Vous ne voulez pas dire non

Det tar från lusten, från glädjen, från hjärtat att höra sig själv mumla negationer en hel dag. Skrika dem i värsta fall. Vanligtvis i en lång rad av Inte. – Gör inte så. – Akta, det där går inte! – Men så kan du väl inte säga? Och så håller det på. Föräldraskap som förbudsmaskin och tillslut är man utkarvad inombords. Man inser att rynkan mellan ögonbrynen djupnar och fårorna runt munnen lika så. Det är pissigt att gå omkring och titta efter fel och korrigera så där lite i bakvattnet.

Nä sa vi. Nu är det slut med Inte. Från och med idag säger vi inte INTE. Nej får man säga, för det är ett viktigt och gränssättande ord. Men Inte ska undvikas av alla.Helt galet att ett litet ord kan få stor effekt. Mer leenden och gladare själar. Barnens självkänsla behöver inte krympa och tillsägelser får en mer lärande karaktär. Det blir också naturligt att man utgår från sig själv ovh uttrycker önskemål. Förhoppningar som barn kan införliva och känna sig stolta över sitt bidrag.

Och så kommer stunden då inte behövs. Då blir det tryck i ordet. – Nu barn, kommer jag använda ordet inte och nu ska ni lyssna. Vi kommer promenera nära stup och här får man inte springa, inte busa och man måste lyssna noga på den som bestämmer. 

Funkade så klart utmärkt. Så om du också vill sjunga i själen och ha lust och glädje i hjärtat? Delta i Inte-reformen. 100 % effekt utlovas. Det är lite trixigt ibörjan eftersom du måste tänka efter före du talar. Men det har jag hört att ingen dör av.

Så vi avrundar så sakta vår franska vistelse sur la mer med en mer harmonisk familj än på länge. Ljuvliga semester, ljuvliga Bretagne. Man vill ju inte säga inte!

Annonser

På en strand bakom ögonlock

Nakna rumpor på en blåsig strand i Finistère. En ljudlös sovande baby på en filt. En mamma som njuter av sol under en stickad tröja. Pappa borta bland klipporna och upptäcker. Sträcker på vaderna. Vågor som små smekningar slår pärlande upp på den ljusa stranden. Sandkornen yr överallt för de är så små. De nakna rumporna har flyttat sig igen. De är också överallt. Och deras munnar låter. Det är så man vet vart de är. 

Solen bryter igenom. Blundar. Värmen sprider sig på den sidan av ansiktet. Andas in. Tång. Andas ut. Nöjd. Solen går i moln igen.  

Rumporna har hittat pappan bland stenblocken. Man hör ingen franska här på stranden. Knappt. Bara som små lågmäld samtal här intill. Men de två svenska barnens tjut ekar i kapp med tärnorna som svävar ovanför. Antingen är vi nästan själva här eller så är vi genant högljudda. Kan mycket väl vara det senaste. Jag väljer att fortsätta blunda. 

Det här är semester. Äventyr med bil på små lantliga vägar. Kört fel och vänt säkert dussin gånger idag. Hittat sandbankarna och funnit vyerna. Det är magiskt. Här finns akvarellens alla färger! Som att vandra i en målning. Som att vila i en snäcksamling. 

– Mamma! Vrålas det. Jag blundar. MAMMA! Igen. Öppnar ett öga. M A M M A ! Nu i korus. Jag lyfter huvudet och vinkar. Nakna svenska brunbrända barn med rumpor som lyser står högst upp på klipporna och vinkar glatt. Jag höjer handen och vevar den försiktigt till svars. Vill inte störa stillheten. Det är semester. 

Jag sträcker mig bakåt mot väskan och ser upp på himlen inåt land. Regnmolnen hovrar. Jag blundar och hör istället hur sanden knäpper omkring mig. Det är inte regn det är små små korn i pärlemor som dansar. 

Så var de alla här. Filten full med fötter, röster och upprymdhet. Rumporna trängs vid bebisens sovande kropp. Söker värme en miniminut i min famn. Jag drar in doft från nackar. Simkuddar trycks på små armar och det är dags för ett dopp igen. För dem alltså. Själv har jag ännu inte rört mig en millimeter från filten. Jag är ett basläger. Blundar igen. Rösterna försvinner ner till strandkanten och jag får inta badvaktens spanande pose. Fötterna djupt ner i den fuktiga massan. Sanden låter som kramsnö. Blicken skådar. Allt är lugnt. Det är semester på en strand i Finistére. 

Livet i Finistère bland jordgubbar, Picasso och med Sophies pärm emedan de lever Callenbergsliv i soligt Stockholm

När vi kom fram mötte vi Sophies granne i mörkret. -Bonsoir! ropade hon och pratade med många franska och engelska ord. Hennes dotter var med och guidade mellan raderna. Vi hade kört hela eftermiddagen och nu var klockan 23. Spända och förväntansfulla, mycket glada att äntligen få kliva in i det hem som vi tittat på bilder på så många gånger under de senaste månaderna.
Husbyte är en genial form av semester. Förutom det uppenbara att du slipper kostnader för boende samt att ditt eget hus slipper stå tomt så har jag upptäckt många fina finesser med det. Just nu är vi i Bodil Malmsten land, i Finistere i Bretagne. Vi lever i ett typiskt förortshus i ljus puts med en liten trädgård. Det är samma vurm för klara färger, art decco och en dos jugend som i alla fall jag tänker på när jag tänker på franska hem. Det är mysigt och hemtrevligt. 
Vi ser också Ikeas stora marknad. I ett vanligt hem i Frankrike är IKEA lika vanligt som i ett vanligt hem i Sverige. 

Sophie och jag har skrivit uppåt 50 mail till varandra redan. De flesta så klart med info om hus och trakten och med olika tips. Men de senaste innehåller också frågor och svar om våra liv. Saker som vi förstår och ser hemma hos varandra spinner en tråd som ger sin förklaring i de mönster av trådar som vi fäster tillsammans. I ett av breven frågade hon vem RITA var eftersom det står på tallrikar, skålar, glas, tyger och tavlor hemma. Jag har svarat henne och gett henne nycklarna till paradisen på västkusten. Rita är ju min mormor, konstnären från västkusten och Läckberg-land. De kanske åker dit de sista dagarna i Sverige. Och om inte dit, så var vårt tips till östkustens Utö och Ålö. Också paradis i våra hjärtan.

Sophie har ett vackert hem och en vacker själ. I mitt hem tog hon emot min dotter Ebba på middag första kvällen som de var där. Ebba var djupt berörd av deras möte, hela familjen med sex barn, så generösa och gästvänliga. Två familjer ursprungligen som hittat varandra förra året. Sophie är änka sedan 10 år. Laurent lagar underbar mat. Barnen älskar att bada i vår sjö. 

Här i Le Relecq-Kerhoun, där vi bor, lever vi med en pärm som Sophie gjort med handskrivna instruktioner om tvättmaskinen och skafferiet och med en fem i top lista med saker vi inte ska missa. Tack vare detta har vi sett en fantastisk utställning med Picasso, vi har hittat ett jordgubbsparadis med tillhörande odlare och ätit de godaste crepsen hos de vänligaste människorna. Vi gav dem i och för sig ingen pärm, men Per påminde mig om att vi gav dem det bästa vi har. En kväll med Ebba. 

Så förutom husvakt och billigt boende så får man kultur och i bästa fall vänskap när man byter hem med varandra. Man får också uppleva insidan av ett land. Leva i någons skor och finna redan trampade stigar i levnadsmönstren i närsamhället. Vi har handlat på supermarket E.Leclerc flera gånger nu. Första gången stod vi och gapade. Köpte samma ost två gånger och lyckades handla en skiva skinka. Vi såg languster kräla och tog med oss pinfärska musslor hem tillsammans med spänstig och blank torskfilé. Vid vinhyllan fanns inte två sorters Medoc vin utan ett 20-tal. Müsli fanns det två sorter av men chokladen fyllde två gångar. Efter noggrant letande insåg vi att man inte säljer krossade tomater. Sån skräp skickar man till Skandinavien. 

Igår kväll fick vi också uppleva magin med att ha större och tålmodigare barn och en pappa som är ett socialt geni. (Och en mamma som kör bil som ingen annan). Ibland är det också sånt som behövs när man är på kulturresa i ett annat land. 

Ungarna var inte bara på Picasso-utställning utan överlevde också ett par gallerier i den lilla staden Landernaux. Sedan körde vi 20 minuter på halvön söder om Brest för att besöka den lilla byn Plougastel-Daoulas. Där fanns det heller ingen glass. Barnen ville ha glass. Vi sökte upp turistinformationen i den tomma och sömniga lilla staden där det satt två unga tjejer. Vi fick en karta och tips om creperiet på udden mot havet i Ti’Floc. 15 minuter ungefär i restid. Regnet smekte så där försiktigt som om någon satt med en gigantisk blomspruta. Kokpunkten var nu nära i sällskapet, energinivån i botten och om barnen inte fick något snart skulle de börja slåss eller bli osams med oss. Snabba beslut togs och vi köpte ett halvt kilo jordgubbar till resan ut till udden. Det skulle distrahera oss alla en stund. 

Vi insåg att det var de sötaste och ljuvligaste röda gubbar vi någonsin ätit. Låg nära smultron i smaken och rensades sensuellt enkelt med bara en liten tvist på hatten. Man kunde inte låta bli att äta drömmarna ljudligt. Vart vi än såg fanns det nu skyltar på jordgubbar. Ett jordgubbsmuseum. Ett bageri med bara jordgubbsbakelse. Lantgårdar med stora odlingar i tält. Vi var i jordgubbslandet. Bokstavligen. 

Ute på udden fann vi utsikten i vindbyarna och creperiet med delikatesser, vars symbol oväntat nog var en jordgubbe. Per fick med sig visitkortet till jordgubbsodlaren och efter vår middag ringde vi. Nervöst försökte Per göra sig förstådd med en blandning av engelska och franska ord. Gubben la på luren. Vi åkte dit ändå.

Och vilken kanonkväll det blev. Liknar det där mötet med fårhandlaren på Gotland, mannen som inte bara hade får utan samlade på gamla motorcyklar och byggde folkmusikinstrument. Den här jordgubbshandlaren saknade en framtand men hade hela köket fullt med dem han hade nära. Efter att vi plockat tre liter, ungefär 2 kilo gubbar i hans enorma tält, ivrigt pratandes, så blev Per och jag inbjudna på ett glas port med grannen, mekanikern på berget, syrran och senare också frun. Hunden pompom var också med. 

Pojkarna satt i bilen och fick äntligen titta på Netflix medan vi satt och ljög i ett franskt kök vid den enorma öppna eldstaden. Ett hem från förra sekelskiftet tapeter med enorma blommor. På väggarna fanns fotografier på duk på de par som levt i huset. Jordgubbshandlarens mormors pappa byggde huset en gång. Och så skrattade vi gott åt hur han slängt på luren när Per hade ringt. Om hur förvånad han varit att ett svenskt nummer dykt upp. Vi tackade för oss och åkte hem. Jag hade knappt rört min port, men visst tänkte jag på det uppenbara. 

Hemma landade vi efter en händelserik dag full av tagna tillfälligheter. Vi öppnade en fantastiskt god champagne och åt jordgubbar med grädde till sen kvällsmat. Ungarna strålade i kapp och i vår runda när man får berätta o sin dag och rita den emoji som man tycker passar så var det bara herr smiley som var med. Även om mi var i form av en jordgubbe.

Livet i Brest mellan regnskyarna kommer vara ett minne för livet. Att byta hus är att byta hem. Att leva hemma i någons stad och sammanhang är att få tillfälle att njuta av ett nytt lands gåvor med stor tacksamhet. Nu har vi fem dagar kvar och vi har mycket kvar att upptäcka.

Bonne jouner!

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

I ett rum i Paris med flygplatsutsikt

Ljuset i rummet är diffust. Det går i ljusgrå ockra eftersom det sipprar in genom skira gula gardiner. Mörkläggningens glipa tjänar som vittne till att det är morgon på Charles de Gaulle flygplats i Paris.

Vi landade igår kväll efter en historisk flygning. Nja, det var inte mer spektakulärt än att Uma flög för första gången, Ruben klarade höjdrädslan som han drabbats av och Hugo fick sin första upplevelse av vurm för flygplansmat. Han älskar det. Historisk också eftersom vi är en familj som flyger oerhört sällan. Det är bra för jorden. Så borde alla tänka tycker jag. Utmanande såklart för en som jag som ÄLSKAR att resa och upptäcka nytt.

Vi gör också en historisk resa genom att använda Home Exchange för första gången.  Vi byter helt enkelt vårt hus med en annan familjs hem i Frankrike. Peppen i det! Sophie och Laurent kommer med sina sex barn, typ alla tonåringar, och bor hos oss och vi hos dem i en förort till Brest i Bretagne.

Vi kom fram sent och hade bokat rum på Hilton. Allt för att idag på morgonen få uppleva deras badmanläggning, men som visade sig vara stängt typiskt nog. Ja själva hotelnatten var ju för att slippa köra 6 timmar under natten. Och hur skönt var inte det trots utebliven poolvistelse?

Vid midnatt läste vi för pojkarna som trängdes i en liten bäddsoffa och Per, Uma och jag intog badrummet. Inte nog med flygstressvetten så hade vi IDIOTstädat hela huset fram till avfärd. Idag har jag träningsvärk efter alla steg jag tagit i trapporna och till garaget.

Av någon fullt mänsklig faktor vill man ju inte låta gäster i ens hem stå ut med slarv och stök som vi själva utan problem överlever i småbarnsidyllen. Så innan vi åkte så har vi i två dagar städat. Ebba och hennes bonussyster vek alla kläder som ”vilat” i tvättstugan. Alla singelstrumpor som dansade runt konstaterades ensamma igen men lades tillsammans i en låda. Alla mina renoveringsprojekt fick antingen snabbt avslutas eller förflyttas till garaget. Lampor fixades och sängar bäddades. Vi löd också det utmärkta tipset och handlade go frukost till våra tillresande gäster.

Så där satt vi i badkaret med klordoftande Parisvatten och andades ut med vår badprinsessa emellan oss. Äntligen här! Vi landade i varsin frotté i sängen efter badet, med Uma sovandes mellan oss och skruvade av korken på vår mini vinflaska som vi tog med från flyget. På en liten bricka låg också pojkarnas efterrätter från flygningen som vi mumsade i oss. Allt ackompanjerades från Rubens snarkningar. Livet var i den stunden på topp.

Idag ska vi sätta oss i en hyrbil och resa dryga 60 mil rakt västerut. Vi ska se Frankrike. Detta är ett äventyr som vi verkligen ser fram emot.

Kyrkan behöver pride. Också i Lysekil <3.

Idag är det HAPPY PRIDE i Lysekil och det vill jag glädjas extra åt. Lysekil är min födelseort och en stad som präglades länge av röda och jämställda ideal. En självklar plats för den med en stolt sexuell läggning, kan man tänka. Men Lysekil är också ett fäste för konservativa kyrkisar som jag mött och själv blivit drabbad av. Jag vet att samma stolta jämlikhetstanke som byggde staden stark en gång inte genomsyrat församlingens alla led med samma självklarhet, i alla fall inte i synen på människors lika värde och rätt. Det är därför extra viktigt med ett stolt tåg av stolta människor idag som tågar i alla färger, från samhällets alla hörn, inte minst från Svenska kyrkan. Därför är jag stolt över dem som gör det. För vi i kyrkan är precis som resten av det svenska samhället i stort, väldigt glada för att kunna leva i en värld och en tid, i en rättsstat och demokrati, som värnar och omfamnar alla oavsett vem man är och vem man älskar.

När jag blundar och tänker tillbaka på min barndom och ungdomstid i Lysekil, där jag bodde i lite mer än 20 år, så ser jag framför mig personer med en identitet som homosexuell. De fanns där redan i min barndom och var mina vänner. De fanns där som perifera vuxna och de fanns där som förebilder. I Lysekil har det givetvis alltid funnits invånare med en annan läggning än den hårt normativa hetrosen. Självklart är det så. Jag är glad för att jag inte mötte hat mot dem i min uppväxt, även om jag vet att det på 80-talet fanns gott om inte så mysiga bögskämt. Vi växte upp i en viktig brytningstid som ifrågasatte allt mer det okritiska normativa levernet. Tack och lov, bokstavligen, för det.

Men i den kyrkliga världen så var länge Lysekil en parantes för resan till normkritik som stora delar av Svenska kyrkan gjort. Man stannade alltjämt på sitt berg medan resten av hela samhället valde att utmana sig själv och omfamna varenda en av de själar som valt varandra. Inte minst har Pride-rörelsen hjälpt oss alla med det.

När jag bodde i Lysekils och var verksam i den kyrkliga kontexten var kritiken mot homosexualitet inte med nödvändighet huvudsaken, utan saken kunde lika gärna uppfattas som bevarandet av den manliga normen och med den maktpositionen. Jag mötte den nämligen också som prästkandidat och kvinna. När det blev känt att jag läste till präst fick jag ”ta emot” samtal med de som fanns i församlingens inre krets, som försiktigt men tydligt försökte förmå mig att förstå hur en kvinna har en annan plats i kyrkan än i rollen som präst.

Bakom den åsikten finns tror jag en syn på Kristus i förhållande till den apostoliska succession, dvs att det finns ett obrutet led av handpåläggning från ett manligt huvud till ett annat lika manligt sedan Jesu dagar. Att färga in kvinnor i den gör det då orent och i deras mening också osant. Det var en teologisk aspekt av motståndet. De värre sakerna jag fick höra var nog ändå argument som att vi kvinnor i rollen som ledare inte har samma (nödvändiga) kvaliteter som män. Kvaliteter som, menar man, behövs i ett kyrkligt ledarskap. Vad exakt de var har jag inte fått svar på, men jag vet att det hävdades att ett svajigt humör (alltså PMS eller liknande) inte passar sig för en ledare i någon roll. Ja, jag tror ni förstår att jag inte tog detta till mig, men lät det bli en av mina viktigaste påminnelser om varför kampen för jämlikhet och alla människors lika värde och rätt blev en av mina viktigaste strider att föra. För vi kan inte ha det så, vi kan inte göra skillnad på människor. Inte i Jesu namn.

För mig är nämligen kyrkans företrädare allt jämt helt vanliga människor som valt ett liv i efterföljelse. Ett sådant liv har ödmjukhet som rättesnöre, inte kön. Ett sådant liv utmanar sina fördomar varje dag. Ett sådant livsmönster inser att man alltjämt har svårt att leva utan hårda domar om sig själv och varandra – och just därför vill man leva i en ständig påminnelse om att välja ett annat sätt. Det är den kristna ödmjukelsen och tjänsten tycker jag. Det är en syn på människan som en varelse kapabel till allt gott, om hon bara vill och tar det ansvaret själv. Jag tror det var det budskap som Jesus hade till sin samtid och som har ekat genom århundraden som ett budskap som om och om igen, varje dag, påminner oss om att vara stolta över vilka vi är, oavsett vem vi är.

Idag är Lysekil en mer tolerant församling mot kvinnor som präster. Jag är glad att utvecklingen gått framåt. En av anledningarna till förändringen tror jag är att man fått möta kvinnor i ledande roller och förstått att ens idéer om varandras olikheter faktiskt inte varit sant. Jag hoppas att man får möta samma insikter och kärlek till sin nästa när det kommer till frågan om samkönade par och deras rätt till sin kärlek och kyrka. De negativa uttalanden om homosexuella som kommit från präster i Lysekil har också fått sitt kyrkliga svar. De har blivit av med jobbet. Ett helt rimligt ställningstagande tycker jag.

Så happy PRIDE kära vänner. Låt oss alla vara stolta idag och tåga både bokstavligt och själsligt för allas lika värde och rätt. ❤

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Ordningsafasi eller rädsla för att lägga något fel? 

Hemma hos mig lever fem personer med ordningsafasi. Afasi är ett allvarligt tillstånd där man inte kan tala utan att behöver använda teckenspråk till stöd för kommunikation. På Wikipedia står tyvärr inget om Ordningsafasi. Funderar på att lägga till följande:

Ordningsafasi är en variant av afasi som oftast utspelar sig i hemmet där en dominant part lever med andra vänligt sinnade människor och som blir sur när saker inte står rakt eller ”där de bor”. Var de bor är enligt den styrande ordningstyrannen fullständigt självklart. Oftast uppstår själva diagnosen ”Ordningsafasi” i stunder då de vänliga människorna försökt ställa i ordning. Diagnosen ges av städmadamer och damvippsmonster. 
Man kan även i fall där Ordningsafasi uppstår använda stöd med tecken. Som varning mellan vänliga människor (såg det nyss mellan två som jag bor med) eller av städgalningen i syfte att förtydliga var något bor. Påminner om en flygstewards försök att få uppmärksamhet vid introduktion till flygsäkerhet ombord. 

Det finns också nya rön som gör gällande att brist på i ordningsställande också beror på rädsla att göra fel. Man har sett att de som lever med en dominant iordningsställare ibland utvecklar undvikande beteende. Genom att lämna högar framme för sortering och inte ens försöka placera saker där de ska vara får man två vinster: ingen överdriven förnedrande läxa av ordningsmonster OCH ordningsmonstret tar själv tag i högen som vore det ett lockbete. 

Enda bot och främjande av hemfriden är färska blommor och ett överraskande gott humör. Kan få vilken damvippa som helst att mjukna. 

Älska, glömma och förlåta

Nä, det har inte alltid varit bra. Det har faktiskt varit skitjobbigt ibland. Att vara i en relation är resa från jag till du och tillbaka igen. Det är som en tillväxtkurva för barn med tillfälliga pucklar, men som alltid ska gå fram och upp. Gör de inte det så får man undersöka saken närmare. Ta hjälp om det behövs, men framför allt börja i den nyktra synen och förväntan på sig själv, den andre och varandra. 

Lättare sagt än gjort faktiskt. Själva tillnyktringen är inte sällan den tuffaste delen. Vad är jag i allt detta? Vad är min partners och inte mitt att ta ansvar för? Vad beror på oss i förening? Tre helt olika perspektiv som man behöver försöka se klart. Jag menar att det är alltid det som är det svåra -klarsyntheten, eftersom vi förskönar, fördunklar och projicerar med samma vana som vi ytterligare låter en dag passera utan att röra på oss. Fast vi vet att vi mår bra av det. Men latmasken råder ju på grund av att det är jobbigt med ansträngda muskler och oskönt att svettas för den otränade. Det gör ju lite ont också. 

Så är det med vår sociala utveckling och sociala smärta också. Vi behöver känns att det är värt ansträngningen att tänka och känna efter. Vi behöver få belöning när vi ändrar oss. Vi behöver också höra först att vi duger och har ett värde. För om det inte känns så sätter i alla fall jag upp alla mina försvar. Social smärta är inget man bjuder på till vardags. Men i det trygga rum som en kärleksfull relation ska vara så är jag villig att pröva och låta valv efter valv, lager efter lager, visa sig och ge nya och härligt utvecklande svar på livets fantastiska gåta. Precis som med träning är en go relation en färskvara och helt beroende av dig själv och din egen insats. 

Jag är snart 40 år och har varit mamma i 19. Har fyra barn vars uppfostran förändrats över tid och med mig. Jag har korta och lite längre relationer bakom mig som slutat i svek från mig eller svek från andra. Jag har vänskapsrelationer jag förlorat på grund av mina egna rädslor och tillkortakommanden. Jag har vänner som blivit min trygga bas tack vare  tillit och mod att våga växa tillsammans. Jag har blivit lämnad, bedragen. Jag har lämnat och nog också bedragit. Vissa saker skäms jag så mycket för att jag knappt kan orka med att känna till det. Jag har blivi vald och jag har valt min kärlek. Allt detta är min rikedom om jag väljer att se det som skatter att vårda och lära mig av. 

Jag lever idag i en 13 år gammal parrelation som från dag ett varit en slipning. Han har min största beundran för att han visat vad ödmjukhet på riktigt är. Det är tillit. Och tillit är mod när det stormar och oförblindad tro på det som är vårt. Han brukar säga att det handlar om att ha bestämt sig. Han kanske har rätt. 

Nä, det har inte alltid varit bra, men jag är idag en kapabel kapten på min egen skuta och den seglar stabilt, byggd av virke och tross från alla mina tidigare skeppsslag. Jag har byggt min tillit och styrka på vrakdelar och vunna regattor. Kapseglat mot mina egna inre demoner. Har min bästa vän i skutan bredvid min.  Jag har av min och vår gemensamma erfarenhet lärt mig att navigera stormiga hav och knäckt livets viktigaste gåta: älska, glömma och förlåta. Och det börjar med dig själv. 

När två blev ett när de blev sex. En berättelse som när Uma kom till världen.

– Du ska ta bort masken nu.

Det är min man Pers röst och han hade precis klivit in i rollen som min eviga klippa. Jag vet just där och då att jag under dessa timmar fått en ny relation i mitt liv. Inte till vår snart förlösta bebis, utan till honom, trots att vi levt tillsammans i 12 år . Han som bevisar sig genom varje värk, att han står bredvid. Han som visar att vi gör det här tillsammans, trots den otacksamma och smått omöjliga roll att stå vid sidan av en först gravid och sedan förlösande kvinna. Under det senaste halvåret har han stått pall för en trött och sliten fyrbarnsmamma som startade vintern med amningsutmaningar och gråtmildhet. Han fick fortsätta att bära mycket och min klippa förblev han. Min fjärde förlossningsberättelse är ett tack till honom. Jag är så tacksam för hur sann kärlek känns. Ni vet, när man på riktigt backar varandra. Idag är det på dagen 6 månader sedan hon kom och min och Pers relation fick en ny smak. 17 juli 2017. Vi minns januarinatten som om den var igår.

Vi har många år tillsammans bakom oss. Under dessa år har det hänt massor i våra personliga liv, på jobbet, i det ideella politikerslitet och i familjelivet. Vi har lyckats och förlorat, vi har sörjt närstående, vi har deppat, vi har skördat framgångar och varit utanför. Vi har vuxit från 25 till snart 40. Vi har skaffat oss fyra barn och en hund.

Alla dessa år av slipning har givetvis gagnat oss till den punkt som vi befann oss på den 17 januari 2017, där i förlossningssal 3 på Huddinge sjukhus med lustgasmasken i handen redo att möta varje steg närmare mötet med vår bebis. Vi hade fått barn två gånger ihop tidigare. Men det var något som var radikalt annorlunda den här sista gången. Vi födde nämligen barn tillsammans. Det var nytt för oss. Det förändrade vår relation i grunden och gjorde den ny. Vi grävde den dagen en ny brunn att ösa ur, rätt in i maskineriet som är vår relation.

Det som jag beskriver är väl den möjligheten som erbjuds relationen i utsatta stunder. En förlossning är givetvis extrem i sin livsavgörande intensitet men det finns också andra stunder av utsatthet, i det lilla, där vi kan visa den formen av kärlek som det innebär att vara nära och delta med full support och delaktighet.

Att göra förlossningen tillsammans innebar för mig att gå emot min instinkt om att sluta mig helt och hållet inåt och istället ge rum för deltagande. Jag ville kommunicera vad som hände inom mig men också kunna sätta ord på känslan i stunden, i alla fall ge det en chans. För Per handlade det om att ta plats i en annan persons utsatthet och med självklarhet delta, utan att behöva fråga om när och hur. Vi klarade det och nyckeln var att formulera för sig själv och varandra våra behov, svårigheter och önskningar. En lärdom som var fantastisk och som vi nu bär med oss som en ny karta för livet.

Ett av tricken den här gången var också att vi hade förberett oss noga. Vi hade underkänt våra två tidigare förlossningar utifrån kommunikations- och deltagandefaktorer. Ungarna föddes friska och förlossningarna genomfördes utan större medicinska komplikationer – men vi – jag specifikt – har inte mått så bra psykiskt av dem. Jag har under förlossningarna upplevt ensamhet och vid några tillfällen upplevt panik, rädsla och skräck som stannat kvar länge efter att vi lämnat BB. De upplevelserna har jag sedan kapslat in och låtit påverka mig och vårt liv som en pyspunka. Rubens förlossning 2012 har jag till och med fått reda ut tillsammans med en psykolog. (Det var väldigt bra och rekommenderas för alla som sitter fast i ett förlossningstrauma – stort eller litet – som påverkar livet som mamma och maka).

– Nu ska ni byta plats, säger kursledaren tillika dolan. – Låt er partner sätta sig på stolen och försöka slappna av så mycket som möjligt. Ni som är gravida ska massera och säga ordet ”tung”.

Vi förberedde oss inför Umas födsel genom att gå kursen ”Att föda utan rädsla”. Kursen bygger på en bok med samma namn och gav oss ovärderliga verktyg och förståelse för förlossningssituationen. Vi fick språk och former att använda inför och under födseln. Vi kunde öva. Och vi skrattade en hel del. Per är en expert på att slappna av och vara tung. Han var helt inne i övningarna och gav mig massor med självförtroende att själv fejka en värk och stå och vaja över en stol tillsammans med ett dussintal andra par i en våning vid Götgatspuckeln i Stockholm.

Det var mysigt, trots det genanta ljudandet och fejkade vaggandet. Vi fick en bild av vad vi kunde förvänta oss av varandra, så långt som det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall.

När väl dagen kom så var det som att vi tog varandra själsligen i handen och hoppade. Vi var taggade och förväntansfulla. Vi hade våra roller klara, så som vi önskade att det skulle fungera. 12 timmar innan hon kom släppte vi handbromsen och gav oss iväg på vår sista förlossningsresa. Denna gång blev vi inte bara föräldrar på nytt utan ett oslagbart team och nykära på kuppen.

För er som liksom jag gillar att frossa i förlossningsberättelser så följer nedan hur det gick till när vackra glada underbara Uma Sally Lena kom till världen. Hon som då hette Sigrid och var mycket efterlängtad.

————————

Söndag 15 januari.

Det känns att något är på gång i kroppen. Slemproppen går tidigt på förmiddagen och det finns något som kallas en teckenblödning. Vi fikar med blivande farmor och farfar. Faster Sofia är också där och fotograferar magen. Jag strök handen extra mycket över magen den dagen. Ville insupa varje minut. Snart skulle vi lämna varandra och någon annan skulle framträda och ta plats i våra liv. Förväntan dallrade i luften. Jag kunde inte vänta tills det blev kväll så också denna dag gick till ända.

IMG_3361-1

Måndag 16 januari.

Redan på morgonen känns de första molande småvärkarna. Knappt kännbara. Mer av slempropp och teckenblödning. Per åker till jobbet och jag åker till min kompis i Nacka. Hela dagen klappar jag på magen. Älskade den här magen. Tar adjö av att ha svårt att sitta. Säger hej då till metallsmak i munnen. Kommer inte sakna svårigheten att ta på sig skor. Längtar efter klipp i stegen. Älskade mage. Trots allt saknad redan.

Eftermiddag. Jag hämtar barnen på skolan och förskolan. Innan Per kommer hem vilar jag på soffan medan de bygger en koja runt mig. Vid ett tillfälle försöker de flytta soffan som jag ligger på och jag blir arg på dem eftersom jag ligger och mörkar mina värkar. Onödigt och alltför lättretlig för att ignorera det som ett tecken. Händelsen får mig att bli både nervös och förväntansfull. Vi är 5 dagar efter beräknad förlossningsdag och jag börjar ändå tro att det kan vara dags. Vill dock inte hoppas för mycket – pojkarna gick vardera 14 dagar över. Per kommer hem och jag tar ett bad. Värkarna stannar av något och jag börjar vackla i min förhoppning om att bebisen är på väg.

Kväll. Värkarna är tillbaka, om än lågmälda. Nu vet jag att förlossningen troligtvis kommer vara igång nästa dag, frågan är bara om vi behöver barnvakt redan under natten. Vi resonerar om hur vi ska göra med ungarna. Vid niotiden åker Per ändå in med barnen till farmor och farfar. De ska få sova där. Om det behövs så även nästa natt. Vi tar det säkra före det osäkra. Det är Pers beslutsamhet som lett oss till det beslutet. Jag var super velig, lättirriterad och väldigt glad att han tog hand om allt runt pojkarna.

Jag går själv genom huset. Jag och magen. Står i ljuset av kylskåpet och tar för mig. Kylan mot magen. Laddar inför arbetet framför mig. Värkar kommer. Herregud, det är snart dags. Lugn och tung. Trygg och positiv. Jag ska klara det här som det anstår en grand finale.

När Per kommer tillbaka, efter att också ha rastat hunden, gör vi iordning huset eftersom vi beställt städning dagen efter. Vilken tajming – skönt att komma hem till ett rent hem resonerar vi. Skönt också att greja eftersom min upprymdhet över värkarna fått adrenalinet att pumpa. Strax innan 23 har vi somnat som i en tyst överenskommelse att sömn är vår bästa strategi inför jobbet som ska göras.

Midnatt. 2350 vaknar jag av den första värken. Jag går upp, dricker vatten, hämtar telefonen och börjar klocka. Alldeles för pigg för att somna om. Nyfiken, exalterad och glad. Bra känslor. Sömnstrategin känns långt borta, men jag tänker att det är bra att i alla fall en av oss sover.

Jag klockar och det är två värkar under en tiominutersperiod. Jag skriver ett blogginlägg om det, och ringer förlossningen för att förvarna om vår ankomst. Eftersom jag har en immunbrist behöver de i god tid förbereda blod till en eventuell transfusion. De säger att det just då finns plats på Huddinge och att vi är välkomna när det närmar sig.

17 januari. 

Vargtimmarna 00-02. Per sover och jag klockar värkar. Jag är mestadels vaken. Det är spännande och förväntansfullt. Det känns helt rätt att göra detta själv. Dessa första värkar med något mera tryck i, men ändå helt hanterbara, är en bra stund för mental förberedelse inför det som ska komma.

0230. Nu är det tre värkar under loppet av tio minuter ungefär. De håller i i ca 90 sekunder. De är mer och mer regelbundna. Jag vet att det börjar bli dags. Jag väcker Per, som yrvaket går upp. – NU älskling. Jag tror vi behöver åka till förlossningen, säger jag. Det är en lycka för oss, för vi har inte tidigare fått åka med värkar till förlossningen. Vi är euforiska och glada. Det är spännande. Innan vi åker ringer jag förlossningen igen. Vi är välkomna till Karolinska sjukhuset i Huddinge.

0330. Vi åker mot sjukhuset. Det är bara vi och natten. Det är snö och stjärnklart. Vid Ågestavägen får vi sällskap av en väntande polisbil. Vi fnissar åt att vi nog ansågs vara potentiella fartdårar. Om de bara visste.

Jag fryser när vi parkerar bilen. Det är råkallt och tyst av natt. På förlossningen tas vi emot och vi kopplas upp på ett CTG. Jag ligger på en blå och obekväm brist i 40 minuter och har svårt att hitta en bra ställning. Jag inser hur trött jag är och ångrar att jag varit vaken så länge. Hur ska jag orka det här? Jag försöker slumra, men det går inte. Jag fryser och jag är glad över min midnattsblå julklappsponcho som jag har med mig.

Allt ser bra ut på CTG och man konstaterar att jag är öppen 4 cm med regelbundna värkar och att vi kan komma in.

Klockan 04 stiger vi in i förlossningsrum 3 och barnmorska och undersköterska presenterar sig och rummet för oss. Jag är glad, upprymd, trött, spänd och har overklighetskänslor. Är vi redan här?

Vi pratar igenom smärtlindring och vi får in saft och smörgåsar. Det var gott att få lite i sig. Jag inser att jag är dundertrött och är orolig för att inte ha kraft och ork nog. Har vid det här laget varit vaken alltför länge.

Morgontimmarna. 05 till 07 sover vi omlott mellan värkarna. Det är helt fantastiska timmar. Vi lyckas med konststycket att var i någon slags dvala med full återhämtning och kraftsamling. Per klockar värkar något så när och jag tar oss igenom dem med markering för start och slut. Vi andas. Jag sitter ömsom upp i skräddarställning ömsom halvligger på britsen. Allt är så lugnt, fokuserat och stilla. Det är mörkt i rummet så när som på en sänglampa. Det är skönt att ta igen sig och det känns så rätt.

Någon kommer in i vår mysgrotta och tittar till oss. CTG tas emellan åt. Tappen undersöks. Det förbereds för prover som ska tas på bebisen för forskningsprogrammet som vi deltar i (Prevent ad-all). Vi har glömt lappen hemma så det är lite efterforskningsarbete. Mellan alla dessa små avstämningar så sover vi. Det är ett behagligt och koncentrerat lugn.

07 och skiftbyte. Barnmorskan Diana kommer med sin undersköterska Marie. Vi introduceras till Tensapparaten och det konstateras att vi är öppna 7 cm. Det är mycket bra och fint tempo! Jag räknar på det och gissar att bebisen är här vid 1130. 1 cm per timme tänker jag. Jag börjar må illa och kräks ett par gånger. Tensapparaten fungerar inte riktigt som vi önskar men min koncentration i värkarna är superbra. Jag lyckas hålla mig lugn, trygg, tung och fokuserad. Barnmorskan är väldigt nöjd.

08. Det har blivit dags att förbereda rummet för bebisen. Allt ställs prydligt och noga i ordning. Vi ska alla ställa om från mödravård till barnavård. Jag går på toaletten och därefter vill jag använda lustgasen. Värkarna börjar kännas ordentligt nu. En medicinboll plockas fram och jag sätter mig på den och hänger med armarna på sängen som vi höjt upp till axelnivå för mig. Per är bakom eller vid sidan av mig hela tiden, sittandes på golvet, och klappar mig, stryker och pratar. Han är cool lugn. Det är nu vårt samarbete fördjupar vår relation.

Värkarna tar i och jag hänger över sängkanten på långsidan. Jag lägger en kudde under mina armar och försöker vara tung på bollen. – Nu ger jag de där centrimetrarna en match, tänker jag och tar varje värk som ett steg framåt. Jag känner hur de kommer någonstans i höft och rygg. Jag ger Per något slags tecken och drar masken åt mig. Jag andas in djupt och allt annat snurrar och klingar av runt omkring mig. In i lustgasens töcken. Värken är stark men känns långt borta. Hörseln är märkligt ihålig och samtidigt stark som svag. Lustgas är verkligen en rolig och märklig gas.

Per sitter bredvid mig på golvet och räknar sekunder i 10-par. 10, 20, 30, 40 osv. Allt för att jag ska kunna släppa på lustgasen när värken klingar av. Siffrorna blir också bryggan till verkligheten, så som vi känner den i all sin krispighet. Vi byter några ord ibland. Jag får koll på vad alla pratat om när jag varit inne i mitt. De verkar vilja undersöka mig. Är det redan dags? Jag bryr mig inte så mycket utan har i det här skedet helt lämnat det till Per att både bedöma och underrätta mig när det behövs.

Det jag förstår efteråt är att sköterskorna har varit inne hos oss i den här perioden av värkarbete och sett om jag behöver hjälp. De konstaterar alla att jag har den bästa coachning man kan ha. En partner som tillsammans med mig tar oss igenom värkarna och är min kontakt med omgivningen. Förutom det praktiska så tror jag också att det lyser av samhörigheten. Vi är ett och vi ska bli tre för vi är ett. Det är ett intimt samarbete som knyter band. De känner sig överflödiga och håller sig i bakgrunden om de alls är i rummet.

09 och sanningens minut. De ber mig ta mig upp på britsen igen för det är dags att undersöka hur mycket värkarna jobbat. Det visar sig att ingenting har hänt. Vår barnmorska, som sett att progressen gått på snabbt och som bedömt att bebisen är här inom kort, blir fundersam. Värkarna fortsätter att komma med full kraft och de är riktigt jobbiga nu. Det är i dessa situationer som vi kvinnor är så mycket bara en bebisfabrik. All prydhet som man kan ha lyxen av att ha i sitt liv annars är som bortblåst. Nu ska en bebis ut och tro – man vill ha ut den så min kropp är i den stunden allas kropp. Gör vad ni måste, bebisen ska ut. Nu.

Barnmorskan tar hål på hinnor och vattnet kommer. Det finns en valk och någon hinna kvar innan kanalen är helt redo. Då kommer krystvärkarna och det drar i av bara farten. De kommande 30 minuterna är en fruktansvärd pers. Barnmorskan berättar att hon, om jag tycker det är ok, kan hjälpa bort det som hindrar. Mitt svar är så enkelt. JA.

Krystvärkarna sköljer över som stormvågor över spetsiga klippor. Det är en kraft som suger. Jag tumlar runt i den och lustgasmasken tas bort. Nu ska vi ha fokus och vara tunga och lugna. Men det är något som bränner som en eld och mammadraken som bor inom mig får ljud som ingen av oss vill minnas. Herregud, jag dör.

Men det gjorde jag inte. För ut kom Uma, med handen lite fundersamt vid kinden. Ja hon kom så till världen. Det var det som hade gjort så vansinnigt ont och som fick mig att tänka – så bra, nu är vi klara med det här. Inga fler barn behöver komma den vägen.

Visst skrek hon, men jag minns bara att det var så vackert, ett litet gny och hon kom upp till mig med sina korta ben med pappas lår, sneda nästa och ihopklämda ögon. Hon plirade med mörk blick och var så vacker och liten. Mössa och filt och lyckan. Nosa på hennes hjässa. Söt doft av bebisfetter. Så len som en putsduk. Som insidan på valpars öron. De vackraste fingrar jag sett. Jag räknar dem. Jag beundrar dem. De är otroligt vackra med millimeterslånga naglar i perfekt form.

Stämningen i rummet var så skön, så uppsluppen och varm. Per och jag var så glada – allt hade gått så fint. Han klappade på mig, jag vilade i hans ögon med ett tack från mitt innersta. Sköterskor och barnmorska liksom kvittrade och de öste beröm över oss och det jobb vi gjort på olika sätt. En praktikant hade varit med, och detta var hennes första förlossning. Vi får kramar och det är som om vi tillsammans vunnit en viktig match.

Jag var så stolt över att ha en man som min. Fasen vad bra han var! En av undersökterskorna som varit med, en något tillbakadragen kvinna, tar liksom sats och ger honom superfin feedback och till oss som par. Det var så fint att få höra tycker jag. Efter våra mindre lyckade samarbeten i tidigare förlossningssituationer så var ju det en seger minst sagt. Det var gott att få visa oss själva att vi kan.

Kroppen min var fantastisk den också. Det är ju kvinnokroppar! Helt otroliga bebisbehållare och barnförlösare. Genom kraft, kamp, drift och vilja kommer de små liven till oss och tas emot med svett, skrik och sedan smek och skratt.

Plötsligt så satt vi där tillsammans och gissade vikt och längd och sanningens minut gav vår minsta nyfödda bebis på 48 cm och 3445 gram. En välskapt flicka som precis avklarat några av de viktigaste timmarna i sitt liv.

IMG_2027

Eftervården är som den är. Fördjävlig faktiskt. Men nödvändig. Per fanns bredvid med vår bebis och njuta av det nya. Jag fick tänka på allt jag vill njuta av sedan. Operationen tog någon timma och ett tag var det kritiskt. Tack vare en uppmärksam barnmorska så kom exempelvis alla delar av livmoderkakan ut. – Ni systrar som ska föda, kom ihåg detta: låt det ta tid, SE TILL att det tar tid, låt ingen förlossningsskada undslippa noggrannheten hos en samvetsgrann barnmorska eller läkare. Detta är en viktig timme i våra liv.

Här slutar min berättelse bland lycka och stygn. Vi lämnar rum 3 på Karolinska sjukhuset i Huddinge där Per nyss kommit upp till oss i sängen. Vi flätar oss om varandra och lägger vår nyfödda klimp mellan oss. Hon sover och snart sover vi också. Välkomnar lugnet och vår nya familjemedlem. Vi klev in i bebisbubblan som ett vi, starkare och mer ett än någonsin. Vi två som blev ett var nu en familj på sex.

Nu, sex månader senare, kliver vi så smått ur den bubblan och ser oss yrvaket omkring. Lilla Uma håller på att lära sig sitta, har ett leende som övertygar och älskar att smaka på allt som kommer till henne. Hon är världens rikaste med syskon, släkt och vänner som älskar henne. Och vi har varandra. Min bästis Per är också min älskade man som jag vet är med mig i nöd och lust. För det har han visat mig. <3.

IMG_7209
Uma Sally Lena 6 månader

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället