Det är ok att vara arg: EQ lärs ut

bild-193Eq-modellen. Man får vara arg när man är arg. Barn lär sig att det finns inga felaktiga känslor. Förskolan går i bräshen och gör jobbet som föräldrarna borde ha gjort. Tur är väl det. Nu kan snarare föräldrarna lära sig från barnen. En ordning som jag tror fungerar generellt lite bättre. Barnen är befriade från vixnas prestige och ibland rubbade världsbild. De är den bästa guide till ett ärligt och gott liv som vi har. Det finaste är kanske att barnen växer upp och blir tryggare individer och får lättare att förstå hur andra har det.

Det finna hade varit om en sådan här metod var en del av den bildningsplan som har för förskola och grundskola. Då hade just samhällets ansvar för att fostra lyckligare individer som har lättare att leva som trygga. Frågan är dock om föräldrarna skulle gå med på att staten bestämmer fostran på ett så tydligt sätt…

källa: nyhetskanalen Uppland. Skolan där det praktiseras är i Skutskär

Socialdemokrat? Människa för människa!

Sossarna behöver fundera på vad ett parti på 10-talet vill erbjuda, ska erbjuda och vad de kan erbjuda sina medlemmar och sina väljare. Märk väl att dessa två grupper inte är nödvändigtvis samma. Medlemmarna väljer nog gärna sitt parti, men frågan är om väljarna gör det samma. Förhoppningsvis är rådslagsmaterialet en del av vägen. Nu är det dags att få många att den vägen vandra…

Ett försök att närma sig detta var satsningen på supportrar som kom förra året. Ett steg åt rätt håll tycker jag, men det är något som fattas…. Frågan är hur man blir ett parti för väljaren och en självklar del av livet för medlemmen. Är den vägen genom supporterhyllan? 

Jag spanar efter mer inkänningsfaktorer, mer sociala sammanhang. Mer tillbaka till den rörelse med självklar dynamik som partiet vilar på. Ett sammanhang där någon tar min fråga på allvar, ett sammanhang som visar sina ideal högt och ljudligt. Något som är brett och vidöppet samtidigt som det är stringent och tydligt. Ett parti som har ett par pelare som bär. Pelare som jag som väljare kan välja att stödja. Men framför allt – pelare som jag som väljare känner att jag vill vara med och stödja. 

För mig skulle pelaren vara en kamp om att rädda den sociala tryggheten som är kraftigt hotad i dagens Sverige. Vi behöver höra historierna, vi behöver berätta berättelsen om det otrygga livet. Vi behöver bli berörda av varandra. Vi behöver visa det gamla S i ny förpackning. 

Aldrig har väl socialdemokraterna behövts mer. En social välfärd- En politik av människor, för människor.

Om Homosexualitet: Naturhistoriska visar naturens ordning.

mångfaldNaturhistoriska museet i Stockholm har just nu en utställning om homosexualitet i djurvärlden. Denna värld som också kan skrivas som ”vår värld”, antar jag. Det är intressant att se hur djurens sexualitet som ett inlägg i debatten om huruvida mänsklig homosexualitet är skadligt för människan a la Åke Green tappning till fördel för en mångfald av sexualitet som normalt. Djurens sexualitet blir en form av normalitet eftersom djur ändå får antas sakna förmåga till moralisk reflektion. Det är befriande med naturhistoriskas krassa vetenskapliga konstaterande på sina faktablad:

· Ca 6 % av alla svarta svanpar består av två hanar

· Hos dvärgschimpansen är homosexualitet eller bisexualitet lika med hög status

· Hos delfiner har man sett honor som rider på varandras ryggfenor och hanar som använder varandras andningshål att föra in sina penisar i

· I kolonier av tretåiga måsar händer det att två honor slår sig samman, hävdar revir och bygger bo. De båda honorna spelar för varandra, har sex med varandra och kan hålla ihop i flera år.

· Ca 8% av alla bestigningar hos lejon sker mellan två hanar

· Bland kor förekommer det att vissa individer konsekvent föredrar en partner av samma kön. Detta har ibland ställt till med problem i uppfödningen.

Utställningen visar att homosexualitet är både välbelagt och väldokumenterat. I över 1500 djurarter har homosexualitet dokumenterats och rapporterats. En utställning som denna borde sätta stopp för all form av diskussion om mänsklig homosexualitet som något som kan/ska/borde bestridas som mänskligt normalt och önskvärd. Naturen är så härligt naturlig i all sin prakt, sin likhet och olikhet och i sin mångfald! Originaltiteln på utställningen är ”Against nature?” (mot naturens ordning?). Naturhistoriska väljer att kalla den ”Rainbow animals” (regnbågsdjur). En politisk ställning som de gör klokt att göra. Originalet väljer en moralisk fråga. Naturhistoriska väljer att konstatera det naturliga – regnbågsdjuren existerar. Och reproduktionen är uppenbarligen inte hotad av det!

s we can! Gammal visdom behöver ny förpackning!

S We Can – en fantastisk slogan. (heja IF Metall) Det är en flirt med Obamas slogan, det är en klatschig och lite retoriskt utmanande. Men kanske är det dags för svensk politik att bli lite mera flirtig. Lite farligare, lite snyggare och lite mer på bettet. Det finns mer att lära av kampanj och om engagemang. Sverige känns som en sömnig söndag dagen efter ifråga om glädje och vilja till engagemang. De gånger vi ses på möten är det för att lyssna på någon. Så lite aktivitet som möjligt för de som lyssnar. Nej, nu är det dags för andra takter: mer diskussionskvällar, mer sociala aktiviteter och mer av medborgarnas egna tankar! Interagera, inspirera och våga intrigera! S We Can – i ny förpackning!

Utanförskap under lupp

Varför rasera något som fungerar?

http://jacob.johnson.riksdagsvanstern.org/2009/01/riskera_inte_studentinflytande_1.php

Riskera inte studentinflytandet på universitet & högskolor! säger Jacob Johnsson. Ett inlägg i debatten som är sansad och verklighetsanknyten. Antagligen helt stick istäv med dem som anklagar hållningen från att vara bakåtsträvande och tvångsmässig. Jag trycker den är balanserad och klok. Jag skulle inte själv ha samvete att våga trasa sönder något som uppenbarligen ger studenter mer än vad de förstår.

L

Kårobligatoriet: Dags för pragmatik och ansvarskänsla kring studentmedverkan!

En debatt utan stringens och analytiska slutsatser. Det är debatten om kårobligatoriets varande eller icke-varande. Under veckan har Uppsala studentkårs s.k. vändning diskuterats flitigt. Tvångsretorikerna har använt billiga och dåligt underbyggda argument som vanligt med deras vanliga flitiga ihållande kring principer utan verklighetsanknytning.

Kårobligatoriets varande eller icke varande är inte det intressanta. Det är studenternas medverkan som är det viktiga. uppsala-studentkarTvångsdiskussionen som florerar är opragmatisk och löjlig. Det viktiga är att värna studentinflytande, utbildningskvalitet och rättssäkerhet för studenterna. Det kan kårerna ge. Kårobligatoriet ger också alla studenterna äganderätt till sina frågor. Idag finns det inte en modell som alternativ till kårobligatoriet som värnar dessa värden. Uppsala studentkår gjorde helt rätt! Äntligen en pragmatisk och faktiskt reellt ansvarig studentkår som vågar värna det som de har att vara stolta över!

En debatt utan stringens och analytiska slutsatser. Det är debatten om kårobligatoriets varande eller icke-varande. Under veckan har Uppsala studentkårs s.k. vändning diskuterats flitigt. Tvångsretorikerna har använt billiga och dåligt underbyggda argument som vanligt med deras vanliga flitiga ihållande kring principer utan verklighetsanknytning.

Uppsala studentkår är inte en tvångskår, oansvarig studentbyråkratisk eller opportunistisk. Den är snarare en verklig kår som vågar till skillnad från så många andra kårer erkänna att de är stolta över sitt arbete och tror att det behövs en kår som värnar studentinflytande, utbildningskvalitet och studenträttsäkerhet. De ser en kår som en sammanslutning av personer med samma sysselsättning. Inte som en förening. De ser kåren som en obligatorisk sammanslutning som ett pragmatiskt grepp som just nu är den organisationstyp som bäst bevarar de värden som de håller högt: studentinflytande, utbildningskvalitet och studenters rättsäkerhet. Varför? Jo för att det är en beprövad organisationsform som än så länge bara har gjort sitt bästa för att se till studenternas intressen.

Studentkåren i Uppsala svängde i sin åsikt. De vågade i veckan ställa sig upp och säga det som så många försöker närma sig. Kårobligatoriet är inte bara något att bespotta, det finns också värden kring en stark organisation som har storskalighetsfördelar (register, tidning, informationskanaler, påverkansmöjligheter och samordningseffekter m.m.) samt att alla studenter är likvärdiga medlemmar och har samma möjlighet att påverka. Demokratiskt uppslutning med möjlighet för alla att ställa sig upp för att få studenters förtroende: utan att skriva under på något annat än att de är studenter. De behöver bara ha viljan, orken och ett stort engagemang.

Inom studentkårerna finns mängder av studenter som inte ser sin verksamhet som tvångsmässig alls. Låt oss fokusera så som Uppsala studentkår gör. Tvångsdebatten får ha ett slut och vi får i stället diskutera hur vi skall ordna studentmedverkan på bästa sätt- mitt pragmatiska alternativ är att utveckla den kårsammanslutning som vi idag har. Om det istället skulle vara politiska föreningsaktörer som arrangerade studentinflytandet så skulle verkligheten bli en helt annan för studenterna. Titta på den konsekvensen och berätta för mig varför det är en bättre form än en demokratiskt uppbyggd gemensam kårorganisation – en organisation som studenterna äger rätten till hela vägen!

Jag hoppas debatten nu kan gå vidare och komma till skott och i en kreativ debatt om lösningar för ett bevarande av studentinflytandet och om kårernas verkliga verksamhet är värd att utmanas.

Verklighetsfrånvänt och misstro

Centerpartiet har inte bara en partiledare i vanlig bemärkelse. Deras partiledare är också vice statsminister och näringsminister. Maud Olofsson kan beundras för sin kärriärsgärning och för enligt henne själv 35 år i politikerbranschen. Hon är en kvinna som kan vara förebilder för hur kvinnor också kan. Idag intervjuades hon av Malou von Sivers. Kloka inlägg och syn på mode för kvinnor upp som kan betala för sig men som vill kunna knäppa kavajen kom från vår vice. Men på frågan om hur svenskar är i allmänhet, på varför den politiska retoriken saknar den självklarhet som återfinns i USA och varför den politiska ledningen 2009 inte blir en röst med hopp och ledning i en tid av finanskris så faller hon i mina ögon platt. Olofsson blir istället myten om politikern. Myten om den som är långt bort från verkligheten. Politikern som inte förstår vad ”folk” behöver i en tid av osäkerhet. Istället fortsätter hon att lägga ansvarsbördan på någon annan med tron på att det är hon som en moder Svea som skall uppfostra sina svenska ungar till att börja ta hand om sig själv äntligen.

Till skillnad från Maud är jag en person som de flesta andra. En syn på svensken som är helt annan än den elitistiska överhetsperspektiv som Maud antar. Jag tror att svenskar kan, att de vill och att de tar alla de möjligheter de kan till att leva ett så gott liv som möjligt. Att vara politiker är att ta ansvar för att skapa så bra förutsättningar så att alla kan leva det goda livet. Att inte sluta tro på människors förmåga. Att inte sluta hålla den politiska gärningen nära den verkliga människan. En tro som Olofsson och jag inte delar. Jag blir ledsen när jag hör vår näringsminister måla en bild av den lata svensken. Jag har ett hopp på en politik som föder vilja och hopp i stället för att stigmatisera den.

Svensken är inte lat. Svensken behöver en ansvarsfull politik som visar på mångfald, möjligheter och framtid. Svensken behöver en politik som integrerar, som visar vägen när det är oroligt och som tror på människors kapacitet. Inte en politik som försvarar sin tystnad i en tid av finanskris med att ”vi kan ju inte hela tiden rädda människor utan de måste ta ansvar själva för sina liv”.

På ett plan har Maud rätt. Det är endast individen som i verkligheten kan förändra sitt liv. Det är inte heller politiker på Mauds nivå som är ansvariga för att rädda den enskilda. Dock ska hon skapa förutsättningar för en politik som ser till att värna ett välfärdsamhälle. Ett samhälle där vi tar hand om varandra och räcker ut en hand då det behövs. Den visionen saknar jag i Mauds politik. Som tur är, är jag inte centerpartist…

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället