Lägg inte ned studentrörelsen utan att bevara studentinflytandet starkt!

Kårobligatoriet. En röd-grön röst hörs nu i debatten. Det är ett år sedan kårobligatorieturedningen kom och det är en månad kvar till regeringens proposition sägs komma. Min ställning kring kårobligatoriefrågan är känd. bild-440Jag tillhör den skara som tycker att utbildningskvalitet via studentmedverkan och den demokratiska principen och rätten till studentinflytande är viktigare principer än att ta bort det s.k. ”kårtvånget” som antagonisterna kallar det. Jag ställer mig helt bakom Kajsa Borgenäs, Frida Johansson, Jon Larsson och Mia Sand när de förkastar båda utmaningarna kring studentinflytandet i unt idag: 

Vi säger /../ nej både till kårobligatorie utredningens förslag för borttaget kårobligatorium och autonomiutredningens försök att utarma studentinflytandet

Väl talat! De refererar också till utredarnas tal om direktiven som de fick inför kårobligatorieutredningen. 

 ”I våra direktiv sägs att ett frivilligt medlemskap bör vitalisera studenternas engagemang och kårernas verksamhet och att införandet av nya former för studentinflytande ska leda till att detta utvecklas och stärks. Vi har svårt att dela direktivens optimism på denna punkt”. Vidare skrev man att ”Det finns en påtaglig risk att reformen leder till en försvagning av och en försämrad kvalitet både i studenternas medverkan i högskolornas angelägenheter och i den studiesociala verksamheten”

Inte en helt oviktig synpunkt från Erland Ringborg och hans gäng…

Mer att läsa om kårobligatorieutredningens årsdag:

Studentkåren i Uppsala ger sin syn på saken: Klas-Herman Lundgren skriver:  – Vi vill passa på att hylla Uppsalas riksdagsledamöter Cecilia Wikström (FP) och Lennart Hedquist (M), som vågar stå upp för studenternas rätt till inflytande över utbildningen och för studentnationernas bevarande. 

Uppsala studentkår hyllar politiker

Fd presidieledamot Uppsala studentkår Ludvig Larsson om kårobligatoriet med nio liv

Ingenjörsbloggen

SFS kan inte ta i med hårdhandskarna men kräver säker ekonomi innan de kan godkänna ett avskaffande:

Sveriges förenade studentkårer

Karlstads universitet och studentkår uttalar sig

Debattartikel

Annonser

Alla borde ha sin kreativa zon

Det finns något helt fantastiskt med att få arbeta med det kreativa, det sinnliga och det ögonblickliga. Studion har blivit min nya vän och stora utmaning. Fina skuggor, fina highlights och det fångade ögonblicket där linjer, vinklar, blicken, känslan – allt är på rätt ställe! Vid sidan av allvarliga ting, seriösa diskussioner, forskarrapporter och annat ickekonkret så ger det konkreta kreativa arbetet mig kickar! Jag lever på det länge!!

Mitt tips: finn din kreativa zon och satsa på det om du som jag har alldeles för mycket av annat slag i ditt liv!

Här är min underbara lilla syster Naima som tacksamt ställde upp i studion. Puss unge!img_4236

Fritt, jämställt och individualistiskt? Det tillrättalagda Sverige där feminism inte får plats

Det är dags att fundera på att byta regering. Av många skäl. Detta är ett av dem:

Arena kom med posten och omslaget skrek ut det som jag länge känt, vetat om och förfasat mig över: Varför så tyst? 22 feminister om utrymmet i den svenska debatten.

bild-11161Feminism har blivit till ett skällsord, något som inte alls är den självklarhet och normalitet hos etablissemang och medborgare som det en gång var. Tiden då statsministern sa: klart jag är feminist verkar vara över. Nu gömmer sig feministerna bakom omständiga förklaringar och försöker parera en rädsla att uppfattas som ”allt för radikala och människofienliga”. Det är som om feminism uppfattats som synonymt med mansmat och som om röster från underläge är fult i ett PKhetsigt Sverige.

Få saker är så upprörande som att behöva försvara kampen om jämställdhet och behovet av feministiskt perspektiv. Det gör mig ledsen ända in i själen att det är något som överhuvudtaget ifrågasätts som viktigt i vår samhällsdebatt.

Många av de 22 feministerna spanar efter anledningar i det nya politiska klimatet av nyliberalism och konservativ ideologi: vi är jämställda, individualister, bäst i världen och fria – varför klaga? Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, sammanfattar det som ett tillstånd av att vilja blunda för synen på att också vårt samhälle har brister, att vi utmanar makt på varandra och att det finns underordnat och överordnat.

Eduards menar att feminismen uppfattas som för svår och utmanande, handlar för mycket om makt, relationer och strukturer, ordningar som snävar in vårt handlingsutrymme. Är det därför vi vill blunda likt strutsar och titta åt ett annat håll emedan misshandeln av våra likar pågår? Är det därför redaktörer som skriver om feminism och jämställdhet blir ifrågasatta och inte sällan får frågan: Vad har jämställdhet med oss att göra? Är inte den frågan utagerad?

En redaktör på vår tidningen Ergo skrev en artikel om jämställdhet vid universitetet. Redaktören fick hotfulla mail och en fråga varför denne var en manshatare. Andra skribenter som skrivit om jämställdhet får samma respons. Är det inte galet fel? Är inte detta så allvarligt att vi borde fråga oss återigen – vilket samhälle vill du ha? Men framför allt – feminism är nödvändigt och ansvarsfullt. Feminism kan vara det perspektivet som hjälper oss att se de strukturer som ställer den ene över den andre i värde och inflytande.
Feminism är utmanande för själva utmaningen är dess essens. Jag är tacksam för den essensen och hoppas att fler ögon öppnas och att kampen kan börja! Garanterat kommer den tillbaka om vi får maktskifte 2010. Då kanske vi får en något mer realistisk och postmodern syn på vårt samhälle. Vi kommer att ha massor att göra!!!

Försvarstal för ett kårobligatorium. Pragmatikern talar. Låt förnuftet bevara något positivt för studenterna!

Kårobligatoriets varande eller icke varande är en knäckfråga. För partier och utbildningsminster – ja det vet vi, men också för studentkårer och för studenter. På unt debatt idag ger Lunds Petter Forkstam och Uppsalas Klas-Herman Lundqvist Leijonborg duktigt med svar på tal.

Men frågan är vad innebär egentligen ett obligatorisk medlemskap i en studentkår? Vad kan sannolikt komma att gå förlorat och hur förhåller sig tvångsargumenten till verkligenhetens förtjänster? Vad är det man tvingas till?

(se blogginlägg nedan om fakta Kårobligatoriet om du undrar vad det är för något.)

Många åsikter höjs om kårobligatoriet som något förkastligt och fult. Jag önskar bidra till en annan bild. När man ser till en studentkårs verksamhet måste man titta på vad som är för studenternas nytta och vad som är för deras nöje. Den delen som är för deras nöje kan lika gärna vara utan obligatorium. Det är helt klart att det är bättre att själv få välja om man vill delta i och stödja nöje eller inte. Det är en bild-531helt annan sak med den råd och stödverksamhet, den utbildningskontroll, den studentrepresentation och den bevakning av rättigheter som en kår gör för studenter. En kår som dessutom drivs av studenter, med studenters medel. I en kår kommer det och går många olika grupper och individer genom kårvalen – men tillsammans bildas ett nät av representation och inflytande från olika studentpositioner och studentgrupperingar. Tack vare detta kan vi driva frågor som studenter själva har sett behöver drivas. Tack vare detta engagemang har vi också en hög kvalitet på det som studentkårerna anser. Det är inte odemokratiskt. Det är tvärt om en skola och en fostran i sann demokratisk anda – trots ett valdeltagande på 13%.

Ja jag skriver ”trots ett” angående valdeltagandet på 13% eftersom det är ett av de argument som man brukar lyfta upp som något som bevisar legitimitetsproblemet. Jag tycker det är ett skitargument. Det här är snarare bevis för andra saker. De studenter som är nöjda och har tillit till att organisationen och kåren gör bra saker, de som inte tar aktiv ställning – de är en majoritet. Hade de varit missnöjda hade de sannolikt deltagit och röstat igenom en förändring av kårens verksamhet till en minimal organisation. Det visar sig att så värderar inte studenter. Precis samma sak som allt annat man är med i och inte med i. EU-valet är en sådan sak. En annan är kyrkovalet för kyrkans medlemmar. Eller de som röstar på en bolagsstämma, eller de som deltar i årsmöten för föreningar… är bristen på närvaro egentligen ett legitimitetsprobelm? I så fall är Sverige i kris på ett mycket mer betydande sätt än vad det verkar.

Om vi vänder på argumentet istället så har 4200 av Uppsalas studenter varit med och sagt sitt om vad de tycker om studenters rättigheter, utbildningskvalitet och studiesociala frågor. 4200 av 22000 campusstuderande väljer att rösta i kårvalet. Det är en större andel än 13%., nära nog 20 %. Varför då? Jo för resterande medlemmar i studentkåren är till stora delen distanskursare och att de inte är lika närvarande i kårvalsjippot har sina skäl (även om jag hade önskat nå dem också).

Om obligatoriet faller så kan det komma att ersättas av staten. Då är det inte längre studenternas egen organisation. Då har studenternas åsikt blivit statens. Hur ska vi kunna känna oss manade att engagera oss då om det inte ens är vår egen organisation? Hur försvarar man att staten subventionerar studentkårer med statens pengar? Hur kan studenterna då äga frågan? Nej det går inte ihop utan blir mer vidrigt än det ”tvång” som många liberaler slår hårt för att kårena idag skulle innebära. Vad är ett tvång när alla har lika rätt att tycka och delta?

Om obligatoriet faller kommer andra aktörer för att slåss om studenternas röst som representant vid universitetet. Möjligheten för att genom val visa vad studenterna i sin helhet tycker vid ett lärosäte faller. Hela studentrepresentationen blir på något sätt omöjlig. Därför kan vi inte ha frivilligt medlemskap i en studentkår. Därför är det viktigt att värna studenternas gemensamma intresse: studentkåren och med det studentinflytandet.

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.

Centerpartiet, vad är ett parti? Alliansens el-ians kostar för svenska partisystemet

Vad ska vi med ett parti till? Vad är ett parti? Och vilket mandat ger vi partiledare och partistyrelse att ta politiska riktningar under mandattidernas gång? Centerpartiets omvändning i kärnkraftsfrågan ställer inte bara frågor om energi utan också en rad frågor om funktionen av parti, vitsen med parti och om hur man ser till att ha en levande demokrati.

bild-111På politikerbloggen görs en analys av centerpartiets medgång i kärnkraftsfrågan och motgång mot partiets stämma. Daniel Alsén menar att uppgörelsen bär tydliga spår av bytesaffär. (Källa: politikerbloggen 20090206)

Centerpartiet gav upp kärnkraftsmotståndet och fick mer satsning på förnybar energi och energieffektivisering. Uppgörelsen visar vikten av konsensus för allianspartierna snarare än allians med väljarna. Men uppgörelsen står inte oemotsagd.

Centerpartister får idag uttala sig i media. Man kan läsa om dem på nätet. I unt läser vi om hur frågan splittrar centerpartiet. Bland annat menar en kvinna från Heby att frågan har sådan dignitet att den rubbar själva skälet till att vara centerpartist.

Det är en ryggradsfråga som gör att vi har en särställning i alliansen och et var ju därför jag blev centerpartist. Vi är och ska vara ett grönt parti. (Källa: unt.se)

Det är synd om de borliga väljare som var mot kärnkraft. Nu har de inget alternativ. Det kanske är det som är själva idén med en allians, att man inte skall ha ett alternativ. Nu är alliansen en gäng små partier utan egen politik. Konsensus har blivit viktigare än partisystemen. Visst ligger det i sakens natur att en allians ska vara sams, men det är skillnad på att ändra sin politik och att kompromissa i frågor. Se på FRA-lagstiftningen, det var likadant då.

Frågan som kvarstår är då vad vi ska med partier till? Vilken dignitet och auktoriet ska vi ge partistämmor och kongresser? Hanna Wagenius skriver på sin blogg: det blir lite bakvänt när partiledningen kör över stämmobeslut. Att göra det två gånger på mindre än ett år i viktiga frågor är dessutom rent otaktiskt ( Källa: Hanna Wagenius blogg).

Vad Wagenius sätter själva fingret på är frågan om vilken roll väljare och valmanifest för enskilda partier har i en alliansform? En fråga som verkligen inte enbart bör väckas inom alliansens partier utan även av (V), (MP) och (S). Vad är det vi ger upp i vårt demokratiska land i tider av allianser och starkare samregeringar? Vad har vi att rösta på? Många alternativ eller bara två?

Helle Klein menar att vi tack vare detta kan få en intressant val10 – kärnkraften engagerar . Jag är benägen att till 100% hålla med.

Centerpartiet offrar tradition och väljare mot regeringsenighet

Vilket krav har ett parti att vara trogen sin egen tradition? Vilket krav har vi på att ett parti ska ha relevans för sin samtid? Detta är den eviga spänningen för varje politisk partigemenskap, för samfund och för förbund. Ja, för alla gemenskaper som har en väljar eller medlemskår som ger gemensakpen dess själva existensberättigande. Inte minst för centerpartiet. Ett parti som var känd för sin kamp för vindkraft och annan förnybar energi och mot kärnkraft.

 

Vinkraftverk på väg till montering
Vinkraftverk på väg till montering

Centerpartiet går nu ut och ändrar sig i kärnkraftsfrågan. Alliansregeringen ska vara enig i frågan kring att investera i ny kärnkraft. Centerpartiet har därmed offrat en av sina starkaste traditioner.

 

Svängningen kom inte som en överaskning och vi har sett tendenserna. Det har lurat i vassen under hela centerpartiets tid med Maud och alliansregeringen. Redan 2007 läkte det ut att centern svängt ifrågan. Olofssons intervju med TT 2007 tolkades som om hon var för kärnkraft. Det lades så att säga in i mellanrummen i hennes ursaga. Dock rättades detta till och centerpariet slog fast:

”Det finns inget behov av mer kärnkraft, de investeringar som nu görs innebär att Sverige troligen kommer att få ett överskott på energi.” (källa: centerpariet)

Maud Olofsson offrar nu en principfråga för centerpartiet, en ryggradskota. Frågan är vad som händer med centerpartiet i framtiden. Men det finns också något förtjänstfullt i Olofssons mod. Hon väljer en enad regeringspolitik och visar att detta är vad centern får betala för regeringsenigheten. I mars lägger nämligen regeringen en energiproposition. Trots Mauds mod väcker det frågan om vad vi ska ha partier till och vilken auktoritet väljarna har. Onekligen vittnas det om att näringslivets s.k. krav var viktigare. Det är allvarlig.

DNs Henrik Brors menar att anledningen är näringslivets påtryckningar och det internationella stödet för ny kärnkraft för klimatets skull. Jag menar att centerpartiet har en hel del att förlora på det här. Traditionen utmanas och deras väljare kan vända dem ryggen. I en undersökning av Synovate 2008 där två av tre centerväljare var emot att bygga kärnkraft. (källla DN 20090205)

Traditionen är hotat, men frågan är om inte centerpartiets svängning visar relevans för samtiden och att en enig regering är viktigare? Nu får framtiden visa om väljare väljer trohet mot (m), (kd) och (fp) eller om de sätter sin traditionella hjärtefråga främst.

Välfärden är hotad. Den etiska medvetenheten behöver återupprättas

bild-825Alliansregeringen behöver se till att skapa ett humanare Sverige. Vi behöver ett samhälle vars attityd bär upp välfärdstanken. Den svenska välfärden kom till i en tid då människor ansågs vara olika, där rika utnyttjade den fattige och där de som redan hade tog för sig på den mindre resursstarka människans bekostnad. Det var också en tid då tillgången till gemensamma samhällsresurser på lika villkor var ytterst begränsad. I detta sammanhang växte den svenska välfärden upp. Den byggde på en klar etisk medvetenhet om att vi behöver varandra, där vi arbetar för varandra och där de som har lite mer ger till dem som har mindre.  Vi behöver återuppbygga ett humant Sverige. Vi behöver återupprätta människovärdet. En artikel på Broderskap skriver Jonas Magnusson, ordförande broderskapsgruppen Jönköping, i sin kritik mot alliansregeringen men också som ett inlägg om broderskaps etiska grundhållning.

Den kristendom vi vill stå för har sin utgångspunkt i att se varje människa. Att inte bunta ihop. Att inte sätta etiketter som stämplar. Att inte dela in människor i onda och goda. Att alltid ge alla människor nya chanser till utveckling.”

Magnusson har helt rätt och det är skönt att någon inom politiken står för en tydlig etik. Det han visar på är en etisk medvetenhet som alliansregeringen saknar. Också den medvetenheten att välfärden bygger på etik. Etik bygger på antaganden om världen och på normer som man tar för sant. Välfärdens fundamentala etik bör vara att vi vill att människor har lika rätt och lika möjlighet till att

  • ·      Får utbildning
  • ·      Sjukvård
  • ·      Mat på bordet
  • ·      Behandlas lika
  • ·      Få en andra chans
  • ·      Bidra med en del av sitt eget för att välfärden ska fungera

Själva grundstommen är en vacker tanke som säger: när du faller så står jag, när du ropar så svarar jag, när du gråter så tröstar jag. När jag faller så stöttar du, när jag söker så finns du där och när jag sörjer är det din axel jag hittar. Välfärden är en solidaritetsprincip. Den är något att vara enormt stolt över.

Den utmanas nu. Alliansregeringen smyger in tveksamheten och individualitetens egoism in i vår välfärdstanke. Plötsligt blir mitt hus viktigare än ditt, mitt liv mer värt än andras och min rätt viktigare än min medborgeliga skyldighet. Det är också i detta gytter som begrepp som utanförskap kommer in, det är här det sociala trygghetssystemet rubbas i grunden, och det är här man skapar en politik där vi räknar med att alla inte har samma möjligheter och där vi behöver en grupp medborgare som lever lite sämre än oss andra. Det anses bra för tillväxten. Men det är en skam för Sverige och för den ryggrad som vi en gång hade. Den svenska välfärdsmodellen. 

Vi behöver återupprätta människovärdet. Vi behöver återerövra den etiska grundhållning som kan försvara vårt välfärdssamhälle. Vi behöver ta oss en funderar på vad vår individualism får för samhälleliga konsekvenser. Den som är lat är inte den som har svårt att gå till jobbet. Den lata är den som inte orkar tänka på någon annan än sig själv!

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!

Bloggen om oss – om livet, sosseriet, kärleken och samhället