Etikettarkiv: akademin

Försvarstal för ett kårobligatorium. Pragmatikern talar. Låt förnuftet bevara något positivt för studenterna!

Kårobligatoriets varande eller icke varande är en knäckfråga. För partier och utbildningsminster – ja det vet vi, men också för studentkårer och för studenter. På unt debatt idag ger Lunds Petter Forkstam och Uppsalas Klas-Herman Lundqvist Leijonborg duktigt med svar på tal.

Men frågan är vad innebär egentligen ett obligatorisk medlemskap i en studentkår? Vad kan sannolikt komma att gå förlorat och hur förhåller sig tvångsargumenten till verkligenhetens förtjänster? Vad är det man tvingas till?

(se blogginlägg nedan om fakta Kårobligatoriet om du undrar vad det är för något.)

Många åsikter höjs om kårobligatoriet som något förkastligt och fult. Jag önskar bidra till en annan bild. När man ser till en studentkårs verksamhet måste man titta på vad som är för studenternas nytta och vad som är för deras nöje. Den delen som är för deras nöje kan lika gärna vara utan obligatorium. Det är helt klart att det är bättre att själv få välja om man vill delta i och stödja nöje eller inte. Det är en bild-531helt annan sak med den råd och stödverksamhet, den utbildningskontroll, den studentrepresentation och den bevakning av rättigheter som en kår gör för studenter. En kår som dessutom drivs av studenter, med studenters medel. I en kår kommer det och går många olika grupper och individer genom kårvalen – men tillsammans bildas ett nät av representation och inflytande från olika studentpositioner och studentgrupperingar. Tack vare detta kan vi driva frågor som studenter själva har sett behöver drivas. Tack vare detta engagemang har vi också en hög kvalitet på det som studentkårerna anser. Det är inte odemokratiskt. Det är tvärt om en skola och en fostran i sann demokratisk anda – trots ett valdeltagande på 13%.

Ja jag skriver ”trots ett” angående valdeltagandet på 13% eftersom det är ett av de argument som man brukar lyfta upp som något som bevisar legitimitetsproblemet. Jag tycker det är ett skitargument. Det här är snarare bevis för andra saker. De studenter som är nöjda och har tillit till att organisationen och kåren gör bra saker, de som inte tar aktiv ställning – de är en majoritet. Hade de varit missnöjda hade de sannolikt deltagit och röstat igenom en förändring av kårens verksamhet till en minimal organisation. Det visar sig att så värderar inte studenter. Precis samma sak som allt annat man är med i och inte med i. EU-valet är en sådan sak. En annan är kyrkovalet för kyrkans medlemmar. Eller de som röstar på en bolagsstämma, eller de som deltar i årsmöten för föreningar… är bristen på närvaro egentligen ett legitimitetsprobelm? I så fall är Sverige i kris på ett mycket mer betydande sätt än vad det verkar.

Om vi vänder på argumentet istället så har 4200 av Uppsalas studenter varit med och sagt sitt om vad de tycker om studenters rättigheter, utbildningskvalitet och studiesociala frågor. 4200 av 22000 campusstuderande väljer att rösta i kårvalet. Det är en större andel än 13%., nära nog 20 %. Varför då? Jo för resterande medlemmar i studentkåren är till stora delen distanskursare och att de inte är lika närvarande i kårvalsjippot har sina skäl (även om jag hade önskat nå dem också).

Om obligatoriet faller så kan det komma att ersättas av staten. Då är det inte längre studenternas egen organisation. Då har studenternas åsikt blivit statens. Hur ska vi kunna känna oss manade att engagera oss då om det inte ens är vår egen organisation? Hur försvarar man att staten subventionerar studentkårer med statens pengar? Hur kan studenterna då äga frågan? Nej det går inte ihop utan blir mer vidrigt än det ”tvång” som många liberaler slår hårt för att kårena idag skulle innebära. Vad är ett tvång när alla har lika rätt att tycka och delta?

Om obligatoriet faller kommer andra aktörer för att slåss om studenternas röst som representant vid universitetet. Möjligheten för att genom val visa vad studenterna i sin helhet tycker vid ett lärosäte faller. Hela studentrepresentationen blir på något sätt omöjlig. Därför kan vi inte ha frivilligt medlemskap i en studentkår. Därför är det viktigt att värna studenternas gemensamma intresse: studentkåren och med det studentinflytandet.

Annonser

Fakta kårobligatoriets varför och därför

Kårobligatoriet är i ropet på grund av den utredning som komma förra året om hur man skall avskaffa kår och nationsobligatoriet i utredningen frihet för studentersamt pågrund av den proposition som väntas i mars i år om hur man nu menar att det skall gå till. En fråga som engagerar hela studentkårs Sverige. 

Kårobligatoriet är idag reglerat enligt högskoleförordningen som säger att varje student skall vara medlem i en studentkår. En studentkår har ansvar för studentinflytande och val av studentrepresentanter. Högskoleförordningen skriver också att studenter har rätt att vara representerade i alla beslutande och beredande organ. Det är här som kårobligatoriet kommer in som det som gör det möjligt för alla studenter att ha tillgång till representationen. Det obligatoriska gör så att alla studenter har samma rätt till organisationen som organiserar deras val av representanter och hur man skall driva studenternas intresse gentemot annan part.

I Uppsala och Lund har man också nationer. Dessa är här skilda från studentkårernas verksamhet. I många andra städer med högskola eller universitet bedriver kårerna också ett omfattande studiesocialt arbete och annan festligare verksamhet. I Uppsala och Lund har kårerna en annan funktion. Här engagerar man sig för studenter och allmännytta kring student- och utbildningsfrågor. Det gäller bostäder, studentekonomi, utbildningkvalitet, studentombud, råd och stödverksamhet, internationella studenters situation och möjligheter, bevakning av forskarutbildningens kvalitet, jämställdhetsfrågor vid universitetet och en kamp för att studenter har rättigheter som inte åsidosätts i sin utbildningssituation. Det är frågor som inte är något som berör enbart ett fåtal studenter. Utan alla studenter. Därför är det också allmännytta.

Kårernas obligatoriska verksamhet tycker jag skall vara det som jag ovan beskrivit bedrivs i Uppsala. Den övriga festliga verksamheten kan vara frivillig. Det verkar klokt. Men att inte se nyttan med att alla studenter bidrar till sin egen intresseorganisation och att vi tillsammans solidariskt bidrar till stöd för de studenter och utbildningar som är illa ute – det tycker jag är inte bara egoistiskt utan dumt.

Resurslös utbildning: en ohållbar situation för kunskapssamhället

En kurs med humanistiskt eller samhällsvetenskapligt innehåll på universitetet har en hel del förtjänster. I många stycken är det en ynnest att få studera. Men det handlar också om att ständigt befinna sig i en situation med ohållbar brist på resurser.

bild-113

Vi akademiker som vill fortsätta vår bana inom akademin får tidigt till oss att det är så gott som omöjligt och kanske till och med onödigt att söka sig till forskarutbildningen. Inom mitt ämne vid en teologisk fakultet är det också så att vi inte söker till redan färdiga forskningsprojekt. Vi förväntas också komma underfund med vad vi ska undersöka och i vår ansökan precisera en gedigen forskningsplan. Dessa planer graderas sedan av en nämnd och man ser vem som får forskaranslaget. I en tid av total resurskris inom humanistiska ämnen finns det plats för någon enstaka doktorand.

Detta ger som ni förstår ett ohållbart samhälle. Vi kommer inte i framtiden ha den forskning som vi behöver. Och vi kommer heller inte ha de forskare som vi vill ha i längden.

Det akademiska sammanhanget är absurt inte bara för oss studenter med forskardrömmar utan också för de färdigdisputerade som likt undernärda lejonvalpar får slåss om resterna från en gnu om forskningsanslag och anställningar. Starkas vinner, eller snarare, manligast äger! Låt mig ge ett exempel på indikator som visar det ohållbara: inom religionsvetenskapen går det ca 10 män på en kvinna inom forskningen. (på grundnivå i utbildningen är kvinnorna dock fler). Indikatorn indikerar med ljudligt alarm: något är besynnerligen fel inom högskoleväsendet.

I min utbildning är jag van vid få lärarledda undervisningstimmar. Vi kompenserar det genom att läsa mycket böcker. Vissa kurser har så få som 2 timmar per vecka med sin lärare. Vanliga är kanske 4 timmar. Inte på när så mycket heltidsstdier och sammanhang inom lärande miljö som pedagogiskt och kunskapsteoretiskt kan vara försvarbart. Vilket i sig är en paradox när man befinner sig i den akademiska miljön – här om någonstans vet vi vad god kunskapsinhämtning kräver och innebär. Detta slarv med utbildningarna har gått så långt idag att det blivit normativt även till hur studenter vill ha sin utbildning i vissa fall. Det finns studenter som försvarar 2 timmar i veckan med att de annars inte skulle kunna hinna läsa sin litteratur. Då har universitetet helt missat målet med att visa vad god akademisk diskussion och samspel kan ge. Då är studentens enskilda ansvar normen för kvalitativt lärande. Självstudier – ja visst, men inte till priset av minimal brottning med teorier i grupp och kontakt med disputerade akademiker. Det borde vara norm att vi vill ha något annat!

Idag talade jag med en student som läser på masternivå, det nya. Han ska ha 7 läskurser för att klara sin masternivå. 7 läskurer accepteras av institutionen. Läskurser är superbilligt: ingen undervisning, allt ansvar hos studenten och en 45 min munta på slutet med en professor.

Innerligt hoppas jag på en ny resursfördelning inom akademin. En resursutdelning som är anpassad till kunskapsinhämtning och reella akademiska miljöer. Som värnar även våra mindre ämnen som också är en hörnsten inom vårt samhällsbyggande och samhällsutveckling.

Låt inte akademin bli en plats där drömmar knäcks utan en plats där de kläcks!