Kategoriarkiv: välfärd

Låt det ta den tid det tar. Om frågan som får lite utrymme i debatten men som berör så många av oss.

Valet 2014 handlar inte bara om jobb och skola. Det handlar också om människosynen hos dem som leder och styr politiken.  Det handlar om deras tankar och ideologi om det stöd som behövs i ett samhälle. Vi står inför ett vägskäl också om detta. Var fjärde ung mår psykiskt dåligt i dagens Sverige. Om detta handlar debatten väldigt lite om, trots att det är många som någon gång i livet, eller hela livet, lever nära frågan om psykisk hälsa och livskvalitet. Som lever nära samhällets välfärd.

Låt mig berätta om hur det kan vara. En berättelse om ett jag som kom tillbaka och om en vän som fortfarande kämpar. Det blir personligt. Men politik är personligt.


Sommaren 2004 var den bästa sommaren. Jag träffade min livskamrat, jag arbetade med ungdomar, pratade existens, tro och mening hela dagarna och jag fick bo med fantastiska människor i ett hus på landet. Jag var som hemma på konfirmationslägret i Malingsbo.

Sommaren 2004 träffade jag också en ung kvinna som kom att bli en väldigt nära vän. Det är 10 år sedan vi kom nära varandra. Den närheten har burit genom året. Den sommaren skulle hon göra sista året på gymnasiet, var tyst och tillbakadragen och med ärr på armarna. Hon var så tunn att revbenen spelade under fingrarna när man strök henne över ryggen. Den sommaren möttes våra liv och vi började följa varandra. Den sommaren började vi prata om hur illa hon mådde, om anorexian som åt hennes liv och ångesten som dämpades med skär.

Sommaren 2004 var också sista sommaren med mina gamla tankar om mig själv, om vad som var viktigt, om att leva med nerv och fart, om att leva som om dagarna vore de sista. I slutet av den sommaren gick jag igenom väggen och mötte ett annat jag på andra sidan.

Hösten 2004 var kristallklar. Fullständigt tom på energi och tankar till en början. En kropp som var så kraftlös att den inte gick att röra. Den var stum. Den var spänd. Den var så oändligt trött. 26 år gammal och livrädd för att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till allt det jag älskat av mitt liv och mig själv. Delvis dog en del av det, men allt det jag egentligen älskat med livet kom tillbaka och mer därtill.

Det som försvann var förmågan att bli hög på mina egna prestationer. Det går inte längre och tack gode Gud för det. Det är ett gift som förvrider varje sund tanke om livets gränser. Att leva med en piska vinande över huvudet, en vipp som du själv så skickligt för över dig och snärtar igång då du signar ner. – Kom igen, lite mer och lite till klarar du! – Kom igen, det är inte dags att vila, det är inte dags att stanna, det är inte dags att känna efter…. Ja där någonstans var jag. En självplågande adrenalinberoende ung människa i sina bästa år. Med en liten sexåring som med stora ögon följde sin största förebild och ankare från toppen till botten. Eller kanske var det precis tvärt om.

Under den hösten skrev jag kilometrar av ord blandat med timmar av behandling med allt från den klokaste av kvinnliga läkare, Ulla-sjukgymnast som var ryggraden, en humorbefriad KBT-terapeut och Hans med den närvarande blicken, min andliga vägledare. Jag grävde djupt i mitt inre i min nya verklighet. Allt var naket och nära. Det gjorde ont, men det gick. Jag var så oändligt närvarande. Det fanns ju ingen kraft att fly. Mitt jag var som en lök. Varje insikt skalade bort ett lager av skydd. Min perception av verkligheten var obeslöjad och skarp, de stunder jag vågade och orkade se. Å denna mörka ljusa värld. Denna grå verklighet som är vår. Färgen döljs här, men den finns i detaljerna. Den som man kommer åt när man stannat, smakat och sett. Här, där allt är på riktigt.

Jag kom tillbaka, mina steg var stadiga. 9 månader efter kollapsen stod jag åter på sommarängen i Dalarna, med vännerna i huset och jag åt långsamt av livet. Men var ett helt annan jag.

Min vän var också där. Hennes år hade följt mig. Några av mina ord på papper var till henne. Vi hade brevväxlat och funnits för varandra. Men hennes nio månader var bara början på tio år. Hon kämpar fortfarande med att finna sin färg och väg. Genom dessa år har hon som ingen annan klarat en lång tuff medicinutbildning, gått igenom stålbad av behandlingar, levt genom ångest och mörker. Fått eftertraktade doktorandtjänster och mitt där i framgången varit tom. Hennes väg har ingen genväg.

Hennes väg är genom svåra stunder, med mörkaste mörker. Och där ska hon inte vara ensam. Hennes tillfrisknad tar tid och behöver ibland börja om från början. Hennes liv är ett liv tillsammans med andra för att klara det. Ett stöd som är det som vi har i vår välfärd som aldrig får tummas på, som bara ska vara där. Många av oss behöver det. En lejdare att följa livet igenom. Utan det inget övrigt bidrag till världen. Den lejdaren. En livslinje.

Så tänk dig för innan du röstar för ett samhälle där de som behöver det mest riskerar utförsäkring och tvångsprövning mot en arbetsmarknad när de i själva verket hela tiden gjort allt för att bidra och medverka till vårt gemensamma. Men där deras konstitution inte varit så att den passar 942 dagars sjukdagar. Tänk på det när du röstar att det spelar roll hur man ser och tänker om människors drivkrafter. En moderat tror på morötter och piskor om jobb. En socialdemokrat på omtanke och en hjälpande hand livet igenom. En socialdemokrat vet att alla vill bidra, men att några behöver stöd för att kunna göra det, även det minsta och kanske största bidraget som är att vara vid liv.


Socialdemokraterna har politik för en ambitionshöjning för psykisk hälsa. Det är bra. Tillsammans med kraftfulla tidiga insatser i skola och barnomsorg kan vi ändra den situation som är idag: att var fjärde ung mår dåligt. Att var tredje ung kvinna gör det samma.

Socialdemokraterna vill:

  • upprätta en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning av psykiatrin
  • genomföra en översyn görs av antalet vårdplatser, skapa fler mellanvårdsformer och öka resurserna till forskning och kompetensutveckling
  • systematiskt bygga upp kompetensen om psykisk ohälsa i primärvården. Många som lider av psykisk ohälsa skulle kunna få hjälp om primärvården hade kompetens och resurser att behandla mindre svåra depressioner, ångesttillstånd, ätstörningar o dylikt
  • att det ska finnas samverkansmodeller i varje kommun för barn och ungdomar med problem (samverkan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, ungdomsmottagning). Lösningarna kan anpassas efter lokala förhållanden och se olika ut
  • ge snabbare och enklare stöd till psykiskt sjuka, bättre tillvarata brukarnas erfarenheter och ge bättre individuellt stöd så att psykiskt sjuka kan delta i arbetslivet
  • ordna fler jobb till personer med psykiska funktionshinder.
Annonser

Det är inte rimligt att sjuka och utförsäkrade skall gå genom stålbad – gång, på gång, på gång.

_utförsäkrad

Sjukförsäkringen är bokstavlingen en ödesfråga för många och en ideologisk fråga för oss väljare. Synen på statens skydd, omsorg och hjälp till sjuka delar ett folk idag. Om man behöver en fråga som hjälper en att välja riktningen för Sverige som samhälle i valet 2014. Det tycker Yonna Waltersson på Dagens arena också som menar att detta borde vara valets stora fråga. Jag kan hålla med henne om det. Låt mig fortsätta hennes resonemang en stund och dra det till spetsen om vilket ansvar du och jag har för de som behöver oss som mest. 

Mer än 86 000 människor. Det är så många som har utförsäkrat sedan regeringen införde det nya sjukförsäkringssystemet. Dessa var tidigare siffror i ett utanförskap sades det. Nu är de i arbetslöshet och i många fall i hopplöshet. Det är inte så att dessa människor har lyckats motiveras till ett jobb om jag säger så. De har flyttats från kolumn till kolumn i en statistik och har under perioder av förflyttning mycket svårt ekonomiskt.

Så här fungerar det cyniska systemet (källa: artikeln ”Över 86 000 utförsäkrade”). Oavsett din medicinska historia så har du sjukersättning i 941 dagar. Dryga 2,5 år. När dessa dagar är slut så går du in i arbetslivsintroduktion och då blir din dagsersättning före skatt 223 kr. Denna fas varar i 3 månader och du prövas samtidigt som din ekonomiska situation är oerhört pressad mot en arbetsmarknad. Om du inte står pall utan fortsätter att vara i ett sådant medicinskt tillstånd (alltid värderad och diagnostiserad av läkare) så får du nya 941 dagar. Många personer har varit där och vänt både en och två gånger. Och graden av ohälsa för dessa bara ökar. Så här skriver Mikael Färnmo, dagens arena för drygt ett år sedan 13/9 2013

Av de som utförsäkrats är det tusentals som nu – efter en vända i arbetslöshet och ekonomiskt armod – återvänt, både en och två gånger. De personerna blev inte friska, trots tidsgränserna. Faktum är att de blivit sjukare. Återvändarna har en högre grad av komplexa diagnoser med både somatisk och psykisk problematik.

Smaka på det: 223 kr om dagen före skatt. Det är alltså väldigt lite pengar. Sjukersättningen är från början mycket låg, så det finns inte mycket möjlighet för de drabbade att spara i ladan för sämre dagar. Redan sjukersättningen hålls låg, med ett max om 213 000 per år, vilket motsvarar ca 530 kr per dag eller 18 000 i månaden. Som mest alltså. Och före skatt, sa jag det?

Som ni förstår drabbar detta allra hårdas dem som inte passar på vår arbetsmarknad och aldrig gjort det. Det är oerhört tufft för dem och ingen av dem känner sig som något annat än en belastning. Det är inte fråga om lata bidragsmyglare. Det är frågan om individer i vårt samhälle som gjort och gör så gott de kan, men deras kroppar bär inte som andras. En jämlik värld förlåter deras kroppar detta och försöker hitta sysselsättning och sammanhang som hjälper dem att bidra ändå – på något sätt. Ett jämlikt samhälle tycker också att man skall prövas mot arbetsmarknaden, men under morötter – inte under piskor och genom stålbad.

Det är inte få som funderar på att ta sina liv. Det är också viktigt att komma ihåg när vi som har allt förfasar oss över hur man kan som bidragstagare vill ha mer. Nej, det är inte fråga om att vilja ha mer. Det är en fråga om att få leva. Glöm aldrig det.

Det finns också många med en psykisk ohälsa bland dessa. Du vet alla dem som man så gärna vill att samhället skall ta ansvar för när deras liv blir synligt i sin trasighet för oss andra. Psykisk ohälsa kan också triggas av livsvillkor som dessa.

Alliansregeringens politik har visat att de

  1. inte lyckats vända sjuktalen som är lika höga idag som innan deras reform av sjukförsäkringen
  2. att ohälsotalen bland dem som är längst från arbetsmarknaden fortsätter att öka och
  3. det är ett samhälles plikt att ta hand om den som lider av komplexa sjukdomsdiagnoser som gör att de inte passar in i det samhällssystem som vi byggt runt dem.
  4. Det här är inte ansvar för Sverige. Ansvar för Sverige är att ta hand om alla slags medborgare och ge dem ett drägligt liv. Det kan vi och det bör vi. DET är ansvar för ett land som vårt.

Människor måste i tid erbjudas ett stöd som är individuellt anpassat och som förmår öka förutsättningarna för den enskilde att återgå till arbete, i en eller annan form. Det sistnämnda är citat ur Socialdemokraternas politik för sjukförsäkring. Socialdemokraterna är tydliga – det handlar om att alla skall bidra men ingen skall leva ett liv utan hjälp för samhället när det behövs.  

Nej, det är inte rimligt att de skall behöva gå igenom stålbad, gång på gång. Det är ovärdigt. 


 

Så här tänker jag:

Jag poängtera gärna att arbete eller samhällsbidrag är något som inte skall bortses ifrån för också dem som har komplexa sjukdomssituationer och understryka att resonemanget till stor del handlar om dem längst från arbetsmarknaden. För en värdig politik och samhällsbygge är det viktigt att det politiska systemet behöver se till att dessa människor också kan känna att de får bidra till vårt samhälle men också i allt lidande, kunna få stöd i att ta sig igenom en vardag. Det är inte lätt att vara sjuk och känna att man inte räcker till. Det är tufft och det är svårt. Och vi som försöker lära barn att inte sparka på den som ligger, ska inte göra det själva som vuxna och röstande medborgare.

Istället vill jag ha ett samhälle som lägger sig där bredvid och funderar tillsammans med en drabbade – hur kan vi skapa det bästa möjliga liv för dig utifrån dina förutsättningar? Hur kan du bidra till det gemensamma, om inte med förvärvsarbete, så med annat? Hur kan vi samhället och du ha en livslång relation som blir så bra som möjligt?

Med ett sådant förhållningssätt tror jag att vi hade blivit förvånade över hur många som hade kommit på benen och börjat leva. Ett par procent hade kanske kommit tillbaka i jobb bara på den omtanke de mötte – för att de fick tid på sig att läka. Det för mig är en medmänsklighet värdig ett samhälle byggt på jämlikhetens etik. Det är ett samhälle med blick och förståelse för dem som vi alla har ansvar för. Dem som för stunden befinner sig i mest utsatthet. Nej, det är inte värdigt ett stolt välfärdssamhälle. 

 

Kikhostaalarm och landstingsvalets viktiga fråga: rätten till barnmorskan

P1 morgon rapporterar mellan partiledarutfrågningar och ISIS-repotage om att riktigt späda barn dör av kikhosta pga att du och jag inte förstår att vuxna bär runt på kikhosta och smittar. Antalet smittade ökar för varje år. Folkhälsomyndigheten håller på att utreda det hela just nu och tittar på sådana intressanta studier som att vaccinera gravida för att ge de små spädisarna ett första skydd när de möter vår bacillsprängda torra luft och oss vuxna som smittar hej och hå. Det verkar som om fler och fler jobbar och är bland folk fast de är rejält förkylda. Vad är det med det?

MP och S gick igår ut med ett löfte om att varje föderska ska ha en barnmorska hos sig när hon är på förlossningskliniken. Det där är verkligen en fråga om liv och om jämlikhet. På riktigt! Det är sällan en kvinna och barn är så utsatta i Sverige som när de föder och föds. Fullt friska individer riskerar idag sina friska liv när de kliver in på förlossningen. Att ha en barnmorska som är med under förlossningsarbetet kan vara det som hindrar livslångt lidande hos både barn och kvinna. För detta har Alliansen med Filippa Reinfeldt i täten inte gjort något i ett Stockholms län. Liknande situationer finns runt om i Sverige.

 – De ser inte krisen inom förlossningsvården som ett problem, vi håller inte med om deras verklighetsbeskrivning. Alliansen har haft åtta år på sig att göra någonting åt det här, men väntat in i det sista. (Helene Öberg, oppositionsråd MP)

Ett talande exempel på vad som händer när kvinnor föder utan bra förlossningsstöd är alla de fall av förlossningsskadan sfinkterrupturer. Det riskerar man när förlossningen är okontrollerad. En risk som är hög när du som föderska lämnas obevakad. Ibland i timmar på förlossningen. Men hur påverkar en sfinkterruptur livet: jo, det påverkar dig när du ska gå på toaletten, det påverkar möjligheten till att ha sex och det påverkar din förmåga att hålla gaser. Du blir alltså en fisande ofrivilligt sexlös människa. Något som jag tror de flesta män skulle protestera högljutt mot om det var de som drabbades. Och ja, kvinnor vrålar nu i kör.

Så här berättar Eva:

Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg.

 

Så ska det faktiskt inte behöva vara. Aldrig! Därför är det bra att Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i tu med saken och lovar bot och bättring i vården. Därför är detta en av landstingsvalet viktigaste frågor. Ingen kvinna skall behöva riskera sitt och sitt barns liv i en svensk vårdinrättning på grund av usel resursfördelning!

nyfodd-bebis

Föräldrakontraktet skulle få vara givet att klara för alla

-Mamma nästa vecka ska vi åka skidor med klassen. Så jag behöver såna vad heter det nya täckbrallor. 

Tjejen på tuben åker in mot stan med sin mamma. De bläddrar i varsin Metro. Kommentaren och påståendet, för det är ingen ren fråga, är en kort konversation som är lika snabbt avklarad som den kom. De fortsätter bläddra i Metro. 

Och jag fastnar där. I fenomenet. Det där att tjejen, som kanske är 14, ställer påståendet, med den underliggande frågan, om nya täckbrallor med en slags trygg självklarhet. Jag hoppas att hennes mamma nu inte har en klump i magen när tanken på alla utgifter hopar sig. Förhoppningsvis är det på sin höjd en känsla av besvikelse som mamman erfar att hon ser sin egen konsumtion kvittas mot nya gears till kidden. Då har hon i alla fall något utrymme. Det är verkligen något alla inte har. En tåckbyxa kan spräcka allt.

Jag minns hur det var när jag var pank och ensamstående mamma. Då när mina föräldrar betalade min telefonräkning varje månad. Fast jag var var vuxen och förälder själv. Det fick vara så när det bara fanns min ynka assistentlön från skolomsorgen. Inte ens en heltid hade jag, men en dotter som behövde overaller, mössor, vantar, nya jeans. Jämt nya jeans och nya skor. Hon växte som en raket. Vad kan man göra mer än cyniskt önska ett barn som inte växer? Då var det inte min egen konsumtion som kvittades för ett par nya brallor, utan teleräkningen. 

Barnfattigdom är djävulskt. Det tär och det söndrar. Det märks. Och man skäms. De som vet mest om det är barnen tror jag. I föräldrars välvilja och kamp att dölja en misär så sipprar det. Glöm aldrig att barn har som ett sjätte sinne. De ser och känner hur det är, men har inte språket att få ut det. Istället speglas vår egen ångest i deras kroppar. Det ska inte behöva vara så i ett land som vårt. 

I tjejens påstående fanns frågan om det gick att få nya täckbrallor. Det var inte ett rent ”ska ha” utan snarare ett samarbetskontrakt som åberopades. Där fanns förhoppningen för vad det skulle kunna betyda för henne att kunna delta utan att skämmas, utan att frysa. Utan att behöva vara låtsassjuk för att man inte har allt. Eller ett uttryck för att de har det så bra. Att dealen barn-förälder håller.

Ja för där fanns den där nöjdheten om jag hör i min dotters röst ibland som handlar om att jag som mamma kan tillgodose hennes behov. Att jag liksom kan göra min del av dealen med att föda upp någon. – Och ja, jag vet att man kan få krupp på konsumism och att ha och ha. Jag tror inte man skall förstå det så. Jag tror man ska höra symboliken. -Min mamma ger det jag behöver och jag behöver inte oroa mig eller ha ångest för att jag som tonåring skall passa in eller kunna delta jämlikt på min sociala arena. Jag är trygg, mätt, torr och glad. 

Idag har jag alla resurser som min tjej behöver. Hon vet det och vi pratar om det ibland. Hon har fattat att jag gav min sista krona för hennes väl, fritid och möjlighet. Hon vet att det inte är självklart. Det finns mycket försörjningsångest där ute. 

Sverige kan bättre. Mitt löfte då som nu är att göra vad jag kan för att minska ångest och maximera ungas lika möjlighet till val och lycka här i livet. 

Invid lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås

Det väser i syrgasslangarna. Det drar och tjuter i ventilationsfönstret på glänt. Klockan tickar. Avlägsna toffelsteg i korridoren. På avstånd ett ledset barn. Nära hörs mitt barns snabba andetag. Lite för snabba. Det är därför vi är inlagda på sjukhus.

Livet kommer så nära i sådana här stunder. Nyss trodde jag vi var på väg hem, men nu blir det istället mer behandling. Isådana här stunder blir jag blödig om jag släpper på och tar fram känslan.

Vad är det som känns? Rädsla. Sorg. Glädje. Tre känslor på samma gång! Rädsla – för att sjukhusvistelse alltid är allvarligt. Sorg – för att känslan att mista någon, även om den risken nu är så minimal, är så brutal och upplevd tidigare i mitt liv. Glädje – för att han är min, för att mina syskon backar upp, för att mina andra ungar är så underbara, för att jag får just nu vara navet i händelsen där det bästa av mänskliga egenskaper kretsar runt omkring. Fantastiska syskon, underbar make, finaste vännerna, superfin vård. Och så är lille gossebarnet bara förkylt. (Om än allvarligt när han syresätter sig så dåligt när han sover).

Det sammanfattar hur livet känns när det kommer nära. När själva livsskeendet poängterar det som är viktigt. För mig blir poängen då gemenskapen och den kärlek vi är kapabla att skapa. Skapa just tillsammans. I sådana här stunder blir jag också så varse min gudstro.

Just det vi nu skapar och släpper fram i omvårdnaden av lilla R blir en berättelse och bild av min livsåskådning och tro. För mig är det som händer att skapa mera Gud i världen. Ja det kanske får någon att hoppa till, men så enkel ter sig min teologiska övertygelse. Att skapa mer gud i världen är att ge plats åt det som förenar, som ger lycka, som ger liv – både existentiellt och fysiskt. Att hylla det fina, det levande. Att vara tacksam för det man av livet, av Gud, har fått.

Nerbäddad i lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås pustar barnet i sängen. Vaknar till. Somnar om. Andningen lite lättare nu. Syretratten fortsätter att väsa: fortsätter att ge förutsättning för liv. På hebreiska heter anden som Gud blåser in som andetag i människan roach. Andetag betyder guds ande. Det är som om guds ande är här. I tratten och i omvårdnaden, i kretsen runt mig och mitt barn. Alldeles nära. Det är fint att tänka så här vid sjuksängen. Att mitt barn är omgärdad av och buret av kärlekens och livgiverskans ande.

Detta är vad jag vill säga om det fina vi möter här vid sjuksängen på Drottning Silvias Barnsjukhus: Det gudas mycket vid lakanen som tillhör tvätteriet i Alingsås.

20130407-180450.jpg

I min soffa känns barnfattigdom långt borta

20121029-083528.jpg

Här sitter jag och ammar, läser DN och SvD, tittar på play och gör lite jobb. Här ligger jag för att vila. Och här bygger Hugo sina kojor!

Hemma i hemmets hjärta. Det är ovärderligt att få ha ett hem, en skön soffa och mat i kylen. Verklighetskontrollen ger att det inte är självklarhet.

Det finns hem där man inte har en soffa att sitta i, där hemmet är lika stort som vårt vardagsrum fast de är lika stor familj som vår. Att ha rum för rekreation är ingen självklarhet. Det finns de som inte har teknik som gör att de kan följa populärkulturen. Och att ha dagstidning: en lyx som ställs mot julklappar.

Det finns de barnfamiljshem som inte har mat i kylen utan behöver snåla fast vi bor i Sverige – ett av världens rikaste länder.

13% av Sveriges barn lever i en fattigdom som påminner om detta. Det är alldeles för många. Rädda barnen rapporterar att antalet fattiga barn ökar stadigt sedan 2007. Det var då sådana som jag fick mer pengar i min plånbok.

Jag betalar gärna mer i skatt för att vi ska kunna erbjuda mer jobb, jämlikare skola och fritid och omställningsstöd till dessa familjer. Jag behöver inte ha råd med två dagstidningar.

Nyss hörde vi också hur folk som vuxit upp i riktigt skrala omständigheter skäms för det. Skammen i att inte ha pengar är en skam som inte ska finnas. Det är snarare de med makt som skall skämmas till handling. Vårt ansvar är att lyssna på röster om fattigdomens Sverige och ta till oss undersökningar och rapporter. Och varje gång rapporter om barnfattigdom i Sverige relativiseras och undermineras ska vi höja våra röster högre. I vårt land ökar klyftorna och det är inte rättvist. Sverige – vi kan bättre!

Stort mörkertal kring förlossningsskador avslöjar tabu och kvalitetsbrister

Svt’s Uppdrag granskning handlade hösten 2012, om förlossningsskador, och speciellt de som kallas Sfinktrar. Det är en skada där kvinnans mellangård och ändtarmen drabbas av olika sortes bristningar och sprickor. Obehandlade vållar de stor smärta och drabbar livskvaliteten för kvinnor och deras familjer. Behandlas dem korrekt i direkt anslutning till förlossningen så kan kvinnan få full funktion tillbaka och ett gott liv. Så vad hindrar? Skam, tabu och prestige ska det visa sig. 2012 kom larmen. Nu skriver vi 2014 och förlossningsvården är fortsatt gravt eftersatt.

Svensk Kvinnovård måste bli bättre, politiker behöver fundera på sina belönings- och kvalitetssystem och det måste sluta vara tabu och prestige kring förlossningsvården. Dags att lägga ner New Public Management. dags att låta proffs vara proffs. Dags för en ny regering och en ny landstingsledning runt om i Sverige.

Våra liv i samhällets händer
Sällan är en kvinna så utsatt som när hon föder barn. Ingen förlossning är den andre lik varpå det är omöjligt att avgöra vad man har att förvänta sig. Sjukhuspersonalens bedömningar och rekommendationer är det ända man kan luta sig emot. Kroppens reaktioner kan man bara följa med i och så gott det går leva med och acceptera. Att sedan barnet kommer i en rasande smärta, i en för kvinnan svårkontrollerad situation, gör henne helt utelämnad till barnmorskors och läkares kunskap och expertis.

När man dessutom fött barnet så är man i regel oerhört tacksam för all hjälp man fått och får för att bli så hel som möjligt mellan benen. Jag tror alla kvinnor kan stämma in i: gör vad som behövs göras, kontrollera och förebygg, så att jag så snart som möjligt kan leva ett gott liv med ett smärtfritt underliv. Att barnmorskor i den situation skulle undlåta att undersöka, rapportera och åtgärda är ett totalt svek mot den tillit som vi födande kvinnor måste visa när vi lägger våra (under)liv i deras händer.

Men tydligen finns inte på alla ställen gehör för detta tillitsbehov som föderskorna har. Barnmorskorna har nog med sina egna tillitsproblem till sina chefer och sjukhusens ledning. Ledarskap som tvingar dem att mörka och som inte ger dem förutsättningar i form av kunskap att kunna betjäna sina patienter på bästa sätt. Detta är inte värdigt ett land med devälfärdsambitioner som är den svenska modellen. Men svensk välfärdssektor urlakas och är bevisligen i ett krackelerande tillstånd!

Var det bättre förr?
I programmet Uppdrag granskning berättas om några barnmorskestudenter som skriver en uppsats om sfinterrupturer. Denna vågar de inte visa upp på praktikplats med rädsla för att inte få jobb. Det pekar på en sjuk kultur. I programmet berättas vidare om barnmorskor som i lönesamtal tvingas rapportera antal förlossningsskador, och som blir lönesatta därefter. Det tyder på dåligt management. Självklart rapporteras färre skador då. Och i programmet beskriv hur barnmorskestudenter inte undervisas i förlossningsskador och att de när de kommer ut på golvet inte tar handledning eller får träning i att diagnosticera och behandla de samma. Det pekar på enorma behov av kvalitetssäkring. Men finns resurserna?

Det sistnämnda ställer också frågan om hur det kunde bli så. Har förlossningsvården blivit sämre? Vissa artiklar, reportage och bloggar som går att läsa på temat förlossningsskador vittnar om att det faktiskt var bättre förr kring vissa aspekter. Särskilt kring aspekten tid hos föderskor och nyförlöst barn. Det fanns mer personal på plats och det fanns tid för nyförlösta att få eftervård på BB och rätt behandling tidigt vid förlossningsskador. Jag vet inte om det var bättre förr generellt, men jag vet att det nu finns en rad allvarliga brister som man politiskt måste göra något åt och jag tror att vi i dessa rapporter kan skönja en välfärdssektor som blöder och där minskat skatteuttag och felaktig politisk styrning gör vården lidande. Sverige kan bättre!

Kvinnors rätt till vård
Att föda barn är viktigt för ett samhälle. Varje barn är en ny arbetare och potentiell utvecklare av vårt samhälle. Varje litet barn är vårt samlade ansvar. Men precis som mycket annat i samhället som är knytet till kvinnan och hennes kropp finns en atmosfär om att stå ut, bita i hop och finna sig i det som blev hennes lott. Är det en rimlig hållning i ett jämställt Sverige?

En kvinna, blott 25 år gammal, intervjuas i programmet Uppdrag granskning om förlossningsskador. Hon säger mellan tårarna att hon inte vill ha fler barn. Det är chockerande att det får lov att vara så. Hon kan inte lyfta sitt barn, inte sitta och vill inte träffa inga vänner. Och hon vill inte ha fler barn. Ett liv i spillror. På andra sidan i hennes berättelse finns ett sjukhus som förnekar att något fel har begåtts. Det är en sjukvård i djup kris.

När jag fött mitt tredje barn ägnade sig barnmorska och läkare, fyra personer, åt mitt underliv när han kommit ut. Jag var tacksam för det. Två suturer senare och noga övervakat och undersökt kunde jag lämna förlossningen med min nya bebis. Bara timmar senare var jag på toaletten och kunde sitta utan problem redan dagen efter. Jag kände till problemen kring förlossningsskador som bristningar. De var något som jag hade varit rädd för skulle hända mig.

Om läkare och barnmorskor skulle undlåtit att undersöka mig och se till att jag var hel skulle jag aldrig förlåta dem. Samtidigt som jag är tacksam över deras engagemang så är jag i samma andetag krävande – för jag tycker att inget mindre är att förvänta.

Felriktade kvalitetssystem drabbar kvinnan
Det galna i uppdrag gransknings reportage är bland annat att västra götaland kör ett bonussystem, med pengar som morot, för att minska antalet skador på sina förlossningskliniker. Reportaget befarar att detta snarare har fått barnmorskor rapporterar mindre skador.

Det är något fel när kvaliteten mäts på hur många skador som uppstått. Ja det kanske låter konstigt, men den mänskliga faktorn säger att man då kommer mörka antalet. Det borde istället finnas ett annat sätt som premiera arbetet med att hitta och åtgärda förlossningsskador.

En kvinnofråga om rättigheter
Det är en viktig kvinnosaksfråga som ger kvinnor rätt att få rätt vård ni rätt tid. Det är en skam för Sveriges sjukvård att kvinnor skall behöva lida på det här sätt – att förlora livsluft, sexliv och jobb och sociala sammanhang är helt oacceptabelt. Att bli fråntagen längtan efter barn är en grym konsekvens och helt ovärdigt den svenska modellen om generell välfärd.

Barnmorskors utbildning måste inriktas på vetenskapliga belägg och sluta låta Kvinnovård vara kantat med skam. Att föda barn är inte bara naturligt, det är också mycket viktigt för vårt samhälle.

Nej, systrar och bröder. Skärpning alla ni som sitter i landsting, i sjukhusledning och arbetsleder våra kliniker. Skärpning alla vi som röstar. Det är oacceptabelt att dra in mer på Svensk förlossningsvård och oacceptabelt att kvinnor kan gå flera år med en skada obehandlad. Det är hög tid att ändra på detta!

Läs mer: DN Skador lämnas utan åtgärd
Aftonbladet: Kvinnor drabbas helt i onödan
Smålandsposten: forska mer om förlossningsskador

T+4: mer välfärdsuppdrag till ideell sektor?

Ska Sverige gå åt samma håll som andra EU länder och lägga ut mer av välfärden på ideella organisationer, eller är det så att den svenska melodin är något annat?

Håkan Bosöm skriver i sin signerade ledare i Dagens nyheter att det vore önskvärt med en utveckling i Sverige där ideell sektor ges utrymme att ta större del av utförarerollen i välfördssektorn; skola, omsorg, sjukvård. Fler kyrkor, stiftelser och idéburna organisationer borde ges möjlighet att kunna konkurrera med privata aktörer om upphandling och bli leverantörer av välfärd. För att det skall bli möjligt behövs enligt Boström förändringar i lagen om offentlig upphandling men framförallt ökade resurser inom den ideella sektorn.

Jag har funderat på detta hela dagen. Är det verkligen in i den tyska modellen som vi ska gå? In i ett samhälle där man i grunden och ideologiskt misstror statens förmåga att sörja för välfärden?Den svenska berättelsen är som vi vet en annan. Hos oss finns en kultur av att ideell sektor är med och utvecklar samhället med initiativ som staten inte har lyckats få fram, men där statens och kommunens ansvar är att säkerställa att välfärden når alla och att goda utvecklande samhällsfunktioner ges till massa. Ett koncept som varit med och byggt landet starkt och på en vacker trovärdig etisk grund.

Den ideella sektorn styrka har varit, och vill jag mena, är än i dag innovation, socialt entreprenörskap, mod och engagemang. I Sverige är det ideella sektorn som driver på och pekar på vad staten borde satsa på för att möta medborgarnas behov och deras nya utmaningar i en ny tid. Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja! Den position av beroende är inte det som kommer utveckla vårt land.

Att stå för driften av välfärden tror jag inte är sektorns uppdrag – eller vilja!

Snarare är det önskvärt med mer omärkbar medel för att kunna utveckla verksamhet och ta fram projekt som visar vad vi behöver brett i samhället – för att inspirera stat och kommuner till att ta just dessa nya verksamheter under sina vingar. Så gjordes när kyrkan utvecklade förskola och socialt stöd. Idéen kom från ideellt engagemang och togs sedan över av kommunerna för att vara något som kunde säkras och givas till alla i samhället. Nu i bår tid utvecklas språktorg, läxläsning och dagkollon. Om några år kanske vi ser ett ökat kommunalt landsomfattande ansvar även för dessa verksamheter. Och nya verksamheter håller samtidigt på att utvecklas av den ideella sektorn. Men skola och sjukvård tycker jag ska vara statens och kommunens huvudbry och angelägenhet.

Liknande en tredje statsmakt kan ideell sektor också vara en oberoende aktör som vågar kritisera staten och uppmana till förändring. Risken med ett ökat samarbete om välfärdsuppdraget är att just det oberoendet och just fokus på utveckling och social innovation skulle undermineras och försvagas.

Nej, jag håller inte med Boström om att ideell sektor med nödvändighet och generellt behöver ta en stor plats som aktör i driften av vår välfärd. Möjligtvis önskvärt att det ökar från 5% ideella aktörer i förhållande till de många privata alternativ. Men då mest för att visa att en verksamhet inte behöver vara vinstdriven för att kunna överleva, hålla god kvalitet och utvecklas. Men som en stor välfärdsaktör likt övriga EU? Nej, den svenska vägen är bättre! Mer oberoende och utvecklande roll till ideell sektor, behåll momsfriheten och stimulera med fria medel till sektorn som i mångt och mycket är den som utvecklar vårt samhälle idag. Och det på värderingens fantastiska fundamenta!

T-1: hur delar vi föräldraledigheten?

Under jämställdhetens baner vill jag gärna se att föräldrar delar lika på föräldraledigheten. Det hade varit så schysst att leva i ett samhälle där just det var en självklarhet och där delningens självklarhet gick hand i hand med lika lön för män och kvinnor. Det hade varit så härligt att slippa få höra att ett skäl till att kvinnan tar ut mer föräldraledighet var för att mannen tjänade så mycket mer än henne och då att hela familjen skulle gå back på det så till den milda grad att det var svårt att försvara. Ett argument som jag allt som oftast finner svårt att förstå och helt gå ihop utifrån dem som uttryckt detta och deras livssituation. Allt som oftast verkar det handla om något annat.

Men jag vill ändå inte ha en helt delad och individuell föräldraförsäkring. Jag vill ändå att möjligheten skall finnas att vara flexibel i en familj kring ledigheten runt våra små. Det finns omständigheter som är sådana att tre delar och den flexibiliteten gör det enklare att dela och enklare att få vardagen kring jobb, barn och de egna möjligheterna utanför hemmet att gå ihop. Jag tror därför att tre delar är det klokaste – men jag önskar att normen och praxis i vårt samhälle skulle vara att vi ändå alltid utgick från att vi skulle dela lika på föräldraförsäkringen och tiden hemma med de små.

Jag är som sagt på väg in i min tredje föräldraledighet. Med mitt första barn, för 14 år sedan, hade jag i stort sätt hela föräldraledigheten. Jag hade inget jobb och pappan till barnet var under lärlingsutbildning. Det var den bästa lösningen för oss då.

Med mitt andra barn delade vi helt lika vad gäller dagar hemma. Redan när Hugo var 4 månader började jag jobba på halvtid och gick snart upp mot 75%. Mycket kväll- och helgarbete gjorde att vi trots mina 75% kunde dela halva tiden var på vardagarna. Det var en hel del pusslande, men fint att kunna njuta av den lilles utveckling några dagar i veckan trots att jag hade jobb också.

Det svåra var att dra gränsen för vad som var en rimlig arbetsinsats på deltid. Det blev lätt arbete på fler kvällar än det var tänkt. Dock var det grymt att känna att vi var två som skapade och upprätthöll rutiner för barnet, två som fick njuta av middagsvila, joller och andra sötsaker – under samma utvecklingsfaser. Några månad på slutet tog min man hela ledigheten, precis som jag hade tagit ut de första månaderna ensam.

Nu kommer vårt tredje barn. Vi har givetvis en plan, men allt beror så klart på vem det är som kommer till oss och vad som händer i våra liv framgent, men så här tror vi att det blir: denna gång delar vi på 15 månader hemma. Den första månaden är vi båda hemma, då också med Hugo – mellanbarnet som också behöver acklimatisering! Sedan tar vi 7 månader var. Nästa sommar blir det en del för båda, men i stort satsar vi på lite längre ihållande ledigheter istället för att stycka upp det så som vi gjorde sist under veckorna.

Den nya möjligheten i föräldraförsäkringen är gemensamma dagar ledigt för samma barn. Vi kommer kanske inte utnyttja just denna möjlighet vår första månad, då vi har dagar för Hugo kvar, men det skulle och kan vara en sådan möjlighet. Den första tiden är det skönt att kunna vara två och jag hoppas att den reformen kommer utnyttjas på det sättet av många fler. Det är gott att bli ett team runt den lilla människan. Det skall bli intressant att se hur den reformen faller ut, vilka socioekonomier som utnyttjar möjligheten och andra aspekter som kan berätta något om vårt beteende kring föräldraledighet och dess uppdelning. Förhoppningsvis leder de till just drömscenariot till jämlik föräldraledighet som norm och utgångspunkt i vårt land.

Ps: Imorgon är det den 30:e och beräknat förlossningsdatum. Vi får helt enkelt se vad som händer. Har haft lite förvärkar, men inga som säger att något egentligen är på g. Det enda vi vet är att vi är en dag till närmare mötet med bebis. Ds

En försäkringskassa i kris: Är det etiskt försvarbart?

foto: Elias MalmbergSå var det dags igen. Ja, det är frestande att inleda så efter de senaste dagarnas larm om regeringens utförsäkring av cancersjuka hos försäkringskassan. Men det är inte dags igen. Det har varit så här länge nu, det händer varje dag, och det är 10-tusentals människor som drabbas.

De reformer som man har gjort inom socialförsäkringen för att förbättra systemet har inte nått det resultat man vill ha. Systemet har snarare stärkt sin position av att vara till för systemet än för befolkningen. Det vet vi efter de larmrapporter som kommit tätt de senaste 2 åren om sjuka som blir utförsäkrade trots sjukdom och trots risk att avlida pågrund av det. Det vet vi också eftersom det dessutom börjar finnas en diagnosgrund hos psykiatrikerna: försäkringskassedepression. Det är på riktigt och allvarligt när sjukvården larmar om att vi har ett system som bokstavligen leder till sjukdom. (På nyhetskanalen tv4.se 20110207 finns ett inslag om detta med psykiatriken Monica König.)

Vi har ett välfärdssamhälle som bland annat existerar i vårt försäkringssystem som till mångt och mycket hanteras av försäkringskassan. Ett välfärdsamhälle som de senaste åren nedmonterats sakta men säkert vad gäller vårt omhändertagande av dem av oss som drabbas av det ofattbara i sjukdom o lidande. En nedmontering som har fått fortgå trots otaliga berättelser om människan som hamnar i kläm. Är det etiskt försvarbart att ha det så här? .Nej, så klart inte. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Det är inte värdigt någon alls att bli lämnad till sitt öde och kanske också bli lämnad för livet. Det var och är sant att vi behövde göra något åt vårt socialförsäkringssystem. Men problemet var nog inte att folk fick hjälp utan att vi inte hade ett tillräckligt bra system för att möta individen bakom ansökningen av sjukpenning. Och lösningen – ja, den var nog inte tänkt att bli så här illa.

Vi får hoppas att detta, den sista veckans rapporter, var droppen och den sista kampanjen för att bromsa katastrofen inom svensk välfärdssystem. Folk ska ju inte behöva gå och dö bara för att de inte passar i mallen för hur lång tid en behandling tar eller om de är multisjuka vilket har en negativ påverkan på behandlingstider och biverkningar.

Vi vet att många sjuka har fått sjukskrivas igen eftersom deras dagar hos f-kassan tagit slut, inte minst via artiklar i dagspressen och i media. Vi vet att f-kassans gissning att prognosen på antalet försäkringstagare skulle minska har skrivits upp inför 2011 och 2012. Prognosen som försäkringskassan gjort under hösten och lämnat till regeringen var mycket osäker. Vi har inga siffror att luta oss tillbaka på, vi vet bara att ett alternativscenario som man räknat på kan innebära att var annan av dem som utförsäkrats återkommer till försäkringskassan. Och då med ett ökat lidande och får då än svårare att komma tillbaka till ett friskt liv med arbete.

Försäkringskassan är i djup kris. En kris som har varat länge nu. Jag har skrivit om det förut på min blogg, 2 mars 2009: Välfärden i kris med en försäkringskassa i djup depression. Ett av mina mest lästa inlägg. Det säger nog inget om mig som bloggare så mycket som att ämnet är viktigt och angeläget. Jag har också skrivit om det förut att den grundläggande etik som vår välfärd vilar på handlade om att vi ville vara ett samhälle där vi tar hand om varandra i tider i livet då vi inte själva mäktar med. Vi ville att alla skulle få ett värdigt liv. Detta löfte sägs stå sig – därför blir krisen för försäkringskassan så djup och etiken så ifrågasatt – för det system som vi har nu ger inte de behövande ett värdigt liv.

Slutligen: detta är inte försäkringskassans fel. Det är fel politik som skapar systemet. Men det är försäkringskassan som kan se till att slå det larm som behövs, om de vill rädda sitt ansikte och inte vara en del i att gräva graven djupare och vara orsak till en sjukdomsdiagnos. Detta är frågor som handlar om liv och död. Även en myndighet kan agera på det.

Läs och lyssna TIPS:

  • Läs och lyssna mer om hur de utförsäkrade förlorar massor av pengar: ur SR ekot, emedan regeringen tjänar.
  • läs Dagens Arena om samma problem som uppmärksammats när f-kassan inte längre för statistik över det livsvillkor som blir de utförsäkrades.
  • Blogg om utförsäkrades livsvillkor och kamp: Sjukskrivningsreglernas konsekvenser. Det är vanliga människor som du och jag bakom dessa berättelser.
  • ytterligare en blogg om kampen om rätten till ersättning som sjuk – det löfte som finns i vår välfärdstanke: Kampen om min sjukpenning. Här finns också berättelsen om Marie-Louise som dog till följd av beskeden från försäkringskassan. Ett liv i spillror och ett i graven.
  • Aftonbladet från 2009 berättar om situationen för de som stod under hot att förlora sin ersättning – berättelser om riktiga människors kamp. Detta är inga fuskare, det är dessa som inte passade in i det nya systemet.
  • slutligen: Radio P4 om att mindre än 1% av de utförsäkrade har fått ett jobb. Behövs det någon kommentar?
  • eller: kolla in min kategori: välfärd för att läsa tidigare inlägg