Etikettarkiv: barnuppfostran

Att följa ett barn

Hon sitter nu. Jag slängde mig ner på golvet och la mig platt framför henne. I ögonhöjd tog jag in hennes värld. Skålar, träslevar, smulor och fötter runt omkring. 

Hon står upp! Hon mötte mig med ett tandlöst leende som fick hennes seriefigurögon att glittra. Vi har samma. Jag speglar mig själv för en stund. Så slänger hon sleven, kastar sig fram och fångas av mina händer. Jag byter ställning. Hon byter fot. Hon står upp! Leendet blir skratt. 

Vi går till badrummet och borstar mina tänder. Den lilla kroppen stadigt på min arm. Hennes lilla hand på min skuldra. Så lätt att den knappt känns. Hennes andra hand sträcker sig nyfiket mot eltandborsten som brummar. Vi tittar på varann. Vi möts också i spegeln. Hon gillar perspektiven och jag älskar stunden. 

Snart är den över. Klockan tickar och slotten närmar sig. Då kramen blir krampaktig och pussarna snabba och många. Hon lämnas till sin pappas famn. Släpper taget. Vänder om med en blick mot hallen. Slussen mellan ute och inne, mellan hemma och borta. Mellan mammarollens närvaro och frånvaro. 

I hallen skingras tanken. En kvittrande son med enorm glugg mellan tänderna börjar ett flöde av ord som lämnar mig 25 minuter senare. Kan inte tänka mig en finare och mjukare transformation. När vi rundade huset stod Per på trappan med Uma i famnen. Hugo och jag fattade varandras händer och gick mot skolan och tåget. Min hand i hans. Mitt hjärta mild omhuldat av hans svada om pokemons, telefonens innovation, vad rid faktiskt är och om vilken frisyr Uma troligtvis får som stor. Det är så fantastiskt att få växa med barnen. 

Och mammarollen tar aldrig slut. Den blir bara mindre fysisk. Mer som den som går bredvid. En faktisk famn blir det lyssnande örat och den seende blicken. Allt är såklart lika viktig i barnens alla skeden i livet. 

Som fyrbarnsmamma lutar jag mig tillbaka och njuter istället. Tänk att jag får ha fyra perspektiv av att vara nära barn på en och samma gång. Vilken rikedom. 

Annonser

Väderbomber, skam och good enough. Den tuffa sidan av föräldraskap. 

– Du, jag älskar också de där sidorna hos dig, sa jag. Då brast det för maken och utanför susade Normandie förbi. Han som en stund innan fått ett utbrott på minsta pojken som somnat med en öppen drickyoghurt i hyrbilen som under ett par timmar i lagom dosering gött sätet. 

Han var ju inte stolt över sitt trötta pappabeteende. Ont i huvudet hade han också. Kaffet i Frankrike är så svagt! Nog var han mest störd över att ha ett beroende på den punkten. 
Men tillbaka till den där skammen över hur man är mot de minsta. Det är så lätt att vilja undvika att tala om det. När vi som stora mörka moln har tagit upp hela horisonten av deras livsupplevelse. Och hur man önskar både ord osagda och handlingar ogjorda men som i stunden var det enda man hade. Ord som var för hårda eller för höga. Handlingar som var för bryska eller stora. Att vara stor är också jobbigt. Att vara någons barndoms kuliss liksom. 
Det är då, i de stunder av åska, som man önskar att det fanns väderbomber mot dåligt humörsmoln. Att den bomben sprängt söder åskan strax innan den ska till att briserat över litens värld. Fasen vad tungt det är med humör ibland. Det hjälper inte att tänka på good enough. 

Smärtan lättar när vi får känna kärlek från någon trots allt och även därför att. Stenen blev en duva som flög sin kos. Man minns fläkten från vingarna när den lättade. 

Jag är själv en sådan förälder som brusar upp. Jag har ögon som blixtrar. Våra barn har därför att hantera två väderlekar. Senast för en stund sedan tog jag trappan i två kliv efter barnen som ytterligare en gång skrikit i trapphallen, trots påminnelse och bön om lugn. Deras stök, som fick mig på fötter, kunde med lätthet väcka Uma som behövde sin sömn i rummet intill. En förklaring, ja visst, men ingen ursäkt för att gapa tillbaka. 
Två kliv och torndönstämma. Så blev det. Orkade liksom inte hejda mig innan. Ville kanske visa gräns. Jag såg hur de något hukade sig och sökte skydd i underslafen när jag for in. – Fasen att det ska behövs vara så, han jag tänka. – Man får inte skrämma barn, påminde jag mig själv och mjuknade av bara skammen. – Se, se, se, gapade inom mig. Se, hur de reagerar, hur de känner.  Jag blundade. Samlade mig. Mötte blicken och blev mild. 
Det där sista är min väderbomb. Att se alltså. Har alltid varit min räddning, även om det kan vara plågsamt. Minns ju själv orättvisan. Ensamheten och rädslan. Gapandet från stora enorma vuxna. Mammas skarpa röst. Osäkerheten som kom över självkänslan. Om hon bara sett. 
Men om man inte har den där bomben att tillgå behöver man få vila en stund i varandras förlåtelse och kärlek. Inte hos barnen, de behöver ju sin egen tröst, utan hos någon annan, sin andre, någon som håller en kär. 

Ja, det låter typ heligt, men jag menar det faktiskt. Det är sanslöst vackert att få vila i någons upprättande kärlek. Det funkar också för att rensa luft och för att skapa trygghet. Den vuxnes skam behöver också få pysa och omvandlas. Gå från slam till sommarvarmt duggregn. 

För skam, det är inte en skön känsla och svår att bli av med utan en annans blick och omsorg. Den andre, det är kanske du, till fler än du tror. Vi måste bara våga tala om det. Kanske är det därför vi hulkar till så lätt när någon omfamnar oss mitt i skönheten. 
Skam är inte vackert. Att dela den känslan är så förbannat naket. Att dela den så här är att glänta en aning på något privat. För visst önskar vi att ingen visste eller ens anande att också jag kan tappa fattningen. Fast ändå vet vi att vi alla gör det. 

Vi skäms också kulturellt över att ryta till våra barn. Känslan är ju nyckeln här. Den är inte rationell, den är ju en emotion och bottnar i en värdering. En god värdering tycker jag. Man ska inte skrämma barn med höga röster och ilska som de inte förstår. Den får man se till att göra begriplig. 
Att älska någon ”därför att” det är att gilla någons hela jag och handlingsmönster, att få vara good enough. Jag vet att Pers väderstorm ibland kan vara hård och onödig (liksom min). Men hans sätt att möta varje storm med ansvar och förlåt är så stor. En viktig anledning till att älska någon trots och därför att. Jag beundrar det. Jag trot också det bidrar till att vi har barn med god empati och som sätter ord på känslan. För vi pratar mycket om det som händer. Det är det finaste som finns. 

Tillbaka i bilen där pappan brast en stund och lät känslan komma över sig. Ledsen för att han gjort lillen ledsen och rörd över att trots det vara älskad. Bilen susar fram i 130 genom Europa. Vi flätar händerna. Då hörs en förnumstig sjuåring i baksätet med öron som paraboler. 

– Pappa, det är bättre om du tänker på något annat än att du tänker på att du känner dig dålig. Man mår bättre då. 
Klokast i världen är de små. Inte konstigt att de är vägen till himmelriket. 

Den frågande generationen

Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska tillfrågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt annat värt en demokratisk grundvärdering Men de behöver också föräldrar med konturer som vågar bestämma vilken ram de ska leva i. Det är också demokrati, att veta vilket samhälle som vi vill ha.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mycket väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! Eller muffins kanske – eller kaka! – Du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka. En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredsställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?

20110826-145830.jpg

Den frågande generationen

Nu växer generationen med alla svaren upp. åtminstone är de barn till föräldrarna med alla frågor. För det frågas efter preferenser vad gäller allt till våra små idag. Det är något som jag stör mig ohyggligt på. Barn ska få fråga, ska frågas, ska ha bestämmanderätt och allt möjligt demokratiskt. Men de behöver också förändrar med konturer som vågar bestämma villen ram de ska leva i.

Här om dagen var jag på IKEA. Jag tror de flesta av de frågvisa föräldrarna var där. Åtminstone mkt väl representerade. Jag höll på att få krupp. Stressade mammor frågade ängsligt sina åtta månaders gull om de ville ha bulle eller muffins. – muffins, eller bulle?! eller muffins kanske – eller kaka! – du vill ha kaka!

Sedan var det dags för drycken till det. Vad är det för fel på att ge de små bara nått som verkar lämpligt? Det är ju inte så direkt att preferenserna är det viktigaste för en ettåring att få uttrycka
En mysig fika med mamma eller pappa verkar däremot toppen. Med en förälder som kanske släpper garden med att försöka tillfredställa litens låtsasbehov och som istället vågar ta lite barnvänliga beslut helt på egen hand.

Jag undrar hur det kunde bli så. Varför går det inflation i frågandet? Var vi så illa respekterade eller tillfrågade när vi var små att vi kompenserar? Eller är det en samhällstrend där även små barnet avkrävs individualism med unika behov? Kanske är det ett sätt att känna det som om barnen får lov att vara med.

Jag tror dock atg vi behöver fundera på vad vi frågar barnen om. Kanske är det dags med fler frågor om hur de mår, vad de gjort och vad de längtar efter istället för att ge dem ansvaret över mjölk eller vatten, blå eller rosa skor, sova eller inte sova.

Nä, ett slag för den tydliga, barnvänliga och toleranta föräldern, med mycket kärleksbombande men som vågar välja åt barnen. Det är ju inte fult att ta ansvar. Det är vår plikt.

Nu funderar jag på eftermiddagstilltugget till kaffet. Muffins eller bulle?

Fostran har börjat

Det är intressant med en liten prins här hemma som under ett år har kunnat undvika gränskonflikter med sin mamma. Undvikit dem – nja, han har inte ens förstått att de har funnits och har fogligt kommit till rätta när han flyttats från den ena potentiella farligheten till en möjligen säkrare miljö.

Nu går den lille mannen omkring och har egna starka åsikter om hur livet bör levas och vad han borde få syssla med. I det stora hela är vi tillåtande med det mesta och han är enkel att roa. Men…

Ja nu har det börjat. Idag har vi redan haft två duster om vem det är som egentligen bestämmer vad som gäller. Lille mannen har mött sin överman i sin mor och inser att hon inte alls alltid är på hans sida utan tvärom – är emot hans upptåg! Krockodiltårar, sammanbrott, en sur blick över axeln när han demonstrativt tar nallen i famnen och tågar iväg mot nya hyss…

Lite tufft är det att sätta gränser. Det erkänner jag. Någonstans vill åtminstone jag att han alltid skall tycka mamma är toppen! Och i mötet med en ett-årings indignation tvivlar jag på att han faktiskt tycker så.

Men det är mycket gott att se hur han en stund senare kommer med något – som han mycket väl skulle kunna stoppa i munnen, något som jag en stund tidigare demonstrativt tagit ifrån honom – i sin lilla uppsträckta hand och ger till mig. – Visst mamma, detta ska man väl inte ha i munnen? säger hans ”gakakagack”.

Fostran har börjat och jag vet att det kommer pågå länge länge. Fostran som trots att den känns lite obehaglig ibland att stå för är guldvärd, nej hälsan och lyckan värd! För ungarna verkar älska gränser!