Transpersoner: Vad är det som är udda med synen på transresan?

Vad är det för resa som transpersoner går igenom? Vad innebär det för människan att byta kön? Är det en identitetsförändringsprocess, eller kanske en helomkonstruering från topp till tå? Genom kropp ända till själen? Ja det är nog lätt att betrakta transpersoner med fördomar och alltför snabba antaganden. Det är lätt att hastigt stå på sin hetronormativa platå och anta att det är hit man vill och hit man strävar. Lätt att tro att byta könfysiskt innebär en hejdundrande resa från a till b.

Jag - lärande är en gåva

Härom kvällen var jag och lyssnade på doktoranden Peter Forssberg på teologiska föreningen i Uppsala om queerteorier. Han berättade om sitt projekt kring transpersonligheters förvandling. En del frågor ställdes och en hel del tankar lades fram. Det står helt klart att trans är ett komplicerat begrepp. Det handlar inte om sexualitet eller om sexuell läggning. Inte heller att man kan definieras som trans av någon annan än sig själv. Forsberg menade att bara den som vill vara trans är trans. Frågan var dock vad som var queer med det?

Ja vad är queer med trans? Vad är brottet mot normaliteten som skall sonas? Vad är det annorlunda och udda? Lätt fråga, kanske någon tycker, och svarar: ”det konstiga är ju att man inte trivs i sitt sociala och/eller biologiska kön utan att man menar sig tillhöra det andra. Ja man vill ändra sig, och man ändrar sig också i någon utsträckning…” Ska vi vara nöjda med det svaret? Nej jag tror inte det. Låter typiskt svennigt.

Peter Forsberg berättade att just resan och färden (migrationsmotiven) var en vanlig metafor när man talar om transpersoner. De genomgår, de färdas, de förändras – eller kanske anpassar sig. Men han ville utmana den och sa: möjligtvis är det inte den metaforen som är den bästa. Kanske ska vi tänka oss transupplevelsen snarare som när man sitter på ett tåg och förnimmer att man rör sig, men att det egentligen var tåget bredvid som gjorde det, som den rätta metaforen. Kanske är det inte transpersonen själv utan omgivningen som genomgår förvandlingen och resan från roll till roll.

Jag tror att det var något av det visaste jag hört på länge.

PS: lär kommer länk med Dollys låt ”Travellin’ Thru” som fanns med som temalåt angående transpersoners s.k. resa http://www.youtube.com/watch?v=W9-vfMebW1M DS

Sverige ligger högt på antal sjukdagar

I the Economist idag finns en rapport om antal anmälda sjukdagar världen över. Det är en artikel som ställer frågan om det här har att göra med en ohälsotrend på riktigt eller om att människor idag i högre utsträckningAverage annual sick days 2007anmäler sig sjuka fast de inte är det. Det är farligt nära att falla i den gamla vanliga liberala tankeguppet att människan blir allt mer lat och allt mer fuskande i förhållade till sitt arbete. Frågan är dock om en människa som trivs med sitt arbete skulle stanna hemma en dag även om de inte var sjuka? Frågan är om människor som inte trivs på sitt arbete och kanske har en arbetsbelastning som är absurd stannar hemma av andra själ än av lathet och frånvaro av lojalitet för sin arbetsgivare. 

Det är ett faktum idag att sjuka arbetsplatser får fler sjuka medarbetare. En sjuk arbetsplats är en sådan arbetsplats som inte hanterar varken arbetsmiljö, prestation eller personal på ett rimligt och hälsofrämjande sätt. Vad skulle det då kunna vara? Ja, kanske se till att medarbetarna känner sig deltagande, att det finns gott om utrymme för växande och utveckling samt att din arbetssituation är trygg och rättssäker. Framför allt behöver vi hjälpa varandra med sunda relationer till våra arbeten. 

Frågan är dock om det är detta som kommer fram i the Economist idag. I tabellen ser vi att Sverige ligger på en 6:e plats vad gäller sjukdagar. Den säger ingenting om bakgrunden till varför det ser olika ut i länderna. Det kan vara motivationen till att anmäla sjukdagar som är en sådan faktor. En annan varför man skall anmäla den över huvudtaget. I Sverige har det blivit viktigare att skicka in intyg. Möjligtvis är kravet på sjukvårdsdokumentation också något som gör att fler anmäler till försäkringskassan att de faktiskt är sjuka. Möjligtvis har inte antalet sjukdagar ökat, eller inte ens är fler än i exempelvis Tyskland. Det är bara olika anledningar till varför de syns i statistiken. 

Inget av detta vet jag. Dock kan jag konstatera att vad det gäller sådana här uppgifter så gäller det att ta dem med en nypa salt. Men det vi inte skall ta med en näve jod är hur vi har det i arbetslivet och frågan om den ökade ohälsan. Det är en fråga viktig för inte bara BNP och tillväxtfrågor. Det är en fråga om människovärde och välfärd där vi inte kan blunda för brister i arbetsmiljöer som leder direkt till kroniska och allvarliga sjukdomar. En ohälsa som kan förebyggas.

Trafiksäkerhetsåtgärd missar målet! Varning för bussen.

Per Callenberg uttalar sig i unt om trafikproblematik på Hjalmarbild-44Braningsgatan. Kan inte annat än hålla med maken! http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=860396,00.html

30-zoner är ett trafiksäkerhetsmässigt bra grepp för att se till att vi minskar antalet olyckor. Olyckligtvis (!) missar trafikkontoret målet i Uppsala och skapar mer problem, trafikfara och risker än minskar dem i nyinförd 30-zon. Det är en typiskt 80-20 prestation. De resterande 20 %, som borde vara riskanalys över hur cyklisterna och fotgängarna nu ska bete sig men tillhörande handlingsplan, saknas. I Hjalmar Brantingsgatan blandas fotgängare med cyklister, och cyklister med bilar hej vilt. Det är synd när grundtanken var behjärtansvärd.

Läs artikel i dagens unt.se med Per Callenberg på bild!

Det är ok att vara arg: EQ lärs ut

bild-193Eq-modellen. Man får vara arg när man är arg. Barn lär sig att det finns inga felaktiga känslor. Förskolan går i bräshen och gör jobbet som föräldrarna borde ha gjort. Tur är väl det. Nu kan snarare föräldrarna lära sig från barnen. En ordning som jag tror fungerar generellt lite bättre. Barnen är befriade från vixnas prestige och ibland rubbade världsbild. De är den bästa guide till ett ärligt och gott liv som vi har. Det finaste är kanske att barnen växer upp och blir tryggare individer och får lättare att förstå hur andra har det.

Det finna hade varit om en sådan här metod var en del av den bildningsplan som har för förskola och grundskola. Då hade just samhällets ansvar för att fostra lyckligare individer som har lättare att leva som trygga. Frågan är dock om föräldrarna skulle gå med på att staten bestämmer fostran på ett så tydligt sätt…

källa: nyhetskanalen Uppland. Skolan där det praktiseras är i Skutskär

Socialdemokrat? Människa för människa!

Sossarna behöver fundera på vad ett parti på 10-talet vill erbjuda, ska erbjuda och vad de kan erbjuda sina medlemmar och sina väljare. Märk väl att dessa två grupper inte är nödvändigtvis samma. Medlemmarna väljer nog gärna sitt parti, men frågan är om väljarna gör det samma. Förhoppningsvis är rådslagsmaterialet en del av vägen. Nu är det dags att få många att den vägen vandra…

Ett försök att närma sig detta var satsningen på supportrar som kom förra året. Ett steg åt rätt håll tycker jag, men det är något som fattas…. Frågan är hur man blir ett parti för väljaren och en självklar del av livet för medlemmen. Är den vägen genom supporterhyllan? 

Jag spanar efter mer inkänningsfaktorer, mer sociala sammanhang. Mer tillbaka till den rörelse med självklar dynamik som partiet vilar på. Ett sammanhang där någon tar min fråga på allvar, ett sammanhang som visar sina ideal högt och ljudligt. Något som är brett och vidöppet samtidigt som det är stringent och tydligt. Ett parti som har ett par pelare som bär. Pelare som jag som väljare kan välja att stödja. Men framför allt – pelare som jag som väljare känner att jag vill vara med och stödja. 

För mig skulle pelaren vara en kamp om att rädda den sociala tryggheten som är kraftigt hotad i dagens Sverige. Vi behöver höra historierna, vi behöver berätta berättelsen om det otrygga livet. Vi behöver bli berörda av varandra. Vi behöver visa det gamla S i ny förpackning. 

Aldrig har väl socialdemokraterna behövts mer. En social välfärd- En politik av människor, för människor.

Om Homosexualitet: Naturhistoriska visar naturens ordning.

mångfaldNaturhistoriska museet i Stockholm har just nu en utställning om homosexualitet i djurvärlden. Denna värld som också kan skrivas som ”vår värld”, antar jag. Det är intressant att se hur djurens sexualitet som ett inlägg i debatten om huruvida mänsklig homosexualitet är skadligt för människan a la Åke Green tappning till fördel för en mångfald av sexualitet som normalt. Djurens sexualitet blir en form av normalitet eftersom djur ändå får antas sakna förmåga till moralisk reflektion. Det är befriande med naturhistoriskas krassa vetenskapliga konstaterande på sina faktablad:

· Ca 6 % av alla svarta svanpar består av två hanar

· Hos dvärgschimpansen är homosexualitet eller bisexualitet lika med hög status

· Hos delfiner har man sett honor som rider på varandras ryggfenor och hanar som använder varandras andningshål att föra in sina penisar i

· I kolonier av tretåiga måsar händer det att två honor slår sig samman, hävdar revir och bygger bo. De båda honorna spelar för varandra, har sex med varandra och kan hålla ihop i flera år.

· Ca 8% av alla bestigningar hos lejon sker mellan två hanar

· Bland kor förekommer det att vissa individer konsekvent föredrar en partner av samma kön. Detta har ibland ställt till med problem i uppfödningen.

Utställningen visar att homosexualitet är både välbelagt och väldokumenterat. I över 1500 djurarter har homosexualitet dokumenterats och rapporterats. En utställning som denna borde sätta stopp för all form av diskussion om mänsklig homosexualitet som något som kan/ska/borde bestridas som mänskligt normalt och önskvärd. Naturen är så härligt naturlig i all sin prakt, sin likhet och olikhet och i sin mångfald! Originaltiteln på utställningen är ”Against nature?” (mot naturens ordning?). Naturhistoriska väljer att kalla den ”Rainbow animals” (regnbågsdjur). En politisk ställning som de gör klokt att göra. Originalet väljer en moralisk fråga. Naturhistoriska väljer att konstatera det naturliga – regnbågsdjuren existerar. Och reproduktionen är uppenbarligen inte hotad av det!

s we can! Gammal visdom behöver ny förpackning!

S We Can – en fantastisk slogan. (heja IF Metall) Det är en flirt med Obamas slogan, det är en klatschig och lite retoriskt utmanande. Men kanske är det dags för svensk politik att bli lite mera flirtig. Lite farligare, lite snyggare och lite mer på bettet. Det finns mer att lära av kampanj och om engagemang. Sverige känns som en sömnig söndag dagen efter ifråga om glädje och vilja till engagemang. De gånger vi ses på möten är det för att lyssna på någon. Så lite aktivitet som möjligt för de som lyssnar. Nej, nu är det dags för andra takter: mer diskussionskvällar, mer sociala aktiviteter och mer av medborgarnas egna tankar! Interagera, inspirera och våga intrigera! S We Can – i ny förpackning!

Utanförskap under lupp

Varför rasera något som fungerar?

http://jacob.johnson.riksdagsvanstern.org/2009/01/riskera_inte_studentinflytande_1.php

Riskera inte studentinflytandet på universitet & högskolor! säger Jacob Johnsson. Ett inlägg i debatten som är sansad och verklighetsanknyten. Antagligen helt stick istäv med dem som anklagar hållningen från att vara bakåtsträvande och tvångsmässig. Jag trycker den är balanserad och klok. Jag skulle inte själv ha samvete att våga trasa sönder något som uppenbarligen ger studenter mer än vad de förstår.

L

Kårobligatoriet: Dags för pragmatik och ansvarskänsla kring studentmedverkan!

En debatt utan stringens och analytiska slutsatser. Det är debatten om kårobligatoriets varande eller icke-varande. Under veckan har Uppsala studentkårs s.k. vändning diskuterats flitigt. Tvångsretorikerna har använt billiga och dåligt underbyggda argument som vanligt med deras vanliga flitiga ihållande kring principer utan verklighetsanknytning.

Kårobligatoriets varande eller icke varande är inte det intressanta. Det är studenternas medverkan som är det viktiga. uppsala-studentkarTvångsdiskussionen som florerar är opragmatisk och löjlig. Det viktiga är att värna studentinflytande, utbildningskvalitet och rättssäkerhet för studenterna. Det kan kårerna ge. Kårobligatoriet ger också alla studenterna äganderätt till sina frågor. Idag finns det inte en modell som alternativ till kårobligatoriet som värnar dessa värden. Uppsala studentkår gjorde helt rätt! Äntligen en pragmatisk och faktiskt reellt ansvarig studentkår som vågar värna det som de har att vara stolta över!

En debatt utan stringens och analytiska slutsatser. Det är debatten om kårobligatoriets varande eller icke-varande. Under veckan har Uppsala studentkårs s.k. vändning diskuterats flitigt. Tvångsretorikerna har använt billiga och dåligt underbyggda argument som vanligt med deras vanliga flitiga ihållande kring principer utan verklighetsanknytning.

Uppsala studentkår är inte en tvångskår, oansvarig studentbyråkratisk eller opportunistisk. Den är snarare en verklig kår som vågar till skillnad från så många andra kårer erkänna att de är stolta över sitt arbete och tror att det behövs en kår som värnar studentinflytande, utbildningskvalitet och studenträttsäkerhet. De ser en kår som en sammanslutning av personer med samma sysselsättning. Inte som en förening. De ser kåren som en obligatorisk sammanslutning som ett pragmatiskt grepp som just nu är den organisationstyp som bäst bevarar de värden som de håller högt: studentinflytande, utbildningskvalitet och studenters rättsäkerhet. Varför? Jo för att det är en beprövad organisationsform som än så länge bara har gjort sitt bästa för att se till studenternas intressen.

Studentkåren i Uppsala svängde i sin åsikt. De vågade i veckan ställa sig upp och säga det som så många försöker närma sig. Kårobligatoriet är inte bara något att bespotta, det finns också värden kring en stark organisation som har storskalighetsfördelar (register, tidning, informationskanaler, påverkansmöjligheter och samordningseffekter m.m.) samt att alla studenter är likvärdiga medlemmar och har samma möjlighet att påverka. Demokratiskt uppslutning med möjlighet för alla att ställa sig upp för att få studenters förtroende: utan att skriva under på något annat än att de är studenter. De behöver bara ha viljan, orken och ett stort engagemang.

Inom studentkårerna finns mängder av studenter som inte ser sin verksamhet som tvångsmässig alls. Låt oss fokusera så som Uppsala studentkår gör. Tvångsdebatten får ha ett slut och vi får i stället diskutera hur vi skall ordna studentmedverkan på bästa sätt- mitt pragmatiska alternativ är att utveckla den kårsammanslutning som vi idag har. Om det istället skulle vara politiska föreningsaktörer som arrangerade studentinflytandet så skulle verkligheten bli en helt annan för studenterna. Titta på den konsekvensen och berätta för mig varför det är en bättre form än en demokratiskt uppbyggd gemensam kårorganisation – en organisation som studenterna äger rätten till hela vägen!

Jag hoppas debatten nu kan gå vidare och komma till skott och i en kreativ debatt om lösningar för ett bevarande av studentinflytandet och om kårernas verkliga verksamhet är värd att utmanas.

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället