Oförrättad allmänhet? Nej, bara en kärleksfull minister

Prins Charles skickade ett meddelande till Camilla Parker som innehöll beskrivningen om hur hans skulle vara hennes tampong. Sven-Otto Littorin skrivet ”löv u” till sin käresta på facebook. Detta upprör mp politikern ANNIKA NORDGREN CHRISTENSEN som skriver en artikel om saken. På P1 studio 1 i måndags debatterades detta flitigt. Jag kan inte förstå hur varken det ena eller de andra egentligen är något att bli upprörd över om inte de föremålen för ömhetsbetygelsen själva är det. Vad är problemet? Att dom är förälskade, kärlkefulla och samtidigt offentliga personer? Eller att de avslöjar en mänsklighet och en möjlig likhet med oss andra? Jag vet inte vad du tycker men jag tycker det är hoppfullt att även politiker visar en human sida och får mig att känna släktskap. Det är tryggare nu på något vis…

Annonser

Nya vanor i livskris?

Något fruktansvärt har hänt. Under nästan 12 års tid har jag läst deckare på löpande band. Som en beroende maniack har jag plöjt allt som finns i spänningsgenren. Jag har varit den främsta förkämpen och den största slukaren av nordiska spänningsromaner. Häromdagen tog det slut. Jag sitter med en deckare i handen och känner mig fullständigt likgiltig. Den forna så välbekanta känslan av delaktighet är som bortblåst. Ja lade boken åt sidan och konstaderade att jag längtade efter relationsböcker, familjeskilldringar, samtidsromaner, långsamhet, eftertänksamhet, det fyndiga och det djupsinniga. Det som målar upp verkligheten så som den nästan är. Den skönlitterära genren står med dörren på glänt och jag träder in. Marika Cobbold Hjörne’s bok Guppy till kvällsmat ligger nu på natduksbordet. Jag kommer strax att ta upp den och läskande entra en helt ny värld. Ja i alla fall en helt ny livsera. Är det medelåldern?

Politiker och lobbyister: Sluta fega! Vi måste våga diskutera avfallsfrågan!

Kärnkraft? Hela 57% av Sveriges befolkning säger ja till kärnkraft. Men var tredje (33%) säger nej enligt synovates undersökning. I DN idag kan vi läsa om opinionen kring kärnkraft. Jag är en av de få s-väljarna som stödjer Sahlins linje om en fortsatt avvecklingsplan. Jag kan inte se hur det är moraliskt försvarbart med en annan hållning.

Idag finns det en ny generation som har en åsikt. Den generationen som inte fanns 1980 då folkomrösningen var. Själv var jag två år då. Har världen blivit bild-598annorlunda sedan dess? Har argumentet som då gjorde att vi ville avveckla kärnkraften inom sinnomtid tjänat ut sitt syfte? Världen har i viss mening blivit annorlunda och vissa argument har inte samma svung i dag som de hade då. Vi har fått en annan medvetenhet om klimathotet som också gör att argumenten för kärnkraft har blivit starkare och fler. Jag tror att det är dessa som har vunnit mark idag. Vi ser hur opinionen säger: kärnkraft behövs pågrund av att vi inte kan ha förnybara engergikällor för hela vårt behov. De finns också de som säger att kärnkraft är ett alternativ i arbetet med att rädda vår jord.

Håll upp ett tag! Stanna upp och reflektera över vad vi får för konsekvenser för ett ja! Skulle vi våga ta i den linjen i debatten skulle vi visa ansvarsfull politisk insikt. Men konsekvensanalysen lyser med sin uranglödande frånvaro.

Ärr det inte tydligt att vi glömmer bort detta i debatten? Vi behöver fundera och argumentera kring avfallsfrågan. Är det ansvarsfullt att öppna upp för att bygga nytt (för lönsamhet måste vi ha reaktorerna igång lääääänge) och ge kommande generationer ett avfall att hantera. Idag finns det forskning som visar att vi kan bygga effektivare kärnkraftverk. Kom då ihåg när du hör det argumentet att avfallstiden sägs ha potential att minskas från nuvarande 100 000 år till 1000 år. Visst är det en klar markant minskning. Men vi talar ändå om sekellånga avfallshanteringar. Vad vet vi vad det har för effekter? Vi måste fundera på detta och vi måste våga ta i ansvarsfrågan – vilka är vi att ge kommande generationer detta hanterande? Nej, satsa på förnybart och säg nej till att vi bygger nya reaktorer i Sverige! Vi har tillräckligt med resurser för att klara elförsörjningen i Sverige. Vårt problem blir snarare att det blir dyrare med vår el än att ta in kärnkraftsproducerad el från Finland… Där har ni anledningen till varför det talas om att ha kärnkraften kvar och varför avfallsansvaret negligeras i det tysta. Det är en fråga om ekonomi, inte om att göra klimat och kommande generationer en tjänst. För det är BS!

Jag hoppas att de 57% som sagt sig tycka att kärnkraft är en god idé också tagit sig en funderare på avfallsfrågan och det moraliska kring avfall och klimat. Jag hoppas också att de 10% osäkra kräver ett svar innan de har bestämt sig.

PS: Låt mig citera Svensk Kärnbränsle AB:

”Under de senaste decennierna har vi byggt upp ett system med anläggningar för att ta hand om olika typer av avfall. En viktig del saknas dock fortfarande – ett slutförvar för det använda kärnbränslet”Svensk Kärnbränslehantering AB

Lägg inte ned studentrörelsen utan att bevara studentinflytandet starkt!

Kårobligatoriet. En röd-grön röst hörs nu i debatten. Det är ett år sedan kårobligatorieturedningen kom och det är en månad kvar till regeringens proposition sägs komma. Min ställning kring kårobligatoriefrågan är känd. bild-440Jag tillhör den skara som tycker att utbildningskvalitet via studentmedverkan och den demokratiska principen och rätten till studentinflytande är viktigare principer än att ta bort det s.k. ”kårtvånget” som antagonisterna kallar det. Jag ställer mig helt bakom Kajsa Borgenäs, Frida Johansson, Jon Larsson och Mia Sand när de förkastar båda utmaningarna kring studentinflytandet i unt idag: 

Vi säger /../ nej både till kårobligatorie utredningens förslag för borttaget kårobligatorium och autonomiutredningens försök att utarma studentinflytandet

Väl talat! De refererar också till utredarnas tal om direktiven som de fick inför kårobligatorieutredningen. 

 ”I våra direktiv sägs att ett frivilligt medlemskap bör vitalisera studenternas engagemang och kårernas verksamhet och att införandet av nya former för studentinflytande ska leda till att detta utvecklas och stärks. Vi har svårt att dela direktivens optimism på denna punkt”. Vidare skrev man att ”Det finns en påtaglig risk att reformen leder till en försvagning av och en försämrad kvalitet både i studenternas medverkan i högskolornas angelägenheter och i den studiesociala verksamheten”

Inte en helt oviktig synpunkt från Erland Ringborg och hans gäng…

Mer att läsa om kårobligatorieutredningens årsdag:

Studentkåren i Uppsala ger sin syn på saken: Klas-Herman Lundgren skriver:  – Vi vill passa på att hylla Uppsalas riksdagsledamöter Cecilia Wikström (FP) och Lennart Hedquist (M), som vågar stå upp för studenternas rätt till inflytande över utbildningen och för studentnationernas bevarande. 

Uppsala studentkår hyllar politiker

Fd presidieledamot Uppsala studentkår Ludvig Larsson om kårobligatoriet med nio liv

Ingenjörsbloggen

SFS kan inte ta i med hårdhandskarna men kräver säker ekonomi innan de kan godkänna ett avskaffande:

Sveriges förenade studentkårer

Karlstads universitet och studentkår uttalar sig

Debattartikel

Alla borde ha sin kreativa zon

Det finns något helt fantastiskt med att få arbeta med det kreativa, det sinnliga och det ögonblickliga. Studion har blivit min nya vän och stora utmaning. Fina skuggor, fina highlights och det fångade ögonblicket där linjer, vinklar, blicken, känslan – allt är på rätt ställe! Vid sidan av allvarliga ting, seriösa diskussioner, forskarrapporter och annat ickekonkret så ger det konkreta kreativa arbetet mig kickar! Jag lever på det länge!!

Mitt tips: finn din kreativa zon och satsa på det om du som jag har alldeles för mycket av annat slag i ditt liv!

Här är min underbara lilla syster Naima som tacksamt ställde upp i studion. Puss unge!img_4236

Fritt, jämställt och individualistiskt? Det tillrättalagda Sverige där feminism inte får plats

Det är dags att fundera på att byta regering. Av många skäl. Detta är ett av dem:

Arena kom med posten och omslaget skrek ut det som jag länge känt, vetat om och förfasat mig över: Varför så tyst? 22 feminister om utrymmet i den svenska debatten.

bild-11161Feminism har blivit till ett skällsord, något som inte alls är den självklarhet och normalitet hos etablissemang och medborgare som det en gång var. Tiden då statsministern sa: klart jag är feminist verkar vara över. Nu gömmer sig feministerna bakom omständiga förklaringar och försöker parera en rädsla att uppfattas som ”allt för radikala och människofienliga”. Det är som om feminism uppfattats som synonymt med mansmat och som om röster från underläge är fult i ett PKhetsigt Sverige.

Få saker är så upprörande som att behöva försvara kampen om jämställdhet och behovet av feministiskt perspektiv. Det gör mig ledsen ända in i själen att det är något som överhuvudtaget ifrågasätts som viktigt i vår samhällsdebatt.

Många av de 22 feministerna spanar efter anledningar i det nya politiska klimatet av nyliberalism och konservativ ideologi: vi är jämställda, individualister, bäst i världen och fria – varför klaga? Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, sammanfattar det som ett tillstånd av att vilja blunda för synen på att också vårt samhälle har brister, att vi utmanar makt på varandra och att det finns underordnat och överordnat.

Eduards menar att feminismen uppfattas som för svår och utmanande, handlar för mycket om makt, relationer och strukturer, ordningar som snävar in vårt handlingsutrymme. Är det därför vi vill blunda likt strutsar och titta åt ett annat håll emedan misshandeln av våra likar pågår? Är det därför redaktörer som skriver om feminism och jämställdhet blir ifrågasatta och inte sällan får frågan: Vad har jämställdhet med oss att göra? Är inte den frågan utagerad?

En redaktör på vår tidningen Ergo skrev en artikel om jämställdhet vid universitetet. Redaktören fick hotfulla mail och en fråga varför denne var en manshatare. Andra skribenter som skrivit om jämställdhet får samma respons. Är det inte galet fel? Är inte detta så allvarligt att vi borde fråga oss återigen – vilket samhälle vill du ha? Men framför allt – feminism är nödvändigt och ansvarsfullt. Feminism kan vara det perspektivet som hjälper oss att se de strukturer som ställer den ene över den andre i värde och inflytande.
Feminism är utmanande för själva utmaningen är dess essens. Jag är tacksam för den essensen och hoppas att fler ögon öppnas och att kampen kan börja! Garanterat kommer den tillbaka om vi får maktskifte 2010. Då kanske vi får en något mer realistisk och postmodern syn på vårt samhälle. Vi kommer att ha massor att göra!!!

Försvarstal för ett kårobligatorium. Pragmatikern talar. Låt förnuftet bevara något positivt för studenterna!

Kårobligatoriets varande eller icke varande är en knäckfråga. För partier och utbildningsminster – ja det vet vi, men också för studentkårer och för studenter. På unt debatt idag ger Lunds Petter Forkstam och Uppsalas Klas-Herman Lundqvist Leijonborg duktigt med svar på tal.

Men frågan är vad innebär egentligen ett obligatorisk medlemskap i en studentkår? Vad kan sannolikt komma att gå förlorat och hur förhåller sig tvångsargumenten till verkligenhetens förtjänster? Vad är det man tvingas till?

(se blogginlägg nedan om fakta Kårobligatoriet om du undrar vad det är för något.)

Många åsikter höjs om kårobligatoriet som något förkastligt och fult. Jag önskar bidra till en annan bild. När man ser till en studentkårs verksamhet måste man titta på vad som är för studenternas nytta och vad som är för deras nöje. Den delen som är för deras nöje kan lika gärna vara utan obligatorium. Det är helt klart att det är bättre att själv få välja om man vill delta i och stödja nöje eller inte. Det är en bild-531helt annan sak med den råd och stödverksamhet, den utbildningskontroll, den studentrepresentation och den bevakning av rättigheter som en kår gör för studenter. En kår som dessutom drivs av studenter, med studenters medel. I en kår kommer det och går många olika grupper och individer genom kårvalen – men tillsammans bildas ett nät av representation och inflytande från olika studentpositioner och studentgrupperingar. Tack vare detta kan vi driva frågor som studenter själva har sett behöver drivas. Tack vare detta engagemang har vi också en hög kvalitet på det som studentkårerna anser. Det är inte odemokratiskt. Det är tvärt om en skola och en fostran i sann demokratisk anda – trots ett valdeltagande på 13%.

Ja jag skriver ”trots ett” angående valdeltagandet på 13% eftersom det är ett av de argument som man brukar lyfta upp som något som bevisar legitimitetsproblemet. Jag tycker det är ett skitargument. Det här är snarare bevis för andra saker. De studenter som är nöjda och har tillit till att organisationen och kåren gör bra saker, de som inte tar aktiv ställning – de är en majoritet. Hade de varit missnöjda hade de sannolikt deltagit och röstat igenom en förändring av kårens verksamhet till en minimal organisation. Det visar sig att så värderar inte studenter. Precis samma sak som allt annat man är med i och inte med i. EU-valet är en sådan sak. En annan är kyrkovalet för kyrkans medlemmar. Eller de som röstar på en bolagsstämma, eller de som deltar i årsmöten för föreningar… är bristen på närvaro egentligen ett legitimitetsprobelm? I så fall är Sverige i kris på ett mycket mer betydande sätt än vad det verkar.

Om vi vänder på argumentet istället så har 4200 av Uppsalas studenter varit med och sagt sitt om vad de tycker om studenters rättigheter, utbildningskvalitet och studiesociala frågor. 4200 av 22000 campusstuderande väljer att rösta i kårvalet. Det är en större andel än 13%., nära nog 20 %. Varför då? Jo för resterande medlemmar i studentkåren är till stora delen distanskursare och att de inte är lika närvarande i kårvalsjippot har sina skäl (även om jag hade önskat nå dem också).

Om obligatoriet faller så kan det komma att ersättas av staten. Då är det inte längre studenternas egen organisation. Då har studenternas åsikt blivit statens. Hur ska vi kunna känna oss manade att engagera oss då om det inte ens är vår egen organisation? Hur försvarar man att staten subventionerar studentkårer med statens pengar? Hur kan studenterna då äga frågan? Nej det går inte ihop utan blir mer vidrigt än det ”tvång” som många liberaler slår hårt för att kårena idag skulle innebära. Vad är ett tvång när alla har lika rätt att tycka och delta?

Om obligatoriet faller kommer andra aktörer för att slåss om studenternas röst som representant vid universitetet. Möjligheten för att genom val visa vad studenterna i sin helhet tycker vid ett lärosäte faller. Hela studentrepresentationen blir på något sätt omöjlig. Därför kan vi inte ha frivilligt medlemskap i en studentkår. Därför är det viktigt att värna studenternas gemensamma intresse: studentkåren och med det studentinflytandet.

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.

Centerpartiet, vad är ett parti? Alliansens el-ians kostar för svenska partisystemet

Vad ska vi med ett parti till? Vad är ett parti? Och vilket mandat ger vi partiledare och partistyrelse att ta politiska riktningar under mandattidernas gång? Centerpartiets omvändning i kärnkraftsfrågan ställer inte bara frågor om energi utan också en rad frågor om funktionen av parti, vitsen med parti och om hur man ser till att ha en levande demokrati.

bild-111På politikerbloggen görs en analys av centerpartiets medgång i kärnkraftsfrågan och motgång mot partiets stämma. Daniel Alsén menar att uppgörelsen bär tydliga spår av bytesaffär. (Källa: politikerbloggen 20090206)

Centerpartiet gav upp kärnkraftsmotståndet och fick mer satsning på förnybar energi och energieffektivisering. Uppgörelsen visar vikten av konsensus för allianspartierna snarare än allians med väljarna. Men uppgörelsen står inte oemotsagd.

Centerpartister får idag uttala sig i media. Man kan läsa om dem på nätet. I unt läser vi om hur frågan splittrar centerpartiet. Bland annat menar en kvinna från Heby att frågan har sådan dignitet att den rubbar själva skälet till att vara centerpartist.

Det är en ryggradsfråga som gör att vi har en särställning i alliansen och et var ju därför jag blev centerpartist. Vi är och ska vara ett grönt parti. (Källa: unt.se)

Det är synd om de borliga väljare som var mot kärnkraft. Nu har de inget alternativ. Det kanske är det som är själva idén med en allians, att man inte skall ha ett alternativ. Nu är alliansen en gäng små partier utan egen politik. Konsensus har blivit viktigare än partisystemen. Visst ligger det i sakens natur att en allians ska vara sams, men det är skillnad på att ändra sin politik och att kompromissa i frågor. Se på FRA-lagstiftningen, det var likadant då.

Frågan som kvarstår är då vad vi ska med partier till? Vilken dignitet och auktoriet ska vi ge partistämmor och kongresser? Hanna Wagenius skriver på sin blogg: det blir lite bakvänt när partiledningen kör över stämmobeslut. Att göra det två gånger på mindre än ett år i viktiga frågor är dessutom rent otaktiskt ( Källa: Hanna Wagenius blogg).

Vad Wagenius sätter själva fingret på är frågan om vilken roll väljare och valmanifest för enskilda partier har i en alliansform? En fråga som verkligen inte enbart bör väckas inom alliansens partier utan även av (V), (MP) och (S). Vad är det vi ger upp i vårt demokratiska land i tider av allianser och starkare samregeringar? Vad har vi att rösta på? Många alternativ eller bara två?

Helle Klein menar att vi tack vare detta kan få en intressant val10 – kärnkraften engagerar . Jag är benägen att till 100% hålla med.

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället