Etikettarkiv: Anknytning

Mina händer om din hjässa

Genom monitorn hör jag att hon gråter. En sån där bebisklagan utan tårar. Hon sjunger den klagan nu för tiden och söker mer tröst än vad hon gjort tidigare i hennes liv. ”I hennes liv” – de orden rymmer både rymd och botten. Hon har ett så kort liv bakom sig. Så mycket förväntan framför sig.

Vid hennes säng stoppar jag en napp i hennes mun och kupar mina händer runt hennes ansikte. En hand formar sig runt hakan och med fingertopparna längst med hennes kind. De når ända upp till hjässan. Den andra ligger som en välsignelse över huvudet och fontanellerna. Tummen vilar över hennes ögonbryn. Hon vänder sig mot den handen och liksom snusar in min doft från handleden. Hennes andning är så lätt. Hennes kropp vilar tung. Hon sover igen. Med långsam rörelse lättar jag på mina händer och min tyngd i hennes säng efter en stund med vår andning i takt. Det gäller att släppa så obemärkt man kan, det är tricket.

Så hörs den igen en stund senare, den burkiga klagan genom bebismonitorn som skär genom den annars så tysta ljudbilden där jag är. Jag hann flytta på några saker i de andra rummen. Kan inte minnas vad, de är en del av Sisyfos-arbetet som vi ägnar oss åt om dagarna. Nu är ljudet ett annat. Detta är en vaken bebis som vill bli ett med sin mammas andetag och ögon igen. Det är med lätta steg som jag skyndar till hennes säng. Detta är en av de bästa stunderna.

Två blå brunnar tittar på mig i något som verkar närmast uttryckslöst. Och så plötsligt skiner hennes ansikte upp och ögonen gnistrar. Hennes mun fyller halva ansiktet och leendet är tandlöst och oslagbart. Jag värjer mig inte utan skrattar högt. Hon kiknar som bara bebisar kan när hon låter sig ljuda på inandning. Fasen vad fina de är de små! Det är detta som man minns i kroppen genom alla år, men som är så svårt att minnas i detalj. Denna råa raka kärleken som ligger så nära glädjen. Ett ansikte som tänder vilken svårtänd eld som helst inombords. Det är så banden knyts med knopar som aldrig går upp.

Annonser

När navelsträngen tänjs

Var är min bebis? Inom mig finns en dov om än tydlig röst som undrar. Letar. Ja just ja. Nu är det ju dags att börja pröva mina barnlösa vingar. Där jag är bara jag och inte jag med en bebis på armen.

Det är helt rätt på många sätt. Att få ha ynnesten att leva med en person som kan och vill dela lika på föräldraledigheten är en vinstlott för alla inblandade. Men det är också helt fel. Emotionellt. Det är svårt att förklara det där, men lättast är att göra det med teorier om anknytning.

I min kropp är mina barn som fastsurrade runt min själ och mitt hjärta. När de inte är precis bredvid mig så skaver det och gör ont. Min oro över hur de har de när jag inte är där är påslagen 24-7. Det är inte särskilt konstruktivt, och kanske inte nyttigt, men det är starkt. Det gäller så väl småbarnen som tonåringen. Går liksom inte över – bara mildras med förnuft och kognitiva resonemang.

Med frånvaron från lilla bebisen är det såklart värst. Sju månader och underbar! Jag ser hur han vänder sig mot mig när jag ropar hejdå ut i köket. Mitt hjärta skriar. Jag tar mitt förnuft i handen och resonerar. Han joddlar.

Joddlar för att han har det hur bra som helst med sin pappa och sin brorsa. Det är inte synd om honom. Det är bara jag som får sorg över tanken att vara ensam ute i stora världen.