Etikettarkiv: Brest

Livet i Finistère bland jordgubbar, Picasso och med Sophies pärm emedan de lever Callenbergsliv i soligt Stockholm

När vi kom fram mötte vi Sophies granne i mörkret. -Bonsoir! ropade hon och pratade med många franska och engelska ord. Hennes dotter var med och guidade mellan raderna. Vi hade kört hela eftermiddagen och nu var klockan 23. Spända och förväntansfulla, mycket glada att äntligen få kliva in i det hem som vi tittat på bilder på så många gånger under de senaste månaderna.
Husbyte är en genial form av semester. Förutom det uppenbara att du slipper kostnader för boende samt att ditt eget hus slipper stå tomt så har jag upptäckt många fina finesser med det. Just nu är vi i Bodil Malmsten land, i Finistere i Bretagne. Vi lever i ett typiskt förortshus i ljus puts med en liten trädgård. Det är samma vurm för klara färger, art decco och en dos jugend som i alla fall jag tänker på när jag tänker på franska hem. Det är mysigt och hemtrevligt. 
Vi ser också Ikeas stora marknad. I ett vanligt hem i Frankrike är IKEA lika vanligt som i ett vanligt hem i Sverige. 

Sophie och jag har skrivit uppåt 50 mail till varandra redan. De flesta så klart med info om hus och trakten och med olika tips. Men de senaste innehåller också frågor och svar om våra liv. Saker som vi förstår och ser hemma hos varandra spinner en tråd som ger sin förklaring i de mönster av trådar som vi fäster tillsammans. I ett av breven frågade hon vem RITA var eftersom det står på tallrikar, skålar, glas, tyger och tavlor hemma. Jag har svarat henne och gett henne nycklarna till paradisen på västkusten. Rita är ju min mormor, konstnären från västkusten och Läckberg-land. De kanske åker dit de sista dagarna i Sverige. Och om inte dit, så var vårt tips till östkustens Utö och Ålö. Också paradis i våra hjärtan.

Sophie har ett vackert hem och en vacker själ. I mitt hem tog hon emot min dotter Ebba på middag första kvällen som de var där. Ebba var djupt berörd av deras möte, hela familjen med sex barn, så generösa och gästvänliga. Två familjer ursprungligen som hittat varandra förra året. Sophie är änka sedan 10 år. Laurent lagar underbar mat. Barnen älskar att bada i vår sjö. 

Här i Le Relecq-Kerhoun, där vi bor, lever vi med en pärm som Sophie gjort med handskrivna instruktioner om tvättmaskinen och skafferiet och med en fem i top lista med saker vi inte ska missa. Tack vare detta har vi sett en fantastisk utställning med Picasso, vi har hittat ett jordgubbsparadis med tillhörande odlare och ätit de godaste crepsen hos de vänligaste människorna. Vi gav dem i och för sig ingen pärm, men Per påminde mig om att vi gav dem det bästa vi har. En kväll med Ebba. 

Så förutom husvakt och billigt boende så får man kultur och i bästa fall vänskap när man byter hem med varandra. Man får också uppleva insidan av ett land. Leva i någons skor och finna redan trampade stigar i levnadsmönstren i närsamhället. Vi har handlat på supermarket E.Leclerc flera gånger nu. Första gången stod vi och gapade. Köpte samma ost två gånger och lyckades handla en skiva skinka. Vi såg languster kräla och tog med oss pinfärska musslor hem tillsammans med spänstig och blank torskfilé. Vid vinhyllan fanns inte två sorters Medoc vin utan ett 20-tal. Müsli fanns det två sorter av men chokladen fyllde två gångar. Efter noggrant letande insåg vi att man inte säljer krossade tomater. Sån skräp skickar man till Skandinavien. 

Igår kväll fick vi också uppleva magin med att ha större och tålmodigare barn och en pappa som är ett socialt geni. (Och en mamma som kör bil som ingen annan). Ibland är det också sånt som behövs när man är på kulturresa i ett annat land. 

Ungarna var inte bara på Picasso-utställning utan överlevde också ett par gallerier i den lilla staden Landernaux. Sedan körde vi 20 minuter på halvön söder om Brest för att besöka den lilla byn Plougastel-Daoulas. Där fanns det heller ingen glass. Barnen ville ha glass. Vi sökte upp turistinformationen i den tomma och sömniga lilla staden där det satt två unga tjejer. Vi fick en karta och tips om creperiet på udden mot havet i Ti’Floc. 15 minuter ungefär i restid. Regnet smekte så där försiktigt som om någon satt med en gigantisk blomspruta. Kokpunkten var nu nära i sällskapet, energinivån i botten och om barnen inte fick något snart skulle de börja slåss eller bli osams med oss. Snabba beslut togs och vi köpte ett halvt kilo jordgubbar till resan ut till udden. Det skulle distrahera oss alla en stund. 

Vi insåg att det var de sötaste och ljuvligaste röda gubbar vi någonsin ätit. Låg nära smultron i smaken och rensades sensuellt enkelt med bara en liten tvist på hatten. Man kunde inte låta bli att äta drömmarna ljudligt. Vart vi än såg fanns det nu skyltar på jordgubbar. Ett jordgubbsmuseum. Ett bageri med bara jordgubbsbakelse. Lantgårdar med stora odlingar i tält. Vi var i jordgubbslandet. Bokstavligen. 

Ute på udden fann vi utsikten i vindbyarna och creperiet med delikatesser, vars symbol oväntat nog var en jordgubbe. Per fick med sig visitkortet till jordgubbsodlaren och efter vår middag ringde vi. Nervöst försökte Per göra sig förstådd med en blandning av engelska och franska ord. Gubben la på luren. Vi åkte dit ändå.

Och vilken kanonkväll det blev. Liknar det där mötet med fårhandlaren på Gotland, mannen som inte bara hade får utan samlade på gamla motorcyklar och byggde folkmusikinstrument. Den här jordgubbshandlaren saknade en framtand men hade hela köket fullt med dem han hade nära. Efter att vi plockat tre liter, ungefär 2 kilo gubbar i hans enorma tält, ivrigt pratandes, så blev Per och jag inbjudna på ett glas port med grannen, mekanikern på berget, syrran och senare också frun. Hunden pompom var också med. 

Pojkarna satt i bilen och fick äntligen titta på Netflix medan vi satt och ljög i ett franskt kök vid den enorma öppna eldstaden. Ett hem från förra sekelskiftet tapeter med enorma blommor. På väggarna fanns fotografier på duk på de par som levt i huset. Jordgubbshandlarens mormors pappa byggde huset en gång. Och så skrattade vi gott åt hur han slängt på luren när Per hade ringt. Om hur förvånad han varit att ett svenskt nummer dykt upp. Vi tackade för oss och åkte hem. Jag hade knappt rört min port, men visst tänkte jag på det uppenbara. 

Hemma landade vi efter en händelserik dag full av tagna tillfälligheter. Vi öppnade en fantastiskt god champagne och åt jordgubbar med grädde till sen kvällsmat. Ungarna strålade i kapp och i vår runda när man får berätta o sin dag och rita den emoji som man tycker passar så var det bara herr smiley som var med. Även om mi var i form av en jordgubbe.

Livet i Brest mellan regnskyarna kommer vara ett minne för livet. Att byta hus är att byta hem. Att leva hemma i någons stad och sammanhang är att få tillfälle att njuta av ett nytt lands gåvor med stor tacksamhet. Nu har vi fem dagar kvar och vi har mycket kvar att upptäcka.

Bonne jouner!

Annonser