Etikettarkiv: barn

Mitt barn är ditt, ditt är mitt. Framtiden i våra händer. 

I mitt hem är det barn jämt. Hälften brukar vara mina. Resten är grannar och tonåringar.  Just nu bor exempelvis Ebbas bonussyster hemma hos oss sedan någon vecka tillbaka. Det är en livsmening i sig självt att ha huset fullt. 

Det behövs en by för att uppfostra ett barn, sägs det i det engelska uttrycket. Vad ligger det egentligen i det uttrycket? Om man tycker så, hur stämmer det då med vårt sätt att leva bland och med varandra? Är alla barn välkomna i din by?

Ett barn föds mjuk i alla leder och har mellanrum i skalldelar och har aldrig använt sina lungor förut. Så hjälplös och ofärdig. De tar ett halvår på sig att lära sig äta och hålla sitt eget huvud. Efter något år kan det gå. Innan dess är det helt beroende av famnar. Vi föds helt in i händerna på varandra. Det tar ytterligare 10 år innan tanken på rätt och fel helt landat. Därefter ytterligare ett knappt decennium av träning och tillväxt för att benämnas myndig. 

Inbyggt i oss människor finns den där omsorgen. Vi kan inte överleva utan varandra. Vårt sociala sammanhang är det viktigaste vi har. Samhället blir i förlängningen vår gemensamma rikedom. 

Visste du exempelvis att människans hjärna är inställd på att tänka på sitt sociala sammanhang så fort det inte tänker på annat. Vi är ständigt upptagna med vår sociala status. Man har också kunnat visa att social smärta, som mobbning eller utanförskap, har samma smärtcentra som fysisk smärta. Den kan dämpas med alvedon. Inte undra på att människor som lider socialt löpet större risk att hamna i missbruk. 

Alla har vi varit barn och fullt ut beroende av vår omvärld. Om vi vill ha en frisk värld och ett samhälle som mår gott med människor som tar hand om varandra och sig själva – så är vår viktigaste mening att ta hand om alla barn. Varje barn vi ser och möter förtjänar våra leenden, ett par ord och ögon som ser med munnar som bekräftar. 

Inte undra på att de som jobbat länge inom polisen säger att politikens viktigaste satsning intr är fler poliser på gatan och specialtrupper och bevakning utan att det är resurser till skola och fritidssysselsättningar för unga. Inte undra på att de barn som har lyckliga föräldrar med hem och jobb också lyckas bäst i sina liv. Det kan kännas nästan orättvist att det är predestinerat. Men det är ju just därför byn behövs. 

Genom att låt barn får vara i många hem och möta många olika vuxna och livsöden så ökar deras livsmöjligheter. Byn är också en symbol för hela samhällets leende och famn. Vi behöver öppna oss för varandra också på lekplatser och på allmänna torg. Låt barnen komma och låt oss vuxna öppna famn och ögon. Så motverkas, tror jag, polarisering och i förlängningen krig. Men inte utan att du och jag gör vårt. 

Mellan doft av gödsel och solglimtar. 55 dagar framför oss. 

Sommaren är här och vi lär oss leva med varandra. Vi är sex personer som delar liv mellan väggar av tegel, altangrönt och svenskt sommarväder. En vardag som hittills varit ovanlig men som under de kommande två månaderna kommer vara vårt status quo.

När man på jobbet ska göra något ihop med ett nytt team så börjar man bäst med kick off och att formulera får varandra vart vi är på väg. Och sen så snackar man igenom vilka värderingar och spelregler som ska gälla. Allt för att bygga vinnande kultur för att nå sitt mål och att vägen dit ska vara ett gott minne och en utvecklande tid. På så sätt skapas god grund för att man ska fortsätta vilja jobba ihop och stor chans att vara stolta över resultatet.

Lite så gjorde nog vi också när vi lite yrvaket tittade på varann i måndags och räknade efter. 55 dagar framför oss.

Vi, som vanligtvis ses under rutinbundna effektiva morgnar och trötta energilåga kvällar. Vi, som annars köper städhjälp någon gång per månad för att klara av att nå friden och som suckar tillfredsställande över restlådor i kylen när det är ens tur att göra middag. Vi, som länge längtat efter mer tid tillsammans. Vi i team Callenberg. Nu har vi massor av tid och en helt annan vardag är här. Bara att ta tag i regelverk, nöjesresa och kulturbyggandet med en gång.

Måndag: yrvaken insikt om hur mycket tid vi har med varandra. Oj oj. Detta är ju både magiskt och kommer kräva en del självledarskap. Not to self: ut och spring istället för att sucka över stökgenerna – och välj ditt eget sommarhumör.

Tisdag: sommarreglerna skrevs tillsammans. Vi reglerade allt från stjärtvisning till att också föräldrar ska sluta bråka när någon säger stop. Skor ska stå i ordning och två gånger om dagen gör vi ett plockröj – givet att man får leka hur mycket man vill däremellan. Och så får man lov att ha sovmorgon. Särskilt barnen.

Onsdag: första dagsturen och vi prövar formen med 1) försenade 30 min på morgonen, dvs pröva mammas humör 2) sitta i vägarbeteskö i sol i ytterligare 30 min, dvs pröva pappas tålamod. 3) Äta matsäck i bilen och 4) utforska en skog inklusive badstopp. 5) Gå på toa i en buske och 6) stanna, fast alla vill hem snabbt, för att amma bebis. 5 av 6 klarades mycket bra.

Torsdag: planera kick-off för team Callenberg l’été-17. Ska innehålla kul, kultur, intro av nya och någon överraskning. Det blir Göteborg nästa vecka, träffa nya kusinen Jack, nosa på Liseberg och kanske träffa någon kul typ på någon ö. Båda föräldrarna drog denna dag på löparrundor. Var för sig.  Avslutade torsdagen med att konstatera att barnen är underbara och att ledningsgruppen trots det skulle behöva en egen överläggning.

Idag: vi sätter kulturen genom att införa turtagning som modell för luncherna. Det är lättare att umgås om man pratar en och en. Kommer också ikväll att pröva att dela upp gänget i två delar. På så sätt så slipar vi i nya spår och får fram ändå lite mer kvalitet i varandra genom tid tillsammans. Själv ska jag njuta av Ruben 4 och Uma 5,5 månader. Per och Hugo ska upptäcka Dramaten och ”Det blåser på månen”. Det blir också en övning i att unna någon det bästa :).

Och under tiden skiftar vädret mellan skön svensk sommarsol då nunan är vänd mot värmen och promenader efter regn i förorten där doften av kogödsel vittnar om att det är fler än vi som myser i sin egen hage bland växter, nära och sommar i P1.

Vi är helt inställda på att vara stolta över varandra 21 augusti när Hugo går till skolan. Vi ska ha utvecklats i sommar genom att fått komma ändå lite närmare och sett varandra från många vinklar. Vi ska väva på vår familjeväv och skapat många fina minnen ihop. Och många mil kommer ha blivit löpta.

Väven runt de små

20140830-073506.jpg

Vänner för livet. Här är fyra ungar. Fyra rara grannar som gör allt det där som ungar mellan 2-6 gör när de hänger. Uppvuxna på samma gata med svängdörrar till varandras hem. Uppvuxna med förutsättningar att uppfatta världen ganska lika. Det är tryggt så klart, men det är inte detta som är den stora verkligheten. Successivt blir de vår uppgift att visa dem det. Därför blir närvaro när de leker så viktig så att man kan böja perspektiven.

Här har vi just pratat om att inte leka leken ”Vigo är en best som skall dödas med vårt plastgevär”. Utmaningen var ju själva plastgeväret. Jag undrar varför det överhuvudtaget finns som leksak.

Och för att de ska tycka om att lyssna på mig kryddar jag upplevelsen med att leka kull tillsammans, kittelpaus och mellanmål på silverbricka. Verkligheten vidgas och banden vävs täta.

Invid lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås

Det väser i syrgasslangarna. Det drar och tjuter i ventilationsfönstret på glänt. Klockan tickar. Avlägsna toffelsteg i korridoren. På avstånd ett ledset barn. Nära hörs mitt barns snabba andetag. Lite för snabba. Det är därför vi är inlagda på sjukhus.

Livet kommer så nära i sådana här stunder. Nyss trodde jag vi var på väg hem, men nu blir det istället mer behandling. Isådana här stunder blir jag blödig om jag släpper på och tar fram känslan.

Vad är det som känns? Rädsla. Sorg. Glädje. Tre känslor på samma gång! Rädsla – för att sjukhusvistelse alltid är allvarligt. Sorg – för att känslan att mista någon, även om den risken nu är så minimal, är så brutal och upplevd tidigare i mitt liv. Glädje – för att han är min, för att mina syskon backar upp, för att mina andra ungar är så underbara, för att jag får just nu vara navet i händelsen där det bästa av mänskliga egenskaper kretsar runt omkring. Fantastiska syskon, underbar make, finaste vännerna, superfin vård. Och så är lille gossebarnet bara förkylt. (Om än allvarligt när han syresätter sig så dåligt när han sover).

Det sammanfattar hur livet känns när det kommer nära. När själva livsskeendet poängterar det som är viktigt. För mig blir poängen då gemenskapen och den kärlek vi är kapabla att skapa. Skapa just tillsammans. I sådana här stunder blir jag också så varse min gudstro.

Just det vi nu skapar och släpper fram i omvårdnaden av lilla R blir en berättelse och bild av min livsåskådning och tro. För mig är det som händer att skapa mera Gud i världen. Ja det kanske får någon att hoppa till, men så enkel ter sig min teologiska övertygelse. Att skapa mer gud i världen är att ge plats åt det som förenar, som ger lycka, som ger liv – både existentiellt och fysiskt. Att hylla det fina, det levande. Att vara tacksam för det man av livet, av Gud, har fått.

Nerbäddad i lakan som tillhör tvätteriet i Alingsås pustar barnet i sängen. Vaknar till. Somnar om. Andningen lite lättare nu. Syretratten fortsätter att väsa: fortsätter att ge förutsättning för liv. På hebreiska heter anden som Gud blåser in som andetag i människan roach. Andetag betyder guds ande. Det är som om guds ande är här. I tratten och i omvårdnaden, i kretsen runt mig och mitt barn. Alldeles nära. Det är fint att tänka så här vid sjuksängen. Att mitt barn är omgärdad av och buret av kärlekens och livgiverskans ande.

Detta är vad jag vill säga om det fina vi möter här vid sjuksängen på Drottning Silvias Barnsjukhus: Det gudas mycket vid lakanen som tillhör tvätteriet i Alingsås.

20130407-180450.jpg

Julen då pappa försvann…

… Det var titeln på ett av p1’s program Barnen s avsnitt. Det handlade om föräldrar om missbrukar alkohol. Jag lyssnade på det ikväll när jag var ute med jycken. Programmet var uppbyggt med ömsom en intervju med en kvinna, som idag var dramatiker och konstnär, som beskrev sin barndom med en pappa som drack. Speciellt beskrev hon jularnas vånda. Löften som blev brutna. Pappa hade ju lovat att inte dricka.

Hennes reflektioner blandades med en yngre kvinnas berättelse om när hennes pappa försvann julen 2003 då när hon var femton. Problemet hade smugit sig på familjen. Ingen hade tidigare talat om det – han var ju en så fin pappa från början! Så väletablerad, städad, mysig och härlig. Successivt blev alkoholen ett problem. Och så julen 03 valde han spriten när han blev ställd inför ett ultimatum. Ja så stark är alkoholen att de som utvecklat ett beroende väljer alkoholen framför sin familj, och det var detta som avsnittet i SR’s program barnen handlade om.

Det är en så nyttig lyssning för alla oss som vill veta mer om hur det kan komma sig att alkoholism eller drogproblem utvecklar sig och slår sönder till synes helt vanliga familjer. Det är en nyttig lyssning efter som det är så vanligt. Visste du att var tionde person i vårt land bedöms ha ett riskabelt drickande? Så här står det att läsa på vårdtidenqq:

I Sverige beräknar man att 330 000 personer är alkoholberoende och att 780 000 har ett alkoholmissbruk, det vill säga återkommande problem till följd av sin aklkoholkonsumtion. Vidare bedöms en miljon personer ha en riskabel alkoholkonsumtion. Det är få som söker vård för sina problem.

Jag tänker att detta ständigt är viktig information till alla oss som umgås med alkohol. Att vara medveten om riskerna och hjälpa varandra att hålla koll på varandra. Så länge alkohol fortsätter att vara lagligt (det är ju trots allt ett nervgift) och fortsätter vara socialt accepterat så behöver vi det. För barnens skull inte minst. Ingen skall behöva lära sig tippa på tår och få sin jul förstörd av att hålla räkningen på hur många gånger pappa smyger ut till bilen för att dricka.

Det var allt från smygnykteristen ikväll.

I djupet av spädbarnets blick skådas livets nerv

Idag är det 12 dagar sedan Ruben kom in i vårat liv och för alltid blev en del av vår familj.

Det har varit de vanliga vingliga sömnasketiska dagarna efter ett barns ankomst. Det är svårt att få tid att använda tandtråd, man får vänta med middagen för man blev sittandes ammandes med bara vänsterhanden fri. Svårt att skära med den än, men deg kommer. Man prioriterar också dessa dagar att gå och lägga sig i tid. Varje natt är ett arbetspass så det gäller att maxa sin sömn!

Men allt är värt det när man blir sittandes en natt med svag lampbelysning tänd, tittandes in i outgrundliga, pigga och spädbarnsmörka ögon – och så känner man, ja man bara vet, att han och jag faktiskt möter varandras blick. Förlorar sig ett tag i den. Njuter och dricker ur livets fantastiska källa. Den källan finns i den rena blicken. Att få möta ett rent liv i ögonen på ett spädbarn är som att möta gud, kärleken, livsanden. Allt som är gott och som vill liv!

Jag förstår samtidigt att jag är uppöver öronen påverkad av hormoner. Predisponerad till att älska, vårda och beskydda. Men tänker ändå att det är smått fantastiskt att få lov att inspireras och ta emot livet så som det presenterar sig själv i ett litet barn. Hänger mig helt åt min upplevelse av livskärlek just nu. Skapar minnen i både kropp och själ som jag skall bevara länge, länge…

Tänker att det var ett genialt drag att låta en ny religion och intensiv trosbekännelse ta sin början i en krubba, i ett värnlöst barn. I en kropp som var i totalt beroende av andras omsorg och kärlek. Det säger något om Gud i den kristna berättelsen. Gud är ren kärlek, livsande och vilja till liv. Att förväxla det med dom och skuld blir en riktig tankevurpa. Nej Gud är kärlek och Gud bor inom oss och överallt. Och finns att skåda och drunkna i, i ett spädbarns ljuva brunnar och hela väsen. Det är bara att dricka ur källan!

Så välkommen till världen lilla Ruben och tack för att du, genom att bara vara du påminner om vad som är viktigast och vad som kommer först: Kärleken och lusten att leva livet till bredden fylld av just den.

Vänner i förvandling och tärnan Manne

Igår var jag på ett- årskalas hos fina vänner. För några år sedan brukade det vara tämligen fullt av hundar på dessa träffar med vänner. Nu var det fullt av barn.

Jag har haft barn i elva år. Trots det var upplevelsen igår ny. För nu har alla barn. Så var det inte för elva år sedan. Kalaset hade allt som ett barntätt kalas ska ha. Volymen, stojet, gråten, pigga barn, trötta barn, sovande barn och kompromisslösa barn. Här fanns också glada, trötta o stolta föräldrar. och tänk- det är vi som är dessa föräldrar. Vi som för inte så länge sedan fyllde våra träffar med helt annat innehåll än vad vi gör nu.

Kvällens höjdpunkt var Manne snart två år som luciadagen till ära lussade som tärna. Hans blick var inte nådig när vi alla klämde i till O Helga natt. Puss på världens sötaste Manne!!

Renovering, hunger och systrar i nöd

Sitter här i dammet från väggar och golv och väntar på att gubben skall komma med skeppning från IKEA. Kom knappt in hit till dotterns dator. Än värre är det om man kikar in i vardagsrummet. Det är inget för en gravid i 23 veckan att pressa sig igenom. Idag finns ingenting på våra väggar i hall och kök, förutom spackel och gammal tapet. Grymt nöjd dock – det kommer bli super fint! Om ett par dagar ska det hela börja ta form.

Sitter och väntar på att få åka iväg till Malingsbo med dotter. Ska bli gott att se gården igen och super härligt att få krama om min lilla syster. Vill krama om både henne och storasyrran. Dom är de finaste och ömmaste kvinnor! Älskar 1040!!!

Hungern börjar ta ut sin rätt. I ett kök utan inventarier och med ett kylskåp sm ekar tomt, få finns det inte mycket mer för Ebba och jag att göra än att vänta på att få sätta oss i bilen mot närmaste korvmojje!

Dagens visdomsspaning: gråtande barn mår bäst av att hållas stadigt i en famn. Då somnar de snart. Åtminstone andas det trösterrikt lugnt efter en stund. Min spaning är att det gäller det samma för vuxna…

Det är ok att vara arg: EQ lärs ut

bild-193Eq-modellen. Man får vara arg när man är arg. Barn lär sig att det finns inga felaktiga känslor. Förskolan går i bräshen och gör jobbet som föräldrarna borde ha gjort. Tur är väl det. Nu kan snarare föräldrarna lära sig från barnen. En ordning som jag tror fungerar generellt lite bättre. Barnen är befriade från vixnas prestige och ibland rubbade världsbild. De är den bästa guide till ett ärligt och gott liv som vi har. Det finaste är kanske att barnen växer upp och blir tryggare individer och får lättare att förstå hur andra har det.

Det finna hade varit om en sådan här metod var en del av den bildningsplan som har för förskola och grundskola. Då hade just samhällets ansvar för att fostra lyckligare individer som har lättare att leva som trygga. Frågan är dock om föräldrarna skulle gå med på att staten bestämmer fostran på ett så tydligt sätt…

källa: nyhetskanalen Uppland. Skolan där det praktiseras är i Skutskär