighet för oss andra. Psykisk ohälsa kan också triggas av livsvillkor som dessa.

Alliansregeringens politik har visat att de

  1. inte lyckats vända sjuktalen som är lika höga idag som innan deras reform av sjukförsäkringen
  2. att ohälsotalen bland dem som är längst från arbetsmarknaden fortsätter att öka och
  3. det är ett samhälles plikt att ta hand om den som lider av komplexa sjukdomsdiagnoser som gör att de inte passar in i det samhällssystem som vi byggt runt dem.
  4. Det här är inte ansvar för Sverige. Ansvar för Sverige är att ta hand om alla slags medborgare och ge dem ett drägligt liv. Det kan vi och det bör vi. DET är ansvar för ett land som vårt.

Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och som förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete, i en eller annan form. Det sistnämnda är citat ur Socialdemokraternas politik för sjukförsäkring. Socialdemokraterna är tydliga – det handlar om att alla skall bidra men ingen skall leva ett liv utan hjälp för samhället när det behövs.  

Nej, det är inte rimligt att de skall behöva gå igenom stålbad, gång på gång. Det är ovärdigt. 


 

Så här tänker jag:

Jag poängtera gärna att arbete eller samhällsbidrag är något som inte skall bortses ifrån för också dem som har komplexa sjukdomssituationer och understryka att resonemanget till stor del handlar om dem längst från arbetsmarknaden. För en värdig politik och samhällsbygge är det viktigt att det politiska systemet behöver se till att dessa människor också kan känna att de får bidra till vårt samhälle men också i allt lidande, kunna få stöd i att ta sig igenom en vardag. Det är inte lätt att vara sjuk och känna att man inte räcker till. Det är tufft och det är svårt. Och vi som försöker lära barn att inte sparka på den som ligger, ska inte göra det själva som vuxna och röstande medborgare.

Istället vill jag ha ett samhälle som lägger sig där bredvid och funderar tillsammans med en drabbade – hur kan vi skapa det bästa möjliga liv för dig utifrån dina förutsättningar? Hur kan du bidra till det gemensamma, om inte med förvärvsarbete, så med annat? Hur kan vi samhället och du ha en livslång relation som blir så bra som möjligt?

Med ett sådant förhållningssätt tror jag att vi hade blivit förvånade över hur många som hade kommit på benen och börjat leva. Ett par procent hade kanske kommit tillbaka i jobb bara på den omtanke de mötte – för att de fick tid på sig att läka. Det för mig är en medmänsklighet värdig ett samhälle byggt på jämlikhetens etik. Det är ett samhälle med blick och förståelse för dem som vi alla har ansvar för. Dem som för stunden befinner sig i mest utsatthet. Nej, det är inte värdigt ett stolt välfärdssamhälle. 

 

Välfärden i kris med en försäkringskassa i djup depression

Försäkringskassan är inte den trygghet som den en gång var. Att vara i en situation att behöva försäkringskassans tjänster är snarare förknippat med ekonomisk otrygghet. Det är långt ifrån den grundtanke om välfärd som är dess fundament. Vad har då förändrats? Ja uppenbart är att den friviliga, lokala, solidariska föreningen som betalar till gemensam kassa har bytts till en institution i samhället. Förskjutningen för ansvaret för att se till att trygga sin tillvaro förflyttades från individen till samhället.  Men vad är det nu vi ser? Är vi inte på väg tillbaka mot ett privatförsäkrande? Håller inte själva grundidén om samhällets garanti att skydde den i verklig nöd gå om miste?

Idag är det kris inom försäkringskassan. Sedan 2006 har anslagen till försäkringskassan minskat med nästan 600 miljoner kronor. En minskning som har allt att göra med den välfärdspolitik som regeringen bedriver. Krisen visar sig i försäkringskassans myndighetsansvar. Utbetalningar är sena och klagomålen på service bara ökar. Under 2008 var klagomålen 1 774 om handläggningar, vilket nästan är en dubblering jämfört med året dess för innan. Generaldirektör Adriana Lender svarar i januari 2009 på kritiken att många är nya på jobbet.

I DN idag den 2 mars får vi reda på att trots kritik och press på kassan beräknas personalen minska i år. Den minskade arbetsresursen med handläggare kommer sannolikt att resultera i att för den sjukskrivne marscherar de 180 dagarna snabbt utan åtgärd eller habiteringsplan. Det är en katastrof. Det är långt från den trygghet som försäkringskassan förut associerades med. Ett tydligt exempel ger debattartikeln från Marie Olsson i aftonbladet idag. Ett exempel som inte bara får TCO att reagera. Det får mig att vilja regregera till tiden före 2006. Försäkringskassan är i kris. Vår välfärd är hotad i grunden!

Marie skriver:

Intentionerna med försäkringskassans nya regler i budgetpropositionen för 2008 innebar att regeringen betonade att det är av största vikt att så många personer som möjligt kan försörja sig genom eget arbete, framför allt för deras eget välbefinnande, men även för att bibehålla välfärden./…/ Var detta bara tomma ord?

Tyvärr är det tomt. För denna politik har ingenting med verkliga människor att göra.

Den 25 januari 2009 krävde Annette Carnhede och Roger Syrén tre saker för att rädda försäkringskassan: Det krävs pengar. Försäkringskassans egna beräkningar visar att under 2009 krävs drygt 1 miljard i extra anslag till Försäkringskassan. Det krävs arbetsro och ett slut på hetsändringar i organisation, regler och kriterier. Det krävs ett målmedvetet kvalitets- och utvecklingsarbete där IT-systemen spelar en viktig roll.

bild-1163

Jag säger byt regering! Byt socialpolitik! Låt försäkringskassan återigen bli human och en dräglig arbetsplats och värdig samhällsfunktion!

Louise Callenberg

Fakta om försäkringskassans bakgrund:

Den svenska modellen för hur vi tar hand om varandra vilar på en solidaritetsprincip. En princip som var långt ifrån självklar men som sakta men säkert växte fram i vår kultur. I kölvattet på industrialisering och urbanisering började s.k. vanligt folk få en allt mer utsatt situation och risken för ohälsa och ekonomiskt utslagning blev större. Kravet på sociala reformer var ett faktum. Folk gick samman för att bidra till varandra genom att bilda sjukhjelpskassor för att ge stöd i nöd. Under 30-talet fick dessa kassor statligt stöd och 1955 slog försäkringskassan upp dörren. Det frivilliga medlemskapet som tidigare funnits till sjukhjelpskasseföreningarna slopades och alla som bodde eller arbetade i Sverige omfattades av socialförsäkringen. Försäkringskassan var en kronjuvel på den svenska välfärdsstaten. Genom den var alla försäkrade för att ge trygghet i tillvaron. Grundtanken för vår välfärdspolitik var och är att vi medborgare är skyldiga att betala avgifter och skatter som ger oss rättigheter att få del av den sociala välfärden när vi är i behov av den.

Välfärden är hotad. Den etiska medvetenheten behöver återupprättas

bild-825Alliansregeringen behöver se till att skapa ett humanare Sverige. Vi behöver ett samhälle vars attityd bär upp välfärdstanken. Den svenska välfärden kom till i en tid då människor ansågs vara olika, där rika utnyttjade den fattige och där de som redan hade tog för sig på den mindre resursstarka människans bekostnad. Det var också en tid då tillgången till gemensamma samhällsresurser på lika villkor var ytterst begränsad. I detta sammanhang växte den svenska välfärden upp. Den byggde på en klar etisk medvetenhet om att vi behöver varandra, där vi arbetar för varandra och där de som har lite mer ger till dem som har mindre.  Vi behöver återuppbygga ett humant Sverige. Vi behöver återupprätta människovärdet. En artikel på Broderskap skriver Jonas Magnusson, ordförande broderskapsgruppen Jönköping, i sin kritik mot alliansregeringen men också som ett inlägg om broderskaps etiska grundhållning.

Den kristendom vi vill stå för har sin utgångspunkt i att se varje människa. Att inte bunta ihop. Att inte sätta etiketter som stämplar. Att inte dela in människor i onda och goda. Att alltid ge alla människor nya chanser till utveckling.”

Magnusson har helt rätt och det är skönt att någon inom politiken står för en tydlig etik. Det han visar på är en etisk medvetenhet som alliansregeringen saknar. Också den medvetenheten att välfärden bygger på etik. Etik bygger på antaganden om världen och på normer som man tar för sant. Välfärdens fundamentala etik bör vara att vi vill att människor har lika rätt och lika möjlighet till att

  • ·      Får utbildning
  • ·      Sjukvård
  • ·      Mat på bordet
  • ·      Behandlas lika
  • ·      Få en andra chans
  • ·      Bidra med en del av sitt eget för att välfärden ska fungera

Själva grundstommen är en vacker tanke som säger: när du faller så står jag, när du ropar så svarar jag, när du gråter så tröstar jag. När jag faller så stöttar du, när jag söker så finns du där och när jag sörjer är det din axel jag hittar. Välfärden är en solidaritetsprincip. Den är något att vara enormt stolt över.

Den utmanas nu. Alliansregeringen smyger in tveksamheten och individualitetens egoism in i vår välfärdstanke. Plötsligt blir mitt hus viktigare än ditt, mitt liv mer värt än andras och min rätt viktigare än min medborgeliga skyldighet. Det är också i detta gytter som begrepp som utanförskap kommer in, det är här det sociala trygghetssystemet rubbas i grunden, och det är här man skapar en politik där vi räknar med att alla inte har samma möjligheter och där vi behöver en grupp medborgare som lever lite sämre än oss andra. Det anses bra för tillväxten. Men det är en skam för Sverige och för den ryggrad som vi en gång hade. Den svenska välfärdsmodellen. 

Vi behöver återupprätta människovärdet. Vi behöver återerövra den etiska grundhållning som kan försvara vårt välfärdssamhälle. Vi behöver ta oss en funderar på vad vår individualism får för samhälleliga konsekvenser. Den som är lat är inte den som har svårt att gå till jobbet. Den lata är den som inte orkar tänka på någon annan än sig själv!

Verklighetsfrånvänt och misstro

Centerpartiet har inte bara en partiledare i vanlig bemärkelse. Deras partiledare är också vice statsminister och näringsminister. Maud Olofsson kan beundras för sin kärriärsgärning och för enligt henne själv 35 år i politikerbranschen. Hon är en kvinna som kan vara förebilder för hur kvinnor också kan. Idag intervjuades hon av Malou von Sivers. Kloka inlägg och syn på mode för kvinnor upp som kan betala för sig men som vill kunna knäppa kavajen kom från vår vice. Men på frågan om hur svenskar är i allmänhet, på varför den politiska retoriken saknar den självklarhet som återfinns i USA och varför den politiska ledningen 2009 inte blir en röst med hopp och ledning i en tid av finanskris så faller hon i mina ögon platt. Olofsson blir istället myten om politikern. Myten om den som är långt bort från verkligheten. Politikern som inte förstår vad ”folk” behöver i en tid av osäkerhet. Istället fortsätter hon att lägga ansvarsbördan på någon annan med tron på att det är hon som en moder Svea som skall uppfostra sina svenska ungar till att börja ta hand om sig själv äntligen.

Till skillnad från Maud är jag en person som de flesta andra. En syn på svensken som är helt annan än den elitistiska överhetsperspektiv som Maud antar. Jag tror att svenskar kan, att de vill och att de tar alla de möjligheter de kan till att leva ett så gott liv som möjligt. Att vara politiker är att ta ansvar för att skapa så bra förutsättningar så att alla kan leva det goda livet. Att inte sluta tro på människors förmåga. Att inte sluta hålla den politiska gärningen nära den verkliga människan. En tro som Olofsson och jag inte delar. Jag blir ledsen när jag hör vår näringsminister måla en bild av den lata svensken. Jag har ett hopp på en politik som föder vilja och hopp i stället för att stigmatisera den.

Svensken är inte lat. Svensken behöver en ansvarsfull politik som visar på mångfald, möjligheter och framtid. Svensken behöver en politik som integrerar, som visar vägen när det är oroligt och som tror på människors kapacitet. Inte en politik som försvarar sin tystnad i en tid av finanskris med att ”vi kan ju inte hela tiden rädda människor utan de måste ta ansvar själva för sina liv”.

På ett plan har Maud rätt. Det är endast individen som i verkligheten kan förändra sitt liv. Det är inte heller politiker på Mauds nivå som är ansvariga för att rädda den enskilda. Dock ska hon skapa förutsättningar för en politik som ser till att värna ett välfärdsamhälle. Ett samhälle där vi tar hand om varandra och räcker ut en hand då det behövs. Den visionen saknar jag i Mauds politik. Som tur är, är jag inte centerpartist…